Rikistan och Fattigstan

I det lilla men ytterst välmående Rikistan bor det bara 1 125 personer. Som tur är för dem skyddas de av höga murar och lagar från Fattigstan, där två miljarder inte lika välmående trängs.

I Rikistan lever människorna under ett ständigt gissel. Ingen vet hur de ska spendera sina pengar. Hur de än vräker sig i lyx, bygger slott, glider fram i en yacht eller lyfter till Las Vegas i privatjet fortsätter förmögenheterna att växa. För de har alla mer än en miljard dollar i tillgångar och årliga ränte- och kapitalinkomster som du och jag skulle ha stora besvär att göra av med.

I Fattigstan räcker de flestas inkomster inte till ett riktigt mål mat om dagen för hela familjen. Varje dag dör cirka 14 000 barn av undernäring i de bortglömdas rike. Redan innan de senaste prisökningarna på säd och andra grödor saknade många mat för dagen. Nu ligger bokstavligen allt utom räckhåll. I Haiti finns det lerkakor att köpa i gatustånden. Jo, du läste rätt. Det är tunna kakor med vanlig lera som ersättning för mjöl. Det barkbröd som åts under nödår i norra Sverige smakade troligen alldeles utmärkt i jämförelse.

I Rikistan finns ingen rasism eller utlänningsnämnd som sätter dig på ett plan till ett okänt öde. Du blir automatiskt medborgare under förutsättning att du är värd cirka sex miljarder svenska kronor. Hudfärg, religion och ursprung spelar ingen roll. Dina tillgångar är ditt pass. Till Rikistan har de senaste tio åren inte mindre än 75 svenskar emigrerat. I dag är de svenska utvandrarna till Rikistan 125 till antalet. En liten men exklusiv skara som inte längre behöver bekymra sig för skattmasen som har alldeles för korta krumma fingrar.

I Fattigstan kan ingen räkna med att emigrera till Rikistan. Enda undantaget kanske är en ovanligt talangfull pojke som kan trolla boll som ingen annan och snabbt tjäna sin första miljon i Barca eller Manchester United. Men pojkdrömmar är just drömmar för alla andra. Eventuellt kan den fattige ta sig till Mellanstan där resten av Jordens sex miljarder bor i relativt välmående, det vill säga att det finns mat på bordet och för de flesta tak över huvudet. Ändå lever medborgarna i Mellanstan inte i social trygghet. Arbete och slit är enda garantin för brödfödan. Ett fåtal i Mellanstan är mycket mer jämlika än alla andra medborgare och har bara en enda önskan- att emigrera till Rikistan eller att åtminstone ge sken av att tillhöra samma exklusiva klubb där uppe. Det är bara möjligt om Mellanstans elit inte besväras med struntsaker som social rättvisa, solidaritet med de sämre ställda, bra sjukvård till de äldre och god utbildning av de yngre- alltså att de slipper skatta till dessa kommunistiska påfund. I dag är antalet dollarmiljonärer i Mellanstan 95 000 och alla suktar de efter inresevisum till Rikistan. Det är betydligt fler i Mellanstan som snart kommer att emigrera till Fattigstan. Dit behövs inget visum.

I Rikistan behöver ingen vara rädd för skattmasen. Efter andra världskriget och med arbetarrörelsens frammarsch skapades ett minimum av social trygghet och de superrika fick finna sig i att dela på notan. Fram till mitten av 60-talet var marginalskatten i USA så hög som 91 procent för de rika. I Storbritannien var den 83 procent när Margaret Thatcher 1979 kom till makten. Så sent som 1980 ökade den franska regeringen marginalskatten till 80 procent. I dag har medborgarna i Rikestan det bättre. Marginalskatten är nu mellan 35-40 procent och mycket lite beskattas de rikas inkomster eller inget alls om de redan deklarerats i någon av Rikistans kolonier i Karibiska sjön.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lämna ett svar