De som krisen verkligen slår mot…

Krisens verkliga offer

I upphetsningen under de hektiska krisdagarna den senste månaden handlade de feta rubrikerna om miljarder som gick upp i rök, pensionerna som ligger illa till och hur de girigaste av de giriga trots bankernas konkurser hoppade ut i den kyliga luften skyddade av  gedigna fallskärmar med inbygda värmeslingor.

Men de som verkligen kommer att få känna av krisen in på bara skinnet är de som de närmaste månaderna avskedas. ILO, den internationella arbetsorganisationen, säger i ett uttalande att innan 2009s slut kan inte mindre än 210 miljoner vara arbetslösa. Det är ett sorts statistiskt världsrekord. Då räknas inte in alla de som förlorar sina arbeten i den informella ekonomin, vilken ändå täcker upp till hälften av all aktivitet i framför allt de så kallade utvecklingsländerna eller i Silvio Berlusconis Italien.

När förtetagen skär i anställningslistorna är det först inhyrda deltidsarbetande som får lämna golvet. Sedan åker företagets egna anställda, endera ut på gatan eller så tvingas de till teknisk arbetslöshet. Ståljätten ArcelorMIttal medelade i veckan att koncernen stänger ett dussintals anläggningar under de kommande två kvartalen. Efterfrågan på stål har sjunkit som en sten(ha ha). Det beror framför allt på bilindustrins katastrofala försäljningssiffror under de två senaste månaderna.

På uppmanan från Sarkozy ger Mittal arbetarna en gest

Om Europas arbetande befolkning stod väl rustade inför den arbetslöshetskris som väntar kunde effekterna ändå dämpas något. Men nu är det inte så ställt. I stället visar siffror som nyligen publicerats av Cedefop(samarbetsorgan mellan EUs regeringar, arbetsgivare och fackliga organisationer) att 108 miljoner anställda i EU arbetar under ytterst prekära förhållanden, att 80 miljoner saknar all form av kvalifikationer och att 30 miljoner kan räknas in i kategorin ”working poors”.  Med prekära arbetsförhållanden menas exempelvis att arbeta för uthyrningsfirmor utan fast kontrakt. I den europeiska bilindustrin är det inte mindre än 25 procent av de anställda som har just en sådan anställningsform.

OECD, rikemansklubben, varnar också för den arbestlöshet som kan väntas under de närmaste 15 månaderna. OECD visar att trots att efterkrigstidens baby-boom nu resulterar i en pensionärs-boom så kommer ändå antalet avsked att öka. Trycket på de över 55 att gå i förtid kommer därför att öka. Vilket går rakt emot pratet om att alla ska arbeta längre in i pensionsåldern. I andra ändan av generationerna kommer de under 25 år att helt möta kalla handen på arbetsmarknaden.

I Europa och i USA(om än i mindre omfattning) har de arbetare som får sparken ändå ett minimum av socialförsäkringar som skyddar mot den värsta misären. I de så kallade utvecklingsländerna är det svälten som knackar på dörren i samma takt som anställda förlorar sina arbeten. Där finns inga skyddsnät som lindrar fallet. Även i Kina, som nästan beskrivs som ett ekonomins perpetuum mobile stänger nu fabriker i hundratals och de anställda kan på sin höjd hoppas på en ståplats i bussen hem till byn.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB,DalaDemokraten,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera