Grön kapitalism är en utopi

Den negativa tillväxtens politiska kollaps

Socialistiska Partiet antog vid sin kongress i november en Klimatresolution som ger vägledning i kampen för att rädda vår planets biosfär. Ett par citat visar resolutionens inriktning och ger en möjlighet att med dagens djupa ekonomiska kris som bakgrund göra en värdering av den ideologiska strömning inom miljörörelsen som står för en så kallad negativ tillväxt.

I resolutionens paragraf tre läser vi :

. » Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom. »

Och i paragraf femton följer :

« Dagens ohållbara förbrukning av resurser är dock inte främst ett resultat av att människors krav på ökad konsumtion. Drivkraften är istället kapitalismens jakt på ökad vinst. En väsentlig del av konsumtionen är dessutom sådant som inte på något sätt höjer levnadsstandarden, till exempel de jättelika militärutgifterna, de ständigt ökande transporterna av likvärdiga varor världen runt eller långa resor till jobb och vardagsbestyr. Som socialister måste vi vara tydliga med att de rika ska vara de som skall spara mest och göra den största omställningen i en ekologiskt betingad övergång till ett energisparande samhälle. Arbetarklassen skall inte stå tillbaka en millimeter gentemot kapitalägarna, utan måste vara den klass som tjänar mest och förlorar minst på omställningen till ett energisnålare samhälle. »

Detta är också min syn på klimatkampens betydelse, inom vilka ramar och under vilka förutsättningar den måste utkämpas. Men det finns andra uppfattningar om miljökampen jag inte alls delar.

Det finns en idé som delas av inte så få i miljörörelsen och som står för följande resonemang. Klimatförändringen är ett så stort hot mot hela mänsklighetens överlevnad att dess bekämpning måste ta överhanden och prioriteras i förhållande till alla andra sociala och ekonomiska problem. Det är den överflödiga konsumtionen av varor, som förbrukar mer än vad jordens resurser tillåter, som måste ändras. Den ekonomiska tillväxten måste vändas till en negativ tillväxt. Annars finns det ingen lösning på förstörelsen av biosfären. Var och en i den industrialiserade världen måste minska sin konsumtion av varor och därmed fossila bränslen. Tyvärr innebär det att också den lilla individen i samhället drabbas materiellt. Men det spelar ingen större roll för en verklig levnadsstandard behöver inte och ska inte räknas i prylar. Om alla drar sitt strå till stacken så ligger lösningen inom räckhåll.

Dessa idéer finns bland de av miljöpartiets medlemmar som ännu bryr sig om miljön. Men de finns representerade också i den inom- liksom den utomparlamentariska vänstern

Det är naturligtvis en enkel lösning och bestickande argument men som inte en enda gång ställer frågan om det numera allenarådande ekonomiska systemet, kapitalismens ständiga jakt på mer profiter, kan anpassa sig till eller tvingas att anpassa sig till den « negativa tillväxtens » recept. Om systemet kan överleva en « negativ tillväxt » eller inte är ett problem som linjens förspråkare inte ställer. Men som i många ideologiska stridsfrågor är det till slut « verkligheten » som brutalt griper in och skingrar förvirringens ridåer.

Krisen med stort K knackar nu på dörren. Inte sen trettitalets katastrof har det knakat så hårt i fogarna som i dag. Effekterna av den finansiella sfärens kollaps har inte ännu slagit full ut i den « verkliga ekonomin », den som du arbetar i för att tjäna ett levebröd som ofta äts utan allt för tjockt pålägg.

Ändå haglar redan varslen på arbetsplatserna över hela världen från Sandviken till Shanghai. Tiotals miljoner är på väg att förlora sina arbeten och sälla sig till de cirka hundra miljoner som redan saknar arbete. I land efter land faller ekonomin in i en « negativ tillväxt », en djup recession.

Klang och jubelspel.

-Försäljningen av bilar har gått ner med 20-40 procent beroende på vilket märke och vilket land vi talar om. Tiotusentals bilarbetare kommer att få ställa in sig i arbetslöshetskön.

-Stora köpcentra världen över gnäller och klagar på sänkt omsättning på inte så få procent.

-Antalet resenärer med flyg och båt går ner drastiskt.

-Konsumtionen av råvaror sjunker snabbt i takt med att recessionen breder ut sig.

-Produktionen av stål, aluminium och andra byggnadsmaterial sjunker i sin tur. Europas största stålfabrikant, Alcelor-Mittal, stänger flera anläggningar på obestämd tid.

Sarkozy manar Arcelor att ge de anställda en gest.

Äntligen lite negativ tillväxt. Konsumtionen av prylar och onödiga resor minskar. Det finns hopp för biosfären. Om det ändå vore så. Men tyvärr. De långsiktiga effekterna av krisen kan tyvärr få motsatt betydelse för biosfären och det av flera orsaker.

Vad vi står inför är varken klang eller jubelspel. Fattiga och hårt arbetande människor världen över drabbas hårt. Däremot har varken privata jetresor eller lyxkonsumtionen berörts. För de rika finns det ingen recession och inget bekymmer om lägre inkomster. Det är här den « negativa tillväxtens » anhängare kör huvudet i väggen. Det finns nämligen ingen « negativ tillväxt » inom ramarna för den kapitalistiska världsmarknaden som inte stöter ut miljoner i misär och håller de rika bakom ryggen. Den kapitalistiska ekonomin kan helt enkelt inte fungera med negativ tillväxt. Eller rättare sagt den kan inte fungera under negativ tillväxt utan att miljontals arbetande människor får betala ett högt pris för de minskade profiterna, med allt från svält och misär i fattiga länder, till sänkta löner, sämre sjukkassor och till svåra dagar i arbetslöshet och hopplöshet här hemma. På den här bloggen kallar vi oss för utopister. Men vi gör det med en glimt i ögat. De som däremot tror att en grön kapitalism är möjlig är de verkliga utopisterna. De inser att den kanske behöver tvingas till att bli grön, men det ses som en möjlig väg framåt.

Endera är en grön kapitalism en utopi eller om den blir verklighet kommer det att ske till ett så högt socialt pris att människorna kommer att göra revolt mot klimatkampen. Det är ju inte precis det resultat som vi vill uppnå. Varför revolt ? Därför att de fattigaste och de mest hotade i omvandlingen till en grön kapitalism kommer att se den som orsaken till deras arbetslöshet, deras sänkta levnadsstandard och den allmänna försämring de drabbas av.

Kolgruvorna i Polen kan läggas ned och kapitalet flytta till andra sektorer. Men de tiotusentals gruvarbetarna kommer inte att erbjudas en plan för alternativ produktion som räddar deras jobb. De kommer att invadera Krakows och Warszawas gator och krossa allt i sin väg och det med rätta.

Förklara för de hundratusentals bilarbetarna världen över att tyvärr måste vi sluta tillverka bilar för de förstör biosfären, utan att presentera en plan för alternativ produktion och snälla arbetare i Detroit och Göteborg kanske också krossar allt i sin väg. Också med rätta.

Ingen kan föra en effektiv kamp mot klimathotet mot den stora majoritetens vilja. Det är den « negativa tillväxtens » största problem och till vilket dess anhängare bara rycker på axlarna och säger sorry. För att komma undan det problemet säger man att tillväxt och utveckling inte är samma sak. Helt riktigt. Det är tillväxt när det byggs ett nytt köpcentra fem mil in i skogen. Men ska vi kalla det utveckling ? Nej, självfallet inte. Men problemet är att kapitalismen inte kan leva utan tillväxt. Den skiter i utvecklingen. Den måste ha tillväxt. När den som nu tvingas funger under negativ tillväxt blir den i det närmaste barbarisk. Alla konsekvenser av krisen lastas över på den arbetande befolknigens axlar.

Varje förslag om negativ tillväxt och sänkt konsumtion i allmänhet, som inte tar hänsyn till hur majoriteten ser på dessa förslag och som inte säger klart ut att en plan för hushållning av våra resurser, för en rättvis och samhälleligt nyttig produktion är helt oförenlig med den kapitalistiska ekonomins profitjakt, blir ett slag i luften som inte för klimatkampen en millimeter vidare.

I media:SVD1,SVD2,ETC,DN1,SVD3,Dagens Arena,Dagens Arbete,DalaDemokraten,Sydsvenskan,

Andra bloggare:Svensson,Jinge,Motvallsblogg,Mullvaden,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

6 reaktion på “Grön kapitalism är en utopi

  1. Pingback: Vad skulle det vara för fel med statligt ägande av bilindustri? | Svensson

  2. Bra inlägg! Kritiken mot tillväxten verkar tyvärr vara en ryggmärgsreaktion bland många inom vänstern, som om tillväxten och inte profiten vore kapitalismens drivkraft.

    Jag har letat lite bland de konkreta förslag som finns för att leva med negativ tillväxt och inte hittat något som inte innefattar bruna inslag som massmord eller begränsning av invandring.

    Avindustrialisering är svårt att undvika utan att acceptera massdöd – kolla på den höga mortaliteten i Östeuropa efter murens fall, eller anledningen till att Morgenthau-planen aldrig förverkligades fullt ut i Tyskland efter krigsslutet.

    Om nu kapitalism och miljöförstöring är dåligt, varför inte bekämpa profit, löneslaveri och skövling av naturresurser – istället för att bekämpa tillväxten?

  3. ”Avindustrialisering är svår att genomföra” ska det vara, inte ”undvika”

  4. Apropå tillväxt. Så här skrev jag i en recension av Björn Forsbergs bok TIllväxtens sista dagar för något år sedan (se: http://www.arbetaren.se/articles/radar20080125)
    Hälsn. Rikard Warlenius

    Björn Forsberg är ekoradikal – han förespråkar ”lokalisering”, ett ekonomiskt system som bryter med globaliseringen och den ekonomiska tillväxten. Men det går honom förbi att tillväxten är en förutsättning för det kapitalistiska systemets fortlevnad. ”Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna”, skrev Marx i Kapitalet. Eller om man föredrar ett borgerligt vittne som Joseph Schumpeter så skrev han i Essays: ”Kapitalism är en process, stationär kapitalism vore en contradictio in adjecto” (självmotsägelse).

    Forsberg inser att det inte är lätt att stoppa tillväxten, men hans recept lyder ”förändrade värderingar och normer”. Ingenting tyder på att han förstår att det kräver ett brott med kapitalismen, som i sin tur kräver global klasskamp på en rad fronter.

    Så om det är nödvändigt att stoppa tillväxten för att långsiktigt rädda planeten – och mycket talar för det, även om Forsberg lägger förvånande lite kraft på att lägga fram de avgörande argumenten för detta – måste den ekologiska kampen föras parallellt med ekonomisk klasskamp.

  5. Hej Rikard,
    Ja, den ekologiska kampen måste föras parallellt med klasskampen. Man kan till och med gå ett steg längre och säga att den ena inte längre kan föras utan den andre. Med det som utgångspunkt blir det lättare att bena upp dispyten kring nolltillväxt eller negativ tillväxt.
    Först, tillväxt är absolut nödvändig för att det kapitalistiska systemet ska fungera. Det spelar i stort sett ingen roll vad som växer bara det som produceras kan säljas med god vinst. Blir det ingen god vinst så slutar produkten att tillverkas.
    Som ekosocialister måste vi självfallet vare helt emot tillväxt för tillväxtens skull. Vi är för utveckling. Utveckling är per definition något positivt. Tillväxt kan vara vad som helst, positivt eller negativt.
    Vi bör därför systematiskt använda oss av begreppet samhälleligt nyttig produktion. Det gäller allt som förbättrar samhällskollektivets välmående. Allt från bättre skolor, bättre sjukvård och äldrevård, bättre arbetsmiljöer, bättre kollektiva transportsystem, stora investeringar i nyisolering av det existerande bostadsbeståndet, till gratis och fri tillgång till fritidsanläggningar och kulturella aktiviteter.
    Med begreppet samhällsnyttig produktion kan vi också kasta oss med raseri över den militärindustriella produktionen som i alla sina aspekter , inklusive förbrukningen av denna industris dödsbringande varor, bidrar väsentligt till utsläpp av växthusgaser. Tiotusentals miljarder kronor befrias och kan användas på bättre sätt. Förbjud reklamindustrin och ersätt den med en ärlig produktinformation i samhällelig regi. Förbjud alla skatteparadis vars enda uppgift är att underlätta skatteflykt och och konkurrerande kapitalgruppers aktiviteter över gränserna. Listan på vad ett samhälle som slitit sig loss från kapitalismens grepp kan uträtta är längre än Jultomtens önskelista. För att komma dit måste vi i dag börja driva kampanjer för att små steg i rätt riktning tas och att ett efter ett av önskelistans krav blir dagspolitik. Då kan vi också få med hela den arbetande befolkningen i kampen för ett ekologiskt hållbart produktionssystem. Då den lilla människan i samhället ser att parollen att ett annat samhälle är möjligt inte är lika med mer svångremspolitik för henne då brister den härskande idelogins bojor och allt blir möjligt.

  6. Richard,
    Du är rejält ute och cyklar i dina utsagor om vad jag säger i min bok Tillväxtens sista dagar. Tvärtemot ditt påstående gör jag en stark poäng av att kapitalismen förutsätter tillväxt för att inte kollapsa. Se tex s 45: ”Den kapitalistiska ekonomin måste ha tillväxt för att fungera…FÖLJT AV EXEMPEL PÅ DETTA…Dessa och andra företeelser gör tillväxten till ett nödvändigt och inneboende element i ett kapitalistiskt system” Och detta är bara ett exempel ur texten. Hur Richard kan översätta detta till att det går mig ”förbi att tillväxten är en förutsättning för det kapitalistiska systemets fortlevnad” är mig en total gåta. Har han kanske läst en annan bok?
    Vidare är även mitt budskap i boken, till skillnad från vad Richard hävdar, att kapitalismen är totalt oförenlig med hållbar utvekling. Jag ser för övrigt min bok som ett pionjärarbete när det gäller att göra upp med den ekologiska moderniseringsideologin, tanken att vi kan fixa de ekologiska utmaningarna inom ramen för dagens marknadskapitalistisk tillväxtmodell, som hela miljödebatten varit upphängd vid sedan början av 90-talet. Boken är ett generalangrepp på denna ideologiska linje. Men detta har alltså undgått Richard.

    I ett par avseenden ser jag dock att vi har olika synsätt: Jag ställer mig helt bakom att vi behöver mobilsera oss mot det kapitalistiska systemet, med allt vad detta innebär av kamp mot multinationella storföretag och annat. Däremot anser jag att många gröna vänsterdebattörer gör en alltför enkelspårig analys, där denna kamp mot kapitalismen blir den allenarådande lösningsstrategin, samtidigt som man förringar betydelsen av personliga livsstilsval och gräsrotsarbete. All energi ska riktas mot makrostrukturer, men själva har vi inget personligt ansvar för sakernas tillstånd! Jag kan fortsätta att köra bil, problemet är bilindustrin. Jag kan fortsätta att köpa Coca cola, problemet är Coca Cola Company.
    Och Ja, jag anser att arbete med normer och värderingar är helt fundamentala i miljökampen (vilket inte är det samma som att jag skulle ifrågasätta kamp mot kapitalismen, jfr ovan, det ena utesluter inte det andra). Utan att förändra oss själva kan vi inte förändra världen.

    Här har vi den klassiska konflikten mellan dem som tror att samhällsförändring enbart kan ske uppifrån (Richard) och dem som i likhet med mig själv även tror på underifrån- eller communitystrategier som en kritisk förändringskraft.

    Björn Forsberg

Kommentera