”Detta går inte an
– tig ihjäl alltihop!”
I går var miljoner fransmän på marsch mot president Sarkozy och hans hårdföra borgerliga regim. För Europas del var det den största sociala och politiska protesten på flera decennier.
Där fanns allt för att en händelse, en nyhet ska ”platsa” på rutan, laddas ner på skärmarna eller att beskrivas i spalterna. Ilska, energi, motstånd, skaparkraft. Demokratin i rörelse. Ett sprakande folkligt svar på borgerlighetens massarbetslöshet och svältkurer. Med ett enda huvudbudskap: ”Vi ska inte betala för kapitalismens kris”.
Men. Detta går inte an att visa i Sveriges ”Fria” Television eller att berätta om i övrig statlig eller profitstyrd media. Med Sveriges Radios P1 som enda undantag.
Italiens profitpresident Silvio Berlusconi myntade en gång den etiska och journalistiska princip som gäller:
”Det som inte syns i TV-rutan har inte heller hänt”.
För visst är det så. Till en viss gräns. När fördämningarna brister och sanningen blir alltför outhärdlig. Bakom besluten på SVT:s, DN: s och alla andra nyhetsredaktioner ligger naturligtvis självcensur: ”Våra uppdragsgivare eller ägare, makthavarna i Sverige, vill inte att vi skildrar hur vanliga människor i miljoner, i ett helt vanligt europeiskt land, protesterar mot nyliberalismen”. Det är vi som bestämmer över tryckfrihetens gränser och därmed basta.
Samma censur låg bakom medias torftiga bevakning när Metalls avdelning i Södra Västerbotten under förvintern drog fram i ett imponerande protesttåg mot alla varsel. Även då var det farligt att visa att det var möjligt för helt vanliga människor att demonstrera mot arbetslösheten.
Det slipprigaste undantaget från medias tystnad kom sent på natten i Aftonbladets nätupplaga. Ett undantag som väl bekräftar regeln. Där är förre ultrarevolutionären och förre medlemmen i Förbundet Kommunist, Kalle Ljungkvist chefredaktör och numer gör han upp med sitt förflutna genom att låta nätupplagan bada i sex, mord och sensationer. Hans redaktion hade plockat in ett hyfsat sakligt TT-meddelande, men på eget bevåg vinklat det på sin startsida så att läsarna skulle få en bild av kravaller och brand. Så här ser det ut:
Våldsamma protester i Frankrike Demonstrationerna urartade under natten mot fredagen. Stora polisstyrkor med batonger och sköldar.
Så kan lögnens matadorer hantera ett nyhetsmaterial. Det lilla intermezzot i går kväll (titta noga på bilden ), framför Operan i Paris, när en liten, mycket liten, grupp ungdomar brände upp kvarlämnat demonstrationsmaterial och ett par caféstolar, framställs som om två miljoner fransmän varit ute i bärsärkargång. Ett intermezzo som knappt kommenteras i fransk media. Avskyvärt av Aftonbladet. Vi kan berätta att de uppjagade ungdomarna snabbt och effektivt stoppades av fackföreningarnas ordningsvakter…
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, censur, yttrandefrihet, Aftonbladet, Frankrike
I pressen:AB,
Jamen, fransoser dom bråkar ju om allt. Det var väl länge sedan det var någon nyhet.
Pingback: Den röda rösten ska leva!
Pingback: Rädda veckotidningen Internationalen! « rapport från en spånbinge