Är krisen snart över ?
Glada politiker och tyckare i media påstår att vi nu befinner oss i början till slutet på den ekonomiska krisen. Minsta lilla svala tas till intäkt för en ljuv sommardröm. I förrgår lyckades Barack Obama se ljus i tunneln och deklarera sin starka tro på en snar återhämtning av konjunkturen. Visserligen förlorade 467 tusen amerikaner sitt jobb i juni men enligt Obama bestod det ljusa i att det var 140 tusen färre än månaden innan. Så kan man naturligtvis se på saken. Står man oskyddad i ösregn är det alltid en tröst om regnet mildras en aning. Eller blir man inte lika förbaskat blöt in på bara kroppen ?
Svaret på rubrikens fråga är inte så uppenbart och beror inte bara på vad som händer med arbetslösheten. Däremot beror utvecklingen framöver mycket på vad som sker på den amerikanska marknaden. En internationell uppgång är i det närmste omöjlig utan en återhämtning i USA.
Så vad har egentligen skett på den amerikanska arbetsmarknaden under det nya århundradets första omtumlande år ? Sedan den nuvarande recessionens början i december 2007 har antalet jobb i USA minskat med 6,5 miljoner och om vi till det lägger de 127 tusen jobb per månad som borde skapas för att hålla takt med befolkningsökningen är det i själva verket 8,8 miljoner färre jobb än vad som borde ha existerat. På kort tid har därmed alla skapade jobb sedan år 2000 försvunnit. I dag finns det strax över 800 tusen färre jobb i den amerikanska ekonomin jämfört med februari 2001. Nio år har raderats ut.
I Kalifornien är vägen från eget hem till tältläger mycket kort
Nu beror ju inte en återhämtning enbart på situationen på arbetsmarknaden. Den stora majoriteten har ju fortfarande sina jobb kvar även när arbetslösheten stiger mot 10 procent och över. Vi måste också se till vilka är de stora drivkrafterna bakom varje ekonomi. För den amerikanska ekonomin finns det ingen hemlighet. Strax över 70 procent av landets BNP utgörs av hushållens konsumtion. Det har spekulerats i att den svaga dollarn skulle kunna stimulera en återhämtning via Amerikas export. Men landets export utgör just nu bara 10,8 procent av BNP. Att jämföra med 54,7 procent för Sverige. Tyskland som likt USA har en stor hemmamarknad exporterar för hela 40,9 procent av BNP. Så för USAs del finns det inget slut på krisen så länge hushållen lagt spenderbyxorna på hyllan.
Det finns ett stort hinder för att hushållens konsumtion ska ta fart inom kort. Lönerna för vanliga arbetare i USA släpar efter mer än någonsin. De arbetandes löner har vare sig följt produktivitetens utveckling eller högre gruppers löner under flera decennier. Av summan av alla löneökningar sedan 1979 fram till 2006 gick 91 procent till de 10 procent bäst betalda. Det vill säga att resten av de löneanställda fick nöja sig med nio procent. Resultatet blev naturligtvis en enorm ökning av ojämlikheten. En genomsnittlig VD-lön 1973 var 27 dollar i timmen för varje dollar som arbetaren tjänade. I dag tjänar en VD 275 dollar för varje dollar som den genomsnittliga industriarbetaren tjänar.
Frågan blir naturligtvis hur var det möjligt att de amerikanska hushållens konsumtion, från de fattigaste till de rikaste, ökade stadigt under hela det nya århundradets början ? Svaret heter skuldsättning, upp över öronen. Speciellt för de fattiga hushållen men också för vad som vanligtvis kallas den amerikanska medelklassen. Den rikaste tiondelen av hushållen följde inte samma mönster. De lånade i stället ut sina pengar till resten av samhället och kasserar nu in vinsterna. På vilket sätt? Tidningarnas ekonomisidor påstår sedan några månader att de amerikanska hushållen börjar spara på nytt. Från en negativ sparkvot sägs de nu spara 5-6 procent av de disponibla inkomsterna. Men det finns spara och spara. Det finns spara som innebär att lägga reserver på sidan om för att användas till senare konsumtion eller investeringar i kapitalvaror. Men det finns också spara som innebär att betala av anhopade skulder och det ger verkligen ingen stimulans till konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Det är vad den stora majoriteten av de amerikanska hushållen gör nu. De betar av skulder till banker, försäkringsbolag, mäklare och skulder på alla sorters kreditkort, köplån och studieskulder. Nya krediter är det inte att tänka på för tillfället. Den amerikanska kreditmarknaden är just nu lika snustorr som markerna i det sommarvarma Sverige.
Med det aktuella jobbutbudet, arbetslöshetens utveckling, skuldberget som ska betas av, och den torrlagda kreditmarknaden finns det inget som verkligen pekar på att vi ser början till slutet på recessionen. De kommande tio till tolv månaderna fortsätter arbetslösheten att öka. Varuproducerande företag fortsätter att minska sina lager innan maskinerna sätts igång igen och under tiden passar arbetsgivare på att avskeda många fler än vad de egentligen är tvingade till. Det gäller att ge profierna en hjälpande hand. De som vill kalla ett sådant perspektiv ljust och början på bättre tider ska inte förvånas om de går till historien som illusionister.
I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,ETC,AB,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Hushållsskulder, Banker, Arbetslöshet, Sysselsättning
Kan man inte helt enkelt säga att de finns två ekonomier som löper parallellt – en där ”vanligt folk” dväljes och ägnar sig åt real ekonomi, och en som bygger på spekulation och finansiella transaktioner som inte har så mycket med den reala ekonomin att göra (utom att dränera den på pengar). Eftersom de som kontrollerar den spekulativa ekonomin också har mycket att säga till om i politik och media kommer alla ”förbättringar” för dem själva att basuneras ut som om det gällde för alla och envar. Detta trots att krisen permanentas för den reala ekonomin. Den kris som inleddes redan under Reagans tid och sedan gradvis skärpts för alltfler lönearbetare i USA.
Kan man inte också helt enkelt gissa att luften har gått ur bubbelekonomin så mycket att den inom ett eller ett par år har hämtat andan för att kunna blåsa upp en ny bubbla, varpå en superkrasch kan förväntas om tre till fem år? Det är tillräckligt långt bort för att en del skall hinna glömma hur det var förra gången, men tillräckligt nära för att staterna i stort sett kommer att stå utan resurser för att bekämpa krisen. För man har ju i stor utsträckning redan skjutit slut på sin ammunition, i alla fall vad det gäller keynesiansk krispolitik.
Pingback: SD vill ha det gamla Sverige tillbaka | Proletärbella
Ha, krisen har bara börjat för genomsnittssvensken. Den kommer att vara i åtminstone tio år, och sedan går det som efter förra krisen, det som finns kvar av den börjar man betrakta som det normala tillståndet och eventuellt ännu en gång skylla det på ”vänsterns” långa innehav av politisk makt.