Klimatet inför Köpenhamn

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del I av III

Köpenhamn blir ett fiasko.

Snart samlas världens statsmän i Köpenhamn för att anta ett avtal som ska ersätta det avtal som antogs 1997 i Kyoto. Redan innan de förnäma herrarna och ett fåtal lika förnäma damer samlas i våra grannars huvudstad kan vi slå fast att fiaskot är garanterat.

Ett avtal kommer visserligen att antas och undertecknarna kommer att skryta ikapp om hur de tagit ansvar för vår gemensamma framtid och att ett stort steg på väg mot ett ekologiskt hållbart samhälle nu kan tas.

Därför ska det sägas redan från start att vad som beslutas i Köpenhamn kommer att vara helt oförenligt med de mål som FNs klimatpanel säger är ett minimum för att hindra allvarliga klimatologiska och därmed ekologiska kriser.

Det viktigaste riktmärket som klimatpanelen lagt fast är att den genomsnittliga temperaturökningen fram till 2100 måste begränsas till 2° C jämfört med temperaturen vid industrialismens genombrott i slutet av 1700-talet. Det målet har också EU-kommissionen gjort till sitt. I dag ligger redan temperaturen 0,7°C över vad som då rådde.

Bästa sättet att avgöra om EU, USA och andra makter inte bara gör läpparnas bekännelse till tvågradersmålet är att konkret titta på vilken energipolitik som förs och planeras.

Att vårda den enda värld vi äger rimmar inte med kapitalistisk profitjakt.

EU har antagit målet att begränsa temperaturökningen till 2°C. Låt oss därför undersöka den politik som förs och hur pass den rimmar med målet.

EUs klimatpaket 2012-2020

Kommissionens plan för perioden 2012 till 2020 kan sammanfattas i fyra punkter.

· Utsläppen av koldioxid, CO2 , ska minskas med 20 procent innan 2020 jämfört med nivån på utsläppen 2005.

· Energieffektiviteten ska ökas med 20 procent under samma period. Det innebär att en viss mängd energi ger 20 procent större produktion.

· Innan 2020 ska 20 procent av all brukad energi komma från förnyelsebara källor varav 10 procent ska vara biobränsle i transportsektorn.

· Om det antas ett ”bra” avtal i Köpenhamn ska EU åta sig att minska utsläppen av CO2 med 30 procent.

Hur rimmar detta med den uttalade målsättningen om maximum 2 graders temperaturökning?

Det rimmar helt enkelt inte alls. EUs klimatpaket är:

-totalt oförenlig med målet 2°C som maximal temperaturökning innan seklets slut jämfört med 1780.

-totalt oförenlig med klimatpanelens scenarion över eventuellt större klimatförändringar än väntat.

-totalt oförenlig med en hållbar ekonomisk/ekologisk utveckling i framför allt ”utvecklingsländerna”, det vill säga i fattiga länder inklusive Kina, Indien och Brasilien.

Utan profit ingen miljöpolitik

För att visa hur EUs politik är oförenlig med en verkligt effektiv kamp mot klimatförändringen måste vi titta lite närmare på de olika målsättningarna ovan.

Minska CO2-utsläppen med 20 procent innan 2020: Eftersom den kapitalistiska ekonomin inte kan fungera utan profit och marknad är det naturligt att en grundbult i EUs politik är den redan skapade marknaden för koldioxid, en marknad där i dag 11 500 företag kan köpa och sälja utsläppsrätter. När systemet upprättades fick dessa företag ett visst antal utsläppsrätter sig tilldelade gratis. De elvatusenfemhundra nämnda företagen står för 40 procent av CO2-utsläppen i EU. För att nå 20 procents minskning av utsläppen är det mening att antalet utsläppsrätter ska minska med 1,74 procent per år.

Men i praktiken är de 1,74 procenten utan mening och långt under vad som krävs. Redan vad som kallas den ”spontana” minskningen av förbrukningen av energi per producerad enhet leder till mindre utsläpp än den planerade minskningen av utsläppsrätterna. Under perioden 2008-2012 kan de 11 500 i EU skaffa sig extra utsläppsrätter genom så kallade CO2-krediter. Det är utsläppsrätter som företagen erhåller gratis i utbyte mot ”miljövänliga” investeringar i utvecklingsländerna. Det beräknas att upp till en tredjedel av det ursprungliga målet på 20 procents minskning av utsläppen 2020 kan komma från CO2-krediter företagen skaffat sig utanför EU. Vilket innebär att företagen i EU inte behöver minska sina utsläpp med ett gram CO2 fram till 2012 och att överskottet av erhållna krediter kan föras över till perioden 2012-2020.

Nya industrisektorer och nya ”växthusgaser”, petrokemi och kemi, kommer att dras in i marknaden och ges gratis utsläppsrätter som likt tidigare säkert kommer att ligga över dessa företags behov. Resultatet blir det omvända mot vad EU säger sig eftersträva. Företagen säljer sitt överskott av utsläppsrätter på marknaden med dumping som effekt. Priset per ton CO2 faller i stället för att öka till en nivå där det svider i skinnet för den som skitar ned.

Vid sidan av de 11 500, som svarar för 40 procent av utsläppen, finns transportsektorn, byggnadsbranschen och jordbruket som ansvarar för 60 procent av utsläppen och som inte omfattas av CO2-marknaden. EUs uttalade mål för dessa sektorer motsvarar 10 procents lägre utsläpp 2020. Men inte mindre än 70 procent av de 10 procenten kan komma från CO2-krediter för investeringar i utvecklingsländer.

Lägger vi ihop dessa två faktorer, 11 500 och övriga sektorer, kommer inte mindre än hälften av de 20 procenten vid horisonten 2020 att bestå av CO2-krediter. Det vill säga att inom EU ställs det knappt några krav alls på uppoffringar från kapitalägarnas sida.

Varför det är så sammanfattas med en häpnadsväckande cynism av FNs samordnare i studien av en övergång till en ”grön modell”. Pavan Suckhdev sitter också i Deutsche Banks ledning.

-Den nuvarande ekonomiska modellen har nått sin yttersta gräns både vad gäller förbättringar i levnadsvillkoren den kan erbjuda de fattiga liksom de ekologiska avtryck som vi kan tvinga på vår planet. Men mina kunder investerar bara i projekt med vinstutsikter och det kommer inte att ändra sig.

Obama på samma linje som EU

I USA finns en klimatlag(Climate Bill) som går under namnet Waxman-Markey, som ännu måste baxas genom Kongressen. Den visar att Barack Obama nu i stort sluter upp bakom EUs linje inför Köpenhamn. I stora drag säger lagen följande:

· Utsläppen av CO2 ska minska med 80 procent fram till 2050 jämfört med nivån 2005. Kom ihåg att FNs klimatpanel jämför med 1990 när den säger att 80 procent innan 2050 är ett nödvändigt minimum. USAs utsläpp 1990 var 5,8 miljarder ton och 7 miljarder ton 2005.

· Lagen Waxman-Markey säger att utsläppen innan 2020 ska minska med 17 procent jämfört med 2005. I media har detta presenterats och hyllats som ett stort steg framåt och att Barack Obama brytit med busheran. I själva verket är det mindre än vad USA hade varit tvungen till om det skrivit under avtalet i Kyoto.

· Lagen avser också att ge de amerikanska företagen rätt till CO2-krediter för ”gröna” investeringar i utvecklingsländer. Dessutom kan företagen skaffa sig sådana krediter också via ”gröna” investeringar i USA, i form av så kallade koloxidsänkor som exempelvis skogsplantering. Att detta inte handlar om strukturella förändringar är ju klart eftersom den koloxid träden tar åt sig släpps ut på nytt när de avverkas och förbränns.

· Om företagen i USA fullt ut använder sig av vad Waxman-Markey tillåter behöver de inte minska sina utsläpp i USA med ett enda ton CO2 innan 2026. Det är som synes en avgrund mellan etablissemangets hyllning av Obamas klimatpolitik och vad som konkret är på gång.

Av den här genomgången bör det stå klart att förhandlingarna i Köpenhamn bådar illa. Alla mer eller mindre finurliga metoder för att skapa marknader går ut på att den kapitalistiska ekonomins vinstbehov inte får komma i kläm av klimatpolitiken. Det är ett imperativ som leder rakt in i väggen. EUs och USAs verkliga politik, inte de fina talen inför Köpenhamn, kommer inte att kunna göra verklighet av klimatpanelens scenario på maximum 2°C temperaturökning. Den förda politiken, om den inte helt kastas om, kommer i stället enligt klimatpanelens scenarior att leda till en temperaturhöjning inom en ram på 3,2° till 4,9° Celsius. De ekonomiska och ekologiska följderna blir oberäkneliga.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,DN3,DN4,SVD4,AB2,AB3,SVD5,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

4 reaktion på “Klimatet inför Köpenhamn

  1. Pingback: Mona och reklamen | Jinges Web och Fotoblogg

  2. Hej Benny !

    Varför talar man aldrig om problemet med jordens alltmer ökande folkmängd. Ju mer ”trångbodda” vi blir, ju mer skadliga gaser kommer att avges. Även om vi nu skulle lyckas nedbringa alla utsläpp till nu önskade mängde, så kommer förr eller senare den dag då jorden inte klarar att försörja sin folkmängd.
    Kanske det vore lika bra att fortsätta som nu och låta katastrofen utplåna stordelen av oss, för att de överlevande sedan kan börja om när ”luften klarnat”. Tänker jag ibland , jag som är från Norrland och tycker att 10 människor per kvadratkilometer är ett högt befolkningsnitt 😉

    Ha en bra dag !

  3. Hej Bert-Åke,
    Du reser ett viktigt problem genom att skämta lite kring det. Jag håller med att det är ett allvarligt problem hur Jordens befolkning ska försörjas inom de närmaste 40 åren.
    Tyvärr finns det ideologer som inte skämtar om att vi borde bara vara 3 miljarder på Jorden. De aktar sig dock noga för att förklara hur lika många ska försvinna.
    Alla konstlade försök att minska eller hålla tillbaka befolkningsökningen är dömda att misslyckas. Överallt där tillväxten stannat av till och med blivit nolltillväxt har kommit till som en frukt av bättre levnadsstandard för människorna som därmed inte behöver en stor barnaskara för att säkra ålderdomen.
    I veckans nummer av The Economist kan man läsa på förstasidan : Den fallande nativiteten. Hur befolkningsproblemet löser sig självt.
    Tidskriften tänker på hur nativiteten redan minskar kraftigt i framför allt KIna.
    Däremot är det felaktigt att säga att tätboddhet ökar utsläppen. Det är tvärtom. Där människorna bor långt ifrån varandra går det åt mer energi för transporter, handel,uppvärmning av individuella hus i stället för flerfamiljshus etc.

  4. Hej igen !

    Vill inte börja gräla på er utmärkta sida, men angående jordens kommande överbefolkning och utsläpp har vi (kanske ?) ej helt sammanfallande åsikter. Det tar vi vid annat tillfälle.

    Här har vi lätt gråväder, hoppas Du har solsken ! MVH BeÅ

Kommentera