Varför går regeringen med på nyval ?
.
Ska krisen i Thailand sluta lyckligt, utan fler döda och skadade? Just nu ser det ut så. Premiärminister Abhisits bud om ett nyval den 14 november i fall vissa villkor uppfylls innan har i princip accepterats av de röda och också av alla partier i parlamentet. Abhisits krav på respekt för monarkin och ett par andra grumliga krav har egentligen ingen betydelse för krisens utgång. De är bara dimridåer som döljer den verkliga orsaken till budet om nyval som regeringen under hela krisens gång sagt nej till.
.
Abhisit och de röda ense om att stoppa krisen men inte helt om metoderna.
Abhisit hade helt enkelt inget val längre. Hans hot om att upplösa de rödas demonstration var tom fäktning i luften av den enkla orsaken att militärens ledning vägrade att låta sig användas till det smutsiga hantverk regeringen krävde av den. Redan dagen efter blodbadet sa ÖB Anupong Paojinda att en politisk kris ska lösas med politiska medel och att han ansåg att parlamentet borde upplösas.
Arméchefen är naturligtvis ingen pacifist. Thailands historia är full av armévåld mot den egna befolkningen men för ÖB ska våldet tjäna ett syfte. De dåliga erfarenheterna av den kortlivade militärjunta som styrde landet efter militärkuppen 2006 har säkert varit avgörande för militärens vägran att angripa de rödas basläger i köpcentrat Ratchaprasong. Soldater har enbart satts in för att hindra de rödas försök att demonstrera utanför sin bas. Landets polisledning har i stort följt samma resonemang som militären och visat mycket liten entusiasm för sina uppgifter. De flesta poliser har samma sociala bakgrund som de röda och risken att stå öga mot öga med en bror på andra sidan barrikaden avskräcker.
.
Många soldater har vänner i det röda lägret.
För de rödas ledare skapar Abhisits fredstrevare en öppning som låter dem slippa leda sina anhängare in i en blodig sammandrabbning där motståndaren är väpnad till tänderna och utsikterna att stå emot är små.
Veera Musikapong, en av de rödas främsta talesmän, säger att de enhälligt accepterat Abhisits inbjudan men att han måste fastställa ett datum för parlamentets upplösning innan de röda upplöser sin ockupation av Ratchaprasong. Det innebär alltså att krisen kan blossa upp till full styrka igen om Abhisit fortsätter att vara vag på den punkten. De röda kräver också att deras rörelsefrihet ska respekteras och att deras tidningar och radio-tv på nytt ska kunna arbeta fritt. Just nu censurerar regeringen allt som inte stöder dess egen linje.
.
De röda protesterade utanför Thaicom när deras tv-station stängdes av regeringen.
Som synes finns det än stora hinder i vägen för en fredlig lösning av den nu snart två månader långa krisen. Mycket kan ännu gå fel. Speciellt eftersom regeringen uppenbarligen agerar som den gör för att den saknar ett militärt alternativ som armén inte låter sig användas till, just nu. I övermorgon kan soldaterna ges order att skjuta skarpt om ÖB anser det politiskt nödvändigt.
Vissa kanske frågar sig om de rödas protester var värda de offer som gjorts om det bara var för att i slutänden acceptera en kompromiss om ett datum för nyval. Varför inte mobilisera anhängare i hela landet, satsa allt på ett kort för att avsätta regeringen och upplösa monarkin och upprätta ett genuint demokratiskt system i landet?
.
De röda vill inte lämna Ratchaprasong innan datum för parlamentets upplösning satts.
Svaret är naturligtvis att den röda rörelsen inte är beredd att ta det steget, ännu. Kungen är djupt respekterad och ingen i den politiska skalan höjer rösten för en republik. De fattigas mobilisering bakom de röda färgerna gäller inte makten i samhället utan respekten för deras plats i det politiska livet. De röda har tagit steget in på den politiska scenen på ett annat sätt än tidigare då de bara mobiliserades som röststöd till gruppen kring mediekungen Thaksin Shinawatra.
Nu kräver de respekt för de fattiga och att deras röst ska gälla i ett samhälle med en elit som alltid sett ner på fattiga med smutsiga händer som en okunnig pöbel.
.
Media;
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Abhisit, UDD, Rödskjortor, Thaksin, Nyval
”Varför inte mobilisera anhängare i hela landet, satsa allt på ett kort för att avsätta regeringen och upplösa monarkin och upprätta ett genuint demokratiskt system i landet?”
Tillkommer det en statskupp, kan hända att denna fråga dyker upp.
För mig är det rätt uppenbart att den sittande regeringen hellre ser en uppgörelse med Thaksin – som i grunden inte skiljer sig från dem – än riskerar en folklig revolt, vars mål knappast kommer att vara att bevara status quo.
En uppgörelse vars allt överskuggande målsättning är att bevara den korrumperade maktstrukturen i landet, med militären och kungafamiljen som dess garant.
Göran,
Det tror jag du har helt rätt i.
”Varför inte mobilisera anhängare i hela landet, satsa allt på ett kort för att avsätta regeringen och upplösa monarkin och upprätta ett genuint demokratiskt system i landet?” Enkelt, dom har inte så många anhängare som ni tror. Rödskjortorna är där dom är för att dom fått betalt och dom röstar på Thaksin av samma skäl.
Att polisen inte lyder order har ett annat skäl som ni missar. Hela den här historien stör dom i sin normala verksamhet, vilket är att insamla mutpengar. En trafikförseelse, påstådd eller verklig, kostar 200 baht. Mindre än en femtilapp alltså. En del av det tar han själv, en del går till frun, en annan till älskarinnan, hans Mia Noi, och slutligen en del till hans chef för att förhoppningsvis ordna med karriären. Dessa pengar går sedan uppåt i systemet och slutar…. var? Det kan jag inte skriva när jag sitter i Thailand 🙂
Och där har ni skälet till att den första punkten i Abhisits plan är helt redundant. Det finns lagar mot det där redan.
Thaksin avsattes för att han blev en för tung kraft vid sidan av den ordinarie pyramiden. Jag instämmer också med Göran. Det är den gamla och nya maktstrukturen som fajtas, den gamla med kungen som slagträ och den nya med Thaksins köpta huliganer. Jag undrar vad i hela världen en så kallad ”folklig rörelse” skall med Thaksin till? År dom så folkliga om dom bara går i hans ledband? Dom borde lägga av med stödet till multimiljardären och börja driva verkliga frågor i stället. Nu har dom fått den uppmärksamhet som krävs, förvalta den på ett bra sätt och låt bli att föra fram ett diktatorsämne som Thaksin! Då kanske dom kan få VERKLIGA anhängare och inte bara köpta röster.
Revolter fungerar inte, det måste ske sakta men säkert på normala demokratiska vägar.
(För övrigt är det inte så korrekt att säga att det är ”militären” som är en del av maktstrukturen. Det är armen enbart. Flottan och flygvapnet är inte inblandat. Men det är en småsak.)
Celsius,
Jag har redan flera gånger svarat på den här typen av inlägg. Du kan ju läsa artikeln här under som inte skrivits av mig thaksingkramare. Om du läser om mina inlägg kommer du inte att hitta ett gott ord om Thaksin.
Jag ènskar dig lycka till i ditt goda liv i Thailand och att ingen pöbel hindrar dina resor fram och tillbaka från flygfältet.
THAI POLITICS
UDD now a ’red tiger’ Thaksin can no longer ride
• Published: 7/05/2010 at 12:00 AM
• Newspaper section: News
A big question in Thailand, probably after the protesters finally depart from Ratchaprasong and a new general election is held, might well be what the relationship between the red-shirted United Front for Democracy against Dictatorship (UDD) and former prime minister-cum-fugitive Thaksin Shinawatra will be.
An anti-government red shirt protester wears a mask of ousted premier Thaksin Shinawatra as he dances during a rally in Bangkok’s shopping district on Wednesday, following the UDD’s acceptance of the government’s road map to general elections.
To refresh one’s memory, the UDD came into being as a swift response to the military coup of Sept 19, 2006. Members of the UDD sharply criticised the Bangkok elite for alienating Thaksin, thus seemingly paving the way for the military to oust his elected government.
Today, many who support the movement still perceive Thaksin as some sort of a democratic icon and a saviour of the poor.
Some political observers argued that the latest wave of the red shirt demonstrations was instigated to retaliate against the Bangkok elite for confiscating Thaksin’s assets. From this viewpoint, the red shirt movement and Thaksin are two inseparable entities. While Thaksin launched his attack against the elite from his bases overseas, the reds took to the streets of Bangkok, putting intense pressure on the government of PM Abhisit Vejjajiva.
But like anything else in Thailand, domestic politics appears to be constantly shifting. Since the violent confrontations between the security forces and red-shirted demonstrators on April 10, the relationship between the UDD and Thaksin has appeared to move on beyond anyone’s expectations. On many occasions, the red shirt leaders seemed to go out of their way to emphasise their distancing the movement from Thaksin. Nattawut Saikua, for example, noted candidly that Thaksin was but one of the supporters of the red shirt movement. It is understood that this was done primarily to boost its credibility and legitimacy as a force for democracy and not the interests of one man.
Indeed, I would argue that there is some love lost between Thaksin and the red shirts. The distancing game is mutual. Thaksin, too, has tended to veer further away from the UDD, at least in public. As one scholar who writes under the pseudonym Chang Noi recently noted: ”Thaksin might not want to ride this ’tiger’ now he knows how big and fierce it is.”
Yes, there is no doubt the ”red tiger” has found the time and place to unleash its raw power. This could represent one of the main reasons behind the repositioning and rearranging of the relationship between the red shirts and Thaksin.
The deadly clashes in Bangkok and the fact that Thaksin was ”missing in action” during the whole critical period could signify that the former premier has completely lost control of the red shirts’ core leaders.
This line of argument may have served to vindicate Thaksin from the accusation made by the Bangkok elite of him being the chief operator behind the fatal unrest.
There are now many shades of ”red” within the UDD. While the UDD’s non-violent faction may still enshrine Thaksin as a unifying force, the hardliners have opted for more radical measures. There is no knowing if Thaksin remains in control of all these different factions, whether they acted out of some sort of a centralised plan or at their own will, with or without Thaksin’s blessing.
Thaksin could not stress enough his non-involvement in the operation of the so-called ”men in black” whom the government has accused of spraying bullets on both soldiers and demonstrators. He continued to deny being associated with the ”terrorists” claimed to be embedding themselves within the UDD.
Meanwhile, it was too convenient for the Bangkok elite to reconstruct Thaksin as a part of the extreme elements of the UDD. Thaksin probably realised their trick. That is why he has sought to keep a low profile in the aftermath of the violence, including after the red shirts’ raid of Chulalongkorn Hospital, which received much denunciation from the Thai people as well as foreign governments.
There are other reasons too that elucidate why relations between Thaksin and the UDD have gradually turned frigid, at least as seen in the public arena. Increasingly, the differences in the objective of Thaksin and the UDD are becoming clear. They can be seen as being contradictory with each other, even. Evidently through his many tweets and phone-ins, Thaksin has been infuriated by the fact that his assets were taken away at the order of the Supreme Court which, he claimed, was highly politicised. It is then logical that Thaksin’s battle against the Bangkok elite is perhaps about getting his money back.
Thaksin probably realises that he is now damaged goods. The chances of him returning to power are slim. It is thus money, not political power, that ranks high in the mind of the billionaire.
Meanwhile, the red shirts have put forward their own agenda of championing democracy. They have claimed to work on behalf of the poor in far-flung villages. They have pledged to eliminate social injustice and double standards. These objectives are impressive.
Beneath this impression, however, lies a seemingly darker side of the UDD. Despite its repeated denials, the UDD has allowed some anti-monarchist elements within its ranks to emerge. Publications on the lom chao (overthrowing the monarchy) movement are now available in bookstores. Everyone recognises the danger in politicising the revered institution, so does Thaksin.
In his latest interviews with foreign reporters, Thaksin, once again, reproached his enemies for playing this dangerous card. He said that all these years he has remained loyal to His Majesty the King. He also claimed that he had nothing to do with any attempt toward establishing a ”Thai republic”. Declaring war with the Bangkok elite has already proven to be an uphill task for Thaksin. A step further toward challenging the epitome of the Thai political structure, the monarchy, would have been an unimaginable exercise.
Another reason that can explain why Thaksin seems to be detaching himself from the UDD is possibly the serious responses to the Thai crisis from the international community. While some Western governments may have blamed Mr Abhisit for failing to control the situation and to provide security to Bangkok residents and for foot-dragging in regard to the dissolution of the House of Representatives, they saw the red-shirted warriors as the real culprits in the current turmoil. The US government, in particular, released a statement denouncing the ”unacceptable violence (on April 10) by the red-shirted protesters”.
Since the coup, Thaksin has been ferociously competing with the elite in Bangkok for sympathy from Thailand’s allies overseas.
Now that Thaksin is a fugitive from Thai law, he has found himself having fewer friends on the international stage. The UAE could kick him out any time. Cambodian Prime Minister Hun Sen has recently changed from his earlier friendly position. To be seen as overtly supporting the violent acts of the red shirts could further shrink Thaksin’s already limited global sanctuaries.
The red-shirted UDD has come so far, probably very far, from what Thaksin originally had in mind. If the UDD leaders truly campaign for social equality and the ridding of the patronage system, then Thaksin might not be the man they want to look up to. After all, Thaksin should be partly held responsible for the widening economic and societal gap in Thailand. He showed the Thais how to exploit such a gap while enriching himself. The red tiger is now let loose and from what can be seen, Thaksin is no longer on its back.
• Pavin Chachavalpongpun is a Fellow at Singapore’s Institute of Southeast Asian Studies.