Löner, produktivitet och konkurrenskraft.

 

Är sänkta löner en lösning på krisen ?

.
Den begynnande recessionen i Europa och skuldkrisen har gett kapitalets propagandister ett nytt tema att gnugga fast i allmänhetens medvetande. Det är lönekostnaderna som är för höga. Det är därför som Grekland och andra svaga länder i EU saknar den industriella konkurrenskraft som är nödvändig för att ta sig ur krisen, upprepar den nyliberala pressen utan avbrott och lägger till att utlokaliseringen till Kina och andra länder också beror på våra höga lönekostnader.

.

Den grekiska arbetarklassen vägrar att betala räkningen för krisen.

.

Därför presenteras sänkta lönekostnader för företagen och minskade statliga utgifter som den enda lösningen på krisen. Att den pågående åtstramningspolitiken håller på att driva hela Europa in i en djupare kris än någonsin sedan trettitalet verkar inte avskräcka vare sig Merkel, Sarkozy, Cameron eller andra politiska ledare som Anders Borg.
Men hur står det egentligen till? Är det lägre lönekostnader för företagarna som kan vända krisen och skapa konkurrenskraft i Grekland och andra så kallade perifera medlemmar av EU?

.

Ja, vem ska betala? Kanske han själv och andra mediehökar.

.

Den första fråga en företagare ställer är inte hur stora lönekostnader företaget har. I stället är det enda som är intressant för en industriägare hur mycket värde en arbetare producerar per arbetad timme. Även om bolaget har världens högsta lönekostnader spelar det ingen roll om samtidigt de anställda producerar mycket mera förädlingsvärde per timme än andra konkurrenter. Det avgör hur stora vinstmarginaler företaget kan visa upp, inte hur stora lönekostnaderna är.
Om lägre lönekostander automatiskt ger hög konkurrenskraft borde ju länderna i södra Europa vara mycket konkurrenskraftiga. För i Belgien, Sverige och Tyskland är lönekostnaderna mer än det dubbla jämfört med i Grekland och fyra-fem gånger högre än i Portugal. Alltså spelar andra faktorer in eftersom den grekiska och portugisiska industrin inte alls står sig i konkurrensen med vare sig belgiska, svenska eller tyska bolag. Här under ser vi hur stora lönekostnaderna i tillverkningsindustrin är i ett antal EU-länder. I lönekostnaden ingår bruttolönen och företagens kostnader för de sociala försäkringarna.

.

 

Vad säger oss tabellen? Jo, att länderna med de lägsta lönekostnaderna inte är de mest konkurrenskraftiga. Om det vore så skulle Portugal och Grekland vara små tigrar på världsmarkanden. Nu vet vi i stället att länder som Belgien med lönekostnader nästan fem gånger högre än Portugal klarar sig bättre i den internationella konkurrensen. Åtminstone kan ingen ifrågasätta detta vad gäller den tyska exportmaskinen. Sambandet gäller naturligtvis bara inom Europa. Jämförelser med Kina, Indien eller något annat ”tillväxtland” är inte möjliga. Om lönesänkningar ska kunna ge Grekland konkurrenskraft gentemot Kina är det inte 20-30 procents lägre lönekostnader som krävs men 75-80 procents sänkningar. Men då hamnar vi i absurditeter som inte ens den girigaste kapitalist tror är möjligt eller ens önskvärt.

.

I Belgien säger de arbetande NEJ till finansens krisplaner.  Foto: B Åsman

.

Men vad har då verkligen betydelse för industrins konkurrenskraft? Svaret är kort och precist: det är produktiviteten som i första hand spelar roll. Produktiviteten är i sin tur beroende av den industriella strukturen i ett land. Det vill säga storleken på arbetsplatserna och storleken på det fasta kapitalet i form av maskiner och transportmedel. Den riktigt stora skillnaden mellan Grekland och Tyskland hittar vi här och det är den som förklarar det mesta av skillnaden i konkurrenskraft. Den hedervärda tidskriften The Economist hjälper oss med data om industristrukturen vad gäller storleken på arbetsplatserna och hur produktiviteten hänger samman med arbetsplatsens storlek och maskinpark.

Industristruktur och produktivitet i Europa

Diagrammet i The Economist visar oss att i Grekland är det kring 33 procent av alla företag i tillverkningsindustrin som bara har 0-9 anställda medan samma siffra för Tyskland är knappa 5 procent. I Tyskland har däremot över 55 procent av företagen 250 eller fler anställda och Grekland bara 25 procent.
Ser vi sedan till skillnaden i produktivitet mellan stora och små företag klarnar mystisken kring konkurrenskraften betydligt. I företag med mellan 0 till 49 anställda är den genomsnittliga produktiviteten i 20 EU-länder bara 60 procent av vad den är i företag med mer än 250 anställda. Här ser vi den stora tyska konkurrensfördelen inte bara till Grekland men också till Portugal, Spanien och Italien.
Dessa siffror förklarar varför de jämförelsevis höga lönekostnaderna i Tyskland inte spelar någon större roll för den tyska industrins konkurreskraft inom Europa. Däremot spelar de en växande roll i förhållande till lönekostnaderna i Kina och Indien. För även om mer än hälften av den tyska exporten fortfarande stannar inom Europa växer exporten till Kina i mycket snabb takt.

.

Den tyska exportmaskinen kan inte stå som modell för alla andra. Vem ska då importera?

.

Om den nyliberala politikens mål bara handlade om att ekonomin ska fungera friktionsfritt är det uppenbart att den nuvarande krispolitiken, som riktar in sig på att sänka löner och skjuta välfärdsprogrammen i sank, inte skulle äga rum. Men vi pratar inte om rationalitet och övergripande hänsyn till samhällets välstånd. I stället är det ren och skär klasskamp som bestämmer dagordningen. Finansen ska till varje pris nå en avkstning på 15 procent och då finns det ingen plats längre för ökad köpkraft och bättre socialförsäkringar.
Vi lever i en ny historisk period. De härskande finansherrarna och politikerna tänker inte längre göra kompromisser och eftergifter till den arbetande befolkningen. Kampen med Kina och andra tillväxtländer om inflytande på världsmarknaden stänger dörrarna för den sociala välfärden. Det har inte den reformistiska ledningen av den europeiska arbetarrörelsen insett. Den talar om att skapa ett nytt socialt kontrakt och att bland annat sätta tyglar på finansen. Men att det saknas en motpart på andra sidan bordet verkar inte påverka socialdemokratins krisstrategi.

.

Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Ett hjärta Rött,Röda Malmö2,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,GP1,DN3,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SR1,GP1,AB2,dn6,ETC,DN7,DN8,SVD6,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera