Proletärens Paulov – en fotsoldat i tjänst hos diktaturen Assad

Kommunistiska partiets tidning Proletären är ofta en sorglig historia. Fylld med förvanskade och förljugna berättelser där fokus är att i namn av anti-imperialism försvara allehanda diktaturer.

Det gängse upplägget brukar vara att Patrik Paulov, ansvarig för centralredaktionen, letar upp och i intervjuform låter politiskt närstående människor från dessa länder bekräfta vad han själv och partiet tycker om det som sker.

Nu senast har Paulov pratat med en irakisk flykting i Syrien. En diplomatdotter från eran med Saddam (”Att tänka tillbaka på denna vackra tid river upp gamla sår…”) som numer fungerar som talrör för Assad. Intervjun flankeras med citat från ”Ahmad och Lamis”, två flyktingar från Homs som för henne berättat att det verkliga dramat i deras hemstad var en ”ockupation utförd av en multinationell armé som gick in i Syrien via Libanon och andra gränsövergångar”.  Denna armé ”attackerade offentlig egendom, sedan attackerade de polisen och när situationen började bli kaotisk attackerade de civila”.

.
En av många folkliga massdemonstrationer i Homs
”Ockupation av en multinationell armé” ?
.

Med stöd av denna förvridna verklighetsuppfattning låter Paulov sedan sin diplomatdotter, May Almoudalal, själv slå fast att:

”Från första stund efter att vi anlänt till Syrien förstod vi att folket har frihet att säga och göra vad de vill, så länge de inte skadar allmän egendom eller hotar människors säkerhet”

”I Syrien har det politiska systemet starka band till merparten av folket.”

Missnöjet på marken är ett faktum, men det är inte det som är orsaken till dagens konflikt. 80 procent av medlemmarna i de väpnade gängen kommer från andra länder.”

Trots den fullständiga frihet som hon menar ska finnas i Syrien och trots påståendet om majoritetens starka band till det politiska systemet, tvingas hon ändå för sin trovärdighets skull medge att det finns ”ett missnöje på marken”.  Men det har ingenting med dagens konflikt att göra. Medlemmarna i ”de väpnade gängen” kommer från andra länder. Punkt slut…

Visst agerar imperialismen och arabiska regimer som emiratet Quatar för sina intressen i regionen. Seriösa bedömare bekräftar dessutom att det på plats finns mindre grupper av tränade högerextrema salafister med en egen agenda. Det folkliga upproret i Syrien sker i en mycket komplex situation.  Detta ska givetvis vara med i bilden. Men socialisters utgångspunkt måste som ryggmärgsreflex vara att stå på samma sida som upproret och från denna ståndpunkt försöka att värdera alla de krafter som är i rörelse.  

Vare sig Paulov eller Almoudalal berör med ett enda ord regimens vidriga våld mot de miljoner människor som under mer än ett år visat sitt ”missnöje på marken”. I stället sätter de likhetstecken mellan ”folket” och ”regimen”. Allt i namn av en förment anti-imperialism.

Journalistik är aldrig objektiv. Proletärens Patrik Paulov är en bra bekräftelse på detta. En fotsoldat i tjänst hos diktaturen Assad.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media:

5 reaktion på “Proletärens Paulov – en fotsoldat i tjänst hos diktaturen Assad

  1. Proletären och Jan Myrdalspartierna (Kommunistiska Partiet, Clarte’. och FiB/Kulturfront) är öppna allierade med diktaturerna i Syrien, Nordkorea och Iran. Ren Kontrarevolution. Den Arabiska Vårens värsta fiender i detta land. Raka diktaturförespråkare med rötter i Stalinism. De ställer självklart och villigt upp på de blodbesudlade regimernas sida mot varje försök till demokratisk opposition. Deras rötter må vara arbetarrörerelse men de är fiender till varje solidaritet med desperat kämpande oppositionella arbetare i Syrien, Iran och Nordkorea och för att att räknas som vänster ska man vilja vanligt folks rätt att bygga fackföreningar och arbetarpartier. Överallt. Det vill inte gänget runt Proletären och andra Myrdalvänner och därför är de inte vänster och därför är de Kontrarevolutionära. Låt oss ta bladet från mun och säga det tydligt.

  2. Egentligen har väl proletären hamnat alldeles rätt. Arabregimerna från 50-60-talen hade stöd av sovjet, och var i opposition mot väst. Det är antagligen en emotionell sak. Saddam, Assad, Nasser var ”progressiva”, dvs sovjetstödda.

  3. Om nu Paulov är ”en fotsoldat i tjänst hos diktaturen”, vad är då de som inom vänstern som ställer sig på samma sida som NATO, Saudiarabien, Qatar mfl? Vilka är de fotsoldater för? Contras i Nicaragua utmålades också som ett uppror. Även de rasistiska och reaktionära krafterna i dagens Bolivia säger sig göra uppror mot Morales. Den ”Orangea revolutionen” hade inte mycket gemensamt med den kubanska. Tea Party-rörelsen talar också om att göra uppror. Pinsamheterna kring Libyen identifierade att vi även har en ”bombvänster” idag. Var hade påhejarna av västlig intervention stått om Vietnamkriget ägt rum idag? Och var kommer ni att stå om en enligt västliga medier ”demokratisk” resning uppbackad med dollar och CIA äger rum på Kuba eller i Venezuela i framtiden? På ”upprorets” sida? Man tar sig för pannan….

  4. Eftersom du inte ens gitter göra en konkret analys av ett skeende och jämför en demokratisk borgerlig revolution i Libyen med Tea Party-rörelsen eller en tänkt amerikansk militär invasion av Venezuela ( villl du verkligen jämföra Chavez med Khaddaf? ) känns det meningslöst att ge dig ett mer utförligt svar. Benny och jag har varit politiskt aktiva sedan 1967-68 och har vid varje tillfälle där vi sett en konfrontation mellan imperialismen i våra västliga stater och länder som Angola,Grenada eller Vietnam och Kuba, konsekvent tagit ställning mot vår egen imperialism och medverkat i ett solidaritetsarbete. Libyen är undantaget som bekräftar regeln. Vi menar att vår konkreta bedömning vid ett första bokslut hamnade helt rätt. Är du intresserad hittar du här ett sjuttiotal artiklar. Bl a ett årsbokslut:

    http://www.fjardeinternationalen.se/blog/libyen/

Kommentera