-Sista skålen för euron i Titanics bar.

Med den vitsiga rubriken försökte häromdagen den franska dagstidningen Le Monde sammanfatta det katastrofala kaos som Europas ledare skapat på kontinenten.

Tanken går oundvikligt till hur världen kraschade efter börsens magplask 1929. Då lyckades också politikerna att omvandla en privat finanskris till en världsdepression av en omfattning som kapitalismen aldrig sett maken till.

När de ”svarta dagarna” 24-29 oktober 1929 var över hade börsindex i New York tappat över 30 procent för att sedan fortsätta fallet och tappa 89 procent fram till 1932. Att börskrisen övergick i en ekonomisk depression kunde omvärlden tacka politikerna för. Eftervärlden minns att den amerikanske presidenten Herbert Hoover gjorde allt fel. Hans recept för att bekämpa krisen var dubbelt: strama åt de offentliga utgifterna för att spara USA ur krisen och total passivitet inför den bankkris som ledde till att hundratals amerikanska banker gick omkull och därmed ströps all kredit till industrin som i sin tur avskedade miljontals arbetare och stängde sina portar.

Låter storyn bekant? De europeiska regeringarna och byråkraterna i Bryssel har till synes samma krisrecept som Herbert Hoover. Men det är bara till synes. För samtidigt som alla i kör upprepar att ”vi måste sanera budgetunderskotten” har bankerna överösts med pengar för att hindra en upprepning av trettiotalets finansiella sammanbrott.

Det är nu över fyra år sedan den finansiella bubblan sprack i USA och snabbt spred sig till Europa. Inget vettigt har gjorts och krisen blir bara värre och värre. Sedan det offentliga räddade bankerna och tog över deras skuldberg har den privata finanskrisen omvandlats till en offentlig skuldkris.

Vägen ut ur den offentliga skuldkrisen liknar till förskräckelse den som Hoover slog in på. I den ekonomiska ortodoxins namn har den tyska regeringen med benäget bistånd från Holland, Österrike, Sverige och andra förklarat att vägen ut ur krisen går via en mycket strikt budgetåtstramning. Varje offentlig utgiftskrona ska vändas upp och ner flera gånger. Spara, spara och åter spara på utgifterna sägs sanera statsbudgeten och underskotten.

Två och halvt år in i de statliga skuldkriserna ser vi att det är nonsens. Det enda som sparandet med de offentliga utgifterna leder till är en allt värre ekonomisk kris som nu börjar likna trettiotalets stora depression. Vi är inte där ännu. Men det går ”framåt” med hisklig fart. Lite fakta om vad som skett med den reella ekonomin de senaste åren ger kalla kårar.

Angreppen på den arbetande befolkningens inkomster och därmed köpkraften har satt djupa spår. Över hela eurozonen har den genomsnittliga årsinkomsten minskat från 26 500 euro 2007 till beräknade 25 700 euro i år, det vill säga en sänkning av köpkraften med 3 procent i snitt över hela zonen. Men för de som utsätts värst för budgetortodoxin handlar det om siffror jämbördiga med trettiotalets depression. I Irland har köpkraften gått ned med 20 procent under samma period, i Grekland med 18 procent, i Portugal med 7,5 procent och med 7 procent i Spanien. Tillsammans handlar det om ett efterfrågebortfall på 225 miljarder euro.

Effekterna på antalet arbetslösa och sysselsättningsgraden har inte låtit vänta på sig. Antalet offentligt arbetslösa i eurozonen har ökat med 5,6 miljoner, upp från 11,8 miljoner till dagens 17,3 miljoner. För att återvinna antalet sysselsatta 2008 måste det omedelbart skapas fyra miljoner arbeten. Om antalet skapade jobb hade fortsatt att öka i samma takt som före krisen hade i dag 11 miljoner fler varit i arbete.

Så vad gör Europas regeringar för att bekämpa den ekonomiska krisen? Svaret är som alla vet –ännu mer svångremspolitik. Med sänkt huvud och skygglappar rusar EUs ledare rakt in en tunnel där det ljus som syns i dess ände är ett framrusande tågs strålkastare.

Här tar likheten med Hoovers krisrecept slut. För om Merkel &Co. endast har en svältkur att erbjuda den arbetande befolkningen bjuds banker och finansinstitut till ett dignande bord. Det går snart inte att hålla reda på alla miljarder som de fått till skänks utan att ett enda krav ställts på hur miljarderna ska användas.

Det senaste påhittet från den europeiska centralbanken ECB kan stå som symbol för kampanjen ”rädda bankerna”. Tusen miljarder euro har sedan december 2011 lånats ut till bankerna på tre år mot 1 procents ränta. Sett till att inflationen fluktuerar kring 2 procent innebär det att bankerna får betalt för att låna pengar. I teorin ska pengarna till bankerna leda till att icke-finansiella företag lättare ska få nya lån till sin verksamhet. Men det är bara i teorin eftersom ECB inte ställer några som helst krav på hur miljarderna ska användas. Bankirer har ju inte gjort sig kända för att tänka på samhällsnyttan. Så är det med ECBs miljarder också. De privata storbankerna använde omedelbart pengarna till att spekulera i skakiga statsfinanser genom att köpa spanska, italienska och portugisiska obligationer med räntor mellan 4,5 till 6,5 procent.

Det blir koketta vinster utan att lyfta ett finger. Vinster som kan gå direkt ner i aktieägarnas fickor i stället för till jobbskapande investeringar. Men det finns också grädde på moset för de spekulationsglada bankirerna. Den senaste tiden har de använt miljarderna från ECB till att göda en finansbubbla i bland annat Brasilien som får betala 10 procents ränta för att åtnjuta de europeiska bankernas gunst, samma banker som lånat till 1 procent.

Merkels recept är alltså inte samma som Hoovers. I Europa kombineras en extremt stram budgetpolitik med en extremt lös penningpolitik. De arbetande ska skinnas in på bara kroppen. Bankernas ägare subventioneras ohämmat. De skapar kriser som drabbar alla men är för stora för att låtas falla. Tala om ett parasiterande bidragsbehövande skikt i samhället.

Men det är ju för att skapa tillväxt och jobb svarar Anders Borg, som för övrigt varit märkligt tyst den senaste tiden. Vi är nu över fyra år in i krisen. Var finns jobben? Var finns tillväxten? Den absurda politik som alla regeringar i Europa väntas föra är inte bara extremt orättvis och källa till snabbt ökad ojämlikhet i samhället. Den är dessutom bevisligen helt ineffektiv.

Bloggare: Svensson,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,DN3,SVD3,SR2,SVT1,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 svar på ”-Sista skålen för euron i Titanics bar.

  1. Intressant att läsa en mer nyanserat analys, med tanke på DNs dåligt underbyggda artikel. Bra att ni länkade till er blogg!

Lämna ett svar