Borgarkrig i Bryssel

I dag börjar ännu ett krismöte i Bryssel. -Sista chansen att rädda euron, säger media och många finansexperter. Men hur kan det komma sig att krisen går och går och aldrig kommer till dörren? Miljarder av offentliga pengar öses över de privata bankerna som tackar, bockar och spekulerar vidare i ”svaga” nationers statskulder.

Varför blir det ingen tillväxt? Och varför verkar alla pengar försvinna i svarta hål? Svaret ligger i att EU och Europas regeringar försöker lösa en olöslig motsättning. Å ena sidan har Merkel och andra statschefer gett sig katten på att Greklands, Irlands, Portugals och Spaniens budgetunderskott och statsskulder ska minskas med en extrem åtstramning av de offentliga utgifterna, det vill säga att de arbetande ska betala räkningen. Å andra sidan tänker sig samma beslutsfattare att en ”brandvägg” ska skydda resten av Europas ekonomi från att dras med i en generaliserad recession av ett djup som vi inte sett sedan trettiotalets svarta dagar.

Trots att det dag för dag blir allt tydligare att den förda politiken leder rakt in i väggen lyckas inte Europas ledare enas om en alternativ väg. Orsaken till det är att Merkel, Hollande, Cameron, Monti och Juncker med flera representerar olika kapitalgruppers intressen och att där det rena finanskapitalet ser vinster finner industriägare bara förluster. Det är bakgrunden till de ”obegripliga” turerna kring eurobonds, en gemensam europeisk statsobligation, och oenigheten kring bildandet av en Europeisk bankunion.

Dagens toppmöte i Bryssel kommer att helt domineras av dessa motsättningar och endast halvmesyrer är att vänta eftersom starka krafter drar i alla riktningar. Med rätta sägs Tysklands Angela Merkel ha lösningen i sin hand. Men de tyska bank -och finansgrupperna har redan visat att de är beredda till ytterst små kompromisser, kraftigt understödda av Springerkoncernens slaskpress som målar upp hela södra Europas medborgare som lata bidragsknarkare.

EU:s president, belgaren Van Rompuy, saknar karisma trots glorian.

Införandet av en europeisk obligation skulle jämna ut den stora skillnaden i lånekostnaderna som i dag råder mellan tyska obligationer och de sydeuropeiska ländernas räntekostander. Problemet för Merkel är att tyska centralbanken skulle bli tvungen att betala 1-1,5 procent mer i avkastning till obligationsköpare och de privata bankerna betala en något högre låneränta än i dag. Den tyska regeringens vägran, tillsammans med Finland, Holland och Österrike, att acceptera idén bakom eurobonds speglar privata finansgruppers kortsiktiga vinstintressen.

Motståndet mot att skapa en Europeisk Bankförening handlar om samma sak. Enskilda finansgruppers intressen sammanfaller inte med ”allmänintresset”. Vad skulle en bankunion betyda? Jo att alla banker i eurozonen tillsammans står som garant för det insatta kapitalet i varje enskild bank. Ännu en gång är det den tyska regeringen som framstår som bromskloss i ärendet. Orsaken är egentligen ganska enkel och är bunden till det tyska bankväsendets speciella struktur. Merkel har redan sagt att hon kan tänka sig en bankunion där bara de stora europeiska bankerna med internationell aktivitet ska ingå. Det finns nämligen hundratals lokala sparbanker i Tyskland som inte vill vara med och garantera insatta pengar inom hela eurozonen.

Tyska Bundesbank stod som förebild för ECB. Så blev det invecklat värre.

Den europeiska skuldkrisen är nu redan inne på sitt fjärde år och ingen förbättring finns i sikte. Tvärtom, den förda åtstramningspolitiken leder direkt in i den situation av allmän recession som alla statschefer säger sig vilja undvika som pesten. Sju euroländer befinner sig redan i en recession och i går meddelad franska media att regeringen Hollandes prognoser för tillväxten 2012 måste halveras till 0,4 procent. Samma sak gäller den tyska ekonomin som inte längre ångar på i obekymrat tempo. Landets kronjuvel, exportindustrin, har sett sina affärer minska kraftigt de senaste sex månaderna.

Det är orsaken till att ledare i den tyska industrin klagar öppet över den förda politiken och kräver stimulanspolitik för den inhemska konsumtionen i Tyskland som kompensation för sviktande exportmarknader i Europa. Efter tio år av i det närmaste lönestopp går grupper av arbetsgivare med på ordentliga lönehöjningar inom tillverkningsindustrin. Den seriösa veckotidningen Der Spiegel analyserade nyligen vad ett uppbrott från euron skulle kosta den tyska ekonomin och hamnade på en siffa kring 600 miljarder euro, främst orsakat av en oundviklig uppskrivning av en ny mark gentemot alla andra valutor i Europa och världen. I ett huj skulle den tyska exportindustrins konkurrenskraft kraftigt försämras.

Tysk export är inte bara bilar och kemikalier. Elektronikbranschen är i topp.

Ovanpå motsättningen mellan sparpaketens depressiva effekt och behovet av tillväxt för att betala av statsskulderna hittar vi i Bryssel också en stark politisk motsättning mellan olika regeringar vad gäller hur den ekonomiska unionen ska kunna bli en verklig politisk union med gemensam skatte- och finanspolitik. Alla, från Merkel till Hollande, säger att det krävs en större integrering inom eurozonen om euron ska kunna räddas. Men från tal till handling är det ett enormt avstånd eftersom det råder oenighet om hur det ska gå till och hur eftergifter och kostnader ska fördelas.

Det enda Europas borgerliga och socialdemokratiska regeringar är överens om är att det är de arbetande som ska betala krisen via sänkta socialförsäkringar och nedrustning av andra välfärdssystem. Samtidigt ser allt fler politiska ledare att det inte går att ”snåla” sig ur krisen. Den blir bara värre. Medan internationellt spekulationskapital svävar som gamar över allt fler länders statsskulder, driver upp låneräntorna och väntar sig storvinster råder det fullt borgarkrig i Bryssel.

När Merkel säger att EU står vid ett vägskäl, endera skapa en politiskt integrerad union eller sammanbrott, då har hon rätt. Ett fortsatt status quo är inte längre möjligt. Med euron som gemensam valuta, men utan en gemensam skatte- och budgetpolitik, slits länderna isär av vidgade skillnader i konkurrenskraft, inte minskade som det var tänkt. Men Merkels förslag på skapande av en politisk union innan medel som eurobonds och en bankunion kan införas är bara en långsiktig lösning som inte för den nuvarande skuldkrisen ett steg närmare sin lösning.

Toppmötet i Bryssel domineras av dragkampen mellan Hollande och Merkel.

Dessutom för en politisk union upp en annan motsättning av fundamental karaktär på dagordningen, det vill säga de enskilda staternas nationella suveränitet. Stora grupperingar av de enskilda ländernas borgarklasser är inte beredda att ge mer makt till överstatliga verk i Bryssel. Hundratals år av nationell suveränitet väger tungt som motvikt när politiker och redan internationaliserade kapitalgrupper driver på den nyliberala integreringen i EU.

Den ”folkliga” motvilja mot ett överstatligt Europa, som tar sig uttryck i skämt om ett Bryssel som lägger sig i allt från gurkornas böjning till jordgubbarnas rundhet, speglar ett faktum som varje socialist måste inse. Det Europa som kontinentens borgerliga politiker vill bygga är inte och kan aldrig bli den arbetande befolkningens Europa, ett Europa som sätter de sociala behoven och den internationella solidariteten över det privata kapitalets jakt på vinster och marknadsandelar.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SR1,DN5,SVD3,DN6,DN7,SR2,DN8,DN9,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

6 reaktion på “Borgarkrig i Bryssel

  1. Som vanligt otroligt många felaktigheter. Sålänge vänsterfalangen och delar av näringslivet gör gemensam sak för att kräva stimulanser dvs tobleronepolitik så kommer denna situation aldrig lösas. Nationalskuld behöver avskaffas och när kunskapen kring inflation och hur penningpolitiken fungerar snart når en majoritet så kommer även detta förtryckarvapen slitas ur händerna på politikerna. Alldeles för länge har politiken bestulit människor från deras arbete(oftast genom att sno deras pensionsbesparingar).
    Demokratier med väljare som saknar tillräckligt med kunskap och förståelse för dagens ekonomi lider när de röstar för partier som erbjuder förmåner de inte finansierat.
    De planekonomiska inslagen av insättningsgaranti,fiat-valuta och banker med kassakrav under 100% i kombination med påhittet nationalskuld är det som skapat denna situation.
    Just nu verkar vi gå mot en lösning där Tyskland får stå för notan och skuldsatta länders invånare inte lärt sig någonting.Det finns en stor risk att de kommer fortsätta rösta fram partier baserat på vem som kan lova mest utan att relatera till verkligheten.

  2. Varför sitter ni i en borgarbåt? och dessutom ha den som visningsbild. skäms!

  3. Amanda, nu hänger jag inte riktigt med. Vad är en borgarbåt?

  4. Tramsig fråga. Båten är en liten båt med hemmahamn i Rönnäng södra Tjörn. Byggd och använd för kustnära fiske. Här är vi på en av dess dagsturer för att med spö få hem lite makrill till middag.

    Båten har inte och kommer heller inte att användas till att försvara en borg.

  5. Grymt bra skrivit, har följt eran blogg ett tag, skulle va intresant och veta vart ni stor mera exakt politiskt, att ni är långt ut på vänster kanten vet man juh men mera exakt 🙂

  6. Hej Kommunist,
    Vi är båda medlemmar i Fjärde Internationalen sedan 1969 och var bland de som bildade föregångarna till dagens Socialistiska Partiet med tidningen Internationalen som vi båda också jobbat för.
    Det innebär att vi är vad som ibland brukar kallas ”trotskister”.

    mvh
    Benny

Kommentera