Tidningen Norrskensflamman, eller bara Flamman, som bär sitt stolta namn alltsedan arbetarrörelsens barndom 1904, har levererat en unken ledare om det syriska upproret mot familjedynastin Assad.
Trots att tidningen även i dag ser sig som ”en oberoende socialistisk tidning” är det inte precis med lågande ordalag som den ansvarige utgivaren och chefredaktören Jonas Thunberg sluter upp bakom denna folkliga revolution. Här sprakar inga flammande anklagelser mot regimens massakrer på sitt eget folk. Det dånar sannerligen inte det allra minsta ut ur rättens krater. Här finns inte ens några små falnade glöd…
”Man ska inte blanda äpplen med päron” heter det i ett av våra kloka ordstäv och det ska man inte göra ens när man skriver ledare. Ändå går Thunberg så långt att han tillåter sig att blanda friska äpplen med rutten kålrot genom att sätta likhetstecken mellan ett genuint folkligt uppror och diktaturens säkerhetspolis och torterare.
Ledmotivet i hans argumentation är att läsarna ska uppfatta situationen som att de stridande egentligen är lika goda kålsupare eller att det åtminstone inte går att bedöma läget på marken. Regeringen visade sig också vara ”starkare än vad många hade trott”( inte mer brutal?) och därför blir: ”en förhandlingslösning det enda möjliga. Det blodiga inbördeskriget ser ut att vara länge än /…/ Medierapporterna, från båda sidor, är kroniskt opålitliga. Massakrer och attacker tillskrivs ena dagen den ena sidan för att dagen efter tillskrivas den andra”, hävdar han och belägger detta med en referens till en granskning i Le Monde diplomatque.
.
En artikel som inte gör anspråk på att vara en analys av det som sker eller föreslår några lösningar. Bara att visa på hur stora delar av media manipulerar eller låter sig manipuleras av rapporterna från Syrien. I stora stycken är den bra och trots sitt begränsade synfält understryker ändå författarna till skillnad från Thunberg var huvudansvaret ligger: ”Syrien har kämpat för demokrati sedan mars 2011 i ett folkligt uppror vilket brutalt förtryckts”. I en fotnot till denna kommentar hänvisar de till rapporten från HRW, juli 2012, ”Tortyrens arkipelago: godtyckliga arresteringar, tortyr och påtvingade försvinnanden i Syriens hemliga fängelser sedan mars 2011”. När det gäller den stora debatten kring massakern i Houla, maj 2012, har författarna dessutom fel. Skribenten och debattören Tariq Ali som ofta har bra saker att säga har varit slarvig och ytlig när det gällt sina inlägg om ”den arabiska våren”. Ibland har han parkerat sig nära Thunbergs positioner och tog miste också när det gällde Houla genom att mena att den kunde vara rebellernas ansvar. Nyligen medgav han bra nog detta i en artikel för Counterpunch: ”Vid den tiden i maj fanns det tvivel om vem som var ansvaret för massakern i Houla. Dessa finns inte längre. I dag är det klart att regimen var ansvarig”. Han deklarerar för säkerhets skull att:
”Under många månader var det folkliga upproret fredligt och det växte och växte i styrka, inte olikt den första palestinska intifadan mot sina israeliska herrar. Min uppfattning var tydlig: Total solidaritet med folket. Ner med diktaturen. Detta är fortfarande mitt ställningstagande.”
Regimens viktigaste förespråkare I utrikespolitiska frågor de senaste åren och dess främste kristna företrädare, Jihad Makdissi, var en av dem som fantiserade ihop diktaturens groteska påståenden om att rebellerna I Houla skulle ha dödat sina egna. Samtidigt som jag läser Flammans ledare och funderar över den läser jag att denne Makdissi valt att desertera eller hoppa av. Han lär i framtiden ha mycket att berätta för historieböckerna om hur lögnfabriken ser ut i Damaskus. Inte minst varför det har varit så viktigt att försöka förbjuda utländska journalister att ta sig in i landet…
.
Det är regimens stridsflyg som bombar. Inte rebellernas handeldvapen.
För den som vill och kan hämta in nyheter och analyser på främst franska/engelska har det dessutom funnits kritiska vederhäftiga nyheter. Alla journalister är inte kroniskt opålitliga. Inte minst två kollegor till författarna i Le Monde diplomatique. De bägge kvinnliga journalisterna på Le Monde, Florence Aubeais och Laure Stephan, har gett världen en lång rad breda artiklar genom att trotsa förbud och arbeta inifrån Syrien. Det finns flera andra, som exempelvis Martin Chulov från brittiska Guardian.
Det är naturligtvis riktigt att ”sanningen är krigets första offer”. Dessutom är krig inte romantik utan handlar om att döda eller att dödas. Krig är vidriga. Våldsspiralen drar ner alla som deltar i sorg, ursinne och hämnd. Det är bara i Hollywood som människor dör utan att det gör ont.
Detta var sant när den romerska slaven Spartacus gjorde uppror. Det var sant under Pariskommunen, liksom den ryska revolutionen, det tyska Spartacusupproret, det spanska inbördeskriget, under partisankrigen mot Hitler, Kinas revolution, den kubanska revolutionen eller Vietnams befrielsekrig mot fransk och amerikansk imperialism. Övergreppen på bägge sidor var enorma. Misstag och hämnd gällde inte bara för fienden. Men detta hindrade inte rättrådiga människor från att ta ställning och se var huvudansvaret för krigen fanns. Karl Marx tvekade exempelvis aldrig att ta ställning för nordstatssidan under den amerikanska revolutionen.
.
Visst förekom det ursinne och hämnd även i upproret mot Rom
.
Men Johan Thunberg tvekar, vill inte ge upproret mot diktaturen ett otvetydigt stöd och hans stycken om att media är opålitlig liksom att ”vänstern är splittrad” och att detta ”geopolitiskt i världen klyver frågan världens stater i två läger” slutar i det som blir en förment neutralitet och låtsaspacifism, en ”Förhandlingslösning är det enda möjliga”.
Ja, om det vore så väl. Miljön kring Folket i Bild/Kulturfront, Syriensolidaritet, Jan Myrdal och Kommunistiska Partiet fiskar i samma vatten som Thunberg. De förespråkar också en ”förhandlingslösning” rakt ur i luften och i ett inpass för Aftonbladet konstaterar Syriensolidaritet att:
”Det säger sig självt att motsättningar mellan stora folkgrupper inte kan lösas med militära medel, vilket skulle kunna medföra den ena gruppens övergrepp eller folkmord på den andra eller den andra på den tredje”
Precis så är det naturligtvis. Fast tvärtom. Det är diktaturen som vägrat en förhandlingslösning och valt ”militära medel” för att till varje pris stoppa fredliga krav på frihet och demokratiska reformer. ”Vi var pacifister i månader. Under dessa sju månader dödade regimen 12 000 människor”, berättar en aktivist från Damaskus. Det väpnade motståndet från rebellsidan kom först när människor inte längre stod ut med regimens massmord på sin egen befolkning. Logiken var enkel. Om man som soldat i Assads sold vägrar att döda sina bröder och systrar blir man avrättad. Valet blir att desertera och då gäller det att försvara sig för att inte själv blir dödad.
Det är Assads ryskbyggda stridsflygplan, hans vitryska clusterbomber och hans ryskbyggda stridsvagnar och hans ryska artilleri som dödat tiotusentals civila och enligt FN drivit 480 000 i landsflykt. Det är samma vapen som demolerat bostadsområden och en stor del av landets infrastruktur. I regimens tortyrkammare sitter kanske mer än 40 000 politiska fångar. Att inte se detta måste vara att medvetet blunda för verkligheten.
När Thunberg skriver att ”en utländsk intervention vore direkt livsfarlig” har han rätt. Men samtidigt lika fel när han i nästa mening tror att ”det är svårt att se att fler vapen och mer stridande till rebellsidan skulle gynna den plågade befolkningen”. Varför det? Det är den lättaste sak i världen att se att diktaturen bara överlever genom sitt flygvapen och sina stridsvagnar. Upprorets huvudstyrka, de sekulära och demokratiska miliserna behöver målsökande luftvärnsrobotar och pansarbrytande granater. Slår man ut flyget och stridsvagnarna gynnar detta sannerligen den plågade befolkningen.
Ska den behöva vänta på att dynastin Assad i en desperat dödskamp plågar den med senapsgas?
.
Bloggare: RödaMalmö,
Pingback: Apropå ABF Stockholm: Att diskutera om Syrien. « PEPPRAT RÖDGRÖNT
Hur stor är egentligen den stalinistiska sfären numera, mätt i personer? Den bör ju vara ganska ålderstigen och med liten återväxt. Jag minns när demonstrationer som samlades i Sergelarkaden, alla fotograferna på broarna över, hur man spekulerade över hur många av dem som var poliser. Då var det många nedanför, men finns några kvar?
Tja, det beror lite grand på definition. Jag har alltid menat människor som politiskt underordnat sig Moskva eller det Sovjet som styrdes av en partidiktatur. Dess rest i Sverige är minimal. De kallar sig Sveriges Kommunistiska Parti. Men sedan när det gäller Syrien är det många inom en bredare vänster, även många socialdemokrater, som sett upproren i både Libyen och Syrien som Västinspirerade proxykrig.
Med stalinism har folk ur Fjärde Internationalens tradition (”Trotskister”) oftast menat politiska teorier som kommer ur de övre diktatoriska parasitskikten i världens olika planekonomier. Sovjet, Kina osv. Eller teorier härrörande från utlandets partifolk lojala med dessa parasitskikt, gärna med fina funktionärslöner. Partierna i denna tradition utmärker sej för en blandning av social radikalism (t ex kominternkommunisternas radikala fackliga opposition inom LO) och bas i arbetarmiljöer, kombinerat med en dubbelhet vad gäller arbetarmakt (t ex öppet stöd till arbetarförtrycket i DDR eller Kina). Stalinism utmärker sej alltså med antidemokrati och en i vissa lägen arbetarklassvänlig politik, en karaktäristisk dubbelhet. Stalinism finns i olika varianter, alla med ursprung i parasiktskikt inom arbetarrörelse i någon form. Med egna intressen att försvara vid kommunistdiktaturernas magra köttgrytor. Mot utländska borgare och inhemska demokrater av olika slag. Därför arbetarmaktens fiender. Har mycket lite att göra med personen Stalin. Vad gäller KP, FiB och gänget runt dem kan de nog knappast kallas Stalinistiska längre, även om de ursprungligen ideologiskt kommer ur Komintern under Stalin. De saknar idag arbetarrötter och stöder vår tids aggressivaste borgerliga kontrarevolutioner: Regimen i Iran och Assaddiktaturen. Detta ger dem en entydig klassposition på borgarnas sida mot all arbetarrörelse, och därför är Kontras en bättre beteckning än Stalinister.
Jo, med stalinist menas ju någon som stödde Stalin, och kanske Mao. Man ser ju aldrig till dem, är de nere i tiotals personer?
Det är ju lätt surrealistiskt att sitta på Kungsholmen och kräva förhandlingar, när ingendera sidan vill ha några. Då saknas ju varje underlag. Det är som att inte ha någon politik alls, och hamna på regimens sida.
Det finns olika synsätt. Jag och många inom vår tradition anser att det är otympligt att klumpa ihop byråkratiska skikt i gamla Sovjet med det gamla Kina. Vi kallar de förra för stalinister, de senare för maoister. Detta av politiska skäl eftersom de styrs av olika statsintressen. Titoismen hade också en helt egen bana. Peronistiska eller socialdemokratiska byråkratiska skikt inom fackföreningsrörelsen agerar exempelvis också helt olika. Jan Myrdal kallar sig för övrigt fortfarande för maoist. Han blev det på 1960-talet när han begeistrades av kulturrevolutionen och lämnade sitt stöd för Moskva.
Ideologierna med rötter i Sovjets parasitskikt är mycket lika dem som emanerar ur ledningen för Kinas kommunistiska parti. Maoismerna kan därför sägas vara varianter på stalinism. Mycket lika i sin blandning av viss social radikalism och arbetarförtryck. På ett sätt kan de alla så klart sägas vara uttryck för intressen hos parasitiska funktionärsskikt i arbetarrörelse och/eller planekonomier och också därför släkt med modern socialdemokrati. Alla beroende av arbetarrörelse och arbetarklass och samtidigt arbetarmaktens fiender. Detta gäller dock som tidigare påpekat inte nutidens rörelser inom Myrdalsfären. De är i sin viktigaste gärning på borgarklasens sida i Iran och Syrien, och saknar all koppling till arbetarrörelse över huvud taget. Kontras.
Visst är de lika i en massa avseenden. Men de agerar olika beroende på statsintressen. Det är därför jag föredrar olika begrepp, olika namn. Det blir enklare att redogöra för en analys och varför politiska slutsatser kan komma att skilja sig åt för olika byråkratier. ”Stalinism” används av många som ett skällsord i stället för att beskriva en politisk rörelse eller dessa slutsatser. På samma sätt som en del använder ordet ”fascism” för allt brutalt våld eller alla rasister.
Jag använder aldrig begreppen stalinist eller fascist som invektiv… det är jag noga med. Pinochet t ex var inte fascist, hade ingen massrörelse av folkrörelsekaraktär i ryggen och var snarare nyliberal än nationalist. Men självklart en högerextrem diktator. Stalinism har i mina ögon också bestämda karaktärer, inte bara auktoritär vänterdiktatur i största allmänhet….
Det är mårkligt att Stalin dyker upp i alla omöjliga ssammanhang. I det land, som har haft mest erfarhet av honom har han en relativ stark popularitet, som är i stigande. Detta inlägg har inget med Syrien eller ovanstående artikel att göra liksom alla de andra inläggen,som nämner Stalin.
@Kilen, Jonas Thunberg pratar iaf om en LÖSNING, medan du propagerar för mer vapen och krig för det syriska folket. Det är nog du som ser det här som en Hollywood film…
Meningslöst att svara. Eftersom du inte förstår vad jag skriver.
De stalinister som nu kallas SKP tycks vara de som hette kfml(r) från början. Hemsidan partihistoria berättar om socialdemokraternas partisprängning 1917 och framåt, med namnbyten till vpk och allt, sen verkar storebror ha suddat lite, och plötsligt finns skp igen, men det är inte vpk som bytt tillbaka, och kfml(r) nämns inte i nuvarande skp´s historia. Nuvarande skp gör anspråk på vänsterpartiets historia utan att ens berätta att det finns ett litet problem, det är inte dom. Har jag fattat fel?
kfml(r) var mycket få från början, de som var stora hette kfml, om jag inte minns fel hette de också skp ett tag? Det var ju de som var stora numerärt sett. Har de gått upp i tomma intet fullständigt? Eller annorlunda uttryckt, är kfml(r)´s omdöpta organistion allt som återstår av stalinisterna? De var ju maoister på den tiden…
Förhandlingslösningar kräver att någon vill ha dem. I Syrien satsar bägge sidor på att vinna. Vi oroar oss för att det betyder utrotning för förloraren. Det verkar som om att ett av skälen till att några av aktörerna i Syrien satsar på seger är att de tror samma sak, de ser inget annat val.
Hej sl,
Det är KP som är det forna kfml(r) och som bröt från kfml 1970(om jag minns rätt) Spillrorna av kfml blev senare SKP.
Ja, det kan vara förvirrande. Det som idag kallar sej SKP är Rolf Hagels lilla spillra från brytningen av det som nu kallas Vänsterpartiet. När KFml sprack bildades två nästan likstora rörelser. Det något mindre KFml (r) som idag krympt ihop och kallas Kommunistiska Partiet, samt det något större SKP. Det senare ett i raden med detta namn. Det SKP som fanns då var helt dominerat av Kinas Kommunistiska Partis åsikter, som kunde svänga över en natt, och då gjorde den svenska svansen det också, och dess profet var Jan Myrdal. Partiet imploderade under 70-talets andra halva och gick under. Rester i liten skala av Myrdalpartiet har övervintrat in i våra dagar, främst via Clarte’, FiB/Kulturfront o dyl. Idag håller dessa rester på att gå ihop med resterna av det förändrade Kommunistiska Partiet, och med bl a Mohamed Omar som katalysator bilda ett mycket obehagligt block till stöd för regimerna i Iran och Syrien.
SKP hette förut APK och var en minoritetsutbrytning från VPK 1977 under ledning av Rolf Hagel. Gruppen ville fortsätta att vara ”Moskvas röst” och tyckte att C H Hermansson avlägsnat sig för mycket från ursprunget. ”Moskvas röst” var för övrigt namnet på Sovjetunionens tidigare radiosändningar på svenska.
tack allihop, spännande förvecklingar, men då har dagens SKP faktiskt historisk rätt till sitt namn på sätt och vis, och mumlandet på deras hemsida om perioden 1967-77 har en rimlig förklaring, den ses som en avvikelse från normaliteten. Väldigt lite prat som sovjetunionens alla fördelar på deras hemsida 🙂
Då gissar jag också att den läkare vid namn Stefan Lindgren i stålbågade glasögon som sitter i debattprogram och pratar om vad USA gör hela tiden, trots att det är de gamla sovjetlakejerna som bekrigar sina egna civilbefolkningar, och hejar på Khaddafi och Assad, det är den clarté-kfml-skp politiker man har obehagliga minnen av från 1975. Han köpte det albanska folkets lycka med hull och hår, så det iranska revolutionsgardet, Assad och hizbollah är rena munsbitarna. De politiska resterna från Myrdal och Baude borde inte ha så stora skillnader sinsemellan, de var samma andas pojkar. Det var faktiskt just de här som jag tänkte på när jag undrade hur många stalinisterna var. Hagel var en irrelevant fjällgubbe för mig på den tiden, men när man stod vid t-centralen var det de kinatroende stalinisterna som tillhörde samma generation. De var väldigt mycket för målade bilder av rosenkindade kinesiska barn, men skaffade näbbstövlar efter ett par år, och jag gissar att vissa hamnade i miljöpartiet till slut, men att majoriteten desillusionerades oerhört grundligt på kort tid.
Du gissar helt rätt. Stefan Lindgren var under många år chefredaktör för Gnistan. Driver i dag bloggen 8dagar.com.
tack, ska kolla. tittade in hos Omar också, han skyltar inte längre med klang och jubel över estniska judehatares små alster. alltid något.
Pingback: Socialistiska Partiet och Syrien | Svensson
Pingback: Fredrik Malm, Assadvänstern och Syrien | Svensson