Ner med diktaturen Assad!

Ner med diktaturen Assad!

Allt stöd åt den syriska revolutionen!

Kryssningsmissilerna vilar färdigprogrammerade i sina ramper på de fyra amerikanska krigsfartyg som ligger utanför den syriska kusten. Varje Tomahawk har i sin stridsspets närmare ett halvt ton sprängämnen. På Cypern inte många sjömil därifrån landar en ström av tunga transportflygplan på britternas militära bas Akrotiri. Vid dess startbanor är rader av stridsflyg redan på plats. Västerut i Medelhavet flygs franska besättningar in till sina Mirageplan på Kreta och åt nordväst ger Greklands regering klartecken för USA att använda sina baser för luftattacker mot Assads militära infrastruktur…

En samordnad missil- och flygattack mot Assads militära infrastruktur och ledningscentraler kan lyfta när som helst under den närmaste tiden.

Hur ska vi socialister ställa oss? Situationen är komplex. Men den går att förstå! Det går att se klart. Vi är dessutom revolutionära marxister och inte en hejarklack till den ena eller andra borgerliga regimen.

Var ska vi dra vår röda linje? Var börjar och var slutar vår internationella solidaritet?

Ett bra anslag när vi gör en bedömning är den utgångspunkt som den franske revolutionären Pierre Frank underströk. Själv med många erfarenheter av politisk kamp under och efter Andra världskriget:

 “Vi ser att marxismens största teoretiker aldrig definierade den politiska fysionomin för en borgerlig regim på grundval av de ställningstaganden som den gör när det gäller utrikespolitikens fält utan bara och mycket enkelt utifrån dess förhållande till nationens klasser.”

Regimen Assad är vare sig ”socialistisk” eller ”antiimperialistisk”. Efter en militärkupp mot det syriska Baathpartiets civila ledning 1966 kunde Assads far Hafez al-Assad som president 1971-2000 under tre decennier börja med att demontera delar av partiets tidigare vänsterradikala politik. Senare under sonen Bashar al-Assad har det mesta av regeringspartiets gamla politik rivits ner och syrierna har plågats av en våldsamt accelererande nyliberalism med allt högre levnadskostnader och arabvärldens högsta massarbetslöshet för ungdomar under 25 år. Assads egen familjeklan och hans mest nära kumpan den lika korrupte som stenrika miljardären,hans kusin Rami Makhlouf, har berikat sig själva och till sitt försvar byggt upp ringar med pretoriska militära garden och kårer av olika säkerhetstjänster. Deras energi och militära potens har gått åt till att fängsla, tortera eller döda dem som försökt att opponera sig. Samtidigt har inte ett endaste skott avlossats mot Israel sedan Hafez al-Assads nederlag i kriget mot Israel 1973. Olika palestinska fraktioner, liksom libanesiska Hezbollah, har bara utnyttjats som brickor i regimens spel för sina egna intressen.


Miljardären Rami Makhlouf ,kusin med bröderna Maher och Bashar al-Assad plågar Syrien med nyliberalism, massdödande och folkfördrivning.

Det folkliga upproret mot Assad hade och har sina rötter i de klasser och skikt som förlorat mest på nyliberalismen; arbetare, utarmade jordbrukare, små företagare och handlare och studenter. Motståndet har sina mest offervilliga kämpar hos de ofta egendomslösa och arbetslösa ungdomar som förvägras en värdig framtid i sitt eget land. Med en svart historisk ironi bombar diktaturen i dag mest intensivt de arbetarklassförorter och den landsbygd där det gamla Baathpartiet hade sin sociala bas.

Organiskt är det en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier.

Under de två och ett halvt år som gått sedan upproret har den syriska diktaturen i i samma takt som det uteblivna stödet från Väst – och då inte minst dess traditionella arbetarrörelse – steg för steg getts fria händer att trappa upp våldet mot sin egen befolkning. Tusentals små och stora fredliga demonstrationer besvarades med löften om ”politiska reformer”. Men framförallt med våld.

Det var i staden Deraa, nära den jordanska gränsen, som den syriska revolutionen väcktes. Den 6 mars 2011 fängslades 15 pojkar mellan 10-15 år för att ha sprayat slogans mot regeringen på husväggar. Generalen Atef Najeeb, Bachar al-Assads kusin, ansvarade för den tortyr som pojkarna utsattes för cigarettbränning, slag och utdragna fingernaglar. När pojkarna släpptes och stadens medborgare såg vad som gjorts med dem följde omedelbara massdemonstrationer med krav på att Assads kusin skulle ställas inför rätta.

Under demonstrationerna placerade säkerhetspolisen ut krypskyttar som dödade flera människor. När det inte räckte för att få slut på protesterna tog man nästa steg. Assads bror, den brutale generalen Maher al-Assad, ledare för det republikanska gardet och dess fjärde fruktade pansardivison rullade in i staden. Protesterna fortsatte. De ilskna demonstranterna ropade ”Maher, din ynkrygg, skicka dina trupper att befria Golan!”…

I slutet av april hade det gått så långt att Maher med sina stridsvagnar stängde av Deraa från omvärlden och gav besättningarna order om att ge eld mot vanliga bostadsområden varefter soldater stormade in i husen, letade upp och grep människor som deltagit i protesterna.  Många innevånare dödades under anfallen och senare i diktaturens fängelsehålor.

I maj samma år följde man upp med att fängsla mängder med ungdomar som varit aktiva på internet. Unga kvinnor och män som på sina bloggar protesterat mot våldet. Samtidigt – men föga uppmärksammat – släpptes 1500 fängslade jihadister ut i friheten. Ett medvetet drag från regimen som sökte en möjlighet att demonisera alla upproriska som terrorister…

Omvärlden protesterade i ord mot brutaliteten. Men inte mer. I allt fler delar av landet reste sig befolkningen i otaliga former av protestaktioner och demonstrationer. Assad valde konsekvent att trappa upp våldet. Först fängslanden, misshandel och tortyr, sedan krypskyttar, därefter militär trupp och stridsvagnar. Månad för månad eskalerades vansinnet. Det berömda ”Världssamfundet” protesterade. En del sanktioner kom på plats. Men dessa vägde lätt i förhållande till Rysslands och Irans tunga hjälpprogram för regimen. Assad kunde ta ett steg till och sätta in först attackhelikoptrar och sedan stridsflyg och bombplan. Vem minns inte hur hans politiska vänner i omvärlden länge sa att alla påståenden om att regimen använde stridsplan bara var ”propaganda”. Efter en tid blev det rutin med raket- och bombattacker från stridshelikoptrar och jetflyg. Opinionen hade vant sig.

En scudmissil har träffat bostadskvarter i Homs.

Framförallt USA:s rival, ”det mindre men hungriga imperialistiska Ryssland” (för att travestera C H Hermansson i modern tid) blockerade FN och fortsatte med sitt omfattande ekonomiska, militära, moraliska och politiska stöd för regimen. Med sitt eget Tjetjenien i minne har Putin stor förståelse för hur man in till ryggmärgen krossar folkliga uppror.

Så här såg Tjetjeniens Grosnyj ut när Putin gjort sitt.

När reportage och videoklipp som berättade om bombanfall blivit vardagsmat och antalet döda närmade sig 100 000 människor kom de första nyheterna om att regimen använt sig av de avskyvärda Scudmissilerna och i deras följe kom det sedan flera attacker med någon typ av kemiska stridsmedel.

Assad synade omvärldens kort och såg att man bara bluffade. Alla löften den sekulära, demokratiska oppositionen fick om rustik vapenhjälp till sitt självförsvar infriades aldrig. De sveks, gång på gång. En del mindre vapensändningar förmedlades via Saudiarabien och Quatar, var och en med sina egna syriska ”favoriter” och med prioriteringar gjorda efter de egna staternas regionala ambitioner och hur mottagarna tolkar Koranen…

”Västvärlden” har en del skavsår i sin relation till Syrien och skulle gärna se en ommöblering i landets regeringskabinett samt svagare syriska band till främst Iran och Hezbollah. Men framförallt vill man ha stabilitet. Ingen avgörande regimförändring, bara en ansiktslyftning som i Jemen där man bytt diktator utan att byta regim. Israel älskar inte heller Assad men regeringens talesmän konstaterar samtidigt att ”alla parter i krigets Syrien ser Israel som sin fiende” (vilket kanske inte är så konstigt eftersom de syriska Golanhöjderna fortfarande är ockuperade av Israel). Med Assad vet man i alla fall vad som är i båset. Sökandet efter en ”politisk lösning” har blivit mantrat för dagen och ursäkten för sveken när det gäller vapenleveranser. Det finns ett vapenembargo mot Syrien. Men bara när det gäller de demokratiska och sekulära krafterna. Regimen får vad den behöver från Ryssland och Iran. Dag som natt landar det i Damaskus tunga tranportflygplan från Moskva och Teheran med militära sändningar.

Det är av dessa skäl som Syrien har blivit en växthusmiljö för högerradikala jihadister. Med liten närvaro i den civila massrörelsen men med religiös nit och gödslade med pengar och vapen från Gulfstaterna har de i vissa områden skaffat sig ett militärt försprång i förhållande till den sekulära eller mer moderata muslimska opposition som i stort sett saknar egna tunga vapen. Assads retorik om ”terrorister” har därför – i efterhand – fått mer substans och sedan reproducerats av Västvärldens ledare och dess efterföljare i den gamla arbetarrörelsen. Det har blivit en självuppfyllande profetia: ”Vi vet inte var våra vapen till sist hamnar”. Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, menar exempelvis att ”Det i Sverige, så när som på några folkpartister, råder fullständig enighet om att det inte finns någon militär lösning, bara en politisk”. I en debatt i radions P1 talar han sig varm för ett ”fullständigt vapenembargo”. Hjälper vi rebellsidan ”föder det bara mer våld och Assad kan öka sina insatser”, menar han.

Sanningen är naturligtvis den som en exalterad Assad själv slog fast för några veckor sedan: ”terroristerna ska krossas med en järnhand och att detta måste ske innan det är möjligt med politisk lösning”. Assad är inte utsatt och kommer inte att vara utsatt för något vapenembargo och han har under två år ständigt ”ökat sina insatser” för att slå ryggraden av sitt eget folk. Hans makt- och penningtörstande familj liksom multimiljardären Rami Makhlouf vill helt enkelt fortsätta med sin utplundring av det syriska folket. Det är deras materiella och kanske fysiska existens som står på spel – och de spelar högt. De vill givetvis ha en ”politisk lösning”. Men först när den demokratiska oppositionen förintats. Med mer utbombade husruiner och nya massgravar som grund kan de sedan självklart jämka sitt styre efter behag . Den förmenta pacifismen och uteblivet solidaritetsarbete när det gäller en stor del av den breda vänsterns förhållande till kriget i Syrien innebär bara ett frikort för diktaturen I detta avseende kan man göra en lika tydlig som tragisk jämförelse med Västvärldens noninterventionspolitik och vapenembargo till republiken under det spanska inbördeskriget på 1930-talet (se Anders Hagströms utmärkta sammanfattning).

26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

29 januari  2013 förvandlas stadsdelen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

Än värre är de mindre grupper som medvetet tar ställning för Assads diktatur under ideologisk yrsel om att denne skulle leda ”den verkliga kampen mot imperialismen och den islamistiska terrorismen”. Märkligt nog i armkrok med de islamistiska terroristerna i Teherans regering…

De skulle behöva lyssna till Joseph Daher som är medlem I “Syriens revolutionära vänsterströmning” och som driver bloggen syriafreedomforever.wordpress.com

”Problemet med en del av vänstern i Väst, framförallt stalinisterna, är att de har analyserat den revolutionära processen i Syrien utifrån ett geopolitiskt perspektiv och helt ignorerat den socioekonomiska och politiska dynamiken på plats i Syrien. Många av dem anser att Iran, Ryssland och Syrien är antiimperialistiska stater som strider mot USA, vilket är fel ur varje aspekt. Vårt val ska inte vara att välja mellan å ena sidan USA och Saudiarabien och på den andra Iran och Ryssland. Vårt val är de revolutionära massornas kamp för sin egen befrielse.”

I denna situation väljer den syriska regimen att spela ännu högre och sätter in en större gasattack. Åren har gått och dess tuppkamm har styvnat när det visat sig att omvärldens protester mot all egen militär upptrappning bara har varit tom retorik. Al Sisi och den egyptiska militärens kontrarevolution tycks dessutom bara få ett ”gult kort”…

En del militära framgångar – som i Qusair – har hotats av att de egna leden börjar tunnas ut. Inte ens ”Guds krigare”, jihadisterna från libanesiska Hezbollah, kan ersätta all manspillan och alla deserteringar. I sista hand, efter alla bombningar, kan rebellfästen bara intas genom att skicka in soldater i närstrid vilket oundvikligen leder till egna förluster. Genom nervgas i en eller annan form, som tidigare prövats flera gånger, kan motståndarna slås ut helt utan dessa tapp. Gasen terroriserar också upproret genom att regimen får en demoraliserad och skräckslagen civilbefolkning. Dessutom är attacken en hånfull gest både mot den tomhänta Västvärlden och FN:s vapeninspektörer, vilka – efter fyra månaders förhalning – är på platsen för att försöka hitta spår efter en tidigare eventuell användning av stridsgas.

Uppenbart gör Assad en missbedömning. De förfärande bilderna och videoklippen från Ghouta gör att Barak Obama inte längre kan låtsas som att en gasattack inte ägt rum. Övertrampet är för grovt. Alla kan se att den röda linjen passerats.

En mer eller mindre begränsad flyginsats mot militär infrastruktur är för handen. Hade upproret i tid fått egna vapen hade den aldrig ens behövt komma upp på dagordningen. Attacken syftar heller inte till ett ”regimskifte”. Inför debatten i det brittiska parlamentet klargör David Camerons partner i regeringskoalitionen, Nick Clegg, vad det är som gäller:

“Det vi överväger är inte ett regimskifte, inte ett försök att störta regimen Assad, ett försök att avgöra inbördeskriget i Syrien på det ena eller andra sättet. Det måste avgöras i en politisk process.”

Den mellanstatliga koalition som byggs upp inför flygattacken hävdar att den bara vill ”straffa” Assad. Går man över röd linje är det ”rött kort”. En spelare blir utvisad och sedan kan matchen fortsätta som förut.

Den gör sig till opartisk domare. En regim kan fördriva miljoner människor, varav en miljon underåriga barn. Den kan döda 100 000 människor utan motvärn från omvärlden. Men vid nervgas söker man dra en gräns genom att följa Genèvekonventionens överenskommelser om massförstörelsevapen. 

Självklart kan oppositionen komma att dra nytta av anfallet. Assad kan försvagas militärt, men framförallt psykologiskt. Demoraliseringen och deserteringarna i de egna leden kan öka. Han hindras från att använda nervgas i mer storskalig omfattning. Som socialister är vi inga pacifister och vi förnekar därför inte oppositionens rätt att säga ja till attackerna och att militärt utnyttja dessa till sin egen fördel. Den har inte fått det den vill ha – egna vapen att försvara sig med. Därför säger vi naturligtvis inte nej till den kommande flygattacken. Vår överdomare är vare sig den koalition man får ihop, FN:s säkerhetsråd eller en folkrätt som gör att varje diktatur kan göra vad som helst med sin egen befolkning. Internationella, geopolitiska och militära frågor, måste alltid bedömas från fall till fall. Vår utgångspunkt är det röda band av solidaritet som binder ihop alla de människor som kämpar för frihet, värdighet och rättvisa. Om FN:s säkerhetsråd i morgon skulle enas om att slå ner ett socialistiskt uppror i låt oss säga Chile, då skulle vi naturligtvis vara emot. Eller omvänt, skulle Jobbik i Ungern komma till makten och besluta sig för att gasa ihjäl alla zigenare. Då skulle vi vara för ett militärt ingripande från FN. På samma sätt som vi var för att vietnameserna gick in militärt och störtade den av USA och Kina stöttade  så blodiga Pol Pot-regimen i Kambodja.

Men samtidigt är detta inte det stöd som upproret har begärt och det är inget som vi ställer oss bakom.  Det är vare sig vårt eller upprorets flyg som angriper. Vi vet lite om strategin för attacken. Kanske vet inte ens anfallarna, ett nätverk av imperialistiska stater, detta själva? Vad har Israel för egna planer? Nytt bombkrig mot södra Libanon? Ska nästa våg av flyg riktas mot Iran? Vi vet helt enkelt inte vad som kommer efter bombningarna.

Allt vårt stöd till den syriska revolutionen handlar i stället om ett regimskifte, om att störta diktaturen Assad. Att det ska öppnas en möjlighet för en demokratisk revolution. Nu som tidigare är det viktigaste kravet att bryta vapenembargot gentemot den demokratiska och sekulära sidan i det syriska kriget. Vi ställer oss helt och hållet bakom slutorden i appellen från Syriens revolutionära vänsterströmning efter gasmassakern i Ghouta:

”Vi begraver våra döda och vi kommer att vårda våra skadade. Vi kommer bara att vara mer bestämda och beslutsamma i vår kamp för att störta denna mordiska och destruktiva regim genom en seger för folkets revolution.”

*****

Göte Kildén & Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,DN1,

9 reaktion på “Ner med diktaturen Assad!

  1. Pingback: Vänsterns marionetter | lindelof.nu

  2. Dunkelt , var nog rätt ord. Men bara för att beteckna Lindelöfs egen borgerligt pacifistiska ”jargong”. Den som lämnar den revolutionära viljan och tänkandet bakom sig hamnar i all sorts borgerlig pacifism, diplomatiska hejarklackar, och allmänt gnäll över världens ondska.

  3. Den sekulära och demokratiska sidan? Vet ni inte att rebellerna, miliserna i FSA, är wahhabister? Att de förföljer shiamuslimer, kristna, socialister och de sunnimsulimer som inte stödjer dem? Vet ni inte vad de olika milisernas namn står för, vad deras ledare säger i filmerna de publicerar?

  4. Mary, i vår blogg berättar vi varför dessa grupper har fått ett större inflytande. De finns och är fiender till revolutionen, ska bekämpas, men är inte representativa för revolutionens huvudström.

  5. Jävligt bra inlägg!!!

    Det här kunde ni har redogjort tidigare så hade det varit lättare och ta ställning och inte behövt famla fram i mörkret.

    Det är klart att rebellerna ska ha vapen men blir det inte problematiskt för USA med sina vänner i Europa att angripa en nyliberal antisocialist. Det blir väl som att ge sig själv en örfil?

  6. Någon, tidigare var väl inte möjligt eftersom inget konkret fanns om ett flygangrepp (missiler)

  7. Finns det verkligen något konkret om ett flygangrepp? Jag tror bara det finns en fjäder från Cameron, ett tomt hot via en fartygsförflyttning i östa medelhavet, och sen ett dussin hönor i pressen varje timme varje dag.

    En ”bestraffningsåtgärd” mot regimens luftvärn, flygvapen och stridsledning är tänkbar, men bara om USA vill att Assad ska förlora. Jag trodde vi var överens om att USA inte vill det. Vi kan nog vara helt överens om att de inte tänker sätta iland amerikansk trupp i Syrien, det finns ingen ihopsamlad. Den som sitter med korten på hand i USA tittar på dem och står över. Projektet är för dyrt, resultatet för osäkert. Med andra ord kan Rysslands trofasta gamla vänner sätta in gas utan straff.

    En rysk flottstyrka är på väg. Tror någon att vi får se de ryska och amerikanska flottstyrkorna försöka slå ut varandra för att hindra respektive komma till skott? Amerikanska hangarfartyg är dyra, och lätta kärnvapenmål i ett litet innanhav. De har säkert ett luftförsvar som täcker från Sudan till Bosporen, men alla försvar har hål. Man kan gömma ubåtar i den grekiska arkipelagen och skicka iväg något som går 50cm över vattnet i mach5. Om man vill.

  8. Pingback: Om politiken som färskvara och gårdagens demonstrationer mot Obama | Kildén & Åsman

Kommentera