Tre år av revolt i Syrien … en väg till frihet.

Den nyligen dödade kanadensiske fotojournalisten och den New Socialist redaktionellt närstående Ali Mustafa, som drabbades av en syrisk militär bomb, gav oss en bister påminnelse om det brutala krig som pågår i Syrien. I den här artikeln analyserar Joseph Daher de många reaktionära krafterna inom Syrien, och hyllar tre år av modig kamp för demokrati och social förändring.

.

Det har nu gått tre år sedan den syriska revolutionen började. Under de senaste månaderna har regeringar och mainstream media, både i väst och i Mellanöstern, ständigt porträtterat den syriska revolutionen som död. De hävdar antingen att det har blivit ett sekteristiskt krig mellan den sunnimuslimska majoriteten och de religiösa och etniska minoriteterna, eller att det har lett till en förnyelse av den gamla motsättningen mellan jihadister (islamiska fundamentalistiska militanta) och Assadregimen.

Båda påståendena är långt ifrån sanningen. Det syriska folket påminde världen om detta med att fira den tredje årsdagen av den syriska revolutionen fredagen den ​​14 mars med slogan ”Det är en folklig revolution, inte ett inbördeskrig”. Trots massmord och förstörelse provocerad av Assadregimen å ena sidan och de hot som de islamistiska reaktionära krafterna utgör mot den revolutionära processen å andra sidan, så kämpar de syriska revolutionära massorna fortfarande för revolutionens mål: demokrati, social rättvisa och ett slut på sekterismen.

Men innan vi analyserar de olika krafterna i denna kamp, låt oss först beakta den nuvarande ekonomiska, sociala och humanitära situationen i Syrien.



Socioekonomisk katastrof

Sedan början av upproret, har mer än 140 000 människor dödats, mer än 500.000 skadades och hälften av befolkningen har blivit internflyktingar eller flyktingar utanför landet. Enligt den syrisk-amerikanska Medical Society, har 200000 människor dött av kroniska sjukdomar på grund av bristande tillgång till medicinsk behandling. Sjukdomar som mässling och hjärnhinneinflammation är vanliga, och polio, som utrotades under 1995, drabbar nu upp till 80000 barn. 

Arbetslöshetsnivån har nått 50% och hälften av befolkningen lever nu under fattigdomsgränsen, inklusive 4,4 miljoner i extrem fattigdom. Den syriska BNP har nått 34 miljarder dollar år 2014, långt från 60 miljarder dollar 2010.

Oljeproduktionen har rasat från 385 000 fat per dag till 14000. För att klara av sina beräknade 150000 fat per dag av inhemsk konsumtion, måste Syrien nu importera iransk olja, till ett värde av 400 miljoner dollar per månad.

Kontrasten mellan områden under regimens dominans och ”befriade” bör också noteras. I de flesta av de områden som kontrolleras av den syriska regimens styrkor, Damaskus i synnerhet, vid kusten och i Sweida (eller As-Suwayda) i södra delen av landet, fungerar många offentliga tjänster, såsom vatten och elektricitet, skolor och hälsovård mer eller mindre normalt. Råvaror som bröd, frukt och grönsaker, bensin och olja, dessutom också en del importerade livsmedel som socker och ris finns alltid till befolkningen.

Samtidigt, i de områden som kontrolleras av oppositionen, som utgör mellan 30 % och 40 % av landets totala yta, är situationen helt annorlunda. De statliga tjänsterna fungerar inte, formell ekonomisk aktivitet är nästan helt stoppad, el är bara tillgängligt några timmar per dag, telefonkommunikation är nästan helt stoppad, många råvaror, speciellt mediciner, är inte tillgänglig, de flesta av barnen är inte i skolan och ofta inte vaccinerade, och fattigdom och svält är utbredd. Enligt ESCWA, en organisation knuten till FN:s huvudkontor i Beirut, var cirka 29 % av den syriska befolkningen utan tillgång till rent dricksvatten i slutet av 2013.

I dessa områden, som från början var bland de fattigaste i landet – särskilt landsbygden i norr kring städerna Aleppo, Raqqa och Idlib – är konsumtionen av elementära produkter och tjänster begränsad. Enligt de senaste rapporterna, äts inte längre frukt och grönsaker, för att inte tala om kött.

 

Kontrarevolutionens många ansikten

Den syriska revolutionen är fortfarande i högsta grad levande, men står inför många hot och kontrarevolutionära krafter verkar mot den. 

Den viktigaste delen av kontrarevolutionen utgörs av Assad-regimen och dess allierade. Assads regim har kunnat återta ledningen på det militära området, som vi kan se med erövringen av Yabroud denna månad. Regimens militära överlägsenhet är framför allt ett resultat av hjälp från dess allierade. Iran och Ryssland har levererat ett enormt stort militärt, politiskt och ekonomiskt stöd till Assadregimen.

Till exempel, i juli 2013 öppnade Iran en kredit på 3,6 miljarder euro för Assadregeringen. I december 2013 undertecknade ryska olje- och gasbolaget Soyuzneftegas en 90 miljoner dollarsaffär med Syriens oljeministerium för oljeprospektering och produktion i ett 2190 kvadratkilometer block av Medelhavet utanför den syriska kusten mellan Tartous och Banias. I januari 2014 intensifierade Ryssland leveranser av militär utrustning till den syriska regimen, däribland pansarfordon, drönare och guidade bomber.

Vi ska heller inte glömma ökat deltagande på det militära området av Hizbollah i synnerhet, och av irakiska och utländska sekteristiska Shiagrupper på regimens sida. Antalet utländska shiasoldater som kämpar för Assadregimen uppskattades till 40000 i början av året.

Hizbollahs engagemang har ökat kontinuerligt, med start med insatser främst koncentrerade vid den libanesisk-syriska gränsen för att ”skydda”, enligt Hizbollah, libanesiskt befolkade byar i västra Homs guvernörskap i början av 2012, både i en rådgivande och utbildningsroll och som en aktiv militär kraft. Från och med maj 2013 agerade Hizbollah spjutspets för en offensiv i Qusayr och Homs. Slutligen, blev de den ledande kraften i ockupationen av staden Yabroud, medan den syriska regimens trupper assisterade Hizbollah.

Iraks sekteristiska shiamilis började dyka upp i Damaskus södra Sayyida Zeinab förort och så småningom på andra ställen längre norrut. Regimen välkomnade också, på ett mycket litet underlag, grekiska nynazister, som kallar sig ”Black Lilly”, och som slåss tillsammans Assad trupper. Denna militära överlägsenhet och utländska hjälp har möjliggjort för regimens armé att återfå ett antal regioner och territorier från den väpnade oppositionen.

Assadregimen och dess allierade förblir den viktigaste kontrarevolutionär kraft. Men inflytandet från de islamistiska och jihadistiska reaktionära krafter som motsatte sig målen för revolutionen och vill bygga en ny diktatur har också ökat, särskilt på det militära området. De är massivt finansierade av privata och statliga sponsorer från de reaktionära Gulfstaterna.

Samtidigt har den oppositionella Fria syriska armén (FSA) saknat ekonomiskt, politiskt och framför allt militärt stöd, vilket har lett till dess försvagning och splittring. FSA har också varit mål för jihadister och vissa islamiska extremistgrupper som mördade några av dess officerare och attackerade några av dess brigader.

De reaktionära islamistiska krafterna är ändå inte ett enat läger. Skillnader och även opposition existerar, särskilt sedan början av året efter att folkliga och militära revolter utbröt mot jihadistgruppen Islamiska staten i Irak och Sham (ISIS), som till största delen utgörs av utländska jihadister.

I detta kontrarevolutionära läger är de viktigaste aktörerna Den islamiska fronten, Jabhat al Nusra (Al Qaida-ansluten) och ISIS. Islamiska fronten bildades i november 2013 efter en process som inleddes i september, då flera av dessa grupper gemensamt tog avstånd från National Coalition, exiloppositionen och dess exilregering. Den islamiska fronten är en av de mest kraftfullt beväpnade oppositionsaktörerna på fältet i dag.

Islamiska fronten har förklarat att de inte kommer att motsätta sig FSA, men de fördömer det syriska nationella rådet (en koalition av syriska oppositionsgrupper baserade i Istanbul, Turkiet) och kräver ett islamiskt politiskt system i Syrien. Den islamiska fronten har ekonomiskt och politiskt stöd från reaktionära monarkier i Gulfen. Finansiering från dessa grupper har lockat många oppositionskämpar, inte bara på en religiös grund, utan snarare för att de är bättre rustade och kan ge bättre löner jämfört med FSA:s brigader som saknar allt. Det är därför vi inte bör anta att de stridande i Den islamiska fronten delar samma ideologi som deras ledare.

Man bör komma ihåg att de flesta av dessa islamistiska och salafistiska (sekt inom sunniislam) ledare faktiskt frisläpptes av regimen under första amnestin som gavs av Assadregimen i juni 2011, samtidigt som demokrater och andra civila aktivister blev måltavlor, fängslades och mördades av säkerhetsstyrkorna.

På andra sidan har vi jihadistgrupper uppdelade mellan ISIS och Jabhat al Nusra, som är anknutet till al-Qaida. ISIS har gradvis blivit den största gruppen att välkomna jihadist-utlänningar i stället för Jabhat al Nusra. Båda grupperna delar ändå en reaktionär och sekteristisk ideologi.

I detta avseende var ISIS långt värre än Jabhat al Nusra i att införa burka för alla kvinnor, förbud mot rökning på gatorna, jyzia (islamisk skatt) på kristna, etc. De har arresterat, kidnappat, torterat och mördat civila aktivister, FSA-soldater och kurdiska individer, samtidigt som de utfärdat en fatwa mot kurder, vilken möjliggör deras dödande och kallar Kurdistan ”Kafiristan”, de otrognas land.

Många demonstrationer har ägt rum mot Jabhat al Nusra och särskilt mot ISIS på grund av deras auktoritära metoder och reaktionära tolkning av islam. I ögonen på folket i de befriade områden, som lever under ISIS dominans, maktfullkomlighet och reaktionära ideologi utgör de bara ett annat ansikte av Assads regim.

Den folkliga ilskan mot ISIS har vuxit under månader. I slutet av 2013 och början av 2014 exploderade den folkliga frustrationen och ilskan efter nya våldsdåd från ISIS. En banderoll visades vid en demonstration den 27 december i Maraat al-Numan i Idlib som uttryckte de folkliga känslorna: ”De flesta av oss har blivit efterlysta av två stater (Assad regimen och ISIS).”

Den 3 januari 2014 skedde demonstrationer på olika platser där ISIS var närvarande för att kräva deras avgång och störtande. De taktfasta ropen ”Assad och ISIS är ett” eller ”ISIS -ut!” hördes överallt – dessa sånger har använts i stor utsträckning i de befriade områdena i Syrien ett tag nu.

Militära medlemmar i ISIS greps i vissa byar, medan andra ISIS-bataljoner sparkades ut efter folkliga protester och militära sammandrabbningar. ISIS var tvungna att lämna många områden, ofta efter att ha dödat människor, inklusive aktivister, kvinnor och barn, som hölls i deras fängelser.

Trycket från folkmassorna har drivit militära bataljoner att agera mot ISIS, särskilt den islamiska fronten, som från början var ovillig att vidta militära åtgärder mot ISIS. Folkliga protester och militära attacker mot ISIS av FSA och islamiska frontens bataljoner äger fortfarande rum just nu.

Skillnaderna mellan den islamiska fronten och jihadistgrupper bör inte förleda oss att betrakta den islamiska fronten som en demokratisk grupp som försöker att nå målen för revolutionen: demokrati, social rättvisa och en sekulär stat som behandlar alla lika, oavsett religion, kön eller etnicitet. Tvärtom strävar den islamiska fronten efter en islamisk stat och har inte tvekat att angripa vissa demokratiska grupper och individer.

Islamiska Frontens militära chef Zahran Alloush har riktat hot mot Doumas civila råd, liksom mot sektioner av FSA. De delar också med jihadisterna en sekteristisk diskurs mot muslimska minoriteter, särskilt mot shiamuslimer och alawiter. Grupper av Islamiska Fronten har nyligen deklarerat sitt ansvar för kidnappningen av 94 alawitiska kvinnor och barn under sommaren 2013 för att byta ut dem mot 2000 fångar.

Nyligen sa en jihadist som företrädare för soldater från Jabhat al Nusra och grupper från Islamiska Fronten att en person eller grupp som kämpar för demokrati och en sekulär stat är deras fiender och att de kommer att bekämpa dem. I samma video upprätthöll de en sekteristisk diskurs och uppmanade till bildandet av en islamisk stat.

En klar förståelse av Islamiska Frontens politik innebär inte att de ska ignoreras. Det kan vara enhet i handling med FSA på det militära området mot regimen och jihadister, men det bör inte finnas någon illusion om att de uppnår några mål för revolutionen.

De syriska revolutionära massorna förkastar varje form av förtryck, vare sig det kommer från regimen eller de islamistiska reaktionära krafterna, precis som de säger nej till försök att splittra det syriska folket med sekterism eller nationell chauvinism. Vi måste politiskt motsätta oss båda dessa kontrarevolutionära krafter och fortsätta att kämpa för revolutionens ursprungliga mål: ”Demokrati, social rättvisa och nej till sekterism”.

Imperialistisk rivalitet

Regionala och internationella imperialistiska aktörer, trots olikheter och rivalitet, är beredda att komma överens och dela en gemensam ståndpunkt om den syriska revolutionen.

Konferensen Genève II har visat än en gång viljan i USA, väst och Gulfstaterna å ena sidan, och Ryssland och Iran å andra sidan, att nå en jemenitisk lösning och sätta stopp för den syriska revolutionen för att upprätthålla Assadregimens struktur, oavsett om Assad kvar vid makten.

De olika imperialistiska och regionala krafterna har, trots deras inbördes rivalitet, ett gemensamt intresse av att besegra de folkliga revolutionerna i regionen, bland annat i Syrien, och att upprätthålla status quo. Rivalitet och skillnader mellan USA och Ryssland eller Iran har fått många att beskriva de två sistnämnda länderna som anti-imperialistiska makter. Detta är helt fel på många plan.

Kina och Ryssland kan ha olika taktiska syften eller välja att stödja andra aktörer än USA. Men de är alla borgerliga krafter som är och alltid kommer att vara fiender till den folkliga revolutionen, enbart intresserade av att bibehålla status quo.

Ingen regional och internationell statsmakt kan vara vän av den syriska revolutionen, utan bara de folken i kamp i regionen och på andra håll.

Trots allt, den folkliga rörelsen lever fortfarande.

Den 14 mars hölls många demonstrationer över hela landet för att fira den tredje årsdagen av revolutionen och diverse kampanjer har organiserats i olika befriade områden.

Aktivister i Aleppo distribuerade flygblad i områden som kontrolleras av regimen och som uppgav att revolutionen fortsätter tills segern, till dess regimen störtats. Detta var en del av kampanjen ”vi står emot trots regimens våld”. Aktivisterna i den här kampanjen uppgav också att fredliga medel för motståndet fortsätter att vara ett verktyg i denna revolution.

Ett antal händelser och åtgärder ägde rum i det befriade territoriet i Aleppo. En utställning av bilder och teckningar av barn i minnet av revolutionens martyrer organiserades, förutom en teaterföreställning om revolutionens historia. Andra åtgärder som ingår täcker en kvadrat med bilder av martyrerna i revolutionen, och en kampanj, ”väggen berättar historien om revolutionen”, där ritningar gjordes på väggarna i olika stadsdelar.

I regionen Idlib, har en kampanj lanserats av olika grupper av aktivister för att fira det tredje året av revolutionen. I kampanjen ingår en mängd olika evenemang, bland annat en demonstration med sångerna från början av revolutionen, målande av väggar i städer och byar med revolutionens paroller och orsakerna till att revolutionen startade, och en teaterföreställning.

Unionen av Fria syriska studenter (UFSS) har lanserat en ny kampanj som heter: ”Smärta och hopp: Revolutionen fortsätter”. För att bevara minnet av tio års kurdisk intifada den 12 mars 2014, förekom många demonstrationer i olika städer, däribland Amouda , Efrin och Qamichlo. Den 8 mars lanserade gruppen ”Syriska kvinnors initiativ” en kampanj som uppmanar till en demokratisk och pluralistisk stat där kvinnors rättigheter garanteras.

Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien har, trots sin blygsamma kapacitet, inte en enda gång vacklat i sitt engagemang för revolutionen, uppmanar till demokrati och socialism, har annonserat inrättandet av ”Folkets befrielsefraktion” för den tredje årsdagen av revolutionen. Denna fraktion betonade att ”dess uppdrag är att försvara sig själv och de folkliga massorna och den frihet man betalat mycket för och för rätten att frigöra sig från allt tyranni och all exploatering, ställd inför alla kontrarevolutionens krafter, särskilt den auktoritära härskande regimen”.

En väg till frihet

En banderoll rest i staden Kafranbel i december 2013 sammanfattade mycket väl situationen för den syriska revolutionen: ”Fienderna är många … revolutionen är en … och fortsätter.”

Trots svårigheterna, de många farorna och hoten, mördandet och förstörelse, fortsätter det syriska folket sin väg mot frihet och värdighet. Som en banderoll uttryckte det den 14 mars: ”Tre år av hunger och lidande, men tre år av stolthet och värdighet”. De senaste tre åren har öppnat en ny era för det syriska folket.

Vi måste motsätta oss de båda kontrarevolutionära krafterna, och bygga en tredje radikal rörelse som kämpar för demokrati och social rättvisa, och mot sekterism. Ingen lösning kan uppnås om de demokratiska och sociala frågorna inte behandlas tillsammans. Sociala krav kan inte skiljas från eller underordnas demokratiska krav. De går i hand i hand.

Den syriska revolutionen fortsätter, trots alla hot som den möter.

 

Artikeln är en översättning från International Viewpoint. Översättare: Ronny Åkerberg

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Upprop för ett demokratiskt Syrien

Det är tre år sedan det syriska folkets resning mot Bachar al-Assads diktatur startade. Den 15 mars 2011 kunde ingen längre hindra ett antal modiga personer att kräva demokratiska förändringar, inte rädslan och inte regimens beväpnade säkerhetsstyrkor. Snabbt skulle det stå klart att regimen var fast besluten att använda alla militära medel för att behålla makten.

Tre år senare är den demokratiska syriska oppositionen mer än någonsin i behov av solidaritet och hjälp i alla former. Inte nog med att de terroriseras av regimens trupper och privatmiliser, Hezbollah och irakiska shiamiliser. De demokratiska krafterna angrips också av islamska extremister med anknytning till al-Qaida. De har samma mål som Assad. Han vill behålla makten. De vill införa en ny diktatur av religiös karaktär.

Vi kan bidra till de demokratiska krafternas seger. Solidaritet och engagemang är våra vapen. I det upprop som vi publicerar här under har ett stort antal engagerade personer i Frankrike tagit initiativ till solidaritet med syriernas kamp. De riktar sig till världens politiker och kräver handling. Oavsett de enskilda kraven som går att diskutera är det ett initiativ som vi stöder. Allt stöd behövs. Skriv under du också.


15 mars 2011 – 15 mars 2014

Tre år av kamp för ett fritt Syrien mot statens terror.

Efter tre år av dagliga fasor, lämnade ensamma,av feghet, är det hög tid att mana till var och ens ansvar att välja sida och kräva handling för att skydda det syriska folket mot regimen Bachar al-Assads och fundamentalisternas terror.

Tre år av massakrer av befolkningen med tunga vapen, kemiska vapen, Scud-missiler, och tunnor med trotyl. Fler än 140 000 döda varav minst 10 000 barn, tiotusentals försvunna och hundratusentals skadade.

Tre år av massiv systematisk tortyr, som bekräftas i rapporten av tre åklagare i internationella domstolar där de identifierar 11 000 dödade under tortyr i regimens fängelsehålor.

Tre år av systematisk raserande av bostäder, hela stadsdelar raderade från kartan, arkeologiska platser förstörda och plundrade.

Tre år, ställda mot omvärlden, oavbrutna försändelser av tunga vapen och ammunition från Ryssland och Iran till Bachar al-Assads armé, utländska shiamiliser från Libanon, Irak och Iran som regimen engagerat för att terrorisera befolkningen.

Tre år av vägran att hjälpa den demokratiska oppositionen och Fria Syriska Armén med adekvata försvarsmedel, med som följd en gradvis framväxt av radikala islamister, en gudagåva för regimen, ofta manipulerade av säkerhetstjänster. Grupper vars agenda står i motsats den syriska revolutionens strävanden.

Tre år som en terroriserad befolkning tvingats till en massiv flykt under omänskliga förhållanden.

Tre år av systematisk blockering av FN:s Säkerhetsråd från Rysslands och Kinas sida som gjort det omöjligt att anta en tvingande resolution under Kapitel 7 som tillåter skydd av befolkningen, införsel av humanitär hjälp och aktivering av Internationella Domstolen i Den Haag för att döma de ansvariga för krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Tre år av likgiltighet och tystnad i Frankrike bland förtroendevalda, intellektuella, artister, politiska och fackliga organisationer.

Vi kan inte nöja oss med det utan uppmanar dem att bidra med stöd för ett fritt Syrien som den syriska revolutionen verkar för sedan 2011.

Efter tre år är det hög tid att välja sida, endera sluta upp aktivt i solidariteten med syriernas kamp för ett alternativ till diktaturen eller acceptera dess fortsatta barbariska grepp i Syrien.

Efter tre år är det hög tid att det syriska folkets tragedi tar slut. Genève 2 visade på regimens absoluta nej till all politisk övergång. Det internationella samfundet och stormakterna måste ta på sig ansvaret att skydda och respektera de mänskliga internationella rättigheterna. I vetskap om att regimen vägrar underordna sig måste de stora nationerna ta initiativet till inrättandet av en no fly-zoon, skapandet av humanitära korridorer för att skydda den civila befolkningen och insättande av en buffertstyrka som garanterar införande av åtgärder för att skydda den syriska befolkningen.

Efter 3 år måste de stora nationerna, utöver verbala fördömanden av regimen och de fundamentalistiska grupperna, ge massiv hjälp till den demokratiska oppositionen och den Fria syriska armén och främja bygget av en rättstat som garanterar pluralismen och friheten.

Efter tre år, om valet av framtid ska tillhöra syrierna och endast dem, måste de ges medlen för att denna önskan ska bli verklighet.

Efter tre år måste den internationella solidariteten gå från tal till handling som äntligen sätter stopp för den syriska tragedin och att diktaturen viker ner sig och ger plats för ett Fritt Syrien.

Första signatuerna :

Sophie Cluzan, arkeolog ; Jacques Gaillot, Biskop emeritus i Partenia ; Gérard Lauton, student,  Appel Solidarité Syrie ; Isabelle Hausser, författare ; Michel Morzière, Collectif urgence Solidarité Syrie ; René Natowicz, forskare och professor ; Wladimir Glasman, f.d. diplomat ; Ziad Majed, universitetsprofessor.

För att skriva under:  Upprop till stöd för Syrien

Översättning: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Våldtäkten ett vapen i Assads tjänst.

I dag den 8 mars hedrar världen kvinnans kamp för jämlikhet och befrielse från det patriarkala samhällets förtryck. I dag den 8 mars vanhedrar Bachar al-Assad många kvinnor i Syrien. Men inte bara i dag, utan alla dagar. Regimens trupper och kriminella miliser torterar och våldtar många kvinnor varje dag. Det är en strategi som syftar till att slita sönder hela samhällsstrukturen och stimulera extremism.
I reportaget här under som publicerats i den alltid utmärkta borgerliga dagstidningen Le Monde visar journalisten Annick Cojean hur regimen satt våldtäkt av kvinnor i system i räder mot byar och stadsdelar och i Assads fängelsehålor.

I reportaget sägs att omkring 50 000 kvinnor torterats och våldtagits sedan revolutionens början i mars 2011. I andra reportage och böcker som återger olika personers erfarenheter bekräftas samma bild av grov, vidrig tortyr och sexuellt våld mot kvinnor och också män.
Omvärlden höjer ögonbrynet och rycker på axlarna. När regimen gasade ihjäl omkring 1 500 personer i östra Ghouta röt en mus. Det var allt. När över 50 000 foton av torterade, utmärglade och mördade personer i Assads fängelsehålor publicerades i världens media var det knappt att den diplomatiska världen bevärdigade fotona ett ögonkast för att i stället koncentrera sig på cocktailborden i Genève. Presidenter och premiärministrar uttryckte sin avsky och…..sedan ingenting.

Syriens folk står ensamma, utlämnade av omvärlden till en despot i Damaskus som inte drar sig för något krigsbrott eller brott mot mänskligheten. Om han lyckas i sin strävan att krossa resningen mot regimen kommer omvärlden att ha hundratusentals syriers död på sitt samvete. Än är det inte för sent att solidarisera sig med revolten mot regimen och hjälpa det syriska folket uppnå vad det kämpat för i tre år –frihet, rättvisa och värdighet.

 

Våldtäkt, ett massförstörelsevapen i Syrien. Vittnesmål.

Av Annick Cojean

”Världen bekymrar sig över kemiska vapen, men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”

Det är ett brott som krossar kvinnan, raserar familjen och bryter upp gemenskapen. Ett brott som de massor som flyr från Syrien till omgivande länder pekar ut som den främsta orsaken till deras flykt. Något som FN och frivilligorganisationer  har  svårt att dokumentera eftersom ämnet är så smärtsamt. Ett brott som inte fanns med i diskussionerna i Genève medan syrierna är besatta av det och det är tiotusentals överlevandes mardröm.  Våldtäkt?  Bachar Al-Assads hemliga krig.

Hon är 27 år och vi kan kalla henne Alma. Hon ligger utmärglad på en sjukhussäng i centrum av Amman. Hon kommer aldrig mer att kunna gå. Hennes ryggrad knäcktes av slag med en gevärskolv utdelade av en av regimens milismän. Från revolutionens första dagar engagerade sig denna kvinna, mor till fyra barn och med diplom i management, på rebellernas sida. Till att börja med levererade hon mat och mediciner sedan transporterade hon ammunition i paket på magen för att framstå som gravid.

« Du vill ha frihet ? Här har du den ! »

En dag arresterades hon i en vägspärr i en av Damaskus förorter och hölls trettioåtta dagar i ett förhörscentral hos flygvapnets underrättelsetjänst tillsammans med ett hundratal andra kvinnor.

« Abouh Ghraib var nog ett paradis i jämförelse”, säger hon med ett trött leende då hon syftar på det amerikanska fängelset i Irak. ”Jag utsattes för allt. Slag, piskad med stålkablar, cigaretter fimpade på halsen, skuren med rakblad på kroppen, elstötar i vaginan. Jag blev våldtagen, med bindel för ögonen, varje dag av flera män som stank av alkohol och som lydde sina chefer som alltid närvarade. De skrek: ’Du ville ha frihet? Här har du den! »

Vid sidan av kvinnornas lidande tror de att deras familjer kommer att döda dem om de får kännedom om deras öde.  Almas beslutsamhet att engagera sig i Fria Syriska Armén bara förstärktes av hennes upplevelse. Efter att hon frigivits blev hon en av de få kvinnor med grad av bataljonschef med ett tjugotal män under sig. Det var innan hon skadades allvarligt och evakuerades till Jordanien.

Hundratusentals syrier har samlats i Jordanien, och det är där som vi, tack vare läkare, advokater, pyskologer, kunnat samla in och korsverifiera många vittensmål samt tala direkt med många offer. Smärtsamma samtal under stor stress: ”Mitt liv ligger i era händer”.

Des centaines de milliers de Syriens ont afflué en Jordanie, et c’est là que nous avons pu, grâce à des médecins, avocates, psychologues, collecter et croiser de nombreux témoignages ainsi que rencontrer, en face-à-face, plusieurs victimes. Entretiens douloureux et sous haute pression: «Ma vie est entre vos mains.»

« Såra pappor, bröder och makar »

« Det är hög tid att skandalen fördöms offentligt!”, menar den före detta presidenten i Syriska Nationella Rådet Burhan Ghalioum som är en inflytelserik person inom oppositionen. ”Enligt mig är det våldtäkterna som tippade över vår fredliga revolution till ett krig”.

Från våren 2011 startade miliser en våg av våldtäkter inomhus hos familjer som befann sig där, säger han. Unga flickor våldtogs inför pappornas åsyn, kvinnor inför deras makar. Männen blev vansinniga och vrålade att de skulle försvara sig och hämnas deras vanheder. ”Jag ansåg att vi skulle göra allt för att undvika en militarisering, att en beväpning av revolutionen skulle multiplicera hundrafalt antalet döda. Men de organiserade våldtäkterna ändrade allt. Jag tror att det var vad Assad ville. När väl revolutionärerna hade vapen var det lätt för honom att rättfärdiga massakrer på de som han redan kallade ’terrorister’.”

En tes som det är svårt att verifiera. I vilket fall kan det slås fast att det sexuella våldet bara tilltagit i styrka och bidragit till terrorn. ”Kvinnorna tjänar som instrument för att komma åt pappor, bröder och makar, säger anklagande författarinnan Samar Yazbek som är flykting i Frankrike. ”Deras kroppar blir slagfält för tortyr och strider. Omvärldens tystnad inför tragedin synes mig bedövande”.

En rad internationella organisationer har påtalat våldtäkter begångna av regimen, Amnesty International, International Rescue Committee, Internationella kommittén för de mänskliga rättigheterna, Human Rights Watch… Alla pekar de på extrema svårigheter att få in direktvittnesmål från offer. De murar in sig i tystnad i rädsla för hedersbrott som begås mot våldtagna kvinnor och den ängslan som orsakas av den allmänna uppfattningen att en kvinna som suttit fängslad oundvikligen utsatts för våldtäkt.

I en synnerligen väldokumenterad rapport publicerad i november 2013 av Human Rights Network (för Europa –Medelhavet) bekräftas omfattningen av våldtäkterna. Rapporten framhåller det akuta behovet att undersöka dessa krigsbrott som om de visar sig vara planerade kan kvalificeras som brott mot mänskligheten.

”Regimen har gjort kvinnorna till sitt främsta mål”, fastslår via Skype Sema Nassar, huvudförfattare till rapporten och vars två systrar just arresterats. ”Kvinnorna beskjuts av prickskyttar för att de är kvinnor, speciellt om de är gravida. De används som mänskliga sköldar som i exempelvis kvarteret Ashria i Homs i februari 2012 där armén tvingade kvinnor att gå framför truppen och tvingade dem att sitta i stridvagnar under patrullerna. Kvinnor kidnappas för att kräva lösensummor och utbyte av fångar. Att systematiskt våldta kvinnor oavsett om de är nio år eller sextio år är ett sätt att för lång tid slita sönder banden i samhället.

 Kollektiv våldtäkt inför en filmkamera.

Sema Nassar har verkligen många händelser att berätta om. Konkreta fall, exakta datum. Tiofaldigt. Som berättelsen om den unga flickan i Hama som nu är flykting i USA. Hon var hos sig tillsammans med sina tre bröder när soldater trängde sig in i huset och krävde att de tre unga bröderna skulle våldta systern. Första brodern vägrade och soldaterna högg av honom huvudet. Den andre vägrade också och mötte samma öde. Den tredje lydde order och de dödade honom när han låg på sin syster och sedan våldtog de själva flickan.

Eller berättelsen om kvinnan som fördes bort från sitt hus i en av Homs förorter sommaren 2012. Tillsammans med ett tjugotal andra kvinnor torterades de och våldtogs kollektivt framför en filmkamera. Filmen skickades till hennes farbror, en känd shejk, tevepredikant och medlem i oppositionen.

« Våldtäkt är mycket vanligt vid räder mot byar och systematisk i säkerhetstjänsternas förhörscentraler”, bekräftar för Le Monde Abdel Karim Rihaoui som är ordförande i den syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna. Han befinner sig nu i Kairo. Han uppskattar att fler än 50 000 kvinnor våldtagits i Bachar Al-Assads fängelser sedan revolutionens början.

« Elektisk stav i vaginan eller i anus »

De sunnitiska regionerna är uppenbarligen de mest drabbade och han noterar i berättelserna en stor inblandning av trupper från libanesiska Hezbollah och brigaden Abou Fadel från Irak. ”Inblandning i den mest sadistiska tortyren, som en råtta som tvingades in vaginan på en ung femtonårig flicka från Deraa. Som den offentliga kollektiva våldtäkten av fyrtio kvinnor morgonen den 5 januari 2014 i Yelda. Med hundratals hedersbrott som följd mot de som släppts ut ur fängelser i regionerna kring Hama, Idlib och Aleppo”.

Det är i flyktinglägret i Zaatari, 80 kilometer från Amman som vi träffar Salma, en tung utmattad kvinna med tom blick. Hon är född i Deraa ett femtiotal år sedan men har bott i Damaskus med sin man och deras åtta barn. Som en total överraskning för henne avstängdes 2011 hennes barn från deras skola i Damaskus som ett straff för upproret i hennes födelsestad Deraa.

”Med vilken rätt bestraffar ni mina barn? De har inget att göra med vad som skett!”, klagade hon hos skolans rektor. Hon hann knappt avsluta sin mening innan säkerhetstjänsten anlände. Med en huva över huvudet fördes hon till källaren i en förhörscentral och kastades in i en becksvart cell full med råttor. Där hölls hon isolerad utan dryck och mat i två dygn innan hon i sex månader satt i en minicell tillsammans med två andra kvinnor. ”Vi kunde inte sträcka ut oss. Vi fick inte tvätta oss, inte ens under menstruationen. Vi våldtogs varje dag under skrik om att: ’Vi alawiter ska krossa er’. Minsta protest och en elektrisk stav tvingades in i skötet eller i anus. Jag blev så slagen att ett av mina ben bröts. Benet var svart och jag opererades hafsigt innan jag fördes tillbaka till cellen. Min familj saknade helt nyheter om mig i sex månader. Jag kan inte läsa och skriva så jag satte mitt fingeravtryck på vilken bekännelse som helst.” När hon släpptes ur fängelset hade hennas man försvunnit med deras bil.

Obotliga trauman.

Fyrtiofemåriga Oum Mohamed arresterades tillsammans med sin dotter den 21 september 2012 på en gata av en tillfällighet och fördes till militärflygfältet i Mazzé. I flickans mobiltelefon fanns ett foto av motståndets flagga och ett foto av en ”martyr”. De båda kvinnorna hölls fångna i tjugo dagar, misshandlades, våldtogs, och sattes i en cell på fyra gånger fyra meter tillsammans med sjutton kvinnor och flera barn. En gravid kvinna, maka till en soldat i den Fria syriska armén som misstänktes ha deltagit i kidnappningen av 48 iranier på en bus i augusti 2012, hade sina två barn med sig, åtta och nio år gamla.

Maken till en annan kvinna var direktör för ett fängelse och hade bestraffats för att ha motsatt sig en ovanligt grym tortyr. Han hölls fången i våningen under så att han skulle höra sin frus skrik när hon våldtogs. ”Alla tillfällen till sexuellt våld togs tillvara” säger hon med tårar i ögonen, förstörd av insikten att hennes dotters framtid, som tappat 20 kilo och var i behov av psykiatrisk vård, var definitivt krossad.

Läkarna ger beskrivningar av ”härjade” sköten, blåslagna kroppar, ”obotliga” skador. Yazan , en 28-årig psykolog som installerat sig i Amman för att hjälpa ”krigets offer” berättar för oss om en patient från Homs vars revolutionära aktivitet hade förråtts av en granne vilket ledde till att hans fru och treåriga son kidnappades. Några veckor senare arresterades han och fördes till ett privat hus i vilket tortyr utfördes. ”Det är bäst att du talar! Din fru och din son är här! –Ta hit dem först!”.

Den unga kvinnan ropade: ”Ange ingen! Det du fruktar har redan skett.” Båda misshandlades svårt. Sedan de hängts upp i armarna mot en mur våldtog de hans fru inför hans åsyn. ”Tänker du tala eller vill du att vi ska fortsätta?” Då hoppade kvinnan upp, slet till sig en liten yxa som bödlarna använde och spräckte sin egen skalle. Sedan skar de av sonens hals inför hans åsyn.

Så? Handlar det om barbariska handlingar av enskilda fyllisar med fria händer eller en genomtänkt strategi beordrad av en hierarki? Presidenten för syriska kommittén för de mänskliga rättigheterna har inga tvivel. ”Det är ett politiskt val för att krossa folket! Tortyrtekniker, sadismen, perversiteten, allt är organiserat i minsta detalj. Inga tillfälligheter. Berättelserna liknar varandra och våldtäktsmän har själva erkänt att de handlade på order.” Advokater som kontaktats i Syrien delar den övertygelsen trots de stora svårigheterna att samla in bevis.

Jag har foton av burkar med sexuellt stimulerande medel som milismännen använder vid räder mot byar”, bekräftar Sema Nassar. Flera vittnen berättar om injektioner som förlamar kvinnornas lår innan de våldtas.

Självmord för att inte ha kunnat göra abort

Amal, ett av offren, förklarar att i ett fångläger i Damaskus gick en läkare med öknamnet ”doktor Cetamol” rundor i cellerna för att notera varje kvinnas menstruationsdagar för att dela ut  P-piller. ”Vi levde i smuts, i blod, i avföring, utan vatten och nästan utan mat. Ändå var vi så rädda för att bli gravida att vi var mycket noga med att ta pillren. När jag en gång hade en försenad menstruation gav mig doktorn ett piller som gjorde att jag hade magsmärtor hela natten”. Ett avgörande vittnesmål för att bevisa överlagda våldtäkter under fångenskapen.

Ändå föds barn efter dessa kollektiva våldtäkter vilket provocerar dramer i massor. I Latakki tog en ung kvinna sitt liv sedan hon misslyckats göra abort. En annan kastades ut från balkongen av fadern. I Deraa har nyfödda barn hittats på bakgator.

« Hur ska vi kunna hjälpa dessa kvinnor”, säger medlemmen i Syriens nationella koalition, Alia Mansour i desperat ton. ”De är så skräckslagna när de släpps ur fångeskapen att de stänger in sig i sin olycka utan att kunna begära hjälp”.  Den syriska poeten Lina Tibi berättar för oss att i Homs lyckades en kvinna att på en vecka i all hemlighet organisera ett femtiotal operationer för att återställa mödomshinnan på unga våldtagna flickor i åldrarna tretton till sexton.

”Det var enda sättet att rädda deras liv på.” Men familjerna slits isär. Makar vänder sig bort och tar ut skilsmässa. En familj i Homs samlade ihop sin dotters ägodelar för att kunna kasta ut henne ur hemmet redan innan hennes hemkomst från fängelset. Föräldrar skyndar sig att gifta bort sina döttrar till första man som presenterar sig även om han är gammal eller redan är gift.

”Världen bekymrar sig för de kemiska vapnen. Men för oss syriska kvinnor är våldtäkt värre än döden”, snyftar en juridikstudentska som inte ännu vågat berätta om sitt öde för någon. Framför allt inte för maken.

(Artikel publicerad i Le Monde 6 mars 2014, översatt till svenska av Benny Åsman)


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Syrien är vår sak. Solidaritetskonferens i London.

Här under publicerar vi tal som hölls nyligen vid en konferens i London under rubriken : Syrien inom ramen för den arabiska resningen. De olika videoklippen är verkligen värda att lyssna till. De ger en både bred och jordnära bild av vad som skett och fortfarande sker. Den sterila vänster som bara ser till så kallade geostrategiska problem och väljer att sluta upp i vad den inbillar sig är ett anti-imperialistiskt läger med Ryssland, Iran och Syrien i spetsen har inte förstått något av vad som sker i den arabiska resningen mot diktatur och förtryck.
De olika förläsarna i videoklippen här under har samtliga intima kontakter med det levande motståndet inne i Syrien. Ett motstånd som långt ifrån är dött. De som proklamerade att det bara finns reaktionära jihadister som strider mot Assads lika reaktionära trupper, privatmiliser och libanesiska Hezbollah har en del att förklara i och med att människorna som kämpar på plats både protesterar och demonstrerar mot ISIS och andra reaktionärer och också tvingas tas sig an dem militärt.

 

Hela seminariet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vad finns kvar av den arabiska våren?

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

”Ingen vår för Syrien”

Ett mästerligt verk om det revolutionärt demokratiska upproret i Syrien finns nu tillgängligt på franska sedan december 2013.

I ”Ingen vår för Syrien” analyserar 30 forskare och journalister vad som skedde från dag ett fram till den dramatiska och tragiska situation som råder nu. I en intervju med en av redaktörerna för boken ges en sammanfattning av deras analyser som bland annat visar på den djupt demokratiska karaktären av resningen mot diktaturen Assad.

Författarna går också grundligt till väga i analysen av den demokratiska kampens tvåfrontskrig, mot regimen och mot de jihadistiska reaktionärerna som spelar regimen i händerna, medvetet eller inte spelar ingen roll. Resultatet är detsamma.

Här under följer ett kort avsnitt ur boken där en avhoppad överste berättar om de första dagarna av demonstrationer i staden Douma, en förort i Damaskus.

Om du kan läsa franska hittar du länken till intervjun längts ner på sidan.

******

 

François Burgat: En överste i Republikanska gardet, regimens elitstyrka, som jag mötte i Zaatari berättade om varför han deserterade.

« Alldeles i resningens början närvarade vi utan vapen vid en fredlig demonstration i Douma, en förort i Damaskus. Till vår stora förvåning blev vi beskjutna av civila posterade på taket på en byggnad. De sköt omväxlande på demonstranterna och på oss i ordningsmakten. Vi återvände beväpnade påföljande fredag. Vi lyckades omringa en av byggnaderna från vilka vi besköts och dödade åtta personer.

Till vår stora överraskning visade det sig att alla åtta tillhörde statens säkerhetsstyrkor under ledning av överste Hafez Makhlouf. Vi förstod att regimens strategi inte bara bestod i att få fredliga demonstranter att komma på andra tankar genom att skjuta på dem, men också att radikalisera ordningsmakten genom att få oss att tro att regimen angreps av beväpnade kommandon från utlandet. Under flera månader besköt regimen fredliga demonstrationer med skarp ammunition. Med följden att den snart uppnådde vad den ville ha, nämligen en väpnad opposition, betydligt sämre beväpnad än regimen men tillräckligt för att ”rättfärdiga” användningen av tunga vapen med vilka den visste sig ha ett förkrossande övertag”. 

Hur regimen skapade inbördeskriget, av François Burgat

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tortyr och svält, diktaturens vapen

I dag börjar (kanske) Genève II. I går avslöjades officiellt något som många upplevt själva och skrivit om. Nämligen att regimen i Damaskus avrättar systematiskt tusentals och åter tusentals fångar, efter att de torterats och lidit av svår svält.

2014

Men med 55 000 bilder och erkända internationella jurister som verifierat bilderna och förhört den som fört ut bilderna finns det inga ”men” och ”kanske” att gömma sig bakom som när Assad använde gas i stor omfattning den 21 augusti 2012.
Den del av den internationella vänstern som då ställde sig neutral eller ännu värre fortsatte att försvara regimen står redan i träsket upp till knäna.
Nu kan man befara att samma del av den internationella vänstern kommer att sluta upp bakom regimens ”förklaringar” av bilderna och berättelserna om grov tortyr och avrättningar. ”Hur kan man veta att de inte är falska bilder”, ”de kanske har tagits i något annat land”, ”kanske Qatar har byggt en studie för att filma personer med anorexi” etc etc.

1943

Än i dag finns det personer som förnekar existensen av gaskamrarna i Auswitch, massmorden i Treblinka, ja som förnekar att nazisterna begick ett folkmord på judarna. Bilder från dödslägren avfärdar dessa ”negationister” som falska.
Tyvärr kan vi nog vänta oss att den vänster som redan står i träsket upp till knäna kommer att sluta upp bakom regimens förnekande av bildernas autenticitet och pladdra på om ”propaganda” och att det finns andra ”kålsupare”. Ett stort steg ännu längre ut i träsket väntar. Vill man inte se vad som sker, då ser man inget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friheten offras i Genève

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

- Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

- Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

- Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Stor demokratisk seger i Tunisien

Tre år har redan gått sedan den unge gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi brände sig till döds i den tunisiska landsbygdsorten Sidi Bouzid. Att hans protest skulle starta en präriebrand som slukade hela den arabisktalande världen fanns nog inte i hans tankar. Han bara protesterade mot en för honom outhärdlig orättvisa från polisens sida.

Den arabiska resningen mot diktatur och förtryck startade som många andra revolutionära processer med en liten gnista. Under de tre åren har revolutionen i regionen upplevt snabba segrar och stora bakslag.

I Tunisien segrade upproret på några dagar. Diktatorn Ben Ali la benen på ryggen och flydde med sin familj till Egypten där ännu vännen Moubarak härskade. Men bakslagen för kraven på demokratiska fri- och rättigheter skulle komma snabbt. Av historiska skäl kunde det muslimska brödraskapet ställa sig i första ledet och med det nybildade partiet Ennahdha med stor marginal vinna de första fria valen till den nationella konstituerande församlingen.

Mordet på Chokri Belaïd blev en viktig vändpunkt i den politiska kampen.

Nu har vinden vänt igen och i dagarna har samma församling börjat rösta igenom paragraf efter paragraf i den med stor möda framarbetade grundlag som ska antas definitivt den 14 januari. I sin helhet är den nya grundlagen en stor seger för den demokratiska oppositionen i Tunisien. I månader har Ennahdha stridit för att islam ska proklameras som statsreligion och sharia vara lagens grund. Omröstningen häromdagen visar att islamisterna slagit till reträtt och röstat för en grundlag som definierar Tunisien som en ”civil stat”, det vill säga utan en statsreligion.

I de hittills antagna paragraferna sägs att staten är religionsfrihetens väktare, att det råder samvets- och religionsfrihet i landet. Ingen ska kunna åtalas för ”aposti” (överge sin religion).

I den mycket viktiga paragraf 20 proklameras jämlikhet mellan könen som sägs ha samma rättigheter och skyldigheter i samhället. Även om den paragrafen kan kritiseras för att vara luddig är den ett stort framsteg jämfört med islamisternas krav på att mannen och kvinnan skulle förklaras ”komplementera varandra” i samhället. Vilket är en omskrivning för att kvinnan inför lagen inte ska ha samma rättigheter som mannen .

En islamist i Ennahdha inbillar sig att han kan diktera vad kvinnorna ska tycka.

Lagen erkänner också organisationsfriheten, inklusive rätten till facklig organisering och rätten att strejka. Den rätten har den tunisiska arbetarklassen tidigare tagit sig. Nu är den inskriven i grundlagen och därmed mycket svårare att angripa i den dagliga kampen.

Det verkar som ett varv i den revolutionära cykeln avverkats och visaren just nu stannat på rutan ”demokratisk seger”. Det finns flera förklaringar till framgången och varför det islamska regeringspartiet vikit ner sig inför den starka kritiken mot regeringens politik och islamisternas förslag till skrivningar i grundlagen. Till skillnad från andra länder i regionen finns det en mycket stark fackförening, UGTT, som spelade en avgörande roll i Ben Alis fall. Trots att UGTT under långa perioder samarbetat med diktaturen har den ett starkt stöd, speciellt efter dess roll i diktaturens fall. Det tillsammans med att den tunisiska armén är svag och aldrig varit ”politisk” (som i Egypten eller Syrien) gjorde att det saknades en ”egyptisk lösning” på regeringskrisen.

När över hundra tusen demonstrerade föll den sista regering som Ben Ali tillsatte.

Muslimska brödraskapet i Tunisien har dragit en slutsats av hur det slutade för bröderna i Egypten. Deras ledare Rachid Ghannouchi har insett vad Morsi i Egypten inte insåg: islamisterna kan inte ensamma regera, speciellt inte i konflikt med militären som i Egypten.

Därför sluts cykeln i Tunisien med en demokratisk seger i stället för ett militärstyre. I Tunisien finns ingen armé som kan användas för att lägga på locket.

En seger är dock ibland som en första svala. Den garanterar inte att våren går över i sommar. I Tunisien finns det djupgående sociala och ekonomiska problem som till och med förvärrats sedan självbränningen i Sidi Bouzid. Arbetslösheten har stigit kraftigt liksom priserna som skjutit i höjden och skapat mer misär bland landets fattiga arbetare och småbönder.

-Islam är lösningen, var islamisternas centrala valparoll. Men befolkningen kan nu se att religiösa slagord inte ger vare sig bröd eller vatten på bordet. Ghannouchi, Morsi och nu general Sisi har inte något alternativ till fortsatt nyliberal svältpolitik för de fattiga i Mellanöstern.

Tunisens nya författning är ett stort steg framåt och en viktig demokratisk seger för de arbetande mäniskorna men bara ett litet steg framåt i kampen för social rättvisa och ett värdigt liv för de förtryckta. Det är revolutionens nästa mål. Om och när den segern kan firas är ännu skrivet i stjärnorna.   

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Inga hårda paket till motståndet i Syrien.

Den tredje Julen är här för den syriska revolutionen mot Bachar Assads despoti. Den sociala och mänskliga katastrofen blir allt mer omfattande och nästan obegriplig.

Men bara nästan obegriplig eftersom det inte är resultatet av en naturkatastrof eller en osynlig hand. Det är omvärldens totala cynism som skapat den situation som det syriska upproret mot diktaturen har att brottas med inför revolutionens tredje Jul.

I år liksom i fjol och året innan blir det inga hårda paket som delas ut. Knappast några mjuka paket heller. I rimstugan i Geneve sitter ”Syriens vänner” och diktar ihop det ena löftesrimmet efter det andra. Men paketen är för det mesta tomma. Bara omslaget glänser. Bråkdelar av den humanitära hjälp som utlovats har levererats.

I tio dagar i rad har regimens helikoptrar släppt trotylbomber över staden Aleppo. De primitiva bomberna har en förödande sprängkraft. De går inte att styra mot utvalda mål. Det är civilbefolkningen som är målet och helikoptrarna släpper sin last över alla bostadsområden som inte ligger i regimkontrollerade kvarter.

Bostadsområde i Aleppo. Bilden är tagen förra veckan.

Det är ett krigsbrott enligt alla internationella lagar. Ännu ett i raden som regimen begått. Ändå är det helt tyst i rimstugan. Där berusar sig diplomatin i ångorna från saringasattacken mot staden Ghouta 21 augusti medan regimen obehindrat kan fortsätta sin terror mot den egna befolkningen.

I tio dagar har helikoptrarna släppt sin dödande last över Aleppo och vi står maktlösa i vår solidaritet med de som drabbas och de som kämpar mot diktaturen.

Mitt i lidandet som stadens befolkning drabbas av är det en aspekt som står ut i sin nakenhet. De på marken som i tre år kämpat mot regimen saknar alla resurser för att stoppa helikoptrarna. De svävar in obehindrat över stadens kvarter utan risk. Inte en enda av dem har skjutits ned under den tio dagar långa terrorkampanjen. Ändå är helikoptrar mycket sårbara redskap om de stridande på marken har tillgång till handburna luftvärnsrobottar.

Varför har inga hårda paket delats ut till oppositionen under de tre Jular som revolutionen levt igenom? Ja, inte beror det på att rimstugan saknar resurser. Svaret är enkelt och brutalt. Ingen internationell makt, från USA till Ryssland via EU till Kina, vill att den syriska revolutionen ska segra på sina egna villkor, det vill säga genom att diktaturen störtas. I tre år har USA gjort allt för att uppnå en så kallad ”jemenitisk” lösning. Alltså, att familjen Assad stiger ner från tronen men att regimens institutioner, polis och säkerhetstjänst blir kvar medan en kompromissregering bestående av väl utvalda politiker i oppositionen och regimen tar över.

I dag är en sådan lösning mer orealistisk än någonsin. Dels för att makteliten runt Assad inte tänker vika ned sig. Den har Putins och Khameneis stöd i ryggen och de är minsann inte snåla med de hårda paketen. Dels för att den demokratiska oppositionen och dess väpnade förgreningar inom FSA fått många paket med vackert omslagspapper och fina rim men utan innehåll. Vi kan nu alla se resultatet av den diplomatiska geostrategin. De reaktionära islamistiska krafterna har växt på bekostnad av det demokratiska och civila motståndet.

I den officiella retoriken från Vita Huset och Bryssel har det hela tiden sagts att inga avancerade vapen som luftvärnsrobottar och moderna pansarbrytande vapen kommer att ges till de demokratiska och moderata miliserna eftersom de riskerar att hamna i jihadisternas händer.

Men den verkliga orsaken till de tomma paketen är att ingen internationell makt vill att den demokratiska revolutionen ska segra genom att diktaturen faller. Bara en utifrån kontrollerad ”övergång” är acceptabel för Obama.

Det är hur det diplomatiska spelet ser ut. Men vid sidan av finns också en humanistisk opinion som låtit sig luras av de bestickande argumenten att det är bäst om inga vapen ges till de miliser som strider mot regimen. Mera vapen leder bara till fler döda och mer lidande, går resonemanget.

Tio dagar av intensiv bombterror mot Aleppos befolkning visar på de ihåliga i det ”humana” nejet till vapenhjälp. På vilket sätt skulle det kunna bli värre än idag om miliserna i Aleppo kunde skjuta ner helikoptrarna och de stridsplan som regimen använder? Halva befolkningen i landet har drivits på flykt av regimens gränslösa våld mot barn, kvinnor, gamlingar och värnlösa. Hade ännu fler varit på flykten om miliserna varit bättre utrustade?

Det är enkelt att uttala sin opposition mot allt våld. Men det stoppar inte diktaturens beslut att med alla tillgängliga medel klamra sig fast vid makten. Till priset av raserade städer, till priset av hundratusentals döda och skadade, till priset av tiotusentals fängslade i landets ökända tortyrcentra.

Efter tre Jular utan hårda paket under olivträden kan vi beundrande konstatera att den syriska revolutionen inte tänker ge upp. Trots huggen i ryggen från rimstugan i Geneve och trots de kontrarevolutionära jihadisternas sabotage inser de kämpande inne i landet att diplomatins ”jemenitiska” lösning är en fälla som enbart kan sluta med att Assad segrar och firar sin seger med en terror utan gränser mot de som i tre år vågat stå upp för sin frihet och värdighet. De som låter sig luras av despotens gemytliga äppelkindade nuna kommer att bli djupt besvikna.

Vår egen värdighet kan bara räddas i en obrottslig solidaritet med de som riskerar sina liv i kampen mot despotens terror och jihadisternas vansinne. På önskelistan inför 2014 finns det inte bara mjuka paket.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,