Into the woods

 

Från filmen ”On the road”.

Ser i det omsorgsfullt ordnade fotoalbum som jag en gång fick av min mamma att jag föddes 21.45 för 67 år sedan. Synnerligen vanligt spädbarn, 3.33 kilo och 52 centimeter lång. Som så många andra i denna stora årskull 1946 en födsel av kärlek samt av vad jag förstått glädjeskutt efter pappas långa militärtjänstgöring under alla beredskapsåren. Samt givetvis ett beslut som bottnade i en fast tilltro till framtiden. Kapitalismens andra stora sammanbrott i världskrig under förra seklet kunde till sist begravas med fredsslutet 1945.

Upp i åren som jag har kommit vandrar minnen flitigt fram och tillbaka i huvudet. I morse fick jag för mig att göra om en utflykt från femtonårsåldern. Hade då kommit över Jack Keruacs rebelliska bok ”On the road” eller ”På väg” som den hette på svenska i den första översättningen, där också knarkromantiken tagits bort. I nyöversättningen heter romanen ”På drift”. Tog så boken som förevändning för att skolka från skolan en dag, hade lärt mig att kopiera mammas namnteckning när ”sjukfrånvaron” senare skulle styrkas. Plockade ihop lite mat från skafferiet och gav mig ut i skogarna vid Delsjön. Vi bodde i Kålltorps utkant nära Vidkärrs barnhem. Hittade en glänta vid en av sjöns vikar där jag vid en eld läste Keruacs vibrerande text och fantiserade om att jag sökte efter liknande vägar, eller snarare skogsstigar. Into the woods” i stället för ”On the road”.

Tänkte att det så här lite knappt femtio år senare att det var dags att göra om utflykten. ”Into the woods”. En fantastisk decemberdag med blek sol som silade mellan träden inspirerade till att dra i väg ut i skogen. Denna gång bara en bit från husknuten och med vår labrador Freja som sällskap.

Den här skogsbiten har jag vårdat som min andra familj sedan 1969. Varje trädstam intill sista barret hör hemma i gemenskapen. Till livets gång hör att vi avverkar en del i vinter – för att plantera nytt till våren. Sparar viktiga trädridåer och buskage, många unga ekar och hoppas kunna återställa med mer lövträd.

Det känns lite vemodigt att fälla furor som så länge strävat upp mot ljuset och solen. Men före Andra världskriget fanns här ingen skog alls. Då var allt ända ner till Göta älv en mil bort bara betesmark i form av ljunghedar. Nu följer nyplantering på avverkning.

Mitt på dagen. Men solen har knappt orkat upp. Förr gick ofta barn födda i december bort när vintern trängde fram och kylan nådde ända in i vaggorna.

Varslet om lågtryck över Nordsjön och busväder vilar över vallen och bergssidorna. Stilla, hotfullt stilla. Är det slask, snö och vinter som ryker in i morgon kväll?

Freja vet inte mycket om Keruac och hans rebeller. Men hon gillar vatten och utflykter i skogen.

 

Här hittade vi en lägerplats ombonad med tjock saftig grönmossa.

Bara att vänta på glöden så att mitt medhavda rimmade fläsk kan börja fräsa och krulla ihop sig i värmen. För min del blev Jack Keruac och hans generationsroman en snabb genomgångsstation i livet. Buddistisk darma och mystik kan ge andhämtning och vila men inte mer. Snart bejakade jag i stället Proudhons skri om att ”Egendom är stöld” och kom fram till att ett individuellt uppror som inte också är gemensamt och samhälleligt lätt blir till flarn i livet.

Visst skogsbiten och det brynta fläsket är mitt. Men inte mer. De stora tillgångarna i världen ska vi äga och förvalta gemensamt. Det har varit mitt ledmotiv de år som hastat i väg så här rasande fort.

Det blir också ledmotivet för de år som kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentera