Stefan Löfvén borde be Åsa Romson om ursäkt!

I kväll fick vi reda på att franska regeringen förbjudit de stora planerade miljödemonstrationerna i Paris (som skulle haft avläggare på många andra platser i Europa) söndagarna 29 november och 12 december.

Om detta är nödvändigt eller inte kan man fundera över och ha olika synpunkter om. Men det visar rakt upp och ner hur rätt Åsa Romson hade då hon efter attackerna i Paris först skrev på Twitter att hennes ”tankar går till de som direkt drabbats av det fruktansvärda attentatet i Paris” för att därefter återkomma med den sorgliga slutsatsen att ”De mycket allvarliga händelserna i Paris just nu kan försvåra för klimattoppmötet i dec då över 100 regeringschefer planerat delta”.

Utan minsta grund blev hon sedan häcklad för dessa uttalande och opportunisten Stefan Löfvén förklarade omgående hennes kommentarer som ”olämpliga”. Hon tvingades också att be om ursäkt för sitt uttalande.

 

Det skulle alltså inte vara anständigt, inte statsmannamässigt, att tänka två tankar  denna fruktansvärda natt. Dessutom den ena först och den andra sedan. Inte ens om man är Sveriges Miljö- och energiminister med ansvar just för detta viktiga område?

Varför? I de flesta avseenden har jag inte mycket till övers för Åsa Romsons politik men här hade hon uppenbart förbaskat rätt. Terroristerna i Paris har i och med den franska regeringens beslut lyckats med ett viktigt delmål, att förhindra folkliga opinionsyttringar, vilket självklart är grunden för all levande demokrati värd namnet.

Förbudet mot de stora europeiska samlingarna i Paris till försvar av jordens överlevnad har sannerligen ”försvårat för klimattoppmötet” just som Romson skrev och ett rimligt anständighetskrav riktat till vår statsminister är givetvis att han ska be Åsa Romson om ursäkt för sitt eget övertramp!

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

I natt ”gick det åt skogen”…

Orkanen Egon var en burdus fan. Skriver orkan därför att vi, som har vårt gamla båtmanstorp några mil innanför Väderöarna, kunde notera att man där i natt mätte upp så mycket som 38 sekundmeter i byarna.

Hemma skallrade fönstren och elströmmen bröts. Men det kan bli trivsamt med fotogenlampa, värmeljus, järnspis och kakelugn, gott om ved och upptappat vatten.

Men med mojnade vindar och dagsljus visade det sig vara värre ute i markerna, för där hade det helt enkelt ”gått åt skogen”. Hundratals yngre granar och en hel del äldre fur, i kantbestånd efter en avverkning i vintras, hade vräkts omkull av denne våldsverkare som av någon anledning döpts efter ett urgammalt grekiskt mansnamn (Aigon).

Orkanbyarna drog in från nordväst. Med mycket nord i sig och den nyss gallrade biten hade då en oskyddad flank.

Över en natt gick det därför ”åt skogen” med en tredjedel av det bestånd som sparats. En gång var detta hagmark, när korna ”gick på skogen”. Men under sjuttiotalet planterade vi. Gallrat två gånger. I dag är det plockepinn av alltihop.

Egon var inte bara burdus utan också en stark fan. Brukar bara svära till vardags. Men nog blir man ilsken över all denna brutalitet…

Ett mindre ekonomiskt värde är också borta. Det går att svälja. Många i Västsverige har drabbats värre och i ett större sammanhang är det en bagatell. Det som känns trist är att så mycket är borta innan det fick växa färdigt.

Utmed en bergssida bakom vårt hus hade vi också sparat en hektar. Även där har många träd stupat för denne vredgade Egon. Nu blir det att röja upp eländet – och börja om från början med nyplantering. Gäller att delta så gott det går i livets kretslopp…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mellan höst och vinter

Äntligen en solig dag. Själen gör ett glädjeskutt. Fast jag springer in då och då för att se på längdskidspremiären uppe på Bruksvallarna. Den sport som överlägset ger mig mest glädje att titta på.

Vår Freja njuter genom att tina upp isen på trappen.

Sju år gammal. En fin hundtant.

November är annars en trist månad i vår del av landet. Hösten är över men vintern dröjer.De här tomaterna gav tio kilo när det begav sig…

Lite grönt finns kvar. Fast vår timjan åker snart in i ladugården för övervintring.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Höstpromenad bland träd och tjuren Ferdinand.

Hösten har definitivt slagit sitt grepp om landskapet kring min lilla by Houyet i de belgiska Ardennerna. I dag blev det en lång promenad. Jag och min fru Martine har lämnat Bryssel bakom oss för några dagar. Första november är en stor helgdag här där traditionen bjuder att sätta ut Krysantemum på familjegravarna.
I dag gick promenaden genom små byar runt Houyet, först en lång stigning upp ur Lessedalgången till den sömniga byn Herhet, så vidare via den lika sömniga Ferage och sedan tillbaka till Houyet via en stenig väg genom skog och över fält.
Inte så mycket att orda om egentligen. Men en litet tillfälle att visa några bilder från promenaden.

Först en stigning upp genom skogen som klätt sig i höstens färger

I den lilla byn Ferage väntar en gamling på lite sällskap.

Lite längre utefter vägen väntar Ferdinand på sällskap

En liten sträcka på riksvägen till Beauraing spärrar vi effektivt av.

Den milsvida utsikten över dalgången ligger i oktoberdis.

I Houyet ligger kyrkan mitt i byn som sig bör.

Det var allt för i dag kära vänner.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Operation Gorgonzola mer lyckad än marinens ubåtsjakt

Gorgonzolaoffensiven blev en triumf.

Det började för någon vecka sedan. Viktiga iaktagelser gjorde runt om i huset. Rörelser inne i väggen kunde beläggas. Prassel bakom kökssoffan avlyssnades. Efter en omfattande informationshämtning stod det helt klart att vårt hem kränktes av främmande objekt. Det hela var helt enkelt ”för jävligt”.

Bakgrunden torde ha varit strida regn och översvämningar. Mössen ute i åkrarna kände sig hotade och en stor grupp beslöts sig för att, trots det milda vädret, göra ett försök att inta vårt territorium. Svarta musskitar stora som knappnålshuvuden kunde spåras.

Dessvärre är vi bakbundna av pacifister i Bryssel. EU har sedan augusti 2014 förbjudit användning av råttgift. Det är bara företag som får lägga ut detta – inte vanliga människor. Vid tidigare kränkningar har detta hos oss haft samma effekt som när sjunkbomber sätts in mot främmande ubåtar. Men Sverige är nu fjättrat vid EU:s lagstiftning och vi fick plocka fram gamla stridsenheter och i en hast kom musfällorna till heders.

Men det gamla vapnet med bara en liten ostbit som bete var verkningslöst. Resultatet var som att bjuda delikatesser på ett silverfat. Trots att alla ostbitar ätits upp hade ingen fälla slagit igen. Fienden kände sig som inbjudna gäster,  tog för sig och lämnade provokativt  nya rader med svarta pärlor av skit efter sig.

Med stor flexibilitet satte vi in nya resurser och nya idéer i husets närförsvar. Vi lyssnade till Gudrud Schyman och FI och förstod att det var nödvändigt med ett mer feministiskt försvar. Operation Gorgonzola kom på plats och fällorna kladdades in med ljuvlig Gorgonzola. En liten klick under den lilla plattan för bete skulle locka fienden till att lättare utlösa vårt dödliga vapensystem.

Resultatet blev en triumf för vårt försvar. Fem objekt likviderades under natten.

En framgång som nu tydligt sänder en signal till omvärlden att vi aldrig accepterar någon form av kränkning av vårt husrum. Hemmet är vår borg och vare sig det handlar om reguljära utländska styrkor eller terrorister vet fienderna att vi vill – och kan – slå tillbaka alla angrepp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
.

Jaktens ”midsommar”

I går gick startskotten för höstjakten. Vårt byalag hade första dagen bestämt oss för att söka efter älgkalv, hjort och vildsvin.

Vi tinar upp i vägskälet med morgonfika efter fem timmar med rimfrost och vackra dimslöjor.

Rådslaget. Passen fördelas inför ett kortare drev med kopplad hund.

Min son Karl är med för första gången. Det känns stort.

Själv spanar jag efter en flock på sju hjortar som betar ett stycke ifrån oss. Men vi fick inget bra skottfång.

Det blev Niklas som fick gårdagens byte. En gylta, alltså en ung vildsvinshona.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mitt i sommaren

I morgon har vi årets längsta dag, med mest ljus klockan 12:51 då jordaxelns lutning för oss närmast solen och naturen här i norr njuter så mycket som det bara går.

Vår nationaldag vad än riksdagens politiker må ha beslutat.

Hos oss, vid vårt gamla båtmanstorp, har vi ett välvilligt väder och kan fira midsommarafton mitt i blomster och grönt. Här några bilder från gården och en önskan om glad midsommar för alla våra läsare:

Törnrosen trivs vid vår gamla jordkällare.

Prästkragarna hyllar sommarsolståndet.

Vår plymspirea frös ner i maj. Men tar revansch nu några veckor senare än vanligt.

Liljorna dyrkar också solen.

Viktigast av allt. Färskpotatisen! I år har delikatesserna vuxit i en bädd av fjolårslöv.

.

Efter trandansen – då kommer ungarna

Tranan är Västergötlands landskapsfågel och att den sedan fem år är tillbaka hos oss uppe i Alefjäll fem mil norr om Göteborg är en fin upplevelse. ”Vårt par” kom fram med sina ungar får två veckor sedan och letar av åns bräddar, ängar och ett område med småsjöar och våtvatten framför huset. De norpar i sig allt. Maskar, sniglar, insekter, grodor, ormar, ödlor, fisk och gnagare och har säkert nytta av det ekologiska jordbruk som blivit allt vanligare.

I går var de ute på en tur riktigt nära och jag fick en bild på honan med årets nykomlingar.

De är skygga. Paret höjer sina långa halsar och ögon över nejden och vaktar ständigt sina två stora dunbollar – och sig själva. Efter häckningen ruggar de stora fåglarna och har svårt för att flyga. Predatorerna är framförallt räven och korparna. De senare har blivit fler och fler och letar intensivt efter nya rov. En av mina grannar har mist två av sina kalvar från långhåriga skotska höglandskor. Några stör de vuxna djuren och sedan hackar de ur ögonen på kalvarna för att lättare komma åt dem. Själva blev vi av med två lamm på samma sätt under de år vi hade får.

Hanen, som är lite större än honan, hittade jag bakom huset uppe i en backe där han letade efter föda bredvid en nyplöjd vall.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Veden stackad och sättpotatisen i jorden

Uppdaterar med en nytagen bild på det tranpar som häckar vid vårt hus. De gömmer sina dunbollar till ungar i klövern och är skygga. Värnar sina små. Tog bilden från vår skorsten…

I språket jag ärvt från min far och farfar heter det att man ”lägger” sättpotatisen. Det kanske beror på att det ska vara ett omsorgsfullt hantverk om resultatet ska bli delikatesser. Varje potatis ska försiktigt bäddas ner i varm kogödsel och groddarna kan sedan fart mot en ljusare framtid. King Edward ska det också vara. Ingenting annat.

Sättpotatisen har förgrott svalt och ljust på bland annat en pulka och fick sig en åktur ut i landet.

Så här ska bra groddar se ut. Fasta och gröna.

Färskpotatisen, inbäddad i löv och vedaska mot en varm vägg. Har redan kommit en bra bit på väg. Den blir klar till Midsommar.

Dagen tog slut med en åskskur och de varma markerna pustade ut med några dimslöjor.

Veden är stackad och färdig. Kanske beror min glädje över potatis och ved på att ”man gör lite nytta” trots att det är slut på allt lönearbete. Stämpelklockan på Volvo klarar sig utan mitt kort. I stället är det årstiderna och vädret som får bestämma vad jag gör.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,