Utflykter i Vallonien

”Belgien, inte mycket mer än en pommes frites-kiosk på vägen till Frankrike”, så brukar min svåger i Haag berätta att många holländare skojar om sitt södra grannland.

För de flesta svenskar är det EU-elitens glaspalats i Bryssel som hamnar först på näthinnan när vi associerar till Belgien. Åtminstone var det så före de vidriga bombdåden för några veckor sedan…

Vid en hastig historisk tillbakablick är det i stället alla slagfält som finns i våra minnen. Waterloo söder om Bryssel eller Första världskrigets Flandern med sina utdragna skyttegravskrig.

I förra veckan träffade jag Benny i detta Belgien vilket varit hans andra hemland sedan snart fyrtio år. Benny Åsman har varit vän och samtidigt socialistisk färdkamrat  sedan ungdomsåren i Socialistiska Partiet/Fjärde Internationalen i början av 1970-talet.  Om än i dag hanterad på en mycket begränsad sparlåga har vi också delat en blogg under de senaste åtta åren.  Med faktiskt summa summarum 2 247 mer eller mindre långa inlägg sedan starten! Inte så pjåkigt.

Vi har setts tidigare i Bryssel i samband en inbjudan från Jonas Sjöstedt till aktivister i SP under dennes tid som EU-parlamentariker. Själv har jag på egen hand varit i flamländska Gent två gånger, men då i rollen som fackligt förtroendevald i samband med besök i Volvo Lastvagnars belgiska monteringsverkstäder.

Som pensionärer med en öppen dagordning valde vi nu bort Bryssel för att i stället göra en rad vårutflykter i de vallonska Ardennerna. Alltså ett utrikes ”G2-möte” som vi skämtsamt kallat alla tidigare sammankomster hemma hos mig i vårt Alefjäll.

Vår bas i veckan var den gamla byn Houyet, ett samhälle vilket likt många andra i regionen blivit rejält tilltufsad av den strukturella kris som under lång tid har plågat Valloniens gamla stål- och kolindustrier.  Här nära floden La Lesse som skär igenom Ardennernas bergmassiv har Benny och hans fru kvar svärföräldrarnas lilla lägenhet i det åldrande hus som när det begav sig var ett välbesökt järnvägshotell.

Dalgångarna där floderna La Lesse och La Meuse vindlar sig fram var som transportleder grobäddar för den första gryende kapitalismen när järn- och stålhantering blev manufaktur och sedan industriellt organiserad produktion med ägandet hanterat med en aktiebörs som mellanhand.  Den flamländska delen av landet låg samtidigt i bakvattnet med en gammaldags jordbruksekonomi. I dag är det helt omkastade förhållanden när det är Flandern i nordvästra Belgien som ”drar landets ekonomi”, vilket får ett reaktionärt högerparti som Vlaams Belang att inte bara klaga över muslimerna utan också över ”bidragstagarna i Vallonien”.

Vallonien har blivit något av en glesbygd. Gamla turistnäringar för överklassens stålbaroner som hälsobaden i Spa utanför Liège eller kasinot i Dinant har sett sina bästa dagar.

Men det är en vacker bygd där jag från ”glesbygdens” Alefjäll känner mig hemma. Väldiga vidder med beteslandskap, bergmassiv med ekskog och branta dalgångar med strömmande vatten. Någon gång funderar jag över från vilken trakt det kan ha varit varifrån min farmors vallonska familj härstammar.

Terrordåden i Bryssel gjorde att mitt flyg omdestinerats till den flamska hamnstaden Antwerpen.  Därifrån lyckades Benny sedan att lotsa oss förbi en vild åkare- och chaufförsstrejk som blockerade de stora vägarna. Där var ilskan riktad mot en höjd kilometerskatt på tunga fordon. I bakgrunden finns samma konkurrens där som i Sverige med östeuropeiska åkerier som dumpar löner, arbetsvillkor i stort och säkerheten på vägarna.

Vår första dagsutflykt blev till närliggande franska Givet där vi som seden bjuder avnjöt en riktig cappuccino. Benny passade på att ivrigt studera hur klassamhället avspeglar sig i den lokala tidningen L`Ardennais.

På vägen hem i Vallonien passerades den lilla byn Celles som fick sin berömmelse när amerikanska trupper under Andra världskriget här stoppade Hitlers sista desperata Ardenneroffensiv genom att spränga Von Rundstedts pansar. Vid brasseriet Le Tank har en förstörd tysk stridsvagn, ”Panzerkampfwagen V Panther” , fått sin sista vila på ett monument av den gråa stenen från stenbrotten i trakten.

En annan mer vindlande utflykt fick vi i utkanten av den lilla staden Han-sur-Lesse genom en två kilometer lång vandring genom ett grottsystem, med sidogallerier omfattande hela 14 kilometers sträckning.  Ett spektakulärt grottsystem skapat av att vatten tagit sig igenom ett bergmassiv på hundra meters höjd genom att slipa och borra bort mjukare bergarter och kalkskikt.  I vissa delar av grottan har man 60 meters berg som bastant tak. Överallt finns utplacerat fondbelysning som visar scenerier med stalagmiter och stalaktiter. Den största stalaktiten (som kommer nerifrån om du minns från skolan), kallad Le Minaret, har formats av droppar med kalkvatten under 150 000 år.

Här tar sig Benny fram i en av grottorna. De största har fått fantasifulla namn som Kupolen eller Vapenhallen.

Även en annan dagsutflykt tar oss rakt igenom ett berg. Det är porten till fästningsstaden Dinant där själva borgen vakar över strategiska La Meuse någon kilometer efter att hon förenats med La Lesse. Här har genom årtusenden olika folkgrupper och ofta arméer tågat fram och tillbaka. Ibland som erövrare. Ibland som förlorare. Det första befästningsverket byggdes 1015 av prinsdömet Liège. Inte så långt härifrån, i en annan befästningsstad Namur, var före oss den svenske kungen Magnus Eriksson på besök 1334 och hämtade hem sin drottning Blanka, då även grevinna av just Namur. Hon tog sedan ofta säte i iskalla Bohus fästning eller på Lindholmens slott hemma i våra trakter.

På plats från den punkt där artilleri under ett årtusende har försökt att försvara staden. Här blickar jag in i Bennys kamera i stället för att se ut över den vackra floddalen. Tillsammans med ett fast grepp i järnräcket ett bra sätt att undvika svindel.

Under Första världskriget blev civilbefolkningen i Dinant utsatt för ett av den tidens värsta krigsbrott. Nära sjuhundra av stadens innevånare avrättades och alla hus förstördes, plundrades och brändes ner. Massakern ska ha varit en besinningslös hämnd på vad man trodde var franskvänliga snipers.

Belgien hade en neutral status men Tysklands invasionsarmé bröt denna genom att marschera igenom landet för att nå fram till Frankrike. Den belgiska armén var eftersatt. Här ses en av dess kolonner med kulsprutor – dragna av hundar.

Inne i fästningsverket har verklighetstrogen scenografi återskapat gamla mer krigiska tider. Här rätar Benny på ryggen inför mötet med en belgisk artilleriofficer i vax som sitter och planerar hur hans kanoner ska ställas in för att få maximal effekt på tyskarnas anfall mot kastellet.

Här är vi inne i ett annat värn där soldaterna spanar in vilket öde som väntar på försvararna av fästningen.

Men Dinant är inte bara en berättelse om krig och massakrer. En berömd instrumentmakare, Adolphe Sax (född 1814), utvecklade i sin verkstad klarinetten till en saxofon. Hans hem är i dag museum och staden har anammat saxofonen som sin symbol. Bland andra Bill Clinton hedrade honom genom att resa hit och spela en sväng. Här är jag ute på Pont Charles De Gaulle som smyckats med en rad saxofoner.

Bron Charles De Gaulle har fått sitt namn efter den unge löjtnant som här sårades i benet av en granat när han under Första världskriget deltog i den franska styrka som sattes in för att undsätta de belgiska styrkor som försvarade kastellet mot tyskarna.

Som vid alla tidigare G2-möten var måltiderna en höjdpunkt för våra politiska diskussioner om samtiden. Här i lägenheten i Houyet har Benny lockat fram de mest förfinade smakerna i det vallonska köket. Ankfilé som brässerats i vittvin, sötsura körsbär och bruna champinjoner. Skyn har sedan piggats upp med några droppar svartvinbärslikör och det hela serverades tillsammans med hasselbackspotatis. Belgiens berömda pommes frites, per person äter man mest i världen, fanns däremot aldrig på våra menyer.

Vägen hem gick sedan över Bryssel. Ett första kärt möte fick jag med nya familjemedlemmen, labradortiken Nina.

Det blev också tid för en rundtur i Bryssels pittoreska gamla stadsdelar. Överallt hittar man väggmålningar med motiv hämtade från kända belgiska seriealbum.

Vi avslutade våra utflykter med några tysta minuter av vördnad vid den minnesgärd av blommor som skapats på Place de la Bourse för offren från den senaste tidens högerextremistiska islamism. Vid hemresan från återöppnade Bryssels flygfält fick jag ännu mer tid för eftertanke vid de timslånga köerna i de provisoriska tält som hade ersatt den utbombade avgångshallen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

I natt ”gick det åt skogen”…

Orkanen Egon var en burdus fan. Skriver orkan därför att vi, som har vårt gamla båtmanstorp några mil innanför Väderöarna, kunde notera att man där i natt mätte upp så mycket som 38 sekundmeter i byarna.

Hemma skallrade fönstren och elströmmen bröts. Men det kan bli trivsamt med fotogenlampa, värmeljus, järnspis och kakelugn, gott om ved och upptappat vatten.

Men med mojnade vindar och dagsljus visade det sig vara värre ute i markerna, för där hade det helt enkelt ”gått åt skogen”. Hundratals yngre granar och en hel del äldre fur, i kantbestånd efter en avverkning i vintras, hade vräkts omkull av denne våldsverkare som av någon anledning döpts efter ett urgammalt grekiskt mansnamn (Aigon).

Orkanbyarna drog in från nordväst. Med mycket nord i sig och den nyss gallrade biten hade då en oskyddad flank.

Över en natt gick det därför ”åt skogen” med en tredjedel av det bestånd som sparats. En gång var detta hagmark, när korna ”gick på skogen”. Men under sjuttiotalet planterade vi. Gallrat två gånger. I dag är det plockepinn av alltihop.

Egon var inte bara burdus utan också en stark fan. Brukar bara svära till vardags. Men nog blir man ilsken över all denna brutalitet…

Ett mindre ekonomiskt värde är också borta. Det går att svälja. Många i Västsverige har drabbats värre och i ett större sammanhang är det en bagatell. Det som känns trist är att så mycket är borta innan det fick växa färdigt.

Utmed en bergssida bakom vårt hus hade vi också sparat en hektar. Även där har många träd stupat för denne vredgade Egon. Nu blir det att röja upp eländet – och börja om från början med nyplantering. Gäller att delta så gott det går i livets kretslopp…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Höstpromenad bland träd och tjuren Ferdinand.

Hösten har definitivt slagit sitt grepp om landskapet kring min lilla by Houyet i de belgiska Ardennerna. I dag blev det en lång promenad. Jag och min fru Martine har lämnat Bryssel bakom oss för några dagar. Första november är en stor helgdag här där traditionen bjuder att sätta ut Krysantemum på familjegravarna.
I dag gick promenaden genom små byar runt Houyet, först en lång stigning upp ur Lessedalgången till den sömniga byn Herhet, så vidare via den lika sömniga Ferage och sedan tillbaka till Houyet via en stenig väg genom skog och över fält.
Inte så mycket att orda om egentligen. Men en litet tillfälle att visa några bilder från promenaden.

Först en stigning upp genom skogen som klätt sig i höstens färger

I den lilla byn Ferage väntar en gamling på lite sällskap.

Lite längre utefter vägen väntar Ferdinand på sällskap

En liten sträcka på riksvägen till Beauraing spärrar vi effektivt av.

Den milsvida utsikten över dalgången ligger i oktoberdis.

I Houyet ligger kyrkan mitt i byn som sig bör.

Det var allt för i dag kära vänner.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jaktens ”midsommar”

I går gick startskotten för höstjakten. Vårt byalag hade första dagen bestämt oss för att söka efter älgkalv, hjort och vildsvin.

Vi tinar upp i vägskälet med morgonfika efter fem timmar med rimfrost och vackra dimslöjor.

Rådslaget. Passen fördelas inför ett kortare drev med kopplad hund.

Min son Karl är med för första gången. Det känns stort.

Själv spanar jag efter en flock på sju hjortar som betar ett stycke ifrån oss. Men vi fick inget bra skottfång.

Det blev Niklas som fick gårdagens byte. En gylta, alltså en ung vildsvinshona.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mitt i sommaren

I morgon har vi årets längsta dag, med mest ljus klockan 12:51 då jordaxelns lutning för oss närmast solen och naturen här i norr njuter så mycket som det bara går.

Vår nationaldag vad än riksdagens politiker må ha beslutat.

Hos oss, vid vårt gamla båtmanstorp, har vi ett välvilligt väder och kan fira midsommarafton mitt i blomster och grönt. Här några bilder från gården och en önskan om glad midsommar för alla våra läsare:

Törnrosen trivs vid vår gamla jordkällare.

Prästkragarna hyllar sommarsolståndet.

Vår plymspirea frös ner i maj. Men tar revansch nu några veckor senare än vanligt.

Liljorna dyrkar också solen.

Viktigast av allt. Färskpotatisen! I år har delikatesserna vuxit i en bädd av fjolårslöv.

.

Efter trandansen – då kommer ungarna

Tranan är Västergötlands landskapsfågel och att den sedan fem år är tillbaka hos oss uppe i Alefjäll fem mil norr om Göteborg är en fin upplevelse. ”Vårt par” kom fram med sina ungar får två veckor sedan och letar av åns bräddar, ängar och ett område med småsjöar och våtvatten framför huset. De norpar i sig allt. Maskar, sniglar, insekter, grodor, ormar, ödlor, fisk och gnagare och har säkert nytta av det ekologiska jordbruk som blivit allt vanligare.

I går var de ute på en tur riktigt nära och jag fick en bild på honan med årets nykomlingar.

De är skygga. Paret höjer sina långa halsar och ögon över nejden och vaktar ständigt sina två stora dunbollar – och sig själva. Efter häckningen ruggar de stora fåglarna och har svårt för att flyga. Predatorerna är framförallt räven och korparna. De senare har blivit fler och fler och letar intensivt efter nya rov. En av mina grannar har mist två av sina kalvar från långhåriga skotska höglandskor. Några stör de vuxna djuren och sedan hackar de ur ögonen på kalvarna för att lättare komma åt dem. Själva blev vi av med två lamm på samma sätt under de år vi hade får.

Hanen, som är lite större än honan, hittade jag bakom huset uppe i en backe där han letade efter föda bredvid en nyplöjd vall.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Houyet skrudad för Påsk

Den lilla byn Houyet i Ardennerna är mitt eget gömställe. Hit drar jag mig undan från avgaser och jäkt i Bryssel. Påsken firar vi i lugn och ro. Ja, egentligen är det ingen riktig Påsk i svensk mening eftersom Långfredag och Påsklördag är vanliga arbetsdagar. Men nu är vi här och firar i alla fall Påskdagen och Annandagen.

Liksom i alla andra byar ligger kyrkan mitt i byn.

Våren är långt framskriden. Det är bara eken som ännu inte vågat spricka upp i grönska.

Hiroux är en liten bäck som rinner ut i ån La Lesse lite längre in i byn.

Många hus i byn är gjorda av regionens specialitet. En grå sten som använts till husbygge i hundratals år. Varmt på vintern och svalt på sommaren.

Som alla andra byar i Ardennerna finns en sten till minne av byns fallna soldater under de två världskrigen.

Gamla vackra hus med blommande syrener drar till sig blickarna

Ingen by med självaktning saknar en bistro där byns stamkunder samlas kring en pils och vandringsturister tar en paus. I Ardennerna har man alltid tid för en paus hos någon av alla ”Tid för en paus”.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Tranorna vid husknuten – våren kan fördröjas men inte hindras

 

Natten bjöd på snöstorm med orkanbyar över de norska fjällen. Det klassiska långloppet Birkebeinerrennet från Rena till Lillehammer fick ställas in. Hemma hos oss var det iskall regnstorm. Vinden fick hela vårt gamla hus att skaka och från bergssidan i nord lät det som om jetplan svepte förbi.

Men när stormen väl bedarrat och solen i morse bländade genom arktisk klar luft stod vårt gamla, trogna tranpar där, bara ett tjugotal meter utanför köksfönstret och såg ut att trivas med alla blötdjur i vallen.

Våren kan fördröjas men aldrig motas tillbaka för gott.

 

Uppe i backen ligger timret på hög och väntar på att bli till hus. En cykel av fyrtiofem års arbete är avslutad. Om några veckor börjar nyplanteringen. Börjar med glasbjörk som ska få avlösa en del av den gamla mer knotiga och greniga vårtbjörken.

Hemma på vedbacken är ekogymmet i gång. Det säkraste vårtecknet som finns. Gamla gubbar sprätter i väg som vore vi tjugoåringar. Den större avverkningen gör att vi i år ska kapa, klyva och stapla upp ett sjuttiotal kubikmeter. Värme och varmvatten för en lång tid ska säkras.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I väntan på Påsk

På sluttningarna ner till ån La Lesse i belgiska Ardennerna börjar våren alltid med samma startskott. Hundratusentals Påskliljor blommar under ris och buskar. I år kom de tidigare än vanligt. Våren hoppar bock över vintern som aldrig blev av.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,