Från Pulitzerpris till bottennapp

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera