Varifrån kommer terrorn? Handlar det bara om”sjuka människor” som Carl Bildt menar?

Under dessa sorgsna, svarta dagar har många av oss i våra vardagsliv följt åtminstone delar av SVT:s långa live-sändningar efter terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm. Ett sätt att bearbeta våra starka känslor efter det som hänt (tack och lov har jag själv tid och tillgång till snabb uppkoppling till nätet så att jag i andra media dessutom kunnat följa vad som i övrigt händer i Sverige och Världen).

Jag har aldrig förstått mig på dem som inte vill inse att vi människor alltid vill ta in det som händer i vår närhet innan vi kan arbeta med att ta del av och förstå också det som händer längre bort.

Bra nog har sändningarna dessutom haft en lågmäld ton. SVT har valt att inte sarga vår sorg med högröstade inlägg eller skrikiga och skräniga debattprogram. Inför denna massaker på oskyldiga människor stannar vi upp i eftertänksamhet och av respekt för de döda och deras nära. Skilda liv i vårt Sverige, skärpta klassmotsättningar och allt annat som inte förenar oss får anstå en stund. Vi demonstrerar i stället samhörighet i avskyn mot den/dem som tar sig rätten att döda och lemlästa helt harmlösa medmänniskor i syfte att öka motsättningar och spänningar mellan svenskar med olika härkomster eller med olika syn på religioners plats i samhällslivet.

Politiker och polis har under dessa dagar också varit ovanligt eftertänksamma och grannlaga i sina kommentarer. Vi har fått höra en hel del kloka saker.

Men en del dumheter har ändå slunkit med.

De värsta kom när SVT spädde ut sin redan utdragna sändningstid med att ta in Carl Bildt i rutan. Intervjun med honom repriserades dessutom flera gånger.

Vad var då hans budskap till oss hemma i våra vardagsrum? Vad hade han att säga? En man med lång politisk livserfarenhet. Jo, han avfärdade det som hänt med en plattityd om att människor, som mannen bakom ratten på lastbilen där på Drottninggatan, de ska helt enkelt ses som ”sjuka” och ”kriminella”. Märkvärdigare än så är det inte, menade han som en gång var vår statsminister och senare utrikesminister under Fredrik Reinfeldts styre.

”Det är ett brott av en sjuk människa. Det är kriminellt”… ”Detta är grundläggande… Detta är sjuka människor. Om det är hat mot en annan människa eller mot sig själva det vet vi inte”, var det mantra som han mässade.

Det enda samband Bildt såg när det gäller de senaste årens terrordåd i Västeuropa är att ”De lär sig av varandra. Det är ett mönster. De ser hur någon använt en lastbil på det här sättet och gör sedan samma sak själva.” Inget mer. Ingen mer analys. Ingen ideologisk samhörighet dem emellan. I hans värld beter sig terroristerna bara som när barn härmar vad vuxna gör.

Hur ska vi då skydda oss denna sjukdom? Ja, ”vi ska mer uppmärksamma individer där det är på väg att gå snett”…

Mer än så blir det inte. Jo, Bildt ville gärna inför svenska folket berätta om att han minsann ”blivit intervjuad om detta i internationell media”. Där säger han sig ha sagt samma sak som till SVT. Om nu i än mer korta ordalag. Det vill säga: ”Terror som den i Nice, i Berlin, i City of Westminster eller Petersburg och nu på Drottninggatan är kriminella handlingar som begås av sjuka människor.” Punkt slut.

Nu är Bildt en begåvad människa och vet att det här handlar om mycket mer än ”en sjukdom”. Viljan och förmågan till att begå ett terrorbrott har mycket mer komplexa orsaksammanhang. För vore det så enkelt att det bara handlade om en sjukdom skulle Sverige och andra länder naturligtvis ha drabbats av detta av och till. Då och då under årens lopp. Kanske någon gång som en smittsam epidemi.

Men det har vi inte. Viljan till att begå individuella terroristhandlingar har i stället tydliga samband med omvälvande samhälleliga förändringar, vilka sedan skapar de förvridna ideologier som kan få den enskilde människan att begå sina vidriga dåd. Individers eller små gruppers terrorism är bara i undantagsfall ett verk av helgalna, sjuka människor.

Under tid och för skilda samhällen ser vi ingen sådan terrorism överhuvudtaget. Men när det förekommer ser vi lätt att den för det mesta är inspirerad av ideologiska budord. Vi ser dessutom att dessa ideologier över tid har helt olika grobäddar.

Mordbrandssattentatet I Sverige mot tidningen Norrskensflamman 1940, där fem människor miste livet, fick sin näring från ultrakonservativa och nazistiska kretsar medan å andra sidan  Röda Arméfraktionens terrorattack mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975, där två människor från ambassadpersonalen avrättades, till en del var influerad av den politiska anarkismen och dess tonvikt på ”direkt aktion”…

Varför undviker då Bildt att ta upp det som alla vet? Om han skulle återuppstå som statsminister i dag, och blev sittande i en så kallad briefing med Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg, skulle han då nöja sig med att prata om ”sjuka” människor samt ge honom rådet att ”leta efter udda människor där det är på väg att gå snett”?

Naturligtvis inte. Han vet mycket mer än så och det är också skälet till att han bara har plattityder att säga till SVT och ”internationell media”.

I jämförelse med detta nonsens är Wikipedia en fantastisk kunskapskälla om vi googlar på ”terrorism”. Vi kan läsa om olika tolkningar av begreppet och om olika terrorrörelser. Där berättas vidare att ”Begreppet härstammar från Jakobinernas s.k. regime de la terreur, under franska revolutionen i slutet på 1700-talet. Det är ett slag av politisk brottslighet”. Detta efter latinets ”terror” ´rädsla, fruktan´.

Vi kan alltså tala om en terrorregim eller om statlig terror och vidare förstå att det är detta som är grunden till Bildts tystnad. Den högerextrema ideologi som vi kan kalla för fundamentalistisk islam och som närt politiska rörelser som talibaner, IS och al Nusra, med sina nästan medeltida skepnader, har inte uppstått från intet. Den hämtar sin näring från både historiska och nutida terrorregimer.

Förenklat kan vi tala om ett tjockt bottensediment för dessa ideologier i form av den koloniala terror som utövades av Västvärldens gamla imperier. Sedan har vi överlagrade, överkorsade och överlagrade sediment av nykolonialt förtryck, inhemska despoter och förtryckande diktaturer. I vår tid är det Israels ständiga expansion, krigen i Afghanistan och framförallt den katastrofala amerikanska invasionen av Irak 2003, de seismologiska rörelser som lagt nya sediment till de gamla. Oftast har diktaturerna i denna region samarbetat med västvärldens stater och skoningslöst förtryckt politisk opposition. På samma sätt som oppositionen i stalinismens Polen till en del fick fly undan till den katolska kyrkan för att formera sig har motståndet i denna region både mot inhemska och utländska förtryckare ofta fått religiösa förtecken och blivit till politiskt perversa och avskyvärda rörelser som al Nusra och IS.

 Allt detta vet Carl Bildt och det är därför han tiger.  För när det begav sig medverkade Bildt i den amerikanska lobbygruppen ”Committee for the Liberation of Iraq”, CLI, vars mål var att arbeta för den invasion som Bush sedan verkställde. CLI:s förste ordförande var Bruce P Jackson, som tidigare var chef för planeringen vid rustningsindustrin Lockheed Martin. I gruppens kärna ingick republikanska krigsivrare som Ronald Reagans förre utrikesminister George Schultz, Newt Gingrich och John McCain. ”Vi ville invadera Irak redan 1998. Det är ingen hemlighet att det var det vi arbetade för” var Bruce Jacksons kommentar när Expressen skrev om skandalen. Bildt själv skrev artiklar till nytta för krigsaktivisterna. Han satt också med i styrelsen för finansjätten Legg Mason, med en stor aktiestock i just Lockheed Martin, och tjänade personligen miljoner på optioner i det egna företaget. I Bildts styrelseuppdrag ingick dessutom att tillgodose ekonomiska intressen i fyra av världens fyra största klusterbombstillverkare. Ett av dem Alliant Techsystem tillverkar även radioaktiva vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag…

Bildt vet också mycket väl att IS aldrig skulle ha funnits utan invasionen av Irak. Han vet också att många av de uzbeker och andra fundamentalistiska islamister från flera postsovjetiska diktaturer i Centralasien som genomfört terrordåd i Ryssland, Turkiet och Västeuropa inspirerats av IS.  Islamic Movement of Uzbekistan, IMU, som vill skapa en islamsk stat för hela Centralasien har i dag svurit sin trohet till IS och dess ledare  Al-Kalifa Ibrahim.

Bildt vill med sin tystnad och nonsens om ”sjuka människor” komma bort ifrån sitt eget ansvar för Irakkriget och dess katastrofala följder och därför borde intervjun med honom i SVT har följts upp med en kritisk kommentar eller åtminstone innefattat skarpa frågor under själva intervjun.

Dessa insikter om grogrunden för terroristdåd som den på Drottninggatan är naturligtvis en liten eller ingen hjälp för hur vi just nu ska försvara oss själva mot sådana dåd. Men de är nödvändiga för hur vi långsiktigt ser till att de inte återkommer och bara blir fler och fler. Sverige ska vare sig ekonomiskt, politiskt eller militärt medverka till att stödja inhemska terrorregimer eller främmande sådana i denna region.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den stora lögnen om Greklands skuld

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tyska rasister bollar med fakta

Den tyska slasktidningen Bild slår upp stort att antalet kriminella handlingar begångna i Tyskland av invandrare uppgick till 200 000 under 2015. Slaskpress i England som Daily Express har trumpetat ut siffran på sin etta och franska högertidningen ”Valeurs actuelles” missade inte ”godbiten”.

Uppgifterna finns att hämta i en rapport från den tyska kriminalpolisen BKA. Enligt rapporten ökade antalet kriminella handlingar 2015 med 92 000 fall jämfört med 2014, alltså en ökning med 79,3%. Men de siffror som extremhögern bollar med visar i själva verket att de invandrade inte alls begår flera kriminella handlingar än genomsnittstysken, vilket också BKA stryker under i rapporten.

I de flesta fallen handlar det om småbrott som stöld eller innehav av falska identitetspapper. Antalet allvarliga brott anges i rapporten uppgå till 1 688, varav 458 våldtäkter. I en stor del av brottsfallen är offret också flykting. I 28 mordfall var 27 av offren flyktingar och en person infödd tysk.

Det är välkänt att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är också vad extremhögern gör. Det är inte bara Sverigedemokraterna som bollar med uppgifter om flyktingarnas ”kriminalitet”.

En ökning av antalet brott med 79,3 % på ett år låter skrämmande och bestickande. Men det ska ses mot bakgrunden att antalet flyktingar under 2015 ökade med 440 % jämfört med 2014, upp från 200 000 asylsökande till 1,1 miljon. I BKA:s rapport framgår att brott begångna av asylsökande svarar mot 1,7 % av samtliga brott i Tyskland. År 2014 begicks 6,8 miljoner kriminella handlingar i landet av vilka 116 000 begicks av invandrare.

Flera hundra flyktinganläggningar har angripits.

I sin rapport skriver BKA att de som flyr undan krig, syrier, irakier, och afghaner, begår färre brott än genomsnittligt i landet medan asylsökande från Kosovo och Albanien ligger över genomsnittet.

BKA drar därför slutsatsen att invandringen inte kan förklara den ökade brottsligheten i Tyskland och pekar samtidigt på att rasistiska brott mot flyktingar ökade med 24 % år 2014 och att 500 aggressioner mot flyktingar registrerades 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Trojkans hot om « grexit » var en bluff.

Bara några dagar innan det grekiska parlamentsvalet avslöjar den Europeiska Centralbankens vice ordförande i en sensationell intervju att hotet om att utesluta Grekland från eurozonen ”aldrig var på allvar”.
-Det hade inte varit lagligt, säger Vitor Constâncio till Reuters med hänvisning till att det i unionens konstitution saknas en mekanism för att tvinga en medlemsstat att lämna eller sparkas ut.
Inför valet den 5 juli var det en annan ton i skällan. Fransmannen Benoit Coeuré, direktör i ECB, sa då att ”en grexit som bara varit en teoretisk möjlighet inte längre kan uteslutas.” Och Vitor Constâncio sa själv att ECB stryper inte krediterna till de grekiska bankerna om inte Eurogruppen begär det. Kom då ihåg att den berömda ”eurogruppen” är en informell samling bestående av eurozonens finansministrar, vald av ingen och utan grund i konstitutionen.
Mycket riktigt agerade ECB som springpojke åt Eurogruppen eftersom banken stängde krediterna till de grekiska bankerna som tvingade dem att stänga, vilket också tvingade regeringen Tsipras på knä. Att nu ECB säger att hotet ”aldrig var på allvar” ställer Tsipras i svårigheter eftersom han ursäktade kapitulationen med argumentet att hans regering inte ”hade något val”. Han var tydligen för snabb att lyssna till Schäubles brösttoner.


Den franska finanstidningen La Tribune pekar i en artikel på ett par konsekvenser som följer av Vitor Constâncios uttalande.
-ECB:s trovärdighet drabbas hårt av medgivandet. Här har vi en av världens mäktigaste centralbanker som roar sig med att slänga ut hot mot den egna valutans framtid och struktur, skriver La Tribune och fortsätter:
-Institutionen i Frankfurt (ECB) lät sig alltså villigt bli ett komplement i Schäubles strategi och långivarnas politiska målsättningar.
-Än en gång så har ECB drivit en form av utpressning mot en demokratiskt vald regering i unionen. Det verkar närmast bli en metod för förvaltningen av euron. Utpressningsmetoden användes redan mot Irland 2010 och mot Cypern 2013.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

G2 mellan hopp och förtvivlan i kålrotens tecken.

Toppmötet i Alefjäll gick som vanligt av stapeln i september. Inte för kallt för lite promenader. Inte för varmt för att orka diskutera och skriva. Kort sagt ideala förhållanden för ett toppmöte till vilket vi bara inbjudit oss själva. Givande prat och god mat njuter man bäst av på tum man hand.

Politiska diskussioner, korridorprat och inte minst en tur i ekan med kamraten Tomas Johansson för att testa fiskelyckan i Ljungskiles vatten stod på dagordningen. Som synes ett avslappnat program i paritet med toppmötets inflytande över världspolitiken. Vi är vad vi är –två gamlingar som likt gubbarna på balkongen i Muppet show kommenterar om allt och alla.

På väg ut till fiskevattnen.

Men ålder och självkännedom är inget hinder för att inse att under det gångna året i Europa har vi upplevt den mest dramatiska politiska händelsen sedan den portugisiska revolutionen våren 1974. Det grekiska dramat har hållit oss i ett mentalt järngrepp alltsedan vänsterpartiet Syriza vann det grekiska parlamentsvalet i januari.

Trots snart fyrtio år i Bryssel sitter spöt i handen som det ska.

Vi var entusiastiska och hoppfulla eftersom Syrizas raketfart upp till största partiet från att bara några år tidigare legat kring fyra procent i opinionen visade att den reaktionära åtstramningspolitik som Europas borgare tvingar på befolkningen i land efter land inte går obemött fram.

De traditionella partierna som de grekiska sossarna i Pasok smälte ihop till obefintlighet på kort tid efter att ännu 2009 haft egen majoritet i parlamentet. Vi ser det som bevis för att de som talar i de arbetandes namn och samtidigt driver på den nyliberala agendan i Europa inte ostraffat gör som de vill. Det finns en smärtgräns där vanliga människor, i industri, service och administration, får nog och där deras frustration helt plötsligt tar sig parlamentariska uttryck. Då kan gamla partier som regerat i decennier kastas på sophögen av väljarna på nolltid.

G2-mötet präglas varje år av intensiv aktivitet.

Syriza vid makten gav hopp men Tsipras regering visade redan i februari att viljan att nå ett avtal med Trojkan var större än beredskapen att med alla medel sätta stopp för den katastrofala åtstramningspolitiken som drivit Grekland till ruinens brant.

På nytt tändes ett starkt hopp när befolkningen med ett rungande Oxi uppmanade Tsipras och hans regering att stå upp för Oxi och vägra diktaten från Bryssel. Men hoppet följdes omedelbart av förtvivlan när Tsipras valde att tolka ett nej till Trojkans åtstramningspolitik som ett ja till nya förhandlingar i Bryssel, där det snabbt visade sig att rädslan för att ta ett steg ut i det okända var starkare än viljan att infria de vallöften som lyft fram Syriza som språkrör för majoriteten av landets arbetande.

Syrizas kapitulation inför Trojkans absoluta Nein till lättnader i den ekonomiska politiken är ett stort nederlag, för den grekiska vänstern i sin helhet eftersom den gått försvagad ur kraftmätningen med Bryssel. Det är också ett stort nederlag för den radikala vänstern i hela Europa eftersom den visade sig sakna tillräcklig kraft för att mobilisera till solidaritet med det grekiska folkets kamp för ett stopp på den nyliberala krispolitiken.

Vaktchefen ständigt på hugget innanför dörren

Ja, hopp och förtvivlan dominerar som sagt. Men det finns nyanser på skalan mellan hoppet och desperationen. I kålrotens tecken finns också vänskap och livsglädje för att inte tala om matglädje. När makrillen från utfärden med resen Johansson var uppäten, fanns det skaldjur från Ale torgs fiskhandel att njut av. Vaktchefen Freja som blivit lite rund om magen sedan fjolårets vaktpass hade inte heller i år mycket att göra. Inga attentatsmän syntes till och hon kunde ägna sig åt smaskiga rester.

Är det toppmöte måste deltagarna spisa kungligt.

Festmiddagen som avslutade det i Alefjäll världsberyktade toppmötet gick inte av för hackor samt speglade deltagarnas ålder och kultur. Den kokta läggen och senapen passade perfekt med rotmoset. Kålrotens år är slut. Vilket tecken nästa års möte kommer att hållas under vet bara de politiska gudarna. Kanske i den spanska paellans.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Värdefull intervju med den grekiska marxisten Costas Lapavitsas

 

Här en längre intervju i Jacobin gjord av Sebastian Budgen med den grekiska marxisten Costas Lapavitsas , professor i ekonomi och ledamot av det grekiska parlamentet, där han diskuterar Syrizas månader vid makten, ledningens kapitulation, Vänsterplattformens roll, den eurokritiska europeiska vänsterns relation till den extrema högern samt svårigheter och möjligheter för det nybildade partiet/rörelse Folklig Enhet.

”För att ha en Plan B måste man förstå den klasspolitik som den monetära unionen och EU handlar om, du måste vara beredd på en akut klasskonflikt och förbereda folket för denna konflikt. En sådan plan skapar du inte på en kväll. Det är omöjligt. Dessutom krävs ett ledarskap som har lite stål i ryggraden och jag är rädd för att Syrizas ledarskap helt saknar detta.”
”… under de sista månaderna med vänsterregeringen Syriza så kunde Vänsterplattformen ha varit djärvare, modigare och mer beslutsam när det gällde att föra fram dessa alternativa idéer i det offentliga rummet. Den kunde ha varit mer beslutsam när det gällde att komma ut med dokument, fört fram synpunkter och tvingat fram en kritisk debatt om ledarskapets handlingar.”
“Vare sig franska eller andra vänsterkrafter i Europa som är mot euron eller skeptiska till den ska ha någonting att göra med sig den organiserade extremhögern och då i synnerhet den fascistiska högern”.

A rally during the leadup to July's referendum in Athens. SiV-Athens / Flickr

” It’s been an intense period since we last spoke, marked by several major events. The breakdown of negotiations, the call by Tsipras for a referendum, and then effectively the day after the referendum, a capitulation to the eurogroup. Was this sequence a surprise to you, how do you analyze what happened?

These were obviously very dense historical events, highly accelerated. I’m sure that people will keep talking about them in the future, and they will also look for more evidence, because there is an element of obscurity about them, we don’t know exactly what happened.
What I could do right now is tell you how I experienced them and how they feel at the moment.

I supported Syriza in good faith, fielded elections under its banner, and fought for the success of its radical program. The call for a referendum by Tsipras looked like a clear decision by the leadership to push the radical line to the end.

I and many others were enthused by it, and the support by the poorest part of the population was breathtaking.

So you weren’t surprised by the decision?

I was very surprised by the decision. It seemed like a very determined act that was going to take Greek politics to the point of no return. I had hoped for such a development previously but the leadership never gave me much confidence that it was going to do it.

Then Tsipras called for a referendum and it seemed that we were indeed heading for a radical break. The response by the popular strata was remarkable, and the referendum result was astounding in the face of naked scaremongering. It appeared that important events were about to take place in Greece and more generally.

Important events did take place but, of course, not in the direction I had hoped for. The complete sellout that followed was breathtaking.

It indicated that the leadership of Syriza had called for the referendum without strategic determination, it was just a tactical move.

You think they called for the referendum thinking they were not going to win it, or that they would win it and it would be used as leverage for capitulation?

They certainly did not expect to win it with a thumping majority. That I can tell you. What the precise calculation was I don’t know and it doesn’t really matter. But I can tell you they did not expect to win it quite in that way.

It was a big shock, I’m sure, to them and to others as well. The vast sellout that followed proved that the referendum was just tactics and settled the discussion about the nature and the future of Syriza.

Even so, the referendum might well prove to be a strategic act in practice because the resounding victory of “No” has given to the radical left a legitimizing basis. It is because of the “No” in the referendum that we exist as a political force.

But, given that what was accepted by Syriza the day after was worse than what was being voted on anyway, how does it make any sense from Tsipras’s perspective? Was it simply because the leadership got blindsided by the results and panicked? Or was it because they were really expecting to use the results of the referendum to negotiate some substantial improvements?

Tsipras made a huge mistake by calling for a referendum, that’s clear. But I think that you need to move into the realm of psychology to understand the decision-making by the Syriza leadership at that point.

I don’t really know why they did it. I think that rationality was abandoned by that group of people a long time ago. They live in their own world and believe in their own fictions. I can’t tell what the calculation was behind the referendum and how they meant to use it.

It’s also possible that they panicked when the result presented itself, realizing the enormous difficulties in dealing with it and turning the “No” into a “Yes”. I don’t know what calculations they made and to be honest it doesn’t really matter.

You must have thought about it though?

I think that what is important is not the petty calculations about the referendum but what the actual turnout shows about the leadership. For a long time many of us had been in two minds whether the leadership, particularly Alexis Tsipras, had some mettle in it.

Which way would Tsipras jump when the real class issues were put on the table? Until the week after the referendum, the answer was still in the balance. Tsipras had managed to keep everyone guessing, there was an element of doubt, which meant that people couldn’t decide for sure what this guy would do when the critical political and social dilemmas emerged sharply.

The week after the referendum the question was answered. Tsipras didn’t have the mettle. He didn’t have what leaders of the Left are expected to have when confronted by ruthless class interest. He sided with the ruling class.

So apart from the meeting he had with the representatives of the opposition parties, one of his first acts was to replace Yanis Varoufakis as finance minister with Euclid Tsakalotos. How would you characterize both those as economists and political actors, contrasting them, leaving aside the celebrity magazine rubbish?

The act of replacing Varoufakis with Tsakalotos, in hindsight, was the first indication that the “No” of the referendum was not going to be a “No” in practice. It’s true that Varoufakis had had some trouble in conducting the negotiations and being accepted by the lenders.

But his replacement was much more than that. Tsipras was basically telling us, “I’m not going to go the way of the No”.

When I look more closely at Varoufakis and Tsakalotos, I have to say that both are disappointing, though for different reasons. Varoufakis has made hundreds of different declarations during this crisis and it’s hard to know what he truly believes in.

I’m far from the only person who thinks that. It’s hard to know what is the opinion of Yanis Varoufakis is on any particular subject. That’s widely perceived in Greece. It is, of course, true that he has had an incredibly difficult job. But it is hard to see the guiding principle in the way in which he handled the job.

Tsakalotos is made of different stuff. He has distanced himself from Varoufakis and never played the media in the same way. However, deep down, Tsakalotos is even more disappointing than Varoufakis because he has made an enormous compromise.

Unlike Varoufakis, it was always clear what Tsakalotos believed in: a kind of redistributive and transnational reformism within the European Union, that’s what he has always argued for. His tragedy is that the bailout deal he has personally signed allows for no such reformism, and he knows it.

The biggest surrender, the greatest loss of credibility, was actually made by Tsakalotos. He now finds himself in a pitiful moral position, which perfectly sums up the conservative transformation of Syriza and the abandonment of left-wing beliefs.

But, in theoretical terms, he’s more consistently a Marxist than Varoufakis, or not?

Not really. Both of them have, of course, read and understand Marx as well as being highly-trained economists. But I wouldn’t call Tsakalotos a consistent Marxist. Certainly he appreciates Marx, he understands the categories, there’s no question of that.

But his preference was always for a kind of redistributive reform of the capitalist economy within the confines of the European Union and the European Monetary Union that allowed for none of Marx’s inherent radicalism. And now he has abandoned even that vision.

It’s true what you say about Varoufakis. It’s amazing that he can speak so much, give so many interviews, and publish so much on his blog and still be so difficult to read as a person. His voting record on the agreement itself is very erratic. He abstained first — he wasn’t present for the first vote; he voted against the agreement for the second vote; and then he voted for it at the third vote. And what we’ve seen from outside Greece is that he’s blowing hot and cold about both Tsipras and Popular Unity. Now he’s launched this rather idiosyncratic idea of this “European network”. Can you offer any insight on what his game plan, if there is one, might be or does he just want to be the center of media attention?

I don’t think there is a game plan, to be honest. Yanis Varoufakis has had an incredible career, he’s become a global celebrity on the back of Syriza success. That’s finished, it’s irretrievably gone. All the main actors of this period will be judged very harshly by history because it has been a dramatic failure.

Varoufakis is now, in my reading, trying to rescue his political career, trying to find a new political role for himself in the coming period. But his stock is not high among the Greek left, and internationally there is a lack of trust in what he says. This idea of this European network, or party, will not go very far, I think.

Now, of course, one thing that did come out in the aftermath of this sequence was his “revelations” of his Plan B which he had been working on which involved a plan to hack illegally into the tax records of the Greek state using an external agency and then use this information to be able to produce a parallel payments system in the case of an exit from the euro. First of all, were you aware of this at the time, and also what you think of this “plan B” (or “plan X” as he calls it)?

Look, this is not serious. That’s not what anyone would understand as a plan to change the currency of Greece. Perhaps an idea of this kind was floated, some discussions were had, something was drafted. I never saw any of that, but I’m prepared to say that a brief outline was drafted.

Yet, there was no plan and I can prove it. Yanis Varoufakis has himself uploaded on his blog a communication by Jamie Galbraith in which Jamie mentions a phone call to me that took place well after these events were over. Now, Jamie was very closely involved with Yanis at all stages, he was one of his close confidants, he travelled to Greece very frequently.

He states explicitly — as he also told me in that single phone call — that there never was a Plan B. Their group had never formulated a Plan B. In fact he called me to check whether I had developed a plan because they knew that I had been working on these ideas on my own and quite separately from anything that official Syriza was doing.

There never was a serious Plan B by the Syriza leadership and the reason is that they were never seriously interested in having one. To have a Plan B, you have to understand the class politics of the monetary union and the European Union, you have to be prepared for acute class struggle and you have to prepare the people for conflict.

Such a plan cannot be produced in an evening. It’s impossible. Moreover, it requires a leadership that has some steel in its backbone, and I’m afraid that the Syriza leadership has none.

Would you say that one of the weaknesses of the Left Platform as well was that the struggle over a Plan B was kept as an internal party concern and it wasn’t taken outside the party, and there wasn’t much popular pedagogy about a Plan B, outside of the inner circles as it were? That allowed for a certain number of accusations to be thrown at people around the Left Platform that they were the “plot for the drachma”, that they were obsessed with the currency question at the expense of everything else (and the media added rumors about threats to arrest the governor of the national bank and take over the gold reserves and whatnot).

Do you think, retrospectively, that there was a certain kind of legitimism, that all these issues were kept within the party and not taken outside to an open national debate about these questions?

I would say two things about the Left Platform and how it handled this issue. First, it was extremely difficult to raise the question of the Plan B for a very long time. Cast your mind back to January, February, March, April, even much of May: Syriza had enormous domestic support and great international support.

It was practically impossible for a small opposition group within the party to come out openly with arguments and positions about a Plan B that contradicted the main thrust of the leadership.

Second, and possibly in hindsight, during the last couple months of the Syriza government the Left Platform could have been bolder, braver, more decisive, about pushing these alternative ideas into the public domain. It could have been more determined in coming out with documents, making points, forcing a critical debate about the actions of the leadership.

Not doing so was a mistake and we are paying the price right now because people are turning around and asking “Where were you then?” It’s not an entirely fair criticism, of course, because the Left Platform had always registered its misgivings, but there it is.

In my case, moreover, it is even stronger than that. I’ve never been a member of the Left Platform formally but I’ve been extremely close to it. Throughout this period I’ve always registered publicly my criticisms of what the Syriza government was doing, usually at some personal cost.

But perhaps I, like the rest of us, could have been even more forthcoming. The documents were there, the problems of the official line were clearer and clearer . . . in the end, we didn’t and we have to live with that.

So the current sequence consists of a left split away from Syriza to create the new organization of Popular Unity, elections being called for September, a certain amount of differentiation within the ranks of Syriza with figures such as Zoe Konstantopoulou announcing their support for Popular Unity, while other sections perhaps more formally close to the Left Platform allying themselves with the leadership of Syriza.

Finally, some talk at least of a national unity government between Syriza and the centrist parties if, as is likely, Syriza does not have an absolute majority.

The new configuration of Greek politics is very much a work in progress. It’s impossible to sum it up at this stage, it’s just begun. I can tell you that the split was forced by the Syriza leadership by calling an election when they had other options which they had aired for a bit but in the end decided the risks were too great and abandoned them. They went for an election in the hope that they would win it, isolate the left of Syriza and live happily ever after in the promised land of the new bailout.

The Left Platform worked out what was happening and acted very rapidly as soon as it became clear that the leadership would call an election. It was clear that the Left Platform could not possibly fight the election as a part of a Syriza that had signed up to the new bailout because that would have meant abandoning every principle, every programmatic statement, everything it had stood for. That forced the issue: a new political formation was created, Popular Unity.

Popular Unity is not a party and I don’t think it is going to become one. It was conceived initially — and basically remains — an anti-bailout front that accepts all individuals and bodies which want to work for a consistent anti-bailout strategy.

What makes it different to Syriza is, first, its credibility since its MPs actually said “No” in Parliament and, second, its anti-bailout program which states clearly that implementing an alternative path for Greece is impossible without exiting the monetary union.

For Popular Unity the introduction of a new national currency is a means of implementing the radical program the country needs.

Naturally, Popular Unity has turned first to the left and addressed the small parties of the extra-parliamentary left that have shared part of its approach for a long time. This fact has pluses and minuses.

The plus is that there are very many excellent people in the extra-parliamentary left which could make strong contributions to both the political practice and the program of Popular Unity. The minus is the well-known baggage of the extra-parliamentary left: factionalism, looking inwards and, in the case of Greece, “know-all-ism”, which could actually be found throughout the Greek political spectrum.

So Popular Unity is a work in progress, since it is a very task to marry all these organizations and currents within the Left. It’s a very dynamic mix and, like all dynamic mixes, it could potentially fall apart, or even explode.

At the same time, Popular Unity has managed to attract quite a few small organizations and individuals that come from the other direction of the political spectrum. It is not true that it is simply an alliance of left fragments.

We have a significant number of people — individuals mostly but also some small organizations — that do not come from the Left. They understand the importance of saying “No” to the policies of the bailout and the need for a national currency. They have been welcomed with open arms.

So including your right wing “sovereigntist” types, like ANEL?

Individuals from ANEL but, of course, not the party itself. I don’t think there’s any problem with that. This is a longstanding left-wing tradition. The Bolsheviks in Soviet Russia did the same thing after the revolution.

If the individuals have a consistent and honorable track record on the key issues and they’re serious about their commitment to the political direction of the Popular Unity, that’s fine.

The reason I’m asking the question is that, in France, this has taken a rather sharp form in the past few days. Jacques Sapir — a former student of Charles Bettelheim and one of the leading left economists, who is quite close to your position on the euro — followed Stefano Fassina’s [Fassina is an MP for the left of the Democratic Party in Italy and former deputy finance minister] call for the creation of what he describes as “an alliance of national liberation committees” against the euro and an end to “sectarian” refusals to create alliances with right-wing sovereigntist groups and with the National Front (who have of course cited Sapir and others in their anti-euro propaganda). What do you think about that?

Yes, I’m aware of that and I really don’t know what came over Sapir, whom I’ve known for a long time. I can only explain it as a (I hope) temporary but very major lapse of some sort. I’m truly sorry about it. It’s not a good development.

I would obviously differentiate between Stefano Fassina and Marine Le Pen. I think that the French and other European anti-euro and eurosceptic left forces should have nothing to do with the organized extreme right and certainly the fascist right.

They should build Chinese walls between them, and should refuse any kind of give-and-take with those people. The call that Sapir has made is a very bad mistake and the kind of thing that ruins one’s political standing forever.

In the case of Greece, I hasten to add, things are a bit different. First, ANEL are not fascists and in any case Popular Unity has no truck with them as a party. Second, and more to the point, the Greek fascists, Golden Dawn, are actually turning tail on the question of the euro, contrary to what the rest of the European extreme right appears to be doing.

They are certainly talking about “National Production,” I presume in corporatist form, which is what extreme rightists and fascists always do, but it is somehow going to happen in Greece without changing the national currency.

This is obviously nonsense, and it’s quite interesting to remember that they used to make a lot of noise about the euro. In any case, they are now following a different line compared to the European extreme right, which makes life a lot easier for us.

Popular Unity are the only body in Greek politics which openly and clearly says that a radical program for Greece could not be implemented without a national currency. I would like to stress that the Communist Party is also not very brave on this issue, and is actually playing some shameful politics.

Indeed, the CP is fudging the issue in quite a unique way that would have been amusing, if it was not so bad. Presumably, the question of the euro will resolve itself in the way every other major social issue will resolve itself, namely with the rise of workers’ power, perhaps after a socialist revolution.

In the meantime, apparently, exiting the EMU could be disastrous for workers, and so people should grit their teeth within the EMU and fight for socialism, which will eventually solve everything. This argument is sad not only because it is incoherent but also because the CP has very important forces that could be brought to bear in the struggles that lie ahead.

So what do you think are the prospects for Popular Unity? That all bets are off and anything could happen between now and the election, or that it has to admit it won’t be forming the next government and therefore will have to play a different role, in opposition, to whatever government is formed?

I think you would have to be living on a different planet to believe that Popular Unity could form the next government in Greece. Forming a new government on the 21st of September is not what Popular Unity is about.

What really would be a great success would be to for Popular Unity to emerge as the third largest party in Greek politics, with a significant proportion of the votes, possibly in double digits. That would indicate a strong dynamic that could lead ultimately to power. After all, it would make no sense at all for Popular Unity to aim to be a party of opposition. It should target power in the short term.

The question is whether it will achieve this aim in the forthcoming election, and the evidence is very mixed. The first week or two after its formation were generally chaotic. People were confused, asking what was going on, and what exactly is Popular Unity? This is quite natural. In politics you don’t gain visibility and name recognition just because you appear on the scene.

In addition, during those early weeks, there have been enormous organizational problems — no institutional structure, no mechanisms and procedures, nothing. That has had an impact on democratic processes within the organization, and many key decisions have had to be made on an ad hoc basis. All that has been very difficult and many mistakes have been made, I have to say.

The critical period for Popular Unity will be the last two weeks before the election. It must do two things. First, come out with a clear programmatic statement that would help it become more visible. Working people want to be able to make a choice and come to a decision on a strong basis.

Second, make well-known people its public face, and thus gain credibility among the electorate in the little time that is left. I think that it has an excellent opportunity to become a decisive force in Greek politics, but it will depend very much on its own actions, on how it delivers in practice.

One of the immediate consequences of a good result for Popular Unity would be to deprive Syriza of an absolute majority and then they will have to choose coalition partners. Most likely, they will look to their right but, depending on how the chips fall, an alliance with Popular Unity may be their only option for staying in government. What would be the red lines of such a discussion?

Let me first of all say the reason why Syriza will probably not have a majority, never mind form a government by itself, is not Popular Unity, but the complete sellout by its leadership, which is beginning to be understood by the electorate very, very widely and is being registered in the polls.

It’s not Popular Unity that is depriving Syriza of a majority but the astounding fact that a party of the Left that has promised so much has delivered practically nothing and in the end actually adopted wholesale the program of the opposition! When a party — especially of the Left — loses credibility in that way, it never really regains it.

Don’t forget that Syriza exploded in the polls out of nothing, it has never had strong social and organizational foundations. It has been said many times that it could implode just as fast, and its sellout might well indicate that this process has started. That, however, leaves a practical political problem after the election. If Syriza can’t form a government by itself, what will happen?

There are five main parties in parliament at the moment: Syriza, ANEL, New Democracy, which is the traditional party of the right, Pasok, which is the old social-democratic party, and To Potami, a new outfit that God knows what it stands for but which somehow positions itself as center-left.

All these parties have exactly the same program for the country, namely the new bailout program. You could not put a sheet of paper between them in that regard, and their only differences are about how best to implement the bailout.

It is easy to see, then, that after the election, no matter what these parties are saying now, there could be alliances among them to form government. It wouldn’t surprise me at all if a government was actually formed between Syriza and New Democracy.

For, what are the programmatic differences between them? Such a government would obviously be a political Frankenstein and it wouldn’t survive for very long because the bailout program is disastrous, but it might still come to pass. Similarly, it would surprise me even less if Syriza formed a coalition government with Pasok and To Potami.

Something like that will probably materialize, which would obviously be shameful for Syriza supporters and members, but such is such becomes the life of politics when a sellout has been made.

For Popular Unity, if the issue of alliances came to the table, it should be against any kind of alliance with a party that has adopted a pro-bailout position. Syriza is beyond the pale, because its program is now the bailout.

I have no trust at all in its leadership and, as far as I’m concerned, Syriza is finished for the Left. Of course, not its members, voters, and supporters, but its leadership is dead and buried for the Left.

An alliance between Syriza and Popular Unity would also be a political Frankenstein and I wouldn’t want to be around to witness it.

And you think that view is shared among Popular Unity leadership?

I would be very surprised if it wasn’t shared. I would be very surprised.

One of the things that has emerged out of this shakeup is a certain realignment among the European left. We mentioned the declarations by Stefano Fassina. Jean-Luc Mélenchon as well has terminated his solidarity with Tsipras and welcomed the formation of Popular Unity and is now agitating for a European-wide Plan B conference with Oskar Lafontaine. What do you think of those proposals and do they herald a realignment of the European left, with a greater clarity about the limitations of the European Union and EMU?

Yes, I think they do herald a new beginning, the reawakening of the European left from a very long slumber. I think the European left went on some kind of bad trip for several decades. It lost its bearings, it adopted lock, stock and barrel arguments that have essentially emanated from the ruling class.

It came to believe that the forms of political and other integration at the European level — the European Union, the monetary union — were somehow inherently progressive and what the Left needed to do was to improve them. It’s almost as if the Left lost all memory of its historical past, of its place in European politics, its role in the history of Europe.

During this period it has been incredibly difficult to say to people, look, these institutions have been created by the capitalist class, they are not inherently good, we have to be critical of their very existence and not merely arguing about the sub-clauses of legislation.

It has been incredibly difficult, above all, to put alternative proposals on the table that disputed the existence of these institutions from a left-wing standpoint.

The experience of Syriza has shaken these Europeanist beliefs to the core. At long last, the Left of Europe, the leading radical thinkers and politicians in Europe, have begun to see what’s going on.

I should hasten to add that Oskar Lafontaine has been fully aware of the direction taken by the monetary union long before Syriza sold the pass. Yet, it’s a very important development that others have now come to a similar conclusion. It is very hopeful.

Still, I don’t know whether we need a Europe-wide conference for a Plan B. I think more work needs to be done before that. The French left, the Spanish left, and especially the German left, need to come out with their own proposals about how to restructure the monetary system of Europe and what to do about the EU.

As socialists we don’t want simply to go back to a system of competing national currencies. Our cornerstone is internationalism, but a kind of internationalism that is not contingent either on the European Union or on the European Monetary Union.

It is of paramount importance to have contributions that reflect national specificities on these questions. We’ve had proposals from Greece, but for a Europe-wide conference for a Plan B we would need a lot more from other countries. Holding a conference before such work has been done would be jumping the gun.

Perhaps I could draw a useful parallel with the Zimmerwald Conference following the outbreak of First World War. In some ways, what we see right now is the emergence of a Greek Zimmerwald left which might be a first step in forming a Europe-wide Zimmerwald left.

Syriza was a actually a political front with organizations holding many types of beliefs, and it fought elections on the basis of achieving radical change while remaining within the EU and the EMU, and even changing those! This project has, of course, proved impossible and a split has occurred within Syriza.

Popular Unity now argues that to implement a radical program it is necessary to reintroduce a national currency and to confront directly the EU. It is in favor of European solidarity, but on a different footing. This is a kind of Zimmerwald moment for the Greek left, and it might prove the beginning of a Europe-wide Zimmerwald left.

Holding a Europe-wide congress for a Plan B might be the moment when such a left would materialize, bringing again the promise of a socialist future. Let’s prepare for it.

You have spent most of your adult life in the UK, I believe. So, you must be as surprised as the rest of us to see this thing which we had all thought dead and buried a long time ago, namely the Labour left, revived in old and yet new form around Jeremy Corbyn. As we know, the British Labour left has a complicated and not very happy relationship with the European debates: first of all opposing entry into the Common Market, but on a rather nationalist basis, and then switching over with many of the unions and so on into supporting the European Union as a sort of battered shield against Thatcherism and the Conservative Party’s policies.

Now we see this new phenomenon around Corbyn, we see some journalists like Owen Jones talking about a “Lexit,” a left-wing exit from at least the monetary union for those countries involved. Is there a chance finally, do you think, of shifting the terrain of the debate in the UK to a more healthy basis around Corbyn and the Left? Corbyn himself isn’t particularly critical of the EU but there is the referendum coming up in the UK and we all thought it would be dominated by UKIP and the right wing forces. What do you think, from a sort of insider-outsider perspective?

I think Jeremy Corbyn represents a very hopeful development. First of all, his rise is a nice surprise, which is a very rare thing in politics. It’s good to see that the Left in Labour is not dead yet, there’s still life in it.

When I first came to Britain in the 1970s, the Labour left was very much alive and parts of it would not be out of place in a variety of Communist parties across continental Europe. Many of its people were very strong working-class Marxists. It then withered away and British politics became all the poorer for it, not to mention much duller.

But British society has continued to look for something fresh and new that would reject the dreary old neoliberal stuff peddled by the mass media and so on. The social radicalism that is so manifest in Britain setting it apart from other European countries is searching for political radicalism.

It is apparent that this radicalism must have an integral eurosceptic component that would be sharply distinct from UKIP and the rest.

Ed Miliband, despite his own personal predilections, never succeeded in providing an answer, although I see that some of his people are very active in the Corbyn campaign, so clearly there is some continuity.

For some reason that I don’t really understand, Jeremy Corbyn appears to have touched a sensitive spot, including among the youth. Mysterious are the ways of British politics.

Be that as it may, it represents a great opportunity, but it would result in something sustainable only if the eurosceptic terrain is appropriated by left-wing radicalism. Britain needs a set of policies that would restructure the economy and bring about a deep redistribution of income and wealth, while being critical of the very existence of the EMU and the EU.

It seems to me that only on that basis could promising and interesting things happen in British politics. Britain has a lot to offer to the rest of Europe in this regard because it has kept out of the disaster of monetary union, and the British people do not suffer from the blind Europeanism that one often finds in continental Europe. I do not wish to denigrate the baleful impact of British parochialism but, believe me, ardent Europeanism could be worse.

It’s not clear to me whether Corbyn has either sufficient leadership vision, or the mental and theoretical makeup to deliver what is necessary. But some of the people in his team are very good — top notch — and I’m sure that they could jointly deliver the jolt that British politics needs.

I would ask them to look more closely at Greece because they can learn from its experience and strengthen their case, but they would have steer well clear of Syriza, which expresses nothing progressive any more.

It’s possible to accept and agree with you entirely that the questions of the currency and monetary union are the key link in the chain in the present conjuncture without accepting necessarily that it is the only question of importance in Greek politics or European politics. And there have been a certain number of criticisms of you from the left that the focus and the way you presented your arguments for Grexit don’t clearly articulate Grexit to anything that would be associated with some kind of left, or socialist, or emancipatory program.

Of course, one response is that this is an emergency program and we can talk about these other questions later (although we know that stageism is a problem in politics). And another response would be to say that yes, Costas Lapavitsas was arguing this in a context where he was in Syriza and the key question was try to legitimate the debate around Plan B on a national level and not just talk to people on the Left, but now the lines have moved.

And I think there still is a question in some people’s minds that says, ok, we agree with Grexit, but what is the connection between Grexit and positive social change? Your argument up until now has been it’s the necessary but not sufficient condition, which is fine, but then should it not be articulated to other things, other demands, other processes, that are not deferred to some indefinite horizon?

Let me say that I don’t accept this criticism. I don’t accept any part of it, and it’s not because I’m stubborn. Much of this criticism still simply doesn’t get what is happening in Europe. Sorry to be so brutal and upfront but it’s the reality.

From the very first moment, back in 2010, when I spoke about Grexit, I said that there could be two types of exit, progressive and conservative. Exit could certainly happen in a conservative way, they could even roll the tanks out. But I have always said that this has nothing to do with the Left, whose aim must be to achieve progressive exit.

A key point in this respect is that the monetary union and the currency are a focal point of class conflict in Greece and in a lot of other European countries. Class politics is integral to the euro debate.

The Left should aim to change the currency not because it has a fetish about money, but because it appreciates that money is the pinnacle of a set of institutions representing class and, the case of the euro, national domination. To change the currency there would have to be class struggle that would alter these institutions and implement social change.

This is at core an argument about the rebirth of the Left in Europe and the re-founding of socialism for the 21st century. That has always been the project for me.

Changing the currency in Greece and altering the monetary arrangements of Europe would require so many things to be changed that it would offer the chance of profound social transformation in favour of labor and against capital.

To be more specific, to change the currency, it would be necessary to have a debt write-off. But a debt write-off is a class question par excellence as well as bringing to the fore the question of dominant and subordinate countries in Europe.

To change the currency, it would also be necessary to lift austerity. But lifting austerity means attacking finance capital and reversing financialization in a most decisive way. It also means altering the direction of fiscal policy to serve the interests of the working people by reducing unemployment. These are class issues again.

To change the currency, it would further be necessary to nationalize the banks and put them under proper public administration, while implementing a debt write-off for household and business debts. This is again a class issue.

To change the currency, not least, would require a development program for Greece that would redirect development away from the problematic path of financialization and would restrengthen agricultural and industrial production. That again is a matter of class struggle that ought to be resolved in the interests of labor.

To change the currency, finally, it would be necessary to transform the state to allow intervention in the economy in the interests of labor, while strengthening democratic rights.

More broadly, for a progressive change of the currency, it would be necessary to create a new set of relations among European powers that would move beyond the confines of the essentially diseased European Union.

Europe needs new monetary relations that are not based on competition among nations but nor do they reproduce the diseased practices of the monetary union. That would provide a fresh basis for economic and social solidarity in Europe.

Okay but there’s one thing you missed in that list of measures. It could be criticized as a statist, top down conception of what a socialist path would be. And you’ve been attacked by people in, for example, the Argentinean left who say, “We had devaluation and currency changes here which led to social and political disaster”.

Don’t you think, now you’re free from defending the Syriza perspective and are now in Popular Unity, there is more room to talk about self-organization, self-emancipation, self-activity of workers and popular classes in Greece and not just the question of the state acting in those interests? Don’t you think a more interesting dialectic could be sketched out now that you don’t have to defend the position of Syriza as a whole?

Well, I couldn’t agree with you more.

But you don’t spell it out. You seem to think it’s too obvious to mention.

Let me spell it out now, then. I personally and the people I’ve collaborated with have always argued for progressive exit to happen with explicit and active popular participation.

We need popular participation for progressive exit because we need people to be aware of what’s happening, to support it, to form collective bodies of their own, and to be active in implementing the change.

For me that is not a matter of dispute. I belong to a tradition that has always argued for socialism from below. I haven’t changed my mind on that. We could never have socialism from the top.

But, having said that, we still have an important dimension here that has to do with the nature of money. You see, money is a very peculiar phenomenon that crystallizes the spirit of capitalism in unexpected ways.

With money, you can have local and particularistic versions of it that would allow for social solidarity, transcending markets, strengthening the spirit of cohesion and community. These are very good things and elements of them could be found in “green” money, “time” money, and so on. But, with money, there is also the overarching, single entity that keeps the market together. The nexus rerum, as Marx said, the glue that also keeps the capitalist society together.

There is no replacing that function of money in a simple way, or in any way at all short of transforming capitalist society altogether. It follows that we need monetary solutions that would apply to society as a whole, and this means at the level of the state. They could never happen merely at the level of the community, or of the local.

In short, we certainly need initiatives about exiting the euro that would involve the grassroots, but they must also happen at the level of society as a whole, of the state, otherwise the problem would never be solved.

To be specific, we need a new central bank; we need a new foreign exchange policy; we need a new reserve policy. These could never be produced at the level of a community. So the Left needs to marry the two dimensions. But then this has always been a key task for socialists.

In Europe today, a continent that is being suffocated by a diseased monetary system, we have to answer it in practice, we have to hack a path through the conceptual and practical undergrowth. ”

Här länken till Folklig Enhets politiska plattform som publicerats efter intervjun.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,