I en explosiv dikt, Was gesagt werden muss” (Det som måste sägas), om den ”kärnvapenkapacitet utan vare sig inspektion eller kontroll” som Israel utvecklat och nu hotar med att använda till att ”utplåna Irans folk” diskuterar den åldrande tyske nobelpristagaren sin egen och Tysklands skuld och den ”outplånliga skam” som binder hans och nationens öde till Israel.
Av pedagogiska och lättbegripliga skäl är hans litterära grepp att identifiera sin egen levnadsbana med Tysklands. Grass var barn, tolv år, när kriget bröt ut. Gick som femtonåring med i det lokala luftvärnet i Gdansk (då Danzig) och tjänstgjorde under världskrigets sista sex månader som sjuttonåring i en av Waffen SS:s pansardivisioner. Hann aldrig avlossa ett enda skott, blev sårad och hamnade en kort tid som krigsfånge hos de amerikanska trupperna.
Under mer än fem decennier har han sedan verkat som en av Tysklands viktigaste författare, moralist och politiskt aktiv, radikal socialdemokrat (författade ett av Willy Brandts viktigaste tal). I sin självbiografi ”När man skalar löken”, 2006 berättade han om sina krigsår och hur det var att bära swastikan på uniformens halskrage.
Grass menar nu att hans och den tyska nationens ”outplånliga skam” och den skuld man har till judendomen gör att det är tabu att tala om Israels hot mot världsfreden. Men som en gammal man använder han nu några av ”sina sista droppar av bläck” till att bryta denna tystnad. En gammal skuld, att man själv en gång var en brottsling, innebär inte att man därför skall tiga om de nya brott som sker i dag.
En del av diktens sprängkraft är när han rakt av anklagar Tyskland för att av kommersiella intressen medverka till Israels kärvapensupprustning. Detta genom att bygga och leverera en ubåt förberedd för atomstridsspetsar.
I sin avslutning manar han till ”en öppen och ständig kontroll av Israels kärnvapenskapacitet och Irans atomanläggningar” genom ett internationellt organ som godkänts av de bägge ländernas regeringar.
Poesi brukar inte precis nå den stora publiken. Men genom de av Grass` redan förutspådda ramaskrina från den israeliska regeringen, den sionistiska ockupationsrörelsen på Västbanken och dess lobbyorganisationer världen över har denna dikt bara efter en vecka blivit ett av historiens kanske mest diskuterade skaldestycken. Grass har omedelbart fått på sig ett inreseförbud till Israel. Det Hebreiska författarförbundet kräver att Den svenska akademin och Den internationella PEN-klubben ska fördöma ”antisemiten som burit SS-uniform”. Han ska inte bara fördömas och förhånas. Akademin måste dessutom återta hans nobelpris. Kraven på detta blev till sist så högljudda att Peter Englund som Akademins ständige sekreterare i går gick ut med sitt korta och därmed vassa svar:
”Med anledning av den debatt som uppstått över Günter Grass dikt ”Was gesagt werden muβ” vill jag påpeka att Nobelpriset till honom år 1999 byggde på hans litterära meriter, och enbart på dessa – något som för övrigt gäller alla våra pristagare. Det förekommer inte och det kommer inte förekomma några diskussioner här i Akademien om att på något vis återta hans utmärkelse.”
Själv tycker jag att Grass nyttjar ”sina sista bläckdroppar” väl. I en sak är jag inte överens. Grass själv får givetvis leva med sin skuld även om den säkert har mildrats av att han trots allt var en pojke under krigsåren. Men ”Den tyska nationen” har ingen skuld. De tyskar av judisk eller romsk börd som utplånades i det industriella dödandet eller de tyska fackföreningsaktivister, socialister, kommunister eller liberaler som dödades i motståndet mot den tyska storindustrin och dess nazistiska förtrupp bär givetvis inte på en endaste skuldbörda . Den tyska staten däremot, oavsett hur dess tillfälliga formation ser ut, har givetvis ett historiskt ansvar. Ett ansvar inför de dödades minne och deras efterlevande. Dessutom ett ansvar att inför nya generationer ständigt levandegöra och förklara nazismens avskyvärda brott.
Här ett klipp från Expressen som i dag går ut med en auktoriserad översättning på svenska av dikten. På bilden den ubåt som Grass berättar om.
.
Denna distinktion. Denna avgränsning är viktig men är ändå inte den som fått alla sionistiska lobbyorganisationer att gå i taket. Det tabu som Grass bryter mot. Det som ses som en dödssynd är att han tydligt pekar ut Västerlandets dubbelmoral. Hur imperialismen i en retorisk figur motiverar sitt stöd för Israels ockupationspolitik (och sina egna intressen i regionen) med att det hela är en kristen botgöring eller en sorts skuldavskrivning för de nazistiska illdåden mot judendomen. De oskyldiga palestinierna – och nu iranierna – offras för att den europeiska antisemitismen ska sonas. Piper man en stavelse om att Israel är en ockupationsmakt och att sionismen är en kolonialistisk rörelse poppar en Ahlmark omedelbart upp och man blir omedelbart anklagad för att vara antisemit.
I linje med detta dröjer det med auktoriserade kompetenta översättningar från tyskan. Inte ens på engelska, fast riset redan far över ryggen på ”SS-mannen Grass” i amerikansk media. I dag publicerade Expressen en godkänd översättning av Lars W Freij. Jag har dessutom sett ett fint inpass i frågan av Petter Larsson i Aftonbladet.
Den bästa översättningen till engelska har jag hittat hos Joseph Kugelmass och den återges nedan. Direkt efter den tyska text som publicerades i Süddeutsche Zeitung:
Was gesagt werden muss
Warum schweige ich, verschweige zu lange,
was offensichtlich ist und in Planspielen
geübt wurde, an deren Ende als Überlebende
wir allenfalls Fußnoten sind.
Es ist das behauptete Recht auf den Erstschlag,
der das von einem Maulhelden unterjochte
und zum organisierten Jubel gelenkte
iranische Volk auslöschen könnte,
weil in dessen Machtbereich der Bau
einer Atombombe vermutet wird.
Doch warum untersage ich mir,
jenes andere Land beim Namen zu nennen,
in dem seit Jahren – wenn auch geheimgehalten –
ein wachsend nukleares Potential verfügbar
aber außer Kontrolle, weil keiner Prüfung
zugänglich ist?
Das allgemeine Verschweigen dieses Tatbestandes,
dem sich mein Schweigen untergeordnet hat,
empfinde ich als belastende Lüge
und Zwang, der Strafe in Aussicht stellt,
sobald er mißachtet wird;
das Verdikt ”Antisemitismus” ist geläufig.
Jetzt aber, weil aus meinem Land,
das von ureigenen Verbrechen,
die ohne Vergleich sind,
Mal um Mal eingeholt und zur Rede gestellt wird,
wiederum und rein geschäftsmäßig, wenn auch
mit flinker Lippe als Wiedergutmachung deklariert,
ein weiteres U-Boot nach Israel
geliefert werden soll, dessen Spezialität
darin besteht, allesvernichtende Sprengköpfe
dorthin lenken zu können, wo die Existenz
einer einzigen Atombombe unbewiesen ist,
doch als Befürchtung von Beweiskraft sein will,
sage ich, was gesagt werden muß.
Warum aber schwieg ich bislang?
Weil ich meinte, meine Herkunft,
die von nie zu tilgendem Makel behaftet ist,
verbiete, diese Tatsache als ausgesprochene Wahrheit
dem Land Israel, dem ich verbunden bin
und bleiben will, zuzumuten.
Warum sage ich jetzt erst,
gealtert und mit letzter Tinte:
Die Atommacht Israel gefährdet
den ohnehin brüchigen Weltfrieden?
Weil gesagt werden muß,
was schon morgen zu spät sein könnte;
auch weil wir – als Deutsche belastet genug –
Zulieferer eines Verbrechens werden könnten,
das voraussehbar ist, weshalb unsere Mitschuld
durch keine der üblichen Ausreden
zu tilgen wäre.
Und zugegeben: ich schweige nicht mehr,
weil ich der Heuchelei des Westens
überdrüssig bin; zudem ist zu hoffen,
es mögen sich viele vom Schweigen befreien,
den Verursacher der erkennbaren Gefahr
zum Verzicht auf Gewalt auffordern und
gleichfalls darauf bestehen,
daß eine unbehinderte und permanente Kontrolle
des israelischen atomaren Potentials
und der iranischen Atomanlagen
durch eine internationale Instanz
von den Regierungen beider Länder zugelassen wird.
Nur so ist allen, den Israelis und Palästinensern,
mehr noch, allen Menschen, die in dieser
vom Wahn okkupierten Region
dicht bei dicht verfeindet leben
und letztlich auch uns zu helfen.
****
What Must Be Said
Why am I silent, silent for too long,
about that which has obviously been practiced
in war games where we, the survivors,
are footnotes at best?
The alleged right to a pre-emptive strike –
against a subjugated people,
compelled into obedience,
acting in pageants orchestrated by bullies,
and now, under their influence,
suspected of constructing nuclear weapons –
threatens the Iranian people with annihilation.
Why do I stop short of naming
that other country
which for years, in secret,
has been developing nuclear capabilities
not subject to inspection or control?
My silence is part
of a greater silence, a constraining lie
enforced by the familiar threat
that we will be judged guilty of anti-Semitism.
And now, my country
(because it is still held to account
for its unprecedented crimes)
can describe as “reparations”
what it does in its own commercial interest:
delivering another U-Boat to Israel,
one capable of deploying devastating warheads
against targets inside a nation that has not, so far,
been proven to possess a single atomic bomb.
Fear is serving as a substitute for evidence.
I say what must be said.
But why have I been silent until now?
Because of my own background,
and ineradicable shame –
which, as well it should,
binds my fate to Israel’s.
I was too ashamed to state the facts.
Why should I say, as an aged man,
down to his final drops of ink:
“Israel’s nuclear capability
is a threat to this world’s
already fragile peace?”
Because it must be said;
tomorrow it may be too late.
We Germans, already so burdened with guilt,
may become complicit in a crime
that we can foresee
and for which the usual excuses
will not suffice.
Granted, I am also speaking now
because I am tired of the West’s hypocrisy,
and because I wish
to free many others from their silence.
I appeal to you who have created this danger
to renounce violence, and to insist upon
the unhindered, permanent control
of Israeli nuclear capability
and Iranian nuclear research
by an international agency
authorized by both governments.
For Israelis, and Palestinians
and all of the people, ourselves included
living as enemies, in territories
occupied by delusion:
This is the only aid.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Günther Grass, Andra världskriget, Waffen SS, Nobelpriset, Hebreiska Författarbundet,
I media: AB1,AB2,SVD1,DN1,SVD2,DN2,DN3,DN4,AB3,SVD2,
