Storkäftad oljedränkt utrikespolitik

.

Gång på gång har Carl Bildts fina kostymer kladdats ner med svarta oljefläckar. Vi minns hans och Lundins samarbe med Khaddafis Libyen samt deras ökända men fortfarande till största delen okända oljeprojekt i Sudan och den etiopiska provinsen Ogaden.

.

.

När Bildt nu säger att ”lagt kort ligger” i fråga om vapenprojekten med Saudiarabien är det därför ingenting som vi förvånas över. Vi blir bara påminda om den storkäftade men oljedränkta svenska utrikespolitiken. Det är inte bara det att vår industri är världsledande när det gäller att kränga vapen, räknat per innevånare. Våra ledande politiker är också världsledande när det gäller dubbelmoral.

.

.

Två monarker möts. Kvinnan i bakgrunden som sig bör,

i en en mycket hovsam chador…

.

Inte heller blev vi särskilt upprörda när det svenska kungaparet i höstas hovsamt inställde sig i Jeddah och delade ut scoutrörelsens fina medalj ”Bronsvargen” till kung Abdullah. Nu är det ändå så att en av poängerna med monarkin är att sälja svensk industri utomlands. Däremot höjde vi på ögonbrynen när drottning Silvia vid detta galanta tillfälle nedlät sig till att dra på sig en chador för att skyla sin förföriska hals i blygsam ödmjukhet inför den wahabistiska högerextremismens krönte ledare. Ett klädval som socialdemokratins Leni Björklund djärvt nog minsann kunde avstå ifrån när hon glatt skrev under det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien sex år tidigare…

.

.

Här har en glad Leni Björklund undertecknat avtalet

.

När det gäller socialdemokratins roll är denna kladdiga affär naturligtvis inte heller något sensationellt. Men mer svårmodig att ta in. Trots allt finns det i den gamla arbetarrörelsen kvar lite dofter av tankar på internationell förbrödring, på ett systerskap för över alla gränser, på en internationell fredsrörelse.

Men här har socialdemokratins försvars- och utrikespolitik spetsats och lemlästats av ett brutalt ljuster som det inte går att undkomma. Om två månader kan dess företrädare sprattla hur mycket som helst i 1 maj-tågen med salvelsefull retorik om ”fred och internationell solidaritet”. De kan slita, rycka och dra, men de kan aldrig komma loss från det intima militära samarbetsavtal som de själva undertecknat tillsammans med den saudiska militära diktaturen.

Så här heter det i några av  avtalets skrivningar:

.

 

Överföring av militärteknologi

a) Parterna är överens om att meddela sådan information och produktionsteknologi som är nödvändig för att utföra alla typer av underhåll av militär utrustning som de handlar med

b) Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land.

c) Utbyte av experter och information på det militärteknologiska området.

Varje läskunnig och politisk människa kan förstå innebörden i dessa rader. I går medgav till och med en bekymrad Stefan Löfven, alltså Metalls gamle vapenlobbyist som verkligen gillar ”den fina svenska vapenindustrin”, att Göran Perssons försvars- och säkerhetspolitiska samarbetsavtal med saudierna från 2005, nog verkade vara ”högst tveksamt”. Ännu mer tveksam var han självklart över att moderatregeringen sedan förverkligat avtalets intentioner.

.

.

Den saudiska diktaturens säkerhetsstyrkor

.

Både Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt har gjort upprörda inlägg i frågan. Vilket är bra. Men det hade ändå varit klädsamt med lite mer blygsamhet. Den gamle socialdemokratiske toppolitikern Jan Nygren, numer konsult åt vapenindustrin, var med rätta förvånad över de bägges ”äppelkindade förvåning”. Fridolin och Sjöstedt kan självfallet ursäktas med att de bägge är nya i sammanhanget. Men det kan inte ursäkta den tidigare lågmäldheten från deras partier. Pinsamt nog var det inte mp eller v som år 2005 anmälde den dåvarande försvarsministern Leni Björklund inför Konstitutionsutskottet. I stället var det folkpartisten Allan Widman. Varför det blev så förklarar han här:

”Kritiken mot regeringen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet är nu hård. Samtidigt är det viktigt att minnas att det ursprungliga avtalet ingicks av den regering som dessa partier intimt samarbetade med. På försvars- och säkerhetsområdet startade samarbetet mellan de rödgröna partierna i samband med 2004 års försvarsbeslut. Miljöpartiets dåvarande talesperson i dessa frågor, Lars Ångström, beskrev det den 21 september 2005 som att man hade fått vetorätt inom stora delar av politikområdet. Den 15 november samma år undertecknade den socialdemokratiska regeringen avtalet med Saudiarabien.

Det bör väl påpekas att inget av de dåvarande rödgröna samarbetspartierna hade synpunkter. Det var i stället mitt parti, genom undertecknad, som anmälde dåvarande försvarsministern, Leni Björklund, till Konstitutionsutskottet.”

Som svar på en fråga i ett radioinslag sa Jonas Sjöstedt i går att han själv aldrig hade hört talas om eller sett detta avtal. Jag tror honom, men han och många andra vänsterpartister måste samtidigt fråga sig varför det egna partiet hade så låg profil i frågan att inte ens han blev informerad. Avtalet var och är trots allt en offentlig handling och Vänsterpartiet har mängder med heltidsanställda politiker som måste ha diskuterat det hela. I den gemensamma rödgröna valrörelsen 2010 fanns det inte heller något krav om att avtalet skulle sägas upp.

.

.

Det var dessa saudiska elitförband

som krossade den arabiska våren i Bahrein

.

Den alltmer klentrogne socialdemokraten Göra Greider avslutar sin ledare för Dalademokraten i dag med några meningar som också får bli min avslutning:

”Hela denna fantastiska väv av offentliga lögner och privatkapitalistisk hänsynslöshet som ofta uppstår i samband med vapenaffärer och vapenexport har ytterst mycket att göra med detta grundfaktum som rör vapenproduktion och vapenexport: staten och kapitalet går hand i hand.

Hand i hand – över dödens ängar.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,AB1,GP1,GP2,

GP3,SVT1,SVT3,SR1,SVD7,AB2,DN8,DN9,DN10,SVT4,GP4,GP5,SR2,SVD8,DN11,DN12,SVT5,SVD9,

DN13,DN14,SR3,SR4,

Böoggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Publicerat i Okategoriserade | 5 svar

Nynazistisk tysk klädkedja namnger butik efter Breivik

.

Ett nynazististiskt företag, Thor Steinar, som lever på att klä upp sin kundkrets i ”nordiska kläder” bekräftar nu på ett provokativt sätt att Anders Behring Breivik inte är en ”ensam galning” utan till och med att han redan har blivit en ikon i delar av den högerextrema miljön. I förra veckan gav man provokativt en nyöppnad butik i Chemnitz namnet Brevik.

.

.

Som svar till journalisternas upprörda frågor om namnvalet hänvisade man bara till att alla affärer i den egna butikskedjan har namn efter en norsk stad.

Men självfallet är valet av just Brevik, en liten stad söder om Oslo, en medveten politisk handling. Chemnitz ligger i delstaten Sachsen och här finns många av de brunas  vidriga råttbon. Under sina tio år under jorden bodde den nazistiska terrorcell som mördade nio invandrare och en polis både i Chemnitz och det närliggande Zwickau. Det högerextrema Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) har också fäste i delstatsparlamentet.

.

.

Thor Steinars namnval har fått många människor i Chemnitz att reagera:

”Detta skandalösa namn visar på en ny nivå när det gäller den högerextrema aggressionen och Thor Steinars fallenhet för våld”, menade stadens socialdemokratiska riksdagsledamot Hanka Kliese och krävde att delstaten måste ta utvecklingen på allvar. ”Nu vet vi vilka vi har att göra med”. I förrgår samlades också flera tusen människor i staden till ett första protestmöte mot den bruna butikskedjan.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I media: SVT1,DN1,AB1,GP1,SVT2,SR1,SVD1,DN2,DN3,DN4,GP2,SVD2,GP3,DN5,

Publicerat i Okategoriserade | 1 svar

Rumpan bar? Julian Assange eller Dagens Nyheter?

,

 

Dagens Nyheters hemsida gav man länge stor plats för en rubrik som förkunnade för läsarna att Julian Assange står ”naken i sitt rättshaveri”. Varför han är rättshaverist fick vi däremot aldrig veta i den anmälan av hans självbiografi som gjordes.

.

.

Det är Kultursidans Jens Liljestrand som recenserar den piratutgåva som finns tillgänglig, Vi som inte läst den får reda på att berättelsen utmynnar ”i ett genant babbel”. Liljestrand tecknar med snabba slängar en bild av Assange som ”en odräglig, pompös idiot”. Han har talat med ”personer inom den internetaktivistiska rörelsen” och då fått reda på att det är ”en man vars rockstjärnestatus – på sistone i kraftigt dalande – främst blåstes upp av kändisfixerade gammelmedier”. Ska man vara ”snäll”, och det vill Liljestrand, då är boken kort och gott ”ett rättshaveristiskt babbel”.

Men varför Assange skulle vara en ”naken rättshaverist” det får vi däremot aldrig reda på. Lijestrand försöker i vart fall inte klä av honom ett endast plagg.

Liljestrand väljer dessutom att inte med ett enda ord beröra WikiLeaks veckofärska avslöjanden om George Friedmans ”tankesmedja” och ”nyhetsbyrå”, det amerikanska säkerhetsföretaget Stratfor. I det material som ännu så länge släppts finns det bland annat ett e-mejl som tycks visa att amerikanska myndigheter, en hemlig Grand Jury, försöker komma fram till ett åtal riktat mot australiern Assange. Ett avslöjande som man valt att inte förneka och som skulle kunna vara en legal grund för att försöka få Assange utlämnad från en eventuell vistelse i Sverige. Att republikanska politiker krävt dödsstraff för Assange nämns inte heller för läsarna.

Varför? Ja, naturligtvis därför att Liljestrands nidbild av Assange som en ensam och naken rättshaverist då inte fungerar.

Liljestrand ger sken av att göra en litterär anmälan. Vilket är en sak. Boken tycks inte innehålla några nyheter av värde och det kan säkert vara så att delar av texten är ett personfixerat babbel. Assange själv sägs ha skrivit ihop biografin utan anspråk på att vara en stor författare, han behövde helt enkelt pengar till sitt försvar. Då hade det räckt för Liljestrand med att kassera boken som en undermålig litterär produkt. Nu gör han något helt annat. Han deltar i de svenska mediernas drev mot Wikileaks och Assange. I den internationella politiska och juridiska sfär där boken bara är en struntsak, där tar han denna som förevändning för ett ställningstagande mot Assange – och WikiLeaks – överhuvudtaget.

Det är alltid knepigt det här med litteratur och politik.  1953 fick den konservative politikern Winston Churchill exempelvis nobelpriset i litteratur. Den svenska akademin dekorerade honom självklart för hans viktiga roll i Andra världskriget. Inte för hans många hyllmeter av självgoda och pompösa berättelser om sig själv och det storslagna brittiska imperiet. Ofta bara centimeter efter centimeter av ett personfixerat babbel nertecknat av en arbetarhatare och vurmare för giftgas och koncentrationsläger i det brittiska imperiets koloniala krig. I dag är det endast ett fåtal historiker som läser Churchill och vare sig förr eller nu läses han av dem som älskar de goda berättarna.

.
.

Churchill fick nobelpriset i Litteratur för sin roll under II Världskriget

Inte för sina böcker eller sin smutsiga roll i kolonialkrigen

.

Hade Svenska akademien lilla kotteri  gått efter litterär gestaltning – om man nu nödvändigtvis ville utse den bäste författaren bland det förra seklets stora politiker – då hade snarare Churchills fiende nummer ett Leo Trotskij belönats för sin ”Den ryska revolutionens historia”. Av Churchill sedd som ”en vidrig apa”, men till skillnad från denne fortfarande läst i stora upplagor världen över både av dem som älskar revolutionär socialistisk politik – och god litteratur…

I dag lär inte Svenska Akademin ge sitt nästa litteraturpris i litteratur till Assange. I mer modern tid har Barak Obama och Henry Kissinger däremot fått sina fredspris…

Jag tror inte att Liljestrand deltar på ett medvetet sätt i den mediala kampanjen mot WiikiLeaks och Assange. Han tycks kort och gott bara vara en politisk idiot som skriver för att få sitt arvode.

.

Här ett tidigare inlägg: Har Jan Guillou fått fnatt

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,AB1,AB2,

Publicerat i Okategoriserade | 6 svar

Fotfolket ska inte ens vicka på sina lilltår…

.

.

Pressad av förbittrade medlemmar i många länder går Europafacket i dag för första gången ut i en samordnad aktionsdag mot kapitalismens kris och massarbetslöshet. Protesten är naturligtvis ”ett lindebarn” i förhållande till det som skulle behövas. Med sina 60 miljoner medlemmar skulle Europafacket över en dag kunna förändra den politiska dagordningen på vår kontinent.  Men inte ens denna blygsamma protest uppmärksammas i Sverige. Detta trots maningen från Bryssel:

.

”Genom att för första gången mobilisera på samma dag överallt i hela Europa reagerar de europeiska fackföreningarna på det sätt som svarar mot den vrede och den förbittring som vi känner inför orättvisorna”, säger generalsekreteraren Bernadette Ségol.

.

Men ändå moltiger Wanja Lundby Wedin, liksom hennes politiske partner Stefan Löfven. I denna ödesfråga som på många sätt avgör vår framtid finns ingen ”facklig-politisk samverkan”. Den gemensamma aktionsdagen avfärdas rakt av. De är ingenting för oss i Sverige . ”Det ingår inte i vår kultur att gå ut och protestera på gatorna”, brukar de säga.

.

.

I dag blir det alltså ingen liv och rörelse på våra arbetsplatser, eller på gator och torg. Wanja Lundby Wedin är däremot med om att släppa LO:s elfte rapport om inkomstutvecklingen för makthavarna i Sverige. Vilket naturligtvis är en god gärning:

.

”Den ekonomiska eliten hade år 1950 en inkomst som motsvarade 26 industriarbetarlöner. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var också inkomstspridningen som lägst i Sverige. År 2010 fick de 50 undersökta direktörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop under en hel livstidsarbete.”

.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tas också det han har”, hette det redan i Bibelns Matteus 13:12. Tjugo sekler senare består denna bibliska orättvisa. Ja, den förvärras.

Väl värt att fundera över är att makthavarnas girighet har fått grassera även under de år när socialdemokratin regerat. Rapporten vittnar om arbetarrörelsens kapitulation inför kapitalets lystnad och maktbegär.  Vi är många som minns hur Wanja Lundby Wedin avslöjades som en av de ansvariga för att AMF:s förre vd Christer Elmehagen fick ett pensionsavtal på 32 miljoner kronor. Hon var också medansvarig för att hans kompis Torgny Wennström, vd för AFA Försäkring, fick ett pensionsavtal värt 40 miljoner…

Det sensationella med LO:s rapport är annars att den öppet talar om och försöker att prångla ut ett vackert namn åt det sociala skikt, den hårda byråkrati, som styr över alla oss andra. ”Den demokratiska eliten”, skriver man. Helt ogenerat medger rapportens författare även att arbetarrörelsens ledare hör hemma i denna rikemansklubb:

.

Den demokratiska eliten består av folk- och förtroendevalda inom politiken, fackföreningsrörelsen, folkrörelserna och intresseorganisationer. Här ingår exempelvis LO:s ordförande, vd för Svenskt Näringsliv och statsministern. Den demokratiska eliten hade år 1950 motsvarande drygt 4 industriarbetarlöner. Från denna nivå skedde en nedgång till som lägst knappt 3 industriarbetarlöner år 1980. I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år till 6 industriarbetarlöner år 2010.”

.

Rapportens egen sammanfattning av sitt resultat är som synes mer än galant: ”I dag har den demokratiska elitens inkomster sjunkit något jämfört med tidigare år…”.

Detta försök att skyla över vad man själva kapar åt sig är inte sant! 1950 levde man gott på löner som var fyra gånger så stora som industriarbetarnas. I jämförelse med 1980, som tydligen var lägstalön,  har ”den demokratiska eliten” fördubblat sitt försprång till dem de säger sig representera och tar nu hem vad som motsvarar hela sex industriarbetarlöner.

.

.

Fotfolket ska inte vicka ens på sina lilltår…

.

En demokrati, eller ett folkstyre, kan naturligtvis inte hålla sig med en övergödd ”elit” som själv lever på folket.

Det är därför Wanja Lundby Wedin och alla andra lägger locket på när det gäller den europeiska aktionsdagen. Inga protester. Ingen rörelse. Det egna fotfolket ska inte uppmuntras ens till att vicka på sina lilltår…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media; SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,DN5,DN6,GP2,GP3,DN7,DN8,SVT1,

Publicerat i Okategoriserade | 2 svar

Vårvinter

.

.

I naturen har förlossningsarbetet med att att föda fram sommaren kommit i gång.

Vi har fått njuta av en av dessa befriande, nästan förföriska vårvinterdagar.  Även labradoren Freja, som annars trivs bra med snö och is, har sträckt ut på gräsmattan och lapat i sig lite sol.

.

.

 

När tjälen väl bet sig fast i januari fick vi en möjlighet att rensa upp kring en bäck  i en åkerkant som vuxit igen. Rötter av björk, al, asp och sälg trasar sönder dräneringen så att starret håller på att ta över betesmarken. När jag fällde en sälg hittade jag det här vackra fågelboet. Det klarade fallet och smällen i marken tack vare att det hade frusit fast.

.

.

Tre timmervagnar med lövvirke blev det. Trettio löskubik som kom hem till vedbacken nu innan tjällossningen och det årliga sammanbrottet för vägen. Nu får vi vänta minst en månad med tyngre transporter.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,AB1,GP2,

Ingen salut för Löfvens nya lag

.

I den rojalistiska yran över landets nya tronarvinge hamnade Stefan Löfvens ”nya laguppställning” minst sagt i bakgrunden.

För i går var det inte precis någon folkfest utanför socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68 när det gamla arbetarpartiet nedkom med det man märkligt nog ville kalla för ”en skuggregering”. Inga kanoner dundrade heller i en hoppfull salut. Inget mediauppbåd klängde på dörrarna…

Säkerligen var det inte heller någon yra ute på landets arbetsplatser eller i de socialdemokratiska partidistrikten.

.

.

Inga saluter och tårtkalas på landets arbetsplatser…

.

I en ritual som hör hedendomen till bevittnades i dag vår nyfödda prinsessa. Överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister bar fram barnet till statsminister Fredrik Reinfeldt, som flankerad av talman och riksmarskalk hade den grannlaga uppgiften att på fri hand bekräfta att barnet var av kungligt blod. Den makabra riten fick sedan ett östgötaklimax när den lilla flickan, enligt hovkrönikören Herman Lindqvist, med namnet Estelle uppfattas som en ”nattklubbsdrottning”. ”Världspressen” är hela tiden på plats och berättar om att alla svenskar jublar…

Men när Carin Jämtin i går berättade om socialdemokratins länge och spänt förväntade nedkomst, då var det för många en avslagen och mycket sorgsen tillställning.  Det handlade nära nog om en begravning och inte en underbar födsel. GP:s Fredrik Tenfält pekade på ett av grundproblemen med Löfvens politiska ledningsgrupp:

.

”Med Löfvens lag uppkommer den egendomliga situationen att Socialdemokraterna måste representeras av andra än sina främsta företrädare i både partiledardebatter och finansdebatter i riksdagen.”

.

För oss som inte tror på ”ministersocialism” skulle detta i sig inte ha varit ett problem om de nya företrädarna rekryterats bland stridbara fackliga aktivister, miljökämpar, feminister och arbetslösa.

Men självklart är det inte detta som den senaste ommöbleringen handlar om. Håkan Juholt med alla sina fel och brister var trots allt en kongressvald partiordförande. Löfven och hans team har hamnat på plats genom en regelrätt kupp av partihögern och naturligt nog har denna i första hand hämtat sitt folk från den politiska gruppering som under två decennier har kört partiet i botten. Eller som Aftonbladet valde att formulera det hela:

.

”De flesta namnen känner vi dock igen, från Göran Perssons regeringar och från Mona Sahlins oppositionsperiod”.

.

De nya namnen är för mig tämligen okända. Men den viktigaste posten har gått till överdirektören på Skatteverket, Magdalena Andersson. Även hon är som Göran Perssons gamla planeringschef och nära rådgivare åt Mona Sahlin fastsurrad vid den gamla gistna skuta av högerpolitik som så tydligt har gått på grund. När hon ”bevittnades” i gårdagens SVT Aktuellt bekräftades detta på ett övertydligt sätt. Skattesänkningarna för de rika ska ligga kvar. Fastighetsskatten ska inte röras, ”Anders Borg`s budgetpolitik är lysande”, fick vi också veta. Inte ett ord om att kapitalet ska beskattas. Hennes enda konkreta kritik gällde regeringens skattesubvention till landets krogar och hamburgerrestauranger. Vilket givetvis är bra, men ingenting som ute i landet på långt när räcker för att mätta de 8 procent av befolkningen som enligt SCB gick arbetslösa i januari. För dem i åldern 20-24 år var samma siffra skrämmande 21 procent, en av de värsta i Europa.

Att hennes ekonomiska”kompetens och duglighet” sedan saluteras av landets alla borgerliga tidningar bekräftar väl vad partikuppen handlat om.

.

.

Magdalena Andersson. Utmanare som kommer från

samma ringhörna som Anders Borg…

.

Gamla goda målsättningar om ”att alla ska med” finns inte i hennes värld. Bara retorik om satsningar på utbildning och kompetens. ”Ropen skalla – Arbete åt alla”, är ingenting för denna skattedirektör. Inte konstigt att Göran Greider, socialdemokraternas dåliga samvete över en förlorad tid, ser ”en liten högersväng” och får ”sina onda anngar”. Mer klarspråk än så kan man inte ha om jobbet som chefredaktör på Dalademokraten ska vara kvar.

Uppenbart har regeringen Reinfeldt lyckats med att slå ner en av grundbultarna i nyliberalernas program: Massarbetslöshet; förstörd A-kassa och nyfattigdom. Vilket i sak nära nog oundvikligen betyder kommande lönenedpressning.

Räcker inte det. Ja, då kan man kanske hoppas på att Stefan Löfven i den internationella konkurrenskraftens namn medverkar till att skriva under några nya ”krisavtal”…

Det är kanske inte så konstigt att även många goda republikaner tycker att det är roligt när en ny prinsessa kommer till världen. ”Något måste man ju för sjutton ändå kunna glädja sig åt”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,GP1,GP2,SVT1,SVT2,SVT3,SR1,SVD1,SVD2,GP3,DN8,

SVT4,AB1,DN9,

Publicerat i Okategoriserade | 1 svar

Det blev en bortbyting

.

Enligt tiderna från bulletinens specielle kurir är landets statsskick i fara.

.

.

Den stora bluffen

.

Vi riskerar att få en bortbyting på tronen.  Ingen trollunge avlad i något hemman i Norrlands inlandsskogar  eller i ett av Värmlands alla gamla finnpörten. I stället är det ett hellenskt spädbarn, en flicka, som burits in köksvägen till det barnbördshus som fått namn efter Karl XII:s tappra karoliner.

,

,

Här har vår store nationalmålare John Bauer på duken

skildrat hur trollen beundrar ”sin bortbyting”,

.

Bakom konspirationen finns det gamla hellenistiska furstehuset ( av folket bortjagat för sin tyskvänlighet ) i maskopi med Konung Carl Gustav XVI och hans diplomatiske drabant, Carl Bildt.

Vår nätbulletin kan nu avslöja att det mörkhyade och skrikande flickebarn som tagits om hand av slottets ammor i själva verket är dotter till Prins Nikolaos av Grekland och Danmark och Prinsessan Tatiana av Grekland och Danmark.

.

.

Gymnasten från Ockelbo tvingas här att ljuga…

Lägg märke till hans grova amerikanska.

,

Vi vet alla att statens styresmän representerade av vår Rikskansler och hans närmaste krets skall lägra så nära Majestätet att inget otillbörligt kan ske vid en väntad nedkomst. Den nye arvtagaren skall sedan skyndsamt visas upp för de väntade. Men Kronprinsessan Victorias nedkomst har inte bevittnats på det sätt som sedvänja och lag kräver. I stället var det faderen själv, gymnasten och sonen till en simpel ansvarig för hjonen i Hälsingland, som kungjorde att Kronprinsessan nedkommit. Häpnadsväckande nog ska ”bevittningen” i stället ske flera dagar efter födseln!

Vår Konung Carl Gustav XVI har hela tiden motsatt sig Kronprinsessan Victorias äktenskap med Daniel Wrestling. ”Det vore som att få in en gammal Ockelbo-ost i familjen”, har han meddelat.

Samtidigt delar ätten Bernadotte det grekiska kungahusets vurm för det gamla stortyska. Drottning Silvias  högtyska familjband (Sommerlath)  har som vi alla väl känner till förstärkt det svenska Kungahusets intresse för sina gamla germanska anor.

.

.

Prins Nikolaous och hans Tatiana,

de riktiga föräldrarna till Victorias bortbyting.

.

I maskopi med exkung Konstatin (av huset Glücksburg) lät Konungen förliden natt enlevera Victorias förstfödde med hjälp av kuriren Bildt.  Den rättmätige arvtagaren, ett gossebarn, har nu  avidentifierats och placerats hos en estnisk jordbrukarfamilj. ”En sund och enkel miljö som passar en Ockelbo”, lär Konungen ha sagt som avsked.

De sammansvurna har flera målsättningar med sin onda gärning. Vårt regerande Majestät vill inte ympa in en Ockelbo i ätten Bernadotte`s stolta familjeträd. Det grekiska kungahuset försöker genom nytt blått blod få en restauration av statsskicket i sitt forna hemland. De hoppas på demokratins sönderfall och kollaps  och då kan den svenskfödda Prinsessan av handlingskraftiga grekiska krigsmän, en modern junta, kallas in som landets rädderska.

Kuriren Bildt har med nöje beskådat den högerkupp som ägt rum inom Brantings gamla parti av Arbetskarlar och förbereder själv en liknande omstörtning i Rikemannapartiet. Med hjälp av Konung Carl Gustav planerar han i lönndom en  ”olycka” med en av Rikskansler Reinfeldts skjutsar. I vagnen ska man se till att Rikskanslern färdas tillsammans med Hertigen av Västergötland. I ”olyckan” krossas de bägge under sexspannet. Bildt kan då själv återta den eftersträfvade ställningen som ny Rikskansler. Wrestling förpassas till att bli en parentes i historien som Konungen anser att han bör vara och Victoria kan dra sig tillbaka som änkedrottning. I hennes ställe kan Prins Carl Philip utropas till Carl XVII…

.

.

Kuriren Bildt är ättelägg till Didrik Gillis Bildt

.

Carl Bildts gamla familjeband med det svenska Kungahuset har här haft stor betydelse. Kurirens farfarsfarfar Didrik Gillis Bildt, friherre, riksmarskalk och rikskansler, var adjutant hos både Oscar I och Karl XV. Tillika svensk minister i Berlin 1874 till 1886. Denne Gillis hade politisk hemmahörighet hos ”junkrarna”, den dåtida konservativa gruppering som utgör dagens Rikemannaparti.

Bulletinen kommer tillbaka med senaste tiderner när dessa löper in. Men vi uppmanar alla att vara på sin vakt. Svåra orostider hotar vårt land.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,SVT1,SR1,SR2,DN6,DN7,AB1,

AB2,SVD5,SVD6,SVT2,SR3,GP4,SVD7,DN7,GP5,SVD8,SVD9,DN8,GP5.GP6,GP7,SVT3,AB3,DN9,AB4,

GP8,SVT4,SVD10,SVD11,GP9,GP10,GP11,DN10,AB5,AB6,DN11,GP12,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Publicerat i Okategoriserade | 12 svar

Varning för reformer

,

I Spanien demonstrerade i dag hundratusentals människor mot regeringens försämring av arbetsmarknadslagarna. Även där har nyliberalerna lagt beslag på det för många så positivt värdeladdade ordet reform. Fast de menar kontrareform, vilket har fått denna man att utfärda en varning:

.

.

I hela 57 städer hade människor samlats för att protestera mot regeringens försämring av arbetsmarknadslagarna. I Barcelona vibrerade hela staden när 450 000 människor slöt upp. På bilden från Madrid ser vi en del av de 500 000 som deltog.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,SVD1,

Publicerat i Okategoriserade | 3 svar

”17 Februari” – ett första årsbokslut över den libyska revolutionen

.

Av Göte Kildén & Benny Åsman

.

”17 februari” blev en symbol för den libyska revolutionen och i dag är det ett år sedan de våldsamma folkliga protester som fick namnet ”Vredens dag”. Inspirerade av upproret i Tunisien genomfördes demonstrationer mot Muammar Khaddafis regim i  städerna Ajdabiya, Bayda, Benghazi, Derna, Tripoli och Zintan.

Redan i januari hade det i den östra delen av detta helt slutna land uppseväckande nog varit flera protester mot korruption, länge utlovade men ständigt försenade husbyggen samt uteblivna investeringar i infrastrukturen. Regeringen svarade den 27 januari med ett löfte om hela 200 miljarder kronor till olika satsningar. Samtidigt klargjorde Khaddafi själv att inga nya protester skulle accepteras och att hans ”gröna” strafflag gav utrymme för dödsstraff.  I samma veva greps Jamal al-Hajji, en omtyckt författare som krävt mer politiska friheter. Senare greps även människorättsadvokaten, Fathi Terbil, som företrätt anhöriga till de fångar som dödats i massakern vid fängelset Abu Salim 1996.

.

.

Ingen av dessa despoter anade nog vid detta möte i Tripoli juni 2010 att de bägge två skulle vara bortsopade från makten efter bara drygt ett år…

.

Arabvärldens mest förtryckande regim misstog sig. Det räckte inte med osäkra löften om stora pengar. Ropen handlade lika mycket om frihet som om bröd. De fredliga protesterna  för ett år sedan  fortsatte, men konfronterades nu med brutalitet och skarp ammunition från Khaddafis säkerhetsstyrkor, vilket i Benghazi  tvingade fram ett spontant, men rasande väpnat uppror. Nära nog från en dag till en annan hade Libyens folk kastats in i ett blodigt krig. När man gör sig av med sina bojor finns det inte längre någon ”point of return”, ingen återväg.

Vi visste redan då att libyerna var i färd med att skriva historia. Men vi kunde inte veta inte hur de sista kapitlen skulle komma att skrivas.

Inom den kamerala företagsekonomin avslutar man den löpande räkningen  med ett årsbokslut. Så enkelt är det inte när man skriver revolutionshistoria. Där dröjer det decennier, kanske sekel, innan det är möjligt med en helt rättvis balans- och resultaträkning. Men en hel del svar har vi fått, på alla de frågor som kom att ställas efter den ”17 februari”. En första ”politisk avräkning” är möjlig.

”En arabisk vår”, det är den mediala bild som ibland fastnat på våra näthinnor när vi försökt att ta till oss revolutionerna i den arabiska världen. Metaforen är en bra rubrik, lätt förförisk och enkel att ta till sig. Men skapar också stora problem när det gäller att faktiskt förstå vad som skett och sker i denna region. För en vanlig vår den ska mer eller mindre lagbundet följas av sommarens jublande blomstertid, för att sedan avlösas av den härliga skördetiden. Regelbundet ska den ena årstiden följa på den andra.

.

.

Denna viktiga filmsekvens visar den stridsvagnseld mot Benghazi som gjorde att rebellerna begärde flyginsatser från FN.

.

Samhälleliga omvälvningar skiljer sig helt ifrån årstidernas naturliga gång. För där människor gör uppror och revolution, där finns det också reaktion och kontrarevolution. Segrarna är aldrig självklara. Det finns inga garantier och förloppen är kaotiska, inte lagbundna. Vi får komplexa skiften sammansatta av flera olika processer. Ofta är de dessutom samtidigt sammantvinnade med ideologier från flera olika tidevarv.

När tunisiern Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv den 17 december 2010 i en protest mot att myndigheterna förvägrade honom möjligheten till försörjning, och sedan dog den 4 januari, blev detta startpunkten för en häftig social och politisk konvulsion i hela arabvärlden, en numerärt mycket stor och förhållandevis välutbildad generation av ungdomar blev stormsvalor för en folklig massrörelse av uppbrott och uppror i hela den arabiska nationen med sina 300 miljoner människor. Deras herrar från kolonialtiden var borta, men hade sedan decennier ersatts med egna, inhemska oerhört hänsynslösa despoter. Diktatorer som gärna knöt an till antikolonial historia, men som samtidigt och i en allt snabbare takt kom att leva i symbios med de forna herrarna från Väst. Land efter land drogs in i den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden. Nationella marknader hade öppnats för internationellt storkapital, statliga monopol privatiserats. Men de nya rikedomar som lösgjordes hamnade djupt ner i fickorna på en liten inhemsk klass av profitörer, vilka mer blev en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin. Den nyliberala ideologins credo om att dessa pengar också skulle sippra ner i alla klasser, den så kallade  ”trickle down effekten”, visade sig vara ren nonsens.

.

.

Arabvärldens enväldiga despoter knöt gärna an till länderna antikoloniala förflutna. Samtidigt som de själva levde i symbios med herrarna i Väst.

.

Mohamed Bouazizi och hans kamrater fick ingenting i sina fickor. Despotin förvägrade dem till och med möjligheten att kunna försörja sig.
Som när det gäller alla historiska processer fanns det ingen kristallkula där vi kunde se eller kan se dessa  massrörelsers väg in i framtiden. Det finns ingen linjär evolution. Ingenting är på förhand givet.

Den israeliske författaren Ari Uvnery har gjort en pedagogisk jämförelse som vi återgav redan i fjol mars. Den förtjänar att komma med igen:

.

”För arabvärlden kan 2011 komma att få samma betydelse som 1848 var för Europa. Det var då, när det franska folket reste sig, som revolutionens vågor spred sig över kontinenten…/

Det ser ut som om vi kan lära oss mycket av detta och då inte bara positiva saker. I Frankrike, sopade upproret bort en korrupt regim, men skapade samtidigt grundvalen för den förste av Europas moderna diktatorer, Napoleon III, att komma till makten. I Tyskland, då fragmenterat i ett dussintal kungadömen och hertigdömen, blev härskarna skrämda och lovade demokratiska reformer. Men samtidigt som debattens vågor gick höga mellan lagstiftare och politiker i Frankfurt om den kommande konstitutionen, samlade kungarna sina arméer, krossade demokraterna och inledde en ny era av förtryck…/

1848 års revolutioner lämnade bakom sig ett arv av besvikelse och desperation. Men de var inte förgäves. De värdefulla idéer som föddes under dessa svindlande månader dog aldrig, senare generationer kämpade för att förverkliga dem i alla länder på kontinenten…/
Också de arabiska revolutionerna kan komma att sluta i misslyckanden och besvikelser. Ur dem kan komma att födas nya diktaturer. Här och där kan det springa upp otidsenliga religiösa regimer. Varje arabiskt land skiljer sig från de andra och i vart och ett av dem kommer händelseförloppen att påverkas av lokala förutsättningar. Men vad som hände i går i Tunisien och Egypten, vad som händer i dag i Libyen och Jemen och vad som händer i morgon i Saudiarabien och Syrien kommer att för lång tid bestämma karaktären på alla arabiska nationer. På den globala scenen kommer de att spela en helt ny roll.”

.

Ari Uvnerys diskussion är nödvändig om vi ska  förstå den dramatik som utspelas i arabvärlden. Den är dessutom ett bra vaccin mot en del av de scenväxlingar från eufori till tragedi som skett och som nödvändigtvis måste följa. Jublande vårdagar följs av isande snöstormar. Vi ser en ojämn – och kanske en sammansatt utveckling av demokratiska revolutioner som utkämpas mot en botten av stor fattigdom och en allt större social ojämlikhet. Samtidigt är den Arabiska nationen i dag naturligtvis ingen enkel kopia av Europa 1848. Inte minst handlade demokratirörelserna i Europa i sin linda först och främst om att en vital och energisk borgarklass ville kasta av sig feodalismens tunga politiska ok. Liberalerna själva orkade inte heller ens med att på egen hand genomföra de demokratiska förändringar som de såg som sin historiska mission. För detta krävdes det de nya tunga bataljoner från arbetarklassen som snabbt formerades politiskt under 1800-talets sista decennier och det nya seklets första. Styret i ”Den gamla världen” på den europeiska kontinenten befolkades  av monarker, kejsare, generaler, präster och biskopar. I dagens arabiska värld är borgarklasserna svaga och taniga och oftast underordnade eller med sina handlingsfriheter kraftigt beskurna av kapitalisterna i de gamla imperierna. Den klerikala hierarkin i form av politisk islam, oftast i form av Det muslimska brödraskapet, har dessutom i en historisk anakroni ofta både varit och setts som den främsta motståndaren till diktaturernas despotism. I Europa följde de religiösa ledarskapen med ner i gruset när det gamla ståndssamhället, ”L`ancien regime”,  bröt samman. I delar av arabvärlden har radikal politisk islamism i stället  surfat på den revolutionära vågen.

.

.

I Europa följde de religiösa ledarskapen med ner i gruset när det gamla ståndssamhället, ”L`ancien regime”,  bröt samman.

.

Mycket snart blev vi varse att den arabiska revolutionen sannerligen inte var någon lättsam vårkollektion från Paris. Den libyska samhällsformationen skiljde sig stort från grannländerna Tunisien och Egypten. Visserligen förstörde där de folkliga upproren Ben Alis och Mubaraks politiska rörelser. Vi minns Mubaraks brinnande partihögkvarter i Kairo. Men de gamla regimerna kunde i stort bevara statsapparaternas hårdvaror. Genom att i tid svara med demokratiska eftergifter, personbyten och taktiska reträtter när det gällde politisk bemanning av statens viktigaste fuktioner samt  långtgående demokratiska eftergifter  lämnades militär, polis och  säkerhetstjänster i stort sett orörda av de första revolutionsvågorna. I Libyen fanns inte detta utrymme. Familjen Khaddafi utövade ett oinskränkt envälde där det inte fanns minsta kryphål för  mer reforminriktade grupper i statsapparaten. I Egypten har en reforminriktad militärjunta försökt att stabilisera den gamla ordningen. I Libyen fanns inte detta alternativ utan där fick ”reformisterna” desertera från regimen  och ansluta sig till den folkliga revolutionen. Många av de ledande namnen i det Nationella råd, NTC, som bildades, avsöndrades  från Khaddafis egen statsapparat: Mahmoud Jibril ledde exempelvis Saif Khaddafis privatiseringspolitik av statlig egendom; Mustafa Abdul Jalil var Khaddafis justitieminister åren 2007-2011; Abdul Fatah Younis, som senare dödades i en intern uppgörelse på rebellsidan, var generalmajor och inrikesminister i den gamla regimen.

.

.

Vecka efter vecka bevakade vår blogg det episka motståndet i Misrata mot Khaddafis fyra månader långa belägring. Ovan en av våra många rubriker. Intresset i svensk media var marginellt. Stora delar av vänstern valde sida genom att tiga ihjäl hela motståndskampen…

.

 

.

Muammar Khaddafi och hans närmaste hade inte en tanke på att ge upp. Med total kontroll över sin egen statsapparat armerad med milismän, säkerhetspoliser och torterare tänkte de i stället jaga varje motståndskämpe ”likt råttor”. ”Söka upp dem i deras hem, om så ända in i garderoberna, för att där knäcka dem likt kackerlackor…”.

Det mer än sex månader långa kriget där mest unga upprorsmän, ”shabab”, i bara jeans och sandaler, ofta med rostiga vapen och helt utan militär erfarenhet, ställdes mot vältränade elitsoldater beväpnade med ”de vapen som stater använder mot varandra”, blev lika skoningslöst och våldsamt som många andra historiska revolutionskrig. Ännu är inte rullorna klara när det gäller alla offer som krävts för friheten. Tjugotusen döda? Eller trettiotusen? Framtida bokslut kanske kan närma sig sanningen. Men Khaddafis våldsamma motstånd ända in i det sista underströk för en hel värld att hans våld bara kunde förgöras med våld.

En patetiskt parentes i den svenska politiska historien blev när det Kommunistiska partiet i sin tidning Proletären exempelvis förfasade sig över att enskilda milisgrupper på egen hand i Benghazi hade avrättat en del torterare och bödlar från den gamla regimen. På samma enfaldiga grund grät en del bloggare med härkomst från samma nattståndna politiska miljö stora krokodiltårar när Khaddafi rakt av blev avrättad efter en eldstrid. Till och med en för det mesta klok person som Åsa Linderborg blev upprörd och rubricerade milismännen som ”Mördare”. En beskyllning som hon näppeligen skulle rikta mot de italienska motståndsmän och antifascister  som hängde upp Benito Mussolino med fötterna först. Även Norrskensflamman har haft ett mycket tveksamt förhållningssätt till den libyska revolutionen. Sanslöst nog har tidningens läsare fått sig till livs betydligt mer kritik mot rebellerna än mot Khaddafi. Ung vänster, Vänsterpartiets unga garde, gick ännu längre och protesterade vid sin kongress i våras, likt det mycket gamla gardet, mot en fransk vapenleverans till berbernas förtvivlade motstånd i de Västra bergen. Protesten gällde inte det faktum att den var ynklig utan att den överhuvutaget hade ägt rum…

Den libyska revolutionen är till sin karaktär en påbörjad borgerligt demokratisk revolution. Det har inte på libysk jord funnits ens en tillstymmelse till en enda arbetarförening, än mindre en politisk arbetarörelse. Majoriten av landets arbetare, främst inom byggnads- och oljesektorn, var immigranter (!) och nästan alla tvingades att fly vid krigsutbrottet.  Med ännu mindre rättigheter än sina libyska kamrater. På samma sätt som för politisk organisering var det i strafflagen möjligt med  dödsstraff om man försökte organisera en fackförening.

.

.

Men som socialister hälsar vi självfallet även en sådan revolution med glädje om den ger vanliga människor större friheter. På samma sätt som Karl Marx och hans kamrater på 1800-talet såg positivt på den franska revolutionen 1789 och stödde nordstatssidan i det amerikanska inbördeskriget.

Rätten till facklig och politisk organisering. Rösträtt och kamp för en demokratisk konstitution. Kvinnofrigörelse och lika rättigheter för nationella minoriteter. De demokratiska landvinningar som håller på att vinnas i Libyen är för det första positivt för människor i största allmänhet. Men de skapar också en grogrund för en möjlig arbetarrörelse. Det är inte ”vår regering” som har segrat. Vi ger inte heller goda råd till en ”arbetarregering” eller till  ”en arbetarrörelse” som inte finns. Men vi stödjer alla krafter som vill vidga och fördjupa de rättigheter  som vunnits. På samma sätt som vi bekämpar alla som vill begränsa dem. I den mån vi har eller får kontakt med politiskt intresserade människor i det libyska samhället försöker vi självfallet att med dem diskutera möjligheterna till att skapa både fackliga och politiska arbetarorganisationer oberoende av borgerliga och islamistiska ideologier.

Vi beundrar de människor som vågat sina liv för att vinna en bättre framtid för alla. Även om det handlar om en politisk revolution, en borgerligt demokratisk revolution. Vi ser inte ner på denna bara för att den inte leds av rena socialistiska gerillakämpar. Vi försvarar därför också allt nödvändigt våld och tar samtidigt kategoriskt  ställning mot övergrepp, rasism  och rena hämndaktioner. Det senare samtidigt som vi lägger huvudansvaret på kriget och allt våld på den gamla diktaturen. Folkliga uppror följs  ofta av hämnd och övergrepp mot de gamla förtryckarna. I revolutionens tross kan det dessutom finnas kriminellt slödder.

Under den spanska revolutionen fanns inte Amnesty eller Haagtribunalen på plats, men där dödades  faktiskt 4,184 präster, 13 biskopar och 283 nunnor, där ansvaret låg på den republikanska sidan. I en del fall, kanske i många, var det resultatet av den klerikala överhetens egna handlingar, av deras egna övergrepp mot människor. I andra var det överlagda illdåd från revolutionärernas sida. Så här i efterhand beklagar nog alla av oss dessa händelser. Men framförallt dödades många av den gamla regimens värsta förtryckare. Är det någon som tror att Proletären i en resa bakåt  i tiden skulle ha fördömt dessa senare övergrepp? Knappast. Sak samma om vi tar oss ända tillbaka till romartiden. Under det slavuppror, som leddes av sägenomsusade Spartacus från Thrakien, dödades många oskyldiga människor. Slavarnas alla övergrepp under sitt uppror har vi full förståelse för, även om ingen i dag tycker att detta var bra. Proletären hyllar i stället, på samma sätt som vi gör, minnet av just denne Spartacus…

.

.

Ett parti som sover gott om natten utan att ha gjort upp med nackskotten i Gulag är givetvis inga pacifister.

.

Skälet till att Kommunistiska partiet och många andra politiska schatteringar i det som uppfattas som vänster inte sett något positivt med den libyska revolutionen och diktaturens fall utan i stället tagit så illa vid sig över revolutionärernas våld är en mer eller mindre genomtänkt teori om två huvudläger i världspolitiken. Ett parti som sover gott om natten utan att ha gjort upp med Stalins alla nackskott i Gulag är självklart inga pacifister. Det de ser är en huvudmotsättning mellan USA/Västimperialismen och den övriga världen. Allt och alla som är emot USA/Väst  är då vid ett skarpt läge någonting gott. Khaddafis regim i går.  Amadinejads och Assads regimer i dag. Hungriga råkapitalistiska stater som Ryssland och Kina får  beröm även om det handlar om en inomkapitalistisk konflikt mellan dem och USA.

När det gäller den viktiga diskussionen om hur vi socialister i Väst skulle se på FN/NATO:s militära insatser under kriget återger vi en del av våra slutsatser från ett tidigare inlägg skrivet till Socialistiska Partiet rådslag i frågan:

”….Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi….
Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka motiv som styr deras agerande.

Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand. Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973.   De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.”

Under kriget har en del frågor, påståenden och spekulationer svävat fritt i debatten. I dag, när diktaturen är störtad och segern är vunnen står vi på mer fast mark och det går att göra en första ”avräkning”:

FN/NATO:s resolution skulle oundvikligen leda till en markinvasion och en ockupation.

Kriget är över och det blev ingen invasion. Den nuvarande regeringen har också avvisat försöken från FN att skicka dit halvmilitär polis som hjälp.

FN:s resolution 1973 innebar att Libyen skulle bli ett nytt Irak eller ett nytt Afghanistan.

Så blev det inte. Den militära insatsen varade i fem månader. Sedan finns det självfallet inga kirurgiska bomber. En del observatörer jämförde NATO:s insatser med bombningarna av Dresden under Andra världskriget. Andra hävdade att landets infrastruktur bombades sönder och samman. NATO menade att inga (!) civila dödats. New York Times gjorde ett mycket omfattande journalistiskt grundarbete. Ett stort team på plats undersökte bombmål, dödscertificat, sjukhushandlingar, gjorde intervjuer mm och hävdade att kanske ända upp till 70 civila dödats. Förmodligen fler eftersom man inte besökt alla platser. I Irak är motsvarande siffra tiotusentals döda. När det gällde infrastrukturen är denna i stort sett orörd.

Det hela handlar bara om historiska motsättningar mellan Öst och Väst som har funnits ända tillbaka till den tid när greker och romare härskade över landet. Upproret innebär att landet kommer att delas.

Visst fanns det och finns det regionala motsättningar. Men detta var inte huvudmotsättningen, om vi nu ska använda maoisternas terminologi. På samma sätt som britterna brukat göra härskade Khaddafi genom att söndra. Den regionala utvecklingen ströps framförallt i östra Libyen, Den snabbt expanderande storstaden Benghazi fick exempelvis  leva med ett föråldrat och helt uttjänat avloppssystem. Landet är inte delat och ingenting tyder på att detta är en trolig utveckling.

Det vi ser är bara ett klankrig, har andra hävdat. Libyen skiljer sig från de andra arabstaterna och saknar modernitet.

Inga fakta har bekräftat detta påstående. Urbaniseringen och med den uppluckringen av klantillhörighet har gått mycket snabbt alltsedan 1960-talet. Den största klanen, Warfalla, med sitt ursprung i Bani Walid, har exempelvis de flesta av sina medlemmar i Benghazi-regionen. Det vi sett är ett folkligt uppror över klanlinjer i framförallt alla större städer och från Nafusbergens förtryckta amazegh-befolkning. I den mån det finns arbetarklass har denna varit främst i den militära kampen mot diktaturen. Olje- och stålarbetarna har varit i fronten. Vi har sett ett uppror mot en diktatur som enat människor med bakgrund i helt skilda klan- eller stamkulturer.

Andra menade att Khaddafi hade ett stort stöd i västra Libyen och i då främst i Tripoli.

Fakta har visat att detta är nonsens. Berberna i Västra bergen har i fullständigt ursinne gått emot diktaturen. De stora städerna i västra Libyen:  Zhawia, Zintan, Misrata och Tripoli  har tillsammans med Libyens andra stad Benghazi  i Öst varit revolutionens vulkaner. Zhawia förlorade sin första strid efter regimens massakrer och  20 dagars heroisk kamp mot 50 stridsvagnar. Misrata höll ut under en helvetisk belägring i tolv veckor och kunde i en episk utbrytning bli hjältar i hela arabvärlden. Det första upproret i Tripoli slogs ner med avrättningar och terror. Det andra segrade över en natt under befrielsens natt den 22 augusti då stadens två miljoner innevånare på egen hand reste sig och gjorde slut på 42 års diktatur. Kvar var bara diktaturens varglyor, de militära kvarteren i Abu Salim som fick kämpas ner med stöd av vapen utifrån.

.

.

Det faktum att Khaddafi beväpnats med vapen från Tony Blair och den brittiska kronan har lockat fram många satirbilder…

Tack och lov blev alla försök till demonstrationer för att stoppa FN/NATO:s intervention – världen över – fiaskon. Antiimperialister och frihetsälskande människor kände att detta krav inte var vad människorna i Libyen ville. Carl Bildt ville inledningsvis ”inte ta ställning mellan parterna”. Han tänkte framförallt på Lundin Oils goda förhållande till regimen och dess ställning i regionen. Men fredsälskande människor  kunde skilja på ett folkligt uppror och despotisk diktator. De förstod att USA:s besinningslösa anfall mot Irak inte var samma sak som den militära insatsen i Libyen. Deras inre kompass visade rätt.  Framförallt i arabvärlden där Tripolis fall hälsades med jubel.

Libyen är i dag det land i arabvärlden där det finns störst förutsättningar för att den borgerligt demokratiska revolutionen ska kunna stabiliseras. I början på månaden blev den vallag färdig som ligger till grund för det allmänna val som ska hållas innan den 23 juni och utse en Konstituerande församling, vilken utser regering och arbetar fram en ny konstitution för landet.

Här lever en liten befolkning med stora tillgångar i olja, gas – och sol! Samtidigt har vi paradoxen att arabvärldens kanske bäst beväpnade våldsstat nu har förintats. Den gamla borgerliga diktaturens statsapparat är borta. Milismännen är dödade, tillfångatagna eller skingrade. Khaddafis vapenresurser var nära nog outtömliga. Bara Ryssland hade levererat 2 000 stridsvagnar. De senaste åren hade regimen köpt på sig mängder av NATOS senaste variant, Leopard, byggda i Italien.

Den segrande revolutionen oroar alla borgerliga kommentatorer. Vare sig de skriver ledarna för New York Times eller Dagens Nyheter. När deras egna regeringar tecknade feta vapenkontrakt med Khaddafi då höjde de inte ens på ögonbrynen. Nu är det helt andra tongångar. Deras egen politiske favorit i Libyen är Mahmoud Jibril, NTC:s talesman och de facto utrikesminister. Han har tvingats bort från makten (men lär återkomma) och har i dagarna förskräckt formulerat sig så här klarsynt:

”Vi är i en situation där vi inte har en stat. Vi har inte en nationell armé, vi har inget polisdepartement, vi har ingen nationell säkerhetstjänst. Detta innebär att det är dom på gatan som sitter med full hand”.

Självklart är det ett problem med att alla de starka, lokala och folkligt förankrade väpnade miliserna, i dag saknar en gemensamt program med de viktigaste demokratiska krav som kan föra revolutionen framåt. Det finns också som i andra sammanhang en svans med odisciplinerade individer och grupper. Men dessa beväpnade lokala miliser är samtidigt en garanti för att ingen i brådrasket, vare sig i Tripoli, New York eller Moskva, tar ifrån människorna den revolution som nyss har segrat.

I ett reportage inför årsdagen berättar en försäljare för Aljazeera om situationen. Hans ord får bli vårt sätt att avrunda denna första ”avräkning” när det gäller den libyska revolutionen:

”I Khaddafis polisstat fick vi till och med tala med små bokstäver i våra egna hem. Nu är här precis som vore det Speakers`Corner i London. Äntligen kan folk prata fritt ur hjärtat. Frågan är bara om någon lyssnar?”

.

Här finns alla våra artiklar om Libyen.

..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
I media: SVD1,SR!,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD2,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVD5,

Publicerat i Okategoriserade | 7 svar

Prinsessa på ärten eller gökunge?

.

Svenska Dagbladets Per Anders Linder var mer än nöjd med Stefan Löfvens debut som partiledare i  gårdagens Agenda:

”Ingen borgerlig väljare kan ha blivit speciellt oroad av vad Löfven hade att säga. Ingen socialistisk aktivist kan ha blivit speciellt entusiasmerad.”

.

.

Vi visste redan att han beundrade direktörerna.

Nu tror han sig komma ifrån företagen…

.

Moderaternas valstrateger delar säkert Linders omdöme. För att få fart på detta gamla utlevade arbetarparti, förborgerligat och utan ett eget radikalt alternativ till regeringspolitiken, i det senaste valet med bara 22 procent av rösterna från de människor som jobbar, krävs det på dagens mediala rännarbana en passionerad ledare.

Löfven är mer av en grå dammtuss och hans debut i sin nya roll bekräftade också att det som nu gäller är socialdemokratisk högerpolitik av gammalt gott märke. De människor  som uppfattar sig själva som både socialdemokrater och socialister de kände sig nog bra bedrövade över eländet.

Agendas Mats Knutsson öppnade med att be Löfven berätta om det som gör honom till en bra partiledare. Den gamle metallbasens svar förtjänar att återges i sin helhet:

”Jag kommer från företag som har funnits i en internationell stenhård konkurrens under lång tid. Det är min bana och jag har följt företag utsatta för internationell konkurrens under lång tid. Jag förstår mycket väl kopplingen mellan jobb, möjligheten att sälja saker och en ökad välfärd.”

Nu kommer ju faktiskt inte Löfven från några företag överhuvudtaget.  Han kommer från Metall!  Han jobbade en kortare tid i produktionen för Hägglund & Söner. Men sedan har hans livsbana, hans huvudfåra,  varit att fackligt företräda Sveriges metallarbetare. De senaste 16 åren har han även formellt varit anställd av IF Metall. Att han ändå identifierar sitt liv först och främst med Sveriges exportföretag säger det mesta om den politik han vill driva.

Dessa företag har varit hans motpart! För mig som gammal metallare, ofta i opposition mot den centrala fackliga ledningen, känns Löfvens uppfattning om sin härkomst och sin livsbana, som absurd (en freudiansk felsägning).

En absurditet som bekräftades  under resten av intervjun. Beskattningen av de arbetsfria kapitalinkomsterna berördes inte alls. En formell skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon kan diskuteras. I övrigt ska skattepolitiken inte ändras. ”Det har även Paddan sagt”. Den orättfärdiga beskattningen av pensionärerna ska rättas till – någon gång i framtiden. Vinsterna i välfärden ska vara kvar. Om än inte så obscena som i dag. I strid med socialdemokraternas kongressbeslut kan Löfven också tänka sig ny kärnkraft. Om det bara är en stabil blocköverskridande överenskommelse.

.

.

Borgerlig media och högern i (s) gjorde snabbt slut på Juholt…

.

Mats Knutsson gav Löfven ett milt och moderligt bemötande. I jämförelse med hur skoningslöst som media slog ner och gjorde slut på Håkan Juholt så vårdas socialdemokraternas nye partiledare som vore han en prinsessa på ärten.

Men är han inte egentligen en gökunge i boet?

Det borde han vara, åtminstone för de medlemmar inom socialdemokratin som fortfarande ser sig som socialister.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,DN2,GP1,GP2,DN3,DN4,DN5,SVD4,DN6,GP3,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Publicerat i Okategoriserade | 4 svar