.

”Vi har aldrig någonsin angripit civila”, sa den libyska diktaturens väldresserade fähund, Musa Ibrahim, sent i går kväll.

I morse dementerades detta direkt när det turkiska kryssningsfartyget ”Ankara” anlöpte hamnen i Cesme.  För tillfället använt som ett provisoriskt sjukhus med sina hytter och salonger helt ”fullbokade”. Inte med glada semesterfirare. För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal från Brega och Bengazir. Bardisken ombord hade snabbt förvandlats till apotek. I receptionen var det en sjuksköterska som tog emot. I dag, väl framme,  får alla passagerarna vård på turkiska sjukhus.

.

.

”Ankara” kunde anlöpa och lämna kaj i den belägrade staden Misrata under skydd av den turkiska NATO-insatsen, två fregatter och tio stridsflygplan. Vid avseglingen hyllades alla de människor som skadats av Khaddafis granater och raketer av sina familjer, vänner och grannar nere på kajen.  Symboliskt sträckte man upp både rosor och gevär i luften till avsked. Rosorna av omtanke. Gevären och alla V-tecken för att visa att de själva inte gett upp. ”Martyrerna har inte dött förgäves”, sjöng man gemensamt.

’

.

”För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal skadade från Brega och Bengazir. I dag får de vård på turkiska sjukhus.”

.

.

Det är bara knappt två månader sedan den arabiska revolutionsvågen nådde fram till Libyen. I stad efter stad gjorde befolkningen uppror mot fyra decennier av diktatur. Det började i östra Libyen i Bengazir den 17 februari. Sedan tog befolkningen över i Tobruk, gränsstaden mot Egypten. Men bara någon vecka senare reste sig innevånarna också i den västra delen av landet. I Misrata, i Zawiya och Tripoli…

I dag har en del vänner till revolutionen hoppat över eller glömt det som skedde. Peter Widén, en gammal facklig och politisk färdkamrat, menar exempelvis i Internationalen 13/11 att verkligheten dessvärre visat att:

”Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi”.

För mig är det uppenbart att verkligheten har visat motsatsen!

Huvudstaden Tripoli innefattar med ytterområden nära 2 miljoner människor. Miljonstaden Bengazir är sedan Libyens näst största stad. Misrata som ligger bara 20 mil från Tripoli kommer därefter på tur med omkring 550 000 innevånare. I ett ursinnigt uppror drev innevånarna där ut Khaddafis säkerhetsstyrkor och milismän redan den 24 februari. I en verklig massuppslutning bakom revolutionen har de alltsedan dess själva lyckats behålla kontrollen över sin stad. Sedan tre veckor tillbaka har man belägrats av diktaturens militära hårdvara. Elitförband beväpnade med tunga vapen. Dess granater och raketer har vräkts in över staden. Riktade mot bostadsområden, sjukhus och universitet. I sina hem, på gator och torg har vanliga människor dödats. El och vatten har skurits av. Ändå har man inte gett upp för diktaturens kreatur. Bagare, arbetslösa, stålverksarbetare och studenter. Människor som aldrig rört ett vapen har nu, tillsammans med en del desertörer från polisen och militären, fått försvara sig med allt de har kommit över. Stridsvagnar har slagits ut med hjälp av molotovcocktails och hemmagjorda bomber. Krypskyttar har ibland dödats med bara händerna. Den civila administrationen och alla hjälpinsatser har letts av stadens juristförening.

Zawiya ligger också i västra Libyen och är med sina 250 000 innevånare landets fjärde största tätortsområde. Efter sitt uppror lyckades befolkningen där behålla makten över sina egna liv i nära tre veckor. Men på grund av närheten till Tripoli och då också närheten till diktaturens tunga vapen och dess köpta hantlangare föll staden efter ett ursinnigt motstånd. Många människor dog eller sårades svårt. Inte minst när regimen till sist satte in 50 moderna stridsvagnar och 100 pickup-lastbilar fullastade med milismän och kulsprutor. Zawiya är i dag en våldtagen stad. Men för Libyens revolutionärer är det också hjältarnas och martyrernas stad.

.

.

Det finns ingen ”massuppslutning bakom Khaddafi”.

Han har däremot massor med stridsvagnar…

.

Revolutionens vågor nådde dessutom även fram till Tripoli. Under någon vecka, tio dagar, vågade sig många tusentals människor ut i olika fredliga protester mot Khaddafi och hans regim. Men varje försök till motstånd möttes med den blodiga brutalitet som varit diktaturens kännetecken under drygt fyra långa decennier. Hur många människor i Tripoli som älskar överste Khaddafi eller som han själv säger ”Konungarnas kung över Afrika” vet vi inte. Vi vet inte heller hur många i huvudstaden som vill ha en regimförändring. De bilder och väl valda sekvenser från olika ”massmöten” till stöd för diktatorn, som regimen släpper ut, visar bara högst några tusen väl regisserade anhängare. Kamerorna kunde lika gärna ha rullat i Nordkorea. Men självklart finns det här, i denna stad med två miljoner människor, säkert tiotusentals lojala skyddslingar som sätter sin tillit till regimen.  Varje diktatur har sina kreatur, sina fän och sina fähundar. Flera skikt av människor som alla har det gemensamt att de har sin näring genom makten. Men den dag, när den faktiska militära belägringen av Tripoli bryts, den dag när rädslan släpper, då är jag övertygad om att också en stor del av huvudstadens befolkning vill bli av med diktaturen.

Upproret i de flesta delar av västra Libyen har haft samma karaktär och samma förankring i folkdjupet som i landets östra delar. Den enda skillnaden har varit att där har stridsvagnarna – ännu så länge varit fler. I Zawiya var de för många. Peter Widén skriver att man måste kunna ha två bollar i luften samtidigt. Jo, det håller jag med om Peter. Här har du missat en!

.

.

Revolutionärerna i Libyen behöver vapen till sitt försvar

.

Därför handlar revolutionens framtid till en stor del om att rebellerna måste få tillgång till egna vapen. Både till sitt eget försvar och till att bryta belägringen av flera viktiga städer.

En beväpning som de förvägras av FN:s och NATO:s dagordning. De stater, även Sverige, som följer FN:s resolution 1973, har olika tolkningar och olika bakomliggande intressen när det gäller hur denna ska uppfattas. Men de är i huvudsak överens om det vapenembargo som främst drabbar oppositionen. De vill på så sätt vingklippa möjligheterna till en framtida utmaning av den kontroll över oljan som de haft under Khaddafis tio senaste år. Det finns uppgifter om att oppositionen skulle ha fått en del vapen via Egypten. Britterna har lovat att hjälpa till med radiokommunikation. Men allt detta är bara små gester av välvilja.  Stormakterna vill inte ockupera och de vill inte heller att oppositionen ska utplånas. De vill ha en regimförändring. Men på sina egna villkor.

Den libyska revolutionen har givetvis inga som helst intressen av flygbombningar över Tripoli eller Sirte eller överhuvudtaget av mål där det finns risk för många civila offer.

Däremot behöver revolutionen eget pansar och egna moderna raketvapen!

Sveriges stridsflyg har ingenting i Libyen att göra. Vad den svenska regeringen skulle göra är att skeppa modernt artilleri från Bofors till befolkningen i Misrata och Bengazir!

Regeringen Reinfeldt och dess utrikesminister Carl Bildt måste också ge fullständigt stöd till Det tillfälliga revolutionsrådet i Bengazir genom att på varje sätt verka för dess syn på en verklig vapenvila och verkliga fredsinitiativ. Gång på gång har man accepterat tanken på en vapenvila. Men inte efter FN:s mall om ”eld-upphör” som låter Khaddafis milis och militär behålla sin väpnade kontroll, eller försök till kontroll, över miljoner människor.

Revolutionsrådet accepterar bara en vapenvila där människor, fritt och under fredliga former, får uttrycka sina åsikter. När det gäller fredsförhandlingar kräver man som villkor att familjen Khaddafi ska bort. ”Den hittar själv till flygplatsen”, sa en av Bengazis innevånare till Aljazeera i morse…

Detta borde också vara den svenska regeringens inställning. Alla glamourreportage kring Jas-Gripen och Tolgfors hyllning av den svenska flygindustrin har ingenting med revolutionens behov att göra. Skicka i stället Boforskanoner till Bengazir och kräv verklig vapenvila och verkliga fredsförhandlingar av Khaddafi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Bengazi, Misrata, Turkiet, Ankara,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,DN4,DN5,GP2,SVD2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,ErikSvensson,ErikSvensson2,RödaLund,

VAPEN TILL UPPRORET!

SEGER ÅT REVOLUTIONEN!

Det var länge sedan en internationell politisk händelse skapat en så het debatt inom den breda vänstern. Den folkliga resningen mot Khaddafis regim och det krig som följt har utkristalliserat positioner vars spektrum går från öppet stöd till Khaddafi till uppslutning bakom FNs resolution 1973 och Natos militära ansvar för att resolutionen verkställs.

Mellan dessa ståndpunkter finns det självklart utrymme för många nyanser.  Här försöker vi sammanfatta de ståndpunkter som vi fört fram på vår blogg under de dramatiska dagar som varit.

När Khaddafis styrkor stod beredda att inta Benghazi begärde en enhällig opposition att Väst skulle skydda staden och dess upprorsrörelse med ett flygförbud och en bombning av Khaddafis tanks och artilleri. Så skedde också och vi stödde oppositionens begäran därför att det enda alternativet hade varit en omedelbar massaker på alla som deltagit i resningen mot regimen. Inte bara ett kortsiktigt nederlag och döden för många tusen människor i Bengazi. Vilket i sig hade varit nog så allvarligt.

.

.

Revolutionen i Libyen måste undsättas med egna vapen

.

Konsekvensen hade dessutom varit att gränsstaden mot Egypten, Tobruk, omedelbart rensats ren på oppositionella och därefter hade landets gränser stängts. De väpnade motståndsgrupper, som fortfarande kontrollerade viktiga delar av flera städer även i landets västra delar, hade snabbt likviderats. Endast ett marginellt och helt underjordiskt motstånd hade överlevt. Varje självständig politisk rörelse hade sedan garotterats redan i fosterstadiet. Diktaturen hade stärkt sin makt. ”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen. Bokslutet hade varit – inte en motgång – utan ett fullständigt nederlag för den libyska revolutionen. Med svåra återverkningar i hela den arabiska världen.

.

.

”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen…

.

Därefter har det i debatten om ett ja till flygbombningarna uppstått en förvirring som vi inte ser som vår. Men för att undvika missförstånd ska vi här försöka att vara så tydliga som möjligt. När det gäller de röster och de politiska rörelser som mer eller mindre valt att identifiera sig med Khaddafis regim har vi ingenting gemensamt och här är inte tillfället att bemöta dem. För oss är det självklart mest angeläget att diskutera med dem som liksom  vi utgår ifrån att upproret mot diktaturen Khaddafi har ett genuint folkligt stöd. Om än med ett eget förlopp, är det en viktig del av den arabiska revolution som vi sett sedan årsskiftet.

Vi har läst mängder med artiklar och uttalanden skrivna av kamrater i denna vår nära krets. Men så när som på något undantag är det inte ett enda av dessa inlägg som besvarar följande frågor:

Var det verkligen nödvändigt att låta massakern ha sin gång? Skulle vi stillatigande, men med öppna ögon, bara se på hur Khaddafi krossade resningen i Benghazi? Detta som det enda sättet att hindra USA/EU i deras försök att leda den libyska och den arabiska revolutionen in i banor som mer passar imperialismen?

Nu är politiken alltid konkret. Den förhåller sig alltid till levande människor och till faktiska situationer. Därför måste vi, som socialister, ha en idé om hur vi själva skulle  ha agerat under dessa tre avgörande dagar, 19-21 mars.

.

.

Vi tänker oss att vi, den socialistiska vänstern, hade haft ett dussintal aktivister på plats i Benghazi. Kamrater  som helhjärtat hade deltagit i resningen mot Khaddafis trupper i staden alltsedan den 17 februari. Vi antar också att de med sitt aktiva deltagande i resningen skaffat sig ett förtroende, vilket gjort att de kunde göra sina röster hörda ända in i det Nationella rådet.

Nu kommer vi till den ödesfråga som alla som säger nej till resolution 1973, utan att säga ett knyst om det konkreta läget i Benghazi den 12 mars, måste  besvara. Vad skulle vi som en socialistisk grupp på plats i Benghazi ha sagt om det Nationella rådets begäran om flygförbud och omedelbar militär nödhjälp?

Skulle detta ha varit vårt budskap:

”Stopp kamrater! Vi har ingen möjlighet att själva stå emot Khaddafis tanks, artilleri och hans vältränade soldater. Men begär vi hjälp från imperialisterna, då leder det till att de försöker  ta kontroll över Libyen. Därför ska vi inte begära något flygstöd. Vi vet att imperialisterna inte bombar Khaddafis män av lojalitet med oss eller av humanitära skäl så låt oss i stället kämpa ensamma till det bistra slutet”.

Vi frågar oss hur många det är som med handen på sina hjärtan vågar stå upp och säga att det är vad han eller hon hade sagt till människorna i Benghazi, under de kritiska timmar eller kanske dagar vi talar om. Vi vill att ni berättar detta för oss och inte bara nöjer er med ett ”att-vi-vet-nog-vad-imperialisterna-är-ute-efter” eller andra teoretiskt bekväma schabloner.

Om vi hade varit på plats i Benghazi tillsammans med andra revolutionära socialister hade vi i stället försökt säga ungefär så här:

”Medborgare, vi står inför en omedelbar katastrof! Vi har inget annat val än att be imperialisterna om flygunderstöd. Men vi måste se upp! Vi vet av erfarenheterna i Irak och Afghanistan att deras mål är att ta kontroll över vår kamp och att stoppa revolutionen i hela den arabiska världen.”

”FNs resolution 1973 är ett demokratiskt fikonlöv. Det dokumentet skyler USA:s och EU:s manövrer för att behålla den strategiska kontrollen över vårt land och vår revolution. De säger att de försvarar demokratin mot diktaturer världen över, så låt dem bomba Khaddafis styrkor. Vi kräver också att de omedelbart och villkorslöst ger oss de vapen vi behöver för att själva störta Khaddafi och bygga ett fritt demokratiskt samhälle.”

Vår undran är vari den stora ”kapitulationen” inför imperialisterna finns i en sådan hållning? Anser man sedan som vi att detta är vad socialister i Benghazi borde ha sagt (eller något liknande) då frågar vi varför man inte som socialist ska säga samma sak i London, Paris, Bryssel eller Stockholm?

Gör man det. Vilket vi har gjort. Då menar vi att det går bra att argumentera för en konkret linje också för fortsättningen:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

Benny&Göte

.

Här är en del bra lästips för de av våra läsare som kan och har tid med ”utrikiska” som man sa förr:

Vilka är rebellerna? Bra artikel i The New Yorker.

Vad är USA:s intressen? Gilbert Achcar 31.3.11.

Franska Attac

Bra analys. Fel slutsats.Barry Sheppard.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Bengazi, NATO, FN

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN5,GP2,SVT1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,RödaLund,RödaLinköping,

ErikSvensson,

.

I eftertänksamhetens

kranka blekhet över…

.

När Daniel Westling från Ockelbo gifte in sig i Kungahuset höll han ett bejublat tal till sin Victoria. Bruden grät glädjetårar. Damerna bland gästerna tog fram sina spetsnäsdukar, snöt sig försiktigt i snibbarna och snyftade rört. Middagssällskapet applåderade flera gånger och avbröt Westlings tal med spontana utrop som ”Åhh!” och ”Förtjusande!”. Enligt kvällspressen ”tog han hela svenska folket med storm”…

.

.

När socialdemokraterna hyllade sin nye ”hövding” var det naturligtvis ritualen lite mer folklig. Lite mindre blåblodig. Men Håkan Johult höll definitivt ett tacktal i samma höga klass. Extrakongressen applåderade, skrattade och jublade i eufori. På modernt vis kramade ledamöterna om varandra och likt en supporterklubb stampade de i golven, ställde sig upp och busvisslade av glädje.

Här fick det grånade, slitna partiet äntligen den ”gråsosse” man längtat efter. Mona Sahlins ”begravningstal” jordades och ledamöterna fick än en gång höra alla de älskade ord som man trodde sig ha förlorat för gott. Ännu en gång fick de lyssna till de stora orden om frihet, rättvisa och solidaritet.

.

.

Juholt bjöd de sina på allt tänkbart godis. En politisk julgransplundring för vuxna. Både barn och pensionärer ska ha det bra. Ungdomsarbetslösheten ska köras på porten och alla andra ska ha jobb eller åtminstone hög A-kassa. Inga mer dyra elräkningar. SJ:s tåg och T-banan ska komma i tid även när det är vinter. Komvux, universitet och skolor ska få mer resurser. Jobben inom den offentliga sektorn ska få högre status (lön). Kulturen, biblioteken och museerna nya resurser. Skattesystemet ska ses över. Som grädde på moset ska de som jobbar ändå inte få några nya skattehöjningar.

Självklart att alla inom partiet var upprymda och hänförda inför allt det goda som bjudits. Inte minst dess vänster:

”Han klev upp där och man kände att efter 20 sekunder hade han gjort succé. Han gjorde succé bland både delegater och journalister, och det var ganska omskakande att höra en så bra talare”, sa exempelvis Göran Greider.

”Han talade om jämlikhet på ett sätt som ingen socialdemokratisk ledare har lyckats göra sedan Palmes tid, och jag tror att talet gick allra bäst hem hos de allra äldsta och de allra yngsta”, fortsatte han.

Chefredaktören för SSU:s tidskrift Daniel Suhonen fyllde på med beröm:

”Han gav rörelsen hoppet tillbaka. Fredrik Reinfeldt har fått mycket att tänka på. Vi andra har underbara dagar framför oss.”

Men i kongressens kulisser fanns också en mycket, mycket grå socialdemokratisk eminens. Där i dunklet stod den förre finansministern och ledaren för ”kanslihushögern” i ”Rosornas krig” på 1980-talet, Kjell Olof Feldt, som avstod både från att stampa i golvet och att busvissla.

”Ja, nu har han sagt allt vad vi vill. Nu återstår att tala om hur vi ska åstadkomma allt detta”, blev hans avmätta svar när SVT bad honom om en recension av Juholts jungfrutal.

För hans del hade, med Shakespears ord, ”beslutsamhetens friska hy redan gått över i eftertänksamhetens kranka blekhet”.

.

–

I det engelska ”War of roses” sköt man med långbågar.

I Sverige var det Kjell Olof Feldt och Stig Malm som skällde.

.

Jag är böjd att hålla med. Men det gör jag från en utgångspunkt rakt motsatt den nyliberalism som Feldt anammat. I sitt tal hade Juholt en vacker retorisk figur som det heter numer. Han deklarerade stolt att det egna partiet minsann ”inte är ett börsnoterat företag” utan en folklig rörelse. Ett påpekande som är både sant och falskt. Visst är det en medlemsorganisation. Men dess politik är kopplad till börsens dagsform. Eller mer precist, de stora kapitalägarnas behov. Sanningen är också att rörelsen har slutat att röra sig och att ingen rehabilitering i världen kan få i gång dess stelnade leder. För en hel generation är partiet märkt som en motkraft till den verkliga rörelse i Sverige som kämpat för social demokrati.  I den praktiska politiken har man levererat kontrareformer. I de avslutande delarna av sitt tal gick dessutom Juholt 130 år tillbaka i tiden och förnekade där indirekt socialdemokratins  historiska pionjär, August Palm, och dennes socialistiska vision:

”När arbetarrörelsen var ung ville August Palm – som för 130 år sedan tog socialdemokratin till Sverige – avskaffa den arbetsfria inkomsten. Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete, vare sig genom ränta eller profit. Detta i dag orealistiska krav omvandlades till den moderna idén att vissa saker ska skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft.”

.

Möte med August Palm i Kiruna I Maj 1908

.

Det han säger är att i den privata sektorn där ska bolagens ägare få tjäna pengar på andras arbete. Med hjälp av både ränta och profit. En mindre verksamhet, den offentliga sektorn, varav en stor del handlar om vår välfärd, ska dock få skötas utan ”ekonomisk vinst som främsta (?) drivkraft”. Dessutom. I sista hand blir allt det goda i denna sektor helt beroende av hur det går för den privata sektor som dominerar och bestämmer över vår ekonomi.

När denna ekonomi, alltså kapitalismen med dess räntor och profiter, hamnar i olag och i sina väldiga kriser, då underströk Juholt i sitt tal, med en hälsning till börsen, att han minsann är beredd att stå för en väl så kraftig åtstramning som borgarna.

”Vi var tvungna att ta itu med underskotten. Hade vi inte gjorde det hade hela vår svenska välfärdsmodell äventyrats. Därmed har jag lärt mig en sak: När det kommer till ekonomiskt ansvar och ordning har borgerligheten ingenting att lära svensk socialdemokrati! Mona Sahlin stod upp när Carl Bildt misslyckades. Göran Persson byggde den airbag som räddade Anders Borg när den internationella finanskrisen gjorde att världsekonomin kraschade.”

I sin inledning hade han hävdat att det var nödvändigt att ompröva socialdemokratins förlorade år /med Göran Persson och Mona Sahlin som ledare för partiet/ :

”2006 röstades vi bort för att vi brast i vår förmåga att förverkliga jämlikhet och solidaritet efter ett långt och på många sätt framgångsrikt regeringsinnehav. 2010 lämnade ännu fler oss för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys och en politik med socialdemokratiska förtecken… Därför är vårt besked; vi förstår att ni är många som tvivlar på oss, som tvivlar på vad vi vill med Sverige. Vi lovar att skärpa oss så att vi återigen förtjänar ert förtroende.

Men bara tjugo minuter senare hyllade han ändå sina föregångares politiska fiasko. För säkerhets skull har han också senare markerat denna kompassriktning ännu tydligare genom att utse Tommy Waidelich som partiets ekonomiska talesman. En generationskamrat som tackade för utnämningen genom att omedelbart ge sin trosbekännelse till ”de nuvarande budgetreglerna med stabila finanser, budgettak och överskottsmål”. Trots att vi lever med massarbetslöshet hyllade han dessutom Anders Borg, ”som skött sig bra”. Han säger vidare att just Kjell Olof Feldt är en förebild…

.

.

”Anders Borg har skött sig bra”, menar Johults ekonomiska talesman.

.

Självklart är det bra att socialdemokratins nye hövding börjat sitt ledarskap med många vackra ord om social jämlikhet. Dagordningen för debatten flyttas vänsterut.

Men att som Juhonen tro att ”vi har underbara dagar framför oss” är minst sagt överord.

Framförallt som Juholt i sitt tal inte med ett ord berörde den nödvändiga och fullständigt radikala omställning av samhället som krävs när det gäller vår produktion, vårt boende och våra transportsystem. Allt för att klara jordens hotade resurser och miljö. Kanske beror det på att han är uppvuxen i värmen från Oskarhamns kärnkraftsverk, gillat denna och inte tyckte att det, i skenet av vad som händer i Japan, var ett särskilt lämpligt tillfälle att ens beröra energifrågan? Dessutom borde det smaka illa för vänstern att Johult  redan från början varit en aktiv  och varm förespråkare för den svenska krigsinsatsen i Afghanistan.

Vi får se hur länge ”beslutsamhetens friska hy” sitter i. Kanske har den gått över till den vanliga sjuka blekheten redan vid partiets ordinarie kongress i september…

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokraterna, August Palm.Göran Greider,

Daniel Suhonen, Kjell Olof Feldt, rosornas krig

I pressen: SVD1,DN1,DN2,,SVD2,DN3,AB2,GP1,GP2,AB3,DN4,SVD3,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Den här bloggposten ser inte ut som alla andra. Den är lång och snäv när det gäller  sitt ämnesval.  Stilen är dessutom ovanlig för många, i huvudsak en polemisk diskussion om vårt förhållningssätt till den libyska revolutionen. Men jag har valt att lägga ut den eftersom det är en fråga som berör många av oss djupt in i våra hjärtan.

I dag för en vecka sedan hade den libyska revolutionen varit likviderad – om inte USA, Frankrike och Storbritannien hade satt in sina luftangrepp mot Khaddafis flyg- och stridsvagnskrafter.

.

.

Det är en sanning som en del människor med anspråk på att vara socialister vägrar att ta i sin mun. Eller så väljer de att spotta ut den så fort som det bara är möjligt.

Men ibland måste man svälja en besk medicin. Hur illa den än smakar!

Det går inte heller att lösa upp en gordisk knut genom att likt en struts bara låtsas som att den inte finns, strosa förbi och sedan gömma huvudet djupt ner i ökensanden tills allt är över.

Diskussionen om solidariteten med de libyska revolutionärerna och FN:s beslut om att med militära medel upprätta ett stopp för diktaturens stridsflygplan och dess tunga vapen hade uppenbart varit helt meningslös om inte franskt attackflyg under lördag/söndag förra veckan slagit ut lojalisternas stridsvagnskolonn med dess rader av försörjningsfordon och pansarinfanteri. I stället för revolutionärer i likkistor fick vi dagen efter se bilder på hur hela den långa reträttvägen söderut till Ajdabiya var kantad med söndertrasade, förvridna och utbrända militärfordon.

Hade dessa mordvapen inte för gott begravts i ökensanden. Ja, då hade tveklöst samma vapen med furiös eldgivning in över rebellernas ställningar i stället skrivit det sista kapitlet i det månadslånga upprorets historia.

De filmer som tidigare tagits på stridsvagnarna med dess skurar av automatisk raketammunition inför stormanloppet mot Bengazir var entydiga. Liksom all rapportering från media dagarna innan. Med sitt monopol på flyg, mobilt artilleri, stridsvagnar och specialtränade miliser hade Khaddafis regim på kort tid förintat rebellfäste efter rebellfäste i stora delar av landet. Det folkliga upproret mot diktaturen var på väg att sluta med en hämndlysten orgie i massterror där Zaif Khaddafis mördarband, med hans egna ord, skulle gått från ”hus till hus och från garderob till garderob” för att jaga upp och döda de sista upprorsmännen. Tusentals unga revolutionärer hade redan dödats. Nu skulle alla överlevande kämpar likvideras.

.

.

Här en rebellkvinna i Bengazir som firar

förstörelsen av Khaddafis stridsvagnar

.

Mina och andras förhoppningar, om att revolterande meniga soldater och lägre befäl i Egyptens och Tunisiens vältränade armékårer skulle vända ryggen åt sina egna generaler för att i stället undsätta den libyska revolutionen, infriades aldrig. Därför hade både jag och min bloggkompis Benny en positiv inställning till att FN:s säkerhetsråd – efter lång tvekan och i sista stund – gav efter för upprorsrörelsen som på sina bara knän bad om militärt understöd. Så här skrev jag själv dagen före den franska flyginsatsen:

”Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:

Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.”

Samtidigt ansåg ledaren i den tidning där jag själv brukar medverka, Internationalen, att FN:s beslut var felaktigt därför att:

”Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen.”

En i och för sig helt rimlig analys. Utan FN-insatsen hade kriget inte förlängts. Det hade avslutats samtidigt med att tidningens trycksvärta torkat. Men dessvärre med garantier för oppositionens nederlag och revolutionärernas död…

.

.

Vad hjälper en personbil mot en stridsvagn?

.

Det är den sanning vi måste svälja. Hur vidrigt det än smakar med en insats av flygstridskrafter från NATO-länder. Det är den sanning som inte kan undgå någon som försöker analysera verkligheten. Det är på samma sätt magstarkt att ”ta en tupplur” när det hela händer för att en vecka senare, som exempelvis Fjärde Internationalens sekretariat, när man i ett färskt uttalande helt hoppar över den libyska revolutionens ödestimmar. I stället väljer sekretariatets byrå bekvämt nog att helt fokusera på de framtida riskerna med den militära interventionen.

.

.

Gilbert Achcar är en libanesisk revolutionär socialist. Under många år på 1980- och 90-talen medlem i Fjärde Internationalens sekretariat. I dag författare och professor vid universitetet i London med ämnen kring studier av Nordafrika och Mellanöstern. Han hade till skillnad från sina kamrater i dagens sekretariat hunnit inse vad som höll på att hända och var snabb att ta ställning:

”Inte desto mindre återstår fakta. Hade Khaddafi tillåtits att fortsätta sin militära offensiv och inta Bengazi hade det blivit en stor massaker. Här har vi ett fall där befolkningen i sanning är i fara och det finns inget annat tänkbart alternativ som kan ge skydd. Det handlade om timmar, som mest om dagar och man kan inte i namn av antiimperialistiska principer sätta sig emot en aktion som kommer att förhindra en massaker på civila. Detta på samma sätt som när det gäller polisens natur och dess dubbla roll i en borgerlig stat. Det går inte att klandra någon för att denne ropar på polisen, i namn av antikapitalistiska principer, när någon håller på att bli våldtagen och det inte finns något annat sätt att stoppa våldtäktsmännen.”

.

.

Nu är rädslan för att händelserna i fortsättningen ska komma att bestämmas av imperialismens egen dagordning självklart befogad. Jag är också övertygad om att de av mina kamrater som har tagit ställning mot flyginsatserna har gjort detta med omtanke och i omsorg om den arabiska revolutionens framtid. Den matris eller gjutform, som kamraterna använt sig av när det gäller USA-imperialismens roll, har under alla år i mitt vuxna liv dessutom fungerat alldeles utmärkt. Alla USA:s krigsinsatser, från Vietnam över Grenada till Balkan, Irak och Afghanistan har ytterst syftat till att skydda de egna kapitalisternas klassintressen. ”USA har inga vänner. Bara intressen”, som Vita husets talesmän brukar säga i sina filosofiska stunder.

Men detta betyder inte att vi kan återanvända samma matris gång på gång utan att vid varje särskild händelse stanna till, göra en konkret analys av denna och försöka bestämma olika konsekvenser för dess tänkbara framtida förlopp i ett vidare globalt sammanhang, allt beroende av vilka beslut som fattas vid det givna tillfället. Ser vi exempelvis långt tillbaka i backspegeln, bortom Vietnam, när USA och FN 1956 med militära hot tvingade Israel, Frankrike och Storbritannien att retirera med sina trupper från det egyptiska Sinai och kanalstaden Port Said i en långtgående eftergift åt Egyptens dåvarande revolutionsledare Gamal Nasser, var det exempelvis ett beslut som hade förtjänat vårt stöd (Sammanlagt 12 160 svenskar deltog i detta FN-uppdrag). Spanar vi ännu längre tillbaka i tiden, till den Spanska revolutionen under 1930-talet, var den tidens socialister självklart för att de demokratiska imperialiststaterna skulle undsätta den republikanska sidan med vapenhjälp. Tyska Kondorplan bombade Guernica och revolutionärerna i Spanien hade säkert gärna sett att den franska folkfronten i regeringsställning, om än under fransk imperialistisk flagg, hade bombat Francos ställningar.

.

.

En FN-soldat möter människor i Gaza

sedan Israel tvingats att dra sig tillbaka

.

För att helt undvika frågan har en del partier och grupperingar valt att förneka att det handlar om ett folkligt uppror i Libyen. Andra förnekar att det överhuvudtaget finns en arabisk revolution. Till sist finns det grupper som skriver om hur det hela ”borde ha gått till”.

”Om inte verkligheten passar för våra gamla matriser. Ja, då skriver vi om den…”

Dettta skulla kunna vara devisen för gruppen bakom den dagliga webbsidan för ICFI, ”International Committee of the Fourth International” som förenklar sin tillvaro när man konstaterar att:

”Västmakternas koalition har gått in i ett inbördeskrig till stöd för en rivaliserande fraktion av den libyska eliten baserad i Bengazi…”

När detta konstaterande väl är gjort är det bara för ICFI att blåsa på mot den krigsinsats som sanktionerats av FN:s säkerhetsråd. Här finns ingen konkret analys av upproret. Inga tveksamheter. För tidningens redaktion handlar striderna bara om att Västmakterna utnyttjar ett inbördeskrig mellan två olika fraktioner av den libyska borgarklassen i syfte att ta kontrollen över landet och dess oljeflöden. Att man redan har fått en stor del av denna kontroll från Khaddafi och att IMF applåderat landets privatiseringar och öppenhet för utländska investeringar så sent som för två månader sedan är inget som bekymrar hemsidan.

.

.

I dag är mötesplatsen i Bengazir omdöpt till Tahirtorget

Här en fotoutställning med bilder på alla de

politiska fångar som Khaddafi lät hänga offentligt

efter ett fängelseuppror 1996

.

Kommunistiska Partiet (KP) med sin tidning Proletären friserar inte verkligheten lika hårt, inte lika kortsnaggat som ICFI utan väljer att låta en och annan hårtest vara kvar. Vi har fått se ”storslagna folkuppror i Nordafrika”, menar man.  Men väljer sedan att medvetet krympa betydelsen av det som hänt:

”Storslaget, som sagt. Men är det verkligen revolutioner vi sett och ser i Nordafrika, som påstås av nybliven imperialistisk vänster?

Nej, tyvärr. Politiska revolutioner stannar inte vid tyranner, utan de sveper undan en gammal social ordning och ersätter den med en ny; revolutioner störtar härskande klasser och bär fram undertryckta klasser till den makt de tidigare varit uteslutna från; revolutioner vänder upp och ned på maktordningen i samhället, sveper undan den tidigare maktens institutioner och banar väg för nya sociala relationer.

Hur storslagna folkupproren i Nordafrika än är, så uppfyller de inte något av dessa kriterier. Hosni Mubarak ersattes av militärstyre. Ben Ali av sin tidigare premiärminister (som nu ersatts av andra företrädare för en regim som inte avsatts).

Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om. Men ännu bara inom ramarna för en befintliga social och politisk ordning. För att i grunden ändra de sociala relationerna krävs betydligt mer, krävs den revolution vi ännu bara sett det spontana preludiet till.”

Här försöker man sparka omkull vedertagna och användbara marxistiska begrepp. En politisk revolution måste helt plötsligt vara en social revolution för att godkännas. Om än en järnhård politisk diktatur störtas i graven är det ingen revolution. En demokratisk revolution är ingen revolution. Hur det var med Pariskommunen 1871 borde man fundera över.

.

.

Dess program, älskat av Marx, hade många likheter med de krav som formulerats av de arabiska massrörelserna. Upproren i Egypten och Tunisien beskrivs som avslutade kapitel. Trots att det i Egypten rapporteras så gott som varje dag om nya strejker eller om anställda som försöker göra sig kvitt sina av diktaturen utsedda chefer. Politiska partier är tillåtna.  En oberoende fackföreningsrörelse växer fram. Inte heller i Tunisien ser vi en avslutad process. I hela regionen flammar protesterna och spännande politiska diskussioner förs överallt. Allt detta viftas bort med orden om att ”Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om”…

”Något mer”? Handlar det inte i stället om väldiga kliv? Om språng framåt som ingen kunde drömma om för bara tre månader sedan?

Vare sig Marx eller människomassorna på Tahirtorget i Kairo skulle förstå det nyspråk som Proletären skapat och som man säkert tar till bara för att partiets nuvarande förebilder Hugo Chavez i Venezuela eller Fidel Castro på Kuba negligerat eller underskattat de väldiga massrörelserna i arabvärlden.  När det gäller Libyen har dessa hela tiden sett Khaddafi som en legitim företrädare för den libyska staten. De har inte heller formulerat ett enda ord till försvar för upproret utan har i stället förespråkat olika fiktiva ”fredsinitiativ”. En linje som KP gjort till sin. Proletären har inte heller i någon enda artikel försökt ge sina läsare en konkret analys av det väpnade uppror mot diktaturen som nu har pågått i över en månad.

.

.

Proletären har dessutom levererat en sensationell nyhet, ett scoop som man är ensam om i världspressen: som dock tycks vara helt uppdiktad:

”Det påstås att den libyska oppositionen begärt den assistans som bomberna nu ger. Men det betyder inte att det libyska folket välkomnar bombkriget, bara att de finns krafter inom oppositionen som står beredda att pantsätta en seger hos de krigförande makterna.”

Vad jag har kunnat läsa och höra under dessa dramatiska dagar är sanningen den rakt motsatta. Vad man än tycker om det så är det en fullständigt enad opposition som inför risken för ett nederlag och en massaker till sist begärt flygunderstöd. Men samtidigt fortsatt vara emot ”boots on the ground”. Alltså en markinvasion. Jag förstår att många kan ha invändningar mot denna begäran. Men det behövs inga falskmyntare i politiken. Proletärens ”scoop” har man kratsat ihop på egen hand i redaktionslokalerna på Fjärde Långgatan i Göteborg

Rättvisepartiet socialisterna har till skillnad från ICFI och KP en positiv grundinställning till den libyska revolutionen, men har inte presterat en analys av det som faktiskt sker utan mästrar i stället upprorsrörelsen. På sin hemsida har man översatt en artikel från Robert Bechert i den egna internationella organisationen, Committee for a Workers´International, som får stå för den tunga argumentationen i den libyska frågan. Hans inledande ord berättar om en egen önskedröm. Men inte om verkligheten:

”Det är emellertid, trots Gaddafiregimens blodisande ord, inte alls säkert att dess relativt små styrker skulle ha kunnat gå till en fullskalig attack mot Benghazi, Libyens näst största stad med omkring en miljon invånare. Ett massbaserat försvar av staden skulle ha kunnat ta udden av attacken från Gaddafis relativt små styrkor.”

.

.

Det här skrevs samtidigt med att Khaddafis stridsvagnar börjat öppna eld mot Bengazi och beskrivs som ett alternativ till ”den imperialistiska interventionen”. Hur Bechert tänkt sig att revolutionärerna i Bengazi över en natt skulle kunna byta ut sina egna försvarsställningar mot ”ett massbaserat försvar av staden” är för mig obegripligt. Framförallt som Khaddafis styrkor visserligen var relativt få i förhållande till ett konventionellt krig. Men stora och med en fruktansvärd eldkraft i förhållande till det illa beväpnade, helt otränade och amatörmässigt organiserade försvaret av staden. ”Vi möts av vapen som stater använder mot varandra”, som en retirerande rebell uttryckte det i en intervju med Aljazeera.

”Flygförbudszonen kommer inte automatiskt att leda till störtandet av Gaddafi”, skriver Bechert vidare. ”Nyckeln till störtandet av diktaturer är, som de egyptiska och tunisiska erfarenheterna visar, arbetarklassens och ungdomars rörelse”, fortsätter han och levererar sedan en schablon för ett program som alla socialister kan instämma med.

Så långt allt väl. Dessa truismer kan vi alla vara överens om. Men det som hänt i Libyen skiljer sig dramatiskt från det som utspelats i grannländerna. Den egyptiska matrisen kan inte tryckas ner över den libyska revolutionen. Vad vi såg i Bengazi den 17 februari när det hela började var att tålamodet hos framförallt ungdomen brast långt innan man hade fått denna ”nyckel” till framgång. Med ett furiöst ursinne slog man i stället sönder dörrar och portar till diktaturens fängelse. Snart nog två generationer i Libyen har levt under ett förtryck som skingrat varje försök till en organisering självständig från Khaddafis statsapparat med ett hänsynslöst våld. Barn och ungdomar har fått lära sig raderna i Khaddafis Gröna bok utantill ( hans försök att apa efter Maos lilla röda ) och har i hans statstelevision fått se de offentliga hängningarna av de oppositionella som inte torterats till döds. De har levt i ett orwellskt samhälle. För övrigt under samma årtionden som KP såg Khaddafi som ”en antiimperialistisk bundsförvant”. Dessa våldsamma februaridagar i Bengazi minner mer om Spartacus` slavuppror och Pariskommunen 1981.

.

.

Med nära nog sina bara händer besegrade ungdomarna stadens soldater och säkerhetsstyrkor. Många av revolutionärerna dog. Andra skadades svårt. Vid stormningen av den avskyvärda säkerhetspolisens baracker använda man i brist på vapen grävskopor och schaktmaskiner. En ung kille sägs ha spelat en avgörande roll för framgången när han offrade sitt eget liv genom att använda en fullastad tankbil som murbräcka mot huvudkasernens väggar…

På bara fyra dagar svepte sedan upproret över landet. Hundratusentals. Ja, miljoner människor jublade över sin frihet. Rebellerna med sin ”armé av trashankar” spred sig med hjälp av sina pickups över hela landet. Även i stora städer i västra Libyen som Misrata och al-Zawiya kastade människor av sig sina bojor. I stora delar av Tripoli, dit Khaddafi dragit tillbaka sina kärntrupper, demonstrerade människor mot regimen. Som i arbetarklassens förorter Tajoura och Gurgi. Arbetarna och ledningarna för landets sex oljeterminaler solidariserade sig med upproret. Skar av alla flöden till Khaddafi men fortsatte att leverera till de städer som hölls av rebellerna.

Skälen till den snabba vändning som kom är många. Det främsta var att Kahaddafi hade ”de vapen som stater har när de krigar”. Upprorsrörelsen hade bara sina pickups och lättare automatvapen.  I Egypten var – och är – armén i viktiga avseenden den inhemska borgarklassens främsta politiska parti. Mubarak hade en relativ självständighet. Men bara relativ. När militären till sist fann honom förbrukad fick han gå. I Libyen hade armén en relativ självständighet. Men bara relativ. När Khaddafi fann någon general förbrukad kunde denne bli avrättad. Den våldsapparat som garanterade hans egen familjediktatur var egna personliga miliser utan konkurrerande högre befäl ( han hade lärt sig av sin egen militärkupp ). Miliser där var och en av de enskilda soldaterna personliga öden bokstavligen hängde i det rep som stramt hölls av Khaddafi själv. Inte minst den Afrikanska legionen, rekryterad från det Svarta Afrika, hade och har en utsatt situation.

.

.

Libyens karta och demografi skiljer sig också helt och hållet från Egyptens. Med en gles befolkning, med mindre städer och oerhörda avstånd mellan olika befolkningscentra, spelar såväl flyg som stridsvagnar en helt annan roll. I Kairo eller Alexandra kunde Mubarak inte använda sig av stridsflyg.

Till sin natur är vare sig raseriutbrott eller spontana väpnade resningar särskilt förberedda eller välorganiserade. Detta gäller inte minst för upprorsrörelsen i Libyen. Har man några timmar eller dagar på sig för planering hinner man inte med så mycket av förberedelser. Rättvisepartiets förslag om hur det i stället skulle kunna ha gått till, då för en vecka sedan, är därför skrivna i lösan ökensand.

Dessutom. I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen. Under upproret har det gått att läsa att en del egyptiska arbetare stannat kvar och gått med på rebellsidan. Men hundratusentals andra, kanske över en miljon har flytt kriget.

I en annan skrivning devalverar Bechert motståndsrörelsen politiskt:

”Revolutionärernas utbredda användande av den gamla styrande monarkins flagga kunde inte annat än att stöta bort de som inte vill ha en tillbakagång till det förflutna och som Gaddafi använde sig av för att rättfärdiga sitt styre.”

Det här påståendet är rent nonsens. Libyens gröna flagga är en symbol för diktaturen. Den gamla flaggan som nu vajar över befriade områden svarar inte mot en vurm för monarkin. Den är i stället en symbol för den långa kampen för självständighet från den italienska ockupationen. Dess tre färger symboliserar Libyens tre regioner. Ingenting annat.

.

.

När Kahaddafi i sina senaste tal gång på gång åberopar sig på kampen mot den italienska ockupationen känns det dessutom lite förmätet. Han var bara nio år 1951 när Libyen blev självständigt och den kung Idris al-Mahdi as-Senussi som han störtade i en militärkupp 1969 hade trots allt den goda smaken att vägra sätta sin fot på libysk jord så länge det fanns kvar en enda utländsk kolonisatör. I sin diskriminering av östra Libyen och då inte minst av Bengazir har Khaddafi dessutom avlägsnat det mausoleum som fanns i staden till minnet av den legendariske frihetskämpen Omar Mukthar, som under många år ledde motståndet mot Italiens ockupation…

Genomgående för alla texter som menar att det var fel av FN att acceptera den libyska oppositionens begäran om flygunderstöd från Väst är att de alla rasar mot USA hyckleri. Mot dubbelmoralen, mot att Vita huset har två tumstockar eller dubbel bokföring när man å ena sidan i praktiken gett klartecken för saudiernas militära invasion av Bahrein, vilar på hanen när det gäller Jemen och stödjer Israels ockupation av palestinska landområden, samtidigt som man nu säger sig undsätta civila i Libyen.

Det är bara att hålla med. Men gör de inte alla en logisk saltomortal? Visst det är dubbelmoral. Accepterar man libyernas begäran om undsättning varför inte då också vara lika välvilliga när det gäller samma begäran om hjälp från oppositionen i Bahrein? Eller hörsamma palestiniernas krav på att USA ska stoppa alla Israels bosättningar? Är det rim och reson att uppmana USA att ge f-n i att lyssna till den libyska oppositionen bara för att man helt negligerar krav på demokrati och rättvisa i andra länder?

Till sist. Varför gör dom då på detta viset? Ja, jag har inga tvärsäkra svar. USA har militär hegemoni i världen. Det visar inte minst den inpiskning i Libyenfrågan som kom, när Obama efter en lång tvekan och trots avrådan från Pentagon, ändå valde att ingripa. Men landets absoluta ekonomiska makt är definitivt bruten och det går utan vidare att påstå att det sker en snabb förändring av styrkeförhållandena mellan världens stormakter. USA ”har inga vänner och inte heller några intressen i Libyen” hävdar inflytelserika republikaner. Jag vågar påstå att USA:s oklarheter och tvekan de senaste månaderna inför varje beslut som rört hela arabregionen ytterst handlar om något så banalt som en djup strategisk osäkerhet hos USA:s härskande eliter när det gällt framtiden. Den här bloggen har redan blivit mer än för lång. Så inte minst denna del av diskussionen måste vi på vår blogg och alla andra fördjupa.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libien, Khaddafi, NATO, FN,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD2,DN3,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN5,DN4,DN5,

Bloggare: Svensson,Jonas Sjöstedt,Jinge,RödaMalmö,Warlenius,RödaLund,B&P,

.

Vi är många som ibland drömmer om att det vore lika enkelt för den arabiska revolutionen att segra som att susa fram på en nylagd motorväg. På samma sätt vill vi att kontrarevolutionen ska ha lika svårt att ta sig fram som en fisk på torra land…

.

.

Men om vi inte vaknat förr innebär den senaste tidens bakslag i länder som Bahrein, Jemen och kanske främst Libyen, en snabb förflyttning till verkligheten. Unga och gamla frihetskämpar dödas. I de städer som diktaturens Libyen intagit pågår den blodtörstiga klappjakten på alla rebeller. De torteras först – för att sedan dödas. Khaddafi eller ”Kungen av Afrika” som han kallar sig själv befriar sina medborgare från de upprorsmän han valt att håna som ”avskum”, ”råttor”, ”kackerlackor”,”söner till hundar” eller ”Al-Quaidas terrorister”…

Revolutionen är en fest! Kontrarevolution är terror!

Vi ser att den ”arabiska nationen i sin helhet” är inne i en häftig rörelse av uppbrott och uppror som ytterst handlar om att dess 300 miljoner människor levt och lever i maktlöshet. Herrarna från kolonialtiden är borta men har ersatts med egna despoter. Diktatorer som gärna knyter an till en antikolonial historia men som i symbios med de forna herrarna från Väst har fortsatt förtrycket. Som för alla andra historiska processer finns det ingen kristallkula där vi kan se rörelsens väg in i framtiden. Det finns ingen linjär evolution. Ingenting är på förhand givet. Vi vet att det skrivs historia. Men vet samtidigt inte hur de sista kapitlen kommer att skrivas.

Den israeliske författaren Ari Uvnery har gjort en pedagogisk jämförelse:

”För arabvärlden kan 2011 komma att få samma betydelse som 1848 var för Europa. Det var då, när det franska folket reste sig, som revolutionens vågor spred sig över kontinenten…/

Det ser ut som om vi kan lära oss mycket av detta och då inte bara positiva saker. I Frankrike, sopade upproret bort en korrupt regim, men skapade samtidigt grundvalen för den förste av Europas moderna diktatorer, Napoleon III, att komma till makten. I Tyskland, då fragmenterat i ett dussintal kungadömen och hertigdömen, blev härskarna skrämda och lovade demokratiska reformer. Men samtidigt som debattens vågor gick höga mellan lagstiftare och politiker i Frankfurt om den kommande konstitutionen, samlade kungarna sina arméer, krossade demokraterna och inledde en ny era av förtryck…/

1848 års revolutioner lämnade bakom sig ett arv av besvikelse och desperation. Men de var inte förgäves. De värdefulla idéer som föddes under dessa svindlande månader dog aldrig, senare generationer kämpade för att förverkliga dem i alla länder på kontinenten…/

Också de arabiska revolutionerna kan komma att sluta i misslyckanden och besvikelser. Ur dem kan komma att födas nya diktaturer. Här och där kan det springa upp otidsenliga religiösa regimer. Varje arabiskt land skiljer sig från de andra och i vart och ett av dem kommer händelseförloppen att påverkas av lokala förutsättningar. Men vad som hände i går i Tunisien och Egypten, vad som händer i dag i Libyen och Jemen och vad som händer i morgon i Saudiarabien och Syrien kommer att för lång tid bestämma karaktären på alla arabiska nationer. På den globala scenen kommer de att spela en helt ny roll.”

Detta är ett nära nog oumbärligt synsätt om vi ska försöka förstå den dramatik som nu utspelas i arabvärlden. Det är dessutom ett bra vaccin mot en del av de scenväxlingar från eufori till tragedi som nödvändigtvis kommer att följa. Vi ser en ojämn – och kanske en sammansatt utveckling av demokratiska revolutioner som utkämpas mot en botten av stor fattigdom och en allt större social ojämlikhet. Samtidigt är den Arabiska nationen 2011 naturligtvis ingen enkel kopia av Europa 1848. Sammanhangen skiljer sig ofta. Inte minst handlade demokratirörelserna i Europa i sin linda först och främst om att en vital och energisk borgarklass ville kasta av sig feodalismens tunga politiska ok. Borgarklasserna i arabvärlden är däremot svaga och taniga och oftast underordnade eller kraftigt beskurna av kapitalisterna i de gamla imperierna.

.

.

Gamal Abdel Nasser i högform

.

Förutsättningarna för dagens arabiska revolutioner skiljer sig också radikalt från de som gällde under kampen för nationell självständighet efter Det andra världskriget. När banden då klipptes med de gamla kolonialmakterna tvinnades ofta nya med stalinisterna i Moskva. Fullständigt deformerade socialistiska ideologier importerades och översattes till en ”arabisk socialism”. Ibland under samlingsnamnet ”nasserism”. Viktiga och värdefulla nationaliseringar av tillgångar som Suezkanalen och oljefält förverkligades, men makten över de nya rikedomarna hamnade aldrig under demokratisk kontroll från befolkningen utan stannade hos de monarkier eller militärer som snabbt tog monopol över politiken och de nya statliga organisationer som skapades där kolonialmakterna besegrats.

De uppror och de revolutioner som i dag skakat om hela arabvärlden har sin självklara grund i att de gamla hjältarna från befrielsetiden bara berikat sig själva och korrumperat ett litet skikt i stat och företag. Detta samtidigt som de fullständigt misslyckats med att leda en övergång till samhällen där framförallt de nya generationerna kan leva värdiga sociala liv och ha makt och frihet över sin framtid.

.

.

Muammar Khaddafi i Libyen eller Hamad al-Khalifah i Bahrein. Bägge möter de kraven på demokratiska konstitutioner och frihet med våld. Al-Khalifah tar hjälp av legoknektar från Pakistan och hundratals pansarvagnar med besättningar från Saudiarabien. Khaddafi, som alltsedan 2004 lekt ”Bunga,bunga” tillsammans med Silvio Berlusconi, fått beröm av IMF och Tony Blair, samtidigt som han i stegrad takt öppnat upp Libyens ekonomi för privatiseringar och  utländska investeringar, använder sig nu patetiskt nog av gammal nationell retorik som en sista skans  för sin familjediktatur och dess ursinniga försvar av sina privilegier.

Beslutet i FN:s säkerhetsråd om att betrakta Libyen som en ”flygfri zon” måste ses i de sammanhang jag här har börjat skissa. För mig är beslutet positivt och borde ha kommit för länge sedan. Det legitimerar inte heller marktrupper och en regelrätt invasion. Min utgångspunkt är då att den resning i Libyen, som dragit fram som en furiös sandstorm över hela landet, i grunden är ett genuint folkligt uppror. Det är ingen ”stamfejd” utan en revolution där framförallt landets unga människor vill störta en brutal diktatur. Detta oavsett den tillfälliga sammansättningen av det provisoriska rådet i Bengazi. I och med att Khaddafi svarat på resningen med ett besinningslöst våld iscensatt av de egna miliserna och militära elittrupper har politiken gått över i krig.

Inget hjältemod i världen eller aldrig så många ”events” på Facebook räcker då till för att försvara sig mot de stridsvagnar och attackhelikoptrar som Khaddafi skickar ut mot sitt eget folk. Egyptens och Tunisiens nya makthavare har heller inte gett den militära hjälp som hade varit möjlig.  Alternativet till den ”flygfria zon” som en fullständigt enig opposition krävt är kort och gott ond och bråd död.

Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:

”Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.”

.

.

Dödade libyska revolutionärer…

.

Jag är dessutom övertygad om att beslutet om en ”flygfri zon” hälsas med entusiasm och glädje av andra revolutionärer över hela arabvärlden. Inte minst i Bahrein! I Libyen själv, Tripoli och andra städer som nu förvandlats till fängelser av Khaddafi kan det öppna upp för ett förnyat motstånd.

Hade Khaddafi i stället obehindrat fått likvidera den libyska revolutionen hade motsatsen gällt. Detta hade inneburit ett svårt bakslag för revolutionärer i hela regionen.

Nu kanske det i stället kommer att sluta med att revolutionens dödgrävare, överste Muammar Khaddafi, själv kommer att hamna i en av de gravar han grävt åt andra.

Ner med Khaddafis diktatur!

Seger åt den libyska revolutionen!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik.Libyen, flygfri zon, Khaddafi, Bahrfein, Al-Khalifah, Tripoli

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD5,SVD6,DN5,GP5,GP6,SVD7,

SVD8,DN6,GP,SVD9,SVD10,DN6,AB1,DN7,SVD11,SVD12,SVT1,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

.

Nu på lördag kommer min bloggkompis Benny att prata om den arabiska revolutionen på ett offentligt möte i Göteborg arrangerat av Arbetarmakt, Clarté, marxistarkiv.se, Rättvisepartiet socialisterna, Röda Rummet och Socialistiska partiet.

Alla är välkomna att lyssna och diskutera.

13 00. Pölgatan 5, Gathenhielmska reservatet. Hållplats Stigbergstorget.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi,

I pressen: GP1,GP2,

.

.

I går invaderade Saudiarabien det lilla kungadömet Bahrein.  En skräckinjagande kolonn med 150 pansarvagnar och 1000 soldater, eskorterade av 500 säkerhetspoliser från De förenade arabemiraten, rullade då in i landet över den 12 kilometer långa bro som förenar de bägge länderna. En ”vänskapsbro” som saudiernas diktator, monarken Abdullah, med god framförhalning byggt för att med ett litet blitzkrieg snabbt kunna undsätta sina vasaller i den gamla kalifatdynastin Al-Khalifah. En familjediktatur som under två tidigare sekel organiserade sitt örike som ett protektorat under det brittiska imperiet. Numer har man två herrar att lyda. Dels den saudiske grannen. Eftersom denne i sin tur är en lydregim under USA är Bahrein också underordnat herren i Vita huset. Symbolen för detta beroende är att den amerikanska Femte flottan har sin hemmabas i landets huvudstad Manama.

.

.

Bakgrunden till invasionen är alltmer skärpta krav från den demokratiska oppositionen i Bahrein. Kungafamiljen Al-Khalifah har organiserat sin lilla statsbildning med hjälp av den sunnitiska minoritet som man själv är en del av. Den shiitiska majoriteten på mer än 70 procent av landets befolkning har inget egentligt inflytande över makten eller fördelningen av landets stora rikedomar. Kraven på demokrati och en konstitutionell monarki har slagits tillbaka med brutalt våld vilket har lett till att den demokratiska rörelsens tålamod ebbat ut. I helgen visade tiotusentals människor öppet sin avsky över kungafamiljen och krävde en regelrätt republik.

Men en demokratisk republik så nära inpå livet är uteslutet för den saudiska kungafamiljen och de andra monarkierna på den Arabiska halvön.

För USA innebär detta ännu en svår huvudvärk. På ett smärtsamt sätt blottas än en gång den egna dubbelmoralen inför en hel värld. Landets försvarsminister Robert Gates var på besök i Riyad under helgen och uppenbart har beslutet om en invasion fattats med hans goda minne. En talesman för Vita Huset framhäver dessutom för säkerhets skull ”att detta är ingen invasion”. Bissart nog uppmanar ändå utrikesministern, Hillary Clinton, de främmande styrkorna ”att visa återhållsamhet”. I Sverige talar ett meddelande från TT på samma sätt om ”Grannlandsstyrkor till Bahrein”…

Den Nationella enhetsfronten, som är oppositionens paraplyorganisation och säkert representativ för befolkningsmajoriteten, underströk däremot i går att ”Vi anser att ankomsten om så av en enda soldat, eller ett enda militärfordon, till Bahreins territorium är en ren ockupation och en konspiration mot landets obeväpnade befolkning.”

Nu sker invasionen i skymundan. I medial lä tack vare katastroferna i Japan och det blodiga kriget i Libyen. Men ”den militära hjälpen” till Al-Khalafih- diktaturen kan jämföras med om något land i dag skulle ”undsätta” Khaddafi med stora truppinsatser…

Carl Bildt har ännu inte sagt sitt och det lär nog dröja innan han uppmärksammar denna invasion. För att inte tala om våra egna kungligheter. Kanske vore det på plats med en hälsning från vårt eget Majestät till kung Hamad al-Khalifah att det är dags att avgå…

.

Här kan du läsa mer om bakgrunden:

Bahrein hämtar andan

Pärlrondellen återerövrad

Bahrein i blod

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bahrein, al-Khalifah, Riyad, Libyen, den arabiska revolutionen, Vita huset

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD4,DN5,GP1,SVD5,DN6,DN7,GP2,

.

De antifackliga lagarna är klubbade i Capitol, Wisconsins delstatsparlament. Den rovgirige  republikanske höken, guvenör Scott Walker, har inför ett stort pressuppbåd satt sin signatur under den lagstiftning som i praktiken innebär handklovar på för 225 000 anställda inom stat och kommun när det gäller facklig förhandlingsrätt. Det blir också förbjudet att, trots medgivande, automatiskt dra fackavgiften från de offentliganställdas löner.

.

.

(Wisconsin, Madison). I lördags samlades hundratusen människor i den

största protesten som varit mot de antifackliga lagar som klubbats

.

Fjorton demokratiska ledamöter hade i en månad blockerat ett majoritetsbeslutet genom att ”spela flundra” som det heter i USA. De hade ”försvunnit” i delstaten Illinois i en manöver för att uppmärksamma allmänheten om de drastiska beslut som var att vänta.

Men till sist kringgick Walker deras blockad genom en egen parlamentarisk manöver. Den antifackliga lagstiftning, som låg inbäddad i republikanernas budget, flyttades över till en egen särskild fråga, där det inte krävs att alla ledamöter är närvarande vid omröstningen.

Ett motdrag som innebar schack matt för demokraterna. Deras spektakulära aktion var ett bra sätt för att skapa medvetenhet om vad som höll på att ske. Men som ett enskilt drag helt otillräckligt. Demokraterna och fackföreningsrörelsens ledare hade för det första försvagat motståndet genom att redan från början godkänna budgetens stora nerdragningar när det gäller reallönerna för statens och kommunernas alla anställda. För det andra har de energiskt bekämpat alla lokala krav på en delstatlig total generalstrejk. När lagarna nu till sist klubbats igenom kräver de också att alla anställda ska foga sig i det som skett. Absurt nog hävdar de detta även för de som är organiserade i fackföreningar vars gamla avtal kan vara gällande i ända upp till två år!

Demokraterna försöker i stället att kanalisera in floden av missnöje i lugna parlamentariska fåror. Fokus riktas in mot kommande kompletteringsval: ”Nu gäller det att rösta bort de republikaner som efterhand kommer att stå till omval”. Dessutom utnyttjar man framgångsvågen till att på amerikanskt manér satsa stort på att samla in pengar till de kommande valen…

De enorma demonstrationerna i lördags kan sägas vara som ett lika klassiskt  som massivt ”uppbåd” efter en svår motgång. Vi har sett ett  nederlag.  Men också en väldig motreaktion. Uppenbart har Walker väckt ”den björn som sovit” och hundratusentals människor har blivit klara över vad som skett. Inte bara i Wisconsin utan i många stater runt om i USA. Eftersom Walker varit och är en symbol för den av media så uppmärksammade Tea Party-rörelsen har dess reaktionära politiska dagordning dessutom blivit mer tydlig. I den motståndsrörelse som vuxit fram har gymnasister och studenter i tiotusental deltagit i protesterna. Framtiden kommer att avgöra vilken väg, eller snarare vilka stigar, ”uppbådet” väljer och USA:s socialister, som bara samlar mindre grupperingar, propagerar intensivt för att det som krävs är en facklig kamplinje och ett arbetarparti som kan bryta det borgerliga tvåpartisystemet.

.

Läs mer här för en bakgrund:

Michael Moore i salut för Wisconsins abetare

Från Mellanöstern till Mellanvästern

.

.

Ett femtiotal bönder slöt upp med en traktorkavalkad

En med en dyngspridare ”För Walker”…

.

Republikanernas kampanj mot de offentliganställda orkestreras av argument som ” De privatanställda har fått betala med arbetslöshet och sänkta löner. Nu är det er tur”. För bloggens sifferbitare är här en del intressant statistik som bestrider dessa påståenden:

http://www.nytimes.com/interactive/2011/03/06/us/public-private-employees.html?ref=us

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wisconsin, Madison, Capitol, demokraterna, Tea Party-rörelsen,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

.

I går kväll kastade jag ett och annat getöga på schlagerfestivalens svenska final.

Det mesta såg ut att vara sig likt. Till och med Lena Philippsons bröst hängde med. Visserligen provade en av Eric Saads dansare ett nytt grepp genom att rafsa på sitt kön. Men var det så kul?

Det enda nya var att andra länders musiktyckare i denna genre redan från början ska vara med och påverka vad Sverige ska skicka för bidrag. En redan nästan meningslös musik ska bli än mer tillplattad och utslätad. Varje särart ska arbetas bort. Nivelleringen drivas så långt det går. Snart kan datorer göra jobbet.

Med tre miljoner tittare och glada partiledare på plats  sägs att evenemanget uttrycker en del av vår svenska folksjäl.

Är det så måtte jag ha blivit kulturkonservativ.

För mig håller Ulf Dageby och Sillstryparn från Alternativfestivalen 1975 definitivt ställningen som det bästa bidraget någonsin:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, schalgerfestivalen, Sillstryparn, Lena philppson, Eric Saade
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,AB1,GP1,GP2,GP3,

.

.

I dag lyfter jag hatten för Janne Carlsson som – utan motkandidat! – valdes till ny klubbordförande för Volvo Verkstadsklubb i Umeå. I sig redan en pärla i det fackliga grådasket. Men glansen blir självklart ännu mer lyster och klar med en så rakryggad och politisk klar företrädare. Under alla mina år som aktiv i Volvos Verkstadsklubb i Göteborg och i Socialistiska Partiet har jag många gånger haft nöjet att träffa denna fina människa. Som en av eldsjälarna bakom Bokcafé Pilgatan i Umeå har han också blivit en viktig kulturbärare i sin hemstad.

Min hyllning blir att reproducera hans tal vid en stor fackliga demonstration i Umeå  hösten 2008 mitt under finanskrisen. Här har många andra fackliga företrädare mycket att begrunda och lära:

.

Volvo har, som ni alla vet, på kort tid varslat 520 arbetare på vår fabrik. Inga tjänstemän är berörda.  Till det ska vi också lägga 100-talet visstidsanställda som måste sluta. Det är mer än var fjärde arbetare.

Från första dagen hade klubben ett förslag till åtgärdsprogram för att minimera antalet varslade.

• Vi har krävt olika former av äldreavgångar – Nej, svarar företaget, vi har inte råd

• Vi har krävt erbjudande om frivilligavgångar med ett generöst avgångsvederlag – Vi har inte råd, upprepar företaget

• Vi har krävt utbildningsinsatser – Vi har inga pengar för sådant, ekar företagets svar

• Vi har föreslagit arbetstidsförkortning, t.ex 6 timmarsskift för att dela på jobben – men företaget är bara intresserade om det inte kostar något för bolaget.

Kan någon förstå hur ett företag med en vinst på över 30 miljarder kronor de senaste tre åren, inte har en enda krona över för att bidra till en rimlig lösning på den kris som drabbar oss.

Det är till aktieägarna som man ska säga att det just nu inte finns pengar.

– Tyvärr, det blir ingen aktieutdelning eftersom vi måste använda pengarna till en väl tilltagen, men ändå rimlig engångskostnad för omstrukturering. Vi måste nämligen ta vårt arbetsgivaransvar för dem som har jobbat ihop vinsterna, dem vars dagliga fysiska arbete bidragit till Volvos storhet och styrka. Men hör vi Volvoledningen säga så? Nejdå.

En av anledningarna till att vi demonstrerar idag är alltså att

Vi kräver att Volvo och andra vinstrika företag ska ta sitt ansvar. Det är deras skyldighet, det är deras förbannade skyldighet mot de anställda.

Initiativet till dagens demonstration togs på vårt fackmöte för en tid sedan. Mötet samlade långt över 1000 medlemmar, kanske 13-1400.

Inför mötet hade en spontan namninsamling på några få dagar fått ihop närmare 1400 namnunderskrifter. Missnöjet med hur Volvo behandlar sina anställda är genuint.

En medlem ställde en fråga på mötet:

– Hur kan det komma sig att vi i Sverige, som vid skilsmässa har en lagstiftning som föreskriver bodelning, inte har motsvarande lagstiftning när man skiljs från sitt arbete.

Alltså, det som är juridiskt självklart, nämligen att en part i ett förhållande kan inte kasta ut den andre lottlös, om man tillsammans har bidragit till boets värden och tillgångar – är inte ens en fråga när det gäller att skiljas från sitt arbete

Den svenska lagstiftningen är i det närmaste unik när det handlar om att arbetsgivare kan säga upp anställda lättvindigt och utan kompensation.

Inom loppet av några veckor under hösten har förutsättningarna slagits i spillror för många arbetarfamiljer. Vi har många bland våra medlemmar på Volvo där båda riskerar att få gå från jobbet och kanske också från den nyköpta bostadsrätten eller villan. Taket i A-kassan innebär att inkomsten nära på halveras för en skiftarbetare. Då blir lånen för tunga.

När Nordeadirektören slutade sin anställning efter ett och ett halvt år utlöstes en fallskärmspension på 150 miljoner.  När en Volvoarbetare bryskt körs iväg från sitt arbete får han eller hon inte ett enda öre med sig.

Det här är fruktansvärt upprörande och utmanande Det som utmärkte klassamhället på brukspatronernas tid är sig mer än likt idag. Patronerna må ha bytt branscher, men arbetarföraktet är precis detsamma. Och det sipprar ner genom hela industriSverige, in i bolagsledningarna och ut på fabrikerna. Arbetarna ses utbytbara varor, en onödig kostnad som kan, och uppenbarligen får, avvaras vid första bästa tillfälle.

Idag demonstrerar vi mot de uppenbara klassorättvisorna. Men vi demonstrerar också för vår egen självaktning skull. Vi finner oss i detta!

Den finansiella härdsmältan har utlöst massvarslen inom Volvo och bakom det lurar ännu en fara. Vi kan misstänka, efter att ha lyssnat på höga Volvochefer, att det finns en strategi bakom att säga upp så många som möjligt från fasta anställningar – En chockdoktrin som innebär att utnyttja krisen för att i grunden ändra förutsättningarna. När det vänder uppåt i är det visstid och bemanning fullt ut. I ännu större grad än idag vill företaget göra oss till engångsartiklar. Jobben anpassas i högt tempo till detta ändamål, på de löpande banden blir de kortcykliga, enkla och monotona. Dessvärre har dörren för detta har öppnats i både lag och avtal.

Vår demonstration idag är därför också en stark uppmaning om att svensk fackföreningsrörelse måste bita ifrån och stänga den dörren.  Lagen om anställningsskydd måste förstärkas och ge starkare stöd för den enskilde när företagen inte tar sitt ansvar.

Vi kan hoppas att vår fackliga manifestation idag kan det vara den lilla snöboll som startar en lavin av fackliga och politiska aktiviteter över hela landet. För det är nu det behövs. Det är mycket som står på spel.

Det är nu vi ska visa att facket är en kamporganisation.

Det är nu medlemmarna har rätt att förvänta sig kraftfulla åtgärder.

Det är nu vi måste våga tänka längre än vanligt.

Jag ska avsluta med att våga tänka en sådan tanke.

Det går uppenbarligen att stifta undantagslagar för att rädda banker och finansinstitut. Det är av samhällsintresse sägs det. Är det inte en rimlig tanke att också kunna stifta en undantagslag för att rädda arbete. Det är också ett samhällsintresse, i högsta grad.  Alltså skulle följande korta tal vara fullt realistisk i riksdagen redan nästa vecka.

Fru Talman!

I den finansiella krisen kölvatten lurar massarbetslösheten. Den är förödande för den enskilde, för arbetarfamiljerna och för samhället.

Vi kräver därför ett rådrum för alla varsel om uppsägningar. Under rådrummet stiftas det en undantagslag på arbetsmarknaden som förbjuder uppsägningar under två års tid.

Under den tiden ska alla varsel i första hand lösas genom minskad arbetstid på arbetsplatsen. Kan företaget inte betala full lön ska staten betala mellanskillnaden, under förutsättning att det lokala facket ges full insyn i räkenskaperna och inflytande över hur arbetet ska organiseras.

Under de två år som rådrummet varar ska också en bred folkligt diskussion genomföras. Den ska handla om former för ägande så att människors behov och vilja ska styra vår framtid. I den diskussionen kommer frågan om ett gemensamt ägande av naturresurser och samhällsfunktioner att vara viktig, och även ett gemensamt ägande av banker och storföretag.

Fru Talman, vi har hållit kapitalisterna länge nog under armarna. Nu är det på tiden att vi börjar införa en demokrati som också omfattar ekonomins område och som tillvaratar arbetarnas värde och intressen.

Tack för ordet

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, IF Metall, Jan Carlsson, Volvo Verkstadssklubb Umeå,

I pressen: SVD1,

Bloggare: JonasSjöstedt,