.

.

.

I dag kan Svenska Dagbladet riktigt gôtta sig.

.

Socialdemokratins kriskommission konstaterar i dag att det egna partiet helt kommit ur kurs. Navigationsinstrumenten är förlorade och ”rörelsen” driver därför vind för våg på okända och farligt mörka farvatten.

”Socialdemokraterna har under lång tid inte förmått leva upp till sina grundläggande löften om arbete åt alla, ökad jämlikhet och större frihet för var och en. Det har skapat ett trovärdighetsproblem vars betydelse inte kan överskattas”, säger författarna bakom rapporten. Även i regeringsställning har man inte ”levererat” som det heter numer. Under åren med Göran Persson vidgades klassklyftorna, arbetslösheten ökade och trångboddheten blev större.

Det historiska valnederlaget kräver naturligtvis en viss självinsikt och en offentlig självkritik – och här fyller rapporten en viktig roll. Men hur politiken egentligen ska se ut framöver det får vi inte reda på. Kommissionen vill inte eller vågar inte ta i tu med den grundläggande insikten om att det är kapitalismen som inte längre levererar och att det inte går att återvända till 1950- och 1960-talens gamla trygga hemmavatten. För dess säkra hamnar är sedan länge nerisade och därför övergivna. Det går inte ens längre att komma till kaj.

Därför har jag på fri hand gjort en liten omskrivning av Stig Ohlins gamla kära ”En gång jag seglat i hamn”. Förslagsvis kan den användas som allsång vid den socialdemokratiska partikongressen nästa månad.

.

..

.

Liten blir stor
drömmer och tror
rödaste kind
kommer en vind.
För den oss hem igen?

Oh, en gång vi seglar i hamn
en gång vi kommer till kaj
en gång berättas, om oss
sagan om dom
som kommer igen.
En gång i drömmarnas land
vandrar vi hand i hand
en gång, vi kommer…
Kommer vi hem till er…

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Socialdemokratiska kriskommissionen,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,GP1,GP2,SVD4,AB3,AB4,AB5,SVD5,DN3,GP3,GP4,AB6,SVD6,

Bloggare: RödaMalmö,

.

.

.

.

Ett bra uttalande från Socialistiska Partiets verkställande utskott den 11 februari 2011:

.

I detta nu samlas miljoner människor runt om i Egypten för att tvinga diktatorn Mubarak att avgå. Ljudet från befrielsetorget i Kairo når genom TV-kanaler som Al Jazeera, och via twitter och Facebook, ut över hela världen: “Ner, ner med Hosni Mubarak!”

Ett folk har unisont rest sig för att kräva demokrati och ett slut på korruption, förtryck och social orättvisa. I detta läge håller Mubarak sig kvar med hjälp av de delar av militären och polisen som fortfarande sluter upp bakom honom, men inte minst av omvärldens politiska ledare som utan någon som helst skam i kroppen vägrar att sälla sig till egyptiernas krav.

I Sverige har varken utrikesminister Carl Bildt eller statsminister Fredrik Reinfeldt lyft ett finger för att stödja de demokratiska kraven. Tydligen är inte demokratin lika viktig att stödja i Egypten, som den var när NATO, med USA i spetsen, invaderade Irak och Afghanistan eller när EU genomför sanktioner Vitrysslands Lukasjenko. Istället låter man Mubarak försöka att vinna tid och hoppas på att upproret ska ebba ut så att regimen kan fortleva, om än i modifierad form.

Det enda hederliga är att nu göra det självklara: Släpp er hand från Mubarak och kräv regimens avgång. Stoppa all svensk vapenhandel med Egypten. Gör det egyptiska folkets krav till ert, och låt den svenska rösten av solidaritet återljuda ner till befrielsetorget: “Ner, ner med Hosni Mubarak!”

.

,

Sprickorna i den gamla sfinxen från Kairo var så många att inte ens CIA i går kväll trodde att den gick att rädda. Inför en hel värld förklarade Barack Obama därför att det i går kväll skulle skrivas historia…

.

.

Diktatorn Hosni Mubarak skulle få ge sin sista föreställning i ett TV-tal till nationen.  Försvinna bakom scenen under mer värdiga former än Tunisiens diktator Ben Ali. Slippa att förnedras. Allt under kontroll av den militär som beslutat att hans tid var ute.

Men när väl ridån gick upp förstod alla att Mubarak  – trots allt som sagts bakom kulisserna – vägrat att spela den roll som förväntats. Med käpprak officersrygg, håret färgat i ungdomligt svart och rynkorna översmetade med TV-smink förklarade i stället 82-åringen att han vägrade att överge sin post. Inte ens de undantagslagar som var regel under diktaturens trettio år skulle hävas…

Mubarak inledde sitt tal avskyvärt nog med att hylla den ungdom han bekämpat. Som den gamle politiske patriark han är sa han sig tala till sina landsmän som en fader till sina söner och döttrar och förklarade salvelsefullt att ”de martyrer som dött under de olyckliga, tragiska händelserna deras blod och sår ska inte ha offrats förgäves”…

För oss som såg spektaklet i direktsändning och för de hundratusentals demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo kom utspelet som en chock. Minuterna innan hade Tahrirtorgets människomassor jublat och dansat över sin seger. Googles ansvarige i Egypten, som fängslats och torterats, för att sedan friges som en eftergift åt oppositionen, gick ut med ett färdigt glädjemeddelande på twitter:  ”Mission accomplished” (Uppdraget slutfört)…

.

.

Men när chocken lagt sig. Då kom raseriet och ursinnet. Där sångerna och glädjen tystnat och de egyptiska flaggorna sänkts, där höjdes nu  i stället en skog av smutsiga skosulor i ett öppet förakt mot den avskydde diktatorn.

Uppdraget var inte slutfört. Inte ens det första vägskälet var passerat.

Men efter en kort förstämning. När massrörelsen väl hämtat andan. Då rullade på nytt slagorden mot Mubarak och hans regim runt som åsknedslag på torget. Redan i natt började en mindre grupp av demonstranter att röra sig mot presidentpalatset och det befästa TV-hus där Mubarak spelat sin kanske sista roll.  Nu som så många gånger förr är frihetskämparnas paroll ”Framåt – men aldrig glömma” och i dag fredag väntar en våldsam konfrontation mellan upprorsrörelsen och en regim i kramp. Vi vet inte hur den inre maktkampen i den militära elitens hierarki ser ut. Vad som helst kan hända.

.

.

Vad vi vet är att vi på vår blogg ska fortsätta med att följa dramat. Inte som politiska flanörer eller snusförnuftiga kommentatorer. Vi vill efter förmåga försöka bidra till solidariteten med frihetsrörelsen.

Ned med tyrannerna!

Leve den arabiska revolutionen!

.

Av Göte&Benny

.

Media; AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVD5,EXP1,GP3,VG1,AB2,SVD6,SVD7,

AB3,GP4,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tunisien, USA, Obama, Revolution
.

.

Äntligen?

Ja, det tycker inte husse. Jag hukar och säger hugaligen. Men vår Labrador Freja snurrar runt av glädje i snöyran och vill ha det som bilden från i fjol. När hon majestätiskt kunde blicka ut från snövallen på gårdsplan och se ut över sitt vita revir. Hon älskar till och med att ta ett dopp mellan isflaken i ån. Det är säkert generna från det kalla Kanada som får henne att skälla av glädje över  snöstormen…

.

.

Vi får se hur det artar sig framöver. Jag har inte plockat undan långkalsongerna. De åker inte av förrän till midsommar. Både vindluva och broddar finns tillhands och det finns kvar en hel del ved.

Bert, en gammal god vän och arbetskamrat från åren på Volvo Lastvagnar, visade i går upp en bild på Facebook där han hälsade våren välkommen genom att rensa i rabatten kring sina gula vintergäck.

Kanske aningen för tidigt. Statistiskt sett är det den 15 februari som är årets kallaste tid. Så vi har en bit kvar. Våren har gäckat oss många gånger förr…

Nedan en aktuell bild på hur kylan breder ut sig från nordvästra Ryssland…

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, snöstorm, labrador, vargavinter,

I pressen: SVD1,DN1,AB1,Expr1,GP1,DN2,SVD2,DN4,

,

En storm av strejker har blåst upp över stora delar av Egypten. Arbetargrupp efter arbetargrupp kräver lönehöjningar, utbetalning av redan innestående löner, slut på korttidsanställningar, mer rättvisa lönesystem och ett slut på korruptionen.

.

,

Arbetare från Telecom Egypt demonstrerar utanför huvudkontoret.

De lamslog trafiken på den viktiga Ramses Street

och krävde att både bolagets ledning

och fackets styrelsemedlemmar skulle avgå.

.

Överallt i landet, ofta i våldsamma protester, kräver ungdomen samtidigt arbete och frihet. Tahrirtorget har dessutom tjänat som smältdegel för smidet av en ny politisk koalition, ”Revolutionens ungdom”, som innefattar de nätverk och lösliga grupper av ungdomar som haft som minsta gemensamma nämnare att regimen Mubarak ska störtas. Koalitionen fråntar gruppen av ”vise män” eller andra traditionella politiker rätten att tala i ungdomarnas namn och dess första uttalande var symboliskt nog att dessa revolutionens stormsvalor vägrar att förhandla om någonting, de flyger inte i svärm med andra, så länge Mubarak sitter kvar.

Slagorden haglar sedan några dagar också utanför det egyptiska parlamentet. Motståndets fokus har vidgats till att inte bara omfatta Mubarak och hans familj utan tar in i bild hela det vidriga politiska garnityr. som med hjälp av fejkade val besatt denna byggnad: ”Nyval! En ny konstitution! Ett nytt parlament! En ny president!”.

.

.

Det är bara femhundra meter från Tahrirtorget till parlamentet…

.

Överallt i Egypten diskuteras nu uppgifterna om att familjen Mubarek är god för över 500 miljarder kronor. ”Landsfadern” har skott sig för glatta livet på sina ”barn”. Landets alla medborgare där hälften ska leva på 15 kronor om dagen…

Men det är inte bara Mubarak som sugit ur märgbenen på människor. De arbetare vid Telecom Egypt som i går blockerade Ramses Street kunde berätta att de själva haft samma låga lön, 600 egyptiska pund i månaden (ungefär samma i kronor), i över 20 år. Samtidigt som företagets divisionschefer tjänar 30 000 pund/månad. De som sitter i bolagets styrelse tar hem svindlande 250 000 pund/månad. Här ligger de verkställande direktörerna i våra börsbolag, som LO-ekonomerna berättat om i veckan, ordentligt i lä när det gäller löneklyftan mellan sig själva och sina anställda…

I Kairo organiserade den nyfödda oberoende fackföreningsrörelsen en protest utanför den statliga fackliga federationen, ETUF. ”Federationen har blivit ett centrum för att bekämpa fackliga aktiviteter. Vi kräver en undersökning om korruption. Ledningen måste avgå och vi arbetare ska ha rätt att fritt bilda oberoende fackföreningar”, sa Kamal Abu Eita som är ordförande för landets första fria fackliga federation.

.

.

Strejkande arbetare vid Egyptens Nationella museum i Kairo.

.

Utanför den egyptiska Postens huvudkontor samlades i går också 5 000 postanställda. De krävde ett slut på all korruption och att alla tillfälliga anställningar skulle ska förvandlas till fastanställningar. ”De skar ner vår bonus med 50 procent för att i stället anställa ”konsulter” från militären med 20 000 pund i månaden”, berättade Sameh Mohamed, som själv haft en lön vid Posten på  600 pund i månaden. ”Vi har över 4 000 korttidsanställda som de förvägrar fasta heltidsjobb”, sa han till egyptisk media.

Under veckan har strejk- och proteströrelsen spridit sig som ringar på vattnet. Giza, Helwan, Kafr Al Zayat, Sadat City, Ismaila, Port Said,  Mahalla…

Många kvinnor är med i den fackliga oppositionsrörelsen. Inom textilindustrin och sjukvården. Vid exempelvis forskningsinstitutet Egyptian Animal Health Research Center krävde dess många kvinnliga anställda i en demonstration att direktören, Mona Mehrez skulle sparkas. ”Hon är helt korrupt”, sa en doktor till pressen. ”Pengar som skulle gått till forskning har hon använt för att bygga egna flotta villor i Kairo och Alexandria”. ”Det handlar om nepotism. Enda skälet till att hon fick jobbet är att hennes bror är anställd på Hälsoministeriet..”.

.

.

Frivilliga läkare vid Tahrirtorgets provisoriska akutklinik tar en paus.

Men lugnet är bedrägligt.

Besten Mubarak är sårad. Men inte död…

.

Varje facklig protest, varje socialt krav får omedelbart en politisk dimension och arbetarna kopierar lärdomarna från Kairo, likt i Port Said där man nu reser sitt eget tältläger på Martyrernas torg. I både Al-Arish och Sheikh Zowayed på Sinaihalvön har 5 000 demonstranter i ett uttalande anslutit sig till de krav man ropar på Kairos Tahrirtorg.

På Sinaihalvön har det tidigare rapporterades om våldsamma sammanstötningar mellan befolkningen och polisen. Men tills vidare tycks nu säkerhetstjänsten och polisen ha ”gått under sanden”.

I oasstaden Kharga, sydväst om Kairo, har polisen däremot skjutit ihjäl fem personer när ett folkligt uppror krävde att provinsens säkerhetschef skulle sparkas. Armén uppges ha gått in och ”säkrat viktiga regeringsbyggnader”. Den hatade chefen ska ha entledigats…

Dödssiffrorna stiger. Men proteststormarna mot diktaturen fortsätter att öka i styrka och det finns ännu inga tecken på att de skulle nått sin kulmen. Tvärtom!

*********************

När morgondagens historiker skriver sina sammanfattningar av regeringen Reinfeldts och utrikesminister Carl Bildts politiska roller under den egyptiska revolutionen vintern 2011.

Då är en sak sak säker. I de akademiska verken och i biografierna kommer det att berättas om deras fullständiga svek, nu under sexton dagars uppror, mot det egyptiska folkets krav på social rättvisa, frihet och demokrati…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Egypten, Tahrirtorget, strejkvåg i Egypten, Mubarak, Suleiman,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,DN5,DN6,AB1,SVD4,DN7,AB2,AB3,DN8,GP3,

DN9,VG1,SVD5,GP4,GP5,

.

”Protesterna kan inte fortsätta hur länge som helst. Det kan komma en kupp. Inte från militären utan i stället är det en kraft, vilken inte är beredd att regera, som kan störta statens institutioner. Vi kommer aldrig att acceptera denna kampanj för civil olydnad som nu drivs av en del av dom som nu protesterar”.

.

.

Frihetstorget i går eftermiddag.

.

Det var en frustrerad vicepresident, den förre säkerhetschefen och tortyrmästaren Omar Suleiman, som i går irriterat kastade ur sig dessa ord vid en journalistträff.

Förtryckarnas försök till ”dialog” med de förtryckta har inte gått som tänkt.

För i går intog än en gång miljoner egyptier sina egna gator och torg. De kräver att Mubarak försvinner och att det sittande parlamentet upplöses. De kräver en ny konstitution med demokratiska fri- och rättigheter, minskad presidentmakt samt nya demokratiska val.

Ett viktigt och symboliskt steg togs också när nya demonstranter i går byggde upp ännu ett tältläger utanför parlamentet, en halvkilometer bort från torget.

Samtidigt rapporteras att tusentals anställda vid de stora sjukhusen, på den tidigare regimtrogna och statligt ägda tidningen al Ahram, vid posten och vid andra statliga myndigheter, just börjat protestera mot diktaturen och undantagslagarna genom olika former av civil olydnad.

Runt om i Egypten höjs ropen samtidigt på social rättvisa. ”Var finns Mubaraks och hans ministrars alla miljarder? Vi kräver arbeten, höjda löner och bostäder”. Viktiga strejker och arbetsplatsprotester har rullat i gång bland annat vid Suezkanalens terminaler.  I själva staden Suez krävde 2 000 ungdomar samtidigt arbeten på samma sätt som tusentals anställda Luxors turistindustri. I staden Mahalla blockerade 1 500 arbetare från företaget Abu El-Subaa  stadens vägar med krav på att få ut sina löner. I Quesna har de 2 000 anställda vid läkemedelsföretaget Sigma inlett en sittstrejk för högre löner samt krav på att få ut sådana som inte alls betalats ut. Där kräver man också att delar av ledningen ska sparkas. I Aswan försökte 5 000 arbetslösa ungdomar storma guvenörsbyggnaden i ett handgripligt försök att slänga ut den hatade guvernören…

Egypten och Tahrirtorget är regionens politiska stormcentrum. Till en del fortsätter naturligtvis människors vardagsliv som förut. I folkvimlet på Frihetstorget kan man till och med se frisörer som ordnat en barberarstuga i det fria…

.

.

Barberarstuga i det fria – på Frihetstorget…

.

Men i kulisserna blir diktaturens hantlangare och alla dess partners mer och mer nervösa. En spänning som fortplantas in i demonstrationsleden. Ska Suleiman än en gång släppa loss sina horder av våldverkare för att i en kupp försöka krossa ”den kupp” han varnat för?

Vita Huset håller nervöst fast vid diktaturen. USA:s såtaste vänner i regionen: Israel, Saudiarabien, Jordanien och De förenade arabemiraten, kräver i ständiga samtal med Washington att man där måste hålla fast vid den gamla ordningen. Deras gemensamma krav är att det bara är Omar Suleiman som kan garantera de försiktiga ”reformer” som krävs. Om inte – varnar de samfällt USA – då kommer hela regionen att destabiliseras.

Ett skäl till att de omhuldar tortyrmästaren själv hittar vi i de läckor från Wikileaks som Daily Telegraph publicerade i går. Där berättas att Suleiman sagt sig vara beredd att acceptera israeliska trupper på egyptisk mark, vid gränssamhället Philadelphi, om detta kunde stoppa vapensmugglingen till palestinska motståndsmän inne i det inringade Gaza. Där sägs också att Suleiman vill att ”Gaza skulle vara hungrigt. Men inte svälta”. Han  är vidare överens med Israel om att ”Hamas måste isoleras”…

.

.

Den israeliska ockupationsmaktens president Shimon Peres

i glatt samspråk med vännen Omar Suleiman…

.

Uppenbart är den egyptiska revolutionen – vid ett av sina svåra vägskäl. Diktaturen spricker upp och rämnar. Men det är ingen rutten islossning där stora sjok av det gamla flyter bort och smälter samman på naturlig väg. Här står vi inför en explosiv samhällelig process. Ett historiskt drama där upprorsrörelsens svaghet, tvingad som den varit att leva i diktaturens hägn och utsatt för dess ständiga terror, är att den saknar ett eller flera organiserade politiska subjekt, eller partier, som kan erbjuda ett enande program för framtiden. Den inhemska liberala egyptiska borgarklassen och den utbildade medelklassen är för svag för att orka sätta upp ett eget borgerligt demokratiskt alternativ oberoende av förtryckarna i Väst.

Barnmorskan till ett fritt och demokratiskt Egypten måste vara både en social och demokratisk revolution. En väldig omvälvning som i grunden skulle skaka och störta många av regionens andra diktaturer. Revolutionens snabba scenväxlingar med upprorsrörelsens flexibilitet och dess väldiga hjältemod får säkert många av alla oss som följer det hela på ett bekvämt avstånd att hoppas på en sådan färdväg. Blir det en urladdning, där Suleiman släpper loss sina bärsärkar kommer det uppenbart att vara arméns roll som blir avgörande. Lyckas frihetskämparna då, som tidigare, att frondera, att förbrödra sig med de många hundratusentals värnpliktiga och vanliga reservister som utgör arméns fundament, då kan man med optimism rusa fram mot nästa vägskäl.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EgyptenTahrirtorget, Omar SuleimN, Den egyptiska revolutionen,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,GP1,GP2,GP3,DN6,DN7,DN8,DN9,SVD5,

Bloggare: Björklund, Jinge,RödaMalmö,

.

Samtidigt som USA:s politiker och media gör allt för att demonisera Muslimska Brödraskapet är de både döva och blinda när det gäller att granska det egna politiska landskapet.

I  exempelvis Tea Party-rörelsens utmarker frodas både Vitmaktsgrupper och en rad högerextrema politiska nätverk. Men där finns också Ku Klux Klan. En historisk rörelse för ”vit överhet”. Grundad redan 1866 för att med terror, lynchmobbar, mord och våldtäkter se till att sydstaternas svarta befolkning inte skulle få del av några politiska rättigheter. Den har alltid omgett sig med rasmystisk och en hierarkisk ceremoniell organisation. Vita huvor och samlingar kring ett brinnande kors. Under 1920-talet hade man flera miljoner medlemmar.

.

.

.

I dag publicerar brittiska Independent en serie unika bilder, tagna ”inifrån” den hemliga rörelsen av fotografen Anthony Karen. Vita huset har fått en svart president. Men samtidigt vaknar politiska krafter som många trodde var döda för gott. Även om ”Klanen” i dag är en liten organisation har den uppenbart aptit på att växa.

.

.

Skinhead-gruppen Totenkopf (dödskallen) uppträder på en Nordisk fest.

.

.

.

Barn leker på en Vårfest.

.

.

Initieringsrit  där nya medlemmar blir

”medborgare i det ”Osynliga imperiet”.

.

.

Inför paraden vid  ”Labour Day” i Arkansas.

.

I Pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vitmakt, Ku Klux Klan,

.

Nej, stopp ett tag. Så lyder inte Mark Twains bevingade ord. Det ska vara statistik. Inte rubrik. ”Lögn, förbannad lögn och statistik”, det var så han sa invänder den minnesgode mot min rubrik.

Så ska det givetvis heta. Men när LO-ekonomerna i dag lägger en övertydlig och oantastlig statistik om hur klassklyftorna i Sverige har vidgats ända sedan 1980, siffror som är svåra att värja sig mot, då väljer Göteborgsposten i stället att ljuga med just en rubrik.

.

.

Så här sammanfattar LO sin rapport i DN/Debatt:

”Den övergripande bilden är tydlig. Mellan 1950 och 1980 minskade skillnaden mellan makteliten och industriarbetarna. År 1950 var maktelitens genomsnittliga inkomst 11 industriarbetarlöner. År 1980 hade makteliten i genomsnitt en inkomst på 5 industriarbetarlöner. Under de senaste trettio åren har däremot klyftorna mellan elitens inkomster och industriarbetarnas löner ökat dramatiskt. 2007 är så här långt toppåret för maktelitens relativa inkomst. Det är viktigt att påpeka att det inom makteliten finns stora skillnader. Den ekonomiska eliten, de verkställande direktörerna i de 50 största bolagen i Sverige, står i en klass för sig. Denna grupp hade 2009 en genomsnittlig inkomst före skatt på 12,2 miljoner kronor, motsvarande 41 industriarbetarlöner.”

Det här var tydligen alltför beska siffror för någon eller några i tidningshuset vid Stampen i Göteborg som i stället absurt nog väljer att presentera det hela som att löneskillnaderna minskat!  Dessutom frågar man sedan hemsidans läsare om man tycker att löneskillnaderna är för små, lagom eller för stora. Väl medvetna om att majoriteten av läsarna bara ser rubriken innan de svarar för att sedan jaga vidare till sporten eller något nytt mord…

Per Düsing, som för tidningen presenterat rapporten har troligtvis misshandlats av rubriksättarna eftersom han i sin artikel berättar om den lilla svackan i utvecklingen som kom för två år sedan:

”Det är främst maktelitens kapitalinkomster i form av aktieutdelning och optioner som minskat. Det finns inga tecken på att skillnaderna i grundlön minskat,”säger Ola Pettersson, LO-ekonom, inför dagens presentation av hela rapporten. ”Vi ser utvecklingen mer som ett hack i kurvan, en tillfällig effekt av finanskrisen, än en ny trend i inkomstutvecklingen mellan makteliten och industriarbetaren”.

För övrigt är det noterbart att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har fått sitt namn inklistrat i den debattartikel som ekonomerna skrivit för DN. Det är i och för sig så det brukar gå till. Men som medlem i socialdemokratins verkställande utskott borde hon nog snarast funderat över en helt annan sak…

Ser man till regeringslängden under de år som klassklyftorna gapat isär, 1980 -2008, visar det sig nämligen att det är fullkomligt likgiltigt om hennes eget parti eller moderaterna styrt landet. Så här ser statsministerlistan ut:

Torbjörn Fälldin, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Fredrik Reinfeldt.

Vore vi lika falska med sanningen som GP:s rubriksättare skulle man dessutom kunna påstå att detta galopperande vansinne fått ett stopp först med Fredrik Reinfeldt som lyckats vända kurvan 2009…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO-ekonomerna, klassklyftorna ökar, Wanja Lundby-Wedin,

I pressen: DN1,GP1,SVD1,Expr1,SVD1,DN2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

.

”Man måste vara stryktålig för att leda det socialdemokratiska partiet”, sa Göran Persson till SVT:s agenda. Det kommer alltid stenhård kritik från de borgerliga och de dominerar helt massmedia. Men den kommer också inifrån det egna partiet, menade han.

Men har han inte fått allt om bakfoten?

.

.

.

.

För visst är det så att det alltid kommer spö och slag från de borgerliga. Om man nu vill leda ”arbetarrörelsen”. Ömhudad kan man inte vara. För en normalt funtad hårdhuding är detta ändå inget problem. Har man bara en entusiastisk uppslutning från rörelsens djupa medlemsled går det att hantera allt skäll från motståndarna och det var här det brast för Persson. Han fick för många hugg i ryggen från folk i den egna partiorganisationen. ”Jag blev till sist för trött”, sa han i går.

Skälet till att han fick hinkvis med kritik över sig, också från sin egna, var givetvis att han såg till att socialdemokratins historiska väljarunderlag fick betala 1990-talets hårdhänta ”sanering av statsfinanserna”.

Göran Persson, med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, lät de rikare få mer och de sämst lottade ännu mindre. Han misshandlade sina egna.

Hade han i stället valt att ge borgerligheten stryk. Hade han gett sig på de rika i stället för de mest utsatta i vårt samhälle.

Då hade han själv klarat sig bättre.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Göran Persson,

I pressen: AB1,