Familjen med öknamnet « Familjen ».

.

Sällan eller aldrig har korruptionen i en diktatur varit så koncentrerad till envåldshärskarens egen familj som var fallet med Ben Ali och hans familj i Tunisien. I folkmun gick maffiafamiljen under namnet ”Familjen”.

Båda grenarna av paret Ben Alis familj använde statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, textilindustrin, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.

.

Familjens gudfader med hustru.

.

På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner, alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal handel med droger och vapen enligt vissa källor. En av bröderna anklagas för att ha stulit en lyxyacht i Frankrike. Båten hittades senare i en båthamn i en tunisisk lyxbadort.

.

Leilas familj, Trabelsi, kontrollerade ett helt imperium. Det mesta låg i brodern Belhassens händer. Symbolerna vid sidan av porträtten visar de industribranscher och sevicenäringar som familjen Trabelsi kontrollerade.

.

Leilas bror Belhassen var största hajen i stimmet. Han hade stora intressen i flygbolag, banker, telekommunikation, hotell- och turistnäringen, samt biltillverkning. En stor del av hans rikedom byggde också på skumma markaffärer. Med staten i ryggen köpte han upp jordbruks- och annan mark inte avsedd för byggnation till en billig penning. Väl i hans ägo gav myndigheterna byggnadstillstånd och Belhassen kunde sälja till tio gånger pengarna han lagt ut.

På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet på den centrala kustremsan.

.

På Ben Alis sida är antalet schakaler större, men ingen av dem kom upp i Belhassen Trabelsis nivå.

.

Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig många miljarder dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.

Hatet mot de båda familjerna kände inga gränser. Till och med respektabla affärsmän som inte fanns i Familjens krets fick lida under deras kleptomani. ”Frivilliga” bidrag till RCD och Familjen krävdes regelbundet in från stora företag ner till minsta ambulerande fruktförsäljare som Mohamed Bouazizi som tände eld på sig själv den 17 december och startade den präriebrand som drivit alla schakaler i Familjen på flykt.

.

Det var här i Sidi Bouzid som en gnista tände den tunisiska revolutionen.

.

Nu säger övergångsregeringen att Familjens alla tillgångar ska konfiskeras och bli samhällets egendom. Stora summor finns dock redan i utlandet. Hur pass villiga utländska myndigheter är att återföra rikedomarna till Tunisien återstår att se. Det finns motstridande motiv. Å ena sidan kan det vara bra att hålla sig väl med de som kommer att hålla i makten när situationen i Tunisien satt sig. Å andra sidan kan en konfiskering av Familjens egendomar i utlandet få andra högheter med fyllda bankfack i London och Zurich att tänka sig för två gånger innan de placerar sina stulna rikedomar utomlands.

.

Likt Al Capone, förebilden för Gudfadern, la Ben Ali ”erbjudanden

som offret inte kunde säga nej till”.

.

Varför inte utelämna alla i Familjen som flytt till utlandet. USA som lägger ner så mycket arbete på att få Assange utlämnad kunde sätta tumskruvar på kungen i Riyadh för att Ben Ali ska sändas till Tunis. Men som sagt det handlar inte om moral och principer, bara om intressekalkyler. På det är herrarna i Washington och Paris mästare.

.

När Ben Ali mördar håller Sarkozy tyst

.

De i Familjen som blev kvar på tunisisk jord kommer att ställas inför rätta för alla de brott de begått. Gott så. Vad gäller tillgångarna är enda lösningen självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut allt som privat egendom än en gång.

-Ali Baba har flytt men de fyrtio rövarna finns kvar, lyder ett skämt som cirkulerar bland tunisier. Något att tänka på.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,DN2,DN3,SVD2,SVD3,AB1,DN4,SVD4,AB2,SVD5,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Trabelsi, Korruption, Familjen

–

Rädda vad som räddas kan.

Övergångsregeringen i Tunis backar och viker sig bakåt i limbo för att undvika att falla. Regeringschefen Ghannouchi och president Mebazza startade sin regeringsbildning med stort självförtroende och felbedömde totalt stämningen i landet efter Ben Alis flykt till kvinnoplågarna i Saudiarabien.

De insåg inte djupet av folkets hat mot de som hunsat dem i ett kvarts sekel. Därför såg första ministerlistan ut som den gjorde med åtta viktiga poster besatta av gamla trotjänare till Ben Alis från hans parti RCD.

.

Regeringschefen hade räknat mycket med att den fackliga organisationen UGTTs tre ministrar skulle ge legitimitet till övergångsregeringen. Men inför trycket från medlemmarna drog sig de fackliga ministrarna ur regeringen med motiveringen att det fanns för många ministrar från RCD.

-Surt sa räven, tyckte den fackliga ledningen som borde ha vetat bättre eftersom den omöjligen kan ha trott RCD uteslutna ur regeringen. Det var medlemmarnas mobilisering på gatorna som gav UGTTs ledning kalla fötter inte närvaron av RCD-ministrar.

Med de fackliga ministrarna borta, med ett par andra ministrar som också avgick, stod regeringen plötsligt inför ett möjligt fall.

.

Här kommer president Mebazaa under väpnad eskort till regeringens första möte.

.

-Nu gäller det att rädda vad som räddas kan, sa sig regeringschefen Ghannouci och drog igång en omedelbar solskensoffensiv. Alla ministrar från RCD lämnande partiet och en av dem som varit en av Ben Alis absolut närmaste man lämnade också sin ministerpost ”i landets intresse” som han sa. Efter ministrarnas avhopp upplöstes RCDs centralkommitté och en ledamot utsågs till att sköta löpande ärenden. Just nu ser det ut som att RCD kommer att försvinna. Partiet är alltför komprometterat för att kunna tjäna den rika elitens intressen.

I ett uttalande uppmanar den avgående centralkommittén partiets medlemmar att ”arbeta för att stärka solidariteten mellan medborgarna och skapa en ny demokrati som inte utesluter någon”. Men de vackra orden kommer inte att ge kejsaren nya kläder. Partiet är och förblir symbolen för allt som dödar solidariteten och demokratin. Partiet var staten och staten var partiet. Utan medlemskap i RCD var alla dörrar stängda. Därför måste partiet skiljas från staten och försvinna.

-En revolution i värdighet för friheten, sa president Mebazza i sin tur och lovade ”ett totalt brott med det förflutna”. Att han själv och Ghannouchi är en del av det förflutna generade inte ordvalet.

Mer än trettio medlemmar ur diktatorns och hustruns familjer har arresterats också för att visa upp ”ett totalt brott”. Man kan också se utländska regeringars försök att blockera Ben Alis bankkonton som ett led i en kampanj för att ge regeringen legitimitet.

I det spelet ska vi också inbegripa utnämningen av cyberaktivisten Slim Aamamou till minister. Vilka motiv den unge aktivisten har är oklart.

.

Här svär Slim Amamou eden som minister.

.

-Jag tror på dialog. Vad gäller Ben Alis gamla ministrar har vi inget riktigt val, man måste vara realist och…om man vill ha folk med kunskaper och som vet vad de gör måste vi vända oss till dessa personer, sa den unge mannen till pressen efter utnämningen. Om Amamou är vansinnigt naiv eller bara drivs av personliga ambitioner låter jag vara osagt. Men att det är den vacklande regeringen som får ett handtag från den populäre cyberaktivisten står utom tvivel. Bara fyra dagar efter att han lämnade arresten i inrikesministeriets källare är han minister.

Men vad är det regeringen egentligen sysslar med och vad krävs för att den ska lyckas med sitt reptrick för att skapa sig lite andrum och popularitet? Målet för Mebazaa och Ghannouchi är att den rika eliten ska behålla statsmaskineriet, polisen och militären under sin kontroll och bida tiden med hur stora eftergifter som helst i underordnade frågor av social och ekonomisk karaktär.

Det verkar som att den avgörande faktorn för regeringens vara eller inte vara är fackföreningen UGTTs handlande. Regeringschefen har envetet försökt få den fackliga ledningen att ändra sitt beslut och återta sina ministerposter. UGTT säger att de inte sätter sig vid samma bord som RCDs ministrar. Men hur kommer fackledningen att reagera inför upplösningen av RCDs centralkommitté och ministrarnas avhopp från RCD?

.

UGTT kan bli en avgörande faktor för den närmaste utvecklingen.

Regera med gamla politrucker eller inte?

.

Om UGTT åter går in i regeringen kan det bli avgörande för att den härskande eliten lyckas behålla kontrollen över statsmaskineriet.

För att komma dit är Mebazza och Ghannouchi beredda till många konkreta och för folket positiva eftergifter. Ben Alis rikedomar kan mycket väl komma att konfiskeras av regeringen. RCD kan också i praktiken bli tvingat att upplösa sig självt. Delar av Ben Alis polisstyrkor kan upplösas och många andra eftergifter är tänkbara för att trycket från gatan ska lätta.

En återgång till diktatur är utesluten på kort sikt och att omfattande demokratiska fri- och rättigheter kommer att råda även om regeringen lyckas konsolidera sitt grepp över makten är nog ganska säkert. Men vad krävs för att revolutionen ska ta steg utöver etablering av en borgerligt demokratisk regim där den ekonomiska makten kommer att ligga kvar i händerna på en liten klass av kapitalägare?

För det första är det folket i revolution som ska välja sina egna representanter och själva försvara revolutionens landvinningar. Det existerande parlamentet är inget redskap för en social omvälvning i folkets intressen. Den existerande regeringen ska inte ges mer uppgifter än en expeditionsministärs med uppgift att organisera nyval. Även  ett nyval till parlamentet inom några månader kommer inte att ändra maktförhållandena i samhället.

.

Ben Ali kramas om av sin gode vän Nicolas Sarkozy.

.

I stället borde lokala församlingar utse delegater till en Konstituerande församling med uppgift att skriva en ny Konstitution som ersätter den nuvarande som var skräddarsydd för Ben Ali. Den korrupta polisledningen måsta avsättas och poliskåren upplösas och ersättas av en folklig milis vars embryo redan finns i självförsvarsgrupperna.

Alla Ben Alis och familjen Trabelsis stulna tillgångar måsta konfiskeras och övergå i folkets ägo och förvaltas och nyttjas kollektivt.

Lyckas inte revolutionen ta konkreta steg som dessa för att bryta de härskandes makt då kommer valen till det existerande parlamentet att visserligen befästa den nya demokratin men makten över rikedomarna i samhället att bevaras av de redan rika som i sin tur kommer att dela upp diktatorns tillgångar mellan sig.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,SVD2,EXP1,SVD3,

Bloggare;Jinge,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, RCD, UGTT

.

Carl Bildt är ett nöt som svenska journalister inte klarar av att knäcka.

Wikileaks är en betydligt bättre ”nutcracker”.  I dag kan vi i Svenska Dagbladet läsa om Bildts och Tobias Billströms  obeslöjade syn på flyktingmottagning.  Men som ofta låter utrikesministern förnämt meddela från sitt residens i Arvfurstens palats på Gustav Adolfs torg att han likt kollegan Hillary Clinton inte kommenterar Wikileaks. Varför han inte gör det är lätt att förstå. Han har dessutom svårt att ta till sig insikten om att det krig i Irak, som han själv propagerat för, på samma sätt som hans krig i Afghanistan, självklart tvingar människor att fly från de helveten som skapas.

.

.

Här i Arfurstens palats vid Gustav Adolfs torg huserar Bildt

.

Men tack vare WikiLeaks har vi  också fått en bättre bild av utrikesministerns underdånighet gentemot USA.

När exempelvis hans egen gunstling, Georgiens president Micheil Saakasjvili, startade ett krig mot Ryssland genom ett raket- och flyganfall mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ja, då var granskningen i etablerad media lika med noll. Detta trots att den svenske utrikesministern, med sitt gamla rysshat i blodet, skämde ut sig i hela Västeuropas diplomatkår genom att jämföra Rysslands roll med Nazitysklands annektering av Tjeckoslovakiens Sudetområden.

.

.

Expressen försöker förklara vad som har hänt i Tunisien

Men glömmer att svensk media är medskyldig

till vrångbilden av ett ”harmoniskt och vänligt västland”.

.

Bortsett från att de flesta journalister själva driver med i samma ideologiska strömfåra som utrikesministern, det är ofta förutsättningen för den egna karriären, så klarar de inte av att ”knäcka honom” eftersom de själva är dåligt pålästa och inte är vana att debattera med en driven politiker. Han teknik för att vifta undan besvärande frågor från media är oftast att snabbt vispa i väg till ett annat spår genom att haspla ur sig mängder med namn och lösryckta fakta, som utfrågarna själva inte har en aning om. En gång i tiden myntades uttrycket ”skjutjärnsjournalistik”. Men när det gäller vår utrikespolitik används bara lösa skott av de journalister som är satta att bevaka makten. På hemmaplan finns det ibland en skarp granskning av maktens män med program som ”Uppdrag granskning”. Något liknande finns inte när det gäller medias utrikesbevakning. Förmodligen är det samma sak när regeringen träffas. Möjligtvis gruffar Jan Björklund lite om att det borde vara dags att gå med i NATO. Men ingen, inte ens Fredrik Reinfeldt, lär försöka sätta sin utrikesminister på plats. Bildt får hållas som han vill och flänga jorden runt som diplomatiska kurir i tjänst åt Vita huset.

I en radiodebatt om den politiska revolutionen i Tunisien tvingades dock Bildt i början på veckan medge att ”vi” har prioriterat demokratifrågor i Östeuropa. Sverige har sysslat med lönsamma vapenaffärer med diktatorn Ben Ali samtidigt som Utrikesdepartementet inte gjort ett enda handtag, eller satsat ett enda öre, när det gällt att stödja landets utsatta opposition. ”Vi” har i stället hållit liv i diktaturen genom att aktivt stödja det associationsavtal med EU som slöts redan 1995. Tunisien har dessutom haft en gynnad ställning genom att vara det enda landet, givetvis vid sidan av Israel, som söder om Medelhavet haft ett frihandelsavtal med den Europeiska unionen när det gällt industriprodukter. Många svenska företag som Autoliv och Rörstrand har därför flyttat produktion från Sverige till Tunisien. Glada ägare har fritt fått utnyttja diktaturens svältlöner för sina arbetare.

.

.

Kära vänner. Tunisiens Ben Ali och Frankrikes Nicolas Sarkozy.

Här i en omfamning när gruvarbetarstrejken i Tunisiens Gafsa

slogs ner med  batonger, kulor och blod 2008…

.

När revolutionens jasminer började blomma i Tunisien bloggade en häpen Carl Bildt kort och lite nervöst att ”Vi har all anledning att nära följa den oroande utvecklingen”. Inte förrän Ben Ali tvingades att ta sin tillflykt till diktaturens Saudiarabien och Barack Obama gett klartecken, började den förr så passive utrikesministern att tala i positiva termer om utvecklingen och Tunisien blir plötsligt ”en utmaning för EU: grannskapspolitik”…

Skälet till att Bildt har ”prioriterat” ett stöd åt Georgiens krigshetsare Micheil Saakasjvili eller låter svenska soldater döda i tjänst hos mutkolven och fuskpresidenten i Afghanistan, Hamid Karzai, samtidigt som han tidigare, om inte omfamnat så ändå accepterat, Tunisiens diktator Ben Ali och hans enorma förtryck av sitt folk fullt ut, är givetvis att vår utrikespolitik i grunden dirigeras från Vita huset. WikiLeaks avslöjande dokument har entydigt bekräftat detta. ”Demokratin” används som ett vapen bara när det passar USA. Som nu i dagarna när Bildt och EU ställer in fokus på Aleksander Lukasjenkos våldsamma övergrepp på all opposition i Vitryssland. USA, EU och NATO vill rycka åt sig hegemonin över detta land i konkurrens med Ryssland. Då passar det Bildt att ryta till. När det gällde Tunisien var landet en underordnad helt lojal partner främst med Frankrikes, men också med EU:s, USA:s och NATO:s intressen i regionen. Sak samma med exempelvis Egyptens diktator, Hosni Mubarak. Utan amerikanskt ekonomiskt och miltärt stöd skulle hans förhatliga regim falla ihop lika snabbt som Ben Alis nu har gjort i Tunisien.

Ser man ut över världen och läser på är det inte svårt att knäcka ”nöten” Carl Bildt. Det kan vilken journalist som helst göra. Frågan är bara om man vill.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tunisien, Ben Ali, Carl Bildt, Alla dessa dagar, Georgien, Vita huset

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,AB1,GP2,GP3,DN4,DN6,GP4,SVD2,SVD3,DN7,GP5,GP6,SVD4,DN8,DN9,DN10,GP7,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,DN11,GP8,SVD9,GP9,SVD10,DN12,SVD11,SVD12,DN13,DN14,GP10,

Bloggare: RödaBerget,Svensson,

Gammal censur – nya vapen.

.

Det går knappast att övervärdera den nya kommunikationsteknikens roll i den tunisiska revolution och Ben Alis fall. Internet var avgörande för att sprida information om vad som skedde i landet från timme till timme och för att sprida information om samling till demonstrationer.

Facebook, twitter, YouTube, bloggar, proxyservrar i utlandet och Anonymous var de den enda källorna till information som upproret hade till sin tjänst. Efter 23 års diktatur var teve, radio, press och vanliga tjänster via internet helt under regimens kontroll. Inte ett pip om protester ute i landet kunde höras i TV7 och andra kontrollerade media.

Via kontaktnät på facebook och andra cybermedia nåddes tiotusentals människor inom loppet av en timme. En ung student som deltog aktivt från revoltens start säger exempelvis till den franska tidningen Le Monde att samma kväll som Ben Ali gjorde sitt jag-ber-om-ursäktnummer och lovade att inte ställa upp till omval 2014 skickade han vidare 200 meddelanden till 300 kontakter som i sin tur skickade till sina kontakter. Inom loppet av ingen tid alls visste tiotusentals personer vad som var på gång och vad Ben Alis löften var värda.

.

Ben Ali är borta men hans parti håller ännu i regeringsrodret.

Omedelbart efter Ben Alis tevetal hackade Anonymous kanal TV7 och under två timmar kunde dess tittare läsa följande på rutan: ”Vi journalister fördömer polisens förtryck och kräver att Slim Amamou friges”. Slim var en av cyberaktivisterna som arresterades i ett tidigt skede av upproret.

Cybermedia var ovärderliga vapen i kampen mot diktaturens gamla censur och spelade en kanske helt avgörande roll under mobiliseringens gång. Utan information som sprids till potentiella demonstranter sker intet. Det är en lärdom som redan snappats upp i andra diktaturer och regimer med hård censur. Men erfarenheten i Tunisien kommer också att studeras av säkerhetstjänsterna i Washington och Paris för att hitta motvapen nästa gång en vän hamnar i nöd, exempelvis i Egypten som kanske stå i tur.

.

Ungdomens beslutsamhet och entusiasm var starkare än Ben Alls poliser.

.

Cybermedias roll och möjligheter är inte densamma när nu informationen släpps fri. För nu ska politiska organisationer byggas, programmatiska plattformar utarbetas och röstas om och representanter väljas. Det kan man inte göra i den horisontella cyberrymden där det råder ett sorts organisatoriskt kaos. För det krävs utrymme för organiserad debatt om olika linjer och omröstningar i demokratiska former och val av representanter för alla politiska strömningar som deltagit i störtandet av Ben Ali. Det ska inte bestämmas av vem som har största kontaktnätet eller bästa datorkunskaperna. Bästa negativa exemplet på att ej valda cyberaktivister bara agerar i sitt eget namn är just ”hjälten” Slim Amamou.

.

Slim Amamou hälsas välkommen av president Mebazaa. En naiv ung cyberaktivist som ger övergångsregeringen gratis kredit. Första kritiken från parlamentskollegorna var att han hade oförskämdheten att komma utan slips. Det kanske säger honom något om var han satt sin fot.

.

Radikal i sin kritik av Ben Ali men uppenbarligen naiv i sin syn på vilka klassintressen övergångsregeringen representerar accepterade i går onsdag Amamou en post som minister i Ghannouchis fallfärdiga regering. Amamou ger därmed kredit till en regering som folket på gatan inte vill veta av.

.

President Mebazaa och premiärminister Ghannouchi försöker desperat att hålla samman en regering som folket inte vill veta av och som den härskande eliten i RCD sätter sitt hopp till. Regeringen försöker göra så många eftergifter som möjligt för att behålla det viktigaste – makten.

Familjen Ben Alis alla residens har plundrats och bränts ned. Det är inte svårt att förstå det hat som folket känner mot diktatorn. Synd ändå på så många fina lokaler som hade kunnat konfiskeras och användas för sociala ändamål. Men en revolution går inte fram på tåspetsarna.

.

Stora folkmassor samlas dagligen för att kräva RCDs upplösning. Ett nytt parlament och en ny konstitution kan inte arbetas fram i ett parlament som kontrolleras av Ben Alis gamla vänner och lakejer.

.

Ska den tunisiska revolutionens doft spridas till andra länder? Stafetten kan sluta med att alla regimer får tredje gradens brännskador.

Den här videon visar demonstranter som tömmer

en av RCDs partilokaler i Tunis.

.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,DN4,SVD4,GP1,

Bloggare: Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Göinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, RCD, Ben Ali, Anonymous, Cyberrymd

Närmar sig sin rätta nivå.

.

Sverigedemokraternas webbsida Politiskt Inkorrekt roar sina läsare bäst de kan. Kanske läsekretesen inte tål annat än rapporter om våldtäkter på kvinnor som vägrar bära burka eller dåliga skämt.

Videon här under tyckte PIs redaktör svarar mot SDs kriterier på roliga gags. Så här presenteras personen som utsätts för de osmakliga skämtet.

– Salen är fylld av media där en ryss håller någon form av pressmöte. Det går bra i 20 sekunder tills han blir avbruten…

Att det kommer en kuk flygande genom luften för att störa och förnedra talaren verkar tilltala PIs redaktion som kaller det ”lite humor”. Men inte nog med att PIs sinne för humor sticker ut. Ut sticker också PIs totala okunnighet om vilken ”skämtet” gick ut över. Och inte heller har man brytt sig om att kolla vem mannen är. Den skändade mannen är ingen annan än Garry Kasparov, tillsammans med Bobby Fischer världens bästa schackspelare genom tiderna.

.

Kasparovs gambit mot Putin är svårspelad även för den störste genom tiderna.

.

När Kasparov slutade med sitt aktiva spelande startade han en politisk opposition mot Putin. Det har kostat honom många obehag, arresteringar och mindre milda behandlingar av polisen under demonstrationer.

Men för SD är det roligare att visa upp flygande kukar än att ta reda på vad man pratar om. För PIs läsare verkar samma sak gälla. Det hann komma in 13 roade kommentarer till videoklippet innan någon påpekade vem mannen är och står för.

Bravo PI. Fortsätt på den inslagna vägen. Snart når ni er rätta nivå.

.

.

Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,DN4,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokraterna, Garry Kasparov, Schack, Putin, Politiskt Inkorrekt,

,

I sitt avskedstal till det egna partirådet i höstas bekände Mona Sahlin att hon inte trott på vare sig den rödgröna alliansen eller det egna valprogrammet. Mona blev ”Mona Moderat”, skrev Aftonbladets Lena Mellin.

I riksdagens klang- och jubelföreställning för Sahlin var detta uppenbart. Lätt skämtsamt, men också med en ton av allvar hyllades hon av Folkpartiets Jan Björklund:

”Det var ett misstag av socialdemokraterna att låta Mona Sahlin avgå. Hade du hållit det där talet före valet så hade även jag röstat på dig”.

.

.

Sista dansen är över och redan bleknar minnet…

.

Att riksdagens ledamöter säger tack och adjö till varandra är ingenting märkligt. Dagens runda var även den sista för Maria Wetterstrand ( för den här gången?) och Peter Eriksson som partiledare. Men i dag tog den sista dansen med det här gänget, med gemyt och samförstånd, över varje försök till en politisk diskussion om den verklighet som gäller för många av de människor som inte kan ha riksdagshuset som värmestuga eller skyddad verkstad. En halv miljon svenskar är utkastade i arbetslöshet. Tiotusentals ungdomar och unga vuxna har ingen egen bostad. I Afghanistan krigar Sverige under NATO.s fanor.  I Tunisien ställs frågan om revolutionen ska segra eller inte. Allt detta och mycket, mycket mer samtidigt som jorden hotas av en ekologisk kollaps…

Framförallt alla dessa ”presenter” som man delar ut till varandra. Det spelar ingen roll om det är Maud Olofsson som skänker Mona Sahlin några vackra glas eller om det är Göran Hägglund som via läkarmissionen ger Maria Wetterstrand ”får till en familj i Burkina Faso och kycklingar till en annan familj i El Salvador”. Det hela känns avskyvärt därför att på samma sätt som med de röda rosor vi ibland kan få av någon socialdemokratisk partiarbetare, så är detta inga personliga presenter, köpta för egna pengar. Alla kostnader i dessa sammanhang, på samma sätt som vid Victorias förmälning med sin Daniel, betalas av landets arbetande människor. Många blev upprörda när de hörde att Sverigedemokraterna får 30 miljoner kronor i partibidrag på grund av sina vunna mandat i höstens val. I själva verket demonstrerar detta bara det totala vansinne som gäller. Sveriges politiska partier finansieras helt och hållet av staten med generösa bidrag. Moderaterna lär kunna kamma hem, om man lägger samman alla bidrag, upp emot en miljard kronor för de fyra år som nu kommer…

Ja, Mona Sahlin har dansat sin sista dans – i riksdagen – och lämnar efter sig ett parti i fullständig upplösning. Det enda man tycks vara överens om är att det inte finns någon bra efterträdare och att Sven Erik Österberg därför blir bra. Han är så tunn att andra också kan synas och kanske bli något i framtiden. Sedan diskuteras det vilt om det är bra eller dåligt att han semestrar i en husvagn på Öland. Borde han inte i stället , likt den åtråvärda medelklassen, skaffa sig ett pittoreskt hus med vita murar någonstans på Gotland?

.

.

Husvagn på Öland eller hus på Gotland?

Kanske en partikompromiss med en häftigare husvagn?

.

Trots allt. Trots alla bakslag kan Sahlin lämna efter sig ett viktigt arv till partiets medlemmar. Under hennes ledning förlorade man stort i valet – men har blivit en vinnare på börsen! Partiet slår index och kan nu redovisa en aktieportfölj på nära hundra miljoner kronor. Efter  att dessutom ha lyckats med en del fina fastighetsklipp är därför den egna partikassan nu värderad till runt en kvarts miljard kronor. Inte konstigt att Svenska Dagbladets ekonomiske analytiker vill ha in den snart avgående Sahlin i Investors styrelse.

Att sedan alla dessa klingande mynt som rullat runt i socialdemokraternas partikassa i sista hand kommer från våra partibidrag eller från vårt slit i de bolag där (s) satsat våra pengar – ”Se det är en helt annan saga”, som Astrid Lindgren brukade säga.

Den sagan om vår nya folkhem får vi berätta en annan gång…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Sven Erik Österberg, partiledardebatt, riksdagsdebatt

I pressen: SVD1,DN1,DN2,AB1,GP1,Expr1,AB2,SVD2,DN3,AB3,AB2,AB3,AB4,SVD3,DN4,GP2,SVD4,Expr2,

Bloggare: Jinge,RödaGöinge,RödaLund,

.

Under Wanja Lundby-Wedins ledarskap har LO centralt hasat sig fram med en tunn, åderlåten och blodfattig kroppshydda. Som ett skröpligt spöke från det förflutna. De egna förbunden förhandlar i dag på egen hand och under valrörelsen valde man att lämna walkover.

Knappt någon har brytt sig över denna sorgliga skepnad. Sorgligt nog försöker man nu, samtidigt som bonusregnet över näringslivets chefer gått över till skyfall,  ge sken av att ha piggnat till genom att meddela att arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv äntligen, ”efter intensiva förhandlingar”,  har fattat LO:s utsträckta hand om att diskutera hur turordningsreglerna i LAS fungerar på den svenska arbetsmarknaden.

.

Stolt och skrytsamt meddelar LO-tidningen att:

”Bara att frågan om turordningsreglerna hamnar i en gemensam grupp på centralorganisationsnivå är en tydlig signal om att kontakterna mellan tungviktarna på arbetsmarknaden fortsatt fungerar, trots en tuff avtalsrörelse och tidigare havererade huvudavtalsförhandlingar.”

”Bränt barn skyr elden” brukar det heta. Men trots att LO:s ledning fått svåra brännskador varje gång man sträckt ut sin hand mot arbetsgivarna framställs den nu träffade överenskommelsen som ett rejält handslag mellan oss arbetare och ägarna till företagen. Två ”tungviktare” ska sätta sig ner och med sans och balans ”göra en genomlysning” av hur turordningsreglerna fungerar…

.

.

I verkligheten är det en tungviktare, Svenskt Näringsliv, som möter lättviktaren LO som är helt utan muskler och matchträning.

En redan svårt bränd hand sträcker sig än en gång in elden. Varför? Jo, här ges ”en tydlig signal till det politiska systemet att hålla fingrarna borta från de här frågorna”, säger man. Detta samtidigt som moderaterna med Anders Borg i spetsen lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Det är bara den snart uträknade Maud Olofsson som gapar om att LAS ska bort. Skulle hennes skrän i öknen vara ett argument för att frivilligt ifrågasätta en lagstiftning som redan försvagats när det gäller oss arbetare?  Skälet till att moderaterna omfamnat ”Lagen om anställningsskydd” är partiets insikt om att denna i praktiken genom nya avtal om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och den flodvåg av bemanningsföretag som svämmat över arbetsmarksmarknaden, inte längre är något större bekymmer för de svenska arbetsgivarna.

Skulle det vara så att den ”genomlysning av LAS som nu ska göras”, visar att det i en del avseenden finns en gadd kvar i lagstiftningen, vad ska man göra då?

Ska den svårt brännskadade handen hjälpa Svenskt Näringsliv att dra ut gadden?

Tja, vad kan det annars vara för mening med denna tragiska tillställning?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, IF Metall, LAS, Wanja Lundby Wedin,
I pressen: LO-tidningen,GP1,

Uttalande av Socialistiska Partiet.

Socialistiska Partiet, svensk sektion av Fjärde Internationalen, uttalar sitt stöd till det tunisiska folkets uppror mot diktaturen och kamp för ett fritt och rättvist samhälle. Här under kan du läsa uttalandet som publicerades i går 17 januari.

**********

En härlig doft av revolution.

.

Den in till märgen korrumperade diktatorn Ben Ali har drivits på flykten av ett folk i uppror. Hans familj hade plundrat nationen in på bara benen och samlat på sig makt över landets ekonomi samtidigt som hundratusentals välutbildade ungdomar tvingades till arbetslöshet eller ambulerande småjobb. Nu är han borta.

Socialistiska Partiet hyllar den tunisiska ungdomen och den arbetande befolkningen som visat att även en till synes orubblig diktatur kan störtas när ett beslutsamt folk reser sig.

För första gången har de förtryckta klasserna i ett arabiskt land gjort uppror och kastat av sig en förtryckarregim. Nu darrar regionens envåldshärskare, militärjuntor, monarker och oljeprinsar inför tanken att doften från den tunisiska revolutionen ska sprida sig.

Det är en ännu ofullbordad revolution som tar sina första steg mot frihet. Efter femtiofem år av envälde och diktatur är den organiserade politiska oppositionen liten och svag. Det öppnar vägen för medlemmar ur den härskande klassen och dess representanter i diktatorns politiska arm RCD– Konstitutionella demokratiska församlingen, att behålla makten i det existerande parlamentet.

Socialistiska Partiet menar att inget förtroende kan ges de hantlangare till Ben Ali som nu utser sig själva till interimspresident och premiärminister och som kallar till bildande av en regering styrd av Ben Alis gamla RCD och ett par inbjudna gisslan från den ”legala oppositionen”. Det existerande parlamentet är ruttet. Det har låtit sig användas som demokratisk mask av diktatorn i över två decennier.

Val av delegater till en konstituerande församling med uppgift att anta en ny konstitution som ersätter den nu rådande för diktatorn skräddarsydda konstitutionen är bästa vägen framåt. De som gjort revolutionen ska också utse sina representanter, inte tvingas på ”nydemokratiska” krokodiler ur förtryckarnas led.

Socialistiska Partiet säger skarpt nej till EUs och USAs inblandning i revolutionens framtid och folkets val av nya ledare. I decennier har Paris och Washington skålat vänskap med Ben Ali och hållit honom och andra diktaturer i regionen under armarna. Nu vill plötsligt Bryssel och Vita Huset skicka ”experter” till Tunis för att hjälpa till att organisera ett demokratiskt val. Det är oförskämt och skamligt.

-Tunisien behöver vare sig EUs eller USAs hjälp för att hålla val. De har av egenintresse i åratal blundat för vad som verkligen hände i Tunisien.
Det skriver en tunisisk kvinna i en bloggkommentar.

Sanna ord som Socialistiska Partiet sluter upp bakom. Om den härliga doften av folkets revolution inte ska surna är det bara folkets intresse av frihet, social rättvisa och välfärd som ska vara rättesnöre i den svåra övergången bort från diktaturen.

Socialistiska Partiets verkställande utskott, 17 januari 2011

En övergång till vad?

.

I går meddelade premiärminister Mohamed Ghannouchi att en nationell samlingsregering bildats med uppgift att organisera val av ny president och nyval till parlamentet.

.

Ben Alis gamle trotjänare -Mohamed Ghannouchi- förblir premiärminister tills vidare.

.

Det är motstridiga känslor som möter övergångsregeringen. Redan i går hölls det många demonstrationer mot att regeringen till huvudsak består av ministrar från den störtade diktatorns eget partimaskineri – RCD.

-Ut med RCD, skanderade de tusentals demonstranter som samlades på Tunis huvudgata Avenu Habib Bourguiba, döpt efter landets första president efter självständigheten från Frankrike 1957.

Av de nitton utnämnda ministrarna kommer sexton från RCD och bara tre från oppositionen, det vill säga den av Ben Ali legaliserade oppositionen som verkar mer fylla rollen av demokratiskt ansikte än motvikt till RCDs krokodiler.

Ytligt sett är det knappast en förändring alls. Och risken finns för att det inte blir någon förändring. Vilket verkar vara den kände mellanösternexperten Robert Fisks uppfattning eller åtminstone farhåga.  Men samtidigt ska man inte glömma att regeringen är en fallfrukt av revolutionen som tvingats, med eller mot sin vilja, att annonsera förändringar som svarar mot folkets förhoppningar och krav.

.

Nejib Chebbi är en historisk ledare för oppositionspartiet PPD som tar plats som minister för  regional utveckling.

.

–       Premiärministern sa att en ”total informationsfrihet ska råda” och att informationsministeriet avskaffats. Det var ministeriet som skötte censuren under Ben Ali.

–        Att alla politiska fångar ska friges omedelbart

–        Att alla partier ska legaliseras

–        Att valet av ny president och nyval till parlamentet ska hållas inom kort.

I alla reportage från runt om i landet och i alla bloggar och på facebook känns den stora stolthet som människorna känner över segern mot Ben Ali. Diktaturen som verkade orubblig och gjuten i betong visade sig vara av skört gips. Den stoltheten och segerkänslan är den bästa och den enda garantin för att den nya regeringen inte ska lyckas återinföra det gamla med enda skillnaden att Ben Ali byts ut mot en annan härskare.

En av de få i den illegala oppositionen som är känd i hela landet är Moncef Marzouki som redan sagt att han ställer upp i presidentvalet.

.

Moncef Marzouki tar avstånd från den nationella samlingsregeringen.

.

-Tunisien förtjänar mer än så. Nittio döda och fyra veckors verklig revolution för att nå fram till vad? En regering som är nationell bara till namnet eftersom den i realiteten är sammansatt av medlemmar från diktatorns parti RCD. Jag tror att folket inte kommer att låta sig luras av denna maskerad, sa Marzouki i ett pressmeddelande och förkastade att RCD bland annat behöll makten över inrikesministeriet som ansvarar för de kommande valen.

Maskerad eller verklig förändring? Det kommer tiden att utvisa. För oavsett vilka som sitter på ministerposterna under den närmaste tiden är det trycket från gatan som avgör vilka beslut som kommer att fattas och vilka löften som uppfylls.

.
Media; DN1,DN2,GP1,SVD1,SVD2,DN3,SVD3,SVD4,SVD5,DN4;SVD6,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Röda Lund,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ghannouchi, Regering, Uppror, RCD,

,

I Frankrike är Marine Le Pen i färd med att göra en ”Åkesson”.

Med stor majoritet valdes hon i går av Nationella Fronten /Front National/ till att efterträda  sin pappa, Jean-Marie Le Pen, demagogen och ”demonen” som varit det högerextrema partiets välkända – och ökända – portalfigur ända sedan grundningskongressen 1972.

.

.

”Hon är klonad efter sin pappa”, säger mamman Pierette Le Pen.

.

Som ny partiledare har hon inte börjat med att klä ut sig i folkdräkt. Men vill i likhet med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson skrubba bort den antisemitism och öppna rasism som tidigare satt sin prägel på partiet.

Hennes mamma, Pierette Le Pen, som tog ut skilsmässa från pappan med de bevingade orden om att denne var ”ett sexistiskt svin”, har sagt att dottern är klonad efter sin far. Den enda skillnaden är ”att hon har mer hår”. Det kan så vara. Men född 1968 tillhör hon givetvis en annan generation och vill ”modernisera” och anpassa faderns parti så att det kan leva vidare och frodas i sin samtid.

Jean-Marie Le Pen levde ända fram till sin avgång i helgen kvar i det förflutna. Han hade samarbetat med marskalk Philippe Pétains tyskvänliga Vichyregim och har aldrig sett några problem med detta. För hans vidkommande var Algeriet en fransk provins, en del av Frankrike, och borde åter införlivas i den egna republiken. I media har han ständigt kopplats samman med tortyr i denna forna koloni och de tyska nazisternas industriella utrotning av judar och romer har han fortsatt med att kalla för ”en liten detalj i historien”. Front National har varit inpyrd med outhärdlig antisemitism.

.

.

Marine Le Pen har vunnit sitt parti

för en radikal omläggning av politiken.

.

Dottern vill nu lämna historien bakom sig. ”Le Pen är Le Pen och Marine är Marine. Jag har redan 8 293 gånger sagt att jag inte delar hans syn på historien”, sa hon i en större intervju för den liberala israeliska tidningen Haaretz och underströk sedan:

”Judarna i Frankrike är fransmän, de hör hemma här och måste stanna. De ska inte emigrera. Landet måste hitta lösningar med den radikala islamismens utveckling i regioner med problem /…/ I motsats till den bild som framhålls är Frankrike ett av de minst rasistiska länderna i världen. Här bedöms inte människor efter sin färg eller efter sin religion utan i förhållande till sina kvalitéer. Det som kallas för en meritokrati. Det är en mycket viktig och precis princip för det franska folket. I motsats till den anglosaxiska kulturen är den franska influerad av kristendomen som bedömer människor och inte samhällen…”

I den senaste regionalvalen för Provence-Alpes-Cote dÀzur  fanns också Sonia Arrouas,en judisk kvinna, på fjärde plats på Frontens valsedel. Medlemmar från partiet var med vid den europeiska extremhögerns uppmärksammade resa ( läs mer ) nyligen till Israel, där de mötte judiska ockupanter från Västbanken. Marine Le Pen försäkrar att hon och partiet alltid varit ”sionistiskt” och försvarat staten Israels existens. Personligen säger hon sig däremot vara emot nya bosättningar. Dessutom försvarar hon israeliska arabers rätt att få hyra bostäder i det egna landet på samma villkor som de judiska innevånarna. Själv vägras hon fortfarande inresetillstånd till Israel och säger till Haaretz att ”landet tycks ha för många vänner”. Dessutom med en retorik i klass med pappans: “Skulle vi i Frankrike säga en tusendel av det som man säger i Israel  om denna fråga. Då skulle vi omedelbart kastas i fängelse för att ha uppviglat till rasistiskt hat”…

.

.

”Franska varor. Producerade av fransmän”.

.

Som ny partiordförande går hon – i den franska traditionens spår – längre än vad Jimmie Åkesson någonsin skulle göra. Hon säger att det till och med skulle vara möjligt med en muslimsk president: ”Muslimer, när de är fransmän förstås, röstar inte som ett samhälle/församling, utan på samma sätt som befolkningen i övrigt”. ”Om däremot en kandidat försöker att exklusivt representera den muslimska delen av befolkningen, då skulle det vara en mycket allvarlig utveckling”.

När väl bordet är röjt på all gammal antisemitism  och formell rasism  (judefrågan är löst…),  och blivit väl förborgat i den franska revolutionära traditionen av sekularism, då dukar Marine Le Pen i stället upp ett bord belamrat med hat mot islam. I den ekonomiska krisens Frankrike odlar hon och exploaterar kapitalismens otrygghet genom att vända människors rädsla och osäkerhet, deras blickar, bort från den stenrika överklassen och finanshajarna, för att i stället peka mot muslimernas böner, slöjor, minareter, Koranen eller andra starka religiösa symboler som rötterna till allt ont som drabbat Frankrike. En målgrupp, judarna, har för tillfället blivit omöjlig att använda som syndabock för den ekonomiska krisen med dess arbetslöshet och försämrade livsvillkor. Rasismen finns kvar men den har gjorts salongsfähig och anpassats till stämningarna i den franska borgerlighetens vardagsrum. Det väljarunderlag som i senaste presidentvalet övergav Front National för att i stället satsa på Sarkozy.

”Dagens rätt” serverad från Nationella Frontens dignande bord blir ”islamhat” tillagad efter alla tänkbara raffinerade franska tänkbara recept…

Nu nöjer sig inte Mariane Le Pen med denna radikala omläggning. Med ett samlat parti bakom sig kommer hon i presidentvalet 2012 att göra en till synes vid vänstersväng när det gäller ekonomiska och sociala frågor. Pappans tidigare välsignelse av nyliberalism och globalisering har omprövats. Nu är det protektionism och starka statliga insatser som betonas. Frankrike ska lämna IMF, EU:s Maastrichtfördrag och euron. ”Tyskarnas monetära ockupation av vårt land ska omintetgöras”. Landet ska själv bestämma över sina skatter och staten ska kontrollerna priserna på baslivsmedel. Fransk industri och franskt jordbruk ska gynnas…

.

.

Partiet vill lämna IMF och euron. Bestämma över sin egna skatter.

Samt ha starka statliga insatser på det ekonomiska fältet.

.

Självklart mäskar partiet här för Frankrikes alla arbetarväljare. Den etablerade traditionella arbetarrörelsen är i upplösning och saknar liksom i Sverige varje spår av ett antikapitalistiskt program. De mindre partier som finns, likt våra vänner i det antikapitaliska NPA, är efter svenska mått stora, men den Nationella Frontens nya politiska dagordning är uppenbart en svår utmaning också för dem. Protektionism inom ramen för en fortsatt marknadsekonomi i en sönderfallande kapitalistisk världsordning bäddar bara för stagnation, nedgång och undergång. Ska man klara denna utmaning, blir det i presidentvalet 2012, liksom i alla strider dessförinnan, nödvändigt att inte bara mana till ”mer kamp” utan att också propagera för det arbetande folkets eget regeringsprogram. Ett program vars förverkligande skulle kunna påbörja det nödvändiga uppbrottet från det kapitalistiska system som förlamar så mycket av människor möjligheter och framtidstro.

.

******************************************************

.

.

Tills sist kan jag inte låta våra läsare undgå seklets fetaste lögn. Det var när Tunisiens diktator, Ben Ali, landat och välkomnats av den saudiska diktaturen i Riyad. Alltså USA:s bästa kompis i regionen. Då fann shejkdömet det lämpligt att till de arabiska folken låta berätta att:

”Saudiarabiens kungadöme låter meddela att det till fullo står bakom folket i Tunisien”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Front National, Jean Pierre Le Pen, Mariane Le Pen, Nationella Fronten, NPA, Tunisien, Riyad

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,DN4,