Två världar – en nation.

.

Mer detaljerade resultat över valet till den amerikanska Kongressen finns nu publicerade i pressen. Nedan kan du se var och hur förskjutningen till Republikanerna skedde.

.

Surt sa räven.

.

Mer än någonsin är USA uppdelat i två skilda politiska världar. Vita, äldre, religiösa män och kvinnor, med inkomster över genomsnittet röstade massivt på de republikanska kandidaterna. I storstäderna på väst- och ostkusten har demokraterna en klar majoritet  bland svarta, latinos och de unga. De svarta väljarna verkar inte ens ha hört talas om Republikanerna. Under de två tablåerna hittar du mer detaljerade tolkningar av vad de visar:

En historisk vändning.

Den republikanska vågen bildas av många demografiska grupper

Källa: New York Times.

Grafiken ovan visar först av allt att republikanernas väljare är vita män och kvinnor med bättre inkomster. Jämfört med valet 2008 röstade 60% av de vita väljarna republikanskt i går, upp från 53,5 %. De röda pilarna visar storleken på Republikanernas vinst och skalan i botten det absoluta procenttalet.

Som synes ökade republikanernas stöd även bland svarta, asiater och latinos (hispanic) men totalt sett är det exempelvis bara 9% av de svarta som valt republikanskt, upp från 6% 2008. Bland spansktalande ”Hispanic” och medborgare med asiatiskt ursprung gör republikanerna framsteg men i inget fall når de upp till 40% av rösterna. Vi ser också att det är bara i Södern och i Mellanvästern som en majoritet av väljarna lagt sin röst på Republikanerna.

.

I grafiken här ovan finns mer intressanta detaljer. Republikanerna ökade sin röstandel i alla åldersgrupper. Men det är bara bland de över 45 som en majoritet la sin röst på Republikanerna. Bland unga under 29 år är det bara 40% som la sin röst på dem.

Den geografiska och ideologiska kartan är också intressant. I städerna (urban) är det bara 40% som följde Republikanska lockrop, visserligen upp från 33,5% 2008. I förorterna (suburban) och på landsbygden (rural) gick republikanerna upp över 50% i tisdagens val. Bland protestanter ökade majoriteten från 53% till 59% och bland katoliker fick Republikanerna en majoritet på 53% upp från 42,5% 2008.

.

Den ideologiska hjälten ”ensam är stark” stoppar det framrusande tåget ”big government”

.

Det ideologiska axiomet i amerikansk politik – att staten är för stor och måste kapas med knäna- omfattar nästan alla republikanska väljare men verkar till sist inte spela någon större roll för valutgången. Det fyller mer funktion av bakgrundsljud, vilket ”oron” över hälsovårdssystemet visar. Den ökar visserligen mycket men omfattar ändå bara 45% av republikanernas väljare trots att hela partiet satsat massor av pengar på att måla ut ”Obamacare” som ett verk av djävulen själv.

.

Media: GP1,DN1,DN2,EXP1,EXP2,SVD1,SVD2,AB1,SSD1,DN3,DN4,SVD3,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Republikaner, Demokrater, Kongress, Obama, Tea Party

”Självklart kommer vi att ha egna förslag i riksdagen. Vi kan inte avstå från att vara i opposition. Det skulle vara att ge Sverigedemokraterna ett för stort inflytande”, hävdade Mona Sahlin i eftervalsdebatten.

.

.

Olof Palme med sitt motstånd mot USA:s krig i Indokina

var Mona Sahlins idol i ungdomen. Undrar vad han skulle säga

om att hon nu går i armkrok med Carl Bildt under NATO:s fanor…

.

Nu har hon i en hast övergett den gemensamma rödgröna plattformen om Afghanistan för att i stället, tillsammans med Miljöpartiet, skriva sig samman om en sämre uppgörelse med den borgerliga regeringen. Skälet sägs vara att vi har fått en oklar parlamentarisk situation och en minoritetsregering. I sak fanns det alltså en möjlighet eller risk (?) för att de rödgrönas linje skulle få en majoritet. Detta om man ser till vad SD:s förespråkare signalerat i frågan.

Socialdemokratin och Miljöpartiet skyller på SD för att man nu övergett det egna förslaget och sin roll som opposition. I praktiken har man hoppat i en galen tunna och gett Jimmie Åkesson och hans parti ett rejält inflytande.

.

.

Maud Olofsson berömda badtunna får byggas om

med plats för Eriksson,Sahlin och Wetterstrand…

.

I riksdagsdebatten var Lars Ohly rätt ute när  han anklagade sina partners för att ha gjort en diffus uppgörelse med regeringen. De bara ”låtsas” att det är en ny strategi, men accepterar en text som verkligen svävar på målen och öppnar för att kriget ska kunna fortsätta decenniet ut.

Men samtidigt är det för mig ofattbart att Vänsterpartiet håller fast vid de rödgrönas plattform. Även den texten saknade säkra slutdatum. Även den lämnade öppet för att ”läget på marken” skulle kunna innebära omprövningar av de gemensamma målen:

.

”Under 2011 kommer det att finnas möjlighet att bedöma hur överlämningsprocessen fortlöpt, samt hur det ökade civila och militära (!) stödet från omvärlden slagit ut. Då behöver Sverige en ny samlad strategi för vårt engagemang i Afghanistan”.

.

I uppgörelsen kedjades Sveriges militära strategi samman med Isaf/NATO:s. Kriget skulle fortsätta ungefär som förut med ett hopp om att nästa år kunna släppa ansvaret för en eller två av de provinser i den region där vi har våra baser. I texten hette det vidare att 2013 var ett slutdatum ”Givet det vi vet i dag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet”. Men det ”vi vet i dag” behöver inte vara sant i morgon. Under de två månader som gått sedan detta skrevs har kriget i de norra provinserna förvärrats och de svenska stridsinsatserna ökat…

I dagens riksdagsdebatt och i olika artiklar och bloggar har vänsterpartister som Ohly,Sjöstedt och Gabrielsson just ”låtsats” att de rödgrönas plattform var klockren. Fri från alla tveksamheter.

Varför inte säga som det var?

Vid Vänsterpartiets valvaka dundrade Lars Ohly om att det ”nu är antiparlamentariskt arbete som gäller”. Är det så kan givetvis inte en antikrigsrörelse byggas kring en rutten kompromiss som redan är historia. Varför hoppa i en tunna som redan är tom? En fredsrörelse i Sverige måste byggas runt det enkla kravet att våra trupper ska hem nu.

Svårare än så är det inte.

.

.

Julian Assanges och WikiLeaks nästa ”läcka” lär handla om Afghanistan. Kanske det då blir uppenbart för ännu fler svenskar varför vi inte ska delta en endaste dag till i ett krig som inte går att vinna…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, partiledardebatten, Afghanistan

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,SVD4,DN3,SVD5,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD6,SVD7,

Bloggare: JonasSjöstedt,Jinge.RödaMalmö,

Brustna illusioner,

svikna löften och krig.

.

Det är bara två år sedan Barack Obama bars till makten av en mäktig våg av entusiasm bland fattiga, unga, kvinnor, färgade, latinos och också vita väljare. A change we can believe in, -en förändring vi kan tro på- bar ända fram till en stor seger för Amerikas första svarta president. En historisk händelse.

Två år senare har entusiasmen förbytts i djup besvikelse eller ren ilska. Löftena har inte uppfyllts, förhoppningarna grusats och presidenten med det eleganta språket och det lättsamma uppträdandet ses som grå och svag av de som satte sitt hopp till Vita Husets nye gäst.

.

No comment.

.

I går tisdag slogs den första spiken in i presidentens politiska kista. Om inget extraordinärt händer mister han sin post redan i omvalet 2012. Republikanernas stora seger i valet till Representanthuset och framgångarna i Senatsvalen bekräftar vad alla väntade sig. De som med entusiasm röstade fram Obama 2008 stannade hemma och överlät terrängen till Republikanernas väljarkår av vita arbetare och ”medelklass” i mellan och södra USA och en stor majoritet bland de över 65 år.

Hur kunde det gå så? Vad är Obama själv skyldig till och vad kan skrivas upp på ”det objektivas” konto?

Utan tvekan är det den ekonomiska krisen med start i september 2007 som hamnat på Obamas bord, utan att han själv har något ansvar för den, som kostat honom mest sedan intåget i Vita Huset? Han är inte den förste president, eller premiärminister för den delen, som ställts till svars för kris, arbetslöshet och minskade realinkomster. Han tog över när redan miljoner arbeten tappats i den amerikanska ekonomin, när bolånekrisen redan satt miljoner husägare på bar backe, och när skuldfällan slagit igen om miljontals hushåll som under åratal levt över sina reala inkomster genom att sätta sig i allt större kreditskuld.

.

Veckans omslag på finanstidningen The Economist.

.

Detta var etablerade fakta när Obama tog över presidentskapet efter Georg W. Bush. Ändå får Obama stå till svars för den katastrofalt dåliga ekonomiska situationen som rått sedan presidentvalet november 2008. Den historiskt traditionella avogheten mot ”etablissemanget” i Washington fick vatten på kvarnen av stödet till bankerna, nödhjälpen till bilindustrin och den ovanligt klumpigt genomförda sjukvårdsreformen.

Om den ekonomiska situationen ger den viktigaste förklaringen till varför Demokraterna förlorade valet i tisdags går det inte att blunda för en annan aspekt som media har svårt att acceptera som en förklaring. Rasismen som kommer till uttryck i mycket av kritiken mot Obama går inte att blunda för. Den vita medborgaren i mellanvästerns rostande industribälte och i södra USA, som känner in på bara skinnet att deras status som ”medelklass” är hotad har fallit för den hatiska propaganda som riktas mot Obama och som inte vore tänkbar mot en vit president oavsett hur vidrig politik denne skulle föra.

Den ideologiska bröstmjölk som ”medelamerikanen” föds upp på bäddar för, den för oss européer absurda, hatpropaganda om socialism, stalinism, nazism, och islamism som Obama utsätts för. Inte bara i mumlet vid baren i en sliten sylta utan också på bästa sändningstid i Fox News och andra media dominerade av republikanska mediemagnater som Murdoch och tv-pajaser som Glenn Beck och Rush Limbaugh.

.

Republikanska extremister använder ständigt temat – Obama är muslim.

.

Den i media upphaussade Tea party-rörelsen hade däremot ingen större betydelse för valutgången. Den mobiliserar framför allt äldre helvit medelklass och de har alltid haft ett högt valdeltagande i valen till Representanthuset och Senaten. Jämfört med yngre väljare, svarta och latinos är deras valdeltagande oftast dubbelt så högt. Den här gången har de som stödde Obama i presidentvalet uteblivit medan de äldre vita mobiliserats mer än vanligt.

Tea party-rörelsen har däremot haft större inflytande i det Republikanska partiet självt. Till det yttre framträder den som en horisontell självstyrd rörelse utan nationella ledare och utan ett gemensamt namn. Men bakom ridåerna finns mäktiga ekonomiska intressen som använder ”tepåsarna” till att främja den egna reaktionära agendan inom Republikanska partiet. Stora pengar strömmar till från bröderna Koch som placerar sig strax efter Bil Gates och Warren Buffet på listan över landets rikaste personer.

Svenska media har hållit upp Sarah Palin som ”tepartisternas drottning”. Men hon har inte gjort anspråk på att leda rörelsen och inte heller identifierat sig med den ideologiskt utan bara ställt upp med lite pep-talk. Om hon tänkt sig ta strid om platsen som republikanernas presidentkandidat 2012 är en stark identifiering med Tea Party ingen tillgång. Den politiska nivå som råder i delar av väljarkåren visas av att 22 procent av de som röstade på republikanerna säger att Obama är Antikrist – Djävulen i människogestalt.

Hur kunde Obama så snabbt tappa det enorma stöd han fick omedelbart efter valet?

Meningarna bland politiska kommentatorer går kraftigt isär om vad han borde ha gjort och inte gjort. Det som brukar kallas ”vänstern” i det Demokratiska partiet menar att Obama borde ha utnyttjat sin majoritet i Kongressens båda kamrar för att köra över det republikanska motståndet mot en verklig reform av vårdsystemet, för att lämna Irak omedelbart och stänga Guantanamo som han utlovade i valkampanjen.  I stället sökte Obama kompromisser för att få med sig republikanerna i alla viktiga beslut. Problemet var bara att de senare redan från första dagen ställde in siktet på revansch till varje pris oavsett sakfrågorna.

.

John A. Boehner blir ny talman i Representanthuset. I sitt första uttalande sa han att skulle arbeta med uppkavlade skjortärmar för att rulla tillbaka ”Obamacare”.

.

”Realister” menar att Obama inte har något annat val än att anpassa sig till det finansiella etablissemang som i praktiken bestämmer vem som kan kandidera till politiska poster speciellt på federal nivå. Utan stora summor i kampanjkistorna är det helt enkelt omöjligt att delta i ett val till Kongressen. Hela systemet är korrumperat av de stora finansiärerna.

Själv anser jag att idén att det bara var att köra över republikanerna i Kongressen inte tar hänsyn till ett enkelt faktum: nämligen att stora delar av de demokratiska kongressmedlemmarna själva är en viktig beståndsdel av det rika etablissemanget och inte alls ville gå med på exempelvis Obamas vårdreform i dess ursprungliga version. Det behövdes en rutten kompromiss som mest gynnade försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin för att få många demokrater att rösta ja.

Samtidigt är idén att Obama har händerna bakbundna inte heller godtagbar. De beslut han tog i finanskrisen och de val han gjort i ”kriget mot terrorismen” visar att han själv villigt tagit på sig rollen som imperiets ståthållare. Fredspristagaren visade sig vara en krigspresident.

.

Miljardärerna David och Charles Koch har lagt ned stora pengar på att styra Tea Party i önskad riktning.

.

När den ekonomiska krisen slungade miljoner amerikanska arbetare ut i arbetslöshet valde Obama att ta in Lawrance Summers och Tim Geithner i sitt ekonomiska team, samma figurer som personifierar Wall Street och den kasinoekonomi som skapat krisen. Obama föredrog att sätta sin lit till Wall Street än att konfrontera de som orsakade den katastrofala ekonomiska situationen.

De arbetande lämnades i sticket med sin oro och obesvarade frågor. Har mitt jobb blivit säkrare? Riskerar jag att förlora mitt hem? Är hälsovården bättre och billigare? Vad ska ske med min realinkomst? På de frågorna har Obama svar som bara faller kapitalägarna på läppen. Därför förlorade demokraterna valet i tisdags.

.

Media: DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,EXP1,SSD1,DN3,AB2,DN4,DN5,SVD4,SVD5,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongress, Val, Tea Party, Palin,

.

Sverigedemokraternas politiska idol Pia Kjaersgaard från Dansk Folkeparti ville först förbjuda paraboler i invandrarområden.  I sak ville hon egentligen förbjuda bilder och kommentarer som ger en kritisk syn på Isaf/NATOS: s krig i Afghanistan. Där många danskar dör i det vettlösa kriget. Det var i lördags i en intervju med den danska tidningen Berlingske Tidene som hon kom med sitt förslag. Förbudet skulle göra det omöjligt för hyresgästerna att se de arabiska TV-kanalerna Al-Jazeera och Al-Arabia som enligt henne står för ”indoktrinering från Mellanöstern” med konsekvens att också tittarna i Danmark blir ”inpyrda med hat” mot Danmark och den västliga världen.

.

.

.

”Vi bor i Danmark. Inte Nordkorea eller Kina. Här har vi yttrandefrihet, som Kjaersgaard annars brukar prata om. Men nu vill hon att yttrandefriheten bara ska gälla för dem som delar hennes åsikter”, blev repliken från socialdemokraternas Henrik Dam Kristensen och många andra.

Kjaersgaards politiska taktik är att skärpa motsättningarna mellan ”gammeldanskar” och människor med rötter i muslimska länder. När hon nämner Al-Jazeera och Al-Arabia i samma mening blandar hon dessutom äpplen med ruttna päron. Al-Jazeera är en global TV-kanal, baserad i Qatar. En borgerligt liberal kanal med en enorm betydelse för sekularisering och demokratisering av Mellanösterns bälte med dess olika former av kapitalistiska diktaturer. Obeslöjade kvinnor har en given plats i kanalens sändningar. Själv försöker jag se åtminstone en nyhetssändning varje dag av dess engelskspråkiga upplaga. Många reportage är helt unika. Inte minst visar man upp bilder av ISAF/NATO:s vettlösa krig i Afghanistan. Det krig som leds av NATO:s chef, dansken Anders Fogh Rasmussen. Al-Arabia är den mediala motpolen. Kanalen drivs med pengar från den wahabistiska saudiska dikaturen – en viktig samarbetspartner för NATO. Som ett sätt att bemästra inflytandet från Al-Jazeera…

.

.

NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen

.

Efter lördagsintervjun i Berlingske blev det ingen söndagspromenad på Ströget för Sverigedemokraternas partner. Hon fick i stället springa politiskt gatlopp och tvingades att backa. Vad ville hon mer förbjuda? Skulle det finnas olika yttrandefriheter i Danmark, kopplade till var man bor? Paraboler i en stadsdel. Men inte i en annan. Hur skulle hon göra med internet? I USA där Al-Jazeera inte är förbjuden, men väl har svårt att hitta kommersiella distributörer, där tittar man på kanalen via datorer. Självklart skulle det bli sak samma i Danmark…

Men Kjaersgaard har inte gett upp. Åsiktsfriheten gäller bara för hennes åsikter. Hon hoppas i stället att arabiska TV-kanaler ska stoppas genom att deras satellitsignaler ska brytas genom lagstiftning.

”Pia Kjaersgaards vendetta mot islam kan leda till ett nordkoreanskt samhälle”, säger Per Clausen från danska vänsterpartiet Enhedslisten. ”Hon vill förhindra danskar från möjligheten att se ut över världen från en arabisk synvinkel. Det är inte bara i strid med danska traditioner när det gäller yttrandefrihet utan också ofattbart dumt. Alla behöver vi få vår världsbild utmanad”.

Nu återstår att se vad Jimmie Åkesson ska säga. Varför skulle Folkepartiets svenska eko utebli i denna fråga?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Pia Kjaersgaard, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Afghanistan

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD7,

.

Ingenting var mer naturligt än att Vänsterpartiet skulle lämna samtalen med regeringen om den breda överenskommelse som gjorts när det gäller Afghanistan. Redan de rödgrönas uppgörelse i frågan innebar en svår vånda i de egna leden. Hade man vunnit regeringsmakten hade det, under flera år, inneburit att Vänsterpartiet varit politiskt ansvarigt för att svenska soldater stridit under NATO:s fanor.

Att nu, efter valnederlaget, likt socialdemokraterna och Miljöpartiet,  skriva sig samman med den borgerliga regeringen om en fortsatt krigsinsats, är självklart  omöjligt. Det handlar helt enkelt om partiets överlevnad. Miljöpartiet har för sin del valt att definitivt tvätta bort minsta rest av glorian som ett fredsparti.

.

.

”Det handlar om journalistik där man likt silkesmasken spinner in sig i en vacker kokong.  Värstingen i sammanhanget är Johanne Hildebrandt som uppseväckande nog tillåts att ha en egen kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Tidningen kunde lika gärna ha betalt den populära bloggaren Blondinbella, eller Isabella Löwengrip, för en egen spalt med lite kommentarer från fältlägren.”

.

.

Ser man till den ”inbäddade” bevakning som,  inför uppgörelsen och riksdagens omröstning nu på torsdag,  serveras från krigets Afghanistan blir detta mer än uppenbart. Det handlar om journalistik där man likt silkesmasken spinner in sig i en vacker kokong.  Värstingen i sammanhanget är Johanne Hildebrandt som uppseväckande nog tillåts att ha en egen kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida. Tidningen kunde lika gärna ha betalt den populära bloggaren Blondinbella, eller Isabella Löwengrip, för en egen spalt med lite kommentarer från fältlägren.

I de inbäddade reportagen hittar vi ändå en del sanningar. I en av sina kolumner klagar Hildebrandt över att det i praktiken bara finns ”200 kängor på marken”. För att bevaka ett område stort som hela Norrbotten. De mesta pengarna ( minst två miljarder ) och den mesta energin går åt till administration och alla semesterresor hem till Sverige. Dessutom kan hon, trots sina tidigare hyllningar av år med  kostsamma krigsmödor, konstatera att:

Fram till förra året gjorde de svenska trupperna inte så mycket mer än att vakta sig själva på campen, eskortera och patrullera.

Alltså samma sak som i Tchad 2008. Den senaste tiden har man ändå i Afghanistan haft ett helt skyttekompani på plats, FS19, och fått tid över för att bygga en bas på en kulle i Ali Zayi, en by väster om Mazar –al-Sharif, konstaterar hon. Men: ”Operationen har dock slukat mycket resurser och skyttesoldaterna är slitna efter att ha bemannat kullen dygnet runt i fyra och en halv månad”. Dagens Nyheters inbäddade journalist Ole Rothenborg har mer att berätta om detta svenska örnnäste:

Svenskarnas Forward Operation Base i byn Alizayi kunde vara tagen ur en gammal film om Främlingslegionen i Algeriet. En brant backe längs kullens ena sida leder upp till fortet som är omgärdat av tjocka murar och taggtråd. I de fyra hörnen finns värn till vaktposterna. Bakom sandsäckar och kulsprutor har de fri utsikt över byn och åkrarna där nedanför.

Enligt Hildebrandt älskar byborna de svenska soldaterna. Rothenborgh ger en annan dimension:

Det är nog olika i olika byar hur välkomna vi är, säger en soldat som vill vara anonym. Jag tror inte att vi är så väl sedda i just denna by, däremot lite längre bort i Sheberghan.

Så gott det går försöker soldaterna också att ha en bra kontakt med civilbefolkningen:

Det står många barn längs de smala gatorna när en svensk pluton kör genom byn Alizayi. Några vinkar till soldaterna när de kommer, men andra kastar demonstrativt stenar mot pansarterrängbilarna. Det är inte lätt för soldaterna att se vänligt sinnade ut när de kommer farande i full stridsmundering.

Det är hela tiden en svår avvägning mellan vår egen säkerhet och att få kontakt med lokalbefolkningen, säger plutonchefen Petter Bolund. Men skytten som sköter kulsprutan på fordonens tak brukar vända bort vapnet och ta av sig sina goggles när vi åker genom byarna.

Riktig närkontakt! För att ändå kasta lite ljust sken över detta svenska örnnäste väljer Rothenborg sedan att stärka hemmafronten genom att idyllisera lägerlivet:

Barnen som kastar sten mot soldaterna borde vara med några av kvällarna uppe i fortet för att få en annan bild av soldaterna. Då lägger de ifrån sig hjälmar, skyddsvästar och alla tunga vapen. Några sitter runt en liten brasa och värmer en burk Bullens pilsnerkorv eller en burk ravioli. Från sjuktransportens grupp hörs höga skratt. De tittar på filmen ”American pie” på en bärbar dator. Om det inte vore för fullmånen skulle hela fortet vara becksvart, för här finns ingen elektricitet. Hela scenen påminner mer om scouter på hajk än en krigsbas.

.

.

USA:s bild av sin ockupation…

.

För en kritisk läsare är det som Hildebrandt och Rothenborg berättar,  trots deras naivitet och bristen på analys av kriget i stort, så avslöjande att det säger mycket, mycket mer än vad som var tänkt. I en ledarkrönika i gårdagens Aftonbladet gjorde Olle Svenning en alldeles utmärkt genomgång av kollapsen för det som nu är Barak Obamas – och Fredrik Reinfeldts krig. Hans krönika tillsammans med de kokonger som våra silkesmaskar spunnit visar väl varför Vänsterpartiet – äntligen – väljer eller har tvingats att välja – en mer självständigt syn på vårt krig i Afghanistan.

Det var inte en dag för tidigt.

För Bullens pilsnerkorv i all ära. Men smakar de ändå inte bättre vid en lägereld i en skog här hemmavid?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Vänsterpartiet, Mazar al Sharif

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,GP1,GP2,Expr1,SVD4,AB3,DN4,Expr2,SVD5,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,

.

.

Adolf Hitler fångad i en bild från jublet i München

vid Första värlskrigets utbrott

.

För den som har tid lägger vi som söndagsläsning ut ett avsnitt från en längre artikel av Kent-Åke Andersson, varvsarbetarson från Göteborg, som här diskuterar fascism/nazism som begrepp i förhållande till trettiotalets Weimarrepublik. Författaren var en av de människor som kom att betyda mest för den svenska marxismens renässans under 196O-talet. Trots sin korta levnadsbana, han rycktes bort 1973 av ett medfött alldeles för högt blodtryck innan han ens hann bli trettio år, lämnade han mer än andra samtida i den tidens nyvakna och nyfikna socialistiska rörelse, många virtuosa texter inom politik och litteratur efter sig. För mig personligen var Kent-Åke inte bara en nära, god vän utan också den människa som, utan pekpinnar, visade på vikten av att studera arbetarrörelsens historia. För att vi bättre skulle kunna förstå den samtid vi levde i. Tillsammans firade vi när vår lilla gruppering, Revolutionära Marxister (RM) erkändes som svensk sektion av Fjärde Internationalen 1969. När hans text publicerades i Mullvaden ( föregångare till Internationalen ) var jag dessutom ansvarig för tidningen.

Det blir mycket nostalgi. I marxistarkiv.se finns hela artikeln. Där kan du också läsa Kenth-Åkes vid det här laget klassiska skrift Lögnens renässans, där han intellektuellt likviderade den stalinism som tragiskt nog satte sin prägel på stora delar av det som kallades den nya vänstern.

.

.

Utdraget nedan handlar om fascismens natur. Ett begrepp som i dag används lika ofta som slarvigt när det gäller att etikettera Sverigedemokraterna. Kenth-Åke skrev sin artikel sex år innan Jimmie Åkesson föddes. Men det viktiga med hans sätt att se på politiska partier och deras rörelser  är hans metod när det gäller analysen. För att begreppet fascism ska vara brukbart annat än som ett känslomässigt utbrott eller ett skällsord måste utgångspunkten vara en klassanalys. Vidare måste vi se till de ekonomiska, sociala och politiska rörelserna i och runt det parti vi ska dissikera.

Vi ska inte surfa på känslosvall eller använda begreppet fascism som ett skällsord. Stämmer inte analysen av dagens Sverigedemokrater med de gemensamma dragen hos den historiska fascismen. Då är partiet inte heller fascistiskt. Förvisso rasistiskt. Trots att Åkesson och hans vapendragare förnekar detta. Men inte fascistiskt. Det handlar inte heller om ”modern” fascism. Inte heller blir man mer ”radikal” eller ”mer revolutionär” bara för att man kallar allting som är vidrigt för fascistiskt.

Kanske krävs ett helt nytt begrepp?

Kenth-Åke till minne. Här kommer utdraget:

.

Den ekonomiska krisen

Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.

Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.

Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.

Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt. Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.

1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.

Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimar­demokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.

Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetar­klassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodal­klasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.

.

Bakom mig finns miljoner…

Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationa­listiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.

Vad är fascismen?

Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.

Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”[1] regimer: den var en massrörelse.

De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hant­verkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.

Småborgarna

Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för små­borgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.

Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.

Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)

Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.

[1] Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hitler, fascism, nazism, partidagarna, , Sverigedemokraterna, JimmieÅkesson

I pressen: DN1,

Religiös fanatism och öppen rasism.

.

Vart är Israel på väg? Det verkar inte finnas någon broms på glidet utför det sluttande planet ner i allt grövre rasism och religiös fanatism. Om det bara handlade om enskilda smågrupper av ortodoxa som slår Gud i huvudet på alla och envar för att hävda sina ”bibliska rättigheter” kunde man småle åt eländet.

.

Rabbi Ovadia Yosef är spirituell ledare för det ultra-ortodoxa partiet Shas.

.

Men det är en majoritet av landets ledare som endera öppet företräder en allt grövre rasism mot den arabiska minoriteten i landet eller som tigande ger sitt medtycke till Israel som en rasistisk polisstat. Knesset är splittrat i två läger – de mest galna extremisterna och de något mer normala extremisterna. De mest extrema dikterar lagar och diktat och de något mindre extrema medlemmarna i Knesset viker ner sig för att med alla medel och eftergifter hålla ihop den reaktionära regeringsmajoriteten bakom Benjamin Netanyahu.

Flera händelser de senaste veckorna visar djupet och omfattningen av det demokratiska sönderfallet och den allt öppnare rasismen.

-Polisen visste om i förväg men lät ändå ett 70-tal religiösa extremister i ”Vårt land Israel” genomföra en demonstration i staden Umm al-Fahm. Staden ligger i norra Israel och är den näst största staden i Israel med en befolkning bestående av nästan uteslutande palestinier eller ”israeliska araber” som de kallas i Israel. Den lilla gruppen extremister demonstrerade för ett förbud av den moderata ”islamska rörelsen i Israel” och för att alla palestinier ska förvisas från Israel. Kom då ihåg att det finns 1,5 miljoner bofasta palestinier i Israel och som varit bofasta där i århundraden.

.

Israeliska extremister demonstrerar i Umm al-Fahm.

.

I stället för att hindra dessa galenpannor från att provocera befolkningen i Umm al-Fahm laddade kravallpolisen upp för att slå ned på alla motdemonstrationer. Femton av motdemonstranterna skadades, två av dem är medlemmar i Knesset. Tio palestinier anhölls medan ingen av de 70 provokatörerna greps. ”Vårt land Israel”s  provokation ingick i hyllningarna av den för länge sedan mördade ortodoxa fanatikern rabbin Meir Kahane; som bland annat hade för vana att kalla alla palestinier för ”hundar”.

-Ett lagförslag om ”intern bosättning” ligger nu i Knesset för omröstning. Lagförslaget som enhälligt antogs i parlamentets juridiska utskott innebär att alla kommuner ges rätten att välja vilka som har rätt att bosätta sig i kommunen. Inflyttningskandidater kan nekas rätten att bosätta sig om de ”inte svarar mot kommunens grundläggande karaktär”, det vill säga att folk kan nekas bostad på grund av sexuell läggning, religiös tillhörighet eller socioekonomisk status. I praktiken säger lagförslaget – ”araber göra sig icke besvär”. Apartheid? Ja, åtminstone är det förvillande likt. En av Liebermans anhängare i Knesset förnekar att det är riktat mot landets palestinier. ”Varje judisk stad behöver minst en arab. Vad händer annars om mitt kylskåp går sönder en lördag?, undrade ärkerasisten David Rotem.

-I den budget som Knesset just ska till att besluta om finns det en post kallad ”lagen för yeshivastudenter”. Det är studiebidrag till de ultraortodoxa som studerar judaism på heltid. Högsta domstolen beslutade i juni i år att dessa studiebidrag måste upphöra eftersom andra heltidsstuderande inte får dem. Men det beslutet tog ordföranden i Knessets finanskommitté sig runt på ett smidigt sätt. Nya regler för hur man kvalificerar sig för studiebidragen uppfanns i en hast.

.

.Yeshiva studenter väntas ha minst tre barn och inte äga en bil för att få studiebidrag. Framför allt ska de inte arbeta.

.

Hör och häpna. Tre krav måste uppfyllas av studenterna. De ska ha minst tre barn, inga andra inkomster och inte äga en bil. Gissa vilka studenter som fyller de villkoren. Bingo – ultraortodoxa yeshivastudenter. Eftersom dessa ultraortodoxa fanatiker vägrar att arbeta la finanskommittén till villkoret att de förlorar bidragen om de tar ett arbete.

Dagstidningen Haaretz undrade på ledarspalt dagen efter att lagen presenterats inför Knesset varför den israeliska staten ska betala ultraortodoxa judar att inte arbeta. Återstår nu att se om Netanyahu kommer att ställa sig bakom lagen eller passivt låta den passera. Direkt nej till lagen kan leda till att hans reaktionära regeringskoalition spricker.

-Till sist meddelar israeliska media att en ”Tea Party-rörelse” sett dagens ljus. Det är delar av Netanyahus Likudparti som tycker att deras regeringschef gör för stora eftergifter till palestinierna och Barack Obama. Man kan undra vilka eftergifter han gjort till Obama? I den verkliga världen utanför den israeliska paranoida horisonten anser de flesta att det är Obama som stått för eftergifterna. Gruppen håller sitt första offentliga möte i dag lördag framför Amerikahuset i Tel Aviv under parollen ”Säg nej till Obama”.

.

För extremisterna i Likud räcker det inte att Obama draperar sig i den israeliska flaggan.

.

-Vi anser att det finns ingen buffert som kan hindra politiska ledare från att ta beslut i fredsprocessen som kan bli katastrofalt farliga för Israel, säger initiativtagarna som alla är medlemmar i Netanyahus parlamentariska partigrupp. Som exempel på katastrofala beslut anger de ett stopp för nybyggena i östra Jerusalem och på Västbanken.

Den här lilla buketten av absurditeter visar mer än många diplomatiska piruetter av Netanyahu, Lieberman och ”socialisten” Ehud Barak vad som sakta men säkert omformar Israel till en segregerad rasistisk polisstat. Det finns fler tistlar i buketten, men det räcker för den här gången.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,DN3,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Knesset, Ultra-ortodox, Palestina, Netanyahu

Ingen vila på sjunde dagen.

.

I går protesterade än en gång arbetare och ungdomar mot den pensionsreform som de alla uppfattar som orättvis och ett slag under bältet på den arbetande befolkningen. Det var den sjunde nationella mobiliseringen på kort tid. Miljontals fransmän har sagt Nej till president Sarkozys motreform som förlänger pensionsåldern från 65 till 67 år, med möjlighet att ta ut förtidspension från 62 år i stället för 60 son gällt tills nu.

.

Pensionen(Retraite) är bra! Offensiv är bättre!

.

I går var det betydligt färre deltagare i demonstrationerna och procenten strejkande i transportsektorn och bland de offentligt anställda var också lägre jämfört med protestdagen 19 oktober.

Vad betyder det? Är det bara en paus i motståndet mot reformen eller kan Sarkozy höja mungiporna till hälften. Svaret ligger antagligen någonstans mittemellan. Det är en nedgång men den djupa vreden mot Sarkozys högerpolitik finns kvar och det råder inte en utbredd besvikelse och känsla av nederlag.

-Den som kämpar kan förlora, men den som inte kämpar har redan förlorat, sa Bertolt Brecht en gång.

-Ingen vet vad som händer nästa vecka. Men arbetarklassen har i alla fall sträckt på sig, sa en CGT-akivist i Annecy till dagstidningen Le Monde.

Orsakerna till den minskade mobiliseringen i går är flera:

-Det finns ett antal som deltagit i protesterna men som nu anser att de inte tjänar något till eftersom lagen röstats igenom av Senaten och Nationalförsamlingen. De är fortfarande arga motståndare till ’reformen” men ser för tillfället inte hur kampen kan fortsätta.

.

I går saknades ungdomen i demonstrationerna. Kommer den tillbaka 6 november?

.

-Ungdomen saknades i gårdagens demonstrationer. Orsaken är väldigt enkel – det är skollov den här veckan. Högern har försökt anklaga Socialistpartiet och vänstern i allmänhet för att ”locka ut” ungdomen på gatorna i en strid de inte har något med att göra. ”Elev i dag – arbetslös i morgon – pensionär i övermorgon” svarade ungdomen på plakat som funnits med i många demonstrationer och visade att de kan tänka för sig själva. Därför är det för tidigt att säga hur ungdomen kommer att delta i framtida aktioner, exempelvis den 6 november – nästa protestdag organiserad av fackföreningarna.

-De fackliga organisationerna har visat att de söker en ”bakdörr” för att avsluta den öppna kampen på gatorna. Det gäller speciellt fackföreningen CFDT, vars ordförande François Chérèque häromdagen i TV sa att det var dags att förhandla om jobben för de unga och äldre arbetslösa. Flörten uppfattades omedelbart av arbetsgivarorganisationen Medef som samma kväll sa sig positiva till ”öppningen från fackföreningarna”. Regeringen är med på ett hörn eftersom Sarkozys närmste rådgivare, ”pensionsexperten” Raymond Soubie, redan kvällen innan föreslog samma agenda.

.

Den lilla stålstaden Longwy stod i centrum för nedläggningarna i den europeiska stålindustrin under 70-talet.

.

Som parantes kan jag säga att CFDT är en fackförening som följt en märklig bana. I slutet av 70-talet stod organisationen långt till vänster om det av kommunistpartiet ledda CGT. I dag är CGT oberoende från kommunistpartiet och CFDT ligger till höger om CGT och har starka band med Socialistpartiet. Jag hade privilegiet att hösten 1978 besöka den lokala avdelningen av CFDT i stålstaden Longwy i nordöstra Frankrike där arbetarna ockuperade stålverket som hotades av nedläggning.

Här samlas aktivisterna i Radio SOS för sändning.
.

Högt över den lilla staden på en slagghög lyste en enorm neonskylt upp nattmörkret med nödropet SOS. CFDTs lokalavdelning hade också startat en piratradio som dagligen sände nyheter till stadens befolkning som alla var beroende av stålverkets fortsatta drift. För veckotidningen Internationalen gjorde jag en lång intervju med en ung kvinnlig medlem av CFDT som organiserade radiosändningarna. Då stod CFDT i spetsen för de mest uppmärksammade striderna på arbetsmarknaden. När CFDT 2003 sa ja till en försämring av pensionssystemet fullbordade organisationen sin högervridning. Slut på parentesen.

Nästa protestdag är utsatt till den 6 november. De fackliga organisationerna kan inte släppa rörelsen, även om de helst skulle vilja sätta sig ned vid förhandlingsbordet, därför att det fortfarande finns ett enormt tryck underifrån. Efter den 6 november kommer antagligen situationen att klarna. Kommer mobiliseringen att ta en ny vändning och form eller kommer de kämpande att sänka armarna?

Sarkozy och hans högerregering visar att de vädrar morgonluft. Men det finns det som talar för att de saknar gott luktsinne. Även om pensionsreformen nu antagits för att formellt göras till lag av Sarkozy den 15 november märks det att de kämpande arbetarna och skoleleverna/studenterna inte anser sig besegrade och det finns inga tecken på en bredare demoralisering.

Även inför gårdagens demonstrationer fanns det ett överväldigande stöd bland befolkningen. I en opinionsundersökning publicerad i förrgår sa hela 65 procent att de stödde protesterna mot reformen. Regeringen lurar sig själv om den tror sig kunna vända opinionen. Sarkozy och hans ministrar är djupt avskydda och vreden mot hela den franska överklassens snobbiga och föraktande attityd mot den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala problem är djupare än någonsin.

Det blir säkerligen inte en repetition av Maj-68, inte den här gången. Men det finns andra former för social oro och kamp. Det utdragna ”maj-68” i Italien åren 1969-70 visar en möjlig modell för den kommande klasskampen i Frankrike.

.

-Vi pissar på dem och de låtsas att det regnar.  Banderoll från gårdagens demonstration i Brest.

.

I förorterna som exploderade 2005 pyser det i vulkanerna. Inga av alla de löften om jobb och sociala förbättringar som Sarkozy då utlovade har infriats. Situationen är värre än någonsin och ingen ska bli förvånad om tusentals bilar inom kort på nytt kommer att lysa upp horisonten i Paris utkanter.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Strejker, Paris, CFDT, CGT, Pensioner

.

Aftonbladet i dag…

Visst är det bra att media belyser korruptionen hos moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten. Men efter WikiLeaks alla krigsdagsböcker på nätet är det mer än märkligt att inga strålkastare riktats också mot krigsministern Carl Bildt.

Tätt inpå alla sina sinnen känner irakierna redan  väl till innehållet i de 400 000 nya dokument som WikiLeaks lagt ut på nätet . På grund av kriget har de tvingats att begrava någon eller några av sina anhöriga. Nära och kära som ibland torterats innan de mördats. Hundratusentals andra har dött som en följd av kollapsen för det civila samhället. Miljoner irakier har flytt sitt land.  Bara i Sverige har mer än hundratusen irakier fått en fristad.

Men att WikiLeaks nu publicerat ockupationsmaktens krigsdagböcker är sensationellt. En historisk välgärning.  FN:s högste kommissionär för Mänskliga rättigheter, Navi Pillay, tvingas att kräva av USA:s och Iraks regeringar att de undersöker de krigsbrott som kan ha begåtts. Många röster höjs för att en internationell krigstribunal.

Men självklart blir det ingen sådan. ”Det går aldrig USA med på”, konstaterar lakoniskt Ove Bring, Försvarshögskolans professor i folkrätt.

.

Vad värre är att Västmakternas liberala press skjuter skarpt på budbäraren. Dess giftigaste drakar sprutar sin etter över WikiLeaks Julian Assange. Tidningar som New York Times och Dagens Nyheter konstaterar först att de krigsbrott som avslöjats är lika omfattande som avskyvärda. Sedan ger de en bild av Assange som en möjlig våldtäktsman och ett hot mot de krigförande ländernas nationella säkerhet.

Vore det inte mer klädsamt om den liberala pressen här i Sverige gav sig på vår utrikesminister Carl Bildt?

Fredrik Reinfeldt har stolt berättat att han vid sin regeringsbildning hade ett utökat frågeformulär där han ville att tilltänkta ministrar skulle berätta om allt som kunde finnas i deras garderober. Minsta lilla fläckiga trasa skulle visas upp. Som svartjobbande dagmammor eller ett bloss på en marijuanacigarett i ungdomen. När det gällde partisekreteraren Arkelsten glömde han däremot att fråga om bjudresor. Men uppenbart frågade statsministern inte heller Carl Bildt om hans politiska ansvar för USA:s illegala invasion av Irak 2003…

Det borde han ha gjort. För när det begav sig medverkade Bildt i den amerikanska lobbygruppen ”Committee for the Liberation of Iraq”, CLI, vars mål var att arbeta för den invasion som Bush sedan verkställde. CLI:s förste ordförande var Bruce P Jackson, som tidigare var chef för planeringen vid rustningsindustrin Lockheed Martin. I gruppens kärna ingick republikanska krigsivrare som Ronald Reagans förre utrikesminister George Schultz, Newt Gingrich och John McCain. ”Vi ville invadera Irak redan 1998. Det är ingen hemlighet att det var det vi arbetade för” var Bruce Jacksons kommentar när Expressen skrev om skandalen. Bildt själv skrev artiklar till nytta för krigsaktivisterna. Han satt också med i styrelsen för finansjätten Legg Mason, med en stor aktiestock i just Lockheed Martin, och tjänade personligen miljoner på optioner i det egna företaget. I Bildts styrelseuppdrag ingick dessutom att tillgodose ekonomiska intressen i fyra av världens fyra största klusterbombstillverkare. Ett av dem Alliant Techsystem tillverkar även radioaktiva vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag…

.

.

.

.

Att tilltänkta ministrar lejt svartjobbande dagmammor är ett oskick. Vi ska heller inte acceptera att de någon gång provat marijuana. Men bara byket plockas fram ur garderoben i tid. Då kan ministern bli förlåten om han eller hon erkänner synderna innan tillträdet till regeringskansliet. Våra ministrar ska vara snövita. Åtminstone nästan.

När det gäller Bildt är denna lilla ritual omöjlig. I hans många garderober finns inte bara en eller annan nerfläckad slips eller en skrynklig skjorta. De är helt enkelt, på ren svenska, så fullproppade med skit, att det stinker ända långt ut i farstun.

Det var därför Reinfeldt aldrig ställde några frågor till sin kompis Bildt. Skulle denne kommit ut ur garderoben, med famnen full av politiskt ansvar för fasorna i det krig som WikiLeaks dokument nu tydliggjort, då skulle han knappast ha blivit förlåten. En utrikesminister med politiskt ansvar för det smutsigaste kriget i vår tid? En utrikesminister som dessutom tjänat grova pengar på att tillhandahålla de vapen som dödat alla dessa människor? Vore det anständigt? Är det anständigt?

.

.

Självklart inte. Det är en skam. På samma sätt är det en skam att Mona Sahlin i dagarna sitter och gosar med just denne Carl Bildt och försöker att skriva ihop en gemensam proposition om ett förnyat mandat för den svenska insatsen i USA:s nu snart tio år långa krig i Afghanistan…

Ropen skallar om att Sofia Arkelsten ska avgå. Det går inte an för ett regeringsparti att drivmotorn i det inre partiarbetet tidigare accepterat lättsamma bjudresor från näringslivet och fått en rejäl dusör för ett styrelseuppdrag i ett börsbolag.

Men går det an med en utrikesminister som agerat som krigsaktivist och själv tjänat miljoner på en smutsig vapenhandel?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sofia Arkelstan, Carl Bildt, Shell, Afghanistan

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,AB3,Expr1,GP1,GP2,GP3,AB4,AB5,Expr2,SVD5,

DN6,AB6,SVD6,AB6,AB7,SVD7,SVD8,,DN7,SVD9,DN8,Expr3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

.

.

Svenska Dagbladet och ÖB i gemensam politisk kampanj

.

I nästa vecka. Torsdagen den 4:e november ska riksdagen diskutera och besluta om framtiden för den svenska stridsinsatsen i Afghanistan. Olika slutdatum har diskuterats. Enligt vår konstitution har inte Försvarsmaktens Överbefälhavare med saken att göra. Han ska vänta på besked från försvarsminister Sven Tolgfors, följa order för att sedan göra höger eller vänster om. Samt kommendera rättning i leden.

Det är därför ett konstitutionellt övertramp när ÖB Sverker Göransson i Svenska Dagbladet tillåter sig att vara politisk megafon åt Carl Bildt och NATO:

”Som militär chef ser Sverker Göransson inga skäl att ändra den tidsplan som fastslogs vid den internationella Kabulkonferensen och innebär att afghanerna själva ska ta över ansvaret för säkerheten 2014. Den målsättningen står fast, men självklart finns det delmål på vägen. Men att sätta exakta tidsdatum för dessa vore kontraproduktivt, säger Göransson.”

Den diskussionen kan han givetvis ha med regeringen. Men han har definitivt inget utrymme för att som militär och i den ansvariga ställning som han har att tala om hur politikerna ska rösta nästa vecka.

Nej, Kungen ska stanna i slottet.  Där gör han minst skada. Möjligtvis kan han jaga älg. ÖB, han ska hålla sig till militärbarackerna. Möjligtvis kan han jaga den lede FI….

.

.

Svenska Dagbladets Jan Blomgren och Staffan Löwstedt har

rest till Afghanistan och berättar imponerat att de afghanska

soldaterna lyckades pricka rätt flera gånger med sina granatkastare…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Kabul, Kabulkonferensen, ÖB, Sverker Göransson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,

Bloggare: