Sista raksträckan.

.

Strejkerna och demonstrationerna närmar sig snabbt ett avgörande.  I lördags protesterade på nytt närmare tre miljoner på gator och torg men tiden rinner ut för protesterna mot Sarkozys pensionsreform. På onsdag röstar Senaten om lagen. Mycket pekar på att den borgerliga majoriteten inte tänker vika sig inför den majoritet av franska folket som klart visat att den inte accepterar ”reformen”. Sarkozy vill satsa allt på ett kort och få lagen antagen oavsett vad det kostar i opinionsmätningarna.

Det enda som nu kan stoppa ”reformen” är de protester, strejker och demonstrationer som planeras de kommande två dagarna. Efter att Senaten röstat kommer det att bli svårare att fortsätta kampen speciellt eftersom det står klart att de fackliga centralorganisationerna inte är eniga om vad som ska följa efter omröstningen i Senaten.

Den fackliga enheten har varit stor i kampen. Här samlades alla facken i staden Toulouse.

.

Det märks tydligt att bland de som står i spetsen för kampen råder nu en känsla av – nu eller aldrig. Nu fäller vi Sarkozys reform eller så är det kört. Lokala initiativ i olika branscher och fackliga organisationer visar att det finns en vilja att satsa allt på en kraftansträngning för att kämpa ned regeringen på sista raksträckan upp till målet. Det är inte första gången en fransk regering tvingats till lappkast i sista stund inför ”gatans parlament”.

Den senaste veckan har kampen mot Sarkozy breddats till att inte bara handla om pensionsreformen. På vissa fronter handlar det mer om en allmän revolt mot hela den borgerliga krispolitiken. Det speglar den nivå av ilska och kampvilja som finns på vissa arbetsplatser och i lokala fackliga organisationer.

I Marseilleregionen råder en exceptionell mobilisering mot regeringens politik. Sedan flera veckor tillbaka står hamnarna i regionen stilla. Hamnarbetarna säger nej till en planerad reform av organiseringen i hamnarna och som resultat ligger ett hundratal tankers och containerfartyg blockerade på brädden. Samtidigt har anställda vid landets tretton raffinaderier lagt ned arbetet och flera hundra bensinstationer har redan problem med lagren eller rent av tvingats att stänga. Regeringen säger att det inte kommer att bli torrläggning av stationerna. Men det kan bli en tom försäkran.

För i dag måndag ansluter transportarbetarna till strejken i form av punktaktioner som kan komma att totalt paralysera delar av samhällsekonomin. Om hundratals långtradare blockerar strategiska knutpunkter i landets transportnät blir det totalstopp. Redan natten till måndag blockerades ett antal oljedepåer av lastbilar eftersom regeringen visat att den tänker anlända strategiska oljereserver för att hindra ett bräslestopp.

-Vi tänker bryta blockaden av oljedepåer, sa i går inrikesministern Hortefeux och antydde att gendermeriet kommer att sättas in mot arbetarna. Det är ett högst spel som kan slå tillbaka mot regeringen.

.

Unga demonstranter piffar upp protesterna.

.

-Chaufförerna är beredda att agera. Nästa vecka blir avgörande, det vet alla, säger Maxime Dumont, facklig ledare i CFDT-Transport.

De franska järnvägsarbetarna har redan stått i spetsen för sociala och fackliga protester som slagit tillbaka borgerliga ”reformer”. Det var järnvägsarbetarna som fällde regeringen Juppé 1995 som redan då ville ”reformera” pensionerna. Femton år senare står på nytt slaget om pensionerna. Samtliga stormöten som järnvägsarbetarna höll efter strejken 2 oktober  beslutade att fortsätta strejkerna fram till Senatens omröstning. Tåg, tunnelbana, förortsbussar och förortståg står still i varierande grad. En av tre, till tre av fyra tåg, bussar och så vidare står stilla.

Protesterna har också fått en ny dimension av studenternas och skolelevernas inhopp. I lördags var det tiotusentals unga som deltog i demonstrationerna som hölls över hela landet. Från de fackliga ledningarna hörs skilda tongångar. –Vi har inte bett dem delta men det är bra att de deltar, sa exempelvis CGTs ordförande Bernard Thibault. Problemet för de fackliga ledarna är att de inte känner sig kapabla att ”kontrollera” vad ungdomarna ”ställer till med”. Hittills har den gemensamma kampen förts på ett exemplariskt sätt utan friktioner. Det faktumet ändrades inte av att ett par hundra ”autonoma anarkister” i lördags satte eld på lite sopkorgar i slutet på demonstrationståget under slagropen ”ned med staten, ned med polisen”.

.

I staden Nice är vissa pumpar redan tomma. Hundratals står redan tomma lite överallt i landet.

.

Det drar sig samman till en ny stor kraftmätning, kanske den sista den här gången. På onsdag räcker det inte bara med ånyo tre miljoner demonstranter på landets gator. De exempel som arbetarna sätter vid järnvägen, raffinaderierna, hamnarna och i transport måste följas av många andra och hela landet lamslås för att Sarkozy ska tvingas till reträtt.

.

Natten till måndag blockerades flera oljedepåer, raffinaderier och hamnar liksom vissa viktiga knutpunkter på vägnätet.

.

Om tisdagens protester inte utvecklas till en total strejk och blockad av hamnar, raffinaderier och järnvägar då väntar nästan säkert ett fackligt återtåg. Hittills har de fackliga ledarna inte direkt ställt sig i vägen för mobiliseringen, tvärtom. Men vinner Sarkozy i Senaten och strejkerna som pågår isoleras kommer de fackliga ledarna att damma av den gamle stalinisten MauriceThoréz bevingade ord att ”man måste veta hur en strejk ska avvecklas”.

Det ligger inte inom det tänkbaras horisont för fackliga ledare som Bernard Thibault i CGT och François Chérèque i CFDT att föra kampen upp till en ny kvalitativ nivå. De har spänt bågen och om det inte skrämmer motståndaren till eftergifter vågar man inte släppa pilen. Det skulle öppna perspektiv som de inte vågar tänka på. I bakgrunden tassar Socialistpartiet fram som på tunn is eftersom partiet är överens med Sarkozy om att pensionsåldern ska höjas och bara kritiserar vissa ”orättvisa” aspekter av ”reformen”.

.

Vägra betala deras kris, är ett centralt tema i NPAs agitation.

.

PS:

I de franska Ardennerna har den fackliga fronten gått på offensiv i förväg och kallat till obegränsad generalstrejk från och med nu måndag morgon. Uppmaningen kommer att diskuteras på arbetsplatserna och beslut om strejk eller inte att tas. De fackliga organisationerna säger att ”regeringen bryr sig inte om de arbetandes krav och förväntningar.”

-Nu får det vara nog, är den allmänna känsla som dominerar säger CFDT-Ardennes i en kommuniké. Bland annat verkar det klart att de 2 300 anställda vid Peugeots fabrik i Charleville-Mézières går i strejk redan i dag.

.

Fackföreningen Force Ouvrière i franska Ardennerns deltar i strejkkallelsen.

Här blockerar strejkande nu på måndag morgon infarten till Totals raffinaderi i Grandepuits.

Media: DN1,SVD1,GP1,SSD1,AB1,DN2,SVD2,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, CGT, CFDT, Strejk

.

För övrigt var det nog tur för Lars Ohly att de rödgröna inte vann valet. Eftersom denna moderna ”folkfront” under alla förhållanden var beredd att ha kvar svensk trupp under hela 2010 för att sedan kanske påbörja en hemtagning under 2011. I regeringsställning hade han då kort och gott varit ansvarig för det som skett…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poliyik, Afghanistan, NATO, ISAF, Kenneth Wallin

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,Expr1,GP1,GP2,GP3,SDS1,Expr2,GP4,GP5,SVD5,DN4,SVD6,DN5,AB1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,StefanLindgren,JonasSjöstedt,Arbetarperspektiv,

.

.

Denna artikel är ett försök att kortfattat redogöra för vad som kännetecknar fascistiska rörelser/partier och utifrån detta dra vissa slutsatser om Sverigedemokraterna och hur man bör se på och handskas med detta parti och det som det representerar.

Vad karakteriserar fascismen/nazismen?

.

Av Martin Fahlgren

.

För en mer grundlig analys av hur fascistiska rörelser uppkommer, de historiska betingel­serna, vilka klasskrafter som den uttrycker och den historiska roll som den haft – se Ernest Mandels Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33”. Vi nöjer oss således här med att peka på utmärkande drag hos fascistiska rörelser – för att på så sätt kunna sätta upp ett antal kriterier för vad som är fascism och vad som inte är det.

.

.

Den historiska fascismen uppkom och växte i en situation av djup ekonomisk, social och politisk kris (efter första världskriget). Den baserades på en utomparlamentarisk massrörelse (som främst organiserade utslagna småborgare, trasproletärer osv).

Det som utmärkte den fascistiska ideologin och politiken kan sammanfattas i följande punkter:

1) Fascismen hade som uttalat mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.

.

Tidiga stormtrupper, 1920,  som attackerade arbetarrörelsen

.

2) Fascismen var uttalat emot politisk demokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin skulle krossas och alla andra politiska partier upplösas.

3) Fascisterna organiserade paramilitära styrkor (svartskjortor i Italien, SA i Tyskland) som användes för att terrorisera politiska motståndare (och i Tysklands fall judar), bryta upp politiska möten osv.

4) De fascistiska rörelserna kännetecknades av ledarkult, vilket givetvis hänger samman med att de var för diktatur, som förkroppsligades av ledaren.

5) Fascismen var starkt nationalistisk och förespråkade klassöverskridande folkgemenskap (all klasskamp ansågs vara av ondo) – det var den nationella enheten som var det centrala. Detta betydde också att fascismen ofta var fientligt inställd till nationella minoriteter, ”utlänningar” (den egna nationens medborgare favoriserades) osv, men den var inte rasistisk i egentlig mening (nazismen där rasfixeringen – ”arierna” – spelar större roll än nationalismen är här ett undantag, inte typisk för fascismen i allmänhet).

6) Den fascistiska ideologin var totalitär, dvs den hade som målsättning att utrensa och förbjuda alla kulturella, politiska osv yttringar som man ansåg stred mot de egna idealen (bokbål, censur när man kommit till makten osv).

Sverigedemokraterna fascister?

Vilka av ovanstående punkter kan sägas passa in på Sverigedemokraterna (SD)? Ja, punkt 5 – nationalismen och ”svenskheten” (folkgemenskapen) – gäller givetvis i stor utsträckning SD. Även punkt 6 kan delvis sägas utmärka SD (fast det rör sig här om en ganska mild form, jäm­fört med de hårda regler som fascisterna stod för).

De övriga punkterna (1-4) kan inte sägas utmärka SD – för att kunna hävda motsatsen måste man hämta ”bevis” från något annat än de politiska dokument och uttalanden som SD har spritt omkring sig under de senaste åren. Man kan nog hitta en eller annan riktig fascist i SD som står för sådana åsikter (partiet har ju ett sådant ursprung), men att exempelvis SD skulle ha som politisk målsättning att avskaffa demokratin och inrätta en egen diktatur – några belägg för något sådant finns inte. SD:s högsta ledning kan givetvis (hypotetiskt) ha en sådan hemlig agenda – även om jag betvivlar detta – men i vilket fall som helst är det inte på basis av en sådan politik man vunnit stöd och skulle partiet börja driva en sådan politik då skulle det också med säkerhet råka in i en svår intern kris.

Att SD skulle vara ett fascistiskt parti låter sig således svårligen bevisas om man jämför och drar paralleller med de historiska exemplen på fascistiska rörelser som finns till hands. För att beteckna SD som fascistiskt måste man därför omdefiniera vad som menas med fascism. Men om man gör det, då faller också de historiska analogierna för övrigt – vi kan inte hävda att man för att bekämpa SD bör använda samma metoder som mot fascismen på 30-talet (att t ex bilda kampgrupper för att bekämpa obefintliga fascistiska paramilitära huliganer är givetvis bara löjligt).

Nej, en effektiv kamp mot SD och dess politik måste utgå från att SD är ett mer traditionellt politisk parti, med reaktionära politiska idéer i många frågor och med en populistisk och demagogisk framtoning.

Främlingsfientligheten måste givetvis bekämpas, liksom SD:s inskränkta nationalism, islamofobi osv, men det är kontraproduktivt att göra det genom mötesstörningar, fysiskt angrepp på SD-representanter och liknande – en sådan politik bidrar inte till att isolera SD politiskt, utan gynnar i stället partiet (det isolerar i stället vänstern, dvs resultatet blir motsatt det avsedda).

Vad bör göras?

För att effektivt bekämpa SD duger det inte att gallskrika om en fascism som faktiskt inte finns i vår riksdag och andra valda församlingar ännu – det leder snarare till att man kommer att tänka på historien med fåraherden som gång på gång skrek ”Vargen kommer”, så att till slut när vargen verkligen kom ingen längre reagerade. Nej i stället måste man inse vad SD (och liknande partier) i själva verket är ett uttryck för – och ta itu med dessa problem – dvs roten till det onda.

Det som ligger till grund för uppkomsten av främlingsfientliga partier är de problem som det moderna samhället uppvisar – stor arbetslöshet, ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad social utslagning osv, samtidigt som det sociala skyddsnätet (sjukförsäkringar, arbetslöshets­understöd osv) – det som många nostalgiskt brukar kalla ”folkhemmet – har nedmonterats med i stort sett hela det gamla politiska etablissemangets medverkan. Samtidigt har politi­kerna själva beviljat sig allt fler förmåner. Detta ligger till grund för ett utbrett politiker­förakt – stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, har inte längre förtroende för de etablerade partierna.[1]

.

.

Det är i gemensamma sociala strider vi kan bekämpa rasismen.

Som här i dagens Frankrike.

.

För att föra en effektiv kamp mot en politisk strömning som SD måste man inse detta och huvudstöten måste riktas mot roten till det onda – mobilisera för att ändra den ekonomiska och sociala situationen,ideologiskt och politiskt tar strid mot de reaktionära uppfattningar som SD gör sig till tales­man för, men en sådan argumentation måste baseras på fakta – t ex SD:s ihåliga argument när det gäller invandringens kostnader, faran för smygislamisering osv – och inte på en över­driven fascistisk nidbild som det är dömt att misslyckas med att försöka göra trovärdig för allmänheten.

Sedan är det också grundläggande – och borde så vara för alla som tar sin utgångspunkt i en marxistisk världsåskådning – att inse att inga väsentliga och bestående progressiva för­ändringar kan åstadkommas utan stöd och aktivitet från folkets flertal (”de arbetande massorna”). SD och dess idéer kan inte marginaliseras med nålstick från små radikala grupper av aktivister (såsom AFA eller den utomparlamentariska vänstern). Tvärtom så försvårar en sådan inriktning möjligheten att vinna ”vanligt folk”, som (med all rätt) ser mötesstörning och liknande som odemokratiskt och som gör det möjligt för SD att påta sig den martyrroll som de så gärna vill spela.[1] Sådant spelar Åkesson & Co enbart i händerna. Nej en effektiv kamp mot SD kräver en ”masslinje” och en sådan måste utgå från var massorna står idag, inte utifrån flummiga idéer om att man med ”direkt aktion” ska kunna väcka massorna eller kanske ännu värre ersätta massornas egen aktivitet. En masslinje kräver givetvis tålamod och systematiskt politiskt arbete, men i motsats till minoritetsaktioner så kan den leda framåt.[2]

Betyder detta att man inte ska demonstrera mot SD och liknande? Givetvis inte – demonstra­tioner som riktar uppmärksamheten mot rasism och främlingsfientlighet är helt OK – men det är samtidigt viktigt (för att vinna masstöd) att i sådana demonstrationer undvika våldsamheter och liknande, dvs att dämpa de värsta hetssporrarna.

Det är också viktigt att politiskt ta itu med problem som AFA och Revolutionär Front som gärna tar till våld i sådana sammanhang. Deras agerande avskärmar ”vänstern” från folk­flertalet – det gäller inte bara i förhållande till SD, utan även i samband med manifestationer för stöd till Palestina, kring miljöfrågor osv. Inte minst krävs här politisk skolning inom vänstern själv.[3]

---

[1] När SD-representanter kan framställa sig själva som offer för fysiska angrepp, mötesstörning m m slipper de stå till svars för sin politik. Det är ingen tillfällighet att de även hittar på och överdriver sin martyrroll. Ett exempel på detta är att den SD:are som innan valet påstod sig hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan visade sig (enligt polisen) ha gjort det själv, givetvis för att få uppmärksamhet och vinna sympati.

[2] Problemet att vinna massorna är själv kärnan i den marxistiska politiska traditionen, inklusive bolsje­vismen på Lenins tid. Lenins mycket kända skrift ”Radikalismen” från 1920, som i senaste svenska över­sättningen fått titeln ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, är en stort anlagd attack på ultra­vänsteristiska och vänsteristiska idéer som struntar i verkligheten och på olika sätt försöker hitta genvägar till revolutionen i stället för att utveckla en politik som kan mobilisera massorna till kamp som fungerar medvetandehöjande.

För de som på ett eller annat sätt kommer ur den trotskistiska traditionen kan det vara idé att erinra om att det allra mest grundläggande i det berömda ”Övergångsprogrammet” inte är programmet som sådant, dvs de ingående parollerna (de baserades på en analys av det ekonomiska, sociala och politiska läget strax innan andra världskriget), utan ”övergångsprogrammets metod” som just går ut på att mobilisera massorna till kamp som kan föra positionerna framåt, stärka klassen, höja den politiska medvetenheten osv.

[3] Den politiska skolningen inom vänstern verkar ha varit mycket dålig under de senaste årtiondena – detta gäller såväl marxismens grunder som politisk ekonomi, strategiska och taktiska frågeställningar osv, för att inte tala om arbetarrörelsens historia som innehåller massor med lärdomar, både negativa och positiva – således just sådant som marxistarkivet försöker bidra till att råda bot på.

---

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Jimmie Åkesson

I pressen: SVD1,,DN1,AB1,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

.

.

Var kom de ifrån? Var står och vart går Sverigedemokraterna?

Frågorna är många och svaren skiljer sig åt.

Är det en rörelse rar och oskyldig som blåsippan? Partiets nyvalda symbol. Ett parti som på eget bevåg tvångsadopterat

Alice Tegner och Astrid Lindgren.

Om stjärten är nytvättad. Vad kommer sedan?

Är det ett rasistiskt högerparti?

Eller finns brunrötan i leden. Kan solskenspromenaden i en svensk småstad i morgon bli större och förvandlas till en ”Stormavdelning” som slår ihjäl fackföreningsfolk och muslimer? Likt denna SA-grupp från Essen i  mellankrigstidens Tyskland.

Även om det då var fackföreningsfolk,

judar och zigenare som klubbades ner.

.

,

På många håll diskuteras hur Sverigedemokraterna ska bemötas. I en TV-debatt med Jimmie Åkesson underströk folkpartisten Erik Ullenhag, vår nye integrationsminister, på ett rappt och klart sätt att det handlar om att skapa jobb. Bara med full sysselsättning finns det goda möjligheter att sopa undan grogrunden för rasism.

Men dessvärre har både han och regeringen Reinfeldt då kapitulerat redan från början. I sina långtidsprognoser, som vilar på ett fundament av fri marknadsekonomi, räknar man nämligen med att nära nog en halv miljon svenskar ska fortsätta att vara arbetslösa. Alltså en fet mylla där rasismens rotverk kan bita sig fast och hämta näring.

Vi lär ändå inte få se Ullenhag med en megafon i handen, ta ledning i talkörer om att: ”Ropen skalla – arbete och bostad åt alla”…

I det vi kan kalla för den breda vänstern pågår samtidigt en viktig debatt om Sverigedemokraternas karaktär. Som ett bidrag till denna kommer vi att på vår blogg – i samarbete med marxistarkiv.se – att publicera tre inlägg från dess så rika hemsida.

Vi börjar i dag med en krönika från Mats Parner. I morgon, söndag kommer en artikel av Martin Fahlgren och vi avslutar på måndag  med  ett inlägg av Anders Hagström. Tidigare har Benny markerat våra gemensamma positioner i sin ”Knätofsar i riksdagen – är sverigedemokraterna fascister?”.

Självklart är vi också öppna för andra bidrag.

,

DE NYGAMLA VÄLFÄRDSNATIONALISTERNA

.

En krönika om SD:s infekterade historia, nuvarande ledningsstab, antiislamska politik, unkna kultursyn och europeiska systerpartier

Mats Parner

”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och heller inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad, och den starkare trycker aldrig ner och plundrar den svagare.”

Per Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928 i sammanfattning

En smällkall vinterdag i början av år 2000 satt fyra unga studenter och drack öl till Jörg Haiders ära på den pro-österrikiska syltan Rauhrackel i centrala Lund. Haider var ordförande i det populistiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, och hade nyligen tagit plats i sitt lands regering. Följden blev att EU satte österrikarna i karantän i protest mot deras nyvalda regim, och man avbröt tills vidare alla ömsesidiga förbindelser med alplandet.

Denna EU-åtgärd var historiskt unik, och mer besinningsfulla invånare – sådana fanns! – i det svartlistade riket skämdes ögonen ur sig.

Men de fyra på krogen kände ingen skam. De var trosvissa ”nationalister” som, ända fram till 2003-04, hyllade Karl XII den 30 november och ideligen tog aktiv del i det högerextremistiska skränet. Nu beslöt de att organisera en egen kampanj i det lilla formatet – ”Köp österrikiskt!” – på tvärs mot EU, och de fann det angelägnare än vanligt att tömma sina välfyllda ölglas just på näringsstället Rauhrackel. Listor med exempel på österrikiska produkter som allmänheten kunde ”stödköpa” började cirkulera både på universitetet, i Lundagård och runtom i Skåne.

De edsvurna i den öldrickande Lundakvartetten var inte bara studenter; de ingick också, som ystra påläggskalvar, i Sverigedemokraternas framtidsgarde och utgör i dag fyra sjättedelar av SD:s verkställande utskott. Av sina tillbedjare kallas de ”fantastiska fyran”, och vi känner dem alltför väl: Per Jimmie Åkesson är ordförande, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson presschef och Richard Jomshof (tidigare Johansson) chefredaktör för SD-kuriren.

Alltsedan 2005 har denna sydsvenska ensemble utformat den Sverigedemokratiska politiken, oftast kompromisslöst och med hårda nypor. Marschkängorna och bombarjackan har ersatts av slips och kostym, de forna nazistvännerna rensats ut, den ideologiska fasaden putsats upp och samarbetet med Pia Kjaersgaards danska folkparti har efterhand blivit allt intimare. Man skulle rent av kunna säga att Fredrik R:s ”nya moderater” ganska väl motsvaras av Jimmie Å:s ”nya sverigedemokrater”. SD av årgång 2010 är något annat än vid bildandet i februari 1988.

Emellertid är de nya rågångarna, liksom hos moderaterna, till övervägande delen taktiskt och strategiskt motiverade – inte främst idémässigt grundade. Det handlar om att röstmaximera.

Sverigedemokraterna har murkna rottrådar med en 1980- och tidig 90-talshistoria som tonar i smutsbrunt. Partiet föddes ur den rasistiska kampgruppen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och dominerades till en början av politiska vettvillingar och övervintrade nazister. Till ordförande valdes (1992) Anders Klarström med ett förflutet i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti. Också för ungdomsförbundet basade en ökänd nazist, Robert Vesterlund, under pionjäråren. Antisemitismen florerade, och man stödde länge och väl Sydafrikas apartheidpolitik – liksom man i dag är garanter för ’kulturell apartheid’ i sin egen blågula (eller rödgula…) hemmaborg.

Vikingarock och s. k vitmaktmusik värderades högt och användes medvetet vid rekryteringen av nya ungdomar till rörelsen. Åkesson själv gillar inte bara Dire Straits; även till Ultima Thule lånar han med förtjusning sitt tondöva högeröra.

Efter Klarström utsågs örebroaren, f d (c)-politikern (och nyblivne riksdagsledamoten) Mikael Jansson till ny partiboss 1995 med ambitionen att strama upp partiet och förvandla SD till en demokratisk klängväxt bland andra i politikens blomstersängar. Det gav önskat resultat, men inte heller bakslagen uteblev: 2001 splittrades partiet, och Nationaldemokraterna formerade sig i, framför allt, Stockholmsområdet.

I ordförandevalet på riksmötet i Norrköping 2005 slogs Mikael J ur brädet av Jimmie Åkesson med röstsiffrorna 91-50, och sedan dess har SD-skutan lyckats undvika alla blindskär med sin Lundakvartett vid rodret. Mig veterligt har ingen av de fyra i ledarstaben några kopplingar till det bruna 80-talet. Det hindrar inte att spåren förskräcker: Björn Söder var tidigare medlem i Jean-Marie le Pens Front National, Mattias Karlsson har beskrivit Jörg Haider som ”en folkkär demokratisk politiker och familjefader” – men stämplat Zlatan Ibrahimovic som icke-svensk – och Åkesson har förnekat SD:s naziinfluerade ursprung.

Till protokollet bör därför tas att tjugoårsjubileet av SD:s grundande firades med övlig pompa och ståt och med långbord för 160 särskilt inbjudna gäster på en källarkrog i Bromma vintern 2008. Att partibildandet högtidlighölls på det sätt som nu skedde tyder på en närmast sjuklig okänslighet för historiska realiteter bland de ansvariga.

Men återigen: 2000-talets SD-kader sympatiserar inte med nationalsocialismen. Det är också missvisande att döma ut sverigedemokraterna som fascister; de paramilitära styrkorna lyser dessbättre med sin frånvaro, ledarkulten är inte mer påtaglig än i alla andra partier, och SD:s representanter bekänner sig, än så länge, till vår parlamentariska demokratis spelregler. Partiombuden är inte ens rasister i detta begrepps traditionella mening. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, gillar ’små grodorna’, ekiperar sig i folkdräkt och anser att man oupphörligt ”daltar” med brottslingar här i Sverige betraktas som assimilerad av Åkesson och hans drabanter – och har därmed god chans att kvala in som äktsvensk medborgare (låt vara att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara relativt svårfunna).

Det är inte rasblandning av den gamla 30- och 40-talsmodellen, som de Sverigedemokratiska anhängarna motsätter sig; i stället är det sammansmältningen av skilda kulturer man fruktar. Raserna må legeras, så icke kulturerna. Man framhåller i ledningsstaben att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom det mångkulturella samhället inte fungerar.

Just detta är ´SD-filosofins´ hjärtpunkt och innersta kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasbegreppet på detta sätt ges ett vidare innehåll förändrar ingenting i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt ursprung, sin politiska hållning, sitt kön, sin specifika vikt, sitt geografiska hemvist eller sin religion har i praktiken ringa betydelse. Sverigedemokraterna är rasister – kulturrasister – som utrangerar individer med annorlunda härkomst. Man gör så från ölschappen, från demonstrationstågen, från de skånska elfenbenstornen och, numera, även från sina riksdagstaburetter.

Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen likställs med Hitlers Mein Kampf. I Hatet mot muslimer (Atlas förlag 2009) av Andreas Malm finns en rad belysande exempel på sid. 67-107. Överslagen är lika många som de okontrollerade raseriutbrotten. T ex kritiserade SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth ett DN Debattinlägg med dessa ordkaskader:

”Det är beklämmande att tvingas läsa en artikel som gläder sig åt den accelererande process, där Sverige och vi svenskar byts ut till förmån för andra – och då i all synnerhet till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter, så kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter, som skriker ut islams dystra meddelande: underkastelse”

(bloggtext 2008-08-27)

Ekeroths dubier tycks mig helt befängda – även bortsett från att normala tidningsartiklar inte kan glädja sig, och att minareter sällan ger hals av egen kraft. Islam är definitivt ingen pelare, som en gång huggits i sten. Det är ett mångskiftande helt med långt fler uppenbarelseformer än kristendomens. F ö uppgår de aktiva muslimerna i dagens Sverige till endast c:a 70 000.

Vid riksdagsvalet i september fick Sverigedemokraterna nästan fem gånger så många röster.

Den antiislamska hatpropaganda som bedrivs runtom i Europa med SD:s många systerpartier högst upp på barrikaden påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser. I 14 EU-staters beslutande församlingar har i dag populistiska sällskap med vitglödgad avsky för muslimer på agendan röstats in (liksom också i Norge och Schweiz). Geert Wilders Frihetsparti (Partij Voor de Vrijheid, PVV) och Kjaersgaards Dansk Folkeparti är två av de mest framgångsrika. Att det här djupt motbjudande fenomenet, ja, denna politiska Europasmitta, har gett Åkesson-lägret vind i seglen är höjt över varje rimligt tvivel: ´hatinternationalen´ har verksamt bidragit till att häva partiets isolering.

I den etablerade partifloran har SD svårast för socialdemokratin, och av de tongivande politikerna är Mona Sahlin – ”Mona Muslim” – den mest föraktade. Synen på (s) är kluven på ett närmast patologiskt sätt. Björn Söder medgav, år 2003, att han ”personligen” kände djup beundran för Tage Erlander och (än mer) för Per Albin Hansson, och vid SD:s riksmöte 2008 i Karlstad tog han ytterligare ett kliv och skrev retroaktivt in Per Albin – varvid Selma Lagerlöf följde med av bara farten… – i det egna partiet. Hansson/Erlander ”tordes överge stora delar av den socialistiska ideologin” och valde i stället ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” till skillnad från sentida vindflöjlar och rödhökar som Carlsson, Palme och Mona Muslim – allt enligt Söders halsbrytande tolkning.

Det är historiska analyser av den här typen som förklarar, varför sverigedemokrater gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker i dessa yttersta tider. Man tror sig vara arbetarrörelsens enda verkliga ombud; socialdemokrater och vänsterpartister är bara falska profeter och numera en del av etablissemanget. De har skändligen svikit. Även på den här punkten faller det sig naturligt att stillsamt erinra om det oövervinnerliga tänkandet i statsminister Reinfeldts 30-procentsfraktion: ”Nya moderaterna – det enda arbetarpartiet”.

George Orwell skulle haft mycket att säga om detta.

De självutnämnda och maskerade ”antifascisterna” av AFA-typ har verksamt bidragit till SD:s framgångar med sina batterier av strutsägg, ogräs och stenar och sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder. Förhållandet mellan AFA-ligisterna och Jimmie Å:s armé har i åratal varit symbiotiskt; parterna har sugit näring av varandra. Okynnet att utestänga sverigedemokrater från skoldebatter, informationsträffar o s v måste också brännmärkas. Det är motståndarens yttrandefrihet man – som demokrat – har att försvara. Med vederhäftighet och sakargument kommer vi nästan alltid längre än med byråkratiskt och administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.

Faktasamlingarna om Åkesson-trollen är många. Själv har jag haft störst nytta av journalisten Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur och Kultur 2009) och näst största utbytet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten (Premiss förlag 2009) med undertiteln Ta debatten med SD. Mattssonboken är den mer avspända och tonsäkra.

”Jorden är ett alldeles för riskfullt ställe att leva på, inte på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det” är ett uttalande, som brukar tillskrivas Albert Einstein. Denna Einstein-tes har komprimerats på ett effektfullt sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”

Jag skulle aldrig påstå att sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, fascister, nazister, rasister, Erik Almqvist, Jimmie Åkesson

I pressen:

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,

.

.

Förre socialdemokratiske jämställdhetsministern Jens Orback vill ha en uppgörelse med Carl Bildt om Afghanistan. Då hamnar han uppenbart i samma jetset som kapkäften Bodström.

I hans bild av världen blandas människor,  nationer  –  och stater – runt i en intellektuell torktumlare.

– Neutralitet är i  dag närmast omoraliskt –  vi måste sätta människorna i centrum och inte nationer. Man kan inte få göra vad som helst inom en nations gränser, säger Orback och syftar på talibanernas agerande mot oliktänkande och kvinnor.

Orback arbetar i dag som generalsekreterare i Olof Palmes Internationella Center. Med detta inom ”arbetarrörelsen” oerhört prestigeladdade CV hoppas han att partiet lyssnar på honom eftersom det finns ”risk” för att de rödgröna – hans egna – ska få stöd av sverigedemokraterna och straffa Bildt. Detta inför omröstningen 4:e november.

,

.

Jag vet inte vilka människor och vilka klasser i Afghanistan Jens Orback syftar till.

Menar han de människor som lever med den Norra alliansen?  Den region där svensk trupp åker runt i skyddsvästar och pansarvagnar. Ett område där den gamle krigsherren Ustad Atta Mohammed Noor med stöd från den tadzjikiska nationen i och runt Mazar al Sharif har hegemoni. Eller syftar han på de människor, kanske kvinnor, som lever under den uzbekiska nationens främste krigsherre Abdul Rashid Dostum`s vidriga styre? Med stort stöd i regionen. Både Noor och Dostum kända för att ha skapat lugn och stabilitet genom att kort och gott likvidera alla motståndare. Bägge ”talibaner” i sin syn på kvinnor och demokrati. Bägge – just nu – i en pragmatisk allians med Karzai/USA. Dessutom med stöd från Iran.

Menar han människorna i majoritetsgruppen pashtuner? Vars nation befolkar stora områden också i den misslyckade statsbildningen Pakistan?

De pashtuner som uppenbart är i fullt krig mot sin ”amerikanare”, presidenten Karzai?

Kanske menar han den arbetarklass, de turkmener/uzbeker som bokstavligen sköter NATO/ISAF:s skitjobb i Kabul. Under herravälde av den amerikanska/pashtunska Karzairegimen?

I sitt stöd för Carl Bildts uppslutning bakom USA:s, eller NATO/ISAF:S ockupation av Afghanistan, understryker Orback att ”Det viktigaste argumentet för att Sverige ska stanna i Afghanistan är att afghanerna själva vill ha det så”.

Här går han på tvärs mot alla opinionsundersökningar som existerar / De flesta amerikanska / . En massiv del av Afghanistans befolkning – oavsett nation – vill ha bort alla utländska trupper

.

.

Jens Orback har god inkomst från sitt jobb som generalsekreterare i Olof Palmes Internationella Center. Till nittio procent finansierad av skattemedel. De sista pengarna av hans lön kletas ut från Hyresgästföreningen, LO m fl. Med viss ironi går det nog att säga att frågan inte diskuteras i alla lokala hyresgästföreningar eller fackklubbar….

För i sak är Orback lika grumlig som Bildt. Utrikesministern som i valrörelsen vägrade att diskuterade utrikespolitik. Eller Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna som vill ”ta hem soldaterna”. Men ”kanske inte ännu” och pratar nonsens om att ”vi har lyckats uppnå stabilitet och demokrati”…

Nästa utspel från Orback kommer kanske om förtrycket av kvinnor i Saudi-Arabien? Varför inte svensk trupp i närkamp mot terrorismens hjärta? Ett raketanfall mot landets huvudstad Riyahad från Jas-Gripen kanske skulle smaka?

Eller?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, ISAF, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,Expr1,SVD5,DN1,

Unga och äldre i gemensam kamp.

.

Tisdagens strejker och demonstrationer i Frankrike var de största hittills med fler än tre miljoner deltagare och de fjärde i raden på en månad. Sarkozy spelar oberörd av protesterna men han sitter allt mer inklämd i ett hörn. Inte mindre än 71 procent av fransmännen säger sig stödja protesterna mot den orättvisa pensionsreform som regeringen försöker att presentera som nödvändig och positiv för ungdomens framtida pensioner.

.

Regeringen varnade ungdomen från att delta. – Snack, svarade de unga.

.

Sifferkriget mellan organisatörer och polisen var sig likt. I Paris deltog över 300 000 människor medan polisen bara såg 65 000. I Marseille var polisen ännu mer närsynt. Närmare 230 000 deltog och polisen räknade till 25 000. Polisens siffror är så uppenbart tillrättalagda att polisens största fackliga organisation såg sig tvungen att i ett uttalande fördöma polisledningens ”politiska metoder för beräkning” av antalet deltagare.

Skol- och universitetsungdomen visade i tisdags vad den tänker om regeringens omtanke. Tiotusentals elever och studenter deltog i de 244 demonstrationer som hölls i landet. Sarkozy lär ha sagt att ”vi måste övervaka skolungdomen som mjölk på spisen”. Han har fortfarande i minnet hur landets studenter kokade över 2006 och tvingade regeringen att riva upp en redan antagen lag om anställningsvillkor för de unga.

.

Klipp ur dagstidningen Le Monde

Premiärminister Fillon säger att regeringen inte kan ge efter mer och gnäller på yttersta vänstern och vänstern i Socialistpartiet för att den drar ut 15-åringar på gatan.

CGTs ordförande Bernard Thibault säger att det är den största demonstrationen sedan proteströrelsens början.

.

I skolorna hölls stormöten dagen innan demonstrationerna med representanter från fackliga organisationer som förklarade regeringens pensionsreform för eleverna. Försöket från premiärministern François Fillon att anklaga de som manar eleverna till att delta för grovt oansvariga misslyckades helt.

På en rad arbetsplatser började strejkerna tidigt på morgonen. Tåg och tunnelbana, bussar och förortståg stod i stor utsträckning stilla. Strejkerna spred sig också till fler sektorer i den privata industrin. Hamnarna runt Marseille är i strejk sedan ett par veckor, med närmare 100 tankers och containerfartyg ankrade på brädden, och i tisdags anslöt de anställda till strejken mot pensionerna. Oljebolaget Total fick se 11 av sina 12 raffinaderier berörda av strejken. Det finns till och med en risk för att det kan uppstå bensinbrist på landets mackar.

.

Inga pensioner. Inga tåg…

.

De järnvägsanställda har redan beslutat att fortsätta strejken minst fram till nästa stora manifestation som hålls lördag 16 oktober. Det är ännu oklart vilka andra industrisektorer som kommer att följa järnvägsarbetarnas exempel. I Toulouse ligger rörelsen inte på latsidan. Redan på torsdag, 14 oktober, organiserar stadens fackliga organisationer en ny demonstration i väntan på nästa nationella kraftsamling lördag 16 oktober.

Ett är säkert. Sarkozys försök att spela döv och blind i hopp om att rörelsen ska tappa fart och sippra ut i intet verkar snarare reta upp ännu fler av landets medborgare. I tisdags var det definitivt fler deltagare än under någon av de föregående protesterna och med elevernas och studenternas deltagande breddades också rörelsen. Kanske mjölken kokar över trots intensiv övervakning.

.

Personal på dagstidningen Le Monde deltog också.

I hamnstaden Cherbourg demonstrerade 20 000 personer. I videoklippet här under kan du se en bildkavalkad ackompagnerad av en kampsång.

Mobilisation contre la réforme des retraites à Cherbourg
envoyé par wouawouai. – L’actualité du moment en vidéo.

Här under kan du se var det hölls demonstrationer. Den röda yttre ringen är fackföreningarnas siffror och den blå inre polisens uppgifter. Som sagts ovan har polisens eget fackförbund anklagat polisledningen för att manipulera siffrorna på beställning av inrikesministeriet För att ge en uppfattning av ringarnas storlek ska du jämföra med Paris (330 000), Marseille (230 000), Toulouse (140 000), och vid Atlantkusten Nantes (95 000) och Bordeaux (130 000). Alla siffror ligger 20-30 % över deltagandet 2 oktober.

.

.

Media: GP1,DN1,SVD1,SSD1,AB1,DN2,GP2,SVD2,DN3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pensionsreform, Sarkozy, NPA, CGT, CFDT, FO, Paris

Judiska Republiken Israel.

.

-Kom ihåg den här dagen. Det är dagen då Israel ändrar sin karaktär. Nu kan vi byta namn till den Judiska Republiken Israel i likhet med den Islamska Republiken Iran.

Det säger Gideon Levy, Israels mest kända fredsaktivist och regimkritiker i en artikel publicerad av dagstidningen Haaretz den 10 oktober. Levys kritik handlar om den lag som parlamentet Knesset röstade igenom samma dag. Lagen kräver att alla nya medborgare i landet måste avge en lojalitetsed till den ”judiska och demokratisk staten Israel” för att just erhålla medborgarskap.

Gideon Levy är inte ensam i sin kritik. Ända in i regeringens kanslier råder det oenighet om Liebermans lojalitetsed. Socialministern och socialdemokraten Isaac Herzog skräder inte sina ord:

-Det hänger en doft av fascism över det israeliska samhällets pereferi. Vi bevittnar en tsunami av åtgärder som begränsar individens rättigheter.

.

-Stick inte upp din lilla skit. Här är det jag som bestämmer.
.

Extremisten Avigdor Lieberman, som för övrigt i går bad Europa att ”sköta era egna affärer innan ni kommer och klagar på oss”, har under en tid krävt en lag om en lojalitetsed att svära för alla medborgare. Formellt gäller lagen som antogs i går bara ”nya invandrare”. Men som Gideon Levy påpekar kommer lagen att få konsekvenser för hela samhället.

-Vi lever från och med i dag i en officiellt proklamerad etnokrati, en teokrati, ett nationalistiskt och rasistiskt land. Den som tror att det inte berör honom har fel.

-I dag flödar dammarna över och vad som finns kvar av demokrati kan dränkas och kvar blir en judisk stat vars karaktär ingen riktigt kan förstå. Men en demokrati blir det inte, skriver Levy i en mycket uppgiven krönika. Uppgiven också för att Knesset redan har ett 20-tal nya antidemokratiska lagförslag att ta ställning till. Levy skriver:

-Israels medborgarrättsorganisation har publicerat en svart lista över lagförslagen: krav på lojalitetsed från medlemmarna i Knesset, en lojalitetslag för filmproduktion, en lojalitetslag för icke-vinstdrivna organisationer, att i lag förbjuda minneshögtider av Nakba(palestiniernas fördrivning från sina byar i Israel 1948), ett lagförbud mot krav på bojkott, en lag som reglerar återtagande av medborgarskap.

.

Försvarsministern och socialdemokraten Ehud Barak är Netanyahus dörrmatta, enligt Levy.

.

-Det är inte svårt att förstå duon Netanyahu-Lieberman. Som svurna nationalister förväntas de inte förstå att demokrati inte bara handlar om majoritetsstyre utan också och i första hand att minoriteter har rättigheter, skriver Levy i sin svidande kritik av regeringen, Knessets medlemmar och den allmänna opinionen i Israel som i tysthet ser sitt land glida utför mot en allt mer auktoritär och segregationistisk stat – den Judiska Republiken Israel.

.

Så här ser demokratin ut för Israels arabiska medborgare. Bostäder för judiska medborgare – inga byggen för den palestinska minoriteten i Israel på decennier.

.

Knesset antog samtidigt med lojalitetslagen en lag som kräver en supermajoritet (80 av 120 röster) eller en folkomröstning för att minsta landremsa ska kunna uppges av Israel i förhandlingar med den Palestinska Myndigheten. Syftet med den lagen är uppenbarligen att ge Natanyahu ett skydsplank. Oavset vad han går med på i förhandlingarna om en tvåstatslösning ska varje uppgiven kvadratmeter  godkännas. Med dagens samansättning av Knesset kommer inte ens en kvadratcentimeter att ges upp.

.

Media: GP1,DN1,SVD1,ETC1,Dagens Arena,ETC2,GP2,

Bloggare:JInge,Biology&Politics,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Plestina, Netanyahu, Gideon Levy, Ehud Barak, Lieberman, rasism, apartheid,

Avgörandets stund?

.

I morgon samlas Frankrikes arbetare till en ny kraftmätning med Nicolas Sarkozy och hans regering. Den stora majoriteten av befolkningen säger NEJ till regeringens totalt orättvisa reform av pensionssystemet. Men regeringen säger att den kort och gott skiter i vad folk tycker. Nationalförsamlingens borgerliga majoritet antog reformen redan i september och den 6 oktober röstade också Senaten igenom pensionslagen. De enda som jublar i landet är Sarkozys tynande trupper och arbetsgivarna.

.

-Full pension vid 60 år är möjligt. Beskatta kapitalinkomsterna. Det krävde CGT i Bryssels euromanifestation den 29 september.         Foto: Benny Åsman.

.

Därför blir strejkerna och demonstrationerna i morgon och nästa lördag kanske en avgörande kraftmätning mellan regeringen och de fackliga organisationerna. De senare har i det längsta hoppats att slippa ta till en obegränsad generalstrejk som vapen. Men regeringens totala okänslighet för opinionen ger de arbetande inget val. I morgon går många branscher i strejk och budet från många håll som exempelvis järnvägsarbetarna är att strejken fortsätter efter den 12 oktober.

De anställda i hamnarna kring Marseille är redan i strejk sedan två veckor i protest mot en reform av arbetets organisering i hamnarna. Som en följd är två raffinaderier i regionen torrlagda och det kan snart bli fråga om bensinbrist i vissa bensinstationer. I morgon ansluter hamnarbetarna sin strejk till protesterna mot pensionsreformen.

Här under hittar du ett uttalande från NPA, Nya antikapitalistiska partiet, som ger sitt fulla stöd till generalstrejken och  som motiverar varför den orättvisa reformen måste dras tillbaka av regeringen eller skjutas i sank av de strejkande.

Uttalande från NPA :

Generalstrejk för att stoppa pensionsreformen.

De fackliga organisationerna uppmanar de anställda vid RATP, Total, transportsektorn , i hamnarna och varven, järnvägen och i energisektorn att fortsätta strejkerna efter mobiliseringen den 12 oktober och det utan tidsbegränsning.

Nicolas Sarkozy, François Fillon och hans regering, och arbetsministern Eric Woerth fortsätter att minimisera mobiliseringen mot pensionsreformen och viftar undan löntagarnas krav. Den stendöva regeringen tänker tvinga igenom reformen och förbereda terrängen för en marknadskapitaliserad pension.

De klamrar sig fast vid en orättvis reform som kommer att försämra löntagarnas arbets- och livsvillkor. Det är kvinnorna och arbetare med osäker anställning som blir de hårdast drabbade på grund av den yrkes- och lönemässiga ojämlikhet de lever under.

Sedan septembers början har mellan 2,5 och 3 miljoner människor tre gånger demonstrerat att de vägrar acceptera den nyliberala reformen som stöds av arbetsgivarföreningen MEDEF. Nu försöker regeringen lura på befolkningen en lag med marginella förändringar av detaljer som inte ändrar något i grunden, inget i den ojämlika fördelningen av de producerade rikedomarna mellan företagare och löntagare och inget för de 4,5 miljoner personer som är arbetslösa.

Det finns bara en metod för att ändra på styrkeförhållandena – utlys en icke tidsbegränsad generalstrejk.

Det är därför som NPA stöder de arbetande och deras fackliga organisationer i beslutet att fortsätta strejkerna efter den 12 oktober. Vi sätter in alla våra krafter till stöd för mobiliseringen.

6 oktober 2010

.

NPA stod upp mangrannt den 23 september. Här demonstrerar de i Paris.

Så här skrev jag på bloggen efter den stora demonstrationen den 2 oktober. Analysen står sig med smärre modifikationer.

”Paradoxalt kanske det är fackföreningarnas strategiska problem som är regeringens starkaste trumfkort. För vad ska fackföreningarna göra efter nästa protest den 12 oktober? Nöja sig med ännu en endagsprotest en vecka senare? Eller satsa allt för att tvinga regeringen till reträtt?

Regeringen vet att de fackliga ledningarna inte vill eller är beredda att kalla till en icke tidsbegränsad generalstrejk för att fälla regeringens reform. Det är Sarkozys starka kort. Och det är de fackliga ledarna också medvetna om.

Hur avsluta rörelsen? Om de fackliga ledarna inte vill ta till stora släggan och inte heller blåsa till reträtt vad ska de då göra? Att släppa protesterna och invänta presidentvalet 2012, som Socialistpartiet förespråkar, är lika med att erkänna ett nederlag mitt i rörelsens mest dynamiska moment. Det vill säga fackligt självmord och en trolig förlust för vänstern 2012.

.

NPA vill inte vänta till 2012 för att bli av med Sarkozy.

.

Regeringen väntar sig att de fackliga organisationerna ska fortsätta på en mittenväg med ytterligare ett fåtal mobiliseringar efter den 12 oktober och att luften då ska gå ur motståndet. Det är ett högt spel som bara kan vinnas om fackföreningarna accepterar spelreglerna och de dåliga oddsen i ett sådant scenario. Om mobiliseringen den 12 oktober visar en klart mätbar avmattning då kommer vi att få se de fackliga organisationerna, i första hand CFDT, anta en strategi för en stegvis avveckling av motståndet.”

Vad som hänt sedan dess är att lokala fackliga organisationer vid de statliga järnvägarna SNCF, hamnarna och en rad andra sektorer beslutat att i olika former fortsätta strejkerna efter den 12 oktober i ett försöka att driva regeringen på reträtt. Det kan göras. Det har redan gjorts förut.

Viljan att ta tjuren vid hornen finns bland medlemmarna och ute på arbetsplatserna. Nu är det upp till de nationella ledningarna i fackföreningarna att visa beslutsamhet, vilket inte är givet på förhand. Inför frågan om fortsatt strejk efter morgondagens demonstrationer och strejker har de nationella fackliga ledarna lämnat initiativet fritt för de lokala fackföreningarna.

Blir mobiliseringen i morgon en stor succés ligger segern inom räckhåll.

.

Media:GP1,AB1,ETC,DN1,SVD1,GP1,GP3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pension, Fackföreningar, Sarkozy, Fillon, NPA,

.

I norr har den första snön färgat hösten vit.

Det är som vanligt.

Blåser det kuling över Bromma är det storm över Sverige.

Får vi alger hotas både små barn och knähundar.

Men vargen och även moderater är i fara.

Det kungliga revir som finns på Djurgården hotas.

På Södermalm finns bara två valpar.

Dags för produktion och konsumtion utan giftalger?

Dags för en planerad, demokratisk ekosocialism?

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, miljö, giftalger, Stockholm

I pressen: DN1

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Är Sverigedemokraterna fascister?

.

Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SDs verkliga karaktär.

.

**********

Åkesson lämnade kyrkan med tofsarna mellan benen. Jag som trodde han var kristen.

Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda?  Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism vad är det då?

”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat.  Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.

Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland. Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor svarta eller bruna i tid.

.

Barn militariserades i den italienska fascismens led.

.

Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken ”En tysk mans historia” av Sebastian Haffner.

Men säger kanske Carlshamre och Strand – ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.

”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.

Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att   fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.

Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.

Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.

Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli stark igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.

.

Skämtbloggen Dagens Svenskbladet fick Åkesson att medge att mannen inte luktar annorlunda.

Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.

Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.

Media: AB1,

.