De brittiska kommunalvalen går i två etapper och raset för Gordon Browns New Labour inleddes redan förra året när Tony Blair fortfarande var partiordförande. Så katastrofen har mindre med person än med politik att göra. Vad vi har sett är hur ett kapitel i arbetarrörelsens historia avslutats. De sista bladen borde ha vänts för arbetarrörelsens nyliberalism. Sent 2005 valdes Angela Merkel till tysk förbundskansler, när en stor del av den tyska arbetarklassen tröttnat på socialdemokratins alla nedskärningsprogram. För ett år sedan valdes Nicolas Sarkozy till president i Frankrike med en stor del av arbetarklassens röster bakom sig. Det historiskt så starka franska kommunistpartiet blev i det valet nära nog utraderat i sina gamla bastioner. I början på maj i år kom så Silvio Berlusconi tillbaka efter valfiaskot för borgaren Romano Prodis olika nyliberala regeringskonstellationer med så gott som hela arbetarrörelsen. Den en gång så stolta italienska arbetarrörelsen är i dag alltså inte representerad med ens ett endaste mandat i Italiens parlament! För fjorton dagar sedan erövrade sedan Berlusconis kompis Gianni Alemanno den viktiga och symboliskt laddade borgmästarposten i Rom. Så kom nu till sist slutet på rutchkanan i och med det brittiska kommunalvalet. ”It`s been a bad night”, som Gordon Brown uppgivet sa.
På nyliberalismens altare offrar socialdemokrater och gamla stalinistpartier arbetarklassen och som tack segrar sedan ännu mer marknadsliberala högerkrafter. Någonstans i det här fältet av borgerliga segrare finns också vår egen Fredrik Reinfeldt.
Denna utveckling innebär att de politiska förändringar som tog sin början i Europa, när Sovjetunionen krackelerade och muren i Tyskland föll, nu har blivit mer klara och definitiva. Uppskoven är slut. Om än ojämnt, så innebär dessa stora förändringar att den nittioåriga diskussionen, om hur revolutionärer och människor i stort som vill få till stånd sociala förbättringa ska förhålla sig till den gamla arbetarrörelsen och dess partier, nu på många sätt tar en helt ny vändning. Där det inte längre handlar så mycket om hur vi ska förhålla oss till socialdemokratin eller till vänsterpartiet. Det handlar desto mer om hur vi som menar att en annan värld är möjlig själva ska handla. Hur vi själva vill organisera arbetande människor. Att på nytt ge arbetet en röst.Vägrar vi att göra detta så visar utgången av kommunalvalen i England att det finns andra politiska krafter som gärna tar vid när den traditionella arbetarrörelsens partier lämnar in. Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson har vid partiets riksmöte nu i helgen gång på gång betonat det egna partiets vändning mot arbetarklassen. Säkert har han mycket noga studerat de brittiska brunskjortorna bakom British National Party, BNP, och deras framgångar just när det gäller att ge sig in i att organisera arbetare socialt. Ja, t o m fackligt. Lärdomarna de senaste dagarna förskräcker:
Symboliskt nog så strejkade 400 000 offentliganställda mot Browns ministär bara dagarna innan valen i England och Wales. Veckorna dessförinnan rasade ett myteri inom Labour mot regeringens försök att kraftigt höja skatten för de mest lågavlönade. Inte ens en ibland radikal röst som Londons borgmästare under åtta år, Ken Livingstone, kunde då hålla stånd emot högern. När han valdes in för första gången, med triumfatoriska siffror, var det på en egen valsedel och i öppen strid mot Blair. Även om ”Red Ken” behållit sin radikala kritik i utrikespolitiska frågor, som Irak, stod han ändå nu – efter åtta år – till val som en kramare av Labour, när det gäller ekonomisk politik och sociala program, och föll därför mot ”Blue Boris”. Om än med mycket bättre siffror än för Labour i övrigt. Kandidater till vänster om Livingstone, däribland Respect där Socialistiska Partiets systerorganisation ISG arbetar, fick i första valomgången i valet till kommunstyret för Storlondon, bara mycket blygsamma 3.61 procent.
British National Party utnyttjar till fullo New Labours nyliberalism. Inte minst när det gäller partiets bankrutta syn på arbetsmarknadslagstiftning. Under det senaste decenniet är det paret Tony Blair/ Gordon Brown som mest energiskt motarbetat försöken i EU-parlamentet att få till stånd bra lagstiftning när det gäller arbetsrätt, arbetstider och arbetarskydd. I England har New Labour exempelvis fullständigt gett upp tanken ens på en åttatimmarsdag. Skulle man där prata om en sextimmarsdag framstår man som ett UFO. I likhet med Tysklands nationalsocialister arbetar BNP målmedvetet med att organisera arbetarklassen socialt och politiskt. År 2005 bildade partiet sin egen ”oberoende” nationella fackförening Solidarity, som rekryterar oavsett yrkestillhörighet. Här är en översättning av deras flygblad 1 maj, som visar hur de utnyttjar det faktum att New Labour lämnat bakom sig allt vad ens en anständig, vardaglig arbetarpolitik heter:
“Åtta timmars arbete. Åtta timmars fritid. Åtta timmars vila. Dessa krav fördes först fram i den brittiska kolonin Victoria ( södra Australien ) 1856. Amerikanska arbetare antog 1884 en resolution där de slog fast att ´åtta timmar skall vara den lagliga arbetstiden från och med 1 Maj 1886´. Statens reaktion var hårdhänt och våldsam. En reaktion som sporrade de amerikanska fackföreningarna och uppmuntrade brittiska och irländska arbetare att fortsätta sin kamp för åttatimmarsdagen och bättre arbetsförhållanden. 1 majdagen är viktig för brittiska arbetare 2008. Brittiska arbetares löner och arbetsförhållanden försämras, under en förnyad press från obarmhärtiga arbetsgivare och billig, ickefackligt organiserad arbetskraft av immigranter. Kulturen med ”långa timmar” pressar många arbetare att arbeta obetald arbetstid under många timmar. Giriga, själviska direktörer lägger ner verkstäder och fabriker i vårt land och sätter upp billiga anläggningar med svältlöner utomlands. Diskriminering och förföljelser tillhör vardagen. Behovet av en kämpande Nationalistisk fackförening framstår som självklart. 1 Maj är vår dag. Den tillhör inte politiska förrädare som sålt ut de arbetare vars förtroende de en gång hade. 1 Maj tillhör inte fackföreningsbyråkraterna som står i maskopi med bossarna när det gäller förräderiet. Majdagen är vår. Vi ger inte bort den till korrupta politiker och byråkrater. 1 Majhälsningar till er alla från Solidarity Union. Tillsammans är vi starka.”
Lika vidrig som skicklig agitation. Den har också gett resultat. Partiet har nu lyckats med att vinna över hundra kommunala mandat i Storbritannien och som grädde på det moset vann Richard Barnbrook i helgen, med lite över 5 procent, en plats i Storlondons kommunstyre! Efter sin valframgång, när de andra partiernas företrädare i protest lämnat scenen där resultaten offentliggjordes, förkunnade denne Barnbrook att han ska bli en ”sann londonbo” som ”kämpar för att den brittiska flaggan, Union Jack, ständigt ska vara hissad över Londons City Hall”. Han sa vidare att ”burkor ska vara förbjudna i offentliga byggnader” samt att han ”ska bekämpa bygget av en väldig ny moské i Newham, Östra London, den största gudstjänstbyggnaden i Storbritannien”.
New Labours nederlag och inte minst BNP:s valframgång måste innebära viktiga slutsatser också i Sverige. Inte minst sedan Åkessons kongresstal för Sverigedemokraterna där han skarpt vände sig mot EU-domstolens utslag i Waxhomsmålet samtidigt som han attackerade regeringens politik med kraftigt försämrade ersättningsnivåer i trygghetssystemen.
Intressant?
Bloggat: Respect Supporters Blog1, Respect Supporters Blog2, Socialist Unity, MacUaid,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarrörelsen, New Labour, Nya Labour, England, Gordon Brown, Tyskland, Angela Merkel, BNP, London, Nazism, Sverigedemokraterna, Politik, Samhälle