26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.
.
.
29 januari 2013 förvandlas stadsdeen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.
I går, 19 februari 2013, utplånade Assads scudmissiler ett helt bostadskvarter i Aleppo som tack för EU:s och Sveriges vänliga gest att inte hjälpa det folkliga upproret med vapen. Här letar förtvivlade människor efter döda nära och kära...
.
EU: s utrikesministrar har i veckan förlängt sitt vapenembargo när det gäller Syrien. Samma ståndpunkt som USA:s president Barack Obama har. Eftersom strida strömmar av vapen från Ryssland, Vitryssland och Iran hela tiden når fram till Assads regim är det i praktiken en dödskallemärkning av upprorsrörelsen och dess krav på frihet, demokrati och rättvisa. Assads hängivna elittrupper kan obehindrat terrorisera sitt eget folk med flygbombningar över civila bostadsområden. Krigsbrott som den senaste tiden kompletterats med de brutala men ”dumma” scudmissiler som kan hamna var som helst och där skapa en fruktansvärd förstörelse. I praktiken har EU och det haussade ”Internationella samfundet” också accepterat Assads eget embargo mot humanitära hjälpsändningar till de stora områden som helt eller delvis kontrolleras av rebellsidan. Hans regim vägrar konsekvent FN:s hjälpsändningar tillträde.
Vi ser en tragedi i vårt närområde utan motstycke i detta århundrade. Sjuttiotusen människor har dödats. Ännu fler skadats och invalidiserats. Tusentals plågas i Assads tortyrkammare. Miljontals är på flykt och mer än tre miljoner civila behöver akut humanitär hjälp i Idlib, Aleppo, Latakia, Raqqa, Hasaka och Deir el Zour.
Det var britternas utrikesminister som med visst stöd från Frankrike och Italien hade begärt en omprövning av EU:s beslut. Men embargot blev kvar, de olika ekonomiska och politiska eliterna i Europa har för tillfäller skilda intressen. I brittisk press kan vi läsa att det speciellt var Tyskland och Sverige som blockerade en omprövning.
.
.
I Syrien sprider rysktillverkade stridsflygplan ständigt död och förintelse.
Deras missiler ska rebellerna möta med enkla vapen. På bilden en hemgjord granatkastare tillverkad i en gammal verkstad i Aleppo.
Carl Bildt var naturligtvis glad över sitt lyckade samarbete med Angela Merkels regering om att försvara vapenembargot. Till pressen meddelade han att hans ”prioritet bland prioriteter är att ge de politiska ansträngningarna vårt fulla stöd och vi bör självfallet inte göra någonting som kan uppfattas som att vi skulle underminera dessa”.
Med ”politiska ansträngningar” menas försöket att få huvudelen av regimen och dess statsapparat att överleva samtidigt som Assad själv efterhand stilla kan avvecklas. En skrivbordskonstruktion som aldrig kan få fast mark i verkligheten.
”Att inte göra någonting” betyder i klartext därför att inte störa den syriska diktaturens terror mot sitt eget folk genom att militärt (eller humanitärt) stödja rebellerna. Redan några timmar senare tackade Assad för att EU vek ner sig genom att i ett militärt hångrin låta tunga scudmissiler förstöra bostadskvarter i Aleppo.
Vi lever också i en tid när den traditionella socialdemokratin i Europa helt och hållet har kapitulerat inför sina respektive borgarklasser. EU:s vapenembargo lotsades fram av dess utrikesminister, den brittiske socialdemokraten Lady Ashton, och vår egen Stefan Löfven har ingen som helst kritik av Carl Bildt när det gäller hans samspel i denna fråga med Merkel och Obama. Tragedin fullbordas av att politiska grupper och partier till vänster om socialdemokratin till stora delar är likgiltiga inför den syriska tragedin eller till och med spelar med i Assads propaganda.
.
Målning av Rabee Kiwan, en av de syriska konstnärer som tvingats till exil
Karl Marx konstaterade en gång att ”historien upprepar sig, första gången som en tragedi, andra gången som en fars”. Det händer säkert. Men det är nog lika vanligt att det handlar om en tragedi även den andra gången. Det är i alla fall det vi ser i Syrien. Vapenembargot som förhindrar vapenhjälp till det folkliga upproret har till en del stora likheter med det embargo som gällde mot Spanien (läs till republiken) under dess inbördeskrig 1936-39.
Det gör att jag inte kan låta bli att klippa in ett stort stycke från Anders Hagströms utmärkta sammanfattning och analys av Spanska inbördeskriget 1936-39:
*****
”I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet även om den folkliga regimen i Spanien icke vunnit fasthet och ännu tycks kunna ge garantier för en demokratisk ordning. Men även om man blott håller sig till vad man nu närmast kan följa måste en seger för folkfronten vinna tillfredsställelse.”
Det var den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hanssons reaktion på inbördeskrigets utbrott några dagar tidigare. Ställningstagandet återfanns i Socialdemokraten den 22 juli 1936.
Men när socialdemokratin återtog regeringsmakten efter valet på hösten 1936, slöt man upp bakom den engelsk-franska ickeinblandnings- eller noninterventionspolitiken. Den förut-varande borgerliga ”semesterregeringen”, så kallad på grund av sin kortvarighet, hade redan anslutit sig till den engelsk-franska hållningen. Regeringsskiftet kom därmed inte att innebära någon förändring av förhållningssätet till den spanska konflikten.
Det ställningstagande som varit ”på förhand givet” blev inte mycket mer än välvilja i ord. I praktiken anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vad som av den amerikanske journalisten och historikern William Shirer karaktäriserades som ”en av de mest upprörande farser som utspelades i Europa mellan de båda världskrigen”. Till den liberale Shirers omdöme anslöt sig ingen mindre än ett av den europeiska socialdemokratins ledande namn under efterkrigstiden, Willy Brandt.
För Brandt, som en period vistades i Spanien under inbördeskriget och själv var flykting från det nazistiska Tyskland på 30-talet, var det inte lätt att blunda för icke-inblandningens bittra konsekvenser: Att den spanska republiken lämnades åt sig självt i en förtvivlad kamp mot Franco och hans fasciststödda arméer.
Det som framför allt gjorde noninterventionspolitiken till en fars var att både Hitler och Mussolini formellt anslöt sig till den – och fortsatte att sända vapen och soldater till Franco.
Paradoxalt nog anslöt sig även Sovjetunionen officiellt till noninterventions-politiken – utifrån strategiska avvägningar i den så kallade folkfrontspolitikens hägn. Men eftersom det snabbt blev varse att Hitler och Mussolini såg anslutningen noninterventions-politiken som en cynisk taktisk manöver började det ge militärt stöd till regeringssidan – än mer som det insåg att ett nederlag för republiken skulle inverka negativt på Sovjetunionens prestige, och inte minst anspråk på att spela en ledande roll i kampen mot fascismen. Men det militära stödet kom aldrig i närheten av det stöd Franco fick av Hitler och Mussolini, även om det kom att väga mycket tungt i republikens inrikespolitiska utveckling.”
*****
I dag ser vi hur historien går igen. Den upprepar sig som en fruktansvärd tragedi. Noninterventionspolitiken drivs denna gång av en ohelig allians mellan politiska krafter alltifrån Barack Obama, över Angela Merkel, Carl Bildt och den europeiska socialdemokratin till Norrskensflamman, Kommunistiska Partiet och FIB/Kulturfront i våra svenska hemmavatten. Genom att inte göra det mest elementära för en vänstersinnad människa, att aktivt stödja det syriska upprorets sekulära och demokratiska krafter, i en borgerligt demokratisk revolution, dukar man borden både för Bashar Assads familjediktatur och reaktionära salafistgrupper.
”Lär av historien” sjöng en gång Kommunistiska Partiets (med tidningen Proletären) sånggrupp Knutna nävar. Uppenbart är det många som gärna vill se sig själva som vänster, men som ändå inte intresserat sig för historia och därför inte har lärt sig någonting…
*****
På Marxistarkiv.se finns även denna grannlaga genomgång av Bernt Kennerström:
Socialistiska partiet och den spanska revolutionen – den problematiska principfastheten
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lady Ashton, EU, Carl Bildt, vapenembargo, Syrien, Bashar Assad,