Tyska rasister bollar med fakta

Den tyska slasktidningen Bild slår upp stort att antalet kriminella handlingar begångna i Tyskland av invandrare uppgick till 200 000 under 2015. Slaskpress i England som Daily Express har trumpetat ut siffran på sin etta och franska högertidningen ”Valeurs actuelles” missade inte ”godbiten”.

Uppgifterna finns att hämta i en rapport från den tyska kriminalpolisen BKA. Enligt rapporten ökade antalet kriminella handlingar 2015 med 92 000 fall jämfört med 2014, alltså en ökning med 79,3%. Men de siffror som extremhögern bollar med visar i själva verket att de invandrade inte alls begår flera kriminella handlingar än genomsnittstysken, vilket också BKA stryker under i rapporten.

I de flesta fallen handlar det om småbrott som stöld eller innehav av falska identitetspapper. Antalet allvarliga brott anges i rapporten uppgå till 1 688, varav 458 våldtäkter. I en stor del av brottsfallen är offret också flykting. I 28 mordfall var 27 av offren flyktingar och en person infödd tysk.

Det är välkänt att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är också vad extremhögern gör. Det är inte bara Sverigedemokraterna som bollar med uppgifter om flyktingarnas ”kriminalitet”.

En ökning av antalet brott med 79,3 % på ett år låter skrämmande och bestickande. Men det ska ses mot bakgrunden att antalet flyktingar under 2015 ökade med 440 % jämfört med 2014, upp från 200 000 asylsökande till 1,1 miljon. I BKA:s rapport framgår att brott begångna av asylsökande svarar mot 1,7 % av samtliga brott i Tyskland. År 2014 begicks 6,8 miljoner kriminella handlingar i landet av vilka 116 000 begicks av invandrare.

Flera hundra flyktinganläggningar har angripits.

I sin rapport skriver BKA att de som flyr undan krig, syrier, irakier, och afghaner, begår färre brott än genomsnittligt i landet medan asylsökande från Kosovo och Albanien ligger över genomsnittet.

BKA drar därför slutsatsen att invandringen inte kan förklara den ökade brottsligheten i Tyskland och pekar samtidigt på att rasistiska brott mot flyktingar ökade med 24 % år 2014 och att 500 aggressioner mot flyktingar registrerades 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Myter om islamofobi och antisemitism i Charlie Hebdo

Många har sagt mycket om Charlie Hebdo. Men väldigt få i den svenska debatten verkar veta vad de pratar om. Ytterst få har läst ett enda nummer av tidningen, för att inte säga flera nummer.

Ändå har epiteten haglat från många håll. Islamofobisk. Rasistisk. Antisemitisk. Vulgär. Oansvarig. Respektlös. Fick vad man kunde vänta sig.

Att tidningen allt från sin start haft en enda genomgående redaktionell linje, häckla makten, häckla imperialismen och häckla religionen, är det få som sett till när skällsorden haglat. Ja till och med bland de som stolt försvarar yttrandefriheten och Charlie Hebdos rätt att publicera vad de vill, om det inte bryter mot existerande yttrandefrihetslagar, är det förmodligen skralt med kunskaper om vad som publicerats i tidningen, vilka och vad som häcklats i karikatyrer och text.

Mohammed överspelad av fundamentalister
-Det är jobbigt att älskas av idioter.

Nu kan vi luta oss tillbaka mot en omfattande undersökning av vad som dominerat den hädiska tidningens förstasidor, det vill säga den sida som speglar tidningens ”själ”. Två franska sociologer har helt enkelt granskat varenda förstasida i Charlie Hebdo de senaste tio åren. Det blir 523 tidningar. För att nagla fast tidningen som antisemitisk och/eller islamofobisk kunde man vänta sig en dominans på ettorna av bland annat dessa två teman. Men statistiken talar ett annat, ett helt annat språk. Bara 7 förstasidor av 523 har karikatyrer som driver med islam eller profeten Mohammed.

Så här ser den totala fördelningen ut:
336 förstasidor handlar om politik och politiker i Frankrike och internationellt.
85 förstasidor visar karikatyrer om ekonomin och sociala förhållanden.
42 ettor driver med idrotten och underhållningsindustrin.
38 ettor handlar om religionen och religiösa ledare: varav 21 om kristendom, 10 driver med flera religioner samtidigt, 7 är direkta karikatyrer av islam och till sist 22 om andra religiösa ämnen.

François Hollandes äventyr utanför presidentskapet fick både en och två slängar

I en annan studie som gjorts över vad Charlie Hebdo hade som tema på ettorna under 2014 visade det sig att Mohammed fick spela huvudrollen en gång av 52.

I tio år har alltså Charlie Hebdo ägnat i stort sett alla sin kraft åt att häckla politiska och världsliga ledare. Familjen Le Pen och Nationella Fronten intar första plats, följt av Sarkozy, Hollande, och politiska partiers tidigare ledare och statschefer. Därmed skiljer sig Charlie totalt från Jyllandspostens ensidiga redaktionella linje.

Själv har jag aldrig gillat Charlies stil och grova satirer. Men det ingår i yttrandefriheten att få vara grov och provocerande. Man behöver inte gilla det. Men när Charlies politiska hemvist i den anarkistiskt/socialistiska traditionen av antirasism och antiimperialism ifrågasätts av så många som aldrig ens hållit tidningen i sin hand då kan man fråga sig hur det är ställt.

Fyra miljoner franska medborgare fattade att angreppet på Charlie Hebdo var ett angrepp på det fria ordet och anslöt sig till protesterna under banderollen ”Je suis Charlie”. De gjorde de inte för att visa sin entusiasm för Charlies karikatyrer utan för att försvara rätten att tala fritt i samhället och i solidaritet med de mördade journalisterna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Svämmas Europa över av syriska flyktingar?

En flodvåg av flyktingar dränker Europa och hotar vår kulturella trygghet. Det är den bild som sprids av våra främlingsfientliga propagandister i media och på rasistiska nätsidor. Av känd anledning är det flyktingarna från Syrien som stått i centrum den senaste tiden.
Men hur ser egentligen strömmen av asylsökande till Europa ut? I de tabeller jag sammanställt här under handlar det enbart om asylsökande flyktingar. Den ekonomiska invandringen är en annan sak, som för övrigt starkt begränsas i Fästning Europa under den ekonomiska krisens och den växande främlingsfientlighetens tecken.

Enligt internationella konventioner är alla stater skyldiga att ta emot asylsökande flyktingar och bevilja asyl om flyktingens begäran är rimlig. Den statistik som finns visar att de flesta stater i EU anser att de flesta asylsökandes begäran om asyl saknar grund och avslår deras begäran. Att det handlar om människor som flyr för sina liv tas inte som ett tillräckligt skäl i många fall.
I tabellen här under ser vi hur många som sökte asyl i EU och i enskilda länder under perioden 2009-2013. Som vi ser är det bara ett par länder som beviljar asyl för mer än 50 % av de asylsökande. Frankrike utmärker sig genom att acceptera dryga 10 %. Medan Sverige, Italien, Storbritannien och Holland i alla fall ger asyl till närmare 60% av de sökande.

Men hur ser det ut med den syriska ”tsunamin”? Den nådde aldrig längre än till Libanon, Turkiet och Jordanien. Libanon ensamt har tagit emot fler syriska flyktingar än alla länder i EU tillsammans. Så var det med den flodvågen av syrier som dränker våra stränder, om vi nu inte ska tala om de som drunknar i havet utanför våra stränder.

Källa: FN:s flyktingkommission

Skalan är så grov att antalet som funnit sin tillflykt i Europa knappt syns i diagrammet. Men så här fördelades de 2013: Tyskland 21 253; Sverige 17 984; USA 3 802; Holland 3 404; Storbritannien 3 169; Belgien 1 987; Norge 1 311 och Ryssland 1 163.
Så kan vi se att flodvågen, den rasande tsunamin i själva verket är en skamlig rännil som även den rör upp skribenters och främlingshatares känslor. Vår kontinent med sina 507,4 miljoner innevånare är inte förmögen att ge en fristad till de syrier som flyr undan regimens terrorbombningar. Lilla Libanon och lilla Jordanien tar var för sig emot fler än hela EU.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nyårsklockorna ringde inte in en bättre värld…

Ny grå vintermorgon. Själv gråkulen i sinnet. Gryningen motar bort mörkret över trädtopparna och i väntan på ännu en storm från Västerhavet flyger lite förmildrande snövitt över landskapet.


Jag lyssnar och tittar samtidigt retroaktivt på Aktuellts extra utsändning från i går kväll där redaktionen lät svenska journalisten Lena Lutaud, på den högerkonservativa tidningen Le Figaro, stå för en sammanfattning av hur fransmännen ser på de vidriga dödsskjutningarna i Paris:

”Hur tror du att folk ser på det som har hänt, hur det ska bli i framtiden?” ”Folk vet att vi har utkämpat en strid”, svarade hon på frågan från SVT-redaktionen, ”vi har inte vunnit ännu, ögonen har öppnats och man är inte naiv längre och man har förstått att det faktiskt är ett religionskrig som är på gång, och att man måste vara väldigt försiktig…”

Avslutningsvis konstaterade sedan detta högerspöke, som varit Aktuellt nyhetsankare dessa vådliga dagar, att det krävs mer polis och mer specialstyrkor för att klara av alla de fanatiker som varje dag återvänder till Frankrike från strider i Mellanöstern eller släpps ut från republikens fängelser. Man kan ana sig till hur snacket går när Le Figaros journalister tillsammans intar sina långa franska luncher…

Svenska folket, via vårt Public Service, fick alltså gå och lägga sig och fundera över världens elände med hjälp av denna billiga analys, faktiskt nära nog en reproduktion av Anders Breiviks apokalyptiska världsbild. Är det då ett nytt korståg, ett ”religionskrig” i Mellanöstern som Västvärldens ledare ska samlas till i Paris nu på söndag, i denna ”union sacré” som planeras? Ska Francois Hollande tiodubbla sina kravallstyrkor för att lösa massarbetslösheten bland landets unga muslimer? Hela fyrtio procent av dem lever utan jobb och utan framtid. ? Är det mer vapenexport till Saudiarabien och Gulfstaterna som är lösningen?

Francois Hollande i diskussion med Saudiarabiens kung Abdullah bin Abdulaziz al-Saud om nya vapenaffärer…

Riktigt så illa är det nog inte. Inte helt och hållet. Inte än. Men analyser och värderingar flyttas snabbt högerut. Religiösa vanföreställningar och religiös extremism gödslas och frodas i ett samspel mellan social utarmning och socialt utanförskap för hundratals miljoner människor, genom en växelverkan mellan nykoloniala imperialistiska krig, vidriga politiska diktaturer i Mellanöstern samt de härskande eliternas lystna, giriga och hänsynslösa nyliberalism.

Årets nyårsklockor tycks inte ha ringt in en bättre värld. Nödvändigheten av att återskapa levande folkrörelser och en kämpande internationell arbetarrörelse är större än någonsin.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

”Död åt araberna!”

Överallt, i Jerusalem, där den östra arabiska delen är ockuperad sedan 1967, ser man dessa klistermärken. De trycks fast på trafikskyltar, busshållplatser, husportar och entréer. ”Tänk inte ens på en judisk kvinna”, ropar ett budskap ut till arabiska män. Ett annat manar Israels judar att inte använda arabisk arbetskraft: ”Judar anställer bara judar”. Extrema ”bosättare” (en förskönande benämning på ockupanter) kletar på husmurarna till arabiska hem upp affischer där stridsropet är ”Död åt araberna”, berättar den tyska tidningen Die Zeit.

I en välkomstceremoni för nyanlända amerikanska emigranter hälsar här en pojke dem välkomna insvept i den sionistiska flaggan.

De judiska aktivisterna bakom dessa klistermärken och affischer är säker nöjda med och uppmuntras av Benjamin Netanyahus förslag om att i lag slå fast att Israel är en judisk nationalstat, fortsätter tidningen. Lagförslaget är tänkt att vara en del av Israels grundlag, ska framhålla statens judiska karaktär (palestinier har alltid undantagits från värnplikt i den militär som är stommen i det sionistiska statsbygget), institutionalisera judisk lag (med rötterna i Gamla testamentet) som en inspiration för all modern lagstiftning vilket skulle bli en variant av de reaktionära sharialagar som utgår ifrån Koranen. Lagförslaget tar dessutom bort arabiskans status som ett andra officiellt språk.
Tjugofem procent av landets befolkning, drygt två miljonermänniskor, araber, kristna, druser och beduiner förklaras vara andra klassens medborgare, de förklaras som parias.

Samtidigt med denna juridiska offensiv, för att befästa apartheidsystemets legala grund, fortsätter Netanyahus regim med sina svepande kollektiva fysiska bestraffningar av den palestinska befolkningen. Byggnader där verkliga eller bara inbillade terrorister har sina hem, rivs och utplånas med stora schaktmaskiner. Hus där ofta flera familjer med många helt oskyldiga bor. Som straff för vansinnesdåden nyligen i en synagoga, där palestinier hade ihjäl bedjande människor som en hämnd för dödade araber, konfiskerar regeringen 400 hektar mark (4 miljoner kvadratmeter) för ett oskyldigt samhälle i utkanten av Östra Jerusalem. Deras hundraåriga olivlundar ska rivas upp och ge plats för att tusentals nya ”bosättare” ska kunna vara en del av det som är en etnisk invasion på ockuperad mark. Aktuell folkräkning talar ett övertydligt språk. I de 121 registrerade bosättningarna på Västbanken lever i dag 382 031 judar. I det ockuperade Östra Jerusalem finns det över 300 000 och på Golanhöjderna 20 000. En bosättarmé på sammanlagt 700 000 människor.

Nu var regeringskoalitionen inte enig om detta nya lagförslag. I den omröstning som föregick beslutet segrade majoriteten med siffrorna 15-7. Arbetarpartiets justitieminister Tzipi Livni liksom finansministern Yair Lapid stormade mot beslutet och varnar för konsekvenser för Israels internationella rykte om Knesset godkänner förslaget med dess öppna rasism. Visserligen har Barak Obama gått så långt att han talar om Israel som ”en judisk stat” men trots allt finns orden från den amerikanska deklarationen om självständighet 1776 fortfarande närvarande i den amerikanska opinionsbildningen:

”… Vi håller dessa sanningar vara självklara: att alla människor är skapade lika; att de är förlänade av sin Skapare med vissa oförytterliga rättigheter; att ibland dessa är liv, frihet, och sökande efter lycka; att för att försäkra dessa rättigheter är regeringar stiftade ibland människor, avledande sina rättvisa makter från de styrdas samtycke…”

På samma sätt lever Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i den europeiska politiska debatten.

Men utvecklingen går inte kritikernas väg. Det man – i bästa fall – kan kalla för vänster i Israel smälter i dag bort lika fort som en isbit om sommaren. De små grupper som protesterade mot Israels senaste barbariska bestraffning av människorna i Gaza – världens största fängelse – förföljdes och pryglades av högerextrema sionister.

Prenumerantstocken för en vänsterliberal tidning som Haaretz rasar och läsarna kräver att dess regimkritiske krönikör Gideon Levy avskedas. Demografins förändring späder hela tiden på högerns frammarsch. Det finns i dag över två miljoner israeler som emigrerat från det forna Sovjet och de och deras barn fylkas kring Netanyahus värste konkurrent, den högerextrema högermannen utrikesminister Avigdor Liebermann och hans parti ”Israel är vårt hus”. Men höger om högermannen har Naftali Bennets parti ”Det judiska hemmet” liksom hans utomparlamentariska militanta rörelse ”Mitt Israel” en ännu snabbar tillväxt. Bennet som deklarerat att tvåstatslösningen är historia och därför vill införliva större delen av Västbanken i det egentliga Israel. De ortodoxa judarna, en miljon människor eller tolv procent av befolkningen, tar också en allt större plats i samhället. I genomsnitt har de en så kallad summerad fruktsamhet på 5.0 samtidigt som den arabiska befolkningens dito har sjunkit från 3.0 till 2.2. Samtidigt väljer många unga liberala och vänsterradikala judar att emigrera. Berlin är i dag en omtyckt samlingsplats för 17 000 israeler som inte längre ser Israel som sitt hem…

Statsvetaren Benjamin Neuberger talar om en ”supernationell stämning” i Israel. En karakteristik som måste kvalificeras. Det vi ser är extrem judisk nationalism där en stor, främst palestinsk minoritet rasifieras som undermänniskor.

Neuberger är mer klar när han i Die Zeit dystert sammanfattar situationen i dagens Israel med en engelsk ordlek: ”Maybe the Right is not right – but there is nothing left from the Left”. I översättning tappar den tyvärr sin lekfullhet, men betyder: ”Högern kanske inte har rätt – men vänstern är borta”…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Schweizisk solidaritet med den syriska och kurdiska revolutionen

Den schweiziska rörelsen Solidaritet publicerade nedanstående kommuniké inför den internationella dagen 1 november i solidaritet med kampen i Kobane. Solidaritet uttrycker sitt stöd till de kurdiska och arabiska folkens kamp för frihet och befrielse från det ultrareaktionära ISIS angrepp och regimen Assads barbari.

Vad står på spel i Kobane ?

Staden Kobane i Syrien är belägrad och till hälften ockuperad av ISIS som sedan början av den stora offensiven den 16 september försöker att ta över den syriska regionen med kurdisk majoritet. Flera tusen civila befinner sig ännu i delar av staden, som sedan början av ISIS offensiv mot Kobane och omkringliggande byar sett 200 000 personer fly sina hem.

Staden hade redan fallit för länge sedan utan det heroiska motståndet under ledning av kurdiska demokratiska unionen (PYD), en gren i Syrien av det turkiska arbetarpartiet (PKK), och dess militära gren YPG med deltagande av flera bataljoner från fria syriska armén (FSA).

Alliansen mellan kurdiska styrkor och enheter ur FSA erkändes offentligt den 19 oktober av YPG i en viktig deklaration: ”Kobane utgör en historisk vändpunkt. Stadens öde kommer att forma framtiden för Syrien och den demokratiska kampen för frihet och fred…YPG:s och FSA:s motstånd räcker till för att besegra ISIS… och bygget av ett fritt och demokratiskt Syrien är basen i vårt avtal med FSA. Vi anser att revolutionens seger är knuten till utvecklingen av relationerna mellan rebellgrupper och friska krafter i fosterlandet”

Kobane är centrum i en av de tre kantoner, med Afrin och Jazira, som tillsammans utgör basen för den autonoma regering som upprättades i november 2013 under PYD:s dominans. De tre regionerna kallade Rojava upplever en intressant form av autonomi på flera nivåer, speciellt vad gäller kvinnors rättigheter, minoriteters deltagande och institutionernas sekuläritet, som medger för den lokala befolkningen ett större deltagande i samhällets förvaltning. Dessa framsteg görs inte utan vissa motsättningar på grund av PYD:s dominans och auktoritära metoder gentemot andra grupper.

Stöd det kurdiska folkets självbestämmande.
Vi stöder utan förbehåll den kurdiska nationella befrielserörelsen i dess kamp för självbestämmande i Irak, Syrien, Turkiet och Iran mot de auktoritära stater som förtrycker dem och förnekar dem deras nationella rättigheter. Vi kräver också att PKK omedelbart stryks från listor över terroristiska organisationer i Europa och resten av världen.
Vi fördömer också den hycklande hållningen hos den av USA ledda internationella koalitionen, som samarbetar med de reaktionära monarkierna i Golfen, och vars bombangrepp inte stoppade ISIS offensiv den 23 september då de fortfarande befann sig 60 kilometer från Kobane.

Det visar på nytt att den militära interventionen inte har som mål att hjälpa den lokala befolkningen men att bevara västs dominans i hela regionen i samförstånd med den ryska imperialismen och de regionala makterna, som Saudiarabien, Turkiet och Iran, vilka stöder eller inte ifrågasätter den internationella koalitionens intervention. Alla dessa aktörer har som målsättning att stoppa den revolutionära processen i hela regionen och att återinsätta auktoritära regimer som respekterar deras intressen och inte befolkningarnas intressen.

Vi fördömer speciellt den turkiska AKP-regeringen som än en gång visat sin opposition mot alla projekt för kurdiskt självstyre som skulle sätta ifråga dess politiska auktoritet. Den turkiska regeringen stoppar därför kurdiska PKK-PYD och ISIS i samma säck och kallar båda terrorister. Den 13 oktober bombade turkiskt flyg PKK:s baser i sydöstra Turkiet, för första gången sedan eldupphöret som de kurdiska rebellerna deklarerade i mars 2013.

Med samma optik förhindrar Turkiet fortfarande YPG:s milis att ta sig till Kobane för att hjälpa de kurdiska styrkorna på plats medan man har accepterat en symbolisk styrka på 150 peshmerga från irakiska Kurdistan.

Kobanes fall i händerna på ISIS skulle innebära ett dubbelt nederlag, för det kurdiska folkets självstyre och för den syriska revolutionen, även om det inte innebär slutet för dessa två processer. De autonoma regionerna i Rojava med kurdisk majoritet är en direkt följd av den syriska revolutionen. Autonomin hade aldrig sett dagens ljus utan det syriska folkets (araber, kurder och assyrier) massrörelse mot klanen Assads kriminella regim.

Det är samma krafter som nu står upp emot de reaktionära jihadisternas angrepp på de autonoma regionerna i Rojava. I dag strider enheter ur FSA och YPG sida vid sida mot ISIS, samtidigt som många demonstrationer organiseras till stöd för Kobane av revolutionärer i ”befriade” byar och stadsdelar i Syrien.

Den syriska revolutionen går vidare.

Tills sist ska det framhållas att den folkliga mobiliseringen fortsätter trots regimens fortsatta krig mot revolutionärerna och den civila befolkningen. De senaste veckorna i Aleppo höll demonstrationer upp slogans som « Vår revolution är en folklig revolution », medan i « befriade » städer som Kafranbel manade andra demonstrationer att revolutionen ska återgå till sina ursprungliga målsättningar. På basnivå fortsätter de revolutionära samordningskommittéerna att diskutera kring ett sekulärt och demokratiskt program i syfte att samordna och centralisera deras arbete över hela Syrien.
Det syriska folkets, arabers, kurders och assyriers, revolution är den enda lösningen inför den religiösa samfundspolitiken och den nationella chauvinism som förtrycker minoriteterna. Vi lyfter också fram de syriska och kurdiska kvinnornas deltagande i det folkliga, militära och civila, försvaret mot regimen Assads och ISIS förtryck.

Det kurdiska folkets självbestämmande har stärkts av den syriska revolutionen och det måste fortsätta så. Det ena förstärker det andra och tvärtom. Ett nederlag för den syriska revolutionen och dess målsättningar medför troligen slutet på de autonoma experimenten i Rojava och det kurdiska folkets önskan att bestämma den egna framtiden ställd inför flera motståndare: imperialismen i väst och den ryska, den förtryckande arabiska och turkiska nationalismen och de reaktionära islamistiska styrkorna.

Det är varför vi måste stå upp emot alla försök att kompromettera det kurdiska folkets självbestämmande och den syriska revolutionen, eftersom deras öden är intimt beroende av varandra inför regimen Assad, de reaktionära islamistiska krafterna, olika imperialistiska krafter (amerikansk, europeisk och rysk) eller regionala makter som Saudiarabien, Qatar, Turkiet och Iran.
Alla former av kontrarevolution måste stoppas därför att de syftar till att splittra och försvaga de förtryckta klasserna genom att leda in dem på religiösa och rasistiska banor.

Leve de stridande folkens frändskap i kampen för befrielse och emancipation!

Leve det kurdiska folkets självbestämmande!

Leve den folkliga syriska revolutionen !

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

Har via SVT Play i efterhand lyssnat till diskussionen mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund i söndagens Agenda om ”Hur ska omvärlden tackla ett mer aggressivt Ryssland?”.

Självklart ingen lätt uppgift för Sjöstedt som inte kan lämna någon blotta till Björklund när det gäller det egna partiets många decennier av följsamhet till den politik som dikterades av den stalinistiska byråkratin i Moskva. Dels för att programmets svar på frågan om ett större hot från Ryssland var besvarat redan i påannonseringen. Dels för att en del förmenta vänsterröster – även i och kring det egna partiet – i dag hävdar en kontinuitet mellan Putins Ryssland och gårdagens Sovjetunionen. I en sorts perverterad form av marxism som formulerar sig i geopolitiska termer, helt obekymrade om produktionssätt och klasstrider i de olika stater som ingår i deras krigsspel, ser de därför Putin på samma sätt som en Syriens Bashar Assad eller en  Irans Hassan Rouhani, alltså som starka nationella ledare och ”antiimperialister”.

Slarvar Sjöstedt med sin garde i fråga om Ryssland möts han omedelbart av ett salvelsefullt utfall från Björklund med retorik från det Kalla krigets dagar och Vänsterpartiet skulle hamna ännu en bit bort från möjligheten av att ses som en ”pålitlig” del av en rödgrön regeringsbildning.

Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast. De tre partiledarna före honom Lars Ohly; Lars Werner och C H Hermansson har i tur och ordning, mer eller mindre framgångsrikt, alltsedan 1964 när CH tog vid efter Hilding Hagberg, försökt att distansera sig från stalinismen. Det definitiva brottet kom givetvis spontant av sig själv när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Själv har Sjöstedt både under sina år som EU-parlamentariker och sedan som partiledare alltsedan 2012 aktat sig mycket noga för att fläcka sin kostym med nostalgi från partiets långa stalinistiska epok i svensk historia.

För de som är unga eller medelålders i dag kan det vara svårt att föreställa sig den ideologi som var förhärskande i det gamla Sveriges Kommunistiska Parti. Därför kan det vara på sin plats att återge C H Hermanssons devota hyllning i partiets dagstidningar  med sina minnesord om Josef Stalin vid dennes dödsfall 1953:

”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten. Därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Ord och formuleringar som C H senare ångrat många gånger. Säkert en uppriktig ånger om än med draghjälp från Nikita Chrustjev när denne 1956 på SUKP:s kongress gjorde senastion genom att avslöja en del om sin blodsbesudlade föregångare. Vad jag vet har C H däremot aldrig förmått sig att ta sig an uppgiften med att förklara hur denna smaklösa parentation inte bara var möjlig utan kunde uppfattas  som helt naturlig i det egna partiet. Han har bara förklarat det hela med att ”detta sa jag som funktionär i partiet”. Visst, det var hans roll. Men jag är övertygad om att han och alla andra också var besjälade av den egna liturgin.

Men vad CH däremot lyckades med var att i arbetet med sin bok om ”Sveriges femton mäktigaste familjer” ge en träffsäker bild av vilka som har makten i det svenska samhället. Han påtalade också vikten av att se de stora nya tjänstemannagrupper som växte fram som en del av arbetarklassen i marxistisk mening. Under påverkan av ungdomsradikaliseringen i Sverige 1968 och åren därefter, med väldiga konvulsioner i det egna ungdomsförbundet, bröt han också oväntat med SKP:s socialdemokratisering under 1950-talet genom att slå fast att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”. En utomordentligt korrekt karakteristik som understrukits alltmer för varje år som gått sedan uttalandet blev smått bevingade ord. Svenska kapitalintressen opererar också i dag helt inom ramen för den hegemoniska USA-imperialismen. Sverige är  tekniskt och militärt samordnat med NATO och vi blev bara några dagar före Reinfeldts valnederlag i september ”ett värdland” för denna militära koalition samt deltar i militära manövrer som ska öka dess slagstyrka mot Ryssland. Sverige har ständigt ”Öppet hus” för NATO” och har därmed själv bidragit till att öka den militära spänningen runt Östersjön.

Jonas Sjöstedt har som Vänsterpartiets förste partiledare lyckats med att själv helt och hållet distansera sig från partiets långa stalinistiska epok. Men, som debatten med Jan Björklund i söndags dessvärre bekräftar, har han också kastat ut barnet med badvattnet. Han delar i dag uppenbart inte CH:s synsätt om att Sverige är en imperialistisk statsbildning (i marxistisk mening). Något som han säkert gjorde i unga år när han enrollerades i partiets ungdomsförbund.

Gemytligt från första till sista stund

I Agenda uppträdde Sjöstedt helt enkelt som vilken borgerlig demokrat eller socialdemokrat som helst. ”Vi har i grunden samma uppfattning som Jan Björklund (om ubåtsjakten. Vi har fått information från försvarsmakten och regeringen och vi tycker att de har behandlat det här väldigt (!) väl. Det har funnits god grund för försvarsmakten att agera i det här fallet”, var hans ingång i meningsutbytet. Sedan fick vi veta att han delade Björklunds uppfattning om att vi ser ett aggressivt Ryssland, både ”mot Nord-Amerika (?) och när man annekterar Krim”. ”Det är inget nytt att man är aggressiv mot sina grannländer. Man har brutit loss två delar av Georgien, Syd-Ossetien och Abchasien. Nu har man gjort det med Ukraina”, hette det vidare.

Under hela samtalet stod han, sånär som när det gäller fullt medlemskap i NATO, på samma politiska grund som Björklund. Även när han talade om de stora fredsdemonstrationer i det auktoritära och aggressiva Ryssland där ”ryssar stått upp och sagt att de inte vill gå ut i krig mot Ukraina”. Om ryssar, till ”vilka vi måste bygga broar”. I sammanhanget blev detta till en önskan om att det är ”vi” i meningen Sverige och den svenska regeringen, den svenska staten, som ska bygga dessa broar. Du och jag, Jan och Jonas tillsammans. Visst, det är bra. Regeringen ska avkrävas en annan kurs än den som Bildt stakat ut (fast det gjorde i och för sig inte Sjöstedt). Men det finns inte ens en enda idé om att arbetarrörelsen också ska göra något på egen hand! Arbetarrörelsen och svensk borgerlighet har inte och kommer inte att i huvudsak ha samma vänner i Ryssland när det gäller motståndet mot Putin och hans närmaste partners av oligarker. När Björklund sedan säger att ”Sverige har varit drivande (Carl Bildt) för en ganska tuff linje mot Ryssland”, håller Sjöstedt med och menar att detta har varit helt nödvändigt.

Under valrörelsen slutskede i september betonade Sjöstedt två gånger i partiledarintervjun att Ryssland hade allt ansvar för krisen i Ukraina. Sverige/EU/USA/NATO var helt oskyldiga i sammanhanget. Då tänkte jag att hans inlägg var taktiskt betingat, att han inte för allt i världen ville att Vänsterpartiet än en gång skulle associeras med stalinismens brott.

Nu har jag tänkt om. Det löper en blå, om än ljusblå, tråd i hela hans tankemönster. Först till Georgien:

När Rysslands militär gick in i Syd-Ossetien var det inte som på Krim att några gröna gubbar helt plötsligt poppade upp. Inmarschen var en konsekvens av att Carl Bildts nära personliga vän, presidenten och dårliberalen Michail Saakhasvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali (ett territorium som aldrig i historien har varit kontrollerat av en georgisk statsbildning). Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatins glashus genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han för övrigt sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). Alltså raka motsatsen till dagens Krim där det var Ryssland som var angripare. När det begav sig sa för övrigt Sjöstedt att han och Carl Bildt var helt överens när det gällde det georgiska kriget.

Carl Bildt och Michail Saakhasvili när de tillsammans föll i drömmar om framtiden

Sedan till Ukraina som är en komplex historia. Se också två tidigare längre artiklar som jag skrivit i frågan.1 & 2 . Här hittar du också en länk till en artikel om olika kapitalintressen i Ukraina före Janukovytjs fall som Benny har skrivit. Bortsett från den ekonomiska krisen i Europa bottnar Ukrainas kris först och främst i en ekonomisk och social kollaps för den statsbildning, där kapitalistiska predatorer, oligarker, hänsynslöst och genom våld, korruption och politisk makt själva roffat åt sig de oerhörda värden och tillgångar som var gemensamt ägda (visserligen under kommunistpartiets kontroll) före självständigheten 1991.

I Väst-Ukrainas folkliga uppror, Majdan, mot Viktor Janukovytj fick reaktionära nationalister och rena fascister tragiskt nog övertaget med en helt dominant roll för sina paramilitära ”sotnis”, vilka de nya högerinriktade EU-vänliga nyliberalerna utnyttjade till att själva tillskansa sig makten. De ukrainska reaktionära nationalisterna fick också en viss roll i regeringen, men skaffade sig framförallt ett stort inflytande genom sina egna paramilitära bataljoner, varav flera blev den nye presidenten Petro Porosjenkos stormtrupper när denne i våras iscensatte sin militära kampanj i nordöst och sa sig kunna göra slut på ”terroristerna” på bara en vecka.

En del av fascisternas Azovbataljon

I denna svaga statsbildning är det uppenbart att det kapitalistiska Ryssland agerat aggressivt för att som man ser det försvara den egna statsbildningen. Annekteringen av Krim gjordes av militärstrategiska skäl. Det militära stödet till ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk kanske inte i första hand syftar till samma annektering som för Krims del, utan handlar snarast om att utöver starkare förhandlingskort få en mer eller mindre regionalt självständig buffertzon.

Men det är lika uppenbart att EU/USA och därmed Sverige som stat agerat aggressivt. Stora pengar, politiker, utbildningsprogram och massvis med rådgivare från Väst (som Carl Bildt) spelade en stor roll för att ge nationalisterna övertaget på Majdan. Ekonomiskt stöd från EU/USA och löften om stöd från IMF har också hjälpt den regering som bildades att överhuvudtaget överleva. Alla vet hur USA lobbade och lyckades med att få sin kandidat Arseniy Yatsenyuk till premiärminister – i stället för den oprövade boxaren Vitali Klitschko. EU/USA/ har också hela tiden signalerat grönt flagg för Porosjenkos militära kampanj mot ukrainaryssarna och accepterat det stora inflytandet för fascister vid fronten mot Donbass. En för denna typ av uppgift trovärdig tidning, Financial Times, har pekat ut Carl Bildt som en hök i sammanhanget. Exakt vad han har slagit ner på vet vi inte. Men snabba resor stup i kvarten till Kiev, helt utanför riksdagens kontroll, har varslat oss om en möjlig roll som kurir för Washington.

Det var genom en famös buggning av USA:s sändebud, Victoria Nuland, vi fick reda på på att ”EU kunde dra åt helvete” och att  det var USA:s kandidat Arseniy Yatsenuk som skulle bli Ukrainas näste premiärminister. Så blev det också.

I bakgrunden finns också NATO:s oavbrutna inringning av Ryssland med nya baser, nya raketramper, nya upprustade nationella arméer samordnade med de gamla styrkorna. Så här ser tidtabellen ut för den snabba expansionen med nya medlemmar i militäralliansen NATO: Tyskland (1990) ;Tjeckien (1999); Polen (1999); Ungern (1999);Bulgarien (2004);Estland (2004);Lettland (2004); Litauen (2004); Rumänien (2004); Slovakien (2004); Slovenien (2004); Kroatien (2009); Albanien (2009). Flera andra som Georgien (och Ukraina) finns med på turlistan. I jämförelse med NATO är Ryssland militärt en dvärg. Det är inte för inte som Putin då och då påminner världen om att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon vettig människa som tror att inte USA skulle känna oro för sin säkerhetspolitik hemmavid om Ryssland fick med sig Mexico, Kuba och Kanada i en militär koalition med gemensamma militära resurser riktade mot ”land of the free, home of the brave”. Nog skulle Vita Huset agera om ryska spetsnaztrupper tränades på Kanadas kuststräcka vid  De stora sjöarna…

Det associationsavtal mellan Ukraina och EU som den nya regimen i Kiev vill genomföra är inte heller ett simpelt frihandelsavtal. Där sägs också att parterna ”ska främja en gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor i syfte att Ukraina alltmer ska engageras i det europeiska säkerhetsområdet”. Avtalet kräver att parterna ”gör fullt och snart bruk av alla diplomatiska och militära kanaler mellan sig”.

När Sjöstedt därför väljer att ensidigt ge Ryssland ansvaret för krisen i Ukraina och när han (och Hans Linde) öppet talar om ett ”ökat säkerhetspolitiskt hot från Ryssland” vilket ”långsiktigt kräver mer pengar till försvaret så att vi kan försvara vårt territorium” gör han faktiskt samma sak som de tyska socialdemokraterna en gång inför den egna borgarklassens krigshets åren för Första världskriget. Han överger arbetarrörelsens antimilitarism. Den som 1905 bidrog till att för Oscar II göra ett anfallskrig mot Norge omöjligt. Sverige är en del av problemet. Vår stat, vår regering, har bidragit till att regeringen i Kiev valde att gå på krigsstigen i stället för att lösa motsättningarna i det egna landet med sociala och politiska reformer.

När det gäller den här krisen ligger ansvaret både hos Ukrainas inhemska rövarkapitalister, hos det imperialistiska Ryssland och hos Västvärldens imperialism. Karl Kautsky, den tyske socialisten, sa en gång att vår främsta uppgift som socialister inför och under ett krig mellan imperialister, det är angripa vår egen borgarklass och till och med verka för dess eget nederlag. ”Vår egen borgarklass”, det är i dag den kapitalistklass, sammantvinnad med sina själsfränder i EU/USA, som i Sverige dag för dag driver fram en allt större rysskräck och som syftar till att få Sverige till fullvärdig medlem av NATO.

Jonas Sjöstedt ska peka finger inte bara åt Putins Ryssland utan åt samtliga de kapitalintressen och rörelser som bär ansvaret för detta reaktionära krig där det bara finns en enda förlorare, vanliga arbetande människor i Europa och Ryssland. Han ska peka finger också åt EU:s och NATO:s medlemsstater, åt USA och åt den svenska statens roll.

Men samtidigt, som jag understrukit i en tidigare blogg:

”Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det samtidigt uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev, i vars krets Ukrainas president Petro Porosjenko är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.” För de ukrainska nationalisternas del handlar kriget om att konstituera, att skapa, en dominant ukrainsk nationalism även i de ukrainryska delarna av den nya självständiga statens territorium. Regioner som aldrig någonsin tidigare i historien kontrollerats av en ukrainsk statsbildning.

Avslutningsvis undrar jag över hur andra vänsterpartister ser på Jonas Sjöstedts politiska samsyn och gemyt med Jan Björklund. Är hans uppfattning verkligen diskuterad och förankrad i tidigare kongressbeslut eller i politiska resolutioner från den sittande partistyrelsen? Hade CH Hermansson verkligen fel om den svenska statens klasskaraktär? Är detta partiets nuvarande ståndpunkt.

Om inte, är det  dags för en riktigt  grundlig diskussion inför er nästa partikongress!

 *****

När jag googlade runt och letade efter CH Hermanssons minnesord vid Stalins död hamnade jag plötsligt på en artikel repriserad hos marxistarkiv.se skriven av Björn Hallberg. Det var en kort förenklad genomgång av SKP/VPK:s historia fram till 1976. Den var bra men med ett grovkalibrigt språk färgat av en mer upprorisk tidsanda. Faktiskt satt jag en liten stund och funderade över vem denne Björn Hallberg kan ha varit. Men plötsligt ramlade det ner en pollett. Det var ju jag själv som en gång hade skrivit detta. Björn Hallberg var en av mina pseudonymer under dessa år. Bengt Roswall en annan. Varför? Jo, jag skrev så mycket att vår ”partipress” tyckte att det skulle se bättre ut med lite variation på konfekten. Ett tips. Läs den. Faktiskt riktigt bra: Vad har Vpk uppnått?.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De rödgrönas budget – inget paradigmskifte, men väl en drastisk politisk scenförändring

Stefan Löfvén hävdar att de rödgrönas första budget innebär ”ett paradigmskifte, framförallt för jobben”. Magdalena Anderssons ”nådiga lunta” ska alltså förstås som en dramatisk förändring av en hel struktur, ett helt system. Vi ska fås att tro att vi välsignats med riktigt radikala strukturreformer, ett verkligt systemskifte eller en ”revolution”, vilket är så begreppet tolkas i fysikens vetenskapshistoriska värld där det har sitt ursprung.

Men så väl är det dessvärre inte. Vad vi däremot ser – och framförallt kommer att få se är en dramatisk politisk scenförändring. Nya kulisser rullas in, annan rekvisita ställs ut. Mängder med nya aktörer flockas i Rosenbad, med ett delvis nytt språk, ny ideologisk retorik och andra miner och annan intonation när de framför sina roller.

Men fortfarande är det samma pjäs som spelas. Om än med nya regissörer och en del nya aktörer. I alla avseenden består det svenska klassamhället som det såg ut innan skrivbordslådorna på Rosenbad städades ut och alliansens politiska nomenklatura flyktade i väg till lobbyindustrin…

Det är bara att se till hårda fakta. Avrundat kommer ”Statens utgifter” budgetåret 2015 att bli 886 miljarder kronor och detta samtidigt som regeringen meddelat att de sammanlagda kostnaderna för ”nya reformer” (inkluderat 400 nya miljoner till militären) kommer att bli drygt 20 miljarder. En stor del av dessa reformpengar hamnar helt rätt och innebär några försiktiga tåfjät framåt: exempelvis hos ensamstående föräldrar med barn, 1.6 miljardar; höjt underhållsstöd, 0.6 miljarder; mer pengar till äldreomsorgen, 2 miljarder; sänkt skatt för pensionärer, 2 miljarder; och höjt tak i a-kassan, 1,7 miljarder. En ensamstående mamma får 300 kr mer i månaden att röra sig med och slipper kostnader för medicin om hon har ett sjukt barn. En fattigpensionär med garantipension på dryg 8000 brutto i månaden får samtidigt 180 kr mer i månaden för sin hushållning. Ingenting som förändrar livet, inget systemskifte precis, men ändå några slantar mer.

Den pressade äldrevården får mer pengar

Regeringens siffror är dessutom manipulerade. Arbetande pensionärer får en kontrareform, en skattehöjning med 8.5 procent, vilket för pensionärsgruppen i sin helhet innebär ett plus i budgeten. Den påstådda kostnaden för en höjning av taket i a-kassan på 1,7 miljarder verkar också vara gripen ur luften. Den finansieras av medlemsavgifterna och en arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivarna.

Samtidigt uteblev vallöftet från (s) om höjda barnbidrag. Dessa har inte höjts sedan 2006 och därför minskat betydligt i takt med inflationen. Det höjda taket i a-kassan till 25 000 kronor är bra, men en kortvarig glädje för dem som gynnas eftersom den nivån bara ska gälla i hundra dagar! Sveriges lärarkår kommer dessutom att få se sig om himlen efter de tiotusen kronor mer i månaden som Gustav Fridolin lovat. Idrotten fick också kalla handen vilket innebär att den kanske viktigaste integrationsfaktorn i Sverige, barn- och ungdomsidrotten, blir mer utarmad på pengar. Sveriges utdöende jordbruk, vi importerar 50 procent av allt vi äter och bondens genomsnittålder är uppe i 57 år, får ännu ett liehugg i ryggen med Åsa Romsons löfte om en höjd gödselskatt nästa år. ”Vi får betala för att statens museum i Stockholm ska slippa avgifter”, rasar jordbrukarna på sina Facebooksidor. Oavsett hur man värderar de smärre inkomstfördelningar och förändringar av en del skattesatser som görs handlar reformerna med 20 miljarder i sak ändå bara om lite drygt två procent av Sveriges utgiftsbudget! Äter man två procent av det som läggs upp på ens tallrik brukar vi säga att man ”petar i maten” och det är också vad Magdalena Andersson och den rödgröna regeringen har gjort. Den har petat lite i alliansen tidigare budget. Inte mer. Allra minst handlar det om ett paradigmskifte eller radikala strukturreformer.

Bostadsbristen i många regioner kräver stora statliga investeringar

Den nya regeringen är också tokrädd när det gäller att investera för framtiden: Den akuta bostadsbristen måste mötas med stora statliga insatser (vilket dessutom är ett bra sätt att dra undan fötterna för (sd); miljonprogrammet från 1960-talet kräver en akut renovering med modern miljövänlig teknik för att minska energislöseriet; kollektivtrafiken byggas ut och få bättre kvalité; järnvägar – och många vägar – rustas upp; nya icke fossila energislag utvecklas och byggas ut; en plan för att rädda jordbruket och till en del återindustrialisera Sverige är lika akut. ”Politik är att vilja”, sa en gång Olof Palme. Men den nya regeringen är viljelös. Likt sin föregångare bara ett flarn för ”marknaden”. Utan nya skattesänkningar (vilket i sig vore dåraktigt) stannar alliansens ”konsumtionsekonomi” upp. Samtidigt är euroländernas tre viktigaste ekonomier (66 procent) Italien, Frankrike och Tyskland alla tre på väg in i en recession (Finlands för Sveriges del så viktiga ekonomi drabbas också hårt av EU:s sanktioner mot Ryssland). Många erkända ekonomer och ekonomiska institut talar om att stora delar av världens ekonomier är på väg in i ett japanskt syndrom. En slags ekonomisk sömn där utvecklingen står still för en lång tid framöver. Utan draghjälp från en ny konsumtionsvåg och med ännu mer vikande utländsk efterfrågan på viktiga svenska exportvaror är det precis långsiktiga investeringar som krävs. Inte minst eftersom Sverige är bland världens högst rankade ”låntagare”. Den svenska staten kan i dag få tvååriga lån med en räntekostnad på bara 0.021 procent. Men en insikt om detta saknas helt i regeringskansliet. I stället har vi fått ännu en nyliberal regering som är strykrädd för radikala grepp.

Bakgrunden till detta är inte bara regeringspartiernas egna program och deras snabba sprintlopp åt höger i politiken utan givetvis också sensommarens katastrofala valresultat.

Visst, (s), (mp) och (v) fick tillsammans 43.6 procent av rösterna i riksdagsvalet eller omsatt i riksdagsledamöter, 159 stycken. Räknar vi bara med de traditionella arbetarpartiernas röster (S) och (v) fick dessa rekordsvaga knappt 39 procent av väljarkåren. Samtidigt orkade den borgerliga alliansen bara med att räkna in 39.4 procent eller sjunka ner på 141 riksdagsstolar. Men i den politiska verkligheten har vi sedan Sverigedemokraterna med sina 12,8 procent och hela 49 nyvalda i vår riksdag. Samtidigt är det nästan torrlagt med breda sociala rörelser i landet. I Sverige lever två generationer av människor där de allra flesta aldrig har varit berörda av en verklig facklig strid. Vi ser heller aldrig några större grupper av studenter som vågar ta sig ton. Vänstern utanför riksdagen är ytterligt svag och jagar mer sin egen identitet än klassfrågor. Rättvisepartiet som relativt ensamma och med stor energi försökte sig på med taktiken att delta i riksdagsvalet kunde exempelvis bara räkna hem futtiga 791 röster – i hela Sverige.

Segerval för Sverigedemokraterna. Här en jublande Oscar Sjöstedt

Vad detta kommer att innebära fick vi en aning om under årets budgetdebatt där (sd):s nye ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt fick det att knaka till ordentligt i många riksdagsbänkar. För övrigt visade han, med skicklig retorik, att det finns flera ”ledarämnen” i (sd) om Jimmy Åkesson skulle fortsätta med att bli sjukskriven. Under eran Reinfeldt, alltså under de år när (sd) har vuxit upp till ett stort parti var moderaterna och deras alliansregering en av partiets huvudmotståndare, en del av etablissemanget, en del av ”dom där uppe som skiter i oss”. Men i det snabba scenbyte som nu skett, flirtade han i budgetdebatten med alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet och kastade också masken när det gäller var partiet hör hemma i viktiga klass- och miljöfrågor. Han sökte den påtänkta nya moderatledaren Anna Kinberg Batras hand genom att annonsera ett gemensamt motstånd mot Löfvéns regeringspolitik. ”Vi sverigedemokrater är också emot höjd skatt för högre inkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt höjda kärnkraftsavgifter”, menade han och förklarade sitt parti berett att kanske rösta för alliansens eget budgetförslag och därmed i praktiken fälla den nya (s)-ledda regeringen. Sedan tidigare vet vi också att (sd) vill riva upp turordningsreglerna på arbetsmarknaden och i övrigt försämra den lagstiftning som ger oss löntagare ett, om än mycket begränsat, skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Partiet ser också Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som en mjukis när det gäller svensk upprustning och vill själva ge så mycket som hela 24 miljarder mer av våra skattepengar till svensk militarism. Alla förslag från alliansen om mer pengar åt militären kommer därför att backas av SD. Sjöstedt räknade upp en rad förslag i budgeten som (sd) och Alliansen är emot: höjd skatt för höginkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt en större kärnkraftsavgift.

På fritiden älskar Oscar Sjöstedt att skjuta pansarskott med hemvärnet

Moderaternas gruppledare Kinberg Batra avvisade för stunden hans öppna frieri. ”Vi kan inte samarbeta med ett parti som inte står för öppenhet”, menade hon. För stunden därför att det finns en underliggande motsättning i den parlamentariska situationen. Om vi tillåter oss att för en stund bortse från de olika partiernas syn på invandring och flyktingmottagning är regeringen i ett stort parlamentariskt underläge i de flesta frågor som alliansen – och (sd) – driver. Sverigedemokraterna nya roll som oppositionsparti mot de rödgröna, med lite drygt 800 000 väljare bakom sig, 49 riksdagsledamöter och stort inflytande i många kommuner, samtidigt som det visat sig att moderaterna tappats på flera hundra tusen väljare som föredrog Jimmy Åkesson framför Fredrik Reinfeldt, innebär vulkaniska rörelser i det moderata partiet. Frågan är bara vilka utbrott vi kommer att få se? Frestelsen att acceptera stöd i voteringar från sverigedemokraterna – i frågor som inte rör migration – kommer att bli allt större. Inte minst när det gäller att återvinna regeringsmakten och en ny partiledare blivit varm i kläderna. Många moderater vill också öppna en dialog med (sd) och dämpa den förre partiledarens entusiastiska anslag när det gäller invandring och flyktingmottagning. En omprövning kan också komma när det gäller Reinfeldts taktiska syn på ett vapenstillestånd när det gäller arbetsrätten i stort och turordningsreglerna i synnerhet. Folkpartiets Jan Björklund har redan gått ut i ett öppet angrepp mot alliansens lågmälda ställningstagande på detta viktiga område och annonserat att LAS måste rivas upp och ”ingångslönerna” sänkas. Annie Lööf står sedan tidigare på den barrikaden och missar inte ett tillfälle att spy galla över turordningsreglerna. När nu (sd) är mer än dubbelt så stort som dessa bägge allianspartier och tänker driva samma hets blir det ett enormt tryck på moderaterna att byta fot och falla in i ett gemensamt borgerligt angrepp på arbetsrätten.

Politikens pendyl har sin gång, men för många moderater som gärna vill följa kapital- och företagsägarnas dito var PM Nilssons ledare i Dagens Industri den 20 oktober säkert ett påbud om att det nu är dags att ställa om klockan. PM Nilsson tidigare ledarskribent på Expressen och grundare av debattsajten Newsmill är en grovkalibrig förespråkare för det som brukar kallas för ”näringslivet”, alltså den kapitalistklass som när sig på vårt arbete. Han menar i sin uppmärksammade ledare att det nu är dags för ”näringslivet” att befrynda sig med sverigedemokraterna, att helt enkelt bjuda in dem till ”luncher, nätverksträffar, konferenser, seminarier eller företagsbesök”. En räkcocktail vid rätt tillfälle kan göra underverk, menar han, samt fortsätter: ”alla nya politiska krafter måste uppfostras av omgivningen. Näringslivet har ägnat ett kvarts sekel åt att mellan skål och vägg tala MP till rätta. Det har gått ganska bra. Miljöpartiet är numera för EU, tillväxt och ger till och med grönt ljus åt nya Gripen. När som helst bygger de ringled runt Stockholm också.”

Den scenförändring som sker ger samtidigt en öppning för Vänsterpartiet. I och med att (sd) mer öppet allierar sig med överheten, det rika Sverige, den borgerliga fyrklövern och militarismen, sänker partiet garden åt vänster vilket ger stora möjligheter för (v) att få in många träffar på och skada det parti som själv så gärna vill stoltsera som en underdog.

Det ledsamma är att (v):s ledning gör det rakt motsatta. Med tanke på den parlamentariska situationen och den fackliga rörelsens autism ska vi inte bli upprörda över att partiet kan tänka sig att rösta för Magdalena Anderssons budgetproposition. Det är en taktik som är lätt att förklara. Inte heller ska vi ilskna till över att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson försökt att förhandla fram förbättringar i budgeten. Det har uppenbart gått bättre tack vare att Löfvén har hållit dem utanför regeringen. För Miljöpartiet som fick några taburetter har det gått sämre. Deras viktigaste krav har begravts i utredningar.

Nej, det vi ska bli upprörda över är att Vänsterpartiets ledning identifierar sig själv med den nya regeringen och ger alla sina medlemmar, sympatisörer och väljare intrycket av att vara ett lika nöjt som godmodigt regeringsunderlag. I den politiska striden med ”Jimmy och hans järnrör” sluter de upp bakom regeringen och blir dess försvarsadvokat i stället för att inta en egen självständig roll som ”det enda oppositionspartiet för landets löntagare och utsatta människor”. På Aftonbladets ledarsida kan man till och med i en vidrig ledare tillåta sig att yrka på att 40- 50 miljarder av storbankernas fabulösa vinster i år på 100 miljarder ska dras in och gå till ”tre nya ubåtar av den nya toppmoderna modellen A26, 20 nya super-Jas och en massa bränsle, sjömålsrobotar och kryssningsmissiler”. Samtidigt som detta sker vågar inte Vänsterpartiet opponera högt och tydligt mot att Magdalena Andersson valt att bara beskatta bankerna med nya, ynka fyra miljarder kronor. Ulla Andersson skulle i media gått ut och talat om för Magdalena Andersson att det finns lador, de rikas lador, som faktiskt är proppfulla! Men att det som kan dras till staten självfallet ska gå till välfärd och inte till imaginär ubåtsjakt.

Om den rödgröna regeringen överlever budgetkrisen väntar nya maror för Stefan Löfvén. Många seriösa bedömare talar om att världsekonomin stävar in i en ny svår ekonomisk kris. Inte minst i Europa. Tysklands, Frankrikes och Italiens ekonomier har redan fått grundkänning. Samtidigt väntar nästa avtalsrörelse, vilken alltså kan komma att utspelas i en atmosfär av åtstramning – och krav på mer pengar till militär upprustning. Det är här som Stefan Löfvén förväntas spela domptör av hela den fackliga rörelsen och se till att det levereras mycket låga lönelyft. Ska Vänsterpartiet då bara mumla i skägget och komma med lite knappt hörbar kritik eller ska partiet framstå som en verklig vänsteropposition?

Det går alldeles utmärkt att ha två bollar i luften samtidigt! Vänsterpartiet borde genomgående förklara att Löfvéns ministär inte på något sätt är ”vår regering”, inte ett politiskt redskap för Sveriges löntagare, utan tvärtom bara ännu en nyliberal regeringskoalition. En stenhård kritik från vänster som skulle kunna inspirera slumrande sociala, inte minst fackliga, rörelser, vilket är det enda som kan ändra på de parlamentariska förutsättningar som är vid handen. Att partiet sedan av taktiska skäl väljer att inte fälla den – för att släppa fram en ny moderatregering uppbackad av sverigedemokraterna är både lätt att förklara och att förstå för alla människor som vill se vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

SVT:s serie om Andra värdskriget: ”Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan”

Åsa Linderborg får i Aftonbladet nära nog dåndimpen när hon tittar närmare på Björn Ulvaeus` historieskrivning om invandringen till den nordamerikanska kontinenten. Jag är mer än förstående, ledsamt nog, eftersom Ulveaus är ute i ett gott syfte. Han vill dra sitt strå till stacken i kampen Sverigedemokraternas syn på invandrare.


Samtidigt har jag själv fått en mindre dåndimp av en serie om ”Världskrigen” som SVT just nu lägger ut på bästa sändningstid, repriserar flitigt och dessutom ger stort utrymme på SVT-Play. Där förklaras Andra världskriget mest som en kamp mellan olika personligheter som Hitler, Churchill, Mussolini, Toja, De Gaulle, Roosevelt, McArthur, Patton och Stalin. Kommentatorer är blodbesudlade språkrör för den angloamerikanska imperialismen, Colin Powell, Donald Rumsfeld och John Major. Den enda synpunkt av värde i alla dessa avsnitt är att det förra seklets två världskrig kan ses som ett enda sammahängande krig. Om än med stora förändringar.


Soldater från Röda Armén i försvaret av Stalingrad

För trettio år sedan hette det vid många akademiska institutioner att den idealistiska, personfixerade historieskrivningen i grunden hade besegrats av Karl Marx och hans utgångspunkt om en materialistisk historieuppfattning. Samhälleliga, ekonomiska förändringar skulle komma först. Ideologier, kungligheter och starka politiker skulle sedan flätas samman med dessa. ”Ingen erkänd och respekterad historieskrivning skulle längre vara möjlig utan detta perspektiv”, hette det från universitetens historiska lärosäten. En uppfattning som delades oavsett politiska uppfattningar i stort. Men uppenbart var detta önsketänkande. SVT:s serie är en katastrof om vi vill ”lära oss av historien”. Jag skulle förmoda att den också används i våra skolor.

I det sena 1800-talets nyromantiska och nationellt förtätade miljö kunde rivaliteten mellan folkkära historiker som Erik Gustav Geijer och Anders Fryxell handla om huruvida det var kungamakt eller adeln som skulle lovsjungas. I vårt nya sekel kommer debatten att handla om det var Hitlers eller Stalins respektive ”ondska” som var värst och huruvida det var Churchill eller Roosevelt som hade störst betydelse för de allierades seger…

Under Kubas uppror mot Spanien 1895 exploderade den amerikanska kryssaren SS Maine i Havannas hamn. Hearts gula press gav omedelbart Spanien skulden.

Serien är producerad av A&E Television Network LCC som i dag huvudsakligen ägs av Disney-ABC TV Group och Hearst Corporation. Den når ut över stora delar av världen under namn som History Channel. Det väldiga mediahuset Hearst är känt för sin grundares (William Randolph Hearst) ”gula journalistik”, det vill säga skandalblaskor och hysterisk krigsaktivism på löpsedlar och i svarta rubriker. Gamla ådror med boulevardjournalistik och vurm för den egna imperialismen som rinner lika friskt i dagens globala koncern.

Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan blir också det som bjuds när Världskrigen ska förklaras för nya generationer.

Det minsta vi kan begära är att SVT på bästa sändningstid ordnar en seriös debatt om smörjan!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
.

Grekland i väntan på kamp om makten

I Lausanne träffades ett åttiotal socialister den 12-14 september för att diskutera den sociala krisen i södra Europa och vilka politiska perspektiv som öppnas i regionen. Sammankomsten hade organiserats av MPS (rörelsen för socialism) och bland de inbjudna fanns ledande aktivister från Podemos i Spanien, Syriza i Grekland, Sinistra Anticapitalista i Italien, NPA i Frankrike, samt socialister från Schweiz. Själv hade jag nöjet att delta tack vare en inbjudan från en gammal vän som höll i organiseringen av seminariet.
Här under ska jag sammanfatta den förberedande information som gavs om situationen i Grekland och den diskussionsinledning som Antonis Ntavanellos gav. Han är medlem i Syrizas centralkommitté och samtidigt talesperson för DEA (internationalistiska arbetarvänstern), en revolutionär organisation som arbetar öppet inom Syriza.

********

Ett brott mot mänskligheten.

Den sociala och humanitära misär som i dag råder i Grekland är inte ett resultat av en ”osynlig hand”. Inte heller är det resultatet av ”lata grekers” attityder, skattesmitare och korruption. Nej, den djupa sociala krisen och misären är en direkt följd av att de internationella storbankernas intressen satts i förarsätet av den så kallade Trojkan (IMF,ECB och EU). I slag på slag har den grekiska regeringen tvingats driva igenom ”saneringspaket” som i praktiken rivit ned alla sociala skyddsnät i samhället. Det var och är en politik som inte kan kallas annat än ett brott mot det grekiska folket.
Till att börja med har den av Trojkan (med Merkel i spetsen) påtvingade ekonomiska politiken, mitt i en internationell recession och finanskris, kört den grekiska ekonomin i botten.

I sex år har landets ekonomi krympt. Bruttonationalprodukten har minskat från 233 miljarder euro 2008 till 182,1 miljarder euro 2013, det vill säga att fall på 26 procent. Det är en depression med sociala följder som inget land i Europa upplevt sedan trettiotalet.
Det har drivit upp den officiella arbetslösheten till 26 procent och som når 60 procent i gruppen 15-24 år. I realiteten är situationen ännu värre, troligen en bra bit över 30 procent eftersom butiksägare som gått omkull och folk som tappat hoppet och inte letar jobb längre inte finns med i den officiella statistiken.
Samtidigt har den av storfinansen påtvingade politiken lett till den deklarerade målsättningens motsatts: att minska statsskulden. Den offentliga skulden har ökat till 300 miljarder euro och når därmed 200% av BNP, och i takt med att BNP minskar blir statsskulden allt större procentuellt. Den privata skulden, bolagens och hushållens, har samtidigt stigit till 100 procent av BNP. Slutsatsen är enkel trots att den förnekas av Merkel &Co.: det finns inte en chans i , ja ni vet, att det grekiska folket ska kunna betala av statsskulden. Den måste helt enkelt avskrivas om inte Grekland ska reduceras till en europeisk social öken .
För den enskilde löntagaren, den arbetslöse och de fattiga pensionärerna har krisen bokstavligen krossat den sociala tryggheten. Det är svårt att hitta vad att börja med. De som ännu har ett arbete har sett sina inkomster minska med 30-40 % i köpkraft. Via lagstiftning har regeringen drivit ned den lagliga minimilönen till 486 euro i månaden för vuxna heltidsanställda och 411 euro för gruppen 15-24 år. En fjärdedel av alla löntagare tjänar mindre än 500 euro per månad innan skatt. Över hälften, 53,7 %, av löntagarna har en månadslön under 820 euro.
Situationen är naturligtvis ännu värre för pensionärer och arbetslösa. Enligt det grekiska köpmannaförbundet (GSEVEE) är i 40 procent av hushållen minst en person arbetslös. Det motsvarar 1,4 miljoner personer varav bara 9,8 procent har en arbetslöshetsersättning. Enligt samma källa har hushållen i genomsnitt förlorat 39,47 procent av sina inkomster och mer än 40 procent i vissa landsdelar. Regeringens beslut att höja skatterna på nödvändiga varor för allmänheten är brottslig. Den höjda skatten på eldningsolja ledde till att mer än 200 000 hushåll var utan värme den gångna vintern. Många eldsvådor uppstod när folk eldade upp delar av inredningen för att värma sig och många dödsfall av koloxidförgiftning konstaterades.

Inom sjukvården är situationen helt enkelt katastrofal. Budgeten för de offentliga sjukhusen har minskats med 25 % mellan 2009 och 2011 och ytterligare ”reformer” ligger i startgroparna. Det offentligas bidrag till kostnader för läkemedel har minskat med hälften och vissa mediciner finns inte längre att få tag i. Patienter antas ta med sig egna mediciner vid sjukhusbesök. Den kriminella politikens direkta effekter på folkhälsan är påtaglig. Malaria har för första gången på 40 år konstaterats. De sänkta utgifterna för gravida kvinnor har ökat antalet dödfödda barn med 21 % mellan 2008-2011 och barnadödligheten ökat med 43 % mellan 2008-2010.

-Kostnaderna för åtstramningen bärs främst av de vanliga medborgarna i landet som drabbats av de största budgetnedskärningarna någonsin i hälsovården i Europas moderna historia, skriver professor David Stuckler i den ärevördiga tidskriften The Lancet. Det är en sammanfattning så god som någon över den kriminella politik som tvingats på de arbetande och fattiga i landet. Exemplen på den sociala misär som brett ut sig kan mångdubblas men de kan bara förstärka den bild som redan är klar och tydlig.

Ett politiskt jordskalv.

Den ekonomiska och sociala krisen har orsakat ett veritabelt jordskalv på den politiska scenen. Vad som var Europas starkaste socialdemokratiska parti för några år sedan är i dag en spillra. Pasok som haft ensam majoritet i parlamentet, och som före krisen kunde stoltsera som avgjort största partiet med 45 % av rösterna räknar i dag in knappa 5 % i opinionen. Pasok kunde göra vad de konservativa i Ny Demokrati inte kunde, nämligen driva igenom Trojkans ”reformer” trots det enorma motståndet från den drabbade befolkningen. Men det har skett till priset att partiet aldrig mer kan resa sig, i alla fall inte inom överskådlig framtid. Likt det franska Socialispartiet har det begått politiskt självmord i finansens intressen.

Som oftast i kristider sker en polarisering i det politiska landskapet. I Greklands fall är den extrem. Borgerlighetens främsta parti, Ny Demokrati, som tillsammans med Pasok alternerat vid makten har krympt ihop till 20-22 % medan den yttersta högern och nynazisterna i Gyllene gryning nu har sympatisörer bland 11-12 procent av väljarna.
Den extrema krispolitiken mötte ett massivt motstånd fram till mitten av 2012. Inte mindre än sex generalstrejker sa nej till krispolitiken, ett otal strejker och ockupationer ägde rum. I den mobiliseringen var det uteslutande vänstern till vänster om Pasok (som inte kan kallas vänster längre) som stod för den organiserade mobiliseringen av motståndet. I den processen har den heterogena vänsterfronten Syriza helt tagit kommandot. Från några enstaka procent i valkåren har Syriza på extremt kort tid växt till det största partiet i landet med prognoser på klart över 30 % i nuläget. Lite längre fram tar jag upp hur fronten är organiserad och vilket grundläggande problem som socialister står inför.
I media och även i vänsterpress har det förekommit frågor om det folkliga motståndet mattats och att det skulle spegla en demoralisering på grund av uteblivna resultat trots den enorma massmobilisering som varit. Från mitten av 2012 har mycket riktigt de stora strejkerna och massdemonstrationerna varit frånvarande. Det pågår dagligen lokala strejker och demonstrationer. Men flera hundra tusen samlas inte framför parlamentet.
Att det skulle handla om en demoralisering är dock en för hastig slutsats.

I stället har många politiska och fackliga aktivister och stora grupper bland de arbetande insett att det inte går att komma längre i kampen på gatan och arbetsplatserna. De har insett att det krävs en politisk lösning, en regering som med krafttag sätter totalstopp för den nyliberala ”reformpolitiken” och som river upp alla antisociala lagar som redan antagits.
Man kan säga att kampen gått in i en ”parlamentarisk fas”, där hoppet på en utväg ur krisen och misären ställs till bildandet av en vänsterregering bildad av Syriza om den aktuella regeringen faller/avgår eller via en seger i valet 2015. För den stora delen av de arbetande och fattiga i landet ställs nu hoppet till en vänsterregering som bildas av Syriza. Är det utopi som många skulle säga? Det kommer att leda till en direkt konfrontation med EU och storbankerna i Europa. Helt klart. Men det inser också de som kämpar i landet. De inser att vad som inte gick att uppnå via strejkerna och demonstrationerna måste uppnås via den politiska makten.

Kan Syriza leda kampen till seger?

Frågan är berättigad eftersom uppgifterna och utmaningarna som kommer möta en vänsterregering är enorma. En seger i de kommande parlamentsvalen måste förståss ses inom ramen för en massmobilisering som kräver stopp för åtstramningspolitiken. Ett problem kommer att ligga på bordet redan första dagen. Betala eller inte betala räntor och amorteringar på statsskulden?
Den centrala kretsen i Syriza med Alexis Tsipras som partiledare säger att den ska inleda förhandlingar med EU om en plan för hur statsskulden ska hanteras. Tsipras kommer att begära att delar av skulden avskrivs och att en mer utdragen plan för återbetalningar antas. Det är antagligen en illusion att EU skulle gå med på någon form av avskrivning.
För att Syriza ska kunna möta förväntningarna som ställs till en vänsterregering finns det inget utrymme för kompromisser med Trojkan. Trycket underifrån på att vägra betala kostnaderna för statsskulden kommer inte att ge stort utrymme för en vänsterregering och samtidigt ska det stå klart att en vägran att betala är en omdelbar krigsförklaring mot de internationella storbanker som ”äger” statsskulden. Då gäller det att ha en plan B som svarar på frågan vad som måste göras om bankerna med stöd av Trojkan bestämmer sig för att strypa Grekland, stoppa krediterna, hota med uteslutning ur EU och organiserar ekonomiskt sabotage genom bland annat kapitalflykt.


Häromdagen redogjorde Alexis Tsipras i ett tal vad Syrizas ledning anser ska vara omedelbara uppgifter för en vänsterregering:
-öka lönerna med 30 % för att återställa vad som förlorats på grund av Trojkans krispolitik.
-återställa pensionerna till nivån innan 2010
-upphäva alla nya skatter som ensidigt drabbat de sämst ställda i samhället, som skatten på eldningsolja.
-återinföra rätten för fackföreningarna att ingå kollektivavtal.
-kraftigt höja skatterna på bankerna och storföretagen.
-och till sist inrätta en ”offentlig kontroll” över bankerna.
Som ni ser handlar det inte om en fadd socialdemokratisk regeringsdeklaration. Men ändå reser den minst ett frågetecken. Vad innebär ”offentlig kontroll” över bankerna i en situation där kapitalägarna säkerligen öppet saboterar en vänsterregerings beslut och hotar dess möjlighet att finansiera en politik som svarar mot vad befolkningen väntar sig? Vänstern inom Syriza svarar att sabotage och kontroll bara kan stoppas genom att samhället tar över bankerna och hindrar ägarna av bankerna från att sätta käppar i hjulen för en verkligt social och solidarisk politik.
Men vad är egentligen Syriza? Det finns en utbredd uppfattning om att det är en löst sammansatt front med en leding som gör lite hur den vill baserat på ledaren Tsipras mycket karismatiska drag. Inget kunde vara mer fel. Alla medlemmar är organiserade i basgrupper, typ lokalavdelningar. Vid varje möte kontrolleras att deltagarna är medlemmar. Det finns stadsdelsstyrelser, stadsledningar, regionala ledningar, en nationell centralkommitté och en kongress. Demokratiska val sker till alla nivåer. Inte precis en facebookgrupp.
Samtidigt är Syriza en frontorganisation där flera mindre organisationer bildar en vänsteropposition mot gruppen kring Tsipras som tenderar att söka lösningar till ”höger”. Men partiledningens utrymme för manövrer begränsas av den interna debatten och det aktiva deltagandet av basen. Ett exempel visar vad det betyder.
På den senaste kongressen gick Tsipras ut mycket hårt mot DEA (internationalistiska arbetarvänstern) och krävde att DEA skulle upplösa sig som organisation för att få vara kvar som medlemmar i Syriza. Till partiledningens överraskning mötte kravet stort motstånd. Inte bara från medlemmar i DEA utan också från andra grupperingar inklusive delegater för Tsipras egen majoritet. DEA har i sitt arbete visat för alla medlemmar i Syriza att de är de mest hängivna och lojala medlemmarna. Partiledningen tvingades till reträtt av kongressen och sedan dess har Tsipras inte rest frågan om DEA:s upplösning på nytt.

DEA:s motiv för att inte upplösa sig är att det är långt ifrån klart att Syriza kommer att klara testet i den kommande konfrontationen. Ledningen lutar mot att förhandla med Trojkan och har i enskilda frågor visat att den vinglar betydligt.
Om inte Samaras regering faller innan väntar ett presidentval i mars 2015. Lyckas inte regeringen säkra en majoritet i parlamentet för en presidentkandidat kan det bli nyval till parlamentet redan i februari. Annars kommer Sampras och EU att göra allt för nyval hålls först i juni 2016. Det är svårt att se hur den sociala krisen kan dras ut till 2016 utan en explosion och nyval.
För att skapa de bästa möjligheterna för en segerrik kamp arbetar Syriza stenhårt på att skapa största möjliga enhet bland de arbetande. I dagliga strider och inför val manar man till enhet och solidaritet mellan alla folkliga krafter. Ett problem i enhetspolitiken är det grekiska kommunistpartiet KKE:s absurda sekterism. Partiet är det sista verkligt stalinistiska partiet i Europa och de för en politik i splendid isolation som har sina rötter i vad som kallats den ”tredje perioden”, det vill säga när Moskva i slutet av 20-talet tvingade alla kommunistpartier att se socialdemokratin som huvudfienden i samhället. Logiken blir då att de som ligger närmast dig politiskt är den farligaste fienden.
I Grekland tar det sig i dag komiska proportioner. I valet till EU-parlamentet uppmanade Syriza sina väljare i någon valkrets där de inte var representerade att rösta på KKE. Vilka i sin tur svarade att ”vi vill inte ha era röster”. Samma sak gäller partiets fackliga ”frontorganisation” PAME som konsekvent vägrar samarbeta med andra fackföreningar. Det finns dock tecken på att den absurda sekterismen börjar skapa spänningar i PAME, men inte i partiet.
Lyckligtvis är KKE inte ett stort problem eftersom det är Syriza som totalt dominerar arbetet i den dagliga kampen och situationen på det politiska planet. Det som utifrån sett verkar vara en nedgång i kampen kan visa sig vara en rörelse på djupet som kommer att explodera inom den närmaste perioden och där vi kommer att få se upproriska arbetande folkmassor, som inte längre står ut med all misär som tvingas på dem, lyfta fram en vänsterregering på sina axlar. Det blir inte en tebjudning som följer. Europas nyliberaler med Merkel i spetsen kommer att kasta sig över landet för att med alla medel hindra en vänsterregering från att ta tag i den sociala katastrof som borgarna skapat. Då blir det upp till alla radikala krafter i Europa att solidariskt sluta upp bakom det grekiska folkets kamp för ett nytt progressivt Grekland.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,