Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

När Expressen möter Bashar Assad och Carl Bildt…


Expressen förnekar sig inte. För några dagar sedan publicerades en skabrös intervju med Syriens Bashar Assad där läsarna i en lismande atmosfär av välvilja och utan svåra motfrågor eller några större invändningar fick sig till livs en bild av en samlande landsfader i oförsonlig kamp mot terrorism. Genom sin flathet och underdånighet i hemma-hos-intervjun i diktatorns vackra gästpalats al-Rouda blev tidningens korrespondent i Mellanöstern Kassem Hamadé en simpel kolportör av regimens syn på sig själv, sitt eget folk och omvärlden.

Inte konstigt då att Syriens blodindränkta diktatur tackade Bonniers boulevardblad genom att reprisera intervjun med dess skönmålning via sin nyhetsbyrå SANA och sitt eget officiella twitterkonto.

Tack och lov stormades det över tilltaget. Kanske kan intervjun användas på våra journalisthögskolor som ett exempel på hur det inte ska gå till? På Facebook sammanfattade Financial Times`korrespondent debaclet i en väl funnen jämförelse: ”Det var som om någon hade intervjuat Hitler 1943 om hur man kan stoppa extremism i Europa”…

I går var det Carl Bildts tur att porträtteras med samma idoliserande manér. Han ska givetvis inte jämföras med Assad när det gäller exekutivt våld. Men tidningens upplägg är detsamma. Ingen kritiskt granskande journalistik utan politisk agitation i form av en så kallad ”exklusiv” intervju.

Det är Expressens Niklas Svensson som intervjuar Bildt under en intim, nära-huden resa till en global internetkonferens i regi av Haag World Forum. Även om begreppet ”intervju” även här är ett ord som skorrar lika mycket som vår förre utrikesminister. Svensson låter i all gemyt Bildt prata på och publicerar sedan det hela.


Men dessvärre blir det ingen storm efter detta samkväm. ”Kändisintervjuer” med Bildt tillhör vardagen i svensk media. Få journalister vill få pisk av dennes rappa tunga.

Ändå finns det en del som sticker ut när den gamle högerikonen pratar fritt.

Vi får dels bekräftat att Carl Bildt, trots att han lämnat Arvsfurstens palats, har fortsatt att agera på egen hand i Ukraina. När Stefan Löfvén för en tid sedan mötte Angela Merkel i Berlin och där markerade ett svenskt stöd för hennes diplomati och de pågående förhandlingarna om ett nytt vapenstillestånd i Minsk, valde han att obstruera offentligt genom att understryka sin uppfattning om att EU (och Sverige) måste sluta att huka sig. ”Det är redan nog. Nu måste Väst rusta upp Ukraina med tunga vapen”, underströk han i en artikel publicerad av Huffington Post. Ett utfall riktat också mot Löfvén och som vanligt ett eko av den amerikanska högerns mantra om att det inte finns några uppgörelser utan militär upprustning i Europa.

Bildts fortsatta aktivism för en militär lösning av konflikten i östra Ukraina bekräftas nu i Svenssons berättelse om Bildts resa till Haag. För väl framme vid internetkonferensen är det Ukrainas utrikesminister Pavlo Klimkin som vinkar till sig Bildt från vimlet till ett eget angeläget möte i en avspärrad VIP-lokal. En stolt Bildt kan sedan bekräfta att han numer agerar som inofficiell rådgivare åt Klimkin. Han är alltså på sätt och vis nybliven kollega med Dmytro Yarosh, ledare för Högersektorns fascistiska bataljoner, vilken under stor internationell uppmärksamhet nyligen utsetts till officiell rådgivare till Ukrainas överbefälhavare Viktor Muzhenko. Detta samtidigt som hans frikårer blivit en, om än mycket autonom, del av den officiella ukrainska militärmakten. Bildt och Yarosh ingår bägge i en gemenskap kring Poroschenkos regim. Bildt är rådgivare åt hans utrikesminister. Yarosh åt hans överbefälhavare.

Denna nyhet borde få många att höja rejält på ögonbrynen. Men eftersom ingen tidigare granskat den svenska utrikesministerns alla skyttelresor till Ukraina lär det inte heller vara många som undrar över vad den nuvarande bloggaren Bildt håller på med.

Inte heller Expressens Svensson. Däremot har Bildt med sig en nyhet från den politiska oron i Kiev som han självfallet beredvilligt tolkar på fri hand:

”Under det där mötet med utrikesminister Pavlo Klimkin i mingellokalen får Bildt veta att en känd journalist mördats i Kiev dagen innan.

– Det är inte så jävla svårt att lista ut vilka som ligger bakom det. Det har varit sjuttio bombattentat sen Minskavtalet. Vi såg ju samma mönster i Georgien efter kriget där. När de inte kommer längre på militära framryckningar, så blir det ofta bombattentat av olika slag för att destabilisera och skapa osäkerhet.”

I Expressens ingång till reseskildringen har man fått med mordet och sammanfattar Bildts syn i en fet ingress:

Bildts uppfattning om att det är Putin (eller hans ”banditer” i Ukraina) som ligger bakom ”de nya morden i Ukraina” är absurd. De människor som nyligen blev offer för en serie mord i Kiev var offentliga personer, journalister och författare med det gemensamt att de alla var kända för en kritisk hållning till regimen i Kiev, till den ukrainska nationalismens avarter och kanske framförallt till parlamentets beslut att ”legalisera” de ukrainska nazistiska frikårerna under Andra världskriget och ge dessa en hjälteroll som partisaner för Ukrainas självständighet. Inte minst då Oles Buzina, en av Ukrainas mest lästa journalister, vilken sköts ihjäl utanför sitt eget hus i Kiev. Morden sker dessutom i ett sammanhang där alla ukrainare som ifrågasätter ”Anti-terroristoperationen” i östra Ukraina ses som samarbetsmän med ryssen ” eller ”moskoviter”. Det offentliga utrymmet för en tredje, mer antimilitaristisk hållning, blir alltmer begränsat. Högersektorn och andra mer eller mindre fascistiska grupper har också gång på gång deklarerat att det inte finns plats för några ”moskoviter” i den ukrainska nationen. Deras historiska förebild från Andra världskriget, nazisterna i Organisation för Ukrainska Nationalister (OUN) var ökänd för sina mord på kända kritiker. Minnen som förskräcker.

Tidigare har Högersektorn frikårer bevakat parlamentet i Kiev. Här en av dess vakter.

Bildts tillbakablick till kriget i Georgien är som vanligt historieförfalskning. Här en sammanfattning från en av mina tidigare inlägg:

”Länge hoppades Bildt på att han skulle få jobbet som EU:s utrikesminister som ett fint avslut på sin karriär. Men dessa drömmar försvann när han 2008 vägrade att se det som de flesta andra europeiska diplomater och regeringar såg, nämligen att det var Georgiens president och hans egen nära personliga vän, den extrema nyliberalen och USA-torpeden Micheil Saakasjvili, som inledde kriget mot Ryssland genom att flygbomba Sydossetiens huvudstad Tschinvali och där bland andra oskyldiga döda ryska OSSE-observatörer (samme Saakasjvili är i dag för övrigt efterlyst i sitt eget hemland, för skattebrott och korruption, men har av Ukrainas president Petro Porosjenko anlitats som en av hans närmaste rådgivare).

EU:s regeringschefer såg efter detta Bildt som en helt omöjlig utrikesminister, hans extrema rysshat och reservationslösa stöd för Vita Husets syn på världen var alltför utmanande och därför hamnade han till en del i den diplomatiska kylan.”

Ja, Bildt blev aldrig EU:s utrikesminister. Vi har också blivit av med honom som Sveriges utrikesminister. Men dessvärre fortsätter han som USA:s sändebud i Ukraina.

I den rollen borde han inte curlas med utan ständigt granskas av svensk media.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Till massmördarens fördel mördar han bara med vanliga vapen…

Ställd inför hotet att bli skjuten på fläcken slänger en massmördare I New York ett av sina vapen. ”Uppriktigt sagt måste vi säga att detta är till mördarens fördel”, meddelar stadens polis samtidigt som mördaren fortsätter att skjuta ihjäl nya människor med sina andra automatvapen.

Ett sådant TT-meddelande skulle vi aldrig få. Men när Kerry kramas med Lavrov måste naturligtvis massmördaren Assad berömmas för att han lämnar ifrån sig en del kemvapen. Om det har ingen mer än regimen och Iran vetskap om. Samtidigt fortsätter Assads flyg- och stridsvagnsattacker mot sitt eget folk som vanligt.

Kerrys ord enligt BBC:

 ”The process has begun in record time and we are appreciative for the Russian co-operation and obviously for the Syrian compliance. I think it’s extremely significant that yesterday, Sunday, within a week of the (UN) resolution being passed, some chemical weapons were being destroyed. I think it’s a credit to the Assad regime, frankly. It’s a good beginning and we welcome a good beginning.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vem får Nobels fredspris i år?

Norska Nobelkommittén brukar överraska med ett eller annat höstligt aprilskämt. I mitten på oktober kungörs i Oslo vem som får årets fredspris.

Den brittiska tidningen Independent berättar i dag att en rysk grupp av advokater med det storslagna namnet ”The International Academy of Spiritual Unity and Cooperation of Peoples of the World”, och med rätt att föreslå en kandidat, att den för sin del vill se Vladimir V Putin som årets fredsfurste. Det verkar osannolikt eftersom kommittén i Oslo har en värdegrund som ligger nära NATO:s uppfattningar. Å andra sidan har vi sett symmetriska pris. När Henry Kissinger valdes utsågs också Le Doc Thu. Nelson Mandela fick som sin motpart F W de Klerk. Yassir Arafat fick vägas upp med två partners, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Ett val av Putin, Assads viktigaste vapenleverantör och fasta livlina, kanske kan tolkas som en påföljd av att Barack Obama och EU har fått priset de senaste åren. Vem vet, Oslo kanske får till det ordentligt i år och kommer ut med ett delat pris till Putin – och Bashar Assad…

Men det finns många andra mer naturliga kandidater. För min del skulle jag i år vilja se att priset delades mellan Bradley Manning; Julian Assange och Edward Snowden. Det är mycket som är gemensamt i deras gärningar. USA försök att få tyst på dem skulle symboliskt nog innebära att ingen av dem skulle kunna ta sig till Norge – deras tre hedersstolar skulle stå tomma.

Ett val mer i linje med de ryska advokaternas skulle annars vara den brittiska fascisten Nick Griffin. Hans parti, British National Party (BNP), jämför honom absurt nog i betydelse med Bibelns aposteln Paulus. Likt denne har Griffin rest till Damaskus och likt denne har han också skrivit brev. Sensationellt nog var det dessutom så att det var Griffin – i namn av det syriska parlamentets ordförande – som skrev det omtalade brevet till sina brittiska kollegor inför dess omröstning om en krigsinsats mot Syrien. Det har man nu avslöjat.  Det var hans ”stiliga formuleringar”, med citat från Shakespeare och allt, som ledde till regeringens nederlag, menar man. En gärning som borde ge honom Nobels fredspris…

Att en europeisk nazist är utsedd till spökskrivare och budbärare åt regimen Assad och hans tillsatta parlament är logiskt. En stark man som enat sitt land genom att med järnhand krossa den för nazisterna så obehagliga demokratin. Runt om i Europa har nationella eller rent fascistiska rörelser slutit upp bakom Assad och hyllat denne som sin ”ledare”. I Sverige driver Svenska Motståndsrörelsen och Svenskarnas parti kampanjer till stöd för Syriens diktator. Ett parti som Greklands Gyllene Gryning hyllar honom och ”hans försvar för Syriens ortodoxa kristna”. En ännu mer våldsinriktad grekisk nazistgrupp, Svarta Liljan, skryter med att ha ”en stridande pluton” vid den syriska arméns sida. Sant eller bara skrävel. Det vet vi inte, men att Europas högerextrema slutit upp bakom den syriska diktaturen är uppenbart.

Nu lyssnar nog inte Oslo på vare sig på ryska advokater eller brittiska nazister. Vi får se vad som bjuds. Den 11 oktober kommer beskedet.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Om politiken som färskvara och gårdagens demonstrationer mot Obama

Oavsett vad arrangörerna bakom gårdagens demonstrationer i Stockholm och Göteborg ville lyfta fram i sina tåg mot Obamas besök i Sverige blev fokus i media och därmed för miljoner svenskar att det man ville med sina protester, det var att säga nej till Obamas planerade bestraffning av Assad. Det berodde självklart på att inte minst i vår tid är politik en färskvara.

Inte nog med det.  Vad ville man ha i stället för missiler? SVT Rapport, ABC-Nytt samt tidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och GP gav med stort uppslagna bilder och text sina tittare och läsare intrycket av att demonstranterna var anhängare av diktatorn Assad och hans blodiga styre. Bilder med idolporträtt lyftes fram och runt Rapports kommentator på Mynttorget i Stockholm hade regimanhängarna trängt ihop sig likt en klump med linslöss.

Tidigare i veckan var det en upptakt i Göteborgs Brunnsparken inför gårdagens demonstration. Tillställningen dominerades av Kommunistiska Partiet och syriska Assadanhängare. När vi ser bilden ovan kan det vara bra att veta att man i Assads fängelsehålor förnedrar politiska fångar genom att tvinga dem till att kyssa idolporträtt av Assad. Inte minst dessa scener med avgudadyrkan fick regimkritiska syrier och deras politiska vänner i Göteborg att hålla sig borta i går.

I Göteborg samlades knappt åttahundra demonstranter och eftersom Kommunistiska Partiet höll i taktpinnarna motsvarade medias beskrivning verkligheten: Nej till Obama – Ja till Assad. Partier och grupper som är kritiska till regimen Assad var inte inbjudna och ville inte heller delta. Liksom alla de syrier i Göteborg som stödjer det folkliga upproret och vill störta regimen. Här en snutt från GP:s referat:

”En stor del av demonstranterna hade sitt ursprung i Mellanöstern, och bland dem från Syrien var stödet för den sittande presidenten Bashar Al Assad stort. En talkör på arabiska fick GP översatt till ”Gud, Syrien, Bashar – bara”. En kristen man från Damaskus som bott 24 år i Göteborg trodde inte på uppgifterna om att det är regimen som ligger bakom gasattackerna i hemlandet. Han anser att en stor majoritet av Syriens befolkning stöder presidenten och lägger skulden för dödandet på islamister från Saudiarabien och Tjetjenien.”

Inte ens med lupp framför ögat kan man skilja en del texter om Syrien i nazisttidningen Nationell Idag från Kommunistiska Partiets tidning Proletären. Men ingen i gårdagens demonstration i Stockholm skulle säkert ha accepterat att ha fullblodsnazister i sina byxben …

I Stockholm där det samlades mellan två- till tretusen demonstranter såg verkligheten annorlunda ut. Arrangörerna hade betonat frågor som Obamas drönare, NSA:s avlyssningsskandaler, rättskandalen med Guantanamo samt USA:s krigspolitik i stort. Initiativtagaren Dror Feiler hade slagit fast vad som gällde:

”Huvudparollen och underparollerna är tagna enhetligt av Nätverket 4 september och har förtydligat av mig och många andra flera gånger. Respektera detta eller gå någon annanstans med hyllningar och/eller stöd till Assad.”

Nu respekterades inte detta. Anhängare till Assads diktatur och hans två år långa krig mot sitt eget folk gick inte ”någon annanstans” och de avvisades inte heller. Med regeringens flaggor runt idolporträtten av Assad och talkörer till hans stöd fungerade de trots att det handlade om en minoritet, som ett flugpapper för media, just för att politik är färskvara. Den mindre grupp Assadkritiska syrier med vänner som ändå valt att försöka våga delta hördes ibland. Inställningen till upproret mot Bashar Assad i Syrien var, av ganska självklara skäl, helt enkelt det som helt och hållet dominerade medias intresse.

Det var den här bilden av gårdagens demonstration i Stockholm som till en stor del förmedlades av media.

Nu fick ändå Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde en unik möjlighet att peka på ett möjligt alternativ till Obamas missiler. Han bjöds in till en intervju med SVT Aktuellt och där fick givetvis Syrien en stor plats. Men dessvärre sökte han då politisk gemenskap med Carl Bildt – inte med alla vänner till den syriska revolutionen. I studion kom frågan: ”Men om då FN inte kan enas i frågan då kan man alltså ostraffad genomföra attacker mot sitt eget folk?”. Varefter Linde svarade:

”På den här punkten måste jag säga, faktiskt, att jag och Carl Bildt i stora delar är överens. Det finns ingen militär lösning, det måste bli en politisk lösning, det är den enda vägen ut ur våldet från Syrien. Det krävs verkliga förhandlingar där man hittar en väg ut ur våldet, där Assad avgår och man får till demokratiska val.”

Från studion kom då motfrågan ”Men hur ska man lyckas med det menar du? Om det är så att ingen är beredd att göra någonting” och Lindes fortsatta svar:

”Men för det första måste vi säga att vi inte gett freden och de politiska lösningarna en riktig chans. Vi ser idag hur USA, Ryssland men också Saudiarabien aktivt understödjer olika stridande parter i Syrien. Man har därigenom varit med om att försvåra möjligheterna till en politisk lösning. Skulle man kunna få Ryssland och USA att enas, då skulle vi freden en chans, det finns goda möjligheter att nå framåt”.

Ett svar som naturligt fick motfrågan. ”Men detta har ju inte lyckats hittills?”, och intervjun kan avslutas med Lindes:

”Nej, tyvärr”.

Hans Linde ”talar om parter”, och syftar då främst på USA och Ryssland. Kan man ”få dem att enas… då finns goda möjligheter att nå framåt”. Han glömmer att alla sådana försök under två år kört in i en betongvägg. Han väljer att inte lyfta upp det som verkligen skett, att Assads regim med ryska vapen under två år bekämpat ett massomfattande folkligt uppror med ett fullskaligt krig.  Han vet, eller borde veta, att Assad sagt att ”terrorister måste krossas med järnhand innan det kan bli förhandlingar”. Bara för några dagar sedan sa han i en intervju med Le Figaro att motståndarna ska ”utplånas”, en lärdom han säkert fått av Putin när denne delat med sig av erfarenheterna från hur han krossade upproret i Tjetjenien. Han vet dessutom att libanesiska jihadister i Hezbollah strider på Assad sida. I andra uttalanden har han och Vänsterpartiet cyniskt nog talat för ett vapenembargo mot ”Syrien”, vilket i verkligheten betyder fortsatta vapenleveranser från Ryssland och Iran till Assad samtidigt som den mer sekulära och demokratiska rebellsidan förvägras detta.

Linde fick i Aktuellt representera gårdagens demonstration i Stockholm. Dessvärre tror jag att han var representativ! För de flesta människor är kriget i Syrien och hela situationen oerhört svår att greppa. Dessutom långt, långt  bort. Krigen I Irak och Afghanistan har fortfarande en blodig eftersmak i munnen på oss alla. En del tror säkert också att araber alltid ska slåss och därför måste tyglas av en ”fast hand som Assad”. Vad är då enklare än att skaka på huvudet och säga att man är emot allt våld? Det är dessa stämningar Linde tolkar och gör till sina. Han klappar ointresset och likgiltigheten på huvudet, säkert utan att inse det själv. Men borde fundera över hur han kan hamna på samma dynor i TV-soffan som Carl Bildt och dessutom sitta bekvämt? Vänsterpartiet stödjer definitivt inte Assad men på det politiska fältet har det övergivit den utsatta syriska revolutionen och lämnar mot sin vilja mer plats i terrängen för denne bärsärk. Bashar Assad känner ingen skam och skiter fullständigt i om världsopinionen pratar i det oändliga om ”en politisk lösning”. När Bildt, Linde  liksom stora delar av Assads följe upprepar sitt mantra om att det ”inte finns någon militär lösning” är sanningen precis tvärtom. I Syrien förutsätter en politisk lösning ett militärt nederlag för den ena eller andra ”parten”! Först då kommer ordning att härska i Damaskus. Den ena sidan måste besegra den andra. Frågan som gäller är bara vilken sida man ska hålla på?

 

För socialister borde det vara självklart att stödja ett folkligt uppror där man i ett otal protester och demonstrationer rest krav på frihet, värdighet, demokrati och rättvisa.  I det amerikanska inbördeskriget, Den andra amerikanska revolutionen, var det exempelvis en självklarhet för Karl Marx att ta ställningen för Nordsidan trots att han visste att Abraham Lincoln inte var en socialist. Han visste att slavsystemet som produktionsfaktor i den amerikanska ekonomin var dömd att gå under och ersättas med kapitalistiska industriella monopol. Han och Friedrich Engels visste också att en begynnande medborgarrätt skulle ge arbetarörelsen större friheter, vilket gjorde att de i grunden solidariserade sig med Unionen och kämpade för Konfederationens nederlag. Det folkliga upproret i Syrien är organiskt en del av den arabiska revolutionen mot de gamla efterkoloniala auktoritära diktaturer i regionen som störtats eller hänger på fallrepet. En historisk process, en ojämn och sammansatt utveckling som kommer att utkämpas i decennier. Här ska vi inte tala om ”parter” utan efter förmåga solidarisera oss fullt ut med de hjältar som dött i upproret och de som i dag, mot  alla odds så länge har stått emot Assads ryska stridsvagnar, jetflygplan, attackhelikoptrar, Scudraketer och nervgasattacker.

Säger vi nej till Obamas missiler – då säger vi ja till vapenstöd åt rebellerna.

Ner med diktaturen Assad! Seger åt den syriska revolutionen!

*****

Liksom mer om vår grundläggande syn: Ner med diktaturen Assad!

Läs gärna Shora Esmailian i SVT Debatt.

*****

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SvD1,SvD2,

Bloggare: RödaMalmö,Svensson,

Använder Assads diktatur nervgas mot sitt eget folk?

Mycket talar för att den syriska diktaturens dödskamp nu är så vild att regimen inte nöjer sig med stridsflyg, tungt artilleri och libanesiska elitsoldater från Hezbollah i sina försök att krossa det folkliga uppror som har rasat i två år. Mer än fyra miljoner människor har drivits bort från sina hem i etniska rensningar.

.

Bilder och rapporter i dag berättar om hundratals människor som dödats av kemiska vapen, varav många kvinnor och barn. Attackerna ska ha skett i regionen Ghouta i Damaskus`östra stadsdelar. Bayan Baker, en sjuksköterska vid Douma Emegency Collection säger att aktivisterna berättat att raketer med kemiska tillsatser, någon form av nervgas, har träffat stadsdelarna Ain Tarma, Zamalka och Jobar.

Diktaturen skakar som vanligt av sig det hela. Enligt Assad är det ju bara ”en handfull utländska terrorister” som strider mot regimen. Oberoende journalister förbjuds som vanligt att verka i området.

De nya uppgifterna om nervgas sägs ska ha fabricerats för att störa den inspektion av en grupp från FN som leds av svensken Åke Sellström och som efter månader av fördröjning äntligen har fått regimens tillåtelse att undersöka tre andra väl avgränsade områden där det från bägge sidor finns anklagelser om att den andra sidan har använt kemiska vapen. Regimens långa förhalning av FN:s inspektion, där den till sist själv anvisat var den ska ske, har inneburit att mycket av bevismaterial har klingat av.

De nya anklagelserna är så allvarliga och omfattande att det enda sättet att motbevisa dem naturligtvis är att oberoende journalister kan komma till området samt självklart att Sällström och hans grupp får tillåtelse att också undersöka vad som skett i regionen Ghouta.

Uttalande från Den revolutionära vänsterströmningen i Syrien.

Utdrag från Guardians Live Syria:

My colleague Shiv Malik has been watching some of the many videos posted online purporting to show the victims of the alleged attack. Please note that all the links below are to footage that is VERY GRAPHIC so exercise caution before opening. Shiv writes:

Having currently viewed around two dozen videos and photos including two videos purporting to have been shot live on bambuser, what is pretty clear is that those in the triage and first aid rooms believed that they were dealing with a chemical or toxic attack.

Those attending have stripped the injured down – seemingly in an effort to remove traces of any possible toxics from clothes. None of the injured or dead appear to have any visible injures. Many if not all of the injured are struggling to breathe or suffering from respiratory problems.

Some footage shows people wearing oxygen masks and others show scenes of people’s hearts and chests being massaged or being hosed and washed. In a few cases people including children are filmed foaming at the mouth whilst those attending give mouth to mouth.

In another video – most all of which are very graphic and involve shots of children – a man is seen having a fit.

Indication from social media, both from reports and the time when pictures and footage began emerging from the scene in east Damascus – suggest that the attack took place at around 4am.

Whatever the cause, the death toll from this incident looks like it is in the dozens and scores.

Viktig kommentar från vapenexperten Jean Pascal Sanders.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: DN,SVD1,SVD2,

Har Aftonbladet rätt? Har du och jag dödat 1 729 barn?

.

Bland det värsta jag vet är folk som kletar på andra människor ett moraliskt ansvar i syfte att själva få syndernas förlåtelse. Om det sedan är bankirer på konkursens brant, politiker, militärer, präster eller ledarskribenter som kladdar ner sin nästa kan kvitta.

Dagens ledarkrönika om Syrien i Aftonbladet av Anders Lindberg är ett exempel på detta.

.

.

Hans utgångspunkt är att du och jag, gemene kvinna och man, genom vår passivitet har dödat 1 729 barn i landet. Han kunde lika gärna ha skrivit 93 000 människor, vilket är FN:s senaste uppgift om hur många människor som har fått offra livet under upproret mot Bashar Assads diktatur.

I ett senare stycke har subjektet ”du och jag” omtolkats och blivit ”världen”: 

”Att agera i konflikter har ett pris, att agera militärt kan ha ett mycket högt pris. Men att inte göra något är också en handling, många gånger med ännu värre konsekvenser. Hade världen sagt stopp redan våren 2011 när konflikten startade skulle den troligen ha varit över för länge sedan utan att 93 000 människor behövt sätta livet till.”

Det är här som Lindbergs ord stupar och varje tillstymmelse till en logisk tråd i krönikan klipps av.  Hans slutsats är sannerligen korrekt men subjektet ”världen” syftar uppenbart vare sig på dig eller mig, inte heller på exempelvis en utblottad textilarbeterska i Bangladesh eller en sjukpensionerad metallarbetare i Borlänge utan på de stater och politiska rörelser som sagt sig ha sympatier för upprorets krav på rättvisa, frihet och demokrati.

Med ”världen” menar Lindberg helt enkelt Barak Obama, Francois Hollande, David Cameron och alla andra på vår planet som säger sig vara demokratins ståthållare, liksom givetvis vår egen alliansregering och de etablerade oppositionspartierna i Sverige. Den politiska maktsfären har ett ansvar också i den meningen att den för oss andra med alla tillgängliga medel ser till att ge sin berättelse, att tolka och förklara allt det som sker runt om våra liv så att det passar in med sitt egenintresse.

Vad Lindberg egentligen vill säga är att Reinfeldt, Löfvén och de andra svenska riksdagspolitikerna måste åläggas ett moraliskt ansvar för att Assad månad efter månad har kunnat fortsätta med terrorn mot sitt eget folk. I och med att de är politiskt ansvariga är deras likgiltighet och passivitet inför det som skett och sker också ett ställningstagande. Den polis som ser en våldtäktsman i färd med sitt brott utan att ingripa är givetvis ingen bra polis…

Alla de opinionsbildare i övrigt, inte minst de stora tidningarnas ledarskribenter, som valt att stödja ”världens” passivitet inför den syriska diktaturens terror har då på samma sätt ett moraliskt ansvar för det som sker inför deras ögon. Exempelvis en Anders Lindberg. Inte så att han – genom sin passiva linje – varje dag dödat barn i Syrien, men definitivt så att han genom sina ställningstaganden medverkat till att Assad fått hållas. Aftonbladets ledarsida är dessutom – ännu så länge – ett socialdemokratiskt revir vilket i rimlighetens namn höjer de moraliska kraven.

Rebell i Aleppo. Han behöver luftvärn och pansarbrytande vapen.

Vare sig mer handeldvapen eller mer plåster…

Men än värre. I dag, när Assad i godan ro, under två långa år har fått ta emot tunga transportflygplan med vapen från Ryssland och Iran och med hjälp av Irans högste ledare Khamenei tll sist har lyckats att få Hezbollahs libanesiska elitförband i sin egen sold, då fortsätter Lindberg med sin ansvarslösa passivitet. Som om hans första del av krönikan bara var en meningslös blindgångare:

”På båda sidor Atlanten börjar man nu på allvar diskutera att förse rebellerna med vapen. Det är en farlig strategi. Dels finns redan stora mängder vapen på plats, dels kommer de att finnas kvar och kan utgöra ett hot mot en möjlig framtida fredsbevarande trupp.”

.

Rysktillverkat syriskt stridsflyg bombar El Edaa-distriktet i Aleppo.

Ja, Anders Lindberg, det ”finns redan stora mängder vapen på plats”. I diktaturens vapendepåer. Det som däremot borde vara på plats – för snart två år sedan – är luftvärn och pansarbrytande missiler i händerna på det demokratiska och sekulära upproret. Rebellerna behöver inte fler konservburkar, plåster och värktabletter. Inte heller mer skyddsvästar eller mobiltelefoner. De behöver ingen invasion utan bara något så enkelt som vapen som det går att försvara sig med. De har fått nog av de politiska dödgrävare runt om i ”världen” som gråter av medlidande samtidigt som de bara ser på när ett folk går under.

Eller hade du tänkt dig att skriva en ny ledare om några månader, när upproret är krossat, och då än en gång försöka skylla ansvaret för detta historiska brott på människor i största allmänhet?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Den som viskar han ljuger…

Som små brukade vi ropa att ”den som viskar han ljuger”.

När USA:s utrikesminister John Kerry viskar i örat på sin ryske kollega Sergei Lavrov är det dags att upprepa barndomens visdom och ropa högt. När de offentligt pratar vackert om att ”syrierna själva ska få bestämma över sin framtid” viskar de sedan förtroligt till varandra om en helt annan dagordning.

Vad de från olika utgångspunkter försöker komma överens om är i själva verket en uppgörelse där så mycket som möjligt av regimen Assad ska bevaras intakt.

I långt mer än två år har det syriska folket röstat med sina liv och sina hem genom att härda ut i ett episkt uppror mot landets diktatur. Åttiotusen människor har dött, hundratusentals har skadats för livet. Miljoner har flytt och åtta miljoner människor behöver omedelbar humanitär hjälp…

Ryssland har obekymrat fortsatt med sina vapenleveranser till Assads elitdivisioner. Wladimir Putin med eget ursprung i den ryska säkerhetstjänsten bevakar Moskvas ekonomiska intressen och landets enda marina nödhamn i Medelhavet, syriska Tartus. Gick det bra att med ursinnig militär terror slå ner tjetjenerna duger samma järnnävar säkert också i Syrien…

USA har försett rebellerna med lite skyddsvästar, kommunikationsutrustning och paket med första hjälpen vid sårskador. I Washington, samt självklart i diskussioner med Israel, har det diskuterats viss riktat vapenhjälp till ”moderata” rebellgrupper så att dessa skulle kunna ändra den militära balansen i Syrien till sin fördel och på så sätt tvinga regimen Assad till eftergifter. 

De ”eftergifter” Vita huset är ute efter handlar inte alls om att regimen ska störta sig själv utan att den framförallt ska bromsa vapenflödet till libanesiska Hezbollah. Det var det budskapet som Israel skickade med Kerry genom att salutera hans resa med tre flygattacker mot militära mål i Damaskus. I Kerrys samtal med Lavrov och senare även med Putin har denne uppenbart sagt att USA avstår från den diskuterade vapenhjälpen till rebellerna om Ryssland samtidigt ser till att Damaskus begränsar sitt stöd till Hezbollah. En helt annan sak är sedan hur en sådan uppgörelse ska säljas till den internationella opinionen och detta är vad den lösa skissen om en tänkt konferens ”med alla parter” handlar om.

I BBC:s analys av mötet i Moskva förklarar Jim Muir rakt av:

”Men Mr Kerry gjorde klart att detta scenario (med amerikansk vapenhjälp) blir irrelevant om det blir en seriös process om en uppgörelse. Slutsatsen av det hela är att USA:s administration inte vill att rebellerna ska vinna”.

Vita huset och Wall Street är mer än nöjda med att Bashar Assad sedan mer än ett decennium sprängt alla dammar och låtit nyliberalismen översvämma landets arbetande människor. Pentagon har dessutom konstaterat att Syrien ända sedan 1973 inte ens kastat en tennisboll över gränsen till de Golanhöjder som Israel ockuperat. Vad man vill åt är att bryta länken mellan Damaskus och Hezbollah.

Propagandaffisch med Assad och hans två kumpaner Hassan Nasrallah och Mamhmoud Ahminedejad. Texten är kanske lite ovan för Assads ”sekulära” supportrar: ”Den som har stöd av Gud kan inte besegras”.

Den cynism som ligger bakom detta synsätt är det som viskas i samtalen mellan Vita huset och Kreml och det är detta som draperas med floskler om en gemensam rädsla för ”terrorism och instabilitet i regionen”. Det bägge parter egentligen är rädda för är en kollaps för diktaturen och en seger för revolutionen, om än en borgerligt demokratisk sådan.

Det är en rädsla som de delar med Quatar och Saudiarabien som själva iscensatt en försiktig ”dropp” med enklare vapen och ammunition ensidigt riktad till de rebellgrupper som de hoppas ska kunna lägga locket på för alla demokratiska krav vid en seger för upproret.

Storbritanniens David Cameron, liksom Frankrikes Francois Hollande, har länge arbetat för taktiken med en begränsad vapenhjälp till revolutionens mer sekulära motstånd. De har dragit slutsatsen att regimens fall är oundvikligt och vill själva skaffa sig inflytande över de krafter som kommer att segra. I morgon reser Cameron själv till Putins sommarresidens i Sochi för att fortsätta det samtal som Kerry påbörjat. Han kan där som påtryckningsmedel berätta om att EU:s utrikesministrar – den 27 maj – än en gång ska dryfta fråga om grönt ljus eller inte för direkta vapenleveranser…

En diskussion som luktar dubbelmoral. Samtidigt som Assads regim far fram alltmer brutalt med sin våldtäkt på det egna folket sitter EU:s ministrar och diskuterar en fråga som skulle varit löst för två år sedan. Inte minst stinker det från Angela Merkels regeringskvarter. Samtidigt som hennes regering blockerat beslut om vapenstöd till rebellerna från EU har Tyskland levererat ”världens mest effektiva stridsvagn” Leopard 2 till diktaturerna i både Quatar och Saudiarabien.

Det luktar inte heller gott från Carl Bildts svenska utrikesdepartement.  Jag kanske har missat något samtal från hans residens till Ring P1 men i mer diplomatiska noter har vi inte hört ett knyst om vapenstöd åt sekulära och demokratiska upprorsrörelser i Syrien…

 

Visst tar ”Syriensolidaritet” ställning för mördaren Assad

 

.

.

Här är fyra bilder som talar för sig själva. På kommentarsfältet till mitt lilla inpass om Bahrein i morse hävdade Anders Romelsjö att ”Syriensoldaritet” inte alls handlar om solidaritet med diktaturen. Han skriver: ”Jag och andra som stödjer Syriens rätt till demokrati och självbestämmanderätt tar inte ställning för Assad, som du väl känner till sedan tidigare.”.

 

Fan tro`t! Bilderna ovan är från ett litet opinionsmöte på Medborgarplatsen i går. Uppbackat av Romelsjö ”och andra”. Som synes stod mördaren och torteraren Assad högt i kurs. Nästan mer plakat på honom än deltagare…

 

Under ett klipp från Syriensoldaritets hemsida och därefter ett klipp från Romelsjös egen blogg.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

.

Walidimir Putin har sannerligen inte vänt ryggen åt Assad…

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

.

Assad försörjs hela tiden med vapen.

Men rebellerna får använda fantasin…

Ryssland ska alltså i lugn och ro kunna fortsätta med att försörja Assad med tunga vapen. Quatar ska samtidigt kunna hjälpa sina trosfränder med att resa sina svarta salafistfanor. Allt detta samtidigt som Syriens demokratiska och djupt folkliga upprorsrörelse riskerar att utplånas och malas ner i de grusade storstäder som Scudmissilerna lämnar efter sig. Det mänskliga lidande som diktaturen förorsakar ska obehindrat få fortsätta.

Dagens demokratiska borgerlighet i Väst liksom vår gamla utlevade och i stora stycken förkalkade arbetarrörelse brukar ibland medlidsamt och beklagande prata om den brittiske konservative premiärministern, Neville Chamberlaine, som försökte vinna fred med Hitler genom ständiga eftergifter. Deras egen passivitet, likgiltighet – och svek – när det gäller dagens Syrien kommer att höra hemma i samma historiska skamvrå.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: AB1,