När en stor del av media vräker på med vad som ur historisk synpunkt är frusna stillbilder från dagens militära absurditet kan det vara svårt att fatta vad som sker i Israel/Palestina. En tänkt spelfilm från 1947-49 års krig, Nakba eller Fördrivningen, när palestinierna drevs bort från sina byar och olivlunder, fram till i dag, skulle i stället ge oss den nödvändiga berättelse som krävs för att förstå det som sker.
.
Nakba eller Fördrivningen. Israel är från början till slut ett kolonialt projekt.
Israel, från början till slut ett kolonialt projekt från Väst rustad till tänderna med USA:s mest avancerade militära teknologi, regionens enda atomvapenmakt, försöker ”halshugga” Gazas politiska styre under förevändning av att raketer från det som är ett utomhusfängelse, hotar den egna civilbefolkningen. Ändå hade inte en enda människa dödats av detta militärt värdelösa, symboliska men i politiken kontraproduktiva ”fyrverkeri”, förrän Israel inledde sina bombningar med stridsflyg. I dag räknas förlusterna i människoliv till tre. Alltså inte mer än i en allvarlig bilolycka.
Bakgrunden är att Israels premiärminister, högerextremisten Benjamin Netanyahu inte vann valet i USA. Hans kandidat, Mitt Romney, förlorade i upploppet och nu, i avsaknad av stöd för ett eget krig mot Iran, väljer han att spy ut död och förintelse över det harmlösa Gaza. Till en del är kriget en del av hans valkampanj inför valet i Israel i januari. Dessutom försöker han solka ner och försvåra Mahmoud Abbas` försök att ge Palestina observatörstatus i FN.
I det förra Gazakriget, ”Fosforkriget” 2008, dog på samma asymmetriska villkor 1 400 palestinier, men bara ett fåtal israeler. Israel förstörde hänsynslöst bostadsområden och civil infrastruktur.
Timma efter timma, dag efter dag, fortsätter Israel samtidigt sitt försök att skapa en ren judisk stat. Magnus Rantorp, forskningschef vid Försvarshögskolan i Stockholm, träffar för en gångs skull mitt i prick när han i SvD säger:
”Konflikten handlar mycket om demografi: att skapa en mur, att avbefolka och köpa upp hus för att permanenta konflikten.”
I Sverige borde naturligtvis våra etablerade politiker fråga sig varför det är fel av Sverigedemokraterna att vurma för att endast genetiskt ”rena svenskar” utan Zlatans kroppsspråk ska ha plats i vårt land, samtidigt som de tiger om att Israels politiker vill skapa ”en judisk stat”. En harmlös förskönande omskrivning, en eufemism, av en ren och skär rasism.
.
När Sten Andersson blev utrikesminister, visste han inte,
som alla vi andra, att det fanns palestinier….
Jag minns när Sten Andersson blev utrikesminister 1985 och berättade att han innan dess aldrig hade hört talas om att det fanns ”palestinier” i Israel. Han hade liksom jag och de flesta andra svenskar fått i sin ungdomliga politiska modersmjölk att ”Israel” plöjde, bevattnade och sådde en öken utan människor. Vi åt Jaffaapelsiner och flinade. Det koloniala projektet Israel visste vi ingenting om…
I dag vet vi. För någon tid sedan var jag tvungen att besöka en sjukhusakut. Den behandlande läkaren kom hit till Sverige från Damaskus som liten parvel, men hans mor- och farföräldrar fördrevs från Palestina och kom till Syrien på grund av Nakba. Han och fem miljoner andra palestinier lever i fördrivning och det är så sanningen om Gaza ser ut.
.
Gaza är ett enda stort utomhusfängelse.
En annan sanning är att det palestinska motståndet till stora delar är dårskap. Det är naturligtvis på många sätt förmätet att häva ur sig en sådan anklagelse samtidigt som Israels/USA:s stridsflygplan bombar Gaza. Men de nationalistiska och religiösa program som vi ser från de dominerande palestinska ledarskapen är både reaktionära och utsiktslösa. Möjligheten till en palestinsk stat är förlorad. Israels mål är att skapa två harmlösa och nerbrutna ”bantustater”, Gaza och ett minimalistiskt Västbanken, det senare kanske inlemmat i Jordanien.
Det politiska mål som i stället skulle lamslå sionismen är i stället en enstatslösning. Abbas har tagit på sig rollen att vara en gårdvar åt Israel och USA. Hamas har en nationell och religiös dagordning som är dömd att misslyckas.
Kravet på en egen palestinsk stat är utraderat från verklighetens karta. Raketerna från Gaza är inte bara verkningslösa militärt. De är också politiska rekyler.
Det som skulle blotta sionismen med sin rasism, expansionism och sitt militära övervåld är en enkel deklaration från de palestinska ledarskapen:
”Vi ville ha en egen stat. Det vill inte ni. Den ”stat” ni vill ha handlar bara om förnedring.
Ja, då ger vi upp detta. Vi får i stället leva tillsammans i en enstatslösning. Med demokratiska rättigheter för alla. Vi lägger ner våra vapen. Vi slutar med väpnad kamp och går över i politisk kamp. Vi accepterar en gemensam sekulär statsbildning där araber och judar lever tillsammans. Islam, judedom, kristendom, drusiska och beduinska minoriteter, måste leva sida vid sida. ”Thats`s the reality on the ground”.
En sådan vändning skulle omedelbart blotta och avväpna Netanyahus` valkampanj. Finns det något som den israeliska extrema rasistiska högern skyr som pesten är det en gemensam statsbildning.
Svårt att säga eller uttala för alla de modiga palestinier som hukar och dör under israeliskt bombflyg.
Men ändå nödvändigt.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Gaza, Netanyahu,
Bloggare: RödaMalmö,