Hur många nyanser av svart – och rött – tål ett land?

Rawia Morra är palestinska, poet och författare, och vi gläds i dag åt en ny gästblogg, ett lågmält ramaskri som når in i ryggmärgen på den syriska diktaturen.

Rawia skrev här i fjol våras om ”Mitt eget Nakba” där vi fick en komprimerad bild av en av vår tids största tragedier.

Hur många nyanser av svart tål en plats? Det är en fråga som sysselsatte min hjärna i flera omgångar idag. Bilderna från Syrierna är bilder av ett land där liemannen aldrig får nog. Aldrig är still. Aldrig normal. Liemannen i Syrien är ett rabiessmittad månghövdat och vansinnigt monster som slukar allt och tömmer livet på färg.

 Jag har varit i Syrien många gånger och mitt första och sista intryck av landet var, varje gång, att det är en färgfest. För trots förtrycket och skräcken som våldgästade människorna i deras vardagsrum, kök eller sovrum, var syrierna noga med färgerna. De törstade efter färgerna. Och omgav sig med dem överallt. En promenad genom den gamla marknaden i Aleppo eller Hamdiyya i Damaskus kunde få en snurrig. Festklänningarna, dansdräkterna, juvelerna i guldbutikerna, kryddorna, maten. Allt sprakade lite väl mycket för mina krigströtta libanesiska ögon som sökte lite vila och lite lugn.

Och det som återstår idag är svart, svart och massor av ohyggligt rött som dyker upp plötsligt och får själen att vrida sig i en smärtsam kramp.

 Hur många nyanser av svart tål detta arma land? Här går vi klädda i svart av bekvämlighet och många andra triviala orsaker. Men där, i Aleppo, i Homs, i Yarmouk och överallt i Syrien, är svart och rött det enda som återstår av liv och mänsklig existens för lång tid framåt.

Och länder grönskar inte lika fort som gräsmattor. De blommar inte ut som trädgårdar eller ängar. När ett land smulas sönder i en malström av alla nyanser av svart och rött, är det för lång tid framåt. Och det är det som regimen i Syrien förstår.

Detta ohyggliga som regimen gör mot Syrien betyder bara en sak: De kan omöjligen se Syrien som deras land längre. Eller som ett land som de någonsin kommer att styra igen.

Rawia Morra

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Diktaturvänstern har en propp

Lyssnar till Sveriges Radios morgonprogram Konflikt, vilket gör en genomlysning av det senaste Gazakriget. Som alltid är radion en av Sveriges viktigaste nyhetskällor. Långt bättre än SVT, alla papperstidningar och de flesta sociala medier.

.

Länge har jag funderat över den ”Diktaturvänster” som mässar om att beviset för att rebellerna i Syrien är ”köpta av imperialismen” är att de får ekonomiskt stöd från det lilla emiratet Qatar.

I Konflikt berättas samtidigt att Qatar`s oljemiljarder flödat över också till Gaza och hjälpt strandremsans utsatta och plågade palestinska befolkning med investeringar i bostäder, sjukhus, fiske, skolor och infrastruktur. Emiren av Qatar har dessutom besökt Gaza – och Hamas långt före Morsi. Den lilla oljediktaturen tycks vara dessa palestiniers viktigaste ekonomiska hjälpare och emiren hyllas med porträtt

Ska vi då dra slutsatsen att Hamas är i sold hos USA-imperialismen?

Eller Mahmoud Abbas, Den palestinska ”myndighetens” symbol som låter sin säkerhetspolis utbildas i Jordanien av USA:s instruktörer?

Knappast. Jovisst.

Diktaturvänstern har det svårt vare sig den ruvar hos Folket i Bild/Kulturfront eller Flamman. Dags att komma med en klassanalys och inse att upproret i Syrien är en resning av det arbetande folket mot sina utsugare.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

 

”Vi åt apelsiner från Jaffa och flinade”…

När en stor del av media vräker på med vad som ur historisk synpunkt är frusna stillbilder från dagens militära absurditet kan det vara svårt att fatta vad som sker i Israel/Palestina. En tänkt spelfilm från 1947-49 års krig, Nakba eller Fördrivningen, när palestinierna drevs bort från sina byar och olivlunder, fram till i dag, skulle i stället ge oss den nödvändiga berättelse som krävs för att förstå det som sker.

.

https://i2.wp.com/www.cjournal.info/wp-content/uploads/2012/05/AlNakbaExpulsion2.jpg?resize=584%2C471

Nakba eller Fördrivningen. Israel är från början till slut ett kolonialt projekt.

Israel, från början till slut ett kolonialt projekt från Väst rustad till tänderna med USA:s mest avancerade militära teknologi, regionens enda atomvapenmakt, försöker ”halshugga” Gazas politiska styre under förevändning av att raketer från det som är ett utomhusfängelse, hotar den egna civilbefolkningen. Ändå hade inte en enda människa dödats av detta militärt värdelösa, symboliska men i politiken kontraproduktiva ”fyrverkeri”, förrän Israel inledde sina bombningar med stridsflyg. I dag räknas förlusterna i människoliv till tre. Alltså inte mer än i en allvarlig bilolycka.

Bakgrunden är att Israels premiärminister, högerextremisten Benjamin Netanyahu  inte vann valet i USA. Hans kandidat, Mitt Romney, förlorade i upploppet och nu, i avsaknad av stöd för ett eget krig mot Iran, väljer han att spy ut död och förintelse över det harmlösa Gaza. Till en del är kriget en del av hans valkampanj inför valet i Israel i januari. Dessutom försöker han solka ner och försvåra  Mahmoud Abbas` försök att ge Palestina observatörstatus i FN.

I det förra Gazakriget, ”Fosforkriget” 2008, dog på samma asymmetriska villkor 1 400 palestinier, men bara ett fåtal israeler. Israel förstörde hänsynslöst bostadsområden och civil infrastruktur.

Timma efter timma, dag efter dag, fortsätter Israel samtidigt sitt försök att skapa en ren judisk stat. Magnus Rantorp, forskningschef vid Försvarshögskolan i Stockholm, träffar för en gångs skull mitt i prick när han i SvD säger:

”Konflikten handlar mycket om demografi: att skapa en mur, att avbefolka och köpa upp hus för att permanenta konflikten.”

I Sverige borde naturligtvis våra etablerade politiker fråga sig varför det är fel av Sverigedemokraterna att vurma för att endast genetiskt ”rena svenskar” utan Zlatans kroppsspråk ska ha plats i vårt land, samtidigt som de tiger om att Israels politiker vill skapa ”en judisk stat”. En harmlös förskönande omskrivning, en eufemism, av en ren och skär rasism.

.

När Sten Andersson blev utrikesminister, visste han inte,

som alla vi andra, att det fanns palestinier….

Jag minns när Sten Andersson blev utrikesminister 1985 och berättade att han innan dess aldrig hade hört talas om att det fanns ”palestinier” i Israel. Han hade liksom jag och de flesta andra svenskar fått i sin ungdomliga politiska modersmjölk att ”Israel” plöjde, bevattnade och sådde en öken utan människor. Vi åt Jaffaapelsiner och flinade. Det koloniala projektet Israel visste vi ingenting om…

I dag vet vi. För någon tid sedan var jag tvungen att besöka en sjukhusakut. Den behandlande läkaren kom hit till Sverige från Damaskus som liten parvel, men hans mor- och farföräldrar fördrevs från Palestina och kom till Syrien på grund av Nakba. Han och fem miljoner andra palestinier lever i fördrivning och det är så sanningen om Gaza ser ut.

.

Gaza är ett enda stort utomhusfängelse.

En annan sanning är att det palestinska motståndet till stora delar är dårskap. Det är naturligtvis på  många sätt förmätet att häva ur sig en sådan anklagelse samtidigt som Israels/USA:s stridsflygplan bombar Gaza. Men de nationalistiska och religiösa program som vi ser från de dominerande palestinska ledarskapen är både reaktionära och utsiktslösa. Möjligheten till en palestinsk stat är förlorad. Israels mål är att skapa två harmlösa och nerbrutna ”bantustater”, Gaza och ett minimalistiskt Västbanken, det senare kanske inlemmat i Jordanien.

Det politiska mål som i stället skulle lamslå sionismen är i stället en enstatslösning. Abbas har tagit på sig rollen att vara en gårdvar åt Israel och USA. Hamas har en nationell och religiös dagordning som är dömd att misslyckas.

Kravet på en egen palestinsk stat är utraderat från verklighetens karta. Raketerna från Gaza är inte bara verkningslösa militärt. De är också politiska rekyler.

Det som skulle blotta sionismen med sin rasism, expansionism och sitt militära övervåld är en enkel deklaration från de palestinska ledarskapen:

”Vi ville ha en egen stat. Det vill inte ni. Den ”stat” ni vill ha handlar bara om förnedring.

Ja, då ger vi upp detta. Vi får i stället leva tillsammans i en enstatslösning. Med demokratiska rättigheter för alla. Vi lägger ner våra vapen. Vi slutar med väpnad kamp och går över i politisk kamp. Vi accepterar en gemensam sekulär statsbildning där araber och judar lever tillsammans. Islam, judedom, kristendom, drusiska och beduinska minoriteter, måste leva sida vid sida. ”Thats`s the reality on the ground”.

En sådan vändning skulle omedelbart blotta och avväpna Netanyahus` valkampanj.  Finns det något som den israeliska extrema rasistiska högern skyr som pesten är det en gemensam statsbildning.

Svårt att säga eller uttala för alla de modiga palestinier som hukar och dör under israeliskt bombflyg.

Men ändå nödvändigt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,AB1,AB2,AB3,GP1,

Bloggare: RödaMalmö,