Etikettarkiv: Stefan Löfven

Aftonbladet – till bords med Stefan Löfven

Publicerat av
3

Katrine Kielos är hungrig på att prata (s)-politik och tävlar därför idag på Aftonbladets ledarsida om att få äta lunch med Stefan Löfven.

Bakgrunden är att ”digitalbyrån” Avantime för socialdemokraternas räkning lanserat en kampanjsajt där allmänheten uppmanas att diskutera framtiden. Vinstlotten för den som diskuterar bäst är en lunch med partiledaren själv.

.

.

En lunch med Stefan Löfven lär inte nå dessa höjder…

.

Det hon vill ta med sig till bords och tala om för Löfven är att den här typen av dyra kampanjer med delning av bilder, Facebook, Twitter och Instagram är värdelösa om man inte pratar som en vanlig människa och själv har någonting att säga:

”Det finns de som säger att du inte är karismatisk. De har missuppfattat sambandet. Man blir inte ledare för att man är karismatisk. Man blir karismatisk för att man leder.”

Kan så vara. Problemet för Kielos är att hon är flyhänt vid tangentbordet men tomhänt med egentliga budskap.

För hur vill hon att Löfven ska ta ledningen för en socialdemokratisk återfödelse? Jo,

 ”Om du vill att andra ska sprida ditt budskap måste du först säga något att säga…Ponera att ni i stället för att lägga pengar på en dyr sajt hade skrivit ett mejl. Ett mejl direkt från dig med rubriken ’Jag är orolig vi har gjort fel’. Det skickas ut till alla partimedlemmar. Där beskriver du din oro över att era opinionssiffror trots den höga arbetslösheten inte är bättre. Du skriver att du tror att det har att göra med att Socialdemokraterna uppfattas som mossiga och gammaldags. Du beskriver några saker som du tycker att ni har gjort fel. Du säger att du behöver hjälp och att det viktigaste är att få in nya människor i organisationen, därför uppmanar du alla att värva en medlem.”

Visst är det bra att ha någonting att säga – själv. Men strålar det verkligen kring karisman hos en partiledare som säger att han gjort fel och nu behöver hjälp? Är det ett ledarskap som kan riva undan mossa och mögel?

Knappast. Vad som krävs är självfallet ett program som ifrågasätter grunden för den nyliberalism som lägrat sig över landet.

Tänk om Löfven i stället skickar iväg ett mejl där han berättar: ”Jag tycker egentligen inte att bankerna ska bestämma över hur vi ska leva”.

Men, dessvärre lär den lunchen vara alltför svårsmält och aldrig bli ”dagens rätt” för de nyliberaler som leder socialdemokratin…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Dags för LKAB att ta över i Pajala

Publicerat av
.

Trots att gruvexploatören Northland Resources tillgångar finns i de svenska och finska urbergen gungar nu marken under ägarna och en konkurs och en rekonstruktion, alternativt en försäljning verkar inte omöjlig.

 ”Facket” sägs ha fortsatt förtroende för sin arbetsgivare. Men borde tänka om. Aktien störtdök i slutet av förra månaden med 90 procent på ett par dagar och när nu försöket med en nyemission misslyckats har dess värde utplånats. Aktiemäklaren Oskar Rönnerman uttrycker i DN besvikelsen hos alla dem som hoppats på snabba klipp:

 ”Företaget har hamnat i en förtroendekris. Marknaden är inte beredd att satsa mer, Northland har inte bevisat att man klarar av att genomföra hela projektet enligt budget, säger han. Han råder sina hårt prövade aktieägare att inte köpa fler aktier även om priset faller – inga klipp finns i sikte. Bäst vore om man hittade nya ägare till företaget med tillgång till pengar och kunskap om hur man driver gruvor.”

 Det är bara att hålla med. Profitörer av alla de slag ska inte bara bort från ”Välfärden” utan också från en av dess fasta grunder, nämligen våra mineraltillgångar i urberget. Stefan Löfven besökte gruvområdet Navettamaa i Pajala i januari, skrattade och tog lekfullt upp en näve jord från marken, sniffade på den och sa att ”här luktar pengar”. ”Det är roligt att få ta del av en framgångssaga, och att få se fortsättningen”, menade han vidare. Löfvens luktsinne var det säkert inget fel på. Däremot hans undfallenhet inför privata exploatörers försök till plundring av våra gemensamma tillgångar.

.

.

Även Gustav Vasa ”kände lukten av pengar”

Men han var betydligt radikalare än Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

.

 När det gällde våra naturtillgångar var Gustav Vasa radikalare än dagens arbetarledare. I en urkund från 1542 förklarade han rakt av att ”de ägor som obygde ligga och fjärran från bygdelagen hör Gud, oss och Sveriges krona till”. En lagstiftning som förfallit under seklens gång. 1994, i nådens år när Göran Persson och de rödgröna styrde landet, sålde statliga Sveaskog den ”ägo” på 170 hektar som det handlar om till en bygginspektör i Pajala. Senare, i nådens år 2004 under samma politiska styre av vårt land stiftades en ny lag om villkoren för ersättning när det ska öppnas gruvschakt. I det här fallet skulle ägaren, bygginspektören få 1.5 promille av produktionsvärdet. Staten (den ursprungliga ägaren) skulle samtidigt bara få futtiga 0.5 promille. Inte ens Göran Perssons historiske namne, Erik XIV:s grymme rådgivare Jöran Persson slarvade så med kronans förläningar…

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt ligger också långt efter Gustav Vasa när det gäller radikalismen, men ändå några fjät före Stefan Löfven. På samma sätt som när det gäller bankernas envälde över våra liv, agerar man när det gäller gruvnäringen och föreslår en konstruktion, där man inte alls berör själva ägandet – och ansvaret. Sjöstedt har i debatter framhållit att:

 ”Det råder gruvboom i Sverige. Nya gruvor öppnas och malmvagnarna börjar rulla på nytt från gruvor som har varit nedlagda. Många får jobb och den viktiga exportindustrin växer. I det finns mycket positivt för hårt prövade avfolknings­bygder.”

Han har vidare konstaterat att de privata ägarna inte bryr sig om bostäder, skolor och större infrastruktur i de bygder där de drar fram och därför föreslagit en höjd statlig mineralersättning till nio procent av produktionsvärdet.

 Varför denna blygsamhet? Kunde Gustav Vasa så borde Sjöstedt också kunna bjuda till ordentligt! Varför smyga omkring i filttofflor? Gruvbrytningen i Pajala och investeringar i välfärden behöver ett långsiktigt stabilt statligt ägande, oberoende av riskkapitalister och konjunkturer,  kontrollerat och ständigt synat av de anställda och alla oss andra.

Kollapsen för Northstar är ett utmärkt tillfälle till ”reformation” när det gäller ägande och drift i Pajala. Staten måste omedelbart ta över ägandet. Aktieägarna kan kompenseras med ”avlatsbrevens” ursprungsvärde! Låt koncernen LKAB få ett systerföretag i Pajala!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,

Stefan Löfvéns (s)venska oligarker

Publicerat av
2

Socialdemokratins historiska ledare har traditionellt sett det som att deras samarbete med näringslivet, i det som kallats Saltsjöbadsandan, berikat både industrins ägare och Sveriges arbetande befolkning. I den mån de själva berikat sig samtidigt har pengarna kommit från ”rörelsen” eller stat och kommun.

Det som sker nu när Stefan Löfvén satt ner foten med sitt Ja till vinst i välfärden och för detta fått tummen upp av Göran Hägglund och de borgerliga tidningarnas ledarsidor är ett historiskt skifte. Hans politiska ställningstagande reflekterar det förhållande att många i dagens ledarskap ser politiskt arbete som ett sätt att i stället berika sig själva – inte löntagarna i stort.

Ibland tittar vi på gamla klassfoton eller klasskataloger och undrar vad det blev av våra barndomskamrater.  När det gäller att uppdatera våra politiska minnen fick vi hjälp av Daniel Suhonen och Felix Antman Debels som i Tiden för två månader sedan publicerade ”en regeringskatalog”, en redan famös namnlista på de medlemmar i Göran Perssons ministärer 1995-2006  som senare sålt sig till näringslivet och dess köpvilliga riskkapitalister. Hela 13 av 44 ministrar har ”lämnat båten” och valt att mönstra på för storfinansen. Per Nuder återfinns hos Wallenberg, Erik Åsbrink hör hemma hos Goldman Sachs, Björn Rosengren jobbar åt Stenbeckföretagen, Thomas Östros kan titulera sig VD för Bankföreningen osv. Deras gamle mentor Persson blev själv konsult åt ett utländskt bolag vid sidan av jobbet som Sveaskogs styrelseordförande.

De har alla en sak gemensamt. De har inte själva jobbat som företagare och byggt upp en egen verksamhet, med den berömda småländska fliten, sparsamheten och kreativiteten som ledstjärnor. Deras ”affärsidé” eller startkapital när de blev konsulter och riskkapitalister var att först sälja rörelsens ideal till sina tidigare motparter i politiken. Vilket i de flesta fall innebar att på fiffiga sätt kränga den välfärd som vi byggt upp och ägt tillsammans. Eftersom de inte hade förmågan ”att starta eget” valde de i stället själva valde det mest lättvindiga. De blev parasiter – inte entreprenörer. Eller en sorts kopplare mellan politik och marknad.

.

.

Under Boris Jeltsins glada dagar var det många som dansade

Även på och under borden…

I den politiska diskussionen är oligarki en term som bara betyder fåtalsvälde i stort. Men i modern tid har vi för det mesta pratat om de ryska oligarker som tog makten under de första tio åren efter Sovjetunionens sammanbrott. Vi var många, inte minst många ryssar, som blev djupt besvikna när landets gemensamma tillgångar – från barnhem till gruvor och oljefält – plundrades i stället för att demokratiseras. Under Jeltsins era fick nyrika affärsmän som levt på smuggel och valutahandel fritt fram för att tillsammans med folk från den gamla partiapparaten plundra allt de kom över i en orgie av korruption, kriminalitet och hänsynslöshet. Pengar som småhandlarna tjänat på insmugglade jeans och datorer blev till mutor som hamnade i fickorna på viktiga politiker. Tillsammans delade dessa nya ”affärspartners” sedan på den offentliga sektor som realiserades och såg dessutom till att slippa skatta för härligheterna.

I jämförelse med sina ryska storebröder är våra svenska nysossar småhandlare. Men i denna mening har alla dessa socialdemokratiska avfällingar blivit våra egna oligarker.

Stefan Löfvens förslag om mer öppen bokföring och meddelarskydd för alla anställda är i sig bra och borde gälla för all affärsdrivande verksamhet. Bort med affärshemligheten! Öppna räkenskapsböckerna! Det är gamla och bra krav från radikala delar av den gamla arbetarörelsen. Men med ”kreativ bokföring” som det heter så vackert är det lätt att kringgå granskning. Eller som en av mina vänner, Kaj Andersson, klokt underströk i sin kommentar på Facebook:

”Apropå Löfvens förslag om öppenhet: En riskkapitalkoncern bildar ett bolag för varje enhet. Bolaget hyr resurser från ett gemensamt bemanningsföretag, hyr lokaler från ett gemensamt fastighetsbolag, ekonomitjänster från ett gemensamt administrationsbolag, lånar pengar från ett gemensamt finansbolag. Hur f-n ska Stefan Löfven kunna kolla upp skäligheten i enhetens kostnader?”

Dessutom är själva poängen med riskkapitalet ofta att stycka upp, göra kortsiktiga rationaliseringar och sälja vidare med god förtjänst. Det var så den socialdemokratiske oligarken Jan Emanuel gick fram när han håvade hem hundratals miljoner i vinst. Torpeden eller kopplaren Per Nuder fick den nätta summan av 12 miljoner i provision…

Det historiska skiftet i socialdemokratins ledning har redan skett. På samma sätt som i andra länder i Europa. Det som återstår att se är hur stort skredet kommer att bli i det som är kvar i rörelsen? Den fråga som måste ställas vid kongressen nästa år är givetvis om socialdemokratiskt partiarbete och ideologi ska handla om att ”berika landet eller sig själv”!
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,

Business as usual, allt är ett enda Geschäft…

Publicerat av
6

I två dagar har vi i våra trakter haft ”planerade strömavbrott”. ”På grund av byte av rötskadade stolpar är vi nödsakade att avbryta spänningsleveranserna”, hette det i informationen som damp ner i brevlådan.

Det är sådant som händer på landet. På kvällskvisten kan man i god tid elda på i pannan, tappa upp dricksvatten och ställa in några rågade vattenhinkar på toa. Sedan är det bara att tidig morgonstund fylla på termosarna och vara tacksamma för nätleverantörens framsynthet. Vi vill inte ha oplanerade avbrott när nästa Gudrun drar in över Alefjäll.

.

.

Klipp från ”Norran” i går

För min egen del innebar det att en stor del av min kontakt med yttervärlden bröts och i går kväll när allt åter var som vanligt stod det helt plötsligt klart – på denna korta tid när jag varit bortkopplad – hade Sveriges politiska karta till en del ritats om.

Socialdemokraternas nya fyrspann i rikspolitiken: Stefan Löfven partiordförande, Carin Jämtin partisekreterare, Mikael Damberg gruppledare i riksdagen samt Magdalena Andersson ekonomisk taleskvinna i riksdagen, hade valt att presentera partiets höstbudget som en ”Affärsplan”. Inte som ett satirprogram i PI:s ”God morgon Världen”, utan på allvar…

”Jag har levt hela mitt vuxna liv med näringslivet och vet att när man är väldigt fokuserad då kallar man detta för en affärsplan”, ska Löfven ha svarat sina kritiker.
Själv har jag under åren haft en del sporadiska möten med en del av de chefer Löfven levt med. Under mitt vuxna liv vid Volvo Lastvagnar var jag i tjugo år gruppordförande för den ”tunga monteringen” vid först Lundbyverken och sedan Tuve. I det jobbet ingick ibland förhandlingar/informationsmöten där ledningen berättade om sina visioner. På 1980-talet hette det i Volvos policy att ”människan var i centrum”. Cheferna berättade om hur de såg på sin affärsverksamhet och sina idéer för framtiden. Den tidens Metall pratade samtidigt om ”Det goda arbetet” där vi skulle få mer att säga till om. I Metallarbetarförbundets stadgar hette det fortfarande ”att produktionen skulle socialiseras”.

.

.

På 1990-talet blev det i stället ”Kunden i centrum” och viktiga fackliga landvinningar började samtidigt rullas tillbaka. I det nya seklet blev det till sist snabba cash som gällde , vinsten sattes i centrum. Det var nu begreppet ”Affärsplan” blev modernt och nya eleganta sådana presenterades oavbrutet i fina bilder med hjälp PowerPoint. Det goda arbetet var borta och in kom bemanningsföretagen.

I affärsplanerna fanns de riktlinjer som vi alla skulle leva med, sa man. Vare sig vi monterade en dörr, delar av en motor eller kvitterade ut chefsbonusar i miljonklassen.

Vi hade faktiskt en chef, på väg upp i karriären, som berättade för oss metallare på större möten att han hade den viktiga ”Affärsplanen” på nattduksbordet. Runt fikaborden skojade man snabbt till det hela och sa att ”han säkert läste högt ur affärsplanen för sin unga, vackra hustru innan det var dags att släcka nattlampan”…

Löfven har sett hur direktörerna har gjort och vill nu gärna visa svenska folket att han också kan. Man kan skratta åt eländet – eller gråta. Karin Pettersson på ledarsidan i Aftonbladet var kritisk. Språkbruket är ”fånigt” och ”fattigt”. ”Konsultmumbojumbo”, dessutom var planen ”helt utan nyheter”. Men hon valde ändå att ta det ganska lättsamt och vill fortfarande tro att ”socialdemokraterna inte kompromissar med det som är viktigt på riktigt”. Allt kan inte ha blivit business eller ett enda geschäft.

Själv blir jag förbannad. Valet av ordet ”Affärsplan” – samt allt tal om att öka konkurrenskraften – är ingen tillfällighet utan bekräftar att socialdemokratin vill utplåna sin egen historiska identitet som en arbetarörelse. Stefan Löfven tycks efterhand ha slutat att vara en facklig företrädare. Han har till synes slukats av motparten och det är den rollen han vill fortsätta med som partiledare. ”Företagen är inga särintressen”, ”Man kan inte göra något åt vinster i välfärden”, säger han samtidigt som socialdemokraterna i Malmö skickar sin viktiga motion till kongressen 2013 att ”partiet ska verka för en icke-vinstprincip inom skola, vård och omsorg”.

.

.

Det var ingen affärsrörelse som växte fram

Fackföreningsrörelsen bildades för att upphäva konkurrensen mellan arbetare

Här stenhuggare i Hunnebostrand på marsch

I AB Volvos senaste nummer av sin koncerntidning Global Magazine (tryckt på tolv språk) berättar Huvudförhandlaren vid lokalavdelningen UAW 2069, Rick Reeves, om sin nyvunna insikt för arbetskamraterna i andra länder:

”Vi insåg att vi spelar i samma team; ledningen, facket och de anställda. Det är konkurrenterna som är fienden”.

I Sverige skulle det alltså vara Scania som är IF Metalls fiende. Även alla metallarbetarna.  Inte den egna motparten.

Kommer man fram till en sådan slutsats upphör egentligen hela meningen med en fackförening. Vad ska den vara bra för om den ändå spelar i samma lag som företagsledningen? Varför betala ett gäng med byråkrater som inte fyller någon egen funktion? Den historiska drivkraften för alla fackliga rörelser har varit att försöka upphäva konkurrensen mellan arbetare i det egna landet och internationellt.

.

.

Klipp från gårdagens hemsida Sveriges Radio Göteborg

Facklig solidaritet handlar även i dag

om att  upphäva konkurrensen mellan oss arbetare

.

Sak samma gäller givetvis för ett arbetarparti och en bredare arbetarrörelse. Har den ingen egen roll, ingen egen plan för framtiden, ingen egen identitet. Ja, om dess företrädare till och men pyntar sig genom att pråla med borgerlighetens marknadsideologi, vad gör den då för nytta? Är det inte lika bra att skrota det som är kvar. Helt enkelt en kostnadsbesparing för den affärsplan som ska gälla?

Ser till sist att AB Volvo i går valde att välja bort ordet ”affärsplan” i gårdagens pressmeddelande om bolagets nya besparingsprogram. Nu är det ”Strategi” som gäller! Frågan är om Löfven hänger med i svängarna?

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,GP3,AB1,