Tusentals miljarder i aktieägarnas fickor.

Året 2008 är snart över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?

Här följer del två av den text som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.

Del II

Missat första delen. Börja här: Del I

Innan vi går över till vad som väntar under det kommande året är det på sin plats att påminna om grunderna till finanskrisen. Det framställs gärna som att det inte finns tillräckligt med pengar och att bankerna därför stryper kreditgivningen. Men i själva verket är grunden till finansbubblan att det finns för mycket pengar som används på fel sätt. Reagans och Thatchers nyliberala motrevolution lyckades med vad den föresatte sig, nämligen att öka vinsterna på lönernas bekostnad. All statistik som publicerats av IMF, Eurostat och OECD visar att lönernas andel av BNP minskat i alla industriländer sedan början av 80-talet och fram till i dag. Det handlar om några procentenheter men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar som omfördelats från arbete till kapital. Enda undantaget i OECD är Belgien. Och den enda föklaringen till det är att i Belgien skyddas lönerna av en indexreglering som gruvarbetarna lyckades tillkämpa sig 1929. Sedan har indexregleringen införts för alla lönearbetare. Trots att indexeringen urholkats är den ändå ett någorlunda effektivt vapen för de arbetande. Något för LO att driva- indexreglerade löner.

Tusentals miljarder kronor omfördelades och hamnade i kapitalägares fickor. Det är förklaringen till att avstånden mellan rika och fattiga i alla länder tänjts ut, till bristningsgränsen i vissa fall. Men vad gjorde de som befann sig på « rätt » sida i omfördelningen? Innan dagens kris slog undan benen på alla nyliberala dogmer var det allmän « sanning » att vinsterna investerades av skötsamma entreprenörer som skapade jobb och alla tjänade i slutändan på att vissa blev rika som troll.

Men det var ingen « sanning ».I stället för att använda vinsterna till nyttiga investeringar i maskiner och infrastruktur letade sig lejonparten av vinsterna till den spekulativa karusellen i finanssfären. Där var de kortsiktiga utsikterna till ännu större vinster bättre än i den « verkliga » ekonomin med överproduktion i de flesta branscher och där det saknas tillräckligt attraktiva investeringsobjekt. Så det är den « verkliga » ekonomins svagheter som till att börja med förklarar finanssfärens elefantias och inte tvärtom. I ett andra steg är det sedan finanssfärens kris som skjuter den « verkliga » ekonomin i sank. Orsakssammanhangen är viktiga , därför att de visar att allt tal om kasinoekonomi och återgång till gammal hederlig kapitalism uppiffad med lite keynesianskt smink är en utopi. Obamas, Sarkozys,Merkels och Borgs attacker på oansvariga banker och fonder är mest prat för gallerierna och syftar inte till att reformera kapitalismen och ge den en human touch utan har som mål att rädda vad som räddas kan av den nyliberala globaliseringen, avregleringarna och den sociala nedrustningen.

Ett år har gått och det går nu att värdera två mer eller mindre teoretiska dispyter som präglat mycket av finanspressen. Dispyt ett. Vad var orsaken till den enorma prisökningen på olja och andra råvaror? Dispyt två. Skulle Kina och Indien ånga på som vanligt även om USA och EU gick in i en recession ?

Hur mycket finns det kvar i reserverna?

Priset på olja gick upp till 147 dollar per fat under sommaren innan det tog stopp och nu ligger det runt 40 dollar per fat efter ett otroligt ras på bara ett par månader. Samma sak har skett med andra råvaror även om svängarna inte varit lika yviga. När det bar iväg uppåt var den dominerande idén att Kinas och Indiens efterfrågan på olja och råvaror var den huvudsakliga drivkraften bakom prisuppgången. Till det sas det att « peak oil » nåtts och att nu var det dags att ställa in siktet på 200 dollar per fat. En liten minoritet ekonomer menade att den avgörande orsaken till fantasipriserna var ren spekulation. Efter bostadskraschen och det begynnande börsraset sökte sig enorma mängder spekulativt kapital till råvarumarknaderna i hopp att rida på de stigande priserna som spekulationen självt skapade. I dag finns det facit. Med oljepriset nere kring 40 dollar per fat kan vi med bestämdhet säga att det var nästan uteslutande spekulation som låg bakom prisökningen. Ingen vara som det inte råder akut brist på kan ha sådana prisvariationer på så kort tid om det inte ligger spekulation bakom. Under 2008 ökade dessutom inte oljekonsumtionen i världen och ändå dubblerades oljepriset innan det kraschade till dagens 40 dollar per fat.

Svaret på den andra frågan fanns på The Economists framsida den 13 december. « Kina och Indien – en story om sårbara ekonomier ». Kina och Indien är inte och kommer ännu under många år inte att bli de lokomtiv för världsekonomin som många ekonomer ansåg ännu för ett halvår sedan. Även om partihöjdarna i Kina gör allt för att hålla produktionen uppe slår nu recessionen snabbt igenom. Tusentals fabriker har redan stängt sina portar och hundratusentals arbetare har tvingats sätta sig på bussen hem till byn. Novembers siffror över exporten till USA och andra länder slog alla experter med häpnad. Exporten sjönk med 2.2 procent i november jämfört med november 2007. Det är första gången på 10 år som exporten minskar.

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,SDS1,SDS2,SDS3,AB1,

Andra bloggare:Svensson,Jinge,Esbati,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Indien, Recession, Depression, Kris, Olja,

Krisen alla såg, men ingen ville se.

Året 2008 är över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?

Här följer en krönika i tre delar som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.

Del I

I slutet av september 2007 började redan den amerikanska bostadsmarknaden falla samman. De så kallade subprimelånen visade sig vara just det många trodde- en finansbubbla som blåsts upp till bristningsgränsen. Smarta mäklare hade lånat ut pengar till husköp åt hundratusentals familjer som inte ens hade tillräckligt stora inkomster för att betala en hyreslägenhet. Men mäklarna behövde inte bekymra sig för riskerna eftersom investeringsbanker som Bear Stearns, Lehman Brothers och Citibank i sin tur köpte upp lånen för att packetera om dem till « värdepapper » som i sin tur såldes vidare till hugade spekulanter på en marknad som ingen snart visste hur den fungerade och vilka aktörer som satt inne med riskerna som uppenbarligen fanns med subprimelånen i första ledet.

Men i det finansiella pyramidbyggets uppgångsfas är det ingen som bekymrar sig över riskerna. Det är glada miner på alla fronter och giriga blickar kastas mot de hägrande vinsterna. Många såg krisen komma men ingen ville se den. Vinsterna som ännu fanns att göra var för stora. Men när sedan understa stenarna i pyramiden börjar spricka då sjunker mungiporna och girigheten går över i panik. Sälj, sälj, sälj. Alla försöker samtidigt att göra sig av med riskfyllda papper och  då går botten ur. Finanskrisen är ett faktum.

Om spekulation, finansbubblor och krascher kunde stanna i den finansiella sfären vore det inte mycket att bry sig om. De som tjänat stora pengar i uppgången förlorar dem i utförsbacken. Men det är tyvärr inte så det fungerar. I stället stryper banker, fonder och andra finansinstitut sin utlåning och den « verkliga ekonomin », industri och service, får inte längre tillgång till de dagliga krediter de behöver för att köpa råvaror, betala räkningar och löner. Det omedelbara resultatet blir avsked och nedläggningar. Miljontals arbetare förlorar sina arbeten.

Den internationella arbetsorganisationen ILO varnar i en nyligen publicerad rapport för allvarliga försämringar under 2009 för arbetare världen över.
-För världens 1,5 miljarder lönearbetare väntar hårda tider. Långsam eller negativ ekonomisk tillväxt, tillsammans med kraftigt fluktuerande matpriser och pris på energi, kommer många arbetares reallöner att minska, speciellt för hushåll med låga löner och för de fattiga. Men även medelklassen kommer att drabbas ordentligt, skriver ILOs chef Juan Somavia i rapporten.
ILO varnar för att den officiella arbetslösheten i världen kommer att nå 120 miljoner innan årets slut, upp 20 miljoner från dagens situation. Kom då ihåg att den ‘officiella ‘ arbetslösheten inte tar med de miljoner och åter miljoner som är undersysselsatta eller inte alls finns med på arbetsmarkanden därför att de tappat hoppet och inte längre söker ett arbete.
Rikemansklubben OECD i sin tur skriver på sin hemsida att innan 2010 kommer antalet arbetslösa i medlemsländerna att stiga från nuvarande 34 miljoner till 42 miljoner. Här gäller samma anmärkning som ovan vad gäller mörkertalen.

Bakom varje rubrik om avsked, omstrukturering eller nedläggning döljer sig individuella katastrofer för varje familj som drabbas. Allt ifrån ekonomiska svårigheter och sociala problem i länder där det ännu finns sociala skyddsnät som trots allt fungerar någorlunda, till länder där ett avsked innebär omedelbar ren misär och kanske svält. Men gemensamt för dem alla är att de inget har att göra med krisens orsaker och att de är de första att drabbas av krisens konsekvenser.

…fortsättning i morgon

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,Fokus,Dagens Arena,Sydsvenskan,

Andra bloggare:Svensson,Röda Malmö,Jinge,Ekonomikommentar,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Subprimes, Kris, USA, EU, BolÅn, Kina, Indien, Obama, Merkel, Sarkozy, Recession, Depression,

-En avskedskyss din fähund.

Så kan det gå när man i åtta år för en imperialistisk politik i syfte att lägga ett lands oljerikedomar under sitt ”beskydd”. I ett sista desperat försök att ge sitt presidentskap en värdig gloria reste George W Bush i går till Irak för att tillsammans med knähunden Maliki skriva under det säkerhetsavtal med Irak som ger USA rätt att stanna i Irak på obestämd tid.

Knähunden Maliki gör sitt bästa för att skydda husse.

Under en hastigt improviserad presskonferens kunde en journalist inte avstå från att visa sin avsky för yankeen på besök och slängde först en av sina skor mot den gode Georges huvud snabbt följd av den andra skon.

-En avskedskyss till en fähund, ropade den inspirerade journalisten som fick tillbringa resten av dagen i finkan.

Vilken tur för Bush att han inte hade tillgång till samma bomber som USA. Nu kom George undan helskinnad. Lite stänk av fotsvett fick han dock stå ut med.

I media: DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Irak, Bush, Maliki, Olja

Kungen ett opium för folket

Kungen Bhumibol Adulyadj

Den politiska krisen i Thailand har försvunnit från tidningarnas förstasidor i takt med att strandsatta turister lämnat landat. Men att ockupationen av flygfälten är över har inte speciellt underlättat för den härskande eliten att tillsätta en ny premiärminister och en ny regering.

Två borgerliga block står öga mot öga, beredda till nästa slag under bältet för att snappa åt sig regeringsmakten. Det gula, öppet anti-demokratiska, PAD utgjorde en liten minoritet i parlamentet innan förra månadens kris. PADs styrka fanns på gatorna, eftersom de hade ett stöd i det tysta från militären och därmed indirekt kungahuset. De kunde ostraffat göra vad de ville, vilket de också gjorde. I tre månader ockuperade de regeringsbyggnaden i Bangkok. Regeringen kunde inget göra och flyttade snällt till en annan stad och andra lokaler. Det är svårt att tänka sig något sådant hända i ett annat land.

Foto: Ronn Aldaman

Den nu upplösta regeringen, som leddes av Peoples Power Party (PPP) tillsammans med tre andra koalitionspartners, har sin styrka i det folkliga stödet. Det råder ingen tvekan om att ett nyval skulle ge en ny majoritet till Puea Thai Party (PPP i ny skepnad) och dess allianspartners. PTP har likt PAD krävt att perlamentet samlas för att välja en ny premiärminister.  PAD tror uppenbarligen att racet inte ännu är kört.

Men trots det är det ingen som föreslår nyval. I stället kohandlas det öppet och ogenerat i maktens korridorer. PAD som krävt att parlamentet ska samlas för att tillsätta Abhisit Vejjajiva från PAD till premiärministerposten hävdade att de hade 260 siganturer av parlamentets ledamöter,  nog för att bilda egen majoritet. Men på listan fanns bara 240 namn. PAD skyller på PTP och anklagar dem för att med pengar, gåvor och löften om ministerposter köpa tillbaka ledamöter som hoppade av från regeringsblocket efter konstitutionsdomstolens beslut att upplösa regeringspartierna.

Vad de glömmer att förklara är vilka summor, mutor och löften som fick samma ledamöter att lämna regeringsblocket till att börja med.

Ledare från PAD

Det verkar troligt att val av ny premiärminister sker innan årsskiftet. Utgången däremot verkar helt osäker. Säkert är att om maktvakuumet består under längre tid kan militären ingripa för att tvinga fram ett riggat nyval. Men det verkar inte vara aktuellt just nu. Svårigheterna att garantera en majoritet är antagligen stora och militärledningen vill inte upprepa experimentet för två år sedan då ett nyval ledde till återval av PPPs ledare Thaksin.

Att kungahuset spelar en viktig roll i den aktuella ekvationen inser alla. Problemet för varje politiker i landet är att Kungens ställning är oantastbar.  Thailand har världens tuffaste lag majestätsbrott. Att bara antyda ett Kungen begått ett fel kan leda till 15 års fängelse. Alla som har audiens med Kungen måste närma sig honom nästan krypande på alla fyra.

Ändå är det klart att Kungen bakom sin formella neutralitet stöder militären och de ledande fraktionerna av Bangkoks elit, som i sin tur stöder PAD. Ett par exempel visar tydligt att militären och kungahuset håller PAD under armarna.

-PAD kunde helt obehindrat ockupera Bangkoks flygplatser utan att ett enda seriöst försök att få bort dem gjordes av regeringen. Vare sig armé eller polis var beredda att verkställa en evakueringsorder från regeringen.

-PADs gula aktivister kunde ockupera regeringsbyggnaden i tre månader utan ingrepp från polismakten. Där stal de bland annat sekretesstämplat material från regeringsarkiven.

-Drottningen närvarade när en kvinna från PAD begravdes efter att ha dött av poilisens tårgas. Drottningen kallade henne ”nationell hjälte”. De personer som dödades av PADs väpnade garden begravdes däremot utan vidare ceremonier.

I veckan hände något som visar hur lagen om majestätsbrott fungerar. Den brittiska finanstidningen The Economist publicerade i sitt senaste nummer (The Economist) en avslöjande och hård kritik av majestätets roll, historiskt och i den aktuella krisen. Som parantes kan jag säga att The Economist överdriver oppositionen mot Kungens ställning. Det finns tyvärr ingen sådan opposition av betydelse.

Censuren lät inte vänta på sig. Specialpolis gjorde ett « vänskapligt besök » hos distributören Asia Books som snabbt beslutade att inte sälja veckans The Economist i Thailand. Vi bevittnar en sorts modern inkvisition. Är man följsam och lydig slipper man undan obehagliga konsekvenser. Thailands media använder det receptet till hundra procent och tillsammans med den strikta användningen av lagen om majestätsbrott ger det eliten ett stadigt grepp över landets fattiga befolkning som ser Kungen som en Gud och har porträtt av honom i varje rum, utan att kunna se hur han utgör en viktig del i förtryckarsystemet. Tala om opium för folket.

Andra bloggare: Jinge,

I media: SVD1,DN1,SVD2,SVD3,Sydsvenskan1,Sydsvenskan2,

Läs även andra bloggares åsikter om Thailand, Kungen, Bangkok, PPP, PAD, Thaksin

Ett riktigt hundliv

Jag heter Elsie och bor i Belgien.

Här ser du mig fullvuxen. Jag fyller snart tre år. Men det började med att jag var riktigt liten.

När jag vara bara tre månader gammal var det svårt att hålla tungan i styr. Jag sov sexton timmar om dagen och resten busade jag.

Då lärde jag mig att gilla pinnar. Husse säger att alla labradorer bär omkring på pinnar. Han snackar något om gener.

Jag lärde mig också att simma. Vet du vad? Jag har simhud mellan tårna…

…så jag kan leka u-båt och hämta upp stenar från botten i min lilla å som rinner genom byn Houyet strax söder om staden Dinant vars mest kända personlighet är Adolph Sax. Just det, han som uppfann saxofonen.

Men fy vad man blir blöt.

Första gången jag var till kusten vid Ostende då drack jag saltvatten och fick diarré. Det var inte roligt. Husse stuvade in mig i baksätet och vi åkte hem.

Ibland blir det utflykt med matte på ardenska höjder och i dalgångar. Där finns det andra huvudlösa fyrfotingar.

…och ibland blir det utflykt med husse. Men då måste jag sitta fint. Det var han som tog mig till skolan varje vecka i ett helt år.

När jag vilar på mina kuddar skiner solen ibland in genom ytterdörren. Mums.

Till Jul fyller jag tre år. Det ska firas med ett hekto köttfärs .

Jag kommer tillbaka nästa år och berättar om alla nya hyss jag lärt mig.

Gott Nytt Hundår

I media: DN1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Hundar, Labrador, Hundraser,

En värld i kapitalets smak

Om du vill veta hur vårt samhälle skulle se ut om kapitalägarna fick fria händer att lagstifta och regera helt i ensamt majestät då ska du ta en titt på den lilla ön Jersey i engelska kanalen bara två mil från franska kusten.

Jersey är ett tillhåll för skattesmitare och banker som vill undgå insyn i sina affärer, det vill säga alla banker. Varenda ”respektabel” bank i Europa har en eller flera filialer på ön. Där kan de verka i skymundan och flytta kapital världen över med blixtens hastighet, spekulera i olja, gas och andra råvaror, köpa och sälja finanspapper världen över.

Men vid sidan av de rent affärsmässiga sidorna av skatteparadisets vardag är det värt att ta sig en titt på hur ön styrs politiskt. Det råder en total symbios mellan finansens topp och regeringskansliet. Det är helt enkelt samma personer. Sex av regringens tio ministrar är miljardärer. Ensamma sitter de på makten och driver en nyliberalistisk drömpolitik.

-Skatten är omvänt progressiv med en inkomstskatt på 20 procent för alla förutom för de rika som betalar 20 procent på de första 500 000 punden och sedan allt mindre ju mer de tjänar.  Ofta slutar det med att de betalar noll procent i utbyte mot en fast avgift på 100 000 brittiska pund per år. Alltså fickpengar för de miljardärer det handlar om.

-Invandrad arbetskraft delas in i två kategorier. Dels de ”kvalificerade” som till hundra procent arbetar i finanssvängen. De har inga problem att integrera sig i det lilla ö-samhället eller att betala en lägenhet med hyror som aldrig ligger under 15 000 kronor i månaden.

-De ”okvalificerade” som alltså städar, diskar, lagar mat, eller är anställd i något annat manuellt arbete tjänar inte nog för att hyra en lägenhet utan bor i baracker. För att bli medborgare måste en ”okvalificerad” arbeta minst tolv år på ön. Målet med den lagen är naturligtvis att de ”okvalificerade” ska åka hem innan de tolv åren gått.

-Fackföreningar är i praktiken förbjudna i den privata sektorn eftersom ett försök att organisera sig riskerar att sluta med ett omedelbart avsked.

-För det finns ingen upsägningstid på ön. Arbetare kan avskedas på stående fot utan ersättning och ingen a-kassa , eftersom det inte finns någon.

-Pressen ligger i händerna på miljardärerna. Det finns ingen organiserad opposition. Rädslan för att hamna i miljardärernas onåd är stor.

Så ser det ut där finansherrarna kan styra som de vill utan att ta hänsyn till den allmänna opinionen, fackföreningar och politiska partier.

Allt detta bara för en enda sak. Att slippa ifrån skatt på de miljarder i vinster som samlas i Jersey och andra skatteparadis.

Därför är det också ett centralt krav i varje radikalt program att omedelbart stänga skatteparadisen.

I media: DN1,SVD1,AB1,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jersey, Skatteparadis,

USAs ekonomi djupdyker

I går publicerades den med oro väntade statistiken över utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden. Det är värre än någon tänkt sig. Alla prognoser smulades i bitar. Över en halv miljoin, 533 000, blev arbetslösa i november månad. Den officiella arbetslösheten steg därför från 6,5 procent till 6,7 procent. Bara 0,2 procent kan man väl inte göra så stora rubriker av ?

Men verkligheten bakom bråkdelarna är mycket mörk. För anledningen till att ökningen bara blev 0,2 procent beror på att de som räknas in i arbetsstyrkan minskade med 637 000 personer. Vad göms bakom siffrorna ? Jo det är helt enkelt personer som lämnat arbetsmarknaden, det vill säga före detta anställda som tappat hoppet och inte längre söker ett arbete. Då försvinner man ur statistiken som förbättras däför att situationen försämras.

Men det är inte slut på misären. Antalet personer som arbetar halvtid men som söker en heltid ökade i sin tur med 621 000 vilket höjde den så kallade undersysselsättningen från 8 procent i oktober till 12,5 procent i november, den högsta siffran sedan 1994 då statistiken över undersysselsättning började publiceras.

Köerna av arbetslösa växer snabbt

Enligt gängse definitioner befinner sig USA i recession sedan december 2007 då BNP visade upp en svag minskning på 0,3 procent. Enligt preliminära siffror sjönk BNP med över 4 procent på årsbasis i november. Det är helt uppenbart att 2009 blir det svartaste året för den amerikanska arbetarklassen sedan trettitalets depression.

Den fruktade nedåtgående spiralen accellerar och det bästa Barack Obama kan hoppas uppnå med sitt stimulanspaket är att bromsa utförsåkningen.

I media: SVD1,SVD2,AB,DN,Sydsvenskan,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Arbetslöshet, Depression, Recession,

Ingen grön ekonomi utan profit

Förenta Nationernas program för miljön anser att dagens ekonomiska kris öppnar vägen för ett « initiativ för en grön ekonomi ». Chefen för FN-programmet, Achim Steiner, lanserade « initiativet » i slutet av oktober och utnämnde den indiska ekonomen Pavan Sukhdev till ansvarig för att visa att « initiativet » kan bli en källa till tillväxt.

– Dagens ekonomiska modell har nått sin yttersta gräns både vad gäller att förbättra livsvillkoren för de fattigaste i världen och det ekologiska tryck vi kan utsätta vår planet för, säger Pavan Sukhdev.

Fantastiskt klarsynt. Men det är inte allt. Klarsyntheten gäller också vad som motiverar de rika.

– Men mina kunder investerar bara om det finns utsikt för profiter och det kommer inte att ändras, säger Sukhdev som också arbetar för Deutsche Bank.

Läs en gång till. Om det inte går att ta hem profiter på omvandlingen till en grön kapitalism, då får det vara. Kan det sägas tydligare att kapitalismen inte för ett ögonblick bryr sig om grön produktion om inte profiten följer efter.

För FNs utredare, Pavan Sukhdev, behöver därför allt prissättas. Själva livet ska prissättas, naturen, luften vi andas, vattnet vi dricker och allt annat vi njuter av i vår tunna biosfär.

Den gröna ekonomin kräver att ett pris sätts på naturen självt och allt den ger oss.

– Utan ett pris på naturen, kan vi inte ta med kostnaden för naturens kapital och dess destruktion i våra resonemang, säger Sukhdev med en självklarhet som ger kalla kårar utefter ryggen. Vad han pratar om är att sätta ett pris på livet självt. Ett pris på livet som likt koldioxid kanske ska köpas och säljas på en marknad. För om det krävs ett pris på naturen, och därmed livet, är det för att en marknad ska kunna ange dess « värde ». Varför annars sätta ett pris på något ?

Den ekonomiska modellen har kanske nått sin yttersta gräns. Den nyliberala ideologins överstepräster har däremot redan överskridit alla moraliska gränser.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,ETC,Sydsvenskan,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Klimatblogg,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grön ekonomi, FN, Biosfär,

De fällde en demokratiskt vald regering Ockupationen av Bangkoks två flygplatser är över. Men den politiska krisen är långt ifrån över. Efter Konstitutionsdomstolens beslut att upplösa regeringspartierna skulle Kungen tala i dag på sin 81-årsdag och sedan skulle parlamentet samlas den 8 december för att tillsätta en ny regering, men båda evenamngen är uppskjutna till obestämt datum. Spekulationerna om Kungens hälsa startade omedelbart eftersom det aldrig hänt förr att han inte talat till nationen på födelsedagen. Ur vilka partier den nya regeringens ministrar kommer att tas är oklart. De upplösta partierna har egen majoritet i parlamentet och hur militären och PAD ska undvika att det bildas en ny regering baserad på medlemmar ur dessa partier är det svårt att se. Kanske Kungen kommer att uppmana till att det bildas en nationell samlingsregregering. I så fall blir det så. För ingen i Thailand vågar gå emot Kungens önskningar.

Foto. Ronn Aldaman

Vill du komma i kontakt med Ronn för foton från Thailand skriv till benny.asman1@gmail.com

Någon riktig ”final showdown” blev det aldrig.

Organisatörerna av ockupationen var inte vänliga mot amatörfotografer

Ingen risk att bli störd av ankommande turister

Att komma in var inte lätt

Ankomsthallens golv fick duga till tuppluren

Även äldre lockas med till det anti-demokratiska PADs gula gäng

Det fanns de som inte ville bli igenkända

Och andra som visade musklerna

I media: SVD1,SVD2,ETC,DN1,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Thailand, PPP, PAD,

Den negativa tillväxtens politiska kollaps

Socialistiska Partiet antog vid sin kongress i november en Klimatresolution som ger vägledning i kampen för att rädda vår planets biosfär. Ett par citat visar resolutionens inriktning och ger en möjlighet att med dagens djupa ekonomiska kris som bakgrund göra en värdering av den ideologiska strömning inom miljörörelsen som står för en så kallad negativ tillväxt.

I resolutionens paragraf tre läser vi :

. » Det som är logiska och nödvändiga beslut under kapitalismen är skadligt och ohållbart för samhället och naturen. Med den globala uppvärmningen och dess effekter kommer det nuvarande systemet, baserat enbart på vinstjakt, idag i motsättning till biosfären och mänsklighetens fysiska livsvillkor. För att kunna göra produktionen klimatneutral och resurshushållande krävs att de enskilda besluten underordnas samhällets och naturens behov och inte vinstbehovet. För att detta skall kunna ske demokratiskt kan makten över produktionen inte ligga hos enskilda kapitalister, utan måste omvandlas till demokratiskt styrd gemensam samhällsegendom. »

Och i paragraf femton följer :

« Dagens ohållbara förbrukning av resurser är dock inte främst ett resultat av att människors krav på ökad konsumtion. Drivkraften är istället kapitalismens jakt på ökad vinst. En väsentlig del av konsumtionen är dessutom sådant som inte på något sätt höjer levnadsstandarden, till exempel de jättelika militärutgifterna, de ständigt ökande transporterna av likvärdiga varor världen runt eller långa resor till jobb och vardagsbestyr. Som socialister måste vi vara tydliga med att de rika ska vara de som skall spara mest och göra den största omställningen i en ekologiskt betingad övergång till ett energisparande samhälle. Arbetarklassen skall inte stå tillbaka en millimeter gentemot kapitalägarna, utan måste vara den klass som tjänar mest och förlorar minst på omställningen till ett energisnålare samhälle. »

Detta är också min syn på klimatkampens betydelse, inom vilka ramar och under vilka förutsättningar den måste utkämpas. Men det finns andra uppfattningar om miljökampen jag inte alls delar.

Det finns en idé som delas av inte så få i miljörörelsen och som står för följande resonemang. Klimatförändringen är ett så stort hot mot hela mänsklighetens överlevnad att dess bekämpning måste ta överhanden och prioriteras i förhållande till alla andra sociala och ekonomiska problem. Det är den överflödiga konsumtionen av varor, som förbrukar mer än vad jordens resurser tillåter, som måste ändras. Den ekonomiska tillväxten måste vändas till en negativ tillväxt. Annars finns det ingen lösning på förstörelsen av biosfären. Var och en i den industrialiserade världen måste minska sin konsumtion av varor och därmed fossila bränslen. Tyvärr innebär det att också den lilla individen i samhället drabbas materiellt. Men det spelar ingen större roll för en verklig levnadsstandard behöver inte och ska inte räknas i prylar. Om alla drar sitt strå till stacken så ligger lösningen inom räckhåll.

Dessa idéer finns bland de av miljöpartiets medlemmar som ännu bryr sig om miljön. Men de finns representerade också i den inom- liksom den utomparlamentariska vänstern

Det är naturligtvis en enkel lösning och bestickande argument men som inte en enda gång ställer frågan om det numera allenarådande ekonomiska systemet, kapitalismens ständiga jakt på mer profiter, kan anpassa sig till eller tvingas att anpassa sig till den « negativa tillväxtens » recept. Om systemet kan överleva en « negativ tillväxt » eller inte är ett problem som linjens förspråkare inte ställer. Men som i många ideologiska stridsfrågor är det till slut « verkligheten » som brutalt griper in och skingrar förvirringens ridåer.

Krisen med stort K knackar nu på dörren. Inte sen trettitalets katastrof har det knakat så hårt i fogarna som i dag. Effekterna av den finansiella sfärens kollaps har inte ännu slagit full ut i den « verkliga ekonomin », den som du arbetar i för att tjäna ett levebröd som ofta äts utan allt för tjockt pålägg.

Ändå haglar redan varslen på arbetsplatserna över hela världen från Sandviken till Shanghai. Tiotals miljoner är på väg att förlora sina arbeten och sälla sig till de cirka hundra miljoner som redan saknar arbete. I land efter land faller ekonomin in i en « negativ tillväxt », en djup recession.

Klang och jubelspel.

-Försäljningen av bilar har gått ner med 20-40 procent beroende på vilket märke och vilket land vi talar om. Tiotusentals bilarbetare kommer att få ställa in sig i arbetslöshetskön.

-Stora köpcentra världen över gnäller och klagar på sänkt omsättning på inte så få procent.

-Antalet resenärer med flyg och båt går ner drastiskt.

-Konsumtionen av råvaror sjunker snabbt i takt med att recessionen breder ut sig.

-Produktionen av stål, aluminium och andra byggnadsmaterial sjunker i sin tur. Europas största stålfabrikant, Alcelor-Mittal, stänger flera anläggningar på obestämd tid.

Sarkozy manar Arcelor att ge de anställda en gest.

Äntligen lite negativ tillväxt. Konsumtionen av prylar och onödiga resor minskar. Det finns hopp för biosfären. Om det ändå vore så. Men tyvärr. De långsiktiga effekterna av krisen kan tyvärr få motsatt betydelse för biosfären och det av flera orsaker.

Vad vi står inför är varken klang eller jubelspel. Fattiga och hårt arbetande människor världen över drabbas hårt. Däremot har varken privata jetresor eller lyxkonsumtionen berörts. För de rika finns det ingen recession och inget bekymmer om lägre inkomster. Det är här den « negativa tillväxtens » anhängare kör huvudet i väggen. Det finns nämligen ingen « negativ tillväxt » inom ramarna för den kapitalistiska världsmarknaden som inte stöter ut miljoner i misär och håller de rika bakom ryggen. Den kapitalistiska ekonomin kan helt enkelt inte fungera med negativ tillväxt. Eller rättare sagt den kan inte fungera under negativ tillväxt utan att miljontals arbetande människor får betala ett högt pris för de minskade profiterna, med allt från svält och misär i fattiga länder, till sänkta löner, sämre sjukkassor och till svåra dagar i arbetslöshet och hopplöshet här hemma. På den här bloggen kallar vi oss för utopister. Men vi gör det med en glimt i ögat. De som däremot tror att en grön kapitalism är möjlig är de verkliga utopisterna. De inser att den kanske behöver tvingas till att bli grön, men det ses som en möjlig väg framåt.

Endera är en grön kapitalism en utopi eller om den blir verklighet kommer det att ske till ett så högt socialt pris att människorna kommer att göra revolt mot klimatkampen. Det är ju inte precis det resultat som vi vill uppnå. Varför revolt ? Därför att de fattigaste och de mest hotade i omvandlingen till en grön kapitalism kommer att se den som orsaken till deras arbetslöshet, deras sänkta levnadsstandard och den allmänna försämring de drabbas av.

Kolgruvorna i Polen kan läggas ned och kapitalet flytta till andra sektorer. Men de tiotusentals gruvarbetarna kommer inte att erbjudas en plan för alternativ produktion som räddar deras jobb. De kommer att invadera Krakows och Warszawas gator och krossa allt i sin väg och det med rätta.

Förklara för de hundratusentals bilarbetarna världen över att tyvärr måste vi sluta tillverka bilar för de förstör biosfären, utan att presentera en plan för alternativ produktion och snälla arbetare i Detroit och Göteborg kanske också krossar allt i sin väg. Också med rätta.

Ingen kan föra en effektiv kamp mot klimathotet mot den stora majoritetens vilja. Det är den « negativa tillväxtens » största problem och till vilket dess anhängare bara rycker på axlarna och säger sorry. För att komma undan det problemet säger man att tillväxt och utveckling inte är samma sak. Helt riktigt. Det är tillväxt när det byggs ett nytt köpcentra fem mil in i skogen. Men ska vi kalla det utveckling ? Nej, självfallet inte. Men problemet är att kapitalismen inte kan leva utan tillväxt. Den skiter i utvecklingen. Den måste ha tillväxt. När den som nu tvingas funger under negativ tillväxt blir den i det närmaste barbarisk. Alla konsekvenser av krisen lastas över på den arbetande befolknigens axlar.

Varje förslag om negativ tillväxt och sänkt konsumtion i allmänhet, som inte tar hänsyn till hur majoriteten ser på dessa förslag och som inte säger klart ut att en plan för hushållning av våra resurser, för en rättvis och samhälleligt nyttig produktion är helt oförenlig med den kapitalistiska ekonomins profitjakt, blir ett slag i luften som inte för klimatkampen en millimeter vidare.

I media:SVD1,SVD2,ETC,DN1,SVD3,Dagens Arena,Dagens Arbete,DalaDemokraten,Sydsvenskan,

Andra bloggare:Svensson,Jinge,Motvallsblogg,Mullvaden,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimatkamp, Negativ tillväxt, Miljöpartiet, Socialistiska Partiet