Den borgerliga mitten är död i Frankrike.

.

Den franska veckotidskriften Le Nouvel Observateur publicerade häromdagen en valenkät som ställde frågan vilka kandidater man tänkte rösta på om presidentvalet hölls i dag. Enkätens mål är att visa på hur många röster olika tänkbara kandidater får utifrån vilken kandidat Socialistpartiet ställer upp med i första valomgången.

.

Om inget oförutsett inträffar är Olivier Besancenot NPAs presidentkandidat 2012.

.

I korstabellen nedan ser vi hur många procent som tänker rösta på exempelvis NPAs Olivier Besancenot om SP ställer upp med Ségolène Royal, Strauss-Kahn eller Martin Aubry eller någon annan kandidat.

Röstintentioner inför presidentvalet 2012

Socialistpartiets kandidater från vänter till höger; Martine Aubry, Ségolène Royal, François Holland,

Dominiqu Strauss-Kahn och Arnaud Montebourg

Så här läser du tabellen; Olivier Besancenot får 7 % om Martine Aubry är Socialistpartiets kandidat i första valomgången och 8 % om det är Ségolène Royal.

.

Vad som verkligen slår i den här undersökningen är att det inte längre finns en borgerlig mittenfåra i fransk politik. Till höger dominerar Sarkozys UMP och tillsammans med Nationalfrontens Marine Le Pen har detta block höger/extremhöger kring 40 procent.

Socialistpartiet och den yttersta vänstern får strax över 42-43 procent om Socialistpartiets kandidat är Srauss-Kahn, nuvarande chefen för IMF, men bara 36-37 procent om Ségolène Royal är SPs kandidat.

I den borgerliga mitten får varje kandidat mindre än den yttersta vänsterns kandidater. Och mellan yttersta vänsterns två tänkbara kandidater Olivier Besancenot och Vänsterpartiets Jean-Luc Melenchon är det jämnt, 6-8 procent. Tillsammans med Nathalie Arthaud från Lutte Ouvrier får den yttersta vänstern nästan lika många röster som Nationalfrontens Marine Le Pen. Det är i sig ett sensationellt utslag i undersökningen.

Det är också sensationellt att Nicolas Sarkozy hamnar på eller under 25 procent i alla kombinationer. Utan nationalfrontens röster i andra och avgörande valomgången är racet kört för Sarkozy. Och att Marine Le Pen skulle uppmana sina anhängare att rösta på Sarkozy är helt uteslutet.

.

För Marine Le Pen är en allians mellan höger och extremhöger utesluten.

.

Nu hålls inte valet förrän i maj nästa år så mycket kan ännu hända. Men om det vore val i dag är det här ett resultat som speglar regimens kris. En kris som började med de enorma protesterna mot pensionsreformen i höstas och sedan gått från kris till kris i utrikespolitiken med olika ministrars mingel med Ben Ali och Mubarak.

.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Besancenot, Melenchon, Marine Le Pen, Höger, Vänster, NPA, Sarkozy, Royal, Aubry

Orientexpressen.

.

Likt Agatha Christies klassiker Orientexpressen rusar den arabiska revolutionen fram över arabisk mark som om den hade en tajt tidtabell att följa. Passagerarna hinner knappt sätta sig till rätta innan nya kliver på.

De som saknar biljett till slutstationen ombeds vänligen att kliva av och alla fripassagerare kastas av utan minsta tvekan. I går klev nya passagerare på i sultanatet Oman medan expresståget gjorde en avstickare. Tyvärr kostade det sex frihetskämpar livet då regimens poliser inte tvekade att döda för att hindra den demokratiskt sociala revolutionen från att stanna upp i hamnstaden Sohar.

De tusentals demonstranter som samlats på stadens torg krävde politiska friheter, arbete åt ungdomen och bättre löner. Landets sultan Qaboos bin Said, som suttit vid makten i 40 år, försökte omedelbart kyla ned expresstågets upphettade ångmaskin och annonserade att 50 000 nya jobb ska skapas omedelbart och att alla arbetslösa ska ersättas med 386 amerikanska dollar i månaden. Om de snabba eftergifterna ska räcka till för att kyla av maskinen eller om det ska gå som vid alla andra anhalter under den arabiska rundturen återstår att se.

Fripassagerare åker som sagt av utan pardon. I går kastades Muhammed Ghannochi av i Tunis. Ben Alis gamle trotjänare kunde inte längre stå emot demonstranternas krav på utrensning av alla reliker från despotins epok. Ghannouchi försökte att med alla sorts eftergifter blidka revolutionen och gjorde stora eftergifter för att kunna behålla det viktigaste – statsrodret. Men enough är enough som den arabiska ungdomen lärt sig att både uttala och stava till.

.

Den gamle räven Muhammed Ghannouchi lyckades hålla sig kvar i regeringen i sex veckor.

.

In kommer nu i stället Béji Caïd Essebsi, en gammal trotjänare från president Bourguibas epok, . Ännu en relik från en gången tid även om Essebsi inte är insyltad i Ben Alis familjediktatur. Om han ska lyckas sitta kvar mer än några veckor krävs det konkreta åtgärder för att rensa den tunisiska staten från alla korrupta personer ur Ben Alis parti RCD som ännu sitter på höga poster runt om i landet.

Hur ser Orientexpressens färdplan ut? Ingen vet. Det är en resa i zig-zag där varje stopp är mer eller mindre oväntat. Ändå verkar ångan nu vara uppe i det tryck som kommer att krävas för att ånga in på centralstationen i Tripoli. Det finns en passagerare att hämta upp där. Inte för en resa i första klass utan som fånge i tågets kollager. Muammar Khaddafis brutala välde verkar närma sig sina sista dagar.

Oppositionen har redan organiserat en provisorisk regering i de östra delarna av landet och fäste efter fäste faller i oppositionens händer. I går togs den viktiga flygplatsen utanför Benghazi över av rebellerna och snart är Khaddafis familj och privatmilis isolerade till Tripolis centrala delar. Oppositionen i Benghazi säger att den inte vill se ett militärt ingripande från Natos sida. Det är en hållning som vi alla bör stödja.

.

Revolutionens ansikte.

.

Natogeneraler i Tripoli kommer att ha en enda uppgift – undvika ett ”maktvakuum” som det kallas i finare kretsar, det vill säga garantera att oljans flöde till utlandet inte sätts i fara eller hamnar i händerna på politiska krafter som inte vill fortsätta att lyda under Washington och Bryssel.

Lyckas Orientexpressen stanna upp i Tripoli då blir det fest och jubel i många dagar. Det är det verkligen värt. Så stora offer för att göra sig av med en tyrann av värsta sorten kräver både tid till sorg över de döda och till firande av den vunna friheten.

.

Hur många dagar till innan Orientexpressen kan flaggas in i Tripoli?

.

Men sedan bär färden vidare. Det finns stationer att besöka i Alger, Rabat och Damaskus. När rundturen en dag är över kommer vi att leva i en värld där det påstådda hotet från den arabiska världen inte längre kan ursäkta Imperiets ”krig mot terrorismen” och  låta Israel brösta sig som ”den enda demokratin” i regionen. Tvärtom kommer den sionistiska statens rasistiska ockupationspolitik att framstå för vad den just är – ett kolonialt erövringskrig mot det palestinska folket.

Leve Orientexpressen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVD4,SVT1,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Orientexpressen, Libyen, Revolution, Oman, Khaddafi

En enad arabisk nation ?

.

I går demonstrerade hundratusentals människor i hela den arabiska världen. Från Irak, via Jordanien, över Jemen, tillbaka till Tahrirtorget i Kairo, i Bahrain, än en gång i Tunisien och till sist men inte minst i hela Libyen. Det är första dagen sedan revolutionens början den 17 december i Sidi Bouzid som demonstrationer ägde rum samtidigt i hela den arabisktalande världen.

En våg av människor kräver rättvisa, värdighet, frihet och demokrati. Inget mindre och inget mer, för tillfället. Kraven varierar från land till land, men grunden är detsamma, – ned med tyrannerna, slut på förtrycket, stopp på korruptionen och respekt för den arbetande människan.

.

Ska regionens revolutioner sluta i en enad arabisk nation?

.

Vi ser demonstrationer i alla arabiska nationer. Ser vi också en arabisk nation? Är detta början till uppkomsten av en enad arabisk nation, en nation som river ner de gränser som till stor del drogs upp med linjal av de forna kolonialmakterna? Det är en fråga som revolutionens utbredning över hela regionen ställer och som det inte finns något svar på ännu. Redan för femtio år sedan reste arabiska socialister parollen om ett Förenat Socialistisk Arabien.

I går var en jäktig dag. Det var svårt att följa alla protester som pågick samtidigt. Libyen stod i centrum för medias intresse främst för att väst i FN och Bryssel diskuterar sanktioner mot Khaddafi och hans familj. Vita Huset har redan beslutat frysa familjens tillgångar i USA. Men den centrala frågan som media reser är om Nato ska ingripa militärt mot galningen i Tripoli för att hindra en fortsatt slakt av huvudstadens befolkning.

.

Libyen är inte i behov av Natos ”humanitära bomber”

.

Alla som ärligt stödjer det libyiska folkets försök att störta diktaturen måste kraftigt ta avstånd från alla planer på att skicka Natotrupper till landet. Det är inte Obama, Sarkozy eller Carl Bildt som kan befria Libyen från Khaddafi. Det behövs ingen Natogeneral som guvernör i Tripoli. Vi har redan sett vad amerikanska generaler lyckats med i Irak. Natos uppgift vid en militär invasion blir att säkra att landets enorma oljetillgångar inte hamnar i fel händer. Är det någon som verkligen tror att Obama, Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi och Bildt plötsligt fått dåliga samveten och blöder för folkets ve och väl? I decennier har dessa ledare hållit arabvärldens tyranner under armarna och försett dem med de vapen de nu vänder mot sina egna medborgare. Ska vi på nytt serveras absurda ursäkter för ”humanitära bombningar”? Nej tack. Låt den libyiska revolutionen ta hand om sin egen tyrann. Han kommer att möta det öde han förtjänar.

.

Där han kommer att sluta sina dagar behöver han inte sin kvinnliga livvakt.

.

I går kunde vi se tiotusentals irakier, sunni som shia, resa sig mot regeringens totala oförmåga att möta befolkningens krav på elementära nödvändigheter som elektricitet och annan kommunal service. Allt som kommit ut av USAs invasion av landet är en regering som är minst lika korrumperad som Saddams tyranni med skillnaden att sekteristiska shiter ersatt sunnitisk sekterism. Ett ödets ironi över Georg W. Bushs och Tony Blairs korståg i österled.  Nu skjuter Malikis regering skarpt mot sina egna medborgare. I går dödades minst tio demonstranter i Bagdad, Mosul och Ramadi bara för att de visade sitt missnöje med den inkompetenta regeringens agerande.

Trots medias fokus på Libyen var kanske demonstrationerna i Tunisien och Egypten det viktigaste som hände i går. Hundratusentals demonstranter visade i går att ryktet om den tunisiska revolutionens död är betydligt överdrivet. Det var faktiskt den största demonstrationen sedan Ben Alis fall.

.

I går hölls den största demonstrationen i Tunis sedan ben Alis fall den 14 januari.

.

-Ben Ali är borta men diktaturen är kvar, sa demonstranterna och i fokus stod kravet på regeringens avgång. Premiärministern Muhammed Ghannouchi var under decennier Ben Alis högra hand och hans sätt att släpa fötterna den senaste månaden visar för befolkningen att hans plan uteslutande består i att vinna tid, Tid för att trötta ut revolutionen och rädda vad som räddas kan för den härskande eliten som fortfarande håller i rodret. I går visade folket i landet att de sett igenom regimens taktik och kräver omedelbara resultat med Ghannouchis avgång som första steg.

I Kairo, Alexandria och andra städer visade folket att den egyptiska revolutionen långt ifrån befinner sig på reträtt. Tharirtorget var på nytt svart med folk. Den regering som militärrådet tillsatte efter Mubaraks fall gillas inte alls av den revolutionära ungdomen som kräver dess avgång till förmån för en nationell övergångsregering fram till demokratiska parlamentsval.

.

I Benghazi jublar man efter seger över Khaddafis mördare.

.

De kräver också att undantagslagarna omedelbart hävs och att alla politiska fångar släpps fria. Militären har hittills inte kommit upp med några acceptabla argument alls om varför dessa krav inte redan mötts. Den säger att den nya konstitutionen varit huvudfrågan. Ett ändringsförslag till den existerande konstitutionen presenterades i torsdags med huvudpunkten att presidentposten kortas till två mandatperioder på fyra år. Den gamla skrivningen tillät presidenten att sitta på livstid. Omskrivningarna garanterar också rätten att bilda politiska partier och formerna för deltagande i parlamentsval. Men för oppositionen är det långt ifrån nog. På Tahrirtorget krävde människorna en ny konstitution, inte en omarbetning av den som skräddarsyddes för diktaturen.

I går visade också armén att idén om folket och armén som går ”hand i hand” är en rosa illusion. Soldater sköt skarpt i luften för att skrämma demonstranterna på torget och använde långa batonger och tazer-pistoler mot många på torget. Militärrådet följer i mycket samma taktik som regeringen i Tunis – dra ut på tiden för att trötta ut motståndet och rulla tillbaka revolutionens landvinningar. Det styrande militärrådet säger att det garanterar revolutionens seger men det enda den verkligen bekymrar sig om är generalernas direkta intressen i det industriella komplex som den egyptiska armén byggt under femtio år av diktatur.

.

Revolutionen är en folkfest. Det är kontrarevolutionen som startar våldet.

Så länge folkmassor fyller Tahrirtorget och de arbetande tar strid för sina intressen, bygger oberoende fackföreningar och rensar ut korrupta chefer kommer militären att släppa på tyglarna och ge sken av att möta folkets krav. Tyglarna kan brista och folket segra. Men en seger för revolutionen med militärrådet vid statsrodret är utesluten. Lösningen på den ekvationen avgör framtiden för det folkliga upproretrta .

I Bahrain slogs samtidigt alla rekord. Manamas gator var svarta av folk. Pärlrondellen var alldeles för liten för den enorma folkmassan. Under dagen avskedade kungen tre ministrar i hopp om att blidka befolkningen. Men just nu är det den hatade premiärministern som folket kräver ska avgå. Polis och militär höll sig undan på kungens order. Förra veckan dödades sju demonstranter och konsekvenserna av fler döda fruktas av regimen.

Samtidigt demonstrerade minst hundra tusen personer i staden Taiz i Jemen. I en vecka har oppositionella slagit upp ett tältläger i stadens centrum och i går fylldes stadens gator med människor som krävde regeringens och presidentens avgång. Tiotusentals demonstranter krävde samma sak i huvudstaden Sanaa medan demonstranter i Aden som krävde provinsens självständighet möttes av kulor från militären. Minst en person dödade och ett trettiotal skadades, och nu på lördag morgon rapporteras det att kravallpolis skjutit minst fyra demonstranter i staden. Jemen verkar vara på väg mot ett sammanbrott som statsbildning. Utöver mobiliseringen mot president Saleh verkar separatistiska rörelser i både norra och södra delarna av landet.

I dag hålls den tredje lördagsdemonstrationen i Algeriet. I går hävde regeringen Bouteflika det nitton år gamla undantagstillståndet. Oppositionen i CNDC säger att det inte räcker för att möta oppositionen som helt sonika kräver regimens fall. I dag blir det oppositionens tredje försök att bryta ett massivt polisuppbåd som hindrar demonstranterna att samlas. I dag uppmanas alla att samlas på Martyrernas torg för att marschera till Första Majtorget.

.

Med plåster och lap-tops kommer man långt.

I dag kommer Khaddafis desperata försök att hålla sig kvar vid makten att skörda nya offer. Tripolis blir allt mer isolerat från resten av landet. Så länge hans söner behåller kontrollen över de två elitbrigader de kommenderar verkar det omöjligt för befolkningen i Tripoli att störta tyrannen. Oppositionen som nu kontrollerar resten av landet måste marschera mot huvudstaden för att befria den. Det är ett inbördeskrig vi bevittnar.

Leve den arabiska revolutionen

Ned med alla tyranner

Nej till Natos inblandning

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP4,AB3,AB4,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Libyen, Khaddafi, Nato, Obama

Merkels stabilitet skapar missär.

.

Nästa halvår är det meningen att EU ska enas om en ny stabilitetspakt. Tandemparet Merkel – Sarkozy ligger i startgroparna för att EU ska enas om en pakt med en enda paragraf och flera underrubriker;

1. Återhållsamhet

a. Budgetsanering

b. Konkurrenskraft

c. Lägre lönekostnader

Det låter lite men blir om det omsätts ett enormt slag mot den arbetande befolkningen i Europa. För Angela Merkel finns det bara en orsak till krisen – skattepolitiken. Reglering av finanskasinot, solidaritet med fattigare länder inom EU, offentliga investeringar i skola, sjukvård och stöd till EUs 30 miljoner arbetslösa är inget att prata om. Sänkta skatter för kapitalets produktionen inbillar sig Merkel och Sarkozy ska dra EU ur den kris som nu snart dragit ut i tre år.

De och andra ledare som Cameron, Zapatero, Papandreou för att bara nämna några av EUs ledare, anser att det stora problemet är utbudspolitiken. Det är den nyliberala hörnstenen i all ekonomisk politik sedan Thatchers dagar. Kapitalet har inte tillräckligt stor frihet att producera, lönekostnaderna är för höga, det råder för stor stelhet på arbetsmarknaden(synonym till för mycket facklig makt) och skatterna på de rika är för kännbara.

De resonerar som om krisen aldrig ägt rum. Det är naturligtvis inte ”utbudet” som svajar. Det är den arbetande befolkningens köpkraft och därmed efterfrågan som stagnerat. Nästan varenda industrigren lider av en stor överkapacitet. De behöver inga skattelättnader och liberalisering av arbetsmarknaden. De har redan kapacitet och arbetskraft att möta det uppdämda behov som finns bland vanliga löntagare i samhället.

EU sägs vara en ekonomisk union, men det är en märklig union som i sina stadgar förbjuder solidaritet mellan medlemsländerna. När finanskrisen bröt ut fanns det inget gemensamt beslut om att sätta stopp för spekulationen mot enskilda medlemsländers statsskuld. Vilket öppnade vägen för den hårda attacken på framför allt Grekland och Irland. Vilket i sin tur tvingade EU att i hast sno ihop en räddningsfond på 750 miljarder euro. Hade det redan stått klart från början att ingen attack mot ett enskilt lands statsskuld skulle tillåtas hade Grekland och Irland sluppit undan finanshajarnas attack.

.

.

Men för den tyska kapitalistklassen och deras språkrör, Angela Merkel, ska EU bara tjäna till att underlätta den egna industrins export. Finansmedia håller upp Tyskland som det verkliga föredömet i Europa. Men vad är det som verkligen skett? Sedan 1996 har den tyska exportens andel av landets BNP ökat från 25 procent till 47,5 procent 2007 medan de offentliga utgifternas andel av samma BNP minskat kraftigt.

Mottagare av produkterna är i huvudsak resten av EU-länderna. ”Exportframgången” har skett på bekostnad av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. Reallönerna har i stort sett legat stilla och massor av jobb med extremt låga löner har skapats i serviceyrken.

Resultatet i Tyskland av politiken allt för exporten har inte alls lett till en bättre tillväxt eller ökat välstånd för de arbetande. Mellan 2000 till 2008 växte BNP med bara 1,1% per år i snitt jämfört med 1,5 % i Frankrike och hushållens konsumtion ökade med bara 3,5 % under perioden i sin helhet. Inget ”underverk” precis. Det behöver väl knappast påpekas att företagens vinster ökar kraftigt under samma tid och att inkomstklyftorna vidgats enormt.

.

Timkostnaden i EU 2000-2009.(ökning i %)

Källa: Eurostat. Publicerad i Alternative Economique 2kv 2011

Tysklands sista plats i tabellen visar den lönedumping som de tyska socialdemokraterna och sedan Merkel ägnat sig åt.

.

De som förespråkar den ”tyska modellen” som exemplet att följa för alla andra i krisbekämpningen och minskningen av statsskulden står inför ett litet matematiskt problem: om alla ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa exportvarorna? Summan av export och import i världen är noll. Om EU ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa varorna och skaffa sig ett stort handelsunderskott? Med tanke på att dagens varuflöde sker till stor del mellan EUs medlemmar kräver det att alla vänder ut och in på sig själva och frenetiskt börjar exportera till länder utom EU. Lite eftertanke visar naturligtvis att den ”tyska modellen” leder till en social katastrof.

Den tyska modellen är en antisocial modell som bromsar reallönerna, avrustar den sociala sektorn och tvingar de arbetslösa att arbeta till löner som ligger i nivå med minimilönerna i USA, det vill säga så lågt som 5 euro i timmen. En annan effekt av Merkels ”hästkur” är att de offentliga investeringarna i Tyskland nu är de lägsta inom OECD.

;

Nej till lönedumping.

En ekonomisk politik som enbart söker att öka den egna industrins konkurrenskraft och att minska statsskulden leder i bästa fall till fortsatt stagnation och en krypande kris i åratal framåt. Det är vad finanskapitalet kräver. För fondförvaltare och spekulanter är det viktigaste att staten betalar tillbaka sin statsskuld till ägarna av statsobligationerna. Om det leder till ekonomisk kräftgång bekymrar dem inte. Att statsskuldens storlek beror på att de privata bankerna till att börja med räddades med offentliga medel bekymrar dem inte heller.

I värsta fall kommer EUs stabilitetspakt att leda hela eurozonen in i den djupaste recession som kontinenten någonsin upplevt. Om Europas nyliberala regeringar får hållas blir politiken allt mer en sorts ”kvartalspolitik” till för att enbart komplettera kvartalskapitalismen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Beerget,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Merkel, Sarkozy, Stabilitetspakt, EU, Lönedumping, Statsskuld, Budgetsanering, Missär,

Khaddafis helvete i Tripoli.

.

Det är inte ens en brända-jorden-taktik som den totalt galne diktatorn använder. För han har ingen plats att dra sig tillbaka till. I sitt vansinne har han beslutat att dra med sig stadens befolkning i ett inferno utan återvändo.

I dag på morgonen finns det för första gången tillgång till ingående information om vad som sker i Tripoli, den enda stad som Khaddafi fortfarande kontrollerar. Den världsberömde krigsreportern Robert Fisk har lyckats ta sig in i Tripoli och beskriver i dagens The Independant det inferno som Khaddafis säkerhetsstyrkor, legoknektar och betalda drägg lämnar efter sig när de drar runt i staden och ”knackar dörr” som Khaddafi manade till i sitt vansinnestal. Vad som händer med de människor som får besök vågar jag inte ens tänka på.

.

No comment.

.

Vansinnet och det bottenlösa hatet som leder till folkmord lever och frodas. Ruanda var inte det första och inte det sista massmordet i Afrikas historia. Om inte oppositionen i Libyen kan undsätta sina fränder i Tripoli kan vi tvingas bli passiva åskådare till den värsta massakern på civila på den här sidan av det nya århundradet.

För tillfället har alltså svarta krafter Tripoli i sett strupgrepp och stadens innevånare hotas till döden av en diktator som i sin gränslösa galenskap beslutat avsluta sitt liv i en apokalyps av eld och blod. De enda som kan hindra en enorm tragedi är de beväpnade enheter ur armén som gått över till upprorets sida. Tillsammans med en folklig resning i Tripoli är det enda chansen att hindra vad som är på gång – ett av dessa vansinnesdåd som historien kantas av. FN-resolutioner och hot från Obama om sanktioner i all ära men det är bara ord och eventuella handlingar utan inverkan på det blodbad som pågår nu.

.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Inferno, Robert Fisk, Tripoli,

Västs ekonomiska intressen i Libyen.

Här under hittar du ett bra inslag om de rika ländernas

ekonomiska intressen i Libyen.

Berlusconi gillar inte bara kvinnor.

Här kysser han Khaddafis hand under det Arabiska förbundets möte i Sirte den 27 mars 2010. Vad är det den gode Silvio tackar för?

Khaddafi hotar med blodbad.

.

I går gick en historisk film i liverepris. Charlie Chaplins mästerverk , Diktatorn, måste ha varit Khaddafis förebild. Hans tal i går kommer att gå till historien som det mest skrämmande och ändå skrattretande tal som en diktator någonsin presterat.

-Jag vill dö som martyr, sa den brunklädde galningen och hotade med att innan dess straffa alla demonstranter med döden.

.

Diktatorns sista tal?

.

Ska vansinnet segra? I går verkade det som att styrkor lojala med Khaddafi och utländska legoknektar tagit ett strupgrepp på huvudstaden. Men bristen på pålitlig information gör alla bedömningar osäkra. Om Khaddafi lyckas stärka greppet över Tripoli och krossa allt motstånd i huvudstaden då väntar inbördeskrig eftersom hela det östra Libyen brutit sig loss. Det rapporteras till och med att nya ”regeringar” skapats i Benghazi, Al Bayda och Tobruk.

.

I Tobruk har oppositionen tagit makten.

.

Än en gång blir det kanske de interna striderna i de väpnade styrkorna som kommer att avgöra utgången. Här gäller också att vi saknar färska nyheter. Det är klart att inrikesministern, tillika generalen, Younis har hoppat av skutan och uppmanar  armén att ansluta sig till upproret. Likaså faller regimens diplomatiska kår samman. Men vad sker i armén?

Likt Ben Ali i Tunisien har Khaddafi genom åren hållit sina officerare korta i syfte att undvika framväxten av eventuella rivaler med kupptankar i bakhuvudet. Var femte år har ”guiden” bytt ut alla högt ansvariga. Armén i sig har inte heller utrustats och underhållits, just för att undvika dess roll i en eventuell krissituation. I stället har enskilda elitbrigader väpnats till tänderna och soldaternas lojalitet med brigadchefen smorts med bra löner. Två av hans söner leder var sin brigad. Sonen Khamees har en ”egen” brigad som går under namnet Kateebit Khamees med extremt lojala soldater, inte till nationen men till Khamees själv.

.

Med ett handslag bekräftar Lord Blair att vapnen strömmar till Libyen i utbyte mot olja.

.

Nu är dessa ”privatbrigader” inte så talrika, vilket kan förklara importen av utländska legoknektar, dessa krigshundar som i årtionden spritt död och elände i Afrika. Enligt ögonvittnen på plats handlar det om ”frivilliga” från Tchad, Niger och Darfur. Sanningen om hur de har kunnat rekryteras på så kort tid får vi nog veta senare. En eller annan lokal krigsherre i dessa grannländer har säkerligen fått saftiga tillskott i sina bankkonton.

Mycket talar fortfarande för att de sista timmarna eller dagarna är inne för Khaddafi. Men ju längre upproret drar ut i tiden desto större är risken för att det brutala, totalt blinda våldet i Tripoli kan skrämma alla oppositionella till tystnad. Vi håller tummarna för att det inte blir fallet. Alternativet är fruktansvärt skrämmande. Det påstås att nu på morgonen drar civila ”supporters” till Khaddafi runt i Tripolis bostadskvarter, beväpnade med klubbor och machetes. Har de fått i uppgift att ”gå från hus till hus” som galningen sa i sitt tevetal?

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Revolution,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,

Khaddafis Guernica

.

Historia är konkret. Varje situation är unik. Ändå går mardrömmarna i repris. Kontrarevolutionens vidriga stålmasker gömmer alltid hat och totalt förakt för mänskligt liv.

General Francos svartklädda falangister gick i spetsen för kriget mot det spanska folkets frihetskamp. General Franco bombade sitt eget folk i Guernica. Hantverket utfördes av Hitlers Luftwaffe, för träningens skull.
.

Tyska Luftwaffe bombade den lilla byn Guernica för att straffa befolkningen. Pablo Picasso förevigade slakten.

.

Överste Khaddafis gröna nationalsocialism sprider skräck och förödelse bland befolkningen. Överste Khaddafi bombar sitt eget folk i Benghazi och Tripoli. På gatorna härjar blodtörstiga legoknektar från Tchad och Niger. Importerade av Khaddafi som vet att de kommer att skjuta till sista kulan eftersom det enda som väntar dem om de slutar skjuta är lynchning.

-Vi uppmanar regeringarna i Libyen och Bahrain att visa återhållsamhet, manade Hillary Clinton i går kväll. Ett riktigt kraftuttalande. Khaddafi bävar. Likt Franco bävade inför de europeiska demokratiernas mjuka böner om försoning.

.

-I’m singing in the rain. Khaddafis framträdande på teve skapade historia. Mitt i ett blodigt uppror svamlar mannen om att han befinner sig i Tripoli, att han tänkte besöka sina anhängare på Gröna torget men avstod eftersom det regnade. Ett framträdande kortare än en minut och i  en vinkel som gör det omöjligt att se var inslaget spelades in. Inte ett ord om krisen, inte ett ord med koppling till revolutionen.

-Jag uppmanade nu på morgonen i telefon överste Khaddafi att mänskliga rättigheter och mötes- och yttrandefriheten måste skyddas till fullo. Det är en grundläggande demokratisk princip. Jag hoppas innerligt att den aktuella situationen kan lösas i en fredlig dialog – i en brett baserad dialog mellan alla berörda parter.

Så sa FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon i går. Läs det en gång till. Ett mer sanslöst skitprat är svårt att tänka sig. ”Dialog mellan alla berörda parter”. Den mannen inser tydligen inte vad han pratar om. ”Dialog” med en första klassens mördare som bombar sitt eget folk och som släpper lös betalda krigshundar för att sprida död och skräck.

Folket i uppror har inget öra för vare sig Hillary Clinton eller musen som röt i FN. Det finns ingen försoning med eller återhållsamhet inför en regim som sätter in sitt flygvapen för att bomba folket till lydnad.

.

Flera städer hålls nu av revolutionen. Men Tripoli måste falla för att inbördeskrig ska kunna undvikas.

.

-Ni måste välja mellan ett nytt Libyen eller inbördeskrig, sa Saïf al-Islam, en av Khaddafis sju söner i teve.

-Överallt strävar människan efter frihet och är beredd att dö för den. Genom hela sin historia har hon kämpat för att leva lycklig och för att vara lycklig måste hon vara fri, sa Khaddafi i ett tal 1a Maj 1978.
Problemet för galningen och de sju rövarna i Tripoli är att folket tar både far och son på orden. De har valt att leva fritt och lyckligt i ett ”nytt Libyen” men utan fadern och sönerna. Blir det inbördeskrig ligger hela ansvaret för död och förstörelse på diktatorn och de som beväpnat honom till tänderna.

.

Media: AB1,AB2,DN1,GP1,SVD1,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, FN, Clinton, Ki-Moon, Khaddafi, Revolution,

Khaddafis regim faller samman.

.

Det handlar inte längre om en regim, om en elits diktatur, om en militärjunta, nu handlar det om en enda familjs försök att med alla medel, inklusive flygbombning av den egna befolkningen, hålla sig kvar vid makten. Regimen är inte längre en regim. Den är en skadeskjutet vilddjur som inte längre bryr sig om resultatet av sina handlingar.

Khaddafi och hans sju söner inser att det finns ingen väg tillbaka. Eftergifter räcker inte längre. Valet för familjens klan är att packa och lämna landet i all hast eller att ta till maximalt våld i ett sista desperat utfall mot den egna befolkningen.

Allt talar nu för att vi ser den storhetsvansinnige ”revolutionsguidens” sista timmar vid makten. Stannar han kvar finns det inget palats reserverat för en stillsam reträtt. Det blir närmsta vägen till en lyktstolpe eller en kula ur den egna revolvern. Det är han som valt vad som väntar.

Ministrar och ambassadörer lämnar det sjunkande skeppet. Överstar i flygvapnet vägrar bomba den egna befolkningen och flyr med sina moderna franska Mirageplan till Malta. Cheferna för det två största klanerna i landet och ett femtiotal islamska personligheter bryter med regimen och uppmanar befolkningen att resa sig. Klockan är slagen. Det är minuten innan midnatt.