Avgörandets stund?

.

I morgon samlas Frankrikes arbetare till en ny kraftmätning med Nicolas Sarkozy och hans regering. Den stora majoriteten av befolkningen säger NEJ till regeringens totalt orättvisa reform av pensionssystemet. Men regeringen säger att den kort och gott skiter i vad folk tycker. Nationalförsamlingens borgerliga majoritet antog reformen redan i september och den 6 oktober röstade också Senaten igenom pensionslagen. De enda som jublar i landet är Sarkozys tynande trupper och arbetsgivarna.

.

-Full pension vid 60 år är möjligt. Beskatta kapitalinkomsterna. Det krävde CGT i Bryssels euromanifestation den 29 september.         Foto: Benny Åsman.

.

Därför blir strejkerna och demonstrationerna i morgon och nästa lördag kanske en avgörande kraftmätning mellan regeringen och de fackliga organisationerna. De senare har i det längsta hoppats att slippa ta till en obegränsad generalstrejk som vapen. Men regeringens totala okänslighet för opinionen ger de arbetande inget val. I morgon går många branscher i strejk och budet från många håll som exempelvis järnvägsarbetarna är att strejken fortsätter efter den 12 oktober.

De anställda i hamnarna kring Marseille är redan i strejk sedan två veckor i protest mot en reform av arbetets organisering i hamnarna. Som en följd är två raffinaderier i regionen torrlagda och det kan snart bli fråga om bensinbrist i vissa bensinstationer. I morgon ansluter hamnarbetarna sin strejk till protesterna mot pensionsreformen.

Här under hittar du ett uttalande från NPA, Nya antikapitalistiska partiet, som ger sitt fulla stöd till generalstrejken och  som motiverar varför den orättvisa reformen måste dras tillbaka av regeringen eller skjutas i sank av de strejkande.

Uttalande från NPA :

Generalstrejk för att stoppa pensionsreformen.

De fackliga organisationerna uppmanar de anställda vid RATP, Total, transportsektorn , i hamnarna och varven, järnvägen och i energisektorn att fortsätta strejkerna efter mobiliseringen den 12 oktober och det utan tidsbegränsning.

Nicolas Sarkozy, François Fillon och hans regering, och arbetsministern Eric Woerth fortsätter att minimisera mobiliseringen mot pensionsreformen och viftar undan löntagarnas krav. Den stendöva regeringen tänker tvinga igenom reformen och förbereda terrängen för en marknadskapitaliserad pension.

De klamrar sig fast vid en orättvis reform som kommer att försämra löntagarnas arbets- och livsvillkor. Det är kvinnorna och arbetare med osäker anställning som blir de hårdast drabbade på grund av den yrkes- och lönemässiga ojämlikhet de lever under.

Sedan septembers början har mellan 2,5 och 3 miljoner människor tre gånger demonstrerat att de vägrar acceptera den nyliberala reformen som stöds av arbetsgivarföreningen MEDEF. Nu försöker regeringen lura på befolkningen en lag med marginella förändringar av detaljer som inte ändrar något i grunden, inget i den ojämlika fördelningen av de producerade rikedomarna mellan företagare och löntagare och inget för de 4,5 miljoner personer som är arbetslösa.

Det finns bara en metod för att ändra på styrkeförhållandena – utlys en icke tidsbegränsad generalstrejk.

Det är därför som NPA stöder de arbetande och deras fackliga organisationer i beslutet att fortsätta strejkerna efter den 12 oktober. Vi sätter in alla våra krafter till stöd för mobiliseringen.

6 oktober 2010

.

NPA stod upp mangrannt den 23 september. Här demonstrerar de i Paris.

Så här skrev jag på bloggen efter den stora demonstrationen den 2 oktober. Analysen står sig med smärre modifikationer.

”Paradoxalt kanske det är fackföreningarnas strategiska problem som är regeringens starkaste trumfkort. För vad ska fackföreningarna göra efter nästa protest den 12 oktober? Nöja sig med ännu en endagsprotest en vecka senare? Eller satsa allt för att tvinga regeringen till reträtt?

Regeringen vet att de fackliga ledningarna inte vill eller är beredda att kalla till en icke tidsbegränsad generalstrejk för att fälla regeringens reform. Det är Sarkozys starka kort. Och det är de fackliga ledarna också medvetna om.

Hur avsluta rörelsen? Om de fackliga ledarna inte vill ta till stora släggan och inte heller blåsa till reträtt vad ska de då göra? Att släppa protesterna och invänta presidentvalet 2012, som Socialistpartiet förespråkar, är lika med att erkänna ett nederlag mitt i rörelsens mest dynamiska moment. Det vill säga fackligt självmord och en trolig förlust för vänstern 2012.

.

NPA vill inte vänta till 2012 för att bli av med Sarkozy.

.

Regeringen väntar sig att de fackliga organisationerna ska fortsätta på en mittenväg med ytterligare ett fåtal mobiliseringar efter den 12 oktober och att luften då ska gå ur motståndet. Det är ett högt spel som bara kan vinnas om fackföreningarna accepterar spelreglerna och de dåliga oddsen i ett sådant scenario. Om mobiliseringen den 12 oktober visar en klart mätbar avmattning då kommer vi att få se de fackliga organisationerna, i första hand CFDT, anta en strategi för en stegvis avveckling av motståndet.”

Vad som hänt sedan dess är att lokala fackliga organisationer vid de statliga järnvägarna SNCF, hamnarna och en rad andra sektorer beslutat att i olika former fortsätta strejkerna efter den 12 oktober i ett försöka att driva regeringen på reträtt. Det kan göras. Det har redan gjorts förut.

Viljan att ta tjuren vid hornen finns bland medlemmarna och ute på arbetsplatserna. Nu är det upp till de nationella ledningarna i fackföreningarna att visa beslutsamhet, vilket inte är givet på förhand. Inför frågan om fortsatt strejk efter morgondagens demonstrationer och strejker har de nationella fackliga ledarna lämnat initiativet fritt för de lokala fackföreningarna.

Blir mobiliseringen i morgon en stor succés ligger segern inom räckhåll.

.

Media:GP1,AB1,ETC,DN1,SVD1,GP1,GP3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pension, Fackföreningar, Sarkozy, Fillon, NPA,

Är Sverigedemokraterna fascister?

.

Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SDs verkliga karaktär.

.

**********

Åkesson lämnade kyrkan med tofsarna mellan benen. Jag som trodde han var kristen.

Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda?  Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism vad är det då?

”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat.  Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.

Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland. Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor svarta eller bruna i tid.

.

Barn militariserades i den italienska fascismens led.

.

Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken ”En tysk mans historia” av Sebastian Haffner.

Men säger kanske Carlshamre och Strand – ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.

”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.

Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att   fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.

Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.

Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.

Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli stark igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.

.

Skämtbloggen Dagens Svenskbladet fick Åkesson att medge att mannen inte luktar annorlunda.

Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.

Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.

Media: AB1,

.

Kasino omsätter 30 000 miljarder kronor per dag.

.

Nej det handlar inte om svenska statliga kasinon som lurar av svenska män och kvinnor surt förvärvade slantar som kunde användas till mer nyttiga saker.

Det är det belopp som dagligen omsätts på den internationella valutamarknaden, det vill säga köp och försäljning av olika valutor.

.

4 000 miljarder dollar rullar dagligen runt i valutahandeln

.

Det skriver den Internationella banken för valutareglering som nyligen släppte statistik över valutahandeln i världen. Den summa som dagligen omsätts ska jämföras med värdet av den dagliga importen plus exporten av varor och tjänster i världen. Då framstår det att valutahandeln är 60 gånger större än utbytet av varor och tjänster och att den stigit med 20 procent sedan 2007.

Av det kan man dra slutsatsen att 59/60-delar är ren spekulation i minimala svängningar i växelkurserna i syfte att tjäna exempelvis 0.01% på jättesummor. Rent matematiskt blir det naturligtvis fråga om vad som i facklitteratur kallas ”nollsummespel”. Vilket kort sagt betyder att det en spekulant vinner förlorar någon annan. Vilket när man tänker efter blir självklart. Det handlar ju förenklat sett om ett byte mellan två valutor där växelkursen mellan de två kan variera och ge en lika stor vinst i ena änden av utbytet som förlusten i den andra änden.

.

Den enes vinst den andres förlust. Runt runt.

.

Vilka är det som spelar med i detta kasino? Det handlar om två huvudsakliga spekulanter, privata risk- och pensionsfonder och de gigantiska bankerna. Fonderna står för cirka hälften av valutaspekulationen och de stora bankerna för 40 procent. De tio resterande procenten är multinationella bolag och riksbanker som står för.

So what? frågar omedelbart glada marknadsfanatiker och spelglada finanshajar. Om det är ett nollsummespel spelar det väl ingen skadlig roll för ekonomin, säger de och värjer sig mot all form av reglering. Men skadan finns där och framför allt bygger det upp spekulativa risker som likt bomber kan explodera under hela världsekonomin. Vi har redan upplevt mer än en finanskris som orsakats av girig spekulation.

Varför inte vända på problemet och fråga sig varför den här typen av spekulation tillåts. Det är ju ett nollsummespel, det vill säga enbart ett utbyte av vinster mellan olika aktörer som inte skapar ett korvöre av reella värden som kan användas till att bota sjukdomar, bygga skolor, utrota svält och ta tag i alla andra skriande verkliga behov som väntar på att tillfredställas.

FNs millenniemål till 2015 kunde lösas innan 2011 med de belopp som giriga spekulanter sätter i rullning under en enda dag, 30 000 000 000 000 kronor. Var det Borg som sa att vi måste spara?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,AB2,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Valutaspekulation, BRI, Fonder, Banker, FN, Milleniemål

Tzipi Livni en ulv i fårakläder.

.

Internationella media brukar framställa Kadimas ledare Tzipi Livni som den resonabla motpolen till israeliska hökar som Avigdor Lieberman.

Det finns inte minsta fog för denna beskrivning av den förre utrikesministern Lipni. Det är inte för att hon säger sig vara för en tvåstatslösning som hon ska rangeras in i ett radikalt bås. ”Bibi” Netanyahu är också för en tvåstatslösning, säger han.

Tidningens Haaretz rubrik i går onsdag 6/10

Om någon tvekade om Lipnis politiska hållning bör hennes avspisning av FNs generalsekreterare Ban Ki-moon häromdagen räcka för att förstå på vilken kant damen hör hemma.

-Varje internationell inblandning i Israels militära operationer är oacceptabla, snäste Livni av generalsekreteraren med vid ett möte i New York 6 oktober. Livni anklagade FN för att lägga sig i Israels interna angelägenheter genom att starta en undersökning av angreppet på Ship to Gaza.

.

-Lägg dig inte i våra affärer.

Om FN inte får blanda sig i Israels ”militära operationer” då kan man fråga sig vad FN får göra och vad det ska vara till för nytta? Svaret är naturligtvis att Israel, som USAs skyddsling, inte anser sig lyda under internationella krigslagar och avtal. Lika lite som USA. Krigsdomstolen i Haag är nog bra bara den pysslar med brott i Afrika eller på Balkan, men fan ta den om den vågar lägga sin näsa i blöt i USAs krig eller Israels krigsbrott i Gaza och på Västbanken.

Det är Tzipi Livnis budskap till världen. –Följ ni era internationella lagar och avtal. Vi stoppar upp dem där de hör hemma.

För att dessutom visa sitt totala förakt för FNs stadgar krävde Lipni av Ban Ki-moon att han skulle förbjuda Irans diplomater att tala inför FN.

-Vi gör vad som behagar oss. Andra ska hålla käften i församlingen, är den israeliska järnladyns budskap till världen. Likt den amerikanska militären undersöker Israel sina egna brott.

.

Brott på internationellt vatten utreder Lipni själv.

-Israel undersöker självt vad som skedde med Ship to Gaza, det räcker gott, sa Lipni.

Vi bestämmer själva vad som är brott mot internationella lagar och avtal är det budskap som hon ger till omvärlden.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SSD1,DN3,SVD2,

Bloggare; Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Tzipi Livni, Krigsbrott, Ship to Gaza, USA

Två skilda världar.

.

Ibland går det att med bara klipp ur press och andra media blottlägga hela samhällets sätt att fungera och att avvisa det moderna skitpratet om det postmoderna klasslösa samhället. Vi sitter inte i samma båt. Vi står kanske på samma stege men den går inte att klättra på för de som befinner sig längst ner. Här under hittar du fyra klipp. Två klipp ur Svenska Dagbladet och två klipp ur Statistiska Centralbyråns databas.

Fyra klipp som visar att två världar står mot varandra och att det enda som binder dem samman är att den ena världen föder den andra.

.

Det här klippet från SvD visar hur verkligheten ser ut för den vanlige löntagaren i Sverige. Löneökningarna har aldrig varit så futtiga som nu. Samtidigt ser vi i klippet här under att svensk ekonomi ångar på för fullt, åtminstone i servicesektorn där just lönerna är lägst och arbetsförhållandena sämst.

.

Men det finns en annan värld inom vårt lands gränser. Den enes nöd den andres bröd är den lag som reglerar förhållandet mellan de två världarna. Klippet här under är från Statistiska Centralbyråns hemsida och visar hur mycket pengar ”svenskar” placerar i utlandet.

Jag sätter ”svenskar” inom parantes eftersom det inte handlar om vilka svenskar som helst, utan om de som tillhör den där världen som lever av andras arbete. För hur många vanliga familjer som lever av sitt arbete och inte av kapitalinkomster är det som ”placerar” sina pengar utomlands? Knappt några. Det är ett nöje som enbart det ”nya arbetarpartiets” donatörer kan roa sig med.

.

Mitt under brinnande krisår 2008 till 2009 kunde alltså de rika i samhället öka sina tillgångar i utländska aktier och värdepapper med 407 miljarder kronor. Inte så illa i kristider med historiskt låga löneökningar.

Till sist har vi ett klipp, också från SCB, som visar familjernas inkomstutveckling under perioden 1991-2008.

Det är mycekt siffror i tabellen men de viktigaste hittar du längst till höger. Där syns inkomstutvecklingen under perioden 1991-2008 för alla familjer, tiondel för tiondel. Vilket visar att för den sämst lottade tiondelen av familjerna ökade inkomsterna under perioden med ynka 3,5 procent. Tittar vi längst ned i samma kolumn finner vi att den rikaste tiondelen av de svenska hushållen ökat sina realinkomster med 65,6 procent under samma period.

Vi talar om två skilda världar som inte kan mötas. Den ena lever på den andra.

.

.

Media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arbete,

Bloggare: Jinge,Svensson,Ekonomikommentarer,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Inkomster, Svd, SCB, Aktier, Vinster, Löner, Rika, Fattiga

Obamas demokrater är sig själva närmast.

.

Med handen på hjärtat lovade Barack Obama att Georg W. Bushs skattegåvor till de absolut rikaste i det amerikanska samhället skulle upphävas under hans första mandatperiod.

Nu står det klart att också det kan läggas på högen för brutna löften. Det handlar om den skattelag som Bush antog och som gav stora skattelättnader för familjer med inkomster över 250 000 dollar om året. Vi talar alltså om 2 procent av de amerikanska hushållen.

.

Snikna demokrater vill behålla sina skattesänkningar.

Kostnaden för Bushs skattelättnad går loss på 3 300 miljarder dollar om lagen permanentas. Om Obama får igenom sitt förslag att på nytta höja skatten för de som tjänar över 250 000 dollar sparar det 700 miljarder dollar för statskassan. Men se tji. Trots att demokraterna ännu har majoritet i Kongressens båda kamrar vågade demokraternas Nancy Pelosi inte ens ta upp frågan till debatt.

Varför? Jo, därför att så många av demokraternas representanter på Capitol Hill just hör till de 2 procent som kommer att känna av ett återinförande av de skatter som Bush sänkte. Jag tror faktiskt att orsaken är så pass krass. Ett betydligt antal demokrater skulle rösta emot Obamas förslag om att upphäva Georg W Bushs skattegåvor till de rika – just för att de själva sitter på mottagarsidan.

-I stället för att sänka skatterna för några få rika vill jag sänka skatterna för medelklassens familjer som såg sina inkomster minska med 5 procent under det senaste förlorade decenniet, sa Obama i sitt tal inför Kongressens sista sittning innan fyllnadsvalet om ett par veckor. Det var ord för döva öron.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Skatter, Georg W Bush, Rika, Kongressen

Är Sverigedemokraterna fascister?

.

Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SDs verkliga karaktär.

.

**********

Åkesson lämnade kyrkan med tofsarna mellan benen. Jag som trodde han var kristen.

Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda?  Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism vad är det då?

”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat.  Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.

Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland. Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor svarta eller bruna i tid.

.

Barn militariserades i den italienska fascismens led.

Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken ”En tysk mans historia” av Sebastian Haffner.

Men säger kanske Carlshamre och Strand – ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.

”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.

Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att   fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.

Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.

Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.

Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli stark igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.

.

Skämtbloggen Dagens Svenskbladet fick Åkesson att medge att mannen inte luktar annorlunda.

Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.

Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.

.

Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SSD1,GP2,DN3,DN4,SVD4,SVD5,

Bloggare; Svensson,Alliansfritt Sverige,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokrater, Åkesson, Rasism, Fascism, Riksdagen

Högerns nyttiga idioter.

.

Förra veckan samlades hundratals aktivister från hela Europa i Bryssel för att under en vecka demonstrera sitt stöd åt de papperslösa invandrare som fastnat i fästning Europas valv. Protesterna organiserades av No Border Camp, ett europeiskt nätverk mot stängda gränser och främlingsfientlighet.

.

.

Det organiserades flera demonstrationer Bryssels centrum som tilltalade åskådare på trottoarerna eftersom demonstranterna spelade musik, slog på trummor och uppförde gatuteater till stöd för alla strandsatta i Europa. TV var på plats flera gånger och reportage visades i olika kanaler.

Tyvärr passade ett trettiotal politiska idioter på att utnyttja tillfället till att organisera en helt vansinnig kommandoräd mot en polisstation i ett folkligt kvarter i Bryssels centrum. Vilken grupp eller grupper dessa ”revolutionens förtrupper” tillhör är inte ännu känt.

Men de lyckades helt vända medias intresse bort från demonstranternas stöd till de papperslösa. I stället hamnade en sönderslagen polisstation i centrum speciellt eftersom ett par poliser skadades. Det är visserligen sant att polisen vid flera tillfällen hindrade demonstrationen och att vissa kvarter stängdes av för demonstranterna som klagade över att deras demokratiska rättigheter trampades under polisens stövlar.

Men att ta det som ursäkt för att organisera en meningslös raid mot en polisstation långt ifrån demonstrationsvägen är dålig politik och framför allt kontraproduktivt. De papperslösas problem hamnar vid sidan av debatten som i stället koncentreras till ”demonstranternas våld”.

.

Stödet till de papperslösa är viktigt. Men inte handlingar som vänds emot dem.

.

Polisen tog fast fem personer av den grupp på ett trettiotal maskerade ”hjältar” som attackerade polisstationen med armeringsjärn och stenar. Nu riskerar de fem års fängelse eftersom deras handling inte var en spontan reaktion under en demonstration utan en i förväg planerad aktion mot ett mål som inte ens låg i närheten av den plats där demonstrationerna ägde rum.

Unga engagerade människor riskerar nu fem år i fängelse bara för att de inte kan inse att deras ”revolutionära handlingar” tjänar den borgerliga höger de tror sig bekämpa.

.

Media: GP1,DN1,AB1,AB2,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare:Röda Lund,Jinge,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Anarkism, No Border Camp, Media, Polis,

Pensionen en fråga för ungdomen.

.

Så var det dags igen. De franska protesterna mot Sarkozys pensionsreform vill inte ge med sig. I lördags var det på nytt ett massivt uppbåd i närmare 250 demonstrationer över hela landet och som än en gång samlade närmare tre miljoner deltagare.

Ändå säger regeringen att den beslutsamt står fast vid sin reform trots att i stort sett hela folket säger nej. Endast en liten minoritet stöder regeringens politik.

.

I lördagens demonstration samlades unga och äldre till en gemensam protest.

.

För att stärka regeringens position försökte inrikesministeriet att spela på att demonstrationerna ”tappar luft”. Trots de fackliga organisationernas förnekande var det uppenbarligen något färre deltagare 2 oktober än 23 september. Men vad innebär det? Håller luften på att gå ur mobiliseringen? En ytlig första titt kan  ge det intrycket.  Men det är antagligen en felaktig slutsats av flera anledningar, minst tre.

-Stödet för protesterna stiger stadigt i opinionsundersökningarna. Inför strejkerna och demonstrationerna den 7 september sa 61 procent att de stödde eller kände sympati för protesterna. Inför mobiliseringen den 23 september hade den siffran ökat till 68 procent. Inför den senaste mobiliseringen hade stödet och sympatierna stigit till hela 72 procent av de tillfrågade. De positiva fördelade sig på 51 procent som helt stöder rörelsen och 21 procent som känner sympati. Bara 12 procent sa sig vara fientligt inställda till protesterna. Det säger en del om regeringens isolering.

.

Bara glada miner. De sura får Sarkozy stå för.

.

-I lördagens demonstration breddades deltagandet. Ett stort antal studenter och skolelever anslöt sig till demonstrationen efter att en enad front av elevorganisationer och politiska ungdomsorganisationer manat till mobilisering. Organisationernas koalition kallar sig ”Pensionen – en fråga för de unga”.

Det var också fler arbetare från de privata småföretagen med i demonstrationen eftersom det hade svårt att delta i strejkerna som fackförbunden organiserade den 7 och 23 september. Dessutom var det lite av familjefest över demonstrationen eftersom den gick av stapeln på en lördag.

-Till sist är det också viktigt att antalet platser där det demonstreras har stigit från 222 den 23 september till 240 platser i lördags. Detta trots att vädret på Atlantkusten var extremt dåligt.

.

Pensionen en fråga för de unga.

.

Så vad väntar nu? Redan tisdag 12 oktober organiserar den fackliga fronten en ny strejk/demonstration över hela landet. Innan dess ska reformen upp till behandling i Senaten sedan den redan antagits av Nationalförsamlingen.

Men situationen reser också mer komplicerade frågor för regeringen och de fackliga organisationerna. Likaså för de politiska organisationerna.

Regeringen visar en hård fasad men den spelar i själva verket ett högt spel. Den vet hur opinionssiffrorna ser ut. Vore det presidentval i dag förlorar Sarkozy stort oavsett vem Socialistpartiet ställer upp med. Det är inte första gången ”fast beslutna” franska regeringar tvingats till total reträtt i vitala frågor. Dessutom visar Sarkozys team inte längre upp en tuff enad fasad. Sprickorna går ända upp i fasadens tak. Sarkozys hittills trogne premiärminister François Fillon har offentligt låtit förstå att han inte går i Sarkozys ledband och flera tunga ledare i regeringspartiet UMP har uttryckt klart missnöje med den sprättige presidentens vulgaritet och presidentstyre in i minsta detalj.

.

Alla tillsammans för en pension vid 60 år.

.

Paradoxalt kanske det är fackföreningarnas strategiska problem som är regeringens starkaste trumfkort. För vad ska fackföreningarna göra efter nästa protest den 12 oktober? Nöja sig med ännu en endagsprotest en vecka senare? Eller satsa allt för att tvinga regeringen till reträtt?

Regeringen vet att de fackliga ledningarna inte vill eller är beredda att kalla till en icke tidsbegränsad generalstrejk för att fälla regeringens reform. Det är Sarkozys starka kort. Och det är de fackliga ledarna också medvetna om.

-Rörelsen börjar bli komplicerad. Vi måste på något sätt handskas med ett avslut, säger en anonym facklig ledare till tidningen Libération. Precis. Hur avsluta rörelsen? Om de fackliga ledarna inte vill ta till stora släggan och inte heller blåsa till reträtt vad ska de då göra? Att släppa protesterna och invänta presidentvalet 2012, som Socialistpartiet förespråkar, är lika med att erkänna ett nederlag mitt i rörelsens mest dynamiska moment. Det vill säga fackligt självmord och en trolig förlust för vänstern 2012.

.

Motständet närmar sig ett avgörande. Ska regeringen tvingas till reträtt krävs det nya grepp i kampen.

.

Regeringen väntar sig att de fackliga organisationerna ska fortsätta på en mittenväg med ytterligare ett fåtal mobiliseringar efter den 12 oktober och att luften då ska gå ur motståndet. Det är ett högt spel som bara kan vinnas om fackföreningarna accepterar spelreglerna och de dåliga oddsen i ett sådant scenario. Om mobiliseringen den 12 oktober visar en klart mätbar avmattning då kommer vi att få se de fackliga organisationerna, i första hand CFDT, anta en strategi för en stegvis avveckling av motståndet.

.

Mina politiska fränder i NPA stöder helt kravet på pension vid 60 år.

.

I videoklippet härunder förklarar NPAs Olivier Besancenot att mobiliseringen måste fortsätta till seger, att det tvärtemot vad Sarkozy säger, finns pengar att hämta hos de rika för att finansiera en korrekt pension för alla. När det behövdes hundratals miljarder för att rädda bankerna då fanns det pengar men när det gäller pensionerna säger han att statskassan är tom. Besancenot säger också att de stora börsbolagen gör större vinster än någonsin så det finns pengar bara man ser sig omkring.

.

Paris, 02/10/10, Manif pour la défense de nos retraites
envoyé par E_varlin. – L’info internationale vidéo.

.

Media: GP1,Dn1,DN2,SVD1,

Bloggare: Björnbrum,Svensson,Röda Rummet,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, NPA, Besancenot, Pensioner

Stora skillnader i Europa.

.

På den här kartan får du en snabb samlad bild av hur sysselsättningsgraden varierar mellan olika länder och mellan de två åldersgrupperna 25-54 och 55-64. Det första man kan konstatera är att i de länder där sysselsättningen i åldersgruppen 25-64 är hög är den också hög i den äldre gruppen 55-64 år. Det går emot den förutfattade idén att de äldre hindrar de yngres inträde på arbetsmarknaden.

.

Alliansens bud till de äldre är inget alternativ.

.

Som andra iaktagelse ser vi att det är i norra Europa som sysselsättningsgraden är högst i båda åldersgrupperna. Men också att skillnaden mellan nord och syd är större för den  äldre gruppen 55-64  än för gruppen 25-54. Den troliga orsaken till det är att de äldre delvis tvingats bort från arbetsmarknaden och in i sjukpension och förtidspension. Dels för att antalet svartjobbande äldre arbetare som lämnat arbetsmarknaden är högre i södra Europa.

Med Sverige i absoluta toppen för sysselsättningen i båda åldersgrupperna framstår Alliansens tjat om ”arbetslinjen” för vad den är – ett angrepp mot det lilla som ännu finns kvar av trygghet i anställningen och skyddet vid arbetslöshet och sjukdom.

Ser vi till den låga sysselsättning som råder i gruppen 55-64 i de flesta länder kan man ifrågasätta att det skulle vara möjligt att öka den ytterligare i Sverige med sina 70 procent. Det kan nog bara göras genom att likt Alliansen ge sig på de utslitna och sjuka.

.

Förklaring:  Den blå figuren = åldersgrupp 25-54,  Den grå figuren = åldersgrupp 55-64.

Sysselsättningsgraden i procent syns under varje figur

Källa: Alternatives Economiques n° 295 oktober 2010.

.

Media; DN1,GP1,GP2,

DN2, SVD1,AB1,SSD1,DN3,

Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Europa, EU, Arbetslöshet, Sysselsättning