Slaget om Sverige.

.

I min blogg « Det trettioåriga kriget” visas vad som hänt med de arbetandes reallöner, utdelningen till aktieägarna och investeringarna sedan Thatcher och Reagan manade till krig mot allt vad den arbetande befolkningen tillkämpat sig under decennier av facklig och politisk kamp.

Mycket har förstörts och försvarslinjerna mot den nyliberala anstormningen har flyttats tillbaka. Det gäller också här i Sverige. Trots smärre egenheter och skillnader liknar ändå den  svenska bilden utvecklingen i omvärlden.

Ett gemensamt drag för hela OECD är att lönernas andel av de producerade rikedomarna, BNP, från 1980-82 och framåt minskat till förmån för vinstens andel av samma BNP. Den direkta ekonomiska orsaken till det är att reallönerna inte längre ökade i samma takt som produktiviteten. Att de inte gjorde det var i sin tur en följd av både ekonomiska och politiska skeenden. Massarbetslösheten från 80-talets början försvårade lönekampen och politiskt började socialdemokratin att svälja de nyliberala koncepten och LO övergav kravet på att löneökningarna skulle följa produktivitetsutvecklingen.

Det var den tyska socialdemokraten Helmut Schmidt som präntade socialdemokraternas försvar av ökade vinster för företagen. ”Dagens vinster är morgondagens investeringar och övermorgons arbeten”, var hans ledtema som bland annat anammades av Kjell-Olof Feldt.

I diagram (1) här under ser vi hur produktiviteten och reallönerna utvecklades i Sverige under perioden 1960-2010 och i diagram (2) hur lönernas andel av BNP utvecklades under samma period.

.

Produktivitet och reallöner i Sverige 1960 till 2010.

Diagram (1): Skala, 1980 = 100,  Värdet för 2009 är en uppskattning och för 2010 en prognos

Källa: EU-kommissionens databas Ameco.

.

Diagram (2)

Källa: Ameco.

.

Hur gick det då med Schmidts ”teorem”? Skapade löneåtstramningen fler jobb tack vare ökade investeringar. Igen liknar utvecklingen i Sverige vad som skedde i omvärlden. Det mest framträdande resultatet av lönepressen och den påföljande vinstökningen är att investeringarna sedan 80-talets början minskar på bekostnad av allt större utdelningar av dividender till aktieägarna.

I diagram (3) syns vad som skedde med de ökade vinsterna i Sverige. Även här minskar andelen av vinsterna som investeras till förmån för ökad utdelning till aktieägarna. Trenden är tydlig och bestående oavsett vem som höll i rodret på Rosenbad.

.

Diagram (3)

Källa; Ameco

Gapet mellan vinsterna och investeringarna svarar mot hundratals miljarder kronor som bytt ägare. Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka.

Vi har sett att ökade vinster för kapitalägarna inte leder till mer investeringar och nya arbeten utan fler dollarmiljonärer som använder sina nyvunna rikedomar till att spekulera i finanskarusellen.

Vad de tagit ifrån dig kan du ta tillbaka. Det är bara en fråga om politisk vilja, om att säga nej och att kräva vad som behövs för att de arbetandes intressen ska ställas före kapitalägarnas.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Berget,Röda Malmö,

Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Löner, Produktivitet, Vinster, Sverige, Feldt, EU, Nyliberalism,

Det trettioåriga kriget.

.

Efter det förra G20-mötet skrev jag att de församlade ministrarna förklarade arbetarklassen krig. När jag tänker efter närmare var det mer en revelj inför ett sista slag. För om vi ser tillbaka på de senaste tre decennierna måste vi konstatera att vi redan befunnit oss i krig i trettio år. Det är vad den nyliberala ”revolutionen” kan sammanfattas till – ett långt utdraget krig mot allt som de arbetande människorna tillkämpat sig under efterkrigstiden.

.

Gustav II Adolf sög ur de sista krafterna ur det svenska bondesamhället

i kriget mot de katolska arméerna.

.

Det nyss avslutade G20-mötet i Toronto bekräftar analysen av mötet som hölls i den sydkoreanska staden Busnan för knappt en månad sedan. Regering efter regering, borgerlig eller socialdemokratisk, har lagt fram och antagit mördande restriktioner för de statliga utgifterna som bara kan leda till en sak – sänkt eller stagnerande levnadsstandard för majoriteten av de arbetande och en social katastrof för de sämst ställda.

I unison kör upprepar de varandras stridsrop om ordning och reda i statens budget och skulder. Merkel, Sarkozy, Cameron, Zapatero, Papandreou och naturligtvis vår egen besserwisser Borg tävlar i vem som kan hitta flest sociala utgiftsområden att kapa med knäna. Krigsutgifter i Afghanistan eller hjälp till nödställda bankirer faller naturligtvis  inte under bilan.

.

I Toronta var det bara enighet om var och ens plats på familjefotot.

.

Men varför? Varför föra en så uppenbart depressiv politik? Är det bara omoderna akademikers grundlösa påhitt att nedskärningar och sparpaket mitt under en ekonomisk kris kan leda käpprätt in i en depression som trettiotalets? Pratar nobelpristagaren Paul Krugman i nattmössan när han anklagar världens regeringar att föra en extremt riskabel ekonomisk politik?

Nej det gör han inte. Risken att ekonomin kraschar är reell men Anders Borg och hans vänner utrikes säger att de saknar alternativ. Statsskulden måste saneras och budgetunderskotten balanseras, säger de. Det bara är så- basta. Att de saknar valmöjlighet därför att de sitter i knäna på den internationella finansmarknaden glömmer de bort att säga. Ändå är detta just förklaringen till att de säger sig sakna ”alternativ”.

För finansmarknaden, för de som löstes ut av staten och sedan kastade sig över olika länders statsskuld med de pengar de fått av det offentliga, spelar det ingen roll om ekonomin vänder neråt och kraschlandar. De känner vittringen av stora spekulationsvinster och kräver pengarna tillbaka här och nu. Att de rika kan fortsätta att berika sig även under de värsta ekonomiska kriserna behöver vi inga nya bevis för. Den rapport om antalet dollarmiljonärer i världen som jag bloggade om för en månad sedan visar vilka som alltid landar på fötter även vid höga fall.

.

.

Efter trettio år av utnötningskrig anser miljonärerna att den arbetande befolkningens motståndsberedskap är så dålig och att decennier av massarbetslöshet lett till sådan utmattning att nådastöten kan sättas in. Det finns inget samhällskontrakt. De arbetande får inte längre del av den ökade produktiviteten – allt går till de rika. En procent av världens hushåll äger 38 procent av alla likvida tillgångar, lika med 42 300 miljarder dollar. För dem finns det ingen kris, bara inkomstkällor oavsett ned- eller uppgång i ekonomin.

Diagrammet härunder är en grafisk bild av det trettioåriga kriget mot den arbetande befolkningen. Fram till början av åttiotalet följdes reallönerna och produktivitetsutvecklingen åt. Det var ett axiom att lönerna skulle stiga i samma takt som produktiviteten. LO och fackliga organisationer i utlandet ställde alltid som ett minimum att produktivitetsutvecklingen skulle synas i plånboken. Från 1982 och fram till i dag ökar ständigt gapet mellan produktiviteten och reallönerna med följd att hela produktivitetsvinsten går rakt ned i fickorna på kapitalägarna. Pengar som de dessutom i allt mindre utsträckning investerar i nya fabriker och maskiner eftersom det kortsiktigt varit mer lönsamt att hänga på finanskarusellen.

Den understa linjen visar vad som hänt med lönernas andel av bruttonationalprodukten. Varje liten procentenhet svarar mot hundratals miljarder kronor i transfereringar från de med inkomst av arbete till de med inkomst av kapital.

.

Löner, produktivitet och lönens andel av BNP i EU 1960-2010

.

Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)

Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)

Källa: Ameco, EU-kommissionens databas

.

Den nyliberala ”revolutionens” facit visar att vi inte sitter i samma båt. Finansen vill dumpa dig överbord oavsett om du kan simma eller ej. Under den snabba expansionen efter kriget, från 1950 till 1974, var det den arbetande befolkningens stadigt stigande konsumtion som var drivkraften i den kapitalistiska ekonomin. Lönernas andel av det som producerades steg och i takt med produktiviteten ökade också timlönen. Den inhemska och europeiska marknaden var slagfältet där kapitalägarna vann sina vinster. Globaliseringen och integreringen av flera hundra miljoner arbetare från Kina, Ryssland och Indien i den kapitalistiska marknadsekonomin låg ännu i framtiden.

Nu är det en ny tid. Kapitalet behöver inte det egna landets konsumenter. Det finns konsumenter i andra delar av världen. På grund av det allt svagare fackliga motståndet är det fritt fram att angripa de arbetandes andel av de producerade rikedomarna. I samtliga länder inom OECD har lönernas andel av BNP minskat kraftigt. Hittills har det kompenserats med en allt större skuldsättning i hushållen. Vilket lett till den återvändsgränd som samhället nu befinner sig i.

.

Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.

.

Det räcker inte längre med den ”automatiska” minskningen av lönernas andel. Nu startar frontalangreppet. Det är innebörden i de sparpaket som bokstavligt haglar över de arbetande i Europa. Det har inte ännu gått in i det allmänna medvetandet men det handlar inte om något mindre än ett klasskrig. G20-mötet visar tydligt vad som sker. Bakom pratet om samordning och behovet av nya gemensamma regler för finansvärlden finns bara ”var och en för sig”. Varje lands styrande tävlar i vem som kan slakta den sociala välfärden snabbast och tuffast. Knappt har Spanien lagt ett sparpaket som svider i skinnet så bjuder David Osborne över med ett brittiskt sparpaket som Englands arbetare kommer att minnas i generationer. Alla inbillar de sig att de ska kunna exportera den egna ekonomin ur krisen.

I själva verket står vi inför ett race till botten som inte lämnar några marginaler för socialdemokratisk plåsterpolitik. Kapitalet har sagt adjö till den gamla samförståndspolitiken och lagt om kursen med sikte på ett samhälle som ska likna vad som rådde innan 1914, det vill säga extrem social och ekonomisk ojämlikhet där frukterna av arbetet tillfaller endast de rika.

.

Rika borgare isolerar sig i skyddade lyxstäder.

.

Det finns helt enkelt ingen kompromiss att vänta från kapitalägarnas sida. Det är vanligt i media att tala om att reallönerna i ”tillväxtländerna” närmar sig snittet i OECD. Vänd hellre på tesen så kommer vi närmare vad som sker. Det är reallönerna i USA och Europa (och Japan) som kommer att närma sig situationen i Kina och andra snabbt växande ekonomier. Om inte om griper in. För det är sant att Kapitalet proklamerat krig mot löntagarna men det finns gränser för vad de arbetande kan acceptera. Just nu inbillar sig Merkel, Sarkozy, Osborne och andra nyliberala härförare att allt är möjligt. Så länge de inte provocerar fram ett socialt uppror skiter de i hur djup missär som deras politik kan leda till. Det är det nya i dagens situation och som den etablerade arbetarrörelsens ledare inte vill fatta. Reformistisk politik när kapitalägarna och deras regeringar säger kategoriskt nej till alla sociala reformer är som en fisk på torra land, den sprattlar på plats.

Situationen är minst sagt allvarlig och vilka utvägar som finns  är inte solklart. Det finns ett motstånd i många länder. Men i de flesta fall är det bara svar på tal efter varje enskilt angrepp mot den sociala välfärden. Det finns inget perspektiv på kampen utöver att försvara vad som existerar och som hotas. Väldigt få inser att ett annat samhälle är möjligt.

Vi har nått en punkt där de etablerade politiska och fackliga organisationerna i arbetarrörelsen inte kan eller vill leda motståndet mot den borgerliga krigsförklaringen. Det ser till och med ut som att inget av dessa partier ens kommer att delta i en bred social reaktion mot attacken på levnadsstandarden och den sociala omsorgen. För att inte tala om att de själva aldrig kommer att ta initiativ till en sådan kamp.

I stället tävlar de med borgerskapet om att presentera ”ansvariga” sparplaner som leder i samma riktning som de nyliberalas planer.

.

-Vi betalar inte deras kris, säger den franska organisationen Attac.

.

Att bygga ett nytt antikapitalistiskt parti som presenterar ett program för ett samhälle där ingen kompromiss med kapitalägarnas vinstintressen är möjlig står på dagordningen i Europa. De är inte beredda att kompromissa. Det trettioåriga kriget visar vilket samhälle de strävar efter. Vi ska inte heller kompromissa. Endast ett samhälle som sätter befolkningens ekonomiska och sociala behov i första hand kan undgå den sociala katastrof som de härskande förbereder.

.

Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,AB1,SVD3,DN5,SVD4,SVD5,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kris, Skulder, Klasskrig, Arbetarrörelse, Merkel, SAP, Sarkozy, Cameron, Osborne, Zapatero, Papandreou, USA, Socialt kontrakt, Reallöner, BNP, Produktivitet

Indalsälvens vackra delta.

.

Vid avfarten från E4 till Midlanda flygplats hittar du den här skylten. Har du tid och om vädret inbjuder ta dig då en promenad i deltats naturreservat. Jag lovar dig att det är mödan värt.  Mellan motorvägen Timrå – Härnösand och flygplatsen ligger ett underskönt delta med massor av små och större armar av älvens utlopp i Klingerfjärden som  i sin tur ligger inklämd mellan fastlandet och Alnön. Just det. Där det låg såg vid såg vartän man såg. Bland deltats rännor och öar lekte och fiskade jag som liten med alla andra andra ungar i de närliggande samhällena. Då var det roligt. Nu inser jag att vi hade ett eget paradis.

Men häng på så guidar jag dig genom reservatet till dess ände vid havet.

.

.

Innan vi kommer över till ön mitt i älven där Midlanda  flygplats ligger ska vi ta oss över bron till Skeppsholmen som byggdes 1959. Innan dess gick det en färja till ön. I skolan var vi avundsjuka på barnen som bodde på ön. Två gånger om året fick de ledigt en vecka eller mer från skolan. Då isen la sig men inte bar och när den gick upp och färjan inte ännu kunde korsa älven.

.

;

Strax efter bron möts södergående trafik på E4 av Bengt Lindströms omtvistade monumentala Y som hälsar välkommen till  Timrå. Det är här du ska ta av från motorvägen för att komma till mitt barndoms vattenrike.

.

.

Efter en kort sträcka på en gropig grusväg kommer vi fram till den plats där en träbro spänner över den gamla timmerrännan till reservatets början. Där hittar du de här handmålade kartorna som föklarar lite av deltats historia, hur det utvecklats sedan mitten av 1700-talet. Med en landstigning på en centimeter om året och med allt slam som vårfloden för med sig har deltat förändrats mycket under åren. Den stora ön i utloppet som kallas Sandgrundet var bara en liten bank när jag var grabb. Nu är det en stor ö med fullvuxna lövträd i mitten. På kartorna kan du se att där reservatet ligger nu fanns det bara vatten för hundra år sedan. Det kallas tidens tand.
.

.

Under den gamla träbron som leder över till reservatet rinner timmerrännan. Här låg fram till första åren av 60-talet ett sorteringsverk. Stockarna som flottades på Indalsälven samlades här upp, sorterades och buntades till långa släp som bogserbåten Per Hellzén i sakta mak drog till de närliggande massafabrikerna Fagervik, Wifstavarf, och Östrand. På sommaren arbetade här omkring 400 timmersorterare.

.

.

Så här ser timmerrännan ut uppströms. När isen gick på våren kom här tusen och åter tusen stockar framrusande och samlades upp av skickliga sorterare med båtshakar.

.

.

Nu följer vi gång- och cykelleden till reservatets ände. Först, strax efter träbron, hittar vi sanddyner som inbjuder till bad och solbad. Vattnet är underbart när det värmts upp av solen, vilket aldrig sker innan slutet av juni. Men då blir det ett badparadis. Klart rinnande sötvatten i en ränna med djup mellan en halvmeter och en och en halv meter. Idealiskt för barn. När jag var grabb var det så djupt att vi inte nådde botten.

.

.

I sandbankarna växer vackert strandblomster. Fråga mig inte vad de heter. Jag är ingen god kännare av blommor och växter. Du kanske vet? Hör av dig i så fall.

.

.

Där miljoner stockar rusat fram fastnar nu ibland gamla döda träd som vårfloden för med sig.

.

.

Lite längre fram finns den första hängbron som för oss över till nästa ö. Vad har Indiana Jones som mitt reservat inte har?

.

.

Där möts vi av en fin gångled som tar oss fram till nästa hängbro.

.

.

Sista hängbron spänner över en liten ränna som är gäddornas favoritlekplats. Titta ner i vattnet och du kan vara säker på att få se en gädda i vasskanten. Det vill säga om du kommer innan eller strax efter Midsommar. Sedan blir vattnet för varmt och de glupska bestarna tar sig ut på djupare vatten.

.

.

Nu har vi avverkat den halvannan kilometer gångled som slutar vid havet. Eller rättare sagt i Klingerfjäden. Det riktiga havet ligger utanför Alnön som med sina tre mil ligger som en vågbrytare i fjärdens öppning. Framför oss breder en kilometerlång sandstrand ut sig som i folkmun döpts till Smackgrundet. Här  är det långgrunt och när industrisemestern startar och om vädret bjuder till samlas här traktens barnfamiljer. Även riktigt små barn kan bada riskfritt intill stranden. Det är bara ett par decimeter djupt ett trettiotal meter ut.

.

.

Tittar vi åt andra hållet ser vi ena huvudfårans utlopp i Klingerfjärden. Den skogsbeklädda ön till vänster är Sandgrundet som bara var en liten sandbank för sextio år sedan. I bakgunden, fem kilometer bort, syns Timrå centrum.

.

.

Havet och solen formar sina egna skulpturer som pryder naturen i decennier.  Så länge jag minns har den här tallroten legat här.

.

.

Vid mynningen fiskar lokalbefolkningen sik och öring. Här är fisket fritt. Kortfisket börjar ett par hundra meter upp i älven. På de grunda sanbankarna samlas siken för att under början av hösten leka rommen av sig. Tyvärr samlas då också den allt mångtaligare sälen till kalas. Siken störs i sin lek och de som inte äts upp av sälen drivs på flykt. I ett antal år har därför fisket varit uselt och de öppna eldarna falnat.

.

.

Så ser det ut i mitt reservat, mitt eget vackra delta. Vid Bengt Lindströms Y hittar du mer information om Timrå och kartor över Indalsälvens utlopp och omkringliggande samhällen.

.

.

Foto: Alla bilder är mina egna och tagna på Midsommardagen

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Indalsälven, Timrå, Midlanda, Delta, Gädda, Landsigning, Sik, Säl, Naturreservat

Miljoner sa Nej !

.

Det franska folket passade på att säga nej till Sarkozys planerade ”reform” av pensionssystemet i landet, med bland annat en höjning av pensionsåldern från 60 till 62 år;

Närmare 2 miljoner deltog i ett hundratal demonstrationer över hela landet. Det var en vändning i motståndet i och med att det var den största demonstrationen sedan början av året och närmare tre gånger så stor som protesterna den 27 maj.

.

Det var stor uppslutning både från det privata och det offentliga.

Hela det fackliga Frankrike stod bakom mobiliseringen, som CGT-CFDT-CFTC-FSU-UNSA och Solidaires.

-Det är den största manifestationen i år. Det visar att känslan av det orättvisa i denna brutala reform är mycket stor i hela landet, sa CFDTs ledare François Chérèque efter den mäktiga demonstrationen.

En liten vink från Sydafrika hördes i flera demonstrationer – vuvuzelor bedövade med sitt bitande ljud. Dagen innan hade Sarkozy tagit emot Thierry Henry för att trösta honom efter fiaskot i VM. Flera banderoller manade Sarkozy att lyssna till folket i stället för att ödsla tid på någon som tjänar 20 miljoner euro om året.

I september ska den franska Nationalförsamlingen ta ställning till Sarkozys ”reform”. Gårdagens demonstrationer visar att slaget inte är förlorat. De stora demonstrationerna var en förvarning om vad som kanske kommer efter sommaren och inte en sista uppgiven protest inför det oundvikliga. Inget är ännu vunnet för Sarkozy.

***************

I dag är det Midsommarafton.

Vi här på bloggen önskar alla våra läsare en riktigt trevlig helg.

Ta det lugnt med gräddfilen.

Göte och Benny

.

Media: DN1,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Midsommar, Frankrike, Pensioner, Sarkozy, Matjesill, Thierry Henry, VW,

Det inre hotet.

.

Det verkar finnas ett direkt förhållande mellan den israeliska propagandans hotbild mot landet och det inre förfallet av de demokratiska strukturer och traditioner som ändå finns. Ofta görs det stort nummer av att Israel är ”den enda demokratin” i Mellanöstern. Men sett till vad som sker kan man fråga sig för hur lång tid.

Rent formellt stämmer det. Ett parlament, Knesset, väljs i allmänna val och det råder en pressfrihet som inget land i regionen ens kommer i närheten av. Hamas valdes visserligen i öppet demokratiska val men det har minst av allt lett till ett demokratiskt styre. I resten av regionen härskar militär och monarki förutom i Libanon där platserna i parlamentet är öronmärkta och därför knappast kan kallas demokrati.

.

Den formella demokratin fungerar i Israel, än så länge.

Både till form och framför allt till sitt innehåll perverteras den israeliska demokratin. Inte av utländska krafter eller under trycket av hot utifrån men av allt starkare religiösa och auktoritära inhemska krafter. Netanyahus högerregering har släppt anden ur flaskan och nu kan den inte tvingas ner under kork igen.

Den demokrati som ändå finns kvar håller på att kvävas och begravas av bosättarnas mål att fördriva alla palestinier från Västbanken, av de judiskt-ortodoxas alltmer högljudda kamp för att deras liv endas ska styras av religiösa lagar och inte av det existerande juridiska systemet, av extremisters kampanj för att blandade samhällen där judar och palestinier lever tillsammans som i exempelvis Jaffa ska rensas etniskt, och av det allt starkare religiösa greppet över den militära officersutbildningen.

.

Kolonierna på Västbanken fördriver palestinier från hem och mark..

I september upphör Netanyahus ”byggstopp”. Sex månader har gått och trots att byggstoppet aldrig riktigt respekterades hölls fasaden uppe medan den omhuldade ”fredsprocessen” stapplade vidare efter ”vägkartan”. Nu reser redan de mest extrema krafterna, bosättarnas språkrör, i Knesset, krav på att beslut ska tas om full fart på byggandet igen. Att kalla dem ”bosättare” är egentligen en eftergift för det internationella språkbruket. Det låter som nybyggare i ett jungfruligt obefolkat land. Det handlar naturligtvis om kolonialister som fördriver palestinier från jord och hem. För de mest extrema är drivkraften religionen. Gud har lovat dem landet. Andra drivs av ekonomiska motiveringar om jord och välstånd. Resultatet blir detsamma. Västbanken förvandlas till ett leopardfläckat landskap där en framtida Palestinsk stat blir en omöjlighet. Vilket är just målet för kolonialprojektet. Netanyahu har redan låtit förstå att han inte kommer att invända mot full fart på byggandet igen. Han kan inte sätta sig emot den yttersta falangen inom det egna Likudpartiet och inte heller mot extremisterna i Shaspartiet eller Liebermans parti, Israel Beytenou (Israel vårt Hem) . Gör han det spricker regeringen. För att smörja de diplomatiska kanalerna har han därför sagt att han själv inte kommer att närvara under debatten om fortsatt ”byggande” eftersom han ska åka och prata ”fredsprocess” med Barack Obama.

.

Moldaviern Avigdor Lieberman svepte sig i denn israeliska flaggan och blev utrikesminister.

Den yttre expansionen på Västbanken går hand i hand med ett medvetet program för att driva ut de palestinier som bor i etniskt blandade städer och byar i Israel, som Jaffa(stadsdel i nuvarande Tel Aviv) och Östra Jerusalem. De palestinier det handlar om och som i Israel kallas ”araber”, även i offentliga handlingar som pass och id-kort, är inga ”invandrare” utan har alltid bott i de städer och byar det handlar om. I Jaffa, numera Yafo på hebreiska, som innan 1948 var en blomstrande stad blev tusentals palestinier kvar efter utropandet av den israeliska staten. Enligt alla skildringar i media har människorna i Jaffa, judar och palestinier, levt i relativ harmoni. Tills helt nyligen. Extrema ”bosättare” från Västbanken har tagit till sin uppgift att rensa upp i dessa ”blandrasområden” och skickat ut förpatruller med uppgift att bland annat starta en ”yeshiva”, en religiös skola för talmudstudier som en förberedelse till officersutbildning, och organisera demonstrationer framför palestiniers hus för att få dem att inse att de för deras eget bästa bör flytta. Polisen vänder ryggen till och medias huvudfåra tiger. Endast modiga personer som Gideon Levy och Uri Avnery och ett fåtal andra höjer rösten.

Religiöst motiverade byggföretag köper mark som palestinier drivits bort ifrån för att bygga bostäder reserverade för judiska medborgare. Vissa tomter närmast havet i Jaffa betraktas som dyrgriper som tyvärr gått i arv inom palestinska familjer. Problemet löses av domstolarna. Just nu ligger 498 fall av expropriering i domstolarna. Endast en av de 498 gäller en judisk familj. Samma taktik har redan använts i andra blandade städer(stadsdelar) som Acre, Lod och Ramle.

.

Det gamla jaffa var ett ekonomiskt och kulturellt i Palestina med en fredlig blandning av arraber och judar.

-Israel, som är det judiska folkets stat, tappar greppet över dessa städer. Bosättare i Judéen och Samarien (Västbanken) har skickat sitt bästa folk och rabbin(religiösa lärare) till Yafo, Acre, Lod och Ramle, skriver journalisten Nadav Shragai i Haaretz och menar att ”bosättningar” i de etniskt blandade städerna är ett slagfält i det demografiska kriget mellan araber och judar. I det här sammanhanget ska Avigdor Liebermans krav på ”folktransferering” i utbyte mot fred ses. Med det menar han att den hittillsvarande idén om ”land mot fred” (land for peace) ska ersättas av fred med Palestina i utbyte mot att den palestinska minoriteten i Israel sparkas ut ur landet. Ett kristallklart program för etnisk rensning.

Det juridiska fundamentet i staten Israel undergrävs också aktivt av de judiskt ortodoxa med sitt ursprung i Europa. De ortodoxa från Europa kallas Ashkenazi och de ortodoxa med ursprung i Mellanöstern kallas Sephardi. I ”bosättningen” Immanuel har Ashkenazi vägrat sina döttrar att gå i samma skolklasser som flickor från Sephardi. Ledare för Ashkenazi säger att Sephardi inte är religiöst ”rättrogna”. Men misstanken att det ligger rasism bakom ”européernas” hållning har lett Högsta Domstolen till att säga nej till segregerad skolgång och efter att föräldrarna till 22 flickor vägrat rätta sig efter domstolens beslut dömdes de till kortare fängelsestraff. Om historien förblivit lokalt isolerad till Immanuel kunde den avfärdas som en detalj. Men Netanyahus egen hälsominister demonstrerade utanför fängelset där papporna till flickorna skulle fängslas och förde därmed upp Ashkenazernas krav på segregerad skolgång på nationell nivå. Efter påtryckningar backade Högsta Domstolen vad gäller barnens mammor som undslapp fängelsestraff för att ha vägrat följa domen.

.

Ortodoxa Aschkenazi protesterar mot Högsta Domstolen.

Fallet Immanuel avslöjar en trend i landet att ifrågasätta det juridiska systemet som i grunden är sekulärt. Högerflygeln i Likudpartiet och övriga formationer i Knesset ännu längre till höger hånar öppet domare och jurister och uppmuntrar den ortodoxas Ashkenazernas civila olydnad och krav på respekt för religiösa ”lagar”. Det är inte en obetydlig kraftlös sekt det handlar om. I Jerusalem samlades förra veckan 100 000 till stöd för de rasistiska Azhkenazerna i kolonin Immanuel.

Det som finns kvar av demokrati i Israel blir till synes allt mer instabilt. Under tryck från religiösa krafter och ett alltmer militariserat samhälle formas sakta men säker en situation i vilken sekulära idéer och social opposition i praktiken blir olagliga eller åtminstone tystas i ett inferno av religiös sekterism och nationell extremism. Det är en skrämmande utveckling i vars förlängning den palestinska minoriteten i Israel kan vänta sig det värsta om inte progressiva krafter både i Israel och i omvärlden gör deras sak till sin.

.

Media: DN1,DN2,GP1,AB1,DN3,SVD1,

Bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Biology&Politics,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Jaffa, Palestina, Netanyahu, Ortodoxa, Bosättare, Etnik,

Röster i mörkret.

.

Alla i Israel sluter inte upp bakom den reaktionära regeringen Netanyahu och dess kriminella ockupationspolitik av palestinsk jord. Trots den hatiska propagandan mot de oppositionella inom landet finns det konsekventa motståndare till sionismen. Alternative Information Centre spelar en viktig roll i att visa det andra Israel, det Israel som kämpar för det palestinska folkets rättigheter och en annan politik i Israel till försvar av den femtedel av befolkningen som är palestinier och som behandlas som femtekolonnare.

.

Michael Warschawski- ett liv i opposition.

.

En av AICs grundare är Michael Warschawski som varit aktiv antisionist i snart 40 år. Så länge att han inte längre berörs av högerns och de ortodoxas spyor om ”självhatande judar” och förrädare. Här under kan du läsa en kort deklaration av Michael som attackerar den alltmer arroganta och våldsamma regimen i Jerusalem.

**************

Storhetsvansinne straffar sig.

.

-När Gud vill straffa någon gör han honom först galen.

Det verkar som att det gamla talspråket också passar in på stater eller åtminstone på staten Israel.

Den immunitet som det internationella samfundet, speciellt USA, gett Israel de senaste 62 åren driver Israel till dårskap och dess ledare har tappat all känsla för proportioner och förmåga att förstå vår omgivning och den värld vi lever i.

Det är som ett bortskämt barn som föräldrarna klemat bort i åratal, förlåtit vad de såg som ”lekfullhet”, tills det blev tydligt att de saknade all kontroll över barnet som slutar som en brottsling. Det är vad de gamla grekerna kallade hybris, en sorts känsla av arrogant övermakt, allt mer avskuren från verkligheten.

.

Vem tar Netanyahu efter?

Hybris leder Israel till att begå ett växande antal pinsamma idiotiska handlingar som exempelvis det barnsliga sätt på vilket Mosads agenter fastnade på övervakningskameror i hotellet där de mördade en Hezbollahledare i Dubai. Uppenbarligen ett amatörverk. Sedan fastnade en av agenterna i Polen och väntar nu snar utvisning till Tyskland. Vad inbillade han och hans kollegor sig? Att Polen saknar kapacitet att identifiera en man vars namn och foto distribuerats till polisen världen över? Eller att ett telefonsamtal skulle räcka för att Europa skulle glömma hela storyn?

Israels ledare och regeringskanslier har inte ännu insett flera globala förändringar som skett; perioden Bush är över och med den en automatisk immunitet för aggressiva brott och handlingar, att slakten i Gaza förändrade världsopinionens syn på Israel. Förr eller senare tvingas Israels regering att ta i beaktande, om än partiellt, de nya vindarna i världen. Den kriminella attacken på Freedom Flottila till Gaza gjorde även de mest vänligt sinnade länderna i världen rasande och ledde till en hittills aldrig sedd internationell isolering, den här gången till och med från USA.

Israels ledare är maktberusade och skrämmer alla i sin omgivning och kör likt en full bilist över allt i sin väg. De visar sådan hänsynslöshet att de lyckas förarga hela världen både vänner och fiender.

.

Med omänsklig brutalitet raserad Israel allt i sin väg i Gaza.

Omåttlig arrogans leder till ogjorda hemläxor och det i sin tur leder förr eller senare till misslyckanden. Den israeliska staten begår misstag på misstag och världens tolerans för dess brott minskar. Ett annat symptom på hybris är ovilja att dra slutsatser och lära sig av erfarenheter för att inte tala om att lyssna till vänskapliga råd.

Enda sättet att stoppa Israels galopp mot avgrunden är fallet självt eller en krasch mot en mur på vägen. Det är dags att frukta det värsta.

.

Media:DN1,DN2,GP1,AB1,DN3,SVD1,

Bloggare: Biology&Politics,Jinge;Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Gaza, Palestina, Natanyahu, Ockupation

Ny konvoj till Gaza.

.

Modiga män och kvinnor bordar snart ett skepp med destination Gaza. Miriam är båtens namn som femtio kristna och muslimska libanesiska kvinnor tillsammans med ett antal personer från andra länder ska segla till Gaza med förnödenheter och medicin.

Miriam lämnar enligt uppgift Tripolis hamn i dag lördag och beräknas komma till Gaza via Cypern 23-25 juni. Israels ambassadör i FN, Gabriela Shalev, uppmanar i ett brev Libanons regering och FN att stoppa Miriam. Det vore naturligtvis bekvämt för Netanyahu om det ”internationella samfundet” tog på sig Israels roll som kollektiv bestraffare av befolkningen i Gaza.

.

Mavi Marmar bordades och nio personer mördades. Hur går det för Miriams passagerare.

.

Men så blir det inte. Den israeliska regeringen får självt än en gång ta på sig det fulla ansvaret för bestraffningen av Gazas innevånare och konsekvenserna av en ny bordning av ett skepp fyllt med medicin och andra förnödenheter som befolkningen i Gaza saknar.

Men Israels regering säger ju att den fattat beslut om att ”lätta” på blockaden? Den internationella pressen svalde självfallet Netanyahus utspel med hull och hår. Det krävdes en israelisk tidning, dagstidningen Haaretz, för att bluffen skulle avslöjas. I regeringens engelska version av ”beslutet” står det svart på vitt att ”regeringen har beslutat lätta” på blockaden och tillåta att mer förnödenheter förs över gränsen till Gaza. Haaretz avslöjade redan i torsdags att i regeringskommunikéns hebreiska version finns inte ordet ”beslutat” med utan bara att regeringen funderar på att lätta på blockaden. Det tog internationella media 48 timmar att ens nämna Haaretz uthängning av dubbelspelet.

.

Trots vissa slitningar mellan de två är grunden gemensam.

Det är uteslutet att den israeliska regeringen kommer att släppa fram Miriam till Gaza hamn. Socialdemokraten Ehud Barak säger att Hezbollah ligger bakom Miriam och att risken för krig ökar. Ett väntat utspel eftersom Barak bygger upp argument för ett nytt krig mot Hezbollah. Samtidigt avfärdar Libanons regering att Hezbollah finns med i kulisserna och rörelsens ledare Nasrallah säger att de inte materiellt stöder Miriam för att undvika att ge Israel en ursäkt att angripa södra Libanon.

Konvojerna till Gaza spelar en viktig roll i att bryta blockaden mot Gaza och på längre sikt för en rättvis lösning för det palestinska folket. Inte för att den materiella misären minskas. Utan för att den israeliska regeringens politik alltmer framstår för vad den är – kolonial expansion. En allt större världsopinion börjar inse att den israeliska statens politik alltsedan dess bildande inte handlar om ett jagat folks rätt att försvara sig med alla medel utan om ett kolonialt projekt för ett Stor-Israel där det råkar finnas ett antal miljoner palestinier i vägen.

.

Aznar tar strid för den judiskt kristna civilisationen

Den europeiska och amerikanska bombhögern inser också att Israel målar in sig i ett hörn. Spaniens förre premiärminister José Aznar har just tagit initiativ till en stödorganisation med namnet Israels Vänner. I korthet motiverar han sitt initiativ med ideologiskt-religiösa argument om att det judiskt-kristna arvet är grunden för Europas civilisation och att ”om Israel går under går vi alla under”. Underförstått befinner vi oss i ett civilisationernas krig. Det finns redan mycket sagt om det absurda i det perspektivet. Men Aznars initiativ är mycket viktigt ur en annan aspekt. Det kastar ett obönhörligt löjets skimmer över den ”undersökningskommission” som Israels regering satt upp under ledning av en före detta chef för Högsta domstolen och med två utländska ”observatörer”. En av observatörerna är Nobels fredspristagare 1998, irländaren David Trimble.

.

David Trimble, fredspristagare och kristendomens förkämpe

Samme David Trimble finns med i den illustra extremistgrupp som anslutit sig till José Aznars initiativ. Man kan vända på ordet ”opartisk” hur man vill. Men en ”fredspristagare” som låter sig engageras i Israels Vänner till stöd för den judiskt-kristna världens militära utpost i Mellanöstern kommer att gå till historien som en krigshetsare.

.

Media: DN1,GP1,GP2,AB1,

Bloggare;Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Gaza, Blckad, Libanon, Barak, Netanyahu, Palestina, Ship to Gaza, Miriam,

Bryssel på krigsstigen.

.

Vad gör man i Timrå på semester när det ösregnar? Skriver en blogg naturligtvis. Eller läser en god bok. I dag lyder prognosen regn hela dagen och då hinner jag med båda nöjena.

.

Herman van Rompuy skickade Sarkozy i repen.

I går samlades Europas regeringschefer i Bryssel för att samsas om hur den finansiella krisen, den så kallade statsskuldskrisen, ska lösas. Som aperitif för att skapa god stämning och optimism beslutades att Estland släpps in i eurozonen, som det sjuttonde landet med den gemensamma valutan.

Den stora tvisten stod mellan ”européer” och ”nationalister”. Inför mötet körde Sarkozy och ett fåtal anhängare hårt för att länderna med euron som valuta ska bilda en gemensam ”ekonomisk regering”, ett sekretariat med befogenheter att kontrollera de enskilda euroländernas budgetar och politik för att minska statsskulderna.

Men Angela Merkel med kraftigt stöd från EUs president Herman van Rompuy avfärdade idén och menade att de 27 i stället gemensamt ska övervaka de enskilda medlemsländernas budgetproblem och skulder.

Båda lägren är däremot överens om att det är tid för hårda restriktioner och åtstramning. Mitt i efterdyningarna av den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet säger de att statsfinanserna ska stramas åt. Att den ekonomiska konjunkturåterhämtningen riskerar att skjutas helt i sank verkar inte vara ett problem. För nu ska de som äger statsskulderna, det vill säga de stora affärsbankerna och fonderna, övertygas att de kommer att gå helt förlustfria ut ur krisen.

.

De båda pekar inte alltid i samma riktning

Med Angela Merkel i spetsen startar nu därför Europas regeringar ett öppet klasskrig mot kontinentens arbetande befolkning. Det finns ingen begränsning i deras påhittighet att hitta sociala utgifter som kan skäras ned. Löner, pensioner, undervisning, vård, a-kassor och andra sociala skydd måste enligt de härskande ”reformeras” så att marknaden får nytt förtroende.

Till leda upprepar de stolligheterna att minskade lönekostnader för företagen leder till fler jobb och ökade investeringar trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som bekräftar det sambandet. Vad vi sett är i stället att företagen använder sina ökade vinster till att höja utdelningen till aktieägarna och att minska företagens egna skulder.

Effekterna av de beslutade åtstramningspaketen kan bli katastrofala. Den breda attacken på de arbetandes inkomster och sociala trygghet kan till att börja med sätta tvärstopp för den ekonomiska återhämtningen och kasta Europas ekonomi ner i en ny och ännu djupare recession än den som ännu biter oss i hälarna.

.

Men EUs race mot botten är inte bara en garanti för att massarbetslösheten och misären breder ut sig ännu mer. Den lägger också grunden för  katastrofala sociala effekter. När alla kollektiva system för trygghet bryts ner och ersätts med ”individens ansvar” öppnas dörrarna till ett samhälle där det sociala barbariet tar över. Solidaritet, gemensam kamp, kollektiv organisering och hållbar utveckling blir skällsord. Riksdagens beslut om att på nytt öppna dörrarna för kärnkraften är en del av vad som väntar oss om alla Merkel och Reinfeldtare får fortsatt fritt spelrum.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,Sjöstedt,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Merkel, Sarkozy, Kris, Skulder, Euro, reinfeldt

Sol , sommar och bad

.

.

Kära läsare

Nu tar jag ledigt ett par veckor och passar på att önska

er en riktigt trevlig Midsommar med god mat, fin samvaro

och mycken glädje.

Benny

Kalle hälsar också till alla.

.

Ohelig allians eller landet spricker.

.

Söndagens val i Belgien inte bara bekräftade den allt djupare sprickan mellan norr och syd, mellan Flandern och Vallonien. En avgrund öppnades upp och om inte en ohelig allians mellan det fransktalande socialistpartiet och det flamländska separatistpartiet NV-A kan brygga över sprickan riskerar Belgien att gå under på relativt kort sikt.

.

Bart De Wever segrade. Lägg märke till att det flamländska lejonet bytt plats med en stjärna i EUs flagga.

Resultatet i söndags var nämligen mer extremt än någon väntat sig. NV-A går segrande ur valet och blir det största partiet i Flandern med 30 procent av rösterna och därmed samtidigt det största partiet i landet med 17,4 procent. På andra sidan avgrunden vann PS, socialistpartiet, en stor seger och återtog platsen som det största fransktalande partiet i Vallonien. Alla andra formationer tappade mark. Nyliberalerna i MR och Open-VLD förlorade mest av alla. Till vänster om socialistpartiet fanns det förhoppningar kopplade till en vänsterfront, Front des Gauches, efter att en opinionsundersökning i Bryssel visat på 11 procent tillsammans med de före detta maoisterna i PTB. Något måste har varit grundligt fel i undersökningen. Front des Gauches fick strax över 20 000 röster i Vallonien plus Bryssel och kom därmed inte ens upp till 1 procent.

Hur en regering ska kunna bildas frågar sig nu många. Kungen är regeringsbildare i det belgiska systemet och nu måste han ge en partiledare uppgiften att försöka bilda en koalitionsregering. Men valresultatet lämnar inte mycket utrymme för manövrer. På den flamländska sidan är Bart De Wevers NV-A omöjligt att runda. Ingen fungerande regering kan bildas utan NV-A. Det är kanske den belgiska statens räddning. Bart De Wever som säger sig vara för ett självständigt Flandern måste kompromissa med Socialistpartiet och därmed spä ut sitt vin med vatten. Hans anhängare som väntar sig något annat än en kompromiss à la belge kan snabbt tappa tålamodet och strömma tillbaka till extremisterna i Vlaams Belang som förlorade stort och tappade nästan hälften av sina röster från senaste valet.

.

Elio di Rupo vann stort i Vallonien. Den röda flugan bär han alltid.

Socialistpartiets chef Elio Di Rupo är given ledare för Vallonien och det fransktalande Bryssel och måste likt Bart De Wever hålla för näsan och kompromissa med separatisterna på andra sidan språkgränsen. På valkvällen sa de båda att en hand måste sträckas ut över språkgränsen för landet ska kunna räddas. För De Wever var det redan ett första avsteg från den separatistiska vägen.

Två scenarier öppnar sig. Endera lyckas Di Rupo och De Wever att snabbt bilda en koalitionsregering, hur otänkbart det än var innan valet. Dess uppgift blir då att hitta en formel för ökad regional självständighet inom ramen för ett federalt Belgien. Eller så misslyckas regeringsbildandet och landet blir utan regering under lång tid. I så fall kan separatisterna i norr säga att Belgien är omöjligt att regera och att den de facto splittringen ska befästas formellt genom att utropa ett självständigt Flandern. Vad det kan föra med sig för Bryssels status verkar oöverskådligt just nu. Huvudstaden ligger i Flandern men 88 procent av befolkningen talar franska.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Flandern, Vallonien, Bryssel, Kris, Separatism