Slaget om Frankrike.

.

Frankrike är inget undantag. Den nyliberala ”revolutionen” som startade med Thatcher och Reagan har också ägt rum i Sarkoland. Ändå finns det många skillnader som gör den franska ”revolutionen” säregen. Redan tidsschemat skiftar. När Thatcher redan var i färd med att krossa de engelska arbetarnas motstånd hade just den franska Vänsterunionen kommit till makten och François Mitterrand installerat sig som president i Elyséepalatset.

.

Mitterrands ljusröda budskap bleknade snabbt.

.

Inför presidentvalet 10 maj 1981 drev Mitterrand och Vänsterunionen en hård kampanj mot de borgerliga partiernas krav på sänkta löner, minskade sociala bidrag och åtstramning i största allmänhet.

-Vi måste bryta med kapitalismen och världsimperialismen, sa Mitterrand utan att bita sig i tungan. Hans kommande premiärminister, Lionel Jospin anklagade högern inom Socialistpartiet för att bara vilja ”plåstra om kapitalismen” i stället för att bryta upp dess strukturer.

Banker och stora industrier nationaliserades, dödsstraffet avskaffades, 39 timmars arbetsvecka med bibehållen lön infördes och pensionsåldern sänktes från 65 till 60 år.

Entusiasmen bland de arbetande var stor för den nya regeringens politik. Men glädjen skulle bli kortvarig. De franska kapitalisterna satte kniven på Mitterrands strupe, organiserade en omfattande kapitalflykt och en spekulation mot den franska francen.

Redan året efter valsegern tvingade högern i socialistpartiet, under ledning av Rocard och Delors, Mitterrand att göra helt om. De arbetande som röstat fram en ”vänsterregering”, som lovat högre löner och bättre sociala villkor, fick nu se sina löner och arbetsvillkor attackerade under förevändning att ”realismen” krävde det. ”Realismen” var naturligtvis ett svar på kapitalägarnas politiska utpressning och ekonomiska sabotage. Lionel Jospin sa 1983 att ”realismen” bara var en ”nyliberal parentes”. En parentes som dock aldrig stängdes.

.

Jospin glömde att stänga den ”liberala parentesen”

.

Den ”parentes” som däremot definitivt stängdes var Vänsterunionens korta och euforiska ”vänsterperiod”. Nyliberalernas idéer tog över under verklighetens tryck. Ett tryck som Mitterrand vare sig kunde eller riktigt ville utmana.

I de tidigare artiklarna om nyliberalismens framfart använde jag ett diagram som visar att lönernas andel av BNP minskade efter 1980-82 i alla EU-länder samtidigt som reallönerna inte längre följde produktivitetens utveckling. Tillsammans med att en allt större del av de ökade vinsterna gick till aktiägarna i form av  utdelning och därmed allt mindre till investeringar i maskiner och byggnader är det ett gemensamt drag i den nyliberala ”revolutionen”.

I diagram 1 härunder ser vi att det också gäller utvecklingen i Frankrike, med en egenhet. I Frankrike var lönernas andel 1980 större än i jämförbara länder i EU. Det måste ses som en eftersläpande effekt av Maj-68 då borgarna i skräck gav med sig ekonomiskt för att säkra den övergripande makten i samhället. Det tog dem 12 år att vinna tillbaka den terräng som förlorats.

.

Diagram 1

Reallöner, produktivitet och löneandel i % av BNP

(Löner och Produkt, skala till vänster, Löneandel till höger)

Källa:  Michel Husson, Petit arithmétique des retraites, 2010

.

Liksom i alla andra industriländer användes de ökade vinsterna i Frankrike till att fylla aktieägarnas fickor i stället för att investeras i infrastruktur och produktionskapacitet.  Diagram 2 visar tydligt vart de ökade vinsterna tog vägen.

Diagram 2

Vinster och investeringar i % av BNP

Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010

.

Frihet, Jämlikhet och Broderskap var den franska borgarklassens budskap till världen då den 1789 störtade det tredje ståndet. Det har runnit mycket vatten i floden Seine tills i dag. Det är sedan länge både si och så med hur de tre löftena till mänskligheten efterlevs.

Luis Buñuels filmklassiker ”Borgarklassens diskreta charm” prickade mitt i. Den franska borgerligheten har ett mycket kluvet uppträdande. Snobbigare och mer uppnäst än alla sina klassfränder i Europa är den ändå vulgär. Förnämheten bland de egna förbyts i vulgärt översitteri mot alla udda i samhället, invandrare från de förra kolonierna, hemlösa och borttappade ungdomar i förortsgettona. Samtidigt som den tassar fram i ullstrumporna när den ställs inför massiva protester från ”vanliga” medborgare.

.

.

Den franska revolutionen födde hopp oim en ljusare friare värld.

Samtliga regeringar i eurozonen har antagit sparpaket och kallar dem vid sitt rätta namn – åtstramningspaket. I Frankrike har ordet ”rigueur” (hårdhet, stränghet) tabuförklarats av Nicolas Sarkozy som vill fortsätta att vara presidenten som lovade att den som ”jobbar mer tjänar mer”. Men semantik kan inte skyla över verkligheten i längden. Till och med premiärministern Fillon försa sig under ett besök i Tokyo där han försäkrade värdarna över sin regerings ”åtstramningspaket”.

Begreppscensuren beror på att Sarkozy&Co mer än andra regeringar i EU måste se upp med folkliga reaktioner som ofta visat sig mycket effektiva. Redan 1995 försökte regeringen under ledning av Alain Juppé driva igenom en nyliberal motreform av pensionssystemet. Efter flera dygn av enorma protester med flera miljoner deltagare drog president Chirac undan mattan för Juppé som tvingades dra tillbaka sin ”reform”. Samma sak hände 2006 när närmare tre miljoner arbetare och studerande sa nej till regeringens försök att göra det lättare för företagen att avskeda personal under 26 år. Även den motreformen hamnade i skräpkorgen.

.

1995 var hela landet ute i strejk.

Nästa drastiska test av motståndets kapacitet att sätta stopp för en nyliberal reform av pensionssystemet kommer den 7 september då alla fackliga, sociala och politiska organisationer till vänster mobiliserar. Redan nu spekulerar Sarkozy över vad som kan göras om tre miljoner visar vad de tycker.

Trots motståndet från de arbetande har ändå det franska samhället, med vissa egenheter, följt den allmänna utvecklingen under nyliberalismen. Vi har sett att det allmänna mönstret för reallönernas utveckling jämfört med produktiviteten också gäller Frankrike likaväl som den ökade aktieutdelningen på bekostnad av investeringarna.

Ökad ojämlikhet och fattigdom är ett annat gemensamt tecken för nyliberalismens epok. Trots Reinfeldts försök att fiffla med metoden för att mäta fattigdom används ännu måttet, mindre än 60 procent av medianlönen, som regel för var fattigdomsstrecket går. Sedan 2004 ökar antalet personer i Frankrike som faller under strecket. Senaste uppgiften gäller 2007 då 13,4 procent räknades som fattiga. Det kan jämföras med 10 procent i Holland och något över 11 procent i Sverige.

Men bakom statistiken finns en annan mindre synlig fattigdom. I Paris är exempelvis hyrorna så hutlösa att ett stort antal arbetande måste välja mellan att äta eller ha ett tak över huvudet. Det beräknas att inte mindre än en tredjedel av alla bostadslösa i huvudstaden har ett fast arbete.

Ännu mörkare blir bilden när vi ser hur situationen utvecklats för de yngre i fattigare familjer. Arbetslösheten bland män under 25 år utan högre utbildning har stigit till 29 procent 2009 från 15,3 procent 1982. I de getton som vissa förorter utvecklats till är ofta mer än hälften av de unga utan arbete trots att de går i någon form av skola.

.

I Paris förorter lär sig redan de minsta hur makten ser ut.

.

I andra änden av samhällstegen får möjligen de bäst lottade svindel, för Frankrike är det land i EU som ligger närmast USA vad gäller de rikas inkomster. Frankrike är visserligen en av de få länder som fortfarande har en förmögenhetsskatt. Men Sarkozy har gjort sitt bästa för att mildra dess effekt. Saken blev inte sämre av att han först införde ett högsta skattetak på 60 procent som han sedan sänkte till 50 procent. I praktiken gäller detta tak bara en handfull personer. Ty den rikaste tiondelen av hushållen betalar inte mer är 20 procent i skatt på sina samlade inkomster av arbete och kapital.

Löneutvecklingen under Chiracs och Sarkozys högerregeringar har gett jackpot till den rikaste tiondelen av hushållen. Under perioden 1996 till 2006 ökade reallönen per månad med 6 procent för nio tiondelar av alla arbetande medan den sista hundradelen kunde glädja sig åt 28 procent under samma period.

Skandalen kring arbetsminister Woerth och sminkmiljardärskan Bettancourt och det folkliga ursinnet över det franska fotbollslandslagets minst sagt mediokra insats i Sydafrika speglar stämningen i Frankrike av ”vi och de som lever på en annan planet”. Lyxmärkesfabrikanten LVHMs direktör Bernard Arnault tjänade 2009 hela 9,1 miljoner euro och fotbollsstjärnan Thierry Henry inte mindre än 18,8 miljoner euro, nästan 200 miljoner kronor för att springa efter en boll. Henrys inkomst motsvarar 999 årsinkomster för en person med minilönen Smic. När fru Bettancourt, trots sina skattefuskaffärer, helt nyligen fick 30 miljoner euro i retur av skattemyndigheten svartnade mer än en fransman av ilska och totalt oförstående.

.

Thierry Henry är en fantastisk spelare. Men 180 miljoner kronor i lön på ett år???

Argumentet från ”experter” om att det är ”marknaden” som sätter lönen sticker herr Dupont upp fingret för. På 60-talet tjänade en VD i reala pengar bara en sjundedel av vad dagens finanskungar tar hem. Är de verkligen sju gånger effektivare än sina föregångare frågar sig den som på sin höjd får ett per procent i reallöneökning. Allt fler inser att det är inte VD eller fotbollsidolen som förvandlats. Det är kapitalismen som förändrats.

Ägare av banker och storföretag jämför sina inkomster och rikedomar med förebilderna i USA och jämför sina anställdas löner med lönerna i Kina. Känslan av att leva i samma samhälle, det oskrivna samhällskontraktet, är borta med den nyliberala kulingen.

–Vi lever inte längre i samma värld och har inga gemensamma måttstockar, är en stämning som griper kring sig i den franska republiken. Är det uppmarschen till en stormning av finansens nya bastiljer eller bara den sista striden i motvind. Ska finansmannen Warren Buffets ord besannas , eller…?

-Det är ett klasskrig och det är vi som vinner.

.

Tidigare artiklar i serien: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,AB1,DN4,SVD2,

Bloggare: Motvallsbloggen,Röda Ma,lmö,Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Nyliberalism, Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Reallöner, Vinster, Investeringar, Juppé, Thierry Henry, Thatcher, Reagan,

Hemligstämplar information i 70 år.

.

Vad har Israels politiska ledare, militären och säkerhetstjänsten att dölja? Det kan man fråga sig sedan Netanyahus regering tagit ett beslut att hemligstämpla ”känsliga dokument” i 70 år i stället för 50 år som gällt hittills.

Två israeliska journalister har begärt att Högsta domstolen ska ge dem rätt att konsultera dokument i statens arkiv som berör perioden fram till 1960. Säkerhetstjänsten Shin Bet har utövat hårda påtryckningar för att dokumenten ska hållas hemliga under längre tid och lyckats.

Statens chefsarkivist Y. Freundlich säger till dagstidningen Haaretz att vissa dokument ska hemlighållas längre tid därför att ”de har implikationer över Israels respekt för internationell lag”.

.

Vad kan det innebära? Freundlich antyder troligen de rätta ledtrådarna.

-Jag kan inte skyla över faktum att grunden till hela affären är offentlighetens krav på att öppna arkiven hos Mossad, Shin Bet, Atomenergikommissionen, Biologiska forskningsinstitutet och kanske flera andra institutioner, säger Freundlich.

”Respekt för internationell lag”. Bakom den formeln finns nog de lik som Israel gömmer i garderoben. I Atomenergikommissionens arkiv finns alla dokument som visar att Israel byggt en mycket stor kärnvapenarsenal. Blir de offentliga kan inte regeringen längre hålla fast vid sin ”ambivalenta” strategi om att vare sig förneka eller bekräfta innehavet av atomvapen. Då kan inte heller Vita Huset fortsätta att slira på kravet att Israel ska skriva under icke-spridningsavtalet.

I Mossads och Shin Bets arkiv för perioden fram till 1960 finns säkerligen mer än ett dokument som bekräftar den planlagda förstörelsen av palestinska byar och illegal ockupation av jord.

Biologiska forskningsinstitutet??? Vad kan de ha haft för sig som bryter mot internationell lag? Biologiska stridsmedel? Frågan står öppen. Men svaret har nu begravts i ytterligare 20 år.

.

Media: Haaretz,SVD1,AB1,

Bloggare: Jinge,Motvallsblooggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Netanyahu, Shin Bet, Mossad, Atomvapen

Det verkliga hotet mot Natos soldater.

.

Wikileak har slagit till igen. Nittioen tusen sidor med militära uppgifter om olika händelser med natosoldater inblandade cirkulerar nu i cyberrymden. De första rapporterna om innehållet visar inget märkligt. Kanske de bekräftar vad alla redan vet – att den pakistanska säkerhetstjänsten spelar under täcket med talibanerna i Afghanistan.

.

Wikileaks avslöjanden kan inte tolereras av Vita Huset.

.

Ett samarbete som i dagens Le Monde bekräftas av chefen för Afghanistans underrättelsetjänst som avskedades av Karzai sedan talibanerna lyckats granatbeskjuta det stora jirgamötet med landets alla klanchefer.

Wikileak sätter ut hakan och förtjänar bara beröm för sina avslöjanden. I Vita Huset och Natoledningen i Bryssel förbereds säkert annat än beröm. Jag sätter min gamla hatt i pant på att Wikileak inom kort kommer att tystas. Det är outhärdligt för Barack Obama och den militära ledningen att deras handlingar hängs ut till beskådning på nätet. Jag kan tänka mig att det snart reses ett åtal om ”landsförräderi” eller ”terroristfrämjande”.

Visserligen kan ett försök att tysta Wikileak skapa stora rubriker. Men jag tror att Obama och Nato är beredda till det eftersom de inte kan stå ut med fler läckor av Wikileak.

.

Väi framme i Kabul skrattade Mona nog inte lika gott åt Wikileaks timing.

Redan nu ryter alla från Washington till Stockholm om att ”soldaternas liv sätts på spel”.  Vad som verkligen hotar natosoldaternas liv vågar ingen av de som ropar högst säga. I dag avslöjades i Kabul att 52 civila, inklusive kvinnor och barn, i fredags dödades av en raket lanserad av en Natostyrka. Efter 10 års närvaro i landet och efter hundratals bombräder där civila afghaner dödats finns det bara ett hot mot Natos soldater – det allt djupare hatet mot alla utländska trupper i landet. Det finns bara ett sätt att undvika att allt fler soldater stupar i ett krig som de aldrig borde ha dragits in i. Ta hem alla soldater nu.

Det är budskap som Mona Sahlin borde haft med sig till Kabul, i stället för att ränna runt och hylla ”våra pojkars” insats för ”freden, demokratin, kvinnorna, och barnen” och andra ”heroiska insatser”.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,GP1,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Berget,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mona Sahlin, Obama, Nato, Afghanistan, Wikileak,

Dubbelmoral ?

.

Bin Laden hatar de otrogna och manar till heligt krig mot alla som inte är av den rätta tron, det vill säga hans egen variant av Islam.

Det finns också spegelbilder av Bin Laden bland de som han anser i första hand ska dödas av islams heliga krigare. Dagens Haaretz, israelisk dagstidning, berättar att rabbin Yitshak Shapira tagits in för förhör eftersom han i en bok om judisk lag skriver att det är lagligt enligt hans tolkning av den judiska lagen att döda icke-judar. Shapira är översterabbi för den judiska skolan i den stora kolonin Yitzhar på Västbanken. I januari i år gjorde han sig redan känd efter att ha deltagit i mordbranden i en palestinsk moské i Yasuf.

Det är vansinnets logik som styr Bin Laden och Yitshak Shapira. När en islamsk fundamentalist ger uttryck för sitt blinda hat av allt och alla som inte följer den enda och rätta vägen gottar sig ofta media i väst och pekar mot alla muslimer med hela handen. Men ingen i västmedia, vare sig New York Times eller Dagens Nyheter, kommer att peka med ens ett finger mot ortodoxa judar och kalla dem terrorister eller mördare därför att en minoritet av dem är Bin Ladens spegelbild.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,AB1,GP1,

Källa: Haaretz

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Bin Laden, Shapiro, Palestina, Islam, Terrorism, Djihad, Religion, Judisk lag

Slaget om England.

.

Uttala orden och alla tänker på Storbritannien. Nyliberalism – Margaret Thatcher. Tandemet som krossade de brittiska fackföreningarnas motstånd och drev landet in i massarbetslöshet och kraftigt ökade klyftor i samhället. Året var 1979, Thatcher vann parlamentsvalet och förklarade omedelbart den arbetande befolkningen krig. Den nyliberala ”revolutionen” rivstartade med att peka ut staten, den offentliga sektorn, som ansvarig för den katastrofala ekonomiska situationen i landet.

-Vi ska flytta tillbaka statens gränser, utropade järnladyn.

Thatchers program kan sammanfattas i tre huvudpunkter:

-krossa de fackliga organisationernas motstånd på arbetsplatserna, i första hand genom att minska de direktvalda fackliga delegaternas, shop stewards, inflytande.

-privatisera banker, gruvor och andra statliga industrier som låg i statens händer sedan slutet av andra världskriget

-favorisera det brittiska finanskapitalet på bekostnad av industriproduktionen och göra City, Londons finanskvarter, till Wall Streets tuffaste konkurrent.

Effekterna av Thatchers frontalangrepp på den arbetande befolkningen lät inte vänta på sig. I Diagram 1 ser vi hur samhällets sociala struktur bryts sönder genom en snabb och mycket kraftig ökning av hushållens inkomstskillnader.

.

Ojämlikheten 1968-2007 i Storbritannien mätt i Gini*.

Ginikoefficient: 0=alla hushåll har lika inkomst. 1= ett hushåll har alla inkomster

Källa; Alternatives Economiques n°291 maj 2010

.

Från valsegern och fram till hennes snöpliga fall 1990 ökade ojämlikheten i samhället drastiskt. Efterföljande regeringar, Tories som Labour, gjorde aldrig några försök att vrida utvecklingen tillbaka.

Vad den tuffa damen menade med att flytta tillbaka statens gränser stod det också snabbt klart om. Utgifterna för sjukvården sjönk snabbt och i slutet av hennes tid vid makten utgjorde de bara 5,2 procent av BNP, en siffra flera procentenheter under andra större EU-länder. Samma sak gällde för undervisningen och transportsystemet som sjönk till 4,5 procent respektive 0,8 procent av BNP. ”Flytta tillbaka gränserna” betydde helt enkelt ”rasera gränserna”, öppna fälten för den ”frihetssträvande” finansen.

Inkomstklyftorna vidgades snabbt. Kvoten mellan den bäst avlönade tiondelen och den sämst avlönade tiondelen ökade från 2,3 år 1977 till 3,2 år 2008. En procent av löntagarna tog 2008 hem 13 procent av alla löneinkomster vilket är mer än dubbelt upp mot i exempelvis Frankrike.

.

Londons finanscentra var Blairs ögonsten.

.

Vid sin påtvingade avgång 1990 lämnade Thatcher efter sig ett samhälle i ruiner. Gränserna hade flyttats tillbaka. John Majors tid vid makten fram till 1997 lämnar inte många minnen efter sig. Han blev ”gränsvakt” kanske man kan säga.

Tony Blairs tid vid makten måste betecknas som en kontinuitet i den nyliberala andan. Det fanns ingen annan kärna i Labours ”tredje väg”; mellan konservatism och klassisk sossepolitik. Visserligen flyttade Blair fram statens ”gränser” igen. Men det var en tvingande nödvändighet efter alla år av nästan nollinvesteringar i den offentliga sektorn. Landets infrastruktur var i ett så katastrofalt läge att en fortsatt ”gränskontroll” inte var möjlig. Skolor, sjukvården och transporterna var i behov av investeringar, offentliga eller privata. I Blairs optik var det privata kapitalets investeringar att föredra och ”outsourcingen” av offentliga tjänster förblev därför ledmotiv.

Därmed blev Thatchers ögonsten även Labours. Tony Blair fortsatte att lägga ut den röda mattan för Citys finansgubbar. Förmånlig beskattning av icke bofasta valutahandlare och andra spekulanter bäddade för Citys extrema expansion som internationellt finanscentrum. I samma takt som City expanderade blåstes det upp en fastighetsbubbla och exploderade den privata skuldsättningen. Den andra sidan av myntet är att under tiden blir Storbritannien nettoimportör av industrivaror och livsmedel. I inget annat land gav den nyliberala revolutionen finansen en så avgörande tyngd i ekonomin.

Resultatet av ”allt till finansen” syns i sysselsättningen. För 30 år sedan arbetade 24 procent av den totala arbetsstyrkan i tillverkningsindustrin. Nu arbetar där 8 procent. Trenden har visserligen varit densamma i alla industriländer, men inte lika stark vilket tabellen här under visar tydligt.

.

Andelen sysselsatta i % av hela arbetsstyrkan 1980-2009

Källa. Financial Times 22 juli 2010

.

I de tidigare artiklarna i den här serien, Det trettioåriga kriget, Slaget om Sverige och Slaget om Tyskland, kunde vi se att lönernas andel av BNP minskade i samtliga EU-länder, USA och Japan sedan början av 80-talet. Existerande statistik för Storbritannien visar att landet tillsammans med Danmark är ett undantag. Lönerna stiger i samma takt som produktiviteten under hela perioden 1980-2009 och deras andel av BNP  minskar bara något under perioden. Är det fel på statistiken? Nej, den är nog rätt så tillförlitlig. Det finns inga givna förklaringar i facklitteraturen. Men jag gissar att orsakerna hänger samman med finansens roll i ekonomin. De extremt höga lönerna i City och antalet personer som arbetar där driver upp genomsnittet i hela landet och ger intryck av parallellitet mellan lönerna och produktiviteten. I USA har det gjorts beräkningar av hur stor lönernas andel av BNP blir om man bortser från de fem procenten ”löntagare” med de högsta lönerna. Då blir bilden av utvecklingen i USA lika den i Europa. I Storbritannien är det troligt att resultatet skulle bli detsamma. Dessutom är det berättigat att bortse från dessa fem procent för egentligen är det inkomster mer att se som en del av kapitalet än av ”lönekakan”. Tiotals miljoner dollar i bonusar och andra klumpsummor, liksom idrottsstjärnornas hundramiljonerskontrakt kan inte packas in i samma statistik som den vanlige arbetarens årslöner.

Ser vi däremot till vad som hänt med vinsterna och investeringarna under nyliberalismens korståg mot de arbetande då är bilden densamma som i eurozonen. Diagram 2 visar att medan vinsternas andel av BNP stiger sjunker investeringarnas andel. Skillnaden går direkt ned i fickorna på de som lever på inkomst av kapital.

.

Källa: Ameco 2010

Därför är det mest troligt att den ”konstiga” statistiken skapas av finanssektorns enorma tyngd i landet. Vid sidan av de högsta ”lönernas” effekt blir också statistiken över produktiviteten tveksam. Hur mäter man produktivitet i finanssfären? Den vanliga metoden att mäta värdeökning per arbetad timme är omöjlig att applicera.

Blairs första tid vid makten gav intryck av stora framgångar. Arbetslösheten minskade och de genomsnittliga realinkomsterna ökade. Men mycket bestod av luft. Priset på fastigheter ökade i rasande fart och hushållen kunde likt i USA låna pengar till konsumtion med värdestegringen på egnahemmen som garanti. Vad som skulle hända om huspriserna började sjunka var det ingen som bekymrade sig över. I eurzonen ökade fastighetspriserna med 66 procent under perioden 1999-2008 och i USA med 133 procent mellan 1999-2007. I Storbritannien ökade de med 158 procent under samma period. Parallellt med de ökade huspriserna skuldsatte sig hushållen allt mer. År 2008 var hushållen i genomsnitt skyldiga 153 procent av den disponibla årsinkomsten medan sparandet var negativt, eller – 4,4 procent av inkomsten. Båda siffrorna ligger i toppen respektive i botten vid jämförelse med andra EU-länder.

Tony Blairs stora visioner för den brittiska finansens plats i världen slutade i ett fiasko där staten fick rycka in för att nationalisera Northern Rock och ge syrgas åt Royal Bank of Scotland. ”Den tredje vägen” slutade i en återvändsgränd. George Brown blev aldrig något annat än grindvakt fram till det nyval alla visste var slutet på Labours 13 år vid makten och i finanskapitalets tjänst.

David Cameron försöker sig nu på en ”reinfeldtare”. Inte som det ”nya labourpartiet”. Nej, han ska göra ”revolution” att jämställa med 1848 och 1979. ”Big Society” har bluffen döpts till. Cameron säger att i den nya revolutionen ska makten flyttas så långt ner i samhället som det är möjligt. I engelsk version blir det ”yes you can”. Kärnan i Big Society är att individen och kvarteret/bostadsområdet ska ta hand om mycket av de tjänster som det offentliga står för idag. Varför kalla det bluff? Helt enkelt därför att Big Society ska skyla över det frontalangrepp på det offentligas tjänster som Camerons regering redan dragit igång.
.

Parhästarna Cameron och Osborne- slickade figurer från Eton.

.

Med frivilliga insatser ska allmänheten bidra till att upprätthålla exempelvis muséers och biblioteks öppettider medan den fasta personalen minskas. Korts sagt: -Vill ni ha en fungerande offentlig service sköt den själv, men utan betalning, är kärnan i Big Society. Så ser den uppvärmda thatchersim ut som David Cameron bjuder ut som en ”revolution”.

Det är de redan sämst ställda i samhället som kommer att få smaka på Camerons nyliberala ”surge”. Målet är en ny ”viktoriansk epok” där de sociala bidragen inte längre har till uppgift att överbrygga de värsta ojämlikheterna utan bara med nöd och näppe ska hålla de fattigastes näsa ovan vatten. Big Society är bara ett nytt uttryck för Thatchers attack på ”statens gränser”.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,DN3,SVD4,

Bloggare: Motvallsbloggen,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thatcher, Blair, Cameron, Osborne, Big Society, City, Finans, Fattiga, Rika, Nyliberalism,

Slaget om Tyskland.

.

Det tyska parlamentet började den 7 juli att diskutera Angela Merkels ”sparpaket” som fram till 2014 ska minska statens utgifter med 80 miljarder euro och minska budgetunderskottet till 5.1 procent 2011 från dagens 5.7 procent. Målet verkar minimalt och det är svårt att förstå varför Tyskland som har ”sunda” statsfinanser ska kapa i de sociala utgifterna och hålla lönerna nere för att uppfylla kraven i Maastrichtavtalet, ett avtal som ingen längre ägnar en tanke, förutom Angela Merkel. Vi ska se längre fram att det inte bara beror på finansiell ortodoxi.

.

Bråka inte. Så här mycket får ni. Toppen va?

Angela Merkels formella motivering av sparpaketet är att Tyskland inte kan kritisera Grekland och andra ”Slösastater” om det inte självt uppfyller kraven som EU ställer. Sedan den grekiska skuldkrisen började skaka om EU har de tyska ledarna ihärdigt anklagat ”lata sydlänningar” för att hota EUs framtid.

Egentligen borde Merkel och resten av den tyska borgerligheten hålla tyst eftersom landets stora exportframgångar det senaste decenniet helt beror på det stora exportöverskottet till resten av eurozonen. Det vill säga att Tyskland först exporterat sina problem till länder som i allt större utsträckning köper tyska varor för att sedan anklaga dem för att leva över sina tillgångar.

Men hur uppkom dagens situation? Fakta är att Tyskland har en lika stor export som Kina räknat i hårdvaluta. Ändå är landets befolkning sexton gånger mindre än Kinas. Vi talar alltså om en extrem inriktning på varuexport. ”Made in Germany” är lika välkänt som ”Made in China” men med skillnaden att den tyska produkten anses borga för toppkvalitet.

.

Diagram 1.

Källa: Datastream – Natixis

.

Tyskland vann sin topposition som exportland på den arbetande befolkningens bekostnad. Det var socialdemokraten Gerhard Schröder som drev igenom det första sparpaketet som gick under namnet Agenda 2010. De fackliga organisationerna gick mer eller mindre villigt med på ett program för stagnerande eller sänkta reallöner och kraftigt försämrade socialförsäkringar i utbyte mot färre avsked.

Resultatet av Agenda 2010 lät inte vänta på sig. Under perioden 1995 till 2006 ökade Tysklands export med 74 procent medan reallönerna och tillväxten stagnerade jämfört med resten av de större EU-länderna. För perioden 1996-2009 ökade Tysklands BNP med i snitt 1,1 procent medan snittet i euozonen var 1,7 procent. Inte bara BNP kröp fram i Tyskland. Även industriproduktionen släpade sig fram. Hur kan det hänga ihop? En stabbig industriproduktion parat med en stor exportframgång? Var ligger hemligheten?

Svaret är enkelt och tudelat. Först har tysk industri lagt ut en stor del av sin komponentproduktion till de forna öststaterna och till Kina. Sedan importerar samma industri många komponenter från utlandet. Flaggskeppet Porche Cayenne, så tysk och gedigen, innehåller 35 procent utlandsproducerade delar. För femton år sedan bestod den tyska exporten av 35 procent importvaror. 2006 var siffran redan 45 procent. Sedan dess publiceras ingen officiell statistik i ämnet. Det sticker kanske EU-partnerna för mycket i ögonen.

.

Cayenne under falsk tysk flagg?

.

Resultatet av detta är att Tyskland har ett stort exportöverskott mot resten av eurozonen och samtidigt ett underskott med länder som Tjeckien, Ungern och Kina. Nu kan vi också förstå varför den tyska regeringen år så mån om att ha en stark euro. Helt enkelt därför att importen av industrikomponenter och produktionen i öst blir billig medan exporten till resten av eurozonen inte påverkas av eurons kurs. Till synes inte mycket till ”europeisk solidaritet”. Vilket bara visar att för tillfället är det de ”nationella” krafterna inom EU som dominerar över de ”federala”. Var och en för sig är de europeiska borgarnas stridsrop. Det enda de är överens om är att det är de arbetande och fattiga i samhället som ska betala krisen.

.

Diagram 2: Nominell löneutveckling i Tyskland och övriga Eurozonen 1996-2008

Källa: Datastream – Natixis  (1996 = 100)

.

Merkels sparpaket på 80 miljarder är ett praktexempel på vad  de borgerliga och tyvärr de socialdemokratiska regeringarna i EU vill tvinga på den europeiska arbetarklassen. I tio år har den tyska arbetarrörelsen accepterat eller tvingats att acceptera relativt stagnerande löneutveckling och nu kommer Merkel med ett nytt sparpaket som riktar hela sin udd mot den arbetande befolkningen. Diagram 2 visar vad som skett med de nominella lönernas utveckling i Tyskland jämfört med resten av eurozonen. Visserligen låg tyska industrilöner över det europeiska genomsnittet 1996 men den svaga utvecklingen sedan dess har kraftigt stärkt den tyska industrin tack vare sänkta lönekostnader per arbetad timme.

Angreppen på den arbetande befolkningens levnadsstandard har varit mer omfattande och brutalare än i något annat euroland. Gerhard Schröder var övertygad om att gammal socialdemokratisk reformpolitik inte kunde tjäna den tyska industrins intressen, att lönekostnaderna var för höga jämfört med utlandet och att det sociala skyddsnätet var för finmaskigt.

Det är dags för tysk arbetarrörelse att fråga sig vad femton år av återhållsamhet gett i utbyte. Att det skapat en gräddfil för den tyska exportindustrin råder det ingen tvekan om. Men det är nog allt.

Den arbetande befolkningens andel av de producerade rikedomarna har minskat och följt samma utveckling som i andra OECD-länder. I Diagram 3 ser vi hur hushållens konsumtion plus investeringar i bostäder totalt sladdar efter resten av eurozonen.

.

Diagram 3: Hushållens konsumtion i volym + bostadsinvesteringar 1996-2008

Källa: Datastream- Natixis

.

Tydligare än så kan inte effekterna av Gerhard Schröders Agenda 2010 bli. I tio år har hushållens konsumtionsvolym och bostadsinvesteringarna stått stilla. Schröders politik skapade massor av ”småjobb” med en timlön under 5 euro och med lagen Hartz IV sänktes a-kassan från 36 månader till max 12 månader.

Från att ha varit ett av de mest jämlika länderna inom EU har de sociala klyftorna exploderat. Den rikaste femtedelen av hushållen tjänade 3,5 gånger mer än den fattigaste femtedelen år 2000. Sju år senare tjänade de 5 gånger mer, vilket är långt över EU-snittet och inte många decimaler efter situationen i Storbritannien.

Inte undra på att tyska ekonomer säger att landets ”medelklass” försvunnit. Vad de menar är naturligtvis att klyftorna i samhället ökat och att de som förr stod med en fot i vart läger numera tappar mark i förhållande till samhällets toppskikt. För den välbeställda femtedelen på toppen råder det däremot ingen nöd och inte kommer de att behöva förarga sig på Angela Merkel eftersom hennes sparplan på 80 miljarder euro inte innehåller några skatteökningar för de rikaste i samhället. I stället ska huvuddelen av de 80 miljarderna hämtas i den sociala omsorgen och stödet till de sämst ställda. Det kallas klasskrig.

Den här artikeln ingår i en serie om nyliberalismens angrepp på de arbetande människornas liv. Se huvudartikeln Det trettioåriga kriget och den första bilagan Slaget om Sverige.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar: Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Röda Berget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, Nyliberalism, Merkel, Schröder, Produktivitet, Löner, Arbetskostnader,

Dags att vakna upp!

.

-Inom de närmaste dagarna och veckorna ska vi ta konkreta steg för att främja fredsprocessen, sa en nöjd Netanyahu efter mötet med Barack Obama för lite mer än en vecka sedan.

I går visade den israeliska regimen vad den menar med konkreta steg. För första gången sedan oktober raserades ett antal byggnader i Östra Jerusalem. Samtliga ägdes naturligtvis av bofasta palestinier. Samtidigt meddelade Jerusalems byggnadsnämnd att tillstånd getts till 32 nya hus i en ny judisk bosättning i den ockuperade östra delen av den ”heliga” staden.

I dag berättar dagstidningen Haaretz att ett två år gammalt domstolsbeslut att evakuera ortodoxa judar från byggnader de ockuperar illegalt i östra Jerusalem ännu inte verkställts. Trots flera påminnelser från domstolen vägrar polisen att versktälla beslutet. Däremot deltar den villigt i alla beslut om evakuering av israeliska palestinier.

.

.

-Vi är bekymrade, lät Vita Husets talesman PJ Crowley förstå i ett pressuttalande.

Hur många gånger ska världen tvingas lyssna till så uppenbara lögner? Ingen i Vita Huset är vare sig bekymrad eller överraskad av Israels fortsatta kolonibyggande på ockuperad mark. De spelar bara med i Israels dubbelspel som går ut på att sakta men säkert göra en tvåstatslösning praktiskt omöjlig samtidigt som man pratar ”fred” och uppmanar den palestinska ledningen att acceptera villkorslösa ”direkta samtal”.

Barack Obama skulle kanske föredra en ”rättvis” lösning, men han vet samtidigt att han saknar medel att tvinga Jerusalem till eftergifter. Rent teoretiskt har USA enorma möjligheter att ändra Israels politik. Ett tvärstopp för de miljarder dollar i militärt stöd som Israel erhåller varje år är ett av dem. Men det är bara ”teori”; för samma dag som Vita Huset skulle annonsera en sådan åtgärd gör Kongressen uppror och startar en process för att avsätta presidenten.

.

.

De är tvingade till samförstånd.

Därför kan hökarna i Knesset lugnt fortsätta sin kolonialpolitik med målet att sakta men säkert driva bort den palestinska befolkningen från östra Jerusalem och Västbanken. Allt prat om fred och kompromisser från deras sida är dimridåer.

.

Video: NYT rapport från Gaza,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1.GP2,Expr1,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jerusalem, Israel, USA, Obama, Netanyahu, Palestina

Silvio Berlusconi – en slipsgangster.

.

Alla ministrar och statschefer skakar hand med honom och skrattar generat åt hans grova skämt. Alla ler tillsammans med honom på familjefoton från EUs ministermöten och G20-möten.

Mannen alla hatar att skaka hand med, men som ingen kan bryta med, är den italienska maffians mest intima kontakt i de högsta politiska sfärerna i den italienska republiken.

Han heter Silvio Berlusconi och tror att han äger Italien. Vid sidan av hans amorösa äventyr, som vi på den här bloggen rent ut sagt skiter i, är mannen en dödsfara för det demokratiska italienska samhället, eller mot vad som finns kvar av det.

.

Il Cavaliere i storform.

.

Efter de stora strejkernas nederlag under 70-talet och det ”stolta” italienska kommunistpartiets totala bankrutt och färd till de heliga markerna hade den reaktionära italienska borgerligheten fritt fram. Det historiska regeringspartiet, kristdemokraterna, kapsejsade tillsammans med de traditionella arbetarpartierna och plötsligt låg vägen öppen för en mediekung, som tjänat miljarder på skumma affärer, att kasta sig in i politiken för att undvika rättvisan som redan nafsade honom i hälarna.

Att Berlusconi blev politiker för att undvika rättvisan förklarar till fullo hans mycket energiska kampanj mot ”de kommunistiska domarna” som han säger blandar sig i politiken, det vill säga hans allt mer egenmäktiga kontroll av media och hans intima kontakter med maffian.

Men trots att han kontrollerar nästan alla tv-kanaler i Italien börjar hans ”imperium” att rämna i fogarna. Efter ett par decennier av tillbakagång för de folkliga protesterna och politisk apati börjar ”kejsarens” brio och elegans att falna. För mycket är för mycket, som det brukar heta.

Berlusconis viktigaste uppgift som premiärminister har varit att driva igenom lagar i parlamentet som gett honom själv immunitet mot den ena anklagelsen för korruption efter den andra. Hittills har de mjäkiga koalitionspartnerna i regeringen gått med på taskspeleriet. Men det finns tecken på att ”Il Cavalieres” juridiska vidlyftigheter inte längre accepteras av det italienska samhället, vare sig av den arbetande befolkningen till vänster eller av hans högerpartner Gianfranco Fini.

I fredags strejkade media mot Berlusconis försök att stoppa all rapportering om ”kriminella affärer”. Media stod stilla, förutom Berlusconis privata tidningar och tv-kanaler. Journalister och poliser protesterade mot att media, enligt Silvios nya lagförslag, inte får rapportera om brottsmål så länge en dom inte fallit. I Italien är det vanligt med 2-3 års väntetid mellan åtal och dom. Döm själv.

Nu är det enligt mig inte Silvio Berlusconis uppenbara maffiakontakter som chockar mest. Italiensk politik är inte främmande inför dylika anklagelser.  Silvio är inte den första toppolitikern som spelat under täcket med maffian. Det är ett problem att lösa för det italienska folket i valurnorna och på gator och torg.

.

I Toronto var de alla nakna.

Problemet är snarare det faktum att alla ministrar inom EU gladeligen fortsätter att smila upp sig på familjefoton där den självgode maffiakunden aldrig missar ett tillfälle att visa upp sitt blänkande garnityr. På vilket sätt har den ”nya arbetarrörelsens” ledare Fredrik Reinfeldt visat att han inte gillar att frottera sig med maffiafavoriten Berlusconi?  Inte med en enda gest.

Men som sagt. En avgörande test närmar sig. Berlusconi som ännu älskar att bränna av ett smile och hänvisa till den tid då han kunde räkna med positiva opinionssiffror på 63 procent kan inte längre luta sig mot mer än knappt 40 procents stöd och det sjunker dessutom snabbt.

För Reinfeldt, Mona Sahlin, och andra kandidater till makten gäller det att inta en mediemässigt korrekt attityd till den gangster som härskar i Italien. Reinfeldt har redan smilat upp sig mot den gode Silvio. Men räkenskapens dag närmar sig. Berlusconi befinner sig i fritt fall. Räkna ändå inte med att Reinfeldt och andra  vänner aktivt kommer att bidra till hans fall. Han smörade dem i åratal. Finns det en enda svensk toppolitiker som sågar Berlusconi och hänger ut honom till beskådning?

.

Media: DN1,SVD1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Maffia, Berlusconi, Korruption, Fini,

Israels kolonier allt större.

.

Hundratjugoen israeliska bosättningar och mer än hundra ”utposter” kontrollerar nu 42 procent av all jord på Västbanken. Det framgår av en rapport som den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem publicerade häromdagen.  Rapporten bygger uteslutande på officiella israeliska källor, som folkräkningar, armékartor och flygfoton.

En rapport som naturligtvis svenska media inte ansett värd att nämna med en enda rad.

Cirka 200 av dessa bosättningar och utposter ockuperar jord som av den israeliska staten erkänns som palestinsk privat egendom. Detta trots att Israels regering säger att alla bosättningar finns på statligt ägd jord. Många bosättningar ligger också på jord som den Israels Högsta Domstol klassat som palestinsk egendom.

.

Mer än hundra ”utposter” har bokstavligen ”slagit” sig ner på privatägd palestinsk mark.

Rapporten visar att en halv miljon israeler bor utanför den så kallade ”gröna linjen”, det vill säga gränsen mellan Israel och territoriumet ockuperat under kriget 1967. Enligt internationell lag är allt bostadsbyggande på ockuperat land illegalt. Trehundratusen av bosättarna bor på Västbanken och tvåhundratusen i tolv bostadsområden i östra Jerusalem som också ockuperades 1967. En ockupation som det ”internationella samfundet” inklusive USA aldrig erkänt.

Genom att verifiera flygfoton mot officiella israeliska dokument och kartor visar B’Tselem att 21% av all mark som bosättningarna upptar ligger på mark som av Israel erkänts som privat palestinsk egendom. Bosättningarna klassas enligt B’Tselem som nationell prioritet A av Israels myndigheter. Det ger dem en rad fördelar, som;

–        Rätt för bosättare att köpa billiga bostäder med automatisk rätt till subventionerade lån.

–        Många fördelar för barnens undervisning som fri skolgång från tre års ålder, fria skolresor och högre löner till lärarna.

–        Företag och jordbruk får subventioner och andra fördelar och ersättning för de extra importskatter som EU lägger på varor från de ockuperade territorierna.

–        Bosättarna betalar lägre skatt än israeler som bor inom den gröna linjen.

Det ljusa områdets gräns är ”gröna linjen” , det vill säga de gränser som uppstod efter vapenvilan 1949.

.

Läget för bosättarna blir inte sämre av att de under der senaste decenniet erhållit 200 miljoner dollar av amerikanska stödfonder som kan dra av alla donationer på sina skattedeklarationer i USA trots att USA inte erkänner bosättningarna som lagliga.

Amitz Rescue&Security är en av de förtag som fått stödpengar för sin aktivitet som erbjuder träning av säkerhetsstyrkor i bosättningarna. De amerikanska företag som samlar in pengar till Amitz verksamhet skriver på sin websida att  ”skattebefriade bidrag” mottages för kikare med nattséende, skottsäkra fordon och vakthundar. Som synes viktiga bidrag till bosättarnas olagliga aktivitet, även enligt israelisk lag.

Så ser den råa verkligheten ut på Västbanken och i östra Jerusalem. Det är fakta som varje verklig fredsprocess måste förhålla sig till. Hur kan en palestinsk stat bildas på Västbanken om bosättarnas plats och roll som kolonisatörer inte stoppas?

Praktiska men politiskt omöjliga lösningar finns. Som att bilda en palestinsk stat med 1967 års gränser där de judiska bosättarna ges fullt medborgarskap. Eller om det inte passar sig kan de utrymma sina bosättningar och överlåta dem till de bland den palestinska befolkningen i Israel som vill flytta. Bosättarna kan i sin tur ta över de slitna kvarter och byar där palestinierna bor och som Israel låtit förfalla utan underhåll av hus och vägar. Men det passar nog inte heller.

.

Bosättningar med tillfartsvägar reserverade för Israeler har växt upp som svampar på Västbanken.

Enda slutsatsen blir att utan utrymning av bosättningarna kan inte en fungerande Palestinsk stat bildas. Det ska i så fall ”fredsprocessen” också handla om. Ett nödvändigt ultimatum som Barak Obama skulle gett Netanyahu under hans besök i New York i dagarna. I stället får denne fritt fram för att gå ut med beskedet om att nya israeliska byggnadsplaner i Östra Jerusalem troligen kommer i gång när det tillfälliga byggstoppet hävs i september:

”Ni börjar med att ensidigt utrymma alla bosättningar. Därefter bjuder ni in till förhandlingar med både ”Den palestinska myndigheten”, Hamas och andra representanter från det palestinska samhället. Om inte, inga mer pengar eller vapen från USA.”

Ett sådant besked från Obama skulle kunna skapa en verklig ”fredsprocess”. Ingenting annat.

.

Media: GP1,GP2,SVD1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi;Politik, Israel, Palestina, Netanyahu, USA, Obama, Bosättningar, Fredsprocess

Obama öppnar famnen för Netanyahu.

.

I går eftermiddag var Benjamin, ”Bibi”, Netanyahu på nytt gäst i Vita Huset. Mycket vatten har flutit under Potomacs broar sedan Premiärministerns förra besök i mars. Då höll de båda ingen presskonferens och det vanliga familjefotot hoppades över.

Obama sades vara förbannad över Israels ohämmade nybyggen på Västbanken och i Östra Jerusalem. För att lätta på trycket proklamerade Netanyahu tio månaders byggnadsstopp. Att stoppet var mer formellt än reellt spelade mindre roll i Washington. Det är skenet utåt som räknas.

.

Vad ser vi? USAs president? Eller Israels flagga?

.

Gårdagens möte sades ha som mål att ta konkreta steg mot direkta samtal mellan Israels regering och den Palestinska Auktoriteten. Men ärlig talat, vad ska de tala om? Hur många fler kvadratkilometer av Palestinas bördigaste marker som Israel kan annektera utan att Vita Huset och EU reagerar? Alla ska ha klart för sig att ”direkta samtal” är totalt dödfödda så länge Israels koloniseringspolitik fortsätter obehindrat.

Vid sin ankomst till Washington sa Bibi att han är beredd att träffa Abbas alla dagar i veckan för att diskutera fred. Men vare sig han eller andra medlemmar i den israeliska koalitionsregeringen kan ta ett enda steg på fredens väg. Därför att Israels ledare står inför ett val som de inte är beredda att ta, – valet mellan att fortsätta nybyggnaden i de ockuperade områdena eller acceptera en Palestinsk stat. De kan inte ha både pengarna och smöret. Endera nybyggen eller fred. Båda och är omöjligt och det vet Netanyahu.

Det vet också Barack Obama. Men i går gjorde de båda ledarna lite ”window dressing”, snyggade upp i skyltfönstret. USA går nämligen till Kongressval i november och Obamas demokratiska parti går mot ett säkert nederlag om den israeliska lobbyn i Washington beslutar sig för att lägga hela sin tyngd i republikanernas vågskål. Därför kommer de två att tala om ”konkreta framsteg” och le gemytligt tillsammans på familjefotot.

.

Två ledare som hårdsminkar verkligheten.

.

I mars var det arktisk kyla i relationen mellan de två. I går sken de ikapp med sommarsolen i Washington. Vem är det som spätt ut sitt vin med vatten? Utan tvekan Barack Obama. För Netanyahu har inte backat en millimeter och i september kommer han helt säkert att formellt skrota det tio månader långa byggstoppet på Västbanken. I östra Jerusalem har det aldrig rått ens ett formellt byggstopp och stadens byggnadsnämnd har byrålådorna fulla med projekt att bevilja.

I går sa Obama att ”ryktena om en schism mellan USA och Israel är helt ogrundade” och att han ”fått förtroende för Netanyahu” från första gången han mötte honom. Enligt Obama är Netanyahu ”beredd att ta stora risker för fredens skull”. Bibi yppade inte ett ord om vilka ”risker” han är villig att ta. Kanske testa hur månge fler kolonier han kan bygga utan att riskera Obamas stöd?

Problemet för Netanyahu är att han inte kan stoppa nybyggena på ockuperat territorium om han vill överleva politiskt. Hans regering överlever inte en enda dag om han stoppar nybyggena och går in i konkreta samtal med Abbas om en palestinsk statsbildning. Det vet både Netanyahu och Obama. Därför handlar mötet i Washington om att snygga upp skyltfönstret.

PS: Enligt en rapport i Israel Army Radio i dag har USA i ett hemligt avtal med Israel gått med på att leverera nukleärt material och utrustning trots att Israel inte skrivit under icke-spridningsavtalet. Om nyheten visar sig sann är det ytterligare en amerikansk kapitulation inför den israeliska politiken i mellanöstern.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,Newsmill,DN2,SVD2,GP2,DN3,SVD3,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Netanyahu, Obama, Abbas, Jerusalem,