Grève générale – Rêve générale

Grève générale betyder generalstrejk på franska. I torsdagens jättedemonstration i Paris syntes en slogan överallt nämligen Rêve générale , som kanske bäst kan översättas till gemensam dröm. En grupp progressiva grafiker tillverkade logon redan till de stora demonstrationerna 2006. I förrgår gjorde de stor succés i Paris. Mer än 15 000 delades ut. Det ligger symbolik i rêve générale. Strejken och demonstrationerna riktade sig inte bara mot regeringen och företagsägarna. Det handlade inte bara om köpkraft, jobb och offentlig service. Vilket i sig redan är viktigt. Men det fanns mer i strejken som den gemensamma drömmen handlar om. Det råder en känsla av djup social orättvisa, att alla inte är lika inför krisen.

När Nicolas Sarkozy med ett hånflin svarade offentligt anställdas krav med « vad vill ni jag ska göra ? Statens kassa är tom » gjorde det många upprörda eftersom de rika inte så långt innan fått 15 miljarder euro i skattelättnader. Men nu när plötsligt Sarkozy hittade tiotals miljarder euro i den påstått tomma statskassan för att rädda bankernas aktieägare undrar många som har det svårt vad det egentligen är för samhälle de lever i.

Det är krisens mardröm som får folk att drömma om ett alternativ. Det förklarar i mycket den omfattning som mobiliseringen fick i torsdags. Polisen lyckades som vanligt helt underskatta deltagandet i de stora städerna. Så till den grad att även media fällde ironiska kommentarer om polisens propagandajobb för regeringen. Alla kan se skillnad mellan en manifestation med 60 000 och en med 200 000 i Paris och i Marseille, förutom polisen.

I höstas sa Sarkozy att numera syns det inte när det är strejk. Kvinnans plakat undrar om hennes strejk syns

Demonstrationerna i torsdags var kanske inte kvalitativt större än 2006 då närmare 2 miljoner deltog. Men den kvalitativa skillnaden bestod i att i förrgår var den stora majoriteten lönearbetare medan i demonstrationerna 2006 var majoriteten skolelever. Dessutom deltog stora grupper anställda från den privata sektorn, som var helt frånvarande 2006. Vi får gå tillbaka till 31 maj 1968 för hitta så många privatanställda på gatorna. I Paris var bilarbetare från Renault och underleverantörer massivt närvarande, liksom anställda i databranschen. På landsorten var de privatanställda med i ännu större omfattning. Från hela landet kommer rapporter om anställda vid mindre företag som för första gången anslöt sig till en strejk. Det finns till och med rapporter om ägare av mindre företag som demonstrerade tillsammans med de anställda. Rêve Générale

I media: SVD,

Andra bloggare: Svensson,Röda Malmö,Björbrum,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Storstrejk, Sarkozy,

-Kapitalismen är sjuk-låt den dö.

Det sa en engagerad demonstrant till tidningen Libération i stridens hetta. En röst bland ett par miljoner som i går demonstrerade mot den kapitalistiska krisen och regeringens politik

-De största demonstrationerna på 20 år.

Så sammanfattade fackföreningen CFDTs ledare François Chérèque gårdagens mobilisering i den franska generalstrejken som riktades mot den ekonomiska krisen, arbetslösheten, dyrtiden och regeringen Sarkozys genomborgerliga politik. Enligt polisen demonstrerade strax över en miljon personer. De fackliga organisationerna säger dubbelt upp. Jag tror sanningen ligger närmare den fackliga siffran,  för fransk polis har ett mycket dåligt rykte vad gäller beräkning av demonstrationsdeltagare. Polisens uppgift om 60 000 i Marseille måste vara en medveten lögn sett till hur långt tid det tog för deltagarna att gå de tre kilometer som demonstrationen varade.

Alla fackliga organisationer enades på gatan

För första gången sedan 2006 samlades alla åtta fackliga landsorganisationerna i en gemensam aktion. Resultatet lät inte vänta på sig. Enheten i strejken och på gatan lockade en rekordstor uppslutning i de mer än 150 demonstrationer som hölls över hela landet.

Martine Aubry (PS), Olivier Besancenot (NPA),Georges Marie Buffet (PCF)

I Paris tog det fyra timmar innan de sista deltagarna kunde lämna Place de la Bastille. Det var minst 200 000 som samlats för att visa missnöjet med den regerande högern. Likt i alla andra av de 159 städer där gatans parlament tog till orda var blandningen av folk i demonstrationen imponerande. Ett märkligt rollspel ägde rum under dagen. Vare sig Socialistpartiet eller Kommunistpartiet deltog som partier i demonstrationen. I Paris stod socialisternas partiledare och väntade i samlad trupp på demonstrationen för att likt Cesaer hälsa kompanierna som defilerade. Men orsaken var inte att socialistpartiet inte ville delta som parti i demonstrationen utan att de inte vågade delta i fruktan att ge intryck av att de ville profitera på demonstrationen.

I Marseille deltog närmare 200 000 personer. Siffran är svår att värdera men faktum är att tre timmar efter att demonstrationen satt sig i rörelse väntade folkmassor ännu på att lämna samlingsplatsen.

-Det är gymnasister, hamnarbetare, studenter, tullpersonal, sjukhusanställda, cyklister, hundar, lärare, kulturarbetare, arbetare från Lidl och Printemps, petrokemin, hamnmyndigheterna, bankerna, EDF (elbolag) och Eurocopter. En majoritet är offentligt anställda, skriver dagstidningen Libération.

-Till och med förtroendvalda från Socialistpartiet var med, tillägger tidningen spydigt.

I resten av landet var antalet deltagare i demonstrationerna mycket högt. Bordeaux 100 000. Toulouse 90 000. Clermont-Ferrand 60 000. Lyon 30 000. Lille 35 000. Le Mans 15 000. Listan kan göras mycket längre men det räcker med att sammanfatta : alla rekord sedan den stora mobiliseringen mot regeringen Juppé 1995 slogs i går. För att se alla detaljer stad för stad klicka här.

I Bordeaux deltog 100 000

Betydelsen av dagen är att det inte handlade om en enkel protest mot den ekonomiska krisen eller något enskilt beslut från Nicolas Sarkozys regering. Protesterna och det stora deltagandet i generalstrejken visar att det rör sig om en generaliserad social kris där regimen tappat sin legitimitet. Sarkozys brösttrummande som till att börja med imponerade på allmänheten har nu omvandlats till ett löjligt gestikulerande som få imponeras av. De stora mobiliseringarna de senaste åren handlade om konkreta krav. 1995 var det Juppéregeringens motreformer för socialförsäkringarna och arbetsvillkoren på järnvägen och i tunnelbanan som förkastades av gatan. 2003 mobiliserade massorna mot pensionsreformen och 2006 var det den nya lagen CPE om korttidskontrakt på arbetsmarknaden för ungdomar under 26 år. I går däremot var det den råa kapitalismens härjningar och regimens gåvor till finansen som förkastades av folkmassorna.

Det var mycket trångt i Paris

I går morse intevjuades Olivier Besancenot av radiostationen Europe 1 där han bland annat sa :

-En dags strejk och demonstrationer är bra men räcker inte till för att slå omkull Sarkozy. I dag är det gatan som röstar ett misstroendevotum mot regeringen, sa Olivier och syftade på det misstroendevotum mot regeringen som Socialistpartiet krävt i Nationalförsamlingen men som avvisades av densamma.

I media; SVD1, Ja, det är allt som finns i svenska media än så länge. DN har inte en linje trots att tidningen håller sig med stjärnreporter på plats i Paris. Aftonbladet har inte ens Frankrike på sin karta.

Här har du en rad bilder att njuta av:

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Ekonomi, Frankrike, Generalstrejk, Besancenot, Sarkozy, Aubry

I pressen: AB1,

Lehman Brothers etta i störtloppet. Staten på hedersläktarn.

I dag möts den surnande gräddan av världsfinansen och politiska höjdare i Davos. Än en gång, kan man trött konstatera. Årets möte kommer att gå till historien som det möte där  plötsligt glamouren, bling-blingen och de superba middagarna saknades.

När finansherrarna möts i Davos rullas taggtråden ut.

Lehman Brothers som alltid intog Davos med storm och bjöd på det hippaste av alla partyn finns inte ens längre kvar som bank, mycket mindre som partyfixare. I stället är seminariet om varför det gick som det gick med den hedervärda banken prioritet nummer ett för de celebra gästerna. Det finns inte en plats över. Goldman Sachs har ställt in sitt planerade party. Det blir till att roa sig med att göra gubbar av snömoset i backarna.

Årets World Economic Forum går också till historien som det första mötet i alporten där inte staten, den offentliga sektorn och allt annat kollektivt hängs ut som det stora problemet av de hippa herrarna, ja det finns nästan bara herrar i församlingen. Som deltagare alltså. Däremot är de som serverar nästan bara unga damer.

Men som sagt – staten lynchas inte i år. Tvärtom, det näst mest besökta seminariet handlar just om hur det offentliga kanske kan rädda kapitalismen. Det är underliga tider mina vänner. De verkliga hjältarna på årets forum är inte bankirerna utan politikerna, dubbelt så många statscehefer på plats jämfört med i fjol. Med Angela Merkel, Vladimir Putin, Wen Jiabao och den outslitlige Tony Blair på plats räknar organisatörerna med att även årets samling ska lysa klart på firmamentet. Om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg med sin närvaro bidrar till glansen är väl tveksamt.

Angela Merkel är gäst även i år.

Det blir nog mest ett stjärnfall vi får skåda. Ska vi vänta på att Angela Merkel och Putin ska rädda världsekonomin då väntar nog bara besvikelse. De stödpaket till finansvärlden som blivit vardagsmat i hela den industrialiserade världen siktar inte till att rädda jobben och minska den misär som drabbar miljoner fattiga utan till att säkra kapitalägarnas fasta och lösa tillgångar. Den vägen leder bara in i en allt djupare ekonomisk kris.

I media; DN1,SVD1,DI,DN2,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Davos, World Economic Forum,

Klarar Obama jobben?

Det har gått en vecka sedan Barack Obama valdes till USAs 44^e president. Efter bara en vecka finns det ännu inget som stör smekmånaden för honom. Men just nu blir varje dag 16 000 amerikanska arbetare av med sina arbeten. På tolv månader har 2,8 miljoner anställda avskedats.

Vilken förändring ska vi tro på?

Det råder alltså fritt fall i ekonomin och frågan är om de « stödpaket » som torgförs kan rädda jobben.  Bara i går varslade amerikanska industrier 43 000 anställda. varav 20 000 hos Caterpillar. Den amerikanska  arbetsmarknaden måste skapa 150 000 arbeten i månaden för att hålla jämn takt med den växande befolkningen i arbetsför ålder. Lägger vi ihop de två faktorerna blir summan jobb som saknas 4 miljoner på ett år.

Detta är Obamas verkliga utmaning. Ska han klara sig igenom sina första hundra dagar som president utan att falla som en sten i opinionsundersökningarna måste det ekonomiska stödpaket på nästan tusen miljarder dollar som han annonserat i första hand inriktas på att skapa varaktiga och välbetalda arbeten.

Sett till vad som Hank Paulsen under Bushs ledning gjort hittills är det snarare bankernas aktieägare som pysslats om. Förväntningarna på vad Obama ska göra är enorma hos den vanlige medborgaren, som just nu har tappat allt förtroende för finansvärldens guldgossar. Ja, det är ingen överdrift att säga att de är mer eller mindre avskydda.

Obamas ekonomiska team säger att stödpaketet på 850 miljarder dollar ska spenderas under ett par år framåt. Hur dessa pengar används är viktigt för att bedömma vilka intressen Obama kommer att gå till mötes- arbetarnas eller bankirernas/företagsägarnas. För att finansiera stödpaketet växer statsskulden avsevärt. I sista hand blir det skatter som ska täcka det underskott som skapas. Hittills har Obama sagt att alla med inkomster under 250 000 dollar per år kommer att få skattesänkningar. Men den finansiella och industriella lobby som har tentaklar långt in i Vita Huset tänker inte nöja sig med overksamhet.

Väntar bättre tider för byggnadsarbetarna?

Enligt den federala skattemyndigheten betalade två tredjedelar av alla amerikanska bolag inte  ett öre i federal skatt under perioden 1998-2005. Under samma period gjorde de fantastiska vinster. En allt större del av dessa vinster har dessutom gått till spekulation i finanssfären och en allt mindre del till investeringar i maskiner och byggnader. Varför ska de få stöd för en anti-social verksamhet?

Här finns det pengar att hämta. Men kan den amerikanska arbetaren lita till att Barack Obama vågar eller vill konfrontera de verkligt rika i samhället ? Jag har mina dubier.

I media: DN1,DN2,SVD1,Dagens Arena,DI,Politiken,AB,DN3,SVD2,

Andra bloggar: Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Banker, Skatter, Kris

Farligt att gissa rätt.

En ung man i Sydkorea lever mitt i en kafkastory. Park Dae-sung heter bloggaren som nu sitter i fängelse i väntan på rättegång. Vilket hemskt brott kan man begå i en blogg ? I det demokratiska Sydkorea sitter tydligen de demokratiska rättigheterna som tunn fernissa. Vilket brott begick då Park i den blogg han signerar Minerva ?

Jo, han påstod redan våren 2008 att landet skulle drabbas av en djup ekonomisk kris. Fem dagar innan Lehman Brothers kollapsade skrev han på sin blogg att det skulle hända. Han avslöjade också att landets regering den 29 december uppmanade valutahandlarna att inte köpa amerikanska dollar.Regeringen förnekar detta, men flera valutahandlare har bekräftat Minervas uppgifter.

Men hur kan man hamna i fängelse och ställas inför rätta bara för att ha gissat bättre om den ekonomiska krisens framfart än landets regering, som ännu i höstas sa att tillväxten var god och inte hotades.

Park Dae-sung anklagas för att ha « spritt falska rykten » som kan skada landets ekonomi. Den minst sagt löjliga anklagelsen och åtalet har gjort regeringen till åtlöje i hela landet ? Bloggen Minerva har haft inte mindre än 40 miljoner besökare.

-Hans brott består i att ha många läsare och i att ha förnedrat regeringen, säger Song Ho-chang från Advokater för ett Demokratiskt Samhälle.

Om du tänker skriver något om Anders Borgs budget, tänk två gånger !

I media: DN1,AB1,Expressen,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sydkorea, Bloggar, Demokratiska rättigheter

Släpp fångarna

Barack Obamas beslut att stänga fånglägret i Guantanamo får stora rubriker i världspressen. Det hyllas som ett bevis på att Obama redan första dagen i sitt ämbete börjar uppfylla sina löften. Därför är det intressant att läsa den amerikanska pressen och se vad som verkligen kommer att ske med de cirka 250 fångar som fortfarande sitter inlåsta.

Kom ihåg att ingen av dem har inför domstol anklagats för brott. Ingen av dem vet vad de anklagas för och ingen av dem har haft rätt att ta del av det « besvismaterial » som den amerikanska rättvisan säger sig sitta inne med.

Den stora frågan, som exempelvis New York Times ställer, är vart de ska föras. För att stänga Guantanamo är inte liktydigt med att fångarna kommer att släppas. I stället förs diskussionen i vilket fängelse de kan placeras. Flera delstatsguvernörer har redan sagt att de inte vill ha någon av dem till sin egen stat. De kommer enligt guvernörerna att skapa risk för « terroristattacker » mot delstaten. Någon föreslår till och med att det gamla ö-fängelset Alcatraz, som numera är turistpark, ska ta emot dem. Förvirringen är kort sagt stor. Och för det fåtal av de 250 som kommer att släppas frågar man sig vilket land de kan lämnas över till.

Finns det något land berett att ta emot dem ? I samband med det fick häromdagen Bild och Billfors kritik av vissa riksdagsledamöter för att de inte redan erbjudit USA hjälp med att ta hand om några av dem.

Tänk efter en kort stund så kan du inse hur absurt detta är.

Krigsförbrytaren George W Bush, tillsammans med krigsförbrytarna Dick Cheney och Paul Wolfowitz gjorde allt för att dessa fångar inte skulle få en normal rättslig prövning. De skapade hemliga CIA-fängelser där de kunde torteras av villiga diktaturer. De satte dem i Guantanamo för att de inte skulle omfattas av amerikansk lagstiftning. Lagar ändrades så att Genevekonventionen kunde rundas. Andra lagar antogs för att göra tortyr rumsrent.

Och nu frågar sig Vita Huset och amerikanska media om det finns länder som kan ta hand om fångarna. Varför kan inte USA självt ta hand om dem ? Jamen, vi kan inte ha farliga « terrorister » gående fria i våra städer, antyder media. Om de släpps fria betyder det att myndigheterna inte ens har bevis nog för att bevisa stöld av en glasspinne, mycket mindre « terrorism ». Många av de som togs till fånga i bland annat Afghanistan var offer för angivare som kunde inkassera några dollar. Andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. För det har de passerat sju år i fängelse utan att anklagas eller ställas inför rätta.

Risken, ur amerikansk synpunkt, att några av dem på nytt tar upp vapen finns ju. Men hur många beväpnade galningar går det inte redan omkring på USAs gator ? En del av dem fria efter att rättsliga procedurfel begåtts. So what ? Om kamp « mot terrorismen » betyder att alla mänskliga rättigheter kan sättas åt sidan, vem blir då den största terroristen ?

Nej släpp alla fångarna fria. Låt dem själva välja ett land de vill bosätta sig i. För alla som inte hittar en fritt vald fristad är det de amerikanska myndigheternas skyldighet att ge dem en plats i USA.

I media:NYT,DN1,DN2,SVD1,AB1,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Obama, Bildt, Guantanamo, Tortyr,

Borg friar bankerna från ansvar.

Anders Borg släppte ett häpnadsväckande påstående i dag när han presenterade regeringens senaste gåvor till företagsägarna.

– Hoppas att det här underlättar för företagen. Jag tror knappast att bankerna kommer att känna ett samhällsansvar. Det är inte det som driver dem, sade Anders Borg.

Läs en gång till. Vår finansminister tror inte att bankerna kommer att visa samhällsansvar. Fantastiskt. Varför ska vi i så fall ha privata banker? Bara för att tillfredställa aktieägarnas intressen? Det är precis vad karln säger.

En banks uppgift är att ta hand om medborgarnas sparmedel och låna ut dem till investeringar och konsumtion. Skillnaden i inlånings- och utlåningsräntan är bankens inkomst. Men det var när en bank var en bank.

Stockholms Enskilda Bank då det begav sig

/Bloggkompisen gör här på eget bevåg ett djärvt inhopp och berättar att den vackra stadsmiljön visar att detta måste vara Enskilda bankens dåtida filial i Göteborg…/

Den aktuella finanskrisen visar oss att bankerna inte längre fyller rollen de ska fylla.  I stället har de med naglar och klor slagits med varandra i ett pyramidspel av gigantiskt format. Den visar oss också att när det knakar i bankpalatsens fundament då blir plötsligt samhällsintresset stort. De frågar sig naturligtvis inte vad banken kan göra för samhället utan vad samhället kan göra för banken.

Det är den andan som Anders Borg hyllat i åratal och nu öppet erkänner med sitt ovanliga klarspråk. Bankerna får miljarder i stöd men de lånar inte ut pengar till de som behöver pengar utan använder dem i stället till att städa i bokföringen för att bli av med riskfyllda skräplån. Meningen med stödet till bankerna var att de skulle lätta på kreditåtstramningen. I stället använder de det erhållna kapitalet till att rädda de egna aktieägarnas intressen.

Samhället bör också ställa en fråga. Inte vad det kan göra för bankerna utan vad bankerna kan och bör göra för samhället. Vägrar ägarna till bankkapitalen att ta sitt samhällsansvar ska de fråntas sitt kapital, erbjudas ett vanligt arbete med en samhällelig genomsnittslön och lämna över finans- och kreditproblem till ett socialiserat bank- och försäkringsväsen.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SDS,DD,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, Bankstöd, Socialisera

För döva öron

Vi får många kommentarer till våra artiklar här på bloggen. Flest blir det när Palestina,Israel och judaism, islamism behandlas. Det som förvånar mest är antalet kritiker som aldrig verkar läsa vad som verkligen står i våra inlägg. I stället handlar det om att vi är « islamkramare », « antisemiter », « terroristkramare » för att inte tala om de liknelser med djurvärlden som återkommer ofta från en viss typ av kritiker.

Min ideologiska läromästare Trotskij målades ofta ut som en blodtörstig

jude i vidrig antisemitisk propaganda.

Men det här var bara inledningen till en liten berättelse jag tänkte förmedla härifrån Bryssel. Sedan flera årtionden går jag regelbundet till ett schackcafé i stans centrum. Där samlas folk från världens alla hörn. En gång räknade jag och några vänner att det var kring 40 nationaliteter som besöker cafét. Det är araber från många olika länder, judar från diasporan i Belgien, mycket folk från före detta Jugoslavien eftersom de har en lång schacktradition, polacker, ryssar, belgare naturligtvis och till och med en svensk, jag själv. Besökarnas ideologiska spektrum är självfallet stort, alltifrån kroatisk extremhöger, islamska fundamentalister, progressiva araber, djupt troende judar, vänstersionister och före detta kommunistiska judar, kristna, socialister, politiska idioter och några från yttersta vänstern. Allt detta hålls ihop av schackspelandet och de personliga vänskapsband som knyts under långa timmar över brädet. Mer omfattande politiska diskussioner blir det nästan aldrig och när de blir av känns luften snabbt explosiv.

Efter Israels angrepp i Gaza blev luften snart mycket laddad i vårt lilla universum och jag fick snabbt känna av att många aldrig lyssnar till vad som sägs. Idéerna är redan fixa och de förutfattade meningarna kitt i hjärnan. Jag spelar och pratar ofta med Simon, en gammal judisk man som överlevde koncentrationslägren. Kvar finns bara minnena, de pyskologiska ärren och de tatuerade siffrorna på underarmen. Vi har väl ibland käbblat lite över Israels politik , naturligtvis utan att komma överens, men utan några mer långtgående konsekvenser . De vänskapliga relationerna förblev intakta.

Tills härom dagen. Ett par araber, en belgare och en serb blev allt mer högljudda och argumenten gick heta om att « araberna är si » och « judarna är så ». Kort sagt ett mycket onyanserat luftande av klyshor. Det hela gick lite för långt i min smak och jag hade kanske vaknat på fel sida så jag började helt enkelt skälla ut hela gänget.

Arthur är en av de finaste människor jag känner. Judisk kommunist, motståndsman i Belgien under tyska ockupationen. Arthur överlevde också internering i ett tyskt koncentrationsläger.

-Lägg av med ert struntprat om folk hit och folk dit. Det finns skitstövlar i Israel och det finns skitstövlar bland palestinierna. Det är prat som ert som gjorde det möjligt för Europas härskare att skicka ut befolkning mot befolkning i två världskrig. Svinen fanns på andra sidan gränsen. Allt skitprat om olika nationaliteters karaktärsdrag förgiftar era hjänor.

Jag sa mer än så och säkert lite oredigt i min ilska över de dumheter jag tvingats lyssna till. Den gamla judiska mannen satt nära mig utan att säga något.

Till min häpnad fick jag dagen efter höra att han farit ut i vilda anklagelser mot mig efter att jag gått. Jag var en sketen antisemit är en dämpad sammanfattning av vad den gamle sa. Det gjorde mig mycket ledsen. Varför kan man inte lyssna till vad andra säger? Nästa gång jag jag träffar honom ska jag fråga om jag är antisemit för att jag kritiserar den israeliska regeringens politik ? Är jag antifransk för att jag kritiserar Nicolas Sarkozy ? Är jag antiamerikan för att jag i åtta år spytt galla över George W. Bush ? Kan man driva hem sådana spetsfyndigheter eller är det prat för döva öron ?

Kan man kritisera dessa herrar utan att beskyllas för rasism?

Det för mig så tillbaka till de som skickar vår blogg kommentarer som visar att författarna inte vill eller inte kan läsa innantill. När vi kritiserar Israels politik är vi antisemiter. När vi kritiserar den islamska fundamentalismen som något helt väsensfrämmande från socialistiska ideal då kramar vi terrorister. Kan ett desperat skrik ut i rymden göra nytta?

Kan man kritisera dem utan att kallas antisemit?

Hjääääälp !!!!!!

I Media: ETC,Offensiv,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Fokus,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel, Palestina, Antisemitism, Rasism, Araber, Judar

Andra bloggar:Svensson,Alliansfritt Sverige,Esbati,Motvalls,

Goodbye Mister President…och…

Det är märkligt hur tiden kan gå fort och samtidigt synas evig. Redan åtta år har gått sedan George W Bush vann presidentvalet med en halv miljoner färre röster än Al Goore.

Bara åtta år , men ändå till synes en evighet . I alla fall åtta långa år för många.

Krönikorna staplas i världspressen och orden « sämsta presidenten någonsin », « åtta förlorade år » och andra kryddade beskrivningar av Mister Ws presidentperiod är gemensamma nämnare. Inte ens Wall Street Journal kan förmå sig till att skriva i positiva termer.

Men egentligen är bokslutet märkligt. För skrävlaren och smilfinken W lyckades i stort göra allt han föresatte sig.

*** Det var dags att göra de rika i USA ännu rikare. Sagt och gjort. Herr presidenten hann knappt öppna dörren till Vita Huset innan de första stora skattelättnaderna för den rikaste tiondelen i det amerikanska samhället manglades igenom i det av republikanerna helt dominerade Kongressen.

*** När tvillingtornen rasade samman på Manhattan var det dags att damma av en plan som redan låg klar i Pentagons valv. Måla fan på väggen, ljug så det osar och snart kan vi attackera Irak. Sagt och gjort. Fixa lite diffusa foton av bunkrar och täckta lastbilar. -Kolla vilka lager av massförstörelsevapen Iraks Hitler sitter på. –Kolla våra teckningar av lastbilarnas inre. Det är transportabla laboratorier kapabla att tillverka massförstörelsevapen. Sedan var det bara att skicka den olycklige Colin Powell till FN och hålla låda i ett par timmar. Världssamfundet, det vill säga USA och Storbrittanien, hade bestämt agendan. Låt kanonerna mullra.

*** -Det är väl ändå fan att vi inte kan tvinga fram de svar vi vill höra från svartskallarna. Den amerikanska konstitutionen tillät inte tortyr. Så vad göra ? Självfallet fiffla lite hit och dit med Högsta Domstolen, avsätta så många justitieministrar som nödvändigt och hokus-pokus blir det lagligt att tortera fångar. Sagt och gjort. Med lite våldtäckt på lagtexterna och med lite help from a friend, Dick Cheney, blev det snart helt lagligt att tortera de som inte ville erkänna sig som olagligt stridande och stående utanför all internationell lag. Varför bry sig om genevekonventionen när man kan fiffla till sina egna konventioner. –Se upp alla glada nationer i vårt följe. -Här kommer lite mänsklig vara för era bödlars träning.

Till och med vår egen lille Göran spelade med i tortyrparaden då de två egyptierna lämnades över i CIAs « vård ». Vad gör man inte för att spela med de stora grabbarna ?

Hatad av många , saknad av ingen. Det är slutordet över George W. Bush. Saknad av ingen är dock en överdrift. En tusendel av de amerikanska hushållen har under Ws styre mångfaldigat sina rikedomar. Lite runt om i världen finns det också en grupp snålskjutsåkare som kommer att sakna mannen som proklamerade Mission accomplished.

…Welcome Mister President.

Väntad av många. Knappt hatad av någon. Barak Obama tar i dag över rollen som Amerikas Förenta Staters president och sällan eller aldrig har så många väntat sig så mycket av Vita Husets värd. Miljontals amerikaner ser i landets första färgade president en man som kan hjälpa dem envar i den mörka vardag de ofta lever i.

Utanför USAs gränser är förväntningarna på Barack Obama också mycket stora. Alltifrån fattiga lantarbetare i Afrika till finansmän i London City och på Wall Street ställer förhoppningar till mannen som lovat –yes we can. Change we need.

Men det gäller att hålla sina löften om förändringar för att hopp ska bli verklighet. Och det är sannerligen inte få löften som den elegante senatorn gett till världens folk under sin valkampanj.

*** När en politiker i USA pratar om den arbetande befolkningens reallöner och de rikas växande rikedomar haglar omedelbart anklagelser om klasskrigsprat. Det har ingen anklagat Obama för. I sin valkampanj lovade han att gottgöra de som drabbats av George Bushs skattepolitik. Men i debatten med McCain stod det snart klart att Obamas idé om vilka som behöver lägre skatter inkluderade hushåll med inkomster upp till nästan två miljoner kronor per år. Det är endast fem procent av alla hushåll som tjäner mer per år så det blir inte mycket skattepengar att hämta där. Speciellt eftersom de rikaste fem procenten i stor utsträckning fifflar och skatteplanerar i något karibiskt skatteparadis.

*** Barack Obama har otur med sin start. Hundra dagars smekmånad blir det inget av. Löftena om förändring måste börja infrias omedelbart för att entusiasmen inte ska svalna. Han har otur därför att han tar över rodret mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet. Bankernas aktieägare ska räddas till varje pris. Det står klart i de åtgärder som Obama annonserat och att han stödjer helt vad Hank Paulson och Ben Bernanke redan gjort. Bankernas ruttna tillgångar , toxic assets som det kallas, kommer att tas om hand av staten, aktieägarna räddas från förluster och notan att hamna hos skattebetalarna. Ingen idealisk början för att behålla fötroendet bland väljarna. Bara under 2008 har mer än 2,5 miljoner amerikaner förlorat sina jobb. En utmaning som heter duga.

*** Två andra löften har den nye presidenten redan antytt inte kommer att hållas. I veckan menade Obama att det är mycket svårare att stänga Guantanamo än han tänkt sig. Vari svårigheten består är ett mysterium. Där sitter flera hundra fångar sedan ett halv decennium utan att ha åtalats och utan rätt att veta vad de anklagas för. Släpp fångarna lös omedelbart och ge dem rätt att återvända hem eller asyl i ett land de själva väljer. Det andra löftet som redan vattnats ur är den efterlängtade reformen av sjukförsäkringarna. Nästan femtio miljoner amerikaner saknar all form av sjukförsäkring. Att det problemet inte kommer att lösas under Obamas fyra första år som president står redan klart. De enorma underskotten i statskassan borgar för det.

*** Det är ingen tillfällighet att Barack Obama hållit helt tyst under Israels förstörelsekrig i Gaza. Likt George Bush står Barack Obama helt bakom Israels roll och politik i palestinafrågan. Alla förhoppningar om en kursändring i syfte att möta palestiniernas krav på fred och RÄTTVISA är dagdrömmeri. Det kommer inte att ske. Däremot kommer Obama säkert att hålla sitt löfte att intensifiera USAs och Natos krigföring i Afghanistan. Som situationen där utvecklas just nu är det möjligt att « kriget mot terrorismen » går mot ett första större nederlag under Obamas presidentperiod.

I dag skrivs historia. En färgad man flyttar in i Vita Huset. Amerikas slavar applåderar i sina gravar. Billy Hollidays sång om « strange fruits hanging in the trees » är historia. En svart historia. Som kan bli ljus om alla förhoppningar som Amerikas färgade och fattiga i dag ställer uppfylls av USAs 44^e president. Som sagt människan lever på hoppet.

I Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,SDS1,ST,DD,SDS2,AB3,

Andra bloggare: Jinge,Svensson,Esbati,Motvalls,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Bush, President,

Bankerna tigger på nytt.

Alla amerikanska investeringsbanker, med Merrill Lynch i spetsen, försvann under hösten, endera in under statens breda vingar eller köptes upp för en liten slant av Bank of America. Krisen fortsatte sin väg in i andra sektorer och många ekonomimedia ansåg att det värsta var över för bankernas del.

Merrill Lynchs stolta tjur kastrerades och sitter nu under korkeken

Men aj, vad de bedrog sig. Nu står de där igen med mössan i handen och ber om miljarder hit och miljarder dit. Privata kapitalägare vill inte satsa på bankerna av en enda orsak. Ingen, absolut ingen, vet hur stora förluster som ruvar i bankernas balansräkningar. Därför ställer de sig i kö framför finansminister Hank Paulsons dörr och begär mer skattepengar för att rädda aktieägarnas kulor.

Men varför vet ingen hur stora förluster som bankerna sitter inne med ? Det är en lång och tekniskt komplicerad historia. Men i korthet heter den- sagan om derivaten. Stanna kvar, det är inte ”någon med dig skämta aprilo”.

En bank styrs normalt av vissa regler som gäller internationellt. Exempelvis måste det egna kapitalet utgöra minst 8 procent i förhållande till bankens utlåning. Detta för att kunder under normala tider ska kunna få tillbaka sina pengar när de så vill. Men sedan mitten av 80-talet har kravet på det egna kapitalet kringgåtts genom att vissa bankaktiviteter tagits bort från bankernas balansräkning- de har med en fakterm blivit off-balanceprodukter. Har du hört talas om derivathandel ? Det är alla dessa finanspapper med konstiga bokstavskombinationer, som CDS och CDO, och som just är off-balance. I korthet är de papper i vilka bankerna buntar samman hundratals lånekontrakt, gör om dem till obligationer med funktion att försäkra ägaren mot konkurser och andra återbetalningsstopp. Dessa kontrakt, derivatpapper, säljs och köps inte på en marknad som ger dem ett pris utan over-counter-(över disk), som det heter, det vill säga mellan två parter, två banker eller en bank och en annan finanspartner.

När nu botten gått ur marknaden för derivatpapper finns det ingen marknad som kan prissätta dem. Bankerna sitter helt enkelt på CDOs och andra derivatpapper som ingen vet värdet av. Kan man inte prissätta ett värdepapper då kan det vara helt värdelöst eller värt bara hälften eller en tredjedel av vad man tänkt sig. Ingen vet. Därför är det heller ingen som kan utvärdera hur pass stora förluster bankerna drabbats av. Hittills har världens banker skrivit av tusen miljarder dollar i förluster och nu börjar experter i USA befara att ytterligare tusen miljarder dollar i förluster väntar runt hörnet.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve

Det verkar nu som att den amerikanska centralbanken FED kommer att skapa en kopia av den svenska bankakuten från nittiotalets början. FED och den amerikanska regeringen kan gå in och prissätta de derivat som drar bankerna mot botten, skapa en bankakut som köper alla dåliga papper från bankerna och därmed sanerar deras balansräkningar. Sedan hoppas finansmyndigheterna att det privata kapitalet på nytt ska strömma in i bankerna, eftersom deras « svarta hål » flyttats över i offentlig ägo. Bingo för kapitalet. Allmänheten varnas dock för ficktjuvar som setts stryka kring i omgivningarna.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SDS,AB,

Andra bloggar:Svensson,Alliansfritt,Sverige,Esbati,Rawia,Motvalls,

Ekonomikommentarer,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Banker, Bankakut, CDO, CDS, Spekulation, Merill Lynch