Glencore, Vitol, Cargill, Trafigura, Wilmar, Noble Group.
Tillhör du de som aldrig hört talas om namnen ovan. Då är du nog inte ensam. Som de flesta vet du kanske inte ens vad namnen står för.
Ändå gömmer sig bakom de okända namnen gigantiska handelshus som styr en mycket stor del av hela världsekonomins köp och försäljning av råvaror, alltifrån olja till metaller och jordbruksprodukter. Det är ingen överdrift att säga att du dagligen påverkas av dessa råvaruspekulanter. För i mycket handlar det om spekulation baserad på mycket starka marknadspositioner för de olika bolagen.
Det är den brittiska finansdraken Financial Times som i ett stort uppslag den 15 april redovisar resultatet av ett gigantiskt journalistiskt grävande i de mycket hemliga bolagens göranden och låtanden, omsättningar och profiter. På sitt sätt är FT:s undersökning lika sensationell som OffshoreLeak när det gäller att utforska ”svarta hål” i världsekonomin. Där den senare avslöjar namn på tusentals rika personer som flyr undan beskattning visar FT:s undersökning hur bolagen ovan flyttar sina verksamheter till paradis, som Schweiz, Singapour, Dubai och Hong Kong, där de betalar som mest 13 procent i vinstbeskattning, vilket gäller för Schweiz till Hong Kong med 5 procent vinstskatt och noll under vissa villkor.
Tillsammans stod de 10 största råvaruhandlarna 2012 för en omsättning på 1 200 miljarder dollar. Vissa är specialiserade i handel med olja, som exempelvis det holländska bolaget Vitol, i jordbruksprodukter som det amerikanska bolaget Cargill eller i metaller som det japanska Mitsui & Co.
Att det i mycket handlar om spekulation och dominerande marknadspositioner bevisas av de enorma vinster som dessa handelshus tjänar. Tillsammans har de mellan 2003-2013 inkasserat närmare 250 miljarder dollar i nettovinst. Bolagen försvarar sig med att vinstmarginalerna räknat på omsättningen är låg. Men det rätta sättet att kalkylera vinsten på är årlig återbäring på det egna kapitalet. I den ligan leder dessa spekulanter till och med högt över de stora bankerna på Wall Street. Innan krisen 2008 hade de mellan 50-60 procent i återbäring medan banker som Goldman Sachs får nöja sig med 20-30 procent under goda tider. För att inte jämföra med de 1,25 procent, eller något ditåt, som du får i ränta på ditt sparkonto.
I tabellen här under ser vi att de samlade på sig större vinster än fem av de största biltillverkarna tillsammans eller tre av bankgiganterna på Wall Street.
Nettovinster 2003 till 2013 i miljarder US dollar. |
|||||
20 största handelshusen |
Biltillverkare |
Wall Street banker |
|||
Mitsubishi |
40,4 |
Toyota |
86,4 |
JP Morgan |
121,9 |
Glencore |
33,5 |
VW |
80,0 |
Goldman S |
70,3 |
Mitsui |
28,2 |
BMW |
34,6 |
Morgan St. |
33,2 |
Cargill |
22,3 |
Renault |
24,6 |
|
|
16 andra |
119,2 |
Ford |
9,7 |
|
|
Totalt |
243,6 |
|
235,3 |
|
225,5 |
Vid millennieskiftet var de undersökta handelshusen relativt små. Under decenniet innan hade till och med flera av dem gått i konkurrs eller köpts upp av en storebror. Det var i första hand den kinesiska ekonomins starka tillväxt med ett glupande behov av olja och metaller som blev till bingovinst för Glencore, Vitol och de andra råvaruspecialisterna. Från samlade vinster på 2,1 miljarder dollar år 2000 kunde de 20 toppbolagen glädja sig åt 36,5 miljarder dollar i nettovinster år 2008, en uppgång med 1 600 procent.
-Råvaruhandeln är i princip inte reglerad, säger en schweizisk regeringsmedlem till FT.
-Det är ett svart hål, säger en initierad i samma land, skatteparadiset Schweiz.
Financial Times har gjort ett gediget arbete. Efter att ha lusläst tusentals dokument, bokslut och intervjuat många i branschen kan tidningen visa att ett litet fåtal monopolbolag i råvaruhandeln påverkar ditt dagliga liv utan att du ens känner till aktörerna. Livsviktiga varor, som energi och mat, blir till polletter i ett kasino där de enda förlorarna är de som inte spelar, i första hand fattiga bönder och arbetare i fattiga länder.

Financial Times, en orubblig försvarare av kapitalismen, visar kanske mot sin vilja att de multinationella bolagens storvinster står i skarp motsättning till våra sociala behov och samhällets intressen. Det ska draken ha ett stort tack för.
Här under hittar den intresserade en full lista över de 10 största handelshusens omsättning 2012 (i miljarder dollar).
Vitol (303), Glencore (214), Cargill (134), Trafigura (120), Noble Group (94), ADM (89), Mitsubishi (70), Mitsui (67), Louis Dreyfus Commodities (57) och Wilmar (45).
Tillsammans blir det en omsättning på 1 200 miljarder dollar, lika mycket som Sydkoreas BNP.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kina, China, Råvaruhandel, Spekulation


Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.









Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.






Ett gigantiskt journalistiskt hantverk har uträttats av 86 journalister från 46 länder anställda i 36 media. I går publicerade de en rapport om vilka som placerat stora pengar i skatteparadisen. Det är en oerhörd mängd data som bearbetats i ett och ett halvt år. När WikiLeak släppte sin bomb innehöll den 2 gigabyte information. Den nu aktuella läckan om vilka som gömmer sig i skatteparadisen innehåller 200 gigabyte av data.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

