Kategoriarkiv: Arbetsmarknad

Varför inte höja lönerna?

Publicerat av
2

Av Michel Husson 3 april 2013

Höjda löner förbättrar löntagarnas levnadsstandard och sätter fart på konsumtionen, vilket i sin tur ökar den ekonomiska aktiviteten och sysselsättningen. Resonemanget har en solid teoretisk grund och den aktuella situationen visar på konkreta motexempel eftersom åtramningen av statsbudgeten och lönerna driver Europa in i en recession. Men det kan vara av värde att titta lite närmare på motargumenten som åtstramningspolitikens förespråkare lyfter fram.

Det första är att företagen sägs ha behov att förbättra sina vinster så att de kan investera på nytt och skapa jobb. Visserligen har företagens vinstmarginaler minskat under krisen, men ändå ganska lite om vi tar hänsyn till företagens utdelning till aktieägarna som åter nått upp till den mycket höga nivån före krisen. Utdelningen på aktierna utgör i dag 13 procent av lönemassan i Frankrike motsvarande 3 miljoner jobb. Man kan inte tvinga en åsna att dricka om den inte är törstig. Det finns dessutom ingen anledning för investeringarna att skjuta i höjden om orderböckerna är i stort sett tomma.

Vinster och investeringar i EU,Japan och USA 1962-2008

Taux de profit = vinstkurvan ; Taux d’accumulation = investeringarna. Utrymmet mellan de två kurvorna motsvarar kapitalet som samlas i den finansiella sfären.

En annan invändning handlar om globaliseringen. Det sägs, att om vi ökar lönerna försämrar det de franska (byt ut mot valfritt land: min.anm) företagens konkurrenskraft som då tappar marknadsandelar och därför avskedar eller flyttar produktionen. Det räcker med att föra upp resonemanget på europeisk nivå för att se det absurda i argumentet. I jakten på konkurrensfördelar kan inte alla länder vinna mot varandra eftersom de viktigaste kunderna är deras grannar. Det är bland annat en av grunderna till recessionen i Europa.

Det sägs också att ökade löner leder till en ökad import i stället för en uppryckning av den inhemska produktionen. Men det argumentet är också tomt om vi tänker oss en samordnad ökning av lönerna inom hela Europa. Kvar finns utbytet med resten av världen, utvecklade såväl som utvecklingsländer. Men vi måste se att Europas internationella handelsutbyte i stort är i balans och att den verkliga nyckelvariabeln inte är lönekostnaderna utan växelkurserna. Och det går inte att kompensera de relativt stora fluktuationerna i växelkurserna med lönesänkningar. Vad som vinns i konkurrenskraft mot omvärlden förloras då mer än väl av den interna recessionen.

Den här korta genomgången visar på hindren för en politik för ökade löner trots att det skulle vara socialt rättvist och effektivt rent ekonomiskt. Första hindret handlar om inkomstfördelningen. En alternativ politik måsta ta tag i frågan därför att en överföring från aktieutdelningen till förmån för lönerna är medlet för att skapa ett nödvändigt manöverutrymme. Vi måste helt enkelt rulla tillbaka överföringen till aktieägarnas fördel som pågått i minst femton år och som är orsaken till den höga arbetslöshet som biter sig fast och i sista hand till recessionen.
Andra hindret är generaliseringen av åtstramningspolitiken i Europa. Varje stimulans av lönerna behöver samordnas på europeisk nivå för att det ska bli effektivt ekonomiskt. Vi måste också se till de djupare orsakerna till lönearbetarnas degraderade levnadsstandard vilket inte går att åtgärda med enbart löneökningar. Situationen på bostadsmarknaden är en huvudfråga. I stället för en kapplöpning utan slut mellan lönen och hyran eller bostadspriserna utgörs en grundlig lösning på problemet av en politik för kontrollerade hyror och en kamp mot bostadsbristen.


En annan faktor är urholkningen av den offentliga servicen och nedvärderingen av de sociala försäkringarna. En omvärdering på det området skulle förbättra lönearbetarnas situation som ett komplement till direkta löneökningar. En ökning av lönerna är därför en rättvis åtgärd som svarar mot trängande behov. Men att sätta en sådan politik i verket kräver ett tydligt brott med kapitalismens kurs som skyddar aktieägarna och medvetet organiserar en konkurrens mellan lönearbetarna på europeisk och internationell nivå.

Översättning: Benny Åsman

 

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Upp som en sol, ned som en pannkaka.

Publicerat av
3

François Hollande känner inte till det gamla svenska ordspråket. Ändå har han lyckats stiga som en sol och falla platt som en pannkaka på kortare tid än någon annan fransk president i modern tid. Ett politiskt konststycke i världsklass.

-Min verkliga motståndare har inget namn, inget ansikte och inget parti. Han ställer aldrig upp i val och kommer följaktligen aldrig att bli vald, och ändå regerar han. Den motståndaren är finansvärlden.

De tuffa orden var François Hollandes då han sparkade igång valkampanjen inför presidentvalet i Parisförorten Bourget den 22 januari 2012 Fler än en i partiets led häpnade och företagarföreningen Medef satte cognacen i halsen.

-Förändring, det är dags. På mötet i Bourget var det bara glada miner.

Elva månader senare är det bara Medef som höjer en skål för Presidenten. Inte ett enda viktigt vallöfte av alla de som avgavs har han hållit. Striden mot ”huvudfienden” finansen slutade med att Hollande visade vacker tass vid Mammons fot.

Aldrig har en president i modern tid sjunkit så snabbt i popularitet. Dagarna efter segervalet sa sig 58 procent ha förtroende för Hollande. Förra veckan sa bara 26 procent samma sak. Det är ett historiskt fartrekord i popularitetsgallup. I arbetarklassen säger 70 procent att de saknar förtroende för Hollandes politik medan 70 procent av hans väljare säger det motsatta. Bara de närmast sörjande behåller tron. Tappet bland de arbetande innebär att de inbrytningar på arbetsplatserna som gjordes under valkampanjen redan gått förlorat. Främste vinnaren på det är Marine Le Pens Nationalfronten.

När Hollande kallade finansen sin främste fiende kunde han nog inte föreställa sig att ett år senare skulle finansskandaler inuti självaste Socialistpartiet skapa både en regimkris och en partikris. OffshoreLeak har ett finger med i spelet. För det visade sig att Hollandes gamle vän och kampanjledare under presidentvalskampanjen, Jean-Jacques Augier, ägde bankkonton i skatteparadiset Brittisk Jungfruöarna. Pinsamt, men inte katastrofalt, eftersom Augier inte har haft någon roll i regeringen. Men bara några dagar innan OffshoreLeaks slog ned som en bomb var det en ännu kraftigare bomb som briserade i fransk politik.

Budgetministern Cahuzac var också ansvarig för kampen mot skattefusk.

Affären Jérome Cahuzac hade redan fått Elyséepalatset att skaka i grunden sedan det visat sig att budgetministern Cahuzac fifflat undan pengar på ett konto i Schweiz sedan 30 år tillbaka. Inte nog med det. När kontots existens avslöjades av webbsajten Mediapart bedyrade Cahuzac på heder och samvete inför Nationalförsamlingen att uppgifterna var rent förtal och Socialistpartiets ministrar talade om förföljelse. Men så exploderade bomben mitt i ansiktet på François Hollande och hans ministrar. Jérome Cahuzac bröt samman under trycket och medgav kontots existens.

Regimkrisen var därmed ett faktum. Definitivt inte lika djup som när general de Gaulle i maj-68 var nära att helt tappa greppet inför protester från miljontals arbetare och studenter. Men tillräckligt djup för att Hollandes kapacitet att fylla sin presidentroll sätts ifråga. När ingen längre respekterar presidenten är det regimkris. Redan i François Hollandes offentliga framträdanden syns krisen till och med på ytan. På varje bild som tagits, i varje framträdande i tv ser det ut som han just bitit i en bittermandel. På presskonferensen efter budgetminister Cahuzacs erkännande höll Hollande krampaktigt i talarstolens kant så att knogarna vitnade. Blicken är stirrig och jagad. Han ger intryck av att vara allt annat än en person som fyller rollen som fransk president, med allt vad det innebär av att stå över partikäbbel, utstråla republikansk dignitet och andra attribut som de Gaulle lät koppla till presidentskapet då den V:e Republiken utropades.

Borta är de glada minerna.

Om regimen är ute i snålblåst så är Socialistpartiet mitt i en orkan. De båda finansaffärerna skakar partiledningen och lokalavdelningar i grunden. I lokalavdelningarna finns inga aktivister längre. ”Det är svårt att gå ut till våra väljare med alla brutna löften”, sammanfattar en ledare i Rhônedalen till dagstidningen Le Monde. Så sant. Brutna vallöften och finansskandaler som visar att Socialistpartiets tal om ärlighet och öppenhet klingar falskt.

Marine Le Pens tal om ”alla etablerade politikers ruttenhet” borde gå hem starkt. Men underligt nog var hon en av de som talade mest lågmält om Cahuzacs konto i Schweiz. Förklaringen kom ett par dagar senare. Hennes far, Jean-Marie Le Pen, öppnade nämligen ett hemligt konto i Schweiz redan 1981. Ännu värre, Nationalfrontens före detta kassör, Jean-Pierre Mouchard, avslöjades av OffshoreLeak som ägare av flera konton i skatteparadis som Kajmanöarna. Inte underligt att Marine, som gärna vill likna sig själv vid en Jean d’Arc som sopar golvet med de korrupta yrkespolitikerna, var så tystlåten. Det brann under skosulorna och nu sitter glorian lite på sned.

Marine Le Pen kunde också hålla sig för skratt.

Men åter till stormen i Socialistpartiet. Partitoppen har alltid bestått av en rad kotterier samlade kring ”oligarker” och ”klanchefer” som Laurent Fabius, Martin Aubry, Strauss-Kahn, Montebourg och andra personligheter. Finansskandalen som exploderar i deras mitt har skapat en outhärdlig stämning i partiets ledning. Alla misstror alla.

-Ingen pratar med någon annan. Alla tittar snett på varandra, säger en anonym rådgivare till presidenten till tidningen Le Monde och fortsätter.

-Man frågar sig om det inte lurar en skojare bakom varje minister.
Inte underligt att Hollande är stirrig. Med en sådan stämning blir både presidentskapet och partiledningen handlingsförlamade.

-Om vi inte snabbt tar kontroll över situationen vet jag inte hur det ska sluta, säger samme anonyme rådgivare till presidenten. Regimkrisen lurar bakom hörnet. I det privata undrar redan vissa partioligarker om Hollande kan stå som kandidat för Socialistpartiet i nästa presidentval 2017.

Men hur har det kunnat gå så snett? François Hollande tappar inte plötsligt förtroendet bland de arbetande och de som entusiastiskt röstade på honom av en slump. Finansskandalerna är bara grädde på moset. Den grundläggande orsaken till att marken under hans fötter ger vika är det klassiska problemet för socialdemokratiska reformister som lovar guld och gröna skogar innan ett val och sedan upptäcker att kapitalägarna inte är med på noterna, att den ena eller andra krisen kräver ”ansvar” för landets ekonomi (kapitalets vinster) och då får löftena stå över.

Raden av löften som Hollande presenterade inför valet fanns uppradade i en kampanjbroschyr med 60 löften. Några av dem har infriats men inte ett enda av någon större betydelse. Det är den förda politiken i sin helhet som de arbetande ser till. Och då ser de en aggressiv åtstramningspolitik i stället för den stimulanspolitik som utlovades.

Inför valet lovade Holland heligt att han dagen efter, om han blev vald, skulle möta Angela Merkel för att lägga till en ”tillväxtparagraf” i den europeiska krispolitiken. ”Utan tillväxt finns det ingen lösning”, sa den gode François och kritiserade öppet den nyliberala åtstramningsdogmen. Sagan som slutade med att det ”bidde en tumme” passar in perfekt. Stimulansen för jobben, löneökningarna för de sämst ställda, bättre sjukvård, högre skatter för de rika och alla andra löften om en radikal stimulanspolitik för att bryta trenden mot en recession ersattes av finansministerns stridsrop att det måste sparas 30 miljarder euro under 2013. Åtstramning i stället för expansion. Trots att alla indikatorer redan visade att Trojkans åtstramningspaket leder rakt in i väggen.

Löftet att öka marginalskatten till 75 procent på inkomster över 1 miljon euro står som en symbol för Hollandes kapitulation inför finansen. Egentligen är det bara ett par tusen personer som har inkomster i den klassen, så rent ekonomiskt spelar det ingen roll för statskassan. Men ändå är det av stort symboliskt värde att ”skatten” på de rika hamnade i sopkorgen.

Man kan ju fråga sig varför Europas regeringsbärande politiker och partier envisas med åtstramningen när alla säger att den leder rakt in i en recession som bland annat ger exakt motsatt effekt på det problem som politiken sägs lösa –de ökande statsskulderna? Trots att de konkreta problemen i EU-länderna inte är identiska förs ändå samma svångremspolitik överallt.

OK, ok, jag ger mig.

När jag skriver att Holland visar vacker tass vid Mammons fot är det inte bara bildspråk. Det förklarar också varför politiken ser ut som den gör. Det är nämligen Mammon som har makten på ”den fria marknaden”. Eller mer konkret, det är storfinansen i banker, försäkringsbolag och fonder som dikterar åtstramningspolitiken och för dessa herrar (för det mesta) spelar det ingen roll om den förda politiken leder till recession. De tiotusentals miljarder dollar som sedan 2007 östs över bankerna visar att de riskerar intet.

Målet för den europeiska åtstramningspolitiken är inte att smälta skuldberget utan att garantera ägare av statsobligationer och bankkapital att de inget ska förlora trots de ”dåliga tiderna”. Det är den nakna verkligheten som François Hollande vikit ner sig inför. Det tog elva månader att ta död på de arbetandes förhoppningar om en alternativ politik till nyliberalismens svångremspolitik. Något av ett rekord.     

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Margaret Thatcher och skattesmitarnas paradis

Publicerat av
12

Ett av historiens största finansiella avslöjanden har samband med Margaret Thatcher. Att hon dog samtidigt som avslöjandet slog ned i världspressen finns det dock inget samband mellan.
OffshoreLeak som avslöjandet kallats innehåller detaljer om hur mycket pengar som smiter undan beskattning och vilka som faktiskt äger det kapital som gömmer sig under solparasollerna på Kajmanöarna, Brittiska Jungfruön, Sark, och andra solskensöar, men också i helt ”vanliga” länder som Luxemburg och Österrike.

Varför är OffshoreLeak intressant? Att det visar hur stora belopp som rika individer gömmer undan beskattning är naturligtvis viktigt i sig. Men rent praktiskt för dig som skattebetalare och som mottagare av bidrag när du hamnat i svårigheter har det också betydelse eftersom det är inkomster till statskassan som uteblir. Och det är inga små summor. Enligt EU:s Michel Barnier, som arbetar tillsammans med Cecilia Malmström, motsvarar skatteflykten ett inkomstbortfall för EU:s medlemsstater på 1 000 miljarder euro per år.

Varför tala om skuldkris utan lösningar? Varför slå mot vanliga löntagare och fattiga genom sänkta statliga utgifter för vård, skola och annan omsorg? Det finns ju hur mycket pengar som helst att beskatta bara man letar på rätt ställe. Tusen miljarder euro det är vad den Europeiska Centralbanken, ECB, gav till Europas privata banker för att rädda kapitalägarna från försluster på deras placeringar i bland annat grekiska statsobligationer och andra europeiska värdepapper.

Moderna arvtagare till paret i Let’s dance ovan.

Om vi ska se till reaktionen i svenska media saknar OffshoreLeak all betydelse. Avslöjandet har totalt ignorerats av den borgerliga pressen förutom ett par rader i SvD. Aftonbladet och Expressen å sin sida har varit alltför upptagna av bantningskurer inför sommarens baddräktsmode för att hinna med vad som sker i skatteparadisen. Men varför den totala tystnaden i DN och TV? Jag kan inte se någon annan förklaring än att de avstår från kommentarer därför de inte riktigt vet hur de ska tackla problemet. Det är lite genant eftersom dessa media är mycket positivt inställda till de ”fria kapitalmarknaderna”, låga skatter och individens rätt att ”berika sig”. Då är det lite svårt att skriva om ett massivt avslöjande av skattefusk.

Internationellt rör OffshoreLeak däremot upp höga vågor. Till att börja med visar de släppta dokumenten som bearbetats av 86 journalister anställda på 36 stora dagstidningar att det inte är bara riktigt stora finanshajar som smiter undan beskattning. Med på listorna över girigbukar finns också advokater, ägare av medelstora företag, rika personligheter, söner och döttrar till diktatorer och före detta diktatorer som Marcos i Filipinerna. Alla har de ett gemensamt, de avskyr att betala skatt och i skatteparadisen kan de gömma sig bakom brevlådeföretag som använder ”målvakter”, det vill säga falska direktörer som mot smärre ersättning säljer sitt namn. I rapporten finns exempel på personer som står som ”direktör” för flera tusen bolag. På ön Sark finns det fler brevlådeföretag än innevånare.

Rapporten är också en svidande uppgörelse med politikernas och bankirernas löften om sanering av skatteparadisen. I flera decennier har G-möten och toppmöten i EU proklamerat krig mot skattefusket. I praktiken har inget eller nästan inget gjorts. Inte ens inom EU har några verkliga framsteg gjorts för att komma åt skattesmitarna. Eftersom vissa länder som Luxemburg och Österrike haft lagar om banksekretess som skyddat utländska placerare i respektive lands banker har det varit mycket lätt att gömma undan kapital inom unionens gränser. Luxemburg är till synes på väg att lätta på sin banksekretess medan Österrike säger blankt nej.

Enligt OffshoreLeak och Tax Justice Network är det mellan 20 till 32 tusen miljarder dollar som privata personer placerat i skatteparadisen världen över. I den summan finns inte de stora multinationella bolagens placeringar inräknade. I en tidigare blogg roade jag mig med att beräkna vad en punktskatt på 1% av kapitalet och en 15%-ig skatt på avkastningen skulle ge. Summan blir 340 miljarder dollar. Redan tillräckligt för att sluta gnälla över ”lata grekers” överdrifter.

Protester i blötväder

Men varför vara modest? Om vi i stället för ett ögonblick skulle agera med samma totala avsaknad av modesti som skattesmitarna och helt enkelt ta ut en 10%-ig punktskatt och 20% beskattning av ägarnas ränteinkomster på det placerade kapitalet då blir bilden en helt annan. En nätt summa på 2 280 miljarder dollar tonar upp sig. Vi kan begrava allt prat om statliga skuldberg och nödvändiga nedskärningar i samhällets ”överdrivna” välfärdssystem. Om vi skulle vara riktigt fräcka och beskatta skattesmitarna med samma procentsats som på Cypern blir beloppet astronomiskt, omkring 10 000 miljarder dollar.

Den stora frågan är egentligen varifrån kommer alla dessa pengar? Tydligen är det alldeles för många som har så stora inkomster att de inte vet vad de ska göra med dem och därför gömmer undan dem från skattmasen och under tiden låter dem växa tack vare höga insättningsräntor i skatteparadisen. Det är här som ”järnladyn” Thatcher kommer in i bilden. För hon står som symbolen för hela den nyliberala ”revolutionen” i början av 80-talet då de fria kapitalrörelserna legaliserades och de fackliga organisationerna gick på pumpen inför massarbestlösheten och lönendepressningen.

Det var då som den globala trenden med lönernas minskade andel av bruttonationalprodukten tog fart i alla OECD-länder. Minskade löneandelar innebär automatiskt ökade andelar för vinsterna i produktionsföretag och finansiella institutioner som banker och försäkringbolag. Det är ett faktum som IMF, OECD liksom Europakommissionen inte ens ifrågasätter längre. I det vägda diagrammet här under syns hur alla indikatorer vände uppåt i Europa till kapitalets fördel efter Thatchers och Ronald Reagans makttillträde och den nyliberala revolutionens avspark.

Det var 1980 som det vände för Kapitalet

Parts de profit= vinstandel; Consommation/salaires= Konsumtion/löner

Bourse= Börsen;  Inégalités = Ojämlikhet; Endettement de ménages= Hushållens skulder

Vinsternas andel av BNP ökar och hushållens skuldsättning ökar för att kompensera de stagnerande eller sänkta reallönerna. Samtidigt händer något annat. Företagen använder i alls större utsträckning sina vinster till att fylla aktieägarnas fickor med utdelning på aktierna i stället för att använda de ökade vinsterna till ökade investeringar. Där ligger källan till de allt större belopp som började samlas i den finansiella sfären av världsekonomin och som göder spekulation, skattefusk, derivathandel och alla andra ”förfinade” aktiviteter som blivit vardag på finansmarknaderna efter Thatchers segerrika framfart i kapitalets tjänst.

De nyliberala motreformerna lyckades därför att arbetarrörelsens organisationer, politiska och fackliga, inte kunde, och i vissa fall inte ville, ta strid för de arbetandes intressen. Den snabbt ökande massarbestlösheten blev det främsta vapnet i händerna på Thatchers och hennes kollegor för att bryta vad som tidigare varit närmast ett axiom: att reallönerna skulle utvecklas i takt med produktivitetens utveckling. De fackliga organisationernas förhandlingssits blev mer än obekväm och de reformistiska partierna valde att bli ”moderna”, att anamma de nyliberala teserna.

Trettio år senare ser vi resultatet av den nyliberala offensiven. Det offentliga faller i ruiner, de fattiga blir fattigare och mer utlämnade. De som har ett arbete får vara nöjda om deras reallöner inte faller. Och de arbetslösa, som blir allt fler, lever under allt mer prekära villkor.

Men om fattigdom och misär samlas i ena änden av samhället samlas enorma rikedomar i den andra. Lönepressen och alla avregleringar som gynnar de stora företagen skapar enorma inkomster för speciellt de bolag som har i det närmaste monopolfördelar på marknaden. Så vet exempelvis Apple inte ens vad de ska göra med de allt större högar av cash som samlas i kassorna. Just nu har Apple inte mindre än 137 miljarder dollar i kontanter på sina konton, varav 94 miljarder njuter av skattebefrielse på Kajmanöarna och i andra finansparadis.

För att glädja sina aktieägare har Apple beslutat att dela ut 45 miljarder dollar till dem i år. Kanske mer, för aktieägarna har klagat över att de inte får nog stor andel av de 137 miljarderna. Ingen i Apples ledning har tänkt på att öka lönerna för de som sätter ihop deras produkter i Kina. Microsoft brottas med samma typ av ”problem” med över 60 miljarder dollar i kontanta reserver, likaså Google med 50 miljarder dollar i kassan.

Vågorna efter OffshoreLeaks rapport kommer att rulla länge över Europa. François Hollande drunknar redan i svallvågorna efter skandalen kring hans kampanjchef som ertappats med konton på Brittiska Jungfruön. Andra politiker står säkerligen i tur. Men vågor lägger sig alltid till ro om de lämnas ifred. Samma sak kommer att ske med OffshoreLeak om inte arbetarrörelsen står upp för en politik som definitivt sätter stopp för alla girigbukars skatteflykt undan ansvar för samhället, ansvar för allt vårt gemensamma, ansvar för sjuka, fattiga och utstötta.

Det kan göras. Men bara om de arbetandes organisationer bryter med den aktuella nyliberalismen som både borgare och socialdemokrater slaviskt följer och gör Thatchers alla arvingar både lottlösa och maktlösa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aldrig mera! Inte bara i Grekland.

Publicerat av
2

Av Yorgos Mitralias

En sak som Europas befolkning haft gott om tid att inse är att vare sig krisen eller den sociala tragedi som följer i dess spår är något specifikt för Grekland. Tyvärr antyder allt att en annan sak som det är tid att inse är att det nynazistiska Gyllene gryning inte är begränsat till Grekland. Det påståendet möts utan tvekan med stor skepticism av många: ”Hos oss tillåter aldrig vare sig våra traditioner, vår kultur eller vårt temperament sådana fenomen”.

Symboler och flaggor är facisternas sammanhållande ”argument”.

Det är exakt vad alla greker –även de mest upplysta till vänster – sa för bara nio månader sedan då ett fåtal ”galningar” med livlig fantasi varnade för att den bruna pesten höll på att sprida sig i samhället. Egentligen inget märkligt. Det är som om mellankrigshistorien upprepade sig. För vem hade kunnat föreställa sig att italienarnas och tyskarnas ”traditioner”, ”kultur” eller ”temperament” skulle tillåta framväxten av fascismen och nazismen fram till maktövertagandet?

Låt oss för en gångs skull vara seriösa och se oss omkring överallt i ett Europa som alltmer liknar ett gigantiskt socialt slagfält. Vi ser inte bara att Gyllene gryning efterliknas överallt i centrala Europa, i Ungern, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Ryssland. Vi ser också en galopperande banalisering av en allt våldsammare rasism, antisemitism, islamofobi, och en banalisering av grovt hat mot invandrare, mot de som är ”annorlunda”.

I Ungern marscher uniformsklädda facister i raka led. EU blundar och låtsas det regnar.

På rekordtid går de partier, som ännu i går innehade makten i nästan alla våra länder, in i en slutlig kris eller till och med försvinner. Krisen, arbetslösheten, osäkerheten och misären blir vardag och driver människorna till en desperat jakt på lösningar eller frälsare som de nästan alltid finner i politikens ytterligheter. Precis som på 30-talet…

Samma orsaker, samma effekter, samma medbrottslighet och samma intressen. Man kan till och med säga … samma blindhet hos makthavarna, hos våra europeiska regeringar som leker –för vilken gång ordningen, – trollkarlens lärling och när den bruna huggormen vid sitt bröst.

Vem har sagt att de i samhällets topp lärt sig förra seklets läxor? Att de för alltid har fördrivit mellankrigstidens demoner? Om man skulle lita till dem vore historien en evig pånyttfödelse. Ändå får inte denna mardrömslika historia återupprepa sig för nu handlar det om våra rättigheter, vår frihet, vår mänskliga dignitet, kor sagt våra liv.

Brun pest i Tyskland där den ännu är isolerad i sitt näste.

I Grekland är det kanske redan för sent för ormen är redan ute ur sitt näste, rör sig fritt på gatorna och terroriserar medborgarna som fortsätter att inte tro på vad de ser.

Men vad i resten av Europa? I Italien, i Frankrike och i Spanien? En sak är i alla fall klar  -vi måste agera snabbt innan det är för sent som det kanske redan är i Grekland.

Handla snabbt… och handla alla tillsammans. För inom våra nationers gränser finns ingen räddning. Ställd inför banaliseringen av barbariet och den bruna pestens pånyttfödelse kan vi inte tillåta oss att begå samma misstag som förr. Enade över nationsgränserna och över vad som skiljer oss kan vi vända trenden och rehabilitera solidariteten, broderskapet, friheten, jämlikheten och andra ”omoderna” valörer som trots allt är till mänsklighetens honnör. Utan att glömma att till sist utspelas allt på gatorna och torgen tillsammans med de svagaste och mest utsatta som vi måste skydda till varje pris.

Mottagandet nästan överallt i Europa av det Europeiska Antifascistiska Manifestetet (1) visar att perspektivet för att skapa en antifascistisk rörelse i Europa vare sig är orealistiskt eller utopiskt.

Det är realistiskt därför att det svarar mot ett behov som vår kontinents innevånare känner av allt mer. Från Aten till Madrid är det upp till oss alla att i handling visa att den här gången…NO PASARAN.

Översättning till svenska: Benny Åsman

(1) Manifestet på 16 olika europeiska språk. Välj själv här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Läckor i Skatteparadisen

Publicerat av
2

Ett gigantiskt journalistiskt hantverk har uträttats av 86 journalister från 46 länder anställda i 36 media. I går publicerade de en rapport om vilka som placerat stora pengar i skatteparadisen. Det är en oerhörd mängd data som bearbetats i ett och ett halvt år. När WikiLeak släppte sin bomb innehöll den 2 gigabyte information. Den nu aktuella läckan om vilka som gömmer sig i skatteparadisen innehåller 200 gigabyte av data.

Det är ett globalt system för skattefusk som nu avslöjas i sina detaljer. Det har redan varit känt länge att det handlar om enorma belopp. Redan i fjol publicerade Tax Justice Network en uppskattning av de belopp som undanhålls beskattning till över 20 000 miljarder dollar. Den nu aktuella rapporten bekräftar beräkningen och preciserar beloppet till 20-32 tusen miljarder dollar. Var finns finanskrisen? Ja, den finns ju eftersom länder som Grekland och Cypern tvingas ned på knä av den internationella finansen och dess hantlangare i Bryssel.
Men baksidan av finanskrisen finns på Kajmanöarna, Brittska Jungfruöarna, Sark, Guernsey och alla andra paradis för rika som inte vill betala skatt.

Låt oss göra ett litet räkneexempel för att se vad en ytterst modest beskattning av de undangömda pengarna kunde ge i skatteinkomster.

 En procents punktskatt är så löjligt lågt att inte ens superfinansminister Borg skulle kunna spela indignerad å de rikas vägnar. Inte heller 15 procents beskattning av kapitalinkomsten är ”konfiskatorisk” som det brukar kallas när man rör de rikas pengar. I många länder ligger skatten på inkomst av kapital över eller långt över den nivån.

Alltså skulle den modesta ”konfiskeringen” ge 340 miljarder dollar på ett fat. Trojkan och finansen var beredd att dräpa Cypern för tio miljarder euro. Tar man pengarna där de finns kan vi skrota allt tal om kris. Det blir ingen kris kvar. Nu när Europas regeringar visat i Cypern att det inte längre är ett tabu att ta lite pengar från de rikas bankkonton ligger ju vägen öppen att ta för sig i skatteparadisen.

Det gigantiska arbetet som de inblandade tidningarna gjort öppnar vägen för att kraftigare än någonsin resa parollen: Ta pengarna där de finns. Det är inte vanliga löntagare som ska betala krisen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Reaktionär nationalism – farlig efterbörd till Cypernkrisen

Publicerat av
6

.

.

”Det är Tyskland som bestämmer”, hör vi Angela Merkel säga samtidigt som hon pekar med hela handen. ”Våra skattebetalare ska inte betala när andra stater i Europa missköter sina ekonomier”, är budskapet från förbundskanslern.

För hennes del är de kavata tagen nödvändiga inför de viktiga valen till Förbundsdagen i höst. Som på så många andra håll i Europa är det också i Tyskland främst mest de mörkblått konservativa eller de högerextrema som traditionellt har profilerat sig genom att slå mot EU och euron. Men en ny EU-kritisk partiformation, ”Alternativ för Tyskland”, är under uppsegling och har från den borgerliga mitten mönstrat starka namn som det Tyska Industriförbundets (!) tidigare ordförande Hans-Olaf Henkel och kända liberala ekonomer som Joachim Starbatty och Wilhelm Hankel. De två senare uppmärksammades när de menade att Trojkans (EU, EEC och IMF) uppgörelse med den grekiska regeringen stred mot den tyska konstitutionen. För Merkels del har det i dessa förhandlingar gällt att avvärja denna utmaning genom att visa var skåpet ska stå eller snarare hur Europas bankväsende ska skötas.

Till mångas förtjusning och skadeglädje så har hon om inte snaggat så åtminstone kortklippt en del stenrika ryska oligarker på Cypern. I den tyska populärpressen har Merkels hårdhänta handlag med frisörsaxen när det gällt Cyperns rubelmiljardärer gillats stort. ”De får städa upp efter sin egen skit”, säger Bild-Zeitungs kommentatorer på nätet och blundar för det faktum att det mest är alla vanliga cyprioter som drabbas när landet nu störtas in i det som säkert blir en depression. Tidningens redaktörer hjälper också sina läsare på traven med att väcka liv i gammalt nationellt rysshat. Tsaren, bolsjeviker eller oligarker. Måltavlorna spelar ingen roll bara de är ryska.

.

.

”Cypern gråter. Ryssarna partajar”, berättar boulevardtidningen Bild.

.

Hur Rysslands ekonomiska och politiska eliter själva ser på det Cypern där bankväsendet till stor del har blivit en obskyr transithall för ryska pengar är lite tvetydigt. Har man kopplingar till ”vittvätten” och omsättningen av rubel i Nicosia samt oligarkernas återinvesteringar i det egna eller forna hemlandet är upprördheten naturligtvis stor.  Många politiker och tidningar stormar mot att ”dagens eurobolsjeviker” stjäl andras pengar. ”Det ryska näringslivet har fått en påminnelse om sedan länge glömda tider i Sovjet”, utbrister affärslobbyisten Alexander Galushka förnärmat och fortsätter: ”Det här dödar tilltron för Cyperns finansiella system liksom för Europa i stort och demonstrerar EU:s dubbla standard”.

Premiärminister Dmitry Medvedev anklagar Eurogruppen för stöld. Men hans närmaste man, Igor Shuvalov, har talat om ”att det som hänt är en viktig signal för dem som är beredda att flytta sitt kapital till rysk jurisdiktion”. Wladimir Putin, som är något av en rysk Bonarparte vilken själv inkarnerar staten till synes ovanför klasserna och som sådan har en del otalt med många av de ryska oligarkerna på Cypern, han valde en försiktig balansgång genom att kort och gott konstatera ett godkännande av Trojkans räfst Han vet att de flesta ryssar inte partajar på Cypern utan hatar sina oligarker – och de flesta politiker…

.

.

Nej, Putin utmanar inte ”Europa”, han vill inte förstöra ekonomierna för de viktigaste köparna av rysk naturgas.  När ärevördiga brittiska The Times uppviglar sina läsare med en rubrik om att ”Krisen på Cypern fördjupas av att Ryssland hotar EU” kan man däremot känna sig förflyttad tillbaka ända till 1878 när det Brittiska imperiet ockuperade Cypern, då som ett sätt att militärt blockera Ryssland från Medelhavet. Den ockupation som för övrigt var inledningen till en grekcypriotisk nationalism…

.

.

En satirteckning i brittiska Punsch från 1878. Den brittiska överbefälhavaren kysser Afrodite på hand. Hon ska enligt mytologin ha fötts ur skummet från Medelhavets böljor nära Cyperns stränder.

Som en historisk ironi använde britterna Cypern som en militärbas för att skydda det försvagade ”turkväldet” (Ottomanska riket) mot ”ryssen”.  Ön som under en kort tid på 1100-talet faktiskt regerades av Rikard Lejonhjärta (han sålde hela härligheten till tempelriddarna) blev senare, efter Första världskriget. när ”britter ställdes mot turkar” en kronkoloni styrd från London.

.

.

Moderna hunner invaderar Cypern: ”Attila kommer! Attila kommer!” ropar de förskräckta cyprioterna när stridslystna Tysklands Angela Merkel och  hennes finansminister Wolfgang Schäuble samt IMF:s Christine Lagarde vadar i land. Här möter vi en satir som påminner om tiden för romarrikets sönderfall när Afrodites ö var hotad av de germanska stammar som invaderade kejsardömet. Utgången av den krisen blev i stället att Cypern blev en del av det Bysantiska riket.

.

.

Här en färsk bild av äldre cyprioter i Nicosia försjunkna i djup bön för att få frälsning från ”EU:s finansiella ockupation”. Den grekisk-ortodoxa kyrkan är inte bara en klerikal institution utan har genom seklerna tydligare än många andra kyrkor agerat som en politisk rörelse. Ärkebiskop Makarios ledde på sin tid ett långvarigt motstånd mot britterna och blev efter självständigheten 1960 Cyperns president. Han arbetade sedan under många år för ”Enosis” eller en återförening med Grekland, men omprövade sin inställning när en militärjunta tog makten i Aten. Nicosias nuvarande ärkebiskop Chrysostomos II välsignar både patriarken i Moskva (!) och motståndet mot trojkan och euron. Han har sagt sig vara villig att pantsätta kyrkans egna tillgångar för att rädda Cypern.  Som alla grekcyprioter hoppas han nog ändå inte på Gud i första hand utan på att Afroditefältet i Medelhavet söder om ön inom ett tiotal år ska berika landet med ett väldigt flöde av naturgas. Problemet kan vara att han på samma sätt som tidigare Makarios i dag räknar in förlorade tillgångar i form av mark på den turkcypriotiska sidan i kyrkans förmögenhet…

.

.

För satirtecknarna har Cyperns nyrika ryssar blivit en uppskattad måltavla. I sig inget problem som med det här porträttet av ett ryskt par som besviket ringer hem till Wladimir (Putin) från Cypern och berättar att det inte längre går att göra svarta pengar vita eftersom bankerna (tvättmaskinerna) stängt. Det är bara att småle. Men dels är just skatteflykten från Ryssland säker inget som Putin gillar.  Dels uppmärksammas aldrig de rika ryssarnas exploatering av det egna landets arbetande människor. Vi tar lättare till oss en uppfattning om att alla ryssar egentligen är samma skit och har samma roll oavsett klasstillhörighet. En förenkling som också gör det enklare för överheten att spela på reaktionära nationalistiska strängar och på så sätt göra underliggande motsättningar mellan olika kapitalintressen mindre synliga.

I Västeuropa har politiker, ekonomer och media konsekvent gett oss en bild av att grekerna är lata och knappt hinner börja arbeta förrän de går i pension. Anders Borg har varit i framkant här hemma. De har lagt ner mindre energi på att berätta om eget samarbete med det rika och korrupta Grekland ( många rika greker är för övrigt skrivna på Cypern). De har inte heller pratat om hur västeuropeiska banker tjänat stort på sin utlåning till landet eller om hur franska och tyska kapitalgrupper håvat in väldiga belopp genom att prångla ut massor med vapen till den grekiska staten som har haft en av NATO applåderad, groteskt överdimensionerad militärbudget.

Satiren nedan där Eurogruppens länder rånar den vanlige grekcyprioten är en berättelse som vi däremot inte får ta del av särskilt ofta.

.

.

Jag tror inte att det är så vanligt. I verkligheten förekommer de nog inte särskilt ofta, nidbilder där Angela Merkel ritas som en nazist med hitlermustasch. Där de används, det finns bilder från främst Grekland, är detta säkert ett uttryck för ett berättigat missnöje med dagens tyska regeringspolitik blandade med svåra minnen av den tyska ockupationen under Andra världskriget. Men i politiken är detta definitivt kontraproduktivt. Dels för att det är vulgärpropaganda, lika dålig som den på Facebook där jag ibland stöter på bilder där man kletat på samma mustasch på Reinfeldt. Vare sig Merkel eller Reinfeldt är nazister och denna typ av propaganda slår bara tillbaka mot avsändarna även i det egna landet. Dels blir sådana vrångbilder en barriär i förhållande till tyskar i stort.

.

.

Både Merkel och Reinfeldt är högerpolitiker, försvarare av de rikas klassintressen. Även om de lever med en del nationella särintressen är de av samma skrot och korn när det kommer till den avgörande frågan om vilka som ska betala det kapitalistiska Europas kris och de kan i längden bara bekämpas genom att vi arbetare och de flesta löntagare i stort förenas i ett gemensamt socialt och politiskt motstånd som kan växa över i ett uppbrott från marknadens diktatur.

I krisens spår utnyttjar högerextrema rörelser de nationella stämningar som piskas upp till sin fördel. I Grekland och Ungern flyter det till och med upp smutsbrun gyttja igen. Relativt starka politiska krafter som grekiska Gyllene gryning och ungerska Jobbik vinner gehör för nationella fascistiska budskap.

I denna situation, med 26 miljoner registrerade arbetslösa inom EU-området, är det av största vikt att inte ens närma sig utkanterna av samma politiska gungfly som dessa krafter. För oss kan det inte handla om att ställa olika nationer eller i de flesta fall hela stater mot varandra. Europas höger och tydligast dess extrema delar kompletterar sitt rasistiska credo med att medvetet underblåsa reaktionär nationalism. Ofta genom att ta fasta på människors djupa misstro mot nyliberalismens högborg i Bryssel. EU ska raseras och lösningarna sägs sedan ska finnas på nationell grund. Riktigt hur förmäler aldrig deras flygblad. Med nationella handelskrig? Med omfattande devalveringar? Med krig? Vad ska sedan göras med de flesta större företag som obehindrat korsar alla gränser och slår sig ner bara där det finns mest vinst eller minst lön om man så vill?

När vi socialister gisslar EU och tar avstånd från dess institutioner och politik är det nödvändigt att vi redan i ”nästa andetag” berättar att det är nödvändigt med en annan alternativ samverkan över nationsgränserna. ”Sverige” klarar sig definitivt inte bra på egen hand. Kanske de rika svenskarna som kan dra här ifrån när de vill.  Men alla vi andra skulle få det sämre. I Europa krävs massvis med gemensamma beslut och en effektiv arbetsfördelning mellan dess olika delar. En demokratisk arbetsfördelning när det gäller vital produktion, stora transportsystem och gemensamma satsningar på nya energikällor kan ske inom ramen för ett Europa där arbetande människor styr – inte tyska banker, ryska oligarker eller svenska kapitalister.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I Media: SVD1,DN1,

Kinesisk imperialism i Afrika?

Publicerat av
13

Ingen kontinent på vår glob har förmodligen varit utsatt för sådan plundring av mänskliga och materiella resurser som det svarta Afrika. Miljoner och åter miljoner gick under i den vidriga slavhandeln och den brutala europeiska kolonialismen som tog för sig av Afrikas rikedomar.

Än i dag finns ärr efter den brutala utsugningen av en hel kontinent. Underutvecklingen är kronisk i många regioner. IMF:s och Världsbankens politik för öppna marknader har slagit sönder mycket av den lokala produktionen, speciellt det småskaliga jordbruket, och drivit många tiotals miljoner utblottade bönder in till megapolernas slumkvarter.

När man talar om imperialismens härjningar i världen är det oftast Afrikas öde som man tänker på. För efter avkolonialiseringen följde inte politisk självständighet och en balanserad ekonomisk utveckling. I stället etablerades en ”modernt” mönster av import av råvaror från Afrika och export till Afrika av konsumtionsvaror som konkurrerade ut den lokala produktionen.

I dag är Kina kontinentens viktigaste handelspartner, ett faktum som gäller sedan 2009. Frågan som ställer sig omedelbart är om relationerna mellan Kina och Afrika har en annan karaktär än den klassiska relationen metropol-periferi? Ska vi tro de kinesiska ledarnas proklamationer är det definitivt så. Kommunistpartiets nye ordförande Xi Jinping är just nu på rundresa i det svarta Afrika där han utan avbrott upprepar att Kina hjälper Afrika genom att investera över hela kontinenten och till skillnad från andra nationer blandar sig Kina inte i de afrikanska nationernas interna politiska angelägenheter. Men att verkligheten är så skimrande rosa håller inte alla med om. När det första kinesisk-afrikanska toppmötet hölls i Peking 2006 låg det stora förväntningar i luften om en annan relation än herre-undersåte. Men det var länge sedan. I dag talar många afrikanska ledare om Kinas nykolonialism i Afrika.

-De köper våra råvaror och säljer sina industriprodukter, det är som under kolonialtiden, sa häromdagen chefen för Nigerias centralbank till brittiska Financial Times. När vi talar om kolonialism och imperialism kommer vissa faktorer i förgrunden. Som de rikas direkta investeringar i fattigare länder, exploatering av de fattigas råvarutillgångar och kamp om nya marknader. En bedömning utifrån de tre kriterierna visar definitivt att Kina för en imperialistisk politik i Afrika. Att Kina inte blandar sig i ländernas interna politiska angelägenheter, som Xi Jinping säger, stämmer i stort. Men man kan fråga sig om det beror på medveten diskretion eller bristande kapacitet. Kina har inga militära resurser i Afrika och för att påverka den interna politiken krävs ofta militär kapacitet att sätta kraft bakom orden med.
Däremot vad gäller de ekonomiska relationerna mellan Kina och Afrika är de klart imperialistiska i lika hög grad som både USA:s och Europas ekonomiska förhållande till kontinenten.

Xi Jinping på turné i Afrika

De direkta investeringarna finns där, exploateringen av råvarorna finns där, öppnande av marknader för kinesiska industriprodukter likaså. På plats finns också över en miljon kineser och kring 2 000 kinesiska företag. Det är ingen välgörenhet med osjälvisk hjälp till självhjälp som de bedriver. I stället handlar det om en strikt och ofta brutal kapitalistisk exploatering av arbetskraft och resurser. Det är ingen tillfällighet att det höjs allt fler anti-kinesiska röster från fackliga organisationer, där de finns eftersom de kinesiska företagen liksom hemma inte accepterar en facklig organisering. I juni 2012 mördades till och med en kinesisk driftschef i en zambesisk gruva sedan bolaget sagt nej till arbetarnas krav på högre löner. Bakgrunden till våldet var att året innan sköt två kinesiska vakter vid samma gruva mot protesterande arbetare och skadade tio av dem.

En sådan händelse är naturligvis ett undantag. Men rapporter om arbetsförhållandena vid företag ägda av kinesiskt kapital berättar om dålig eller ingen respekt för den lokala arbetslagstiftningen, usla löner och extremt långa arbetstider. Egentligen inget att förundras över eftersom det är samma metoder som gäller i Kina.

Kina har ett utbyte med Afrika som bara kan betecknas som imperialistisk.

De stora investerarna i Afrika är de statliga kinesiska bolagen som har exportbidrag och finansiering från Kinas statliga banker. Det är 800 statliga kinesiska företag som står för huvudparten av de direkta investeringarna. Mellan 2005 till 2012 har de gjort direkta investeringar för sammanlagt 113,5 miljarder dollar. Fördelat på vissa länder ser det ut som i tabellen härunder:

 

 Kinas största direkta investeringar i miljarder dollar per land.

Land

Algeriet

Niger

Libyen

Nigeria

Angola

Sydafrika

Rep.Kongo

Etiopien

Belopp

10,5

5,18

4,34

13,63

6,48

8,62

7,83

7,76

De 113,5 miljarderna som investerats har fördelats bland olika industrigrenar på följande sätt: Energi 30,3 %; Transport 28,8 %; Råvaror 18,1 %; Byggnation 11,4 %; och Jordbruk 7,6 %.

Som synes har huvuddelen av investeringarna gått till sektorer som har direkt betydelse för Kinas behov, det vill säga energi (olja och gas), råvaror (främst mineraler) och jordbruk (den berömda land-grab). Bygget av järnvägar och andra transportleder baseras ofta på kontrakt med klausuler om rätt till exploatering av gruvor och jordbruksmark. I alla avseenden är det en imperialistisk relation som råder.

Det visar sig ännu tydligare i varuutbytet mellan de båda. Sedan 2009 är Kina Afrikas största handelspartner och handelns sammansättning kan inte bli mer klassiskt imperialistisk. Kina exporterar industriprodukter med högre förädlingsvärde och importerar råvaror med lägre förädlingsvärde, det vill säga att de så kallade ”terms-of-trade” är det klassiska förhållandet mellan ojämlika handelspartners.
Handelsutbytet mellan de båda har utvecklats från 10 miljarder dollar år 2000 till 200 miljarder dollar i fjol, det vill säga en ökning med 2 000 % på elva år. Fram till krisen 2008 ökade export och import i samma takt, sedan dess har importen till Kina ökat mycket snabbare än Afrikas import av kinesiska varor. Den internationella krisen som också drabbat köpkraften i Afrika ligger säkert bakom. Kinas behov av råvaror har däremot inte minskat och i fjol importerade Kina för 93,2 miljarder dollar, varav 74 % bestod av olja/gas och mineraler.

Den typ av ekonomisk relation som vi sett ovan har bara ett namn –imperialism i dess klassiska betydelse. Att den militära aspekten saknas ändrar inte detta faktum. EU och andra OECD-länder har liknande ekonomiska relationer med många länder och ingen socialist skulle komma på att kalla det annat än imperialism. Kinas rush efter råvaror och marknader drivs av samma motiv som andra imperialistiska stater –säkra tillgången på råvaror och maximera vinsterna på expanderande marknader för den egna industriproduktionen.

-Afrikas ekonomiska erfarenhet av Europa i det förgångna inbjuder till försiktighet, sa Sydafrikas Jacob Zuma i Peking i juli 2012 som en underförstådd varning samtidigt som han diplomatiskt tackade Kina för det ekonomiska samarbetet mellan de båda länderna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Cypern en rysk-tysk kraftmätning

Publicerat av
8

I sista sekunden roddes stödlånet på 10 miljarder euro i land. Cypern har räddats från statsbankrutt, bankerna struktureras om och nu ska allt lösa sig. Det är i alla fall den bild som IMF, Kommissionen och ECB vill ska synas.

Men vad vi verkligen varit vittne till är en kraftmätning mellan olika kapitalgruppers intressen internationellt och inom EU. Ryska kapitalgrupper hamnade i frontalkrock med framför allt tyska intressen. Ryska kapitalgrupper har på kort tid gjort Cypern till en plattform för finansiell aktivitet riktad tillbaka mot Ryssland och inom EU.

Putin och Merkel står inte på god fot efter gårdagens uppgörelse

Ryskt kapital har placerat stora summor på Cypern i syfte att profitera på både de låga skatterna på kapitalinkomster och de höga insättningsräntorna. Av de 68 miljarder som finns insatta i öns bankkonton sägs 20-25 miljarder ägas av ryska kapitalister. Det skulle innebära att Cyperns 250 000 hushåll skulle inneha cirka 40 miljarder i insatta medel. Det verkar inte troligt. En del av dessa miljarder tillhör också de ryska kapitalister därför att många ryska företag är registrerade i landet under oklara former, bakom inhemska bulvaner och falska fasader. Bara det faktum att Cypern är den störste utländske investeraren i Ryssland visar att ryskt kapital är den direkta orsaken till att banksystemet är groteskt stort i förhållande till landets ekonomi.

Uppgörelsen i natt innebär att Cyperns roll som ”bankparadis” är slut för överskådlig framtid. De ryska kapitalägarna som inte redan flyttat sina tillgångar kommer att lida stora förluster, upp till 30-40 % av sina bankinnehav enligt brittisk finanspress. Det är ännu oklart hur Moskva kommer att reagera och vart de ryska kapitalägarna kommer att ta vägen när bankerna på Cypern öppnar sina portar.

Många kommer att förlora sina arbeten i den recession som kommer.

Det finns en aspekt av uppgörelsen mellan Trojkan och Cyperns regering som är rent av subversiv gentemot decennier av nyliberalt prat. Radikala krafter har allt sedan finanskrisens början 2007 sagt att pengarna ska tas där de finns. Det är inte de arbetande som är ansvarig för krisen och de ska inte heller betala räkningen för den –ta pengarna från de som har mest.

Borgerliga politiker och ”ekonomiexperter” har ständigt mött detta med att de rika visserligen är rika men att de är så få att det inte ger något om man ökar skatterna för dem och dessutom använder de sina pengar till investeringar som skapar jobb. Att det senare är en ren lögn det vet vi och det är inte ämnet för den här korta kommentaren.

Men däremot är det mycket intressant och ”revolutionerande” att Trojkan beslutat att ”ta pengarna där de finns”. Att det ingår i en kraftmätning mellan ryskt och framför allt tyskt kapital förminskar inte den principiella aspekten. När nästa ”räddningspaket” ska antas för att lösa ut en italiensk, spansk eller kanske en portugisisk bank kan vi resa kravet att ”ta pengarna där de finns” utan att det behöver framstå som orealistisk plakatpolitik.

Anställda i Laiki Bank protesterar mot uppgörelsen

Uppgörelsen innebär också att president Anastasiadis plan på att tvinga småsparare bidra med 6,7 % av sina kontoinnehav skrotades. Det kan man också applådera som en seger för de arbetandes protester. Det är inte de arbetande som ska betala krisen, speciellt inte en kris som uppstått därför att landets banksystem är groteskt överdimensionerat. Ändå finns det grupper som kommer att hamna i en riktig klämma. Det gäller i första hand de anställda i Laiki Bank. Enligt nattens avtal ska Laiki läggas ned och de över tusen anställda avskedas. De kommer aldrig mer att hitta ett arbete inom finanssektorn på ön. Det största hotet mot de anställda är att deras sparade pengar i bankens pensionsfond helt kan gå upp i rök. I gårdagens demonstration i Nicosia deltog många förtvivlade bland de anställda i Laiki Bank.

Cyperns roll som plattform för ryskt kapitals internationella verksamhet är över. Banksektorn på ön kommer att drastiskt bantas. Rent konkret vad som kommer att ske de närmaste veckorna är en öppen fråga. Ett är dock säkert. En djup recession väntar.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Chocken på Cypern

Publicerat av
Svara

 Av Michel Husson,

 EU:s påtänkta plan för Cypern vittnar om Europas brutala politik och de europeiska ledarnas förmåga att förvärra den kris som de förväntas sköta. De tvekade inte att ifrågasätta deras respekt för den privata egendomen, i det här fallet åtagandet att garantera insättningar på bank upp till 100 000 euro, i namn av en högre princip: tvinga medborgarna att betala räkningen för krisen.

 I fallet Cypern handlar det om ett litet land, 0,2 % av Europas BNP, men som har behov av en ”hjälp” i form av 15,8 miljarder euro att injicera i bankerna, en summa motsvarande Cyperns årliga BNP. Beloppets storlek förklaras av de enorma bankinnehaven i Cypern, nämligen 150 miljarder euro motsvarande nio gånger öns BNP.

Det visar på den roll av mellanhand som ön spelar för ryska investeringar som tar turen via Cypern för att återinvesteras i Ryssland. Mer än hälften av alla investeringar i fastigheter i Ryssland kommer från Cypern som därmed är den näst största utlandsinvesteraren i Ryssland.

Den ursprungliga planen förutsåg 10 miljarder euro i hjälp under förutsättning att 5,8 miljarder euro togs från bankkonton, fördelade på 2 miljarder från innehav under 100 000 euro och 3,8 miljarder över. Effekterna hade varit katastrofala och utgjort ett enormt tapp i köpkraften. Bara att planen gjordes offentlig räckte till för att utlösa en bankpanik och en kraftmätning mellan Ryssland och EU.

De folkliga protesterna ledde lyckligtvis till att planen avfärdades. Men skadan är redan skedd och konsekvenserna svåra att förutse. En spridningseffekt till Grekland eller kanske Spanien är inte att utesluta eftersom ett ingrepp mot privata bankkonton nu ses som en möjlighet.

Den verkliga frågan är vad skulle ha gjorts? Idén att låta de ryska oligarkerna betala är paradoxalt nog subversiv eftersom det innebär att EU legitimerar ett projekt som går ut på att låta de som profiterat på finanskapitalismen betala krisen och inte folket som på intet sätt är ansvarig för den.

Man hade kunnat dra in samma belopp genom en skatt på 15% (och inte 9,9%) på kontoinnehav över 100 000 euro. Vilket på sikt hade upphävt Cyperns roll som ”bankparadis”. Landet kan vända sig mot andra tillgångar som de nyligen upptäckta olje- och gasreserverna för att delvis sanera sin finansiella situation.

Den senaste tiden har Europas ledare visat upp en obscen optimism då de proklamerar att nu är skuldkrisen under kontroll och glömmer bort priset som betalas för att ”försäkra” finansmarknaderna i form av ruinerade länder, i första hand Grekland.

Den cypriotiska chocken visar att inget är över och att Trojkan är beredd att driva sin brutala politik in i det absurda. Två lärdomar kan dras. Att endast socialt motstånd kan stå upp mot Trojkans våld och att möjligheterna till mobilisering inte försvunnit.

Men de behöver stödja sig på ett radikalt alternativ som kräver att illegitima skulder avskrivs, en beskattning av inkomst av kapital (som nu uppgår till 10% ), en socialisering av bankerna och en solidarisk hållning på europeisk nivå.

Cypern skulle kunna skapa en förebild, inte genom att hoppa av från euron, vilket inget reglerar, utan med åtgärder som påbörjar en brytning, inklusive en direkt penningemisson av centralbanken.

Översättning: Benny Åsman

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Cypern är ett skatteparadis

Publicerat av
7

Cypern är en liten ö med få människor och en ekonomi som väger cirka en halv procent av Europas samlade bruttonationalprodukt. Hur i all världen kan en sådan ministat få hela Europas finansvärld och regeringar att darra på manschetten?

Det är många faktorer som griper in i varandra och som tillsammans ger bilden av varför paniken lurar bakom hörnet, speciellt sedan Cyperns parlament röstade nej till Trojkans plan.

Teckning av Dan Rydberg

1. Cypern är ett skatteparadis. Det finns ingen allmänt accepterad definition av skatteparadis. Men två saker nämns alltid. Ett, att det saknas insyn i bankernas accepterande av insättningar. I Cypern saknas inte insynen för innehav på bankkonton som ägs av personer skrivna inom EU. Landet följer sedan ett antal år de regler som existerar och har därför klassats som ett ”vitt” skatteparadis på skalan vitt, grått och svart.
Men för boende på Cypern som inte är medborgare i EU gäller inga regler om insyn i kontoinnehaven. Så för de ryska oligarker som har cirka 20 miljarder euro innestående på cypriotiska banker gäller inga regler om pengarnas ursprung, har de beskattats i hemlandet eller andra frågor som kan leda myndigheterna svarta pengar på spåren.

Cyperns president Nicos Anastasiades 

För det andra definieras ett skatteparadis som en finansplats där det råder mycket låga skatter på inkomster av kapital. Det stämmer också in på Cypern som tar ut 10 procents skatt på utländska företags inkomster plus att realisationsvinsten vid försäljning av fastigheter är lika med noll. Detta räcker till att förklara varför ryska företag och nyrika personer gjort Cypern till sitt nya hemland. Att det inte handlar om vilka ryssar som helst bevisar de krav som Cyperns regering ställer på personer som vill skaffa sig medborgarskap –endera sätta in 17 miljoner euro på ett konto i en av öns banker eller investera i ett företag för minst 50 miljoner euro.
Bland annat hittar vi den ryske stålbaronen Abramov, inte fotbollslaget Chelseas ägare Alexander Abramovich som DN felaktigt angav. Där bor också den norske redarkungen John Fredriksen och Teddy Sagi, en israelisk ägare av spelsajter på Internet. Alla tre naturligtvis med många miljarder euro i privat förmögenhet.

2. Den kanske viktigaste förklaringen till att Trojkan försöker ge Cyperns banker nytt kapital till ett belopp av 17 miljarder euro, varav 5,8 miljarder ska tas från kontoinnehavare på ön, ligger i Tysklands inrikespolitiska situation. Det är snart allmänna val i landet och Angela Merkels situation är mer prekär än vad den någonsin varit. Det är helt enkelt uteslutet att hon och hennes regering skulle acceptera ett stödpaket som låter de ryska miljonärerna och oligarkerna på Cypern slippa undan gratis med hjälp av tyska skattebetalares pengar. Därför har Berlin (och Finland) varit orubbliga i förhandlingarna med Cyperns regering. Tyska pengar till att rädda ryska miljonärer från kapitalförluster –NEIN.
Vi vet inte vad som sagts utom mikrofonernas hörhåll. Men det är nog ingen dålig gissning att Merkel och andra ledare i Trojkan mumlat att ”nu ska vi sätta dit de där ryska maffiatyperna som använder Cyperns banker till att tvätta svarta pengar”. Vilket samtidigt, men indirekt, skyddar ett fåtal västeuropeiska finanshajar som lånat ut pengar till Cyperns banker.

3. Men varför rädda två banker, Laiki och Bank of Cyprus, som väger noll i det europeiska banksystemet. Förutom ett par grekiska banker är det ingen stor europeisk bank som sitter inne med en riskabel exponering mot Cypern. ECB kunde ju låna ut ett tusen miljarder euro till kontinentens banker för att hålla hjulen igång. Varför då skapa en sådan kris över en summa på 10 miljarder euro som ECB (och IMF till en mindre summa) säger sig ställa upp med under förutsättning att Cyperns regering hittar 7 miljarder å sin sida, 5,8 miljarder från landets kontoinnehavare och resten i form av avskrivna bankobligationer? Orsaken till utpressningen från Trojkans sida ligger den tyska inrikespolitiken, som beskrivet ovan.
Av den anledningen är Trojkan beredd att spela ett högt spel. För det är vad det handlar om trots att de banker man ska rädda är pyttesmå. Det vill säga i europeisk skala. För i förhållande till Cyperns BNP är de gigantiska och deras tillgångar uppgår till cirka åtta gånger öns BNP. Liksom på Irland lider Cyperns banksystem av en sorts finansiell elefantiasis.

Insättningarna på bankkonton uppgick i januari till 68 miljarder euro. Om inte ”hjälppaketet” antas går de båda bankerna som nämnts i konkurs omedelbart. Cirka 30 miljarder av de 68 miljarderna måste då ersättas av staten eftersom de 30 miljarderna täcks av insättningsgarantin på kontoinnehav under 100 000 euro.

4. En annan faktor som driver krisen är mer psykologisk. För rent finansiellt har det cypriotiska banksystemet ingen tyngd. De mesta av utlåningen från öns banker har gått till företag i Cypern och till en viss del Grekland.

Andra länder i EU har ingen nämnvärd exponering till Cypern. Men själva idén att ta pengar direkt från kontoinnehav utan att respektera EU;s insättningsgaranti på 100 000 euro är en tidsbomb som redan många finansexperter kallar EU;s största politiska misstag hittills.
Principen om garanterade sparpengar är upphävd och vid minsta rykte om problem för en bank i säg Spanien, Portugal eller Italien kan panik snabbt bryta ut och folkmassor rusa till för att tömma sina konton. Enda sättet att undvika det är att stänga bankerna för offentligheten med alla andra följder som det medför. Hela det finansiella systemet kan krascha. Det är ingen överdrift. Det är ett reellt hot. En risk som Trojkan medvetet tagit av de orsaker jag försökt frilägga ovan.

Teckning av Dan Rydberg

Än en gång är det alltså bankers finansiella äventyr som riskerar att skaka hela det finansiella systemet och därmed också den reella ekonomin av tjänste- och varuproduktion. Den enda läxa som Trojkan och Europas nyliberala regeringar drar av de återkommande finanskriserna är att beskatta de arbetande för att rädda ägare av bankkapital. Politikerna och finansmännen säger att det inte finns något annat alternativ än att socialisera de privata bankernas förluster. De är för stora för att inte räddas sägs det. Det skulle skapa en enorm systemrisk att låta giganter falla , som man lät ske med Lehman Brothers. Nu ser vi att två pyttesmå banker också skapar en systemrisk mest av politiska skäl och risken för panik i andra länder när ”olyckan” är framme. Vi borde i stället säga att bankerna, stora som små, är för viktiga för att låta privata vinstintressen bestämma hur de ska skötas. Vid sidan av Merkels och andras ”enda väg” finns det en väg som ingen etablerad politiker vill eller vågar beträda – ta över finansväsendet i samhällets ägo. Vi har redan sett tillräckligt av kaos sedan 2007 för att låta bankirerna fortsätta att härska över världsekonomin. Vårt gemensamma bästa kan inte förlikas med ett privat banksystem som endast styrs av principen att maximera profiten oavsett de risker det medför. Risker för de arbetande i samhället. Inte för bankirerna. De räddas av politikerna med dina pengar.

Media: DN1,AB1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,