(V) kongressen : Rödgrön dubbelmoral applåderas…

Audunn Lysbakke från norska Sosialistisk Venstreparti fick nyss starka applåder på Vänsterpartiets kongress när han entusiastiskt talade om hur det egna partiet under åtta år lyckats med att påverka politiken genom att regera tillsammans med socialdemokraterna. Han fick också glada leenden och handklapp från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt när han skojade om alla svenska ungdomar som lämnat Reinfeldts arbetslöshet för att i stället söka sig till den rödgröna arbetsmarknaden i Norge. Vad han glömde var att förutsättningen för den norska ekonomin hela tiden har varit att pumpa upp det svarta guldet, råoljan från Nordsjön, som bara har fortsatt att flöda..

Hur grönt är det? Han berättade inte heller att han och det egna partiet under dessa år accepterat ansvaret för Norges fullvärdiga medlemskap i NATO. Avslutningsvis var han mer än lågmäld när det gällde väljarnas betyg för dessa åtta år:

 

Partiets resultat i valet 2001:

316 397 röster    12,5 procent

Partiets resultat i valet 2013:

116 021 röster     4,1    procent

Omständigheter som minst sagt borde leda till eftertanke hos kongressdelegaterna.                          

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Strid mellan oligarker i krisens Ukraina

Bakom politiska striders yttre sken finns ofta hårda ekonomiska motsättningar mellan kapitalägare och makthavare.

Det gäller i högsta grad den politiska kris som pågår i Ukraina och som i media mest framställts som en strid mellan nationalistiska (rent av fascistiska) anhängare av EU och lika hårda anhängare av en ekonomisk integration med Putins Ryssland.

Men under ytan rasar en hård ekonomisk strid mellan två block av kapitalägare, de traditionella oligarkerna som snabbt skapade sig en förmögenhet genom att stjäla allt som satt löst efter Sovjetunionens sönderfall och å andra sidan en grupp nyrika kapitalägare, kallad ”Familjen”, kopplade till presidenten Viktor Janukovitj.

President Victor Janukovitj ser till familjens intressen.

Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern.

Källan till ”Familjens” nyrika medlemmar heter gas. Ukrainas Naftogaz har ett kontrakt med ryska Gazprom enligt vilket den förre köper gas till priset av 410 dollar per 1 000 m³ från Gazprom. Presidenten Janukovitj har emellertid gett kapitalstarka vänner rätten att köpa gas på världsmarknaden till ett pris av 50 dollar per 1 000 m³ och sälja vidare till Naftogaz för 410 dollar. Därmed köper Naftogaz inte den volym gas från Gazprom som kontraktet dem emellan stipulerar. Det är källan till Gazproms och Putins irritation.

Men det är också en vidunderlig källa till rikedom för de ”vänner” till presidenten som kan köpa gas för 50 dollar och sälja vidare för 410 dollar. Rövarbaronerna som härjade i USA på 1800-talet vitnar av avund i sina gravar.

I den fokliga protesten mot korruption och maktmissbruk finns en ful nationalistisk ådra.

Men vännerna i ”Familjen” är inte ensamma vid köttgrytorna. Miljardärerna bland de ”gamla” oligarkerna har sina intressen att bevaka. Herrar som Rinat Akhmetov, landets rikaste person, med miljarder i industriella anläggningar världen över, Victor Pinchouk ägare av metallindustrier och finansmannen Igor Kolomoisky skapade sina förmögenheter strax efter Sovjets sammanbrott.

 De var den tidens ”rövarbaroner” och nu ser de en anknyting till EU som ett sätt att bevara sina ekonomiska tillgångar och intressen genom att Ukraina vid en anslutning till EU tvingas respektera lagar och regler till skydd av den privata egendomen. Något de inte är säkra på i den ”kleptokrati” som härskar i ”Familjens” Ukraina och Putins Ryssland.

Detta är en bakgrund till den aktuella politiska krisen i landet. Många andra faktorer griper in, som den traditionella kulturella och språkliga splittringen av landet, de ukrainsktalandes nationalism och den ryska regimens tyngd i östra Ukraina, landets ytterst svaga arbetarrörelse och minnet av Sovjetunionens förtryck under decennier.

Det finns många sätt att protestera på.

De som verkligen kommer i kläm i detta nystan av ekonomiska och politiska motsättningar är den arbetande befolkningen som ser hur deras levnadsvillkor försämras alltmer. Deras problem kan inte lösas med en anslutning till EU:s fattiga periferistater eller en integrering i den ryska ekonomiska sfären. Utan bara genom en politik som söker att möta befolkningens sociala och ekonomiska behov inte oligarkernas giriga jakt på allt större vinster att placera i skatteparadisen.

-Å ena sidan tillhör vi de trettio länder som har flest miljardärer. Å andra sidan finns vi med på listan över de länder som blir fattigare. (Oleg Soskin, ukrainsk ekonom).  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rum efter råd? Ska marknaden styra vårt boende?

Den svenska Riksbankens mäktiga fasad vid anrika Brunkebergstorg är visserligen klädd med plattor av spjälkad svart granit men vilar sannerligen inte på samma grund. Brunkebergsåsen var och förblir en rullstensås.

Riksbanken är ett låtsasverk, vilket dels sägs vara nationellt och dels sägs vara fristående från politikernas dagliga värv och gotteköpspolitik. Men Sturepartiets och unionsmotståndarnas seger över ”dansken” vid slaget på Brunkebergsåsen 1471 är historia. Den svenska Riksbanken är i dag i mycket ett glidfly som inte kan annat än att dansa med i virvlarna efter de stora svenska och internationella kapitalägarnas strömmar. Bankens självständighet är minst sagt relativ och kan inte vara annat eftersom det är en myndighet som är underordnad riksdagen, vilken i logik med detta utser de elva ledamöterna i riksbanksfullmäktige.

Vad riksdagens gjort är bara att delegera sitt ansvar för penning- och räntepolitiken, alltså en viktig del av konjunkturpolitiken, till det som på låtsas sägs vara opolitiska beslutsfattare, men som i allt slår vakt om en kapitalistisk hushållning. Vi ska inte kunna hålla politikerna ansvariga för deras misslyckanden. De kan undvikande hänvisa till Riksbanken som sedan kan hänvisa till den internationella kreditmarknadens alla lösa, osäkra och rullande stenar…

När riksbankens chef, Stefan Ingves, i namn av denna relativa självständighet, går ut och kräver ”en gemensam bred politisk kommission för att reformera bostadsmarknaden” odlar han samma myt. Självklart hänger en tidning som Expressen på. Riksbankschefens förslag, han agerar i stället för sin namne, den inkompetente bostadsministern Stefan Attefall, kan kanske bli ett sätt att låta marknadskrafterna fullt ut slå igenom när det gäller vårt boende? Rum efter råd helt enkelt. De rika ska få armbågsrum fullt ut när det gäller var och hur de ska bo.

Vad som krävs är i själva verket att boendet befrias från marknaden, men framförallt från spekulationen. Sverige, liksom de flesta regioner i Europa, behöver en stor ombyggnad och utbyggnad av boendet. Gamla ”miljonprogram” måste radikalt byggas om så att de blir energieffektiva. Nya byggas så att ungdomar slipper vara ”mambos” ända in i medelåldern. För detta krävs inte ett låtsasverk som den svenska Riksbanken utan en gemensam europeisk socialisering av de stora kreditströmmarna på kontinenten. En verklig demokratisering av makten.

Slaget vid Brunkeberg är minst sagt historia. EU-valet är i antågande och den helt avgörande frågan om en socialisering av bankerna under vår gemensamma politiska kontroll måste hamna mitt i blickfånget!

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jens Stoltenberg går till höger – ”gör en Stefan Löfvén”.

När de norska socialdemokraternas partiledare Jens Stoltenberg bar hem sin julgran tog han samtidigt ett kliv åt höger i politiken. Det var hans julbudskap till sina väljare.

Han lämnar det gamla samarbetet med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet (landsbygdsparti) och friar i stället öppet till de två borgerliga partier, Kristelig Folkparti  (kristdemokrater) och Venstre (liberaler), vilka nu utan ministrar valt att vara regeringsunderlag för det som i Norge kallas för den blå-blå regeringen, alltså koalitionen Höyre och Fremskrittspartiet.

Men Kristdemokraternas  Knut Arild Hareide och Venstres Trine Skei Grande avvisar bryskt  hans närmande och nobbar frieriet. De vill i stället utveckla samarbetet med högerregeringen.

Men trots att han fått korgen menar Stoltenberg att samarbetet med SV och Sp inte längre blir som förr. Han ”gör i stället en Löfvén” och menar att det egna partiet efter nästa val 2017, kan göra som i Sverige. ”Det kan vara ett politiskt projekt, detta att vara öppna för olika lösningar, på samma sätt som de svenska socialdemokraterna gör nu”, säger den avspisade friaren.

För medlemmarna i SV, nu helt plötsligt ensamstående i politiken och utan vittring på politiken köttgrytor, kan det i stället bli ett gyllene och kreativt tillfälle att ompröva hela sin politiska strategi, vilken byggts på att delta i en nyliberal regering med hopp om att kunna ”påverka genom att delta i makten”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kapitalet lever av tre miljarders arbete

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europa under strecket.

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Efter 65 år vände det.

Fördelningen av de samlade förmögenheterna säger mycket om det samhälle man lever i. I den här grafiken hämtad ur Thomas Pikettys (1) bok om inkomst- och förmögenhetsfördelningen sedan början av 1800-talet kan vi se att i fattig-Sverige före första världskriget ägde den rikaste tiondelen av befolkningen nästan alla tillgångar, det vill säga fastigheter, mark, maskiner, aktier, obligationer och alla andra materiella och finansiella tillgångar.

Från första världskriget och fram till 1975 ändrades samhället grundligt om än inte i grunden. De rikas andel av förmögenheterna minskade till strax över hälften. Det tycker man att de borde ha varit nöjda över. Men icke. Från 1980, det vill säga startskottet för det nyliberala racet mot nya rikedomar, skjuter den rikaste tiondelens och hundradedelens andel på nytt i höjden. Hur det kommer att se ut om 20 år vet vi inte. Men om de rikas makt lämnas orörd då kan det bara gå uppåt i diagramet igen. Så ser det samhälle ut där finansmarknaden härskar ostörd.  

(1): Se Piketty om långa serier

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ekonomisk historia i långa serier.

Om du tycker att rubriken låter knepig är det för att i den här bloggen ska jag redogöra för den forskning som en fransk ekonom sysslat med i ett tiotal år och som nu finns publicerad på franska med titeln Le capital au XXIe siècle (Kapitalet i det 21a århundradet). Thomas Piketty är nog okänd för de flesta men är ett stort namn bland ekonomer inriktade på trender över långa perioder.
Piketty har gjort till sin specialitet att analysera inkomsternas och kapitalets andel i olika länders ekonomier, hur ojämnt inkomsterna fördelas under olika perioder och hur ägandet av kapital fördelas och förändras under kapitalismens utveckling. Piketty är ingen marxist, det är han själv noga med att understryka. Politiskt känner han sig hemma hos de franska socialisterna och kan teoretiskt närmast placeras som anhängare av den keynesianska skolan.
Det hindrar inte att hans arbete är mycket viktigt eftersom det för första gången analyserar nationella data över långa perioder. I det 970 sidor tjocka verket finns en uppsjö av data i form av tabeller och diagram som kommer att vara till nytta i den politiska debatten en lång tid framöver. Speciellt eftersom hans arbete visar att det som den nyliberala dogmatiken framställer som ekonomiska lagar och sanningar inte är annat än borgerligt ekonomiska myter om kapitalismen.

Men nog med prat. Här under följer några teman i hans bok illustrerad av diagram och tabeller. Eftersom Piketty publicerar alla data på sin hemsida har jag tagit mig rätten att översätta franska namn och begrepp till svenska.

Höga skatter hindrar inte tillväxten.  

Ett mantra som marknadsfundamentalister upprepar till leda är att höga skatter och höga marginalskatter tar död på den ekonomiska tillväxten, minskar viljan att ”företaga” och skapar arbetslöshet. I tabellen här under har Piketty samlat ihop data över marginalskatternas förändring sedan 1900 till våra dagar.

Det mest spektakulära i diagramet är att under den mest expansiva perioden i den västerländska kapitalismens historia, det vill säga perioden 1945-75 är marginalskatten på de högsta inkomsterna rent av ”konfiskatorisk” som Anders Borg skulle kalla dem. I USA och Storbritannien ”lönade det sig inte att arbeta” skulle det heta i dag. Ändå ångade kapitalismen på i en fart som aldrig någonsin. I Frankrike ropade borgerligheten ”skandal” när François Hollande annonserade att han som president skulle inför en marginalskatt på 75 %. Som väntat blev det inget av det eftersom Hollande väl vid makten har backat på alla löften. Men under ”de trettio gloriösa” som fransmännen kallar 1945-75 varierade marginalskatten mellan 60-72 procent utan att kapitalismen gick under.

Ojämlikheten i inkomster minskar.

Nyliberalismen vill också få oss att tro att ojämlikheten i samhället inte påverkas av skattetrycket. Men skon klämmer någon annanstans. Den höga marginalskatten i USA under efterkrigsboomen hade en direkt inverkan på de allra rikastes andel av inkomsterna. Det satte Reagan stopp för och i diagramet här under ser vi att tiondelen (decilen) med de högsta inkomsterna fick se sin andel av nationalinkomsten minska kraftigt under perioden 1945-75. Titta i diagramet och gissa årtalet då Ronald Reagan kom till makten. Rätt gissat  –1981.

 

Nyliberalism är lika med större inkomster av kapital

Sedan Reagans och Thatchers dagar har det lönat sig alltmer att äga kapital. Piketty visar övertygande i flera kapitel hur inkomsterna av kapital ökar och hur deras andel av de totala inkomsterna i samhället ökat i alla rika industriländer. I diagramet här under kan vi följa vad som skett i åtta av de rikaste industriländerna sedan 1975 fram till 2010.

Vissa detaljer träder fram. Se till exempel hur den japanska bygg- och finansbubblan 1982-89 faller ihop. Det var tiden då alla pratade om det ”japanska undret” och japanska finansgrupper köpte upp exempelvis Rockefeller Centre i New York. Se också hur kapitalinkomsternas andel av de amerikanska inkomsterna ökar drastiskt från 2000 och framåt. Den grundläggande trenden som Pikettys data visar är att i alla rika länder ökar kapitalinkomsternas andel av de totala inkomsterna från 15-25 % omkring 1975 till 25-35 % strax innan finanskrisen 2007-08. Tio procents förskjutning kanske inte låter så mycket men vi talar om belopp motsvarande tusentals miljarder dollar som överförs till kapitalägarna.

Rikedomarna är privata

Staten är glupsk som en varg och om den inte hålls på mattan konfiskerar den alla rikedomar. Myt och verklighet möts sällan och i det här fallet definitivt inte. I Pikettys diagram här under ser vi hur de privata och offentliga tillgångarna växlat de senaste 140 åren i USA och Europa.

Så här ska diagramet läsas. Vi ser att värdet av de privata kapitalegendomarna i Europa 1870 var 700 % av nationalinkomsten. Det innebär med andra ord att de privata förmögenheterna i Europa var 7 gånger större än ett år av kontinentens samlade nationalinkomster. Vi ser också att stora delar av den europeiska kapitalägande klassens samlade förmögenheter gick upp i rök 1910-1950, under första världskriget, den stora depressionen och till sist andra världskriget.

Samtidigt är de offentliga rikedomarna ynkligt små och har alltid varit det. Inte någon gång sedan 1870 har de stigit över ett års nationalinkomster. Det innebär att det offentliga kapitalets värde aldrig nått över 5 % av de totala rikedomarna och för det mesta legat kring 2,5 %. Så var det med staten som slukar allt i sin väg.

Ojämlikheten varierar med tid och plats

I ett kapitel i sin bok ställer Piketty upp ett schema som kan vara bra att ha i minnet när diskussionen om hur ojämlikt fördelad inkomsterna (av arbete och kapital) varit under olika epoker och länder. Vad är lite eller mycket ojämlikhet? Schemat sammanfattar viktiga faktorer som svarar på frågan.

Rubrikerna i de olika raderna och kolonnerna talar för sig själva. Under den socialdemokratiska reformismens höjdpunkt i Skandinavien minskade inkomst- och förmögenehetsklyftorna till de minsta i kapitalismens historia. Under den snobbiga överklassens höjdpunkt strax innan första världskriget och i dagens moderna USA är ojämlikheten extrem, både vad gäller inkomster och privata förmögenheter.
Det här var några axplock ur Thomas Pikettys magistrala verk på nästan tusen sidor. En modern ”Das Kapital” skriven av en borgerlig ekonom.Det är knappast troligt att boken översätts till svenska. Men en engelsk version finns redan utgiven av Harvard University Press.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tyska och danska socialdemokrater gör upp med borgarna

Stefan Löfvén som här hemma vill få ”ett slut på blockpolitiken” kan i dagarna hämta inspiration från två av våra grannländer.

Helle Thorning-Schmidt vann regeringsmakten från konservativa Lars Løkke Rasmussen,  men pekar ändå ut en politik åt höger.

I Danmark har den ”röda” socialdemokratiska regeringen under ledning av Helle Thorning-Schmidt avvisat välfärdskrav från Enhedslisten och många fackförbund för att i stället enas om en ”blå” statsbudget för nästa år med Venstres Lars Løkke Rasmussen. Skattesänkningar för de rika i stället för satsningar på äldrevården och ”dagpengen” till arbetslösa. Thorning-Schmidt vill inte heller sätta hårt mot hårt när det gäller den lönedumpning som grasserar på den danska arbetsmarknaden, inte minst inom byggbranschen.

I Tyskland har socialdemokraternas partiledning enats med Angels Merkels konservativa CDU och dess systerparti i Bayern, CSU, om ett gemensamt regeringsinnehav. Socialdemokraterna sa sig fått gehör för sitt viktigaste krav på en lagstadgad minimilön, omkring 70 kr/tim. Men i de gemensamma skrivningarna talas sedan om att detta ska gälla först 2015 och att det lokalt går att förhandla om lägre minimilön ända fram till 2017. De konservativa i Bayern har dessutom fått genomslag för sitt uppmärksammade protektionistiska krav om att ”utlänningar” ska betala vägtull om de kör på tyska motorvägar. Uppgörelsen är klar och ett långt gemensamt dokument är undertecknat.

Den tyska arbetarrörelsen har en långt mer demokratisk tradition än den svenska. Både i fackföreningsrörelsen och i det socialdemokratiska partiet gäller medlemsomröstningar vid viktiga avtal.

Vad som återstår att passera – och som faktiskt kan bli en fallucka – är en medlemsomröstning inom de socialdemokratiska leden. Var och en av partiets 473 000 medlemmar får i dagarna ett brev hem med information om avtalet och röstsedlar. Ända fram till den 13 december  blir det en debatt i partiorganisationerna och Der Spiegels rundringning till dessa varslar om både tvekan och motstånd.

Socialdemokratins partiorganisationer fungerar i bägge dessa länder som ånglok för den nyliberalism som fortsätter att härja i Europa. Säkert inspirerande för en högerman som Stefan Löfvén och de andra i hans ledande partikrets. Men hur är det bland de berömda gräsrötterna? Är de nedtrampade för gott? Finns det några kvar? Drömmer de i så fall verkligen om en regering där Annie Lööf är arbetsmarknadsminister och Jan Björklund utrikesminister?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skattegåvor till Kapitalet sänker Europa

-Skatterna för de som vill arbeta och för företagen måste sänkas för att det ska bli fart i ekonomin, jobb skapas och tron på framtiden stärkas.

Den refrängen har vi har hört till leda. Borgerliga politiker, ekonomer och finansskribenter upprepar det dagligen. Göbbels verkar ha haft rätt. En lögn som upprepas tillräckligt ofta slutar med att tas för sanning av samhällets medborgare.

Det finns inte en enda seriös ekonomisk studie som visar att lägre skatter för företagen leder till jobbskapande och högre tillväxt. Tvärtom, finns det många studier som visar på motsatsen. Nämligen att lägre beskattning av bolagsvinsterna leder till högre vinster, men inte alls högre sysselsättning eller snabbare tillväxt.

Till och med nyliberalismens överstepräster i Bryssel publicerar statistik som visar att deras dagliga prat om ”reformer” och lättnader för företagandet är inget annat än ideologiska dimridåer.

På kartan här under kan vi se vad som skett med marginalskatterna på inkomst av arbete och beskattningen av bolagsvinsterna mellan 1995 och 2013. Ta till exempel Sverige. Där ser vi att maximala marginalskatten sjunkit från 61,3 % till 56,6 % och att beskattningen av bolagens vinster (blå linjen) minskat från 28,0 % till 22,0 %. Det är miljarder kronor i gåvor till de svenska bolagen under den berörda perioden.

Som synes på kartan är inte Sverige ett undantag. Över hela Europa har det pågått en skattedumping som förskjutit fördelningen av de producerade rikedomarna över till kapitalägarnas fördel. På Irland och i de nya medlemmarna i EU från öster kan bolagen gotta sig åt vinstbeskattning på mellan 10 till 15 procent. Däremot har beskattningen av bolagens vinster i Frankrike legat i stort sett stilla under perioden medan den närmast halverats i Tyskland, om än från en extremt hög nivå.

Den samlade bilden av en fiskal dumping i hela Europa, i eurozonen och i EU 27, bekräftas av diagramet här under som visar att beskattningen av icke-finansiella bolag minskat med hela 9 % mellan 1998 till 2012. Den sänkningen motsvarar ett skattebortfall på 92 miljarder euro under perioden.

Men statens inkomster då? För att kompensera bortfallet från beskattningen av de högsta inkomsterna och den sänkta bolagsskatten vänder sig i stället kontinentens regeringar till sina konsumenter och låter dem betala notan via en ökning av de direkta skatterna som har den ”fördelen” att de drabbar låga inkomster och vanliga hushåll hårdast. I diagramet här under ser vi hur den genomsnittliga momsen i EU 27 ökat från 19 % till 21,3 %.

Så hur gick det med antalet jobb som skulle skapas av skattedumpingen och hur gick det med tillväxten? Borg och andra har ju sedan 2007 lovat att den statliga svångremspolitiken skulle ge resultat. Verkligheten för de som söker arbete liknar inte den som våra finansministrar talar om. Inte ens det ”tyska undret” eller Borgs ”mirakelekonomi” lyckas väga upp den katastrof som skett på arbetsmarknaden sedan 2007. I eurozonen har 1,6 % av det totala antalet jobb försvunnit och i EU 27 är siffran 2,2 %. Massarbetslösheten har exploderat i de länder som fått smaka mest på den nyliberala medicinen och ingen ljusning finns i sikte.

Om den nyliberala ”teorin” vore något så när i samklang med vad som verkligen skett och sker borde perioden i Europa som kallas ”de gyllene decennierna” från 1950 till 1975 ha sett mycket låg tillväxt och stor arbetslöshet eftersom skatterna på höga inkomster och på bolagens vinster var mycket högre än nu.

I diagrammet här under finns en detaljstudie av vad som skett i Frankrike sedan krigsslutet. Paradigmskiftet (som det heter numera) kan inte vara tydligare. Längst till vänster i diagramet ser vi utvecklingen av bolagens vinster (innan skatt) och procenten arbetslösa under perioden 1952 till 1974. Arbetslösheten (horisontella axeln) varierar mellan 1 % till 3 % medan bolagens vinster (vertikala axeln) svänger mellan 26 % till 30 %. Längst ut till höger i diagramet ligger åren mellan 1986 till 2008 grupperade och visar på en arbetslöshet mellan 8 % till 11 % medan bolagens vinster varierar mellan 30 % till 32 %. Längst till vänster ser vi vad som av ekonomer brukar kallas ”fordismen” och längst till höger det nyliberala systemet. I mellanperioden från 1975 till 1984 råder en sorts övergångsperiod mellan de två ”systemen” med sjunkande vinster för bolagen och snabbt ökande arbetslöshet.

Med detta som bakgrund kan vi säga att politikernas löften om bättre tider bakom hörnet bara den nuvarande åtstramningsmedicinen sväljs till sista droppen saknar all grund i historiska erfarenheter av arbetslöshet, vinster och tillväxt. Den period som ligger framför oss kommer i första hand att domineras av den massarbetslöshet som nu sliter ner många samhällen i grunden och bereder väg för främlingshat och nyfascism som i Grekland. Låg tillväxt, extrem arbetslöshet, ojämnare inkomstfördelning, ökad fattigdom och social misär SAMT höga vinster för kapitalägarna är vad som väntar inom överskådlig framtid. Det bäddar för politiska kriser i Europa som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.      

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,