Kategoriarkiv: EU

Bengt Ohlsons bok ”Margot” – porträttmåleri eller personkult?

Publicerat av
10

.

”Historien kommer att vara välvillig mot mig, eftersom jag tänker skriva den”, hävdade en gång den  mycket sturske Winston Churchill.

.

.

Han infriade sedan vad han föresatt sig, med övermått. Inte minst hans sex digra volymer om Andra världskriget var ett bra sätt att förse efterkrigstidens historieböcker med ett skimrande lyster kring den egna personligheten. För säkerhets skull hade Churchill lagt beslag på den brittiska regeringens alla protokoll, korrespondenser mm under krigsåren. Allt av intresse hamnade i hans privata arkiv, vilket gav honom en viktig fördel i förhållande till andra historieskrivare…  

Dessa böcker tillsammans med hans bländade retorik i sina radiotal till det brittiska folket tilldelade honom Nobelpriset i litteratur 1953.

Churchill var naturligtvis inte ensam om denna ambition. Denna strävan, att på förhand bestämma hur eftervärlden en gång kommer att uppfatta och värdera den egna livsbanan gäller nog oss alla.  När Leon Trotskij två decennier tidigare skrev sin bländande trilogi om Den ryska revolutionens historia valde även han säkert att gestalta ett sammanhang där han själv fick en så betydande roll som möjligt.

.

.

Som en parentes hade Churchill stor tilltro till Stalin, men kokade däremot över av ilska när han skrev om denna revolutionär, den enda man som på så många sätt överträffade honom i internationell lyskraft:

”Trotskij är en inkräktare, en tyrann, en cancerbacill med en hud av illvilja som spolats upp på Mexikos stränder”. Denne revolutionäre bolsjevik, i sin sista exil i Coyoacán, innan Stalin lät mörda honom, ägde enligt Churchill  ”Carnots förmåga till organisatoriskt ledarskap (Lazare Carnot var den franska revolutionens militäre organisatör), Machiavellis kyliga oberoende intelligens, Kleons oratoriska skicklighet när det gällde att tala till en mobb (en framstående antik grekisk talare och militärstrateg), Jack the Rippers grymhet samt uthålligheten hos  Titus Oates (brittisk konspiratör från 1600-talet sedd som en skam för sitt land, fängslad under lång tid och sedan frigiven). Churchill glömde inte heller att påminna sina läsare om rivalens ”judiskhet”.

I alla kulturer hittar vi både beställt porträttmåleri, egna självporträtt, betalda krönikor eller dikter (Den poetiska Eddan). Kungar lät skriva krönikor över sina egna dygder och hjältedåd. I Sverige var Erikskrönikan först ut. Det finns tidiga skulpturer och även målningar  från såväl det gamla Egypten som de stora peruanska kulturerna.  I vår fattigare kultur handlade det i dåtiden mest om mer knaggliga runstenar.

.

.

Byst av egyptisk drottning från ca 1300 f.Kr. Ofta  kallad Nefertite (den sköna).

När det gäller denna typ av kulturarv är kanske det holländska porträttmåleriet från 1600-talet det mest kända. Rika och välmående köpmän anlitade konstnärer och betalade dessa bra för oljemålningar där de själva porträtterades i så god dager som möjligt. De målare som anlitades skulle med sin färgsättning se till att trolla bort fysiska skavanker som fetma och rynkor. De skulle med penslarna klara av ansiktslyftningar, bättra på hållning och längd samt se till att kroppshållning, ögon och ansiktsuttryck stämde med uppdragsgivarnas syn på sig själva. Seklet såg i runda tal 1 000 000  sådana produktioner. Den unge Rembrandt tjänade bra på dessa beställningsverk men ledsnade snart på att låna ut sin talang och trötta den med att förhöja storheten hos landets rika borgare.

.

.

Vid sidan av Rembrandt var Frans Hals sin tids stora porträttmålare.

Här har uppdragsgivaren fått en ovanligt levande framställning.

Genren har reproducerats till alla möjliga konstarter. De stora oljemålningarna tid, med gyllene ramar är förbi. I modern tid är det fotografikonsten/filmen som ger oss hur många miljoner idealiserande porträtt som helst. I den privata sfären är detta nöje självklart oförargligt. Vem har inte bättrat på sitt eget utseende eller hållning när kameran/mobilen kommer fram?  Men många monarkier och diktaturer har också på ett organiserat sätt använt och använder sig av regisserade/retuscherade foton/filmer för att lyfta fram personkulten kring sina furstar eller sin ”Ledare”. I dikaturens Syrien är det i dag exempelvis Bashar al-Assad som överallt blickar ner på sitt folk.

.

.

De självbiografiska litterära verken är en annan ådra. Författarna har naturligt nog alltid själva fattat pennan. Men även många politiker. Vi har exempelvis Tage Erlanders självbiografi, som i sin form av en lång dagboksserie är unik och ger samtidshistorikerna helt nya inblickar i det förra seklets svenska efterkrigspolitik. Andra politiker och berömdheter (som Zlatan) har anlitat spökskrivare. Inte så märkvärdigt. De har – eller tror sig ha – mycket att berätta samtidigt som deras bästa färdigheter och styrkor inte har varit att skriva. Spökskrivarna har kort och gott anlitats för att omformulera det sagda ordet till bra svenska. Inte för att göra en ansiktslyftning av beställarens personlighet.

Med Bengt Ohlsons bok ”Margot” kan vi däremot ha fått ett trendbrott. Denna är ingen självbiografi skriven av Wallström. Inte heller en självbiografi där hon anlitat Ohlson som spökskrivare. I boken finns lika många ’jag’ (Ohlson) som där finns  ’hon’ (Wallström) och det som bjuds är ett litterärt porträttmåleri i samma stil och syfte, om än i en annan form, som det den svenska konstnären Alexander Roslin verkade i under sena 1700-talet.

.

.

Här har Roslin gjort ett grupporträtt av Gustav III

tillsammans med sina två bröder Karl och Fredrik Adolf

Wallström har helt enkelt gett Ohlson uppdraget för att dennes språkliga talang passar bra för att stärka hennes personliga varumärke. Hans ointresse för politik men samtidigt stora lyhördhet för detaljer och känslosamma mänskliga ackord är en perfekt kombination. MarieLouise Samulesson sammanfattar i Uppsala Nya Tidning vad utgivningen i mycket handlar om:

”ett litterärt exempel på att politikern som person blivit mer intressant än politiken. Också i själva biografigenren är Margot en tidsenlig produkt, den förebådar eller befäster att spökskrivarens tid är förbi. I stället för att enbart förlita sig på biografiföremålets säljpotential kan förlaget maximera med att anlita en känd författare…

… Boken blir en lång, intim porträttintervju. Få sidor och märkbart förstrött intresse ägnas själva politiken, vad Margot Wallström har åstadkommit. Vad hennes nu avslutade FN-uppdrag egentligen resulterade i framgår exempelvis inte.

Den som är intresserad av politik vet att det finns så mycket mer att berätta om en framgångsrik och erfaren politiker, som innehaft tre ministerposter och varit EU-kommissionär i tio år. Men ämnen som EU-politik och Europafrågor får ytterst blygsamt utrymme jämfört med barndomsminnen, gamla pojkvänner och personliga kriser.”

Vore det exempelvis inte på plats om Wallström berättat för Ohlson om hur hon i dag ser på sitt under åren så starka engagemang för EU och euron? I Sverige har vi sett den märkliga anomalin eller motsägelsen att många, kanske de flesta av de socialdemokrater som drömde om att ”Margot skulle komma hem” samtidigt röstade nej både till EU och EMU. Besvikna över socialdemokratins politiska kris samt alla intriger och all smutskastning i den egna partiledningen drömde de om att hon skulle komma tillbaka till Sverige. Vacker, fräsch, rolig och trevlig skulle hon ”gå rakt igenom TV-rutorna” och frälsa partiet med ökat väljarstöd. Att hon sedan egentligen stod för allt det i politiken som de var emot var underordnat. Det var personligheten de ville ha hem. Under åren 2004-2010 var Wallström den Europeiska kommissionens förste vice president när det gällde institutionella relationer och kommunikationsstrategi. Hon kvitterade ut sin fabulösa lön (och pension), åt skaldjur i Bryssel och startade som förste kommissionär en blogg. Samtidigt bröt kommissionens relation med EU:s alla medborgare samman. Sedan hjälpte det inte att Wallström upprepade ordet transparent hur många gånger som helst, både på engelska och sjungande västerbottniska. År 2009 tilldelade den välkända brittiska tidskriften Economist Wallström priset som ”EU:s mest misslyckade kommissionär”.

.

.

I Helsingborgs Dagblad är Gunnar Bergdahl så elak

att han skriver om ”Margit Il Sung” 

och låter David Guttenfelder illustrera med detta fotomontage

.

I genren chick-lit eller feel-good litteratur kan ”Margot” däremot säkert bärga något pris. Produktionen har fått plats i både nya och nerslitna TV-soffor och kommer att älskas av Svensk Damtidning på samma sätt som tidningen älskar drottning Silvia (de säkrar upplagan och vinsten). Men som politisk biografi är den ointressant. I Aftonbladet sågar Ann- Charlott Altstadt boken mitt itu. Bland annat menar hon att den tack vare ”Ohlssons genuina ointresse för politik och samhällsfrågor ibland tippar över i cynism” och demonstrerar vad hon menar med en scen där Margot och Bengt är på lunch i FN-skrapan samtidigt som Dag Hammarskjöldfonden ska dela ut pris:

”De äter fint, pastejer, skaldjur och choklad och däst försöker Bengt koncentrera sig på Mia Farrow som mässar på om världssvälten i evigheter. Ohlsson hör något om någon som i hungerdesperation ätit på sitt eget bälte. Men Ohlsson låter Margots enda kommentar till denna sjuka situation vara – att det var så många som ville prata med henne att hon hade svårt att få matro”.

Altstadt avslutar naturligt nog sin anmälan av ”Margot” med ett utrop:

”Mitt stora obehag kommer av att Margot är ytterligare ett exempel på världen efter ideologierna, på postpolitikens triumf då innehåll är inget och yta allt. Och jag vill inte ­leva i den världen.”

Med sin politiska roll under Andra världskriget tillsammans med sitt stora litterära verk om denna tid lyckades Churchill med att vinna samtidshistorikernas välvilja.

När Svensk Damtidning har förvandlats till returpapper då kommer däremot Wallström att vara glömd. Både av väljare och historiker.

Men Bengt Ohlson, hur ska det gå för honom? Kanske borde han göra som Rembrandt. Varför slösa bort sin talang på  politiskt porträttmåleri när man inte är det minsta intresserad av politik?

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: UNT,AB1,HD1,DN1,

De som inte betalar skatt.

Publicerat av
1

 -Casse-toi, riche con, ropade den franska dagstidningen Libération ut på sin förstasida i veckan. -Stick, din rika idiot, var riktat till Bernard Arnault, Frankrikes rikaste man och fjärde rikaste personen i världen. Arnault äger bolaget LVMH som kontrollerar en lång rad av lyxiga varumärken, som Luis Vuiton, Hennesy, Bvlgari och ett 60-tal andra lyxprodukter. Ilskan över Bernard Arnault beror på lyxkapitalistens beslut att söka medborgarskap i Belgien för att slippa undan förmögenhetsskatt i Frankrike. Affären är naturligtvis på allas läppar eftersom hans beslut ses som en utmaning av François Hollandes intention att höja skatterna för de superrika.

Bernard Arnaults affärer är ett exempel på det globala skattefifflet. Vilka betalar ingen skatt? I rättvisans namn borde det vara de med de lägsta inkomsterna som slipper betala skatt på de korvören de tjänar. I stället är det precis tvärtom. Det är de allra rikaste som betalar minst skatt och ofta ingen skatt alls.

Så är det ställt och det med det offentligas goda minne. Det är politikernas beslut att släppa kapitalmarknaderna totalt fria som gjort skattefifflet möjligt. Det är hundratusentals miljarder kronor som de rika i världen gömmer undan i de svarta skattehål som heter Schweiz, Luxemburg, Kajmanöarna, Jersey och Guernsey och andra platser med fler välfyllda bankkonton än medborgare.

Den seriösa organisationen Tax Justice Network visar i en rapport skriven av skattespecialisten James Henry att cirka 26 tusen miljarder euro har flytt undan beskattning genom att ägarna placerat dem i skatteparadis som de ovan nämnda.TJN gör en talande kalkyl i sin rapport. Om ägarna erhåller 3 procents realränta på de undanstoppade pengarna och om det offentliga kunde beskatta dessa ränteinkomster med 30 procent blir det inte mindre än 155 till 225 miljarder euro i inkomster till statskassorna. Nu pratar vi bara om att beskatta ränteinkomsterna. En 10-procentig förmögenhetsskatt ger 2 600 miljarder euro, det vill säga mer än alla stimulanspaket som östs över de privata bankerna. De statliga underskotten och skulderna är avskaffade i ett huj.

I stället för alla europeiska stater en ekonomisk politik som hotar att driva hela kontinenten in i en kris som inte står trettiotalets depression efter. Skatterna, de direkta och indirekta, höjs för vanliga löntagare och de sociala utgifterna skärs ner till katastrofnivå. Samtidigt anpassar sig kapitalägarna villigt till att vara de suveränt största bidragstagarna i samhället.

Bernard Arnault är inte ensam i Frankrike som skattesmitare. Enligt det franska finansdepartementet finns det 77 000 bankonton i skatteparadisen som ägs av franska medborgare. Där placerar närmare 200 000 personer med en personlig förmögenhet på mer än 10 miljoner euro sina ”besparingar”.

Enligt TJN är det cirka tio miljoner personer i världen som placerat pengar i skatteparadis. Av dem äger 92 000 personer 8 000 miljarder euro av det totala undangömda beloppet. Det är 0,001 % av jordens befolkning vi talar om, med en makt att störta hundratals miljoner i misär från en dag till nästa.

Relationen mellan fattiga ”utvecklingsländer” och skatteparadisen spelar också en stor roll för hundratals miljoner människor. Enligt TJN har rika eliter i fattiga länder samlat på sig rikedomar i skatteparadisen till ett belopp av 7 300 till 9 300 miljarder dollar sedan 1970. Det är dubbelt upp mot dessa länders samlade utlandskuld på 4 000 miljarder dollar.

Mekanismen är grotesk. De rika eliterna i fattiga länder lånar pengar från IMF, Världsbanken och enskilda stater. Ländernas befolkningar betalar via skatter och andra uppoffringar tillbaka dessa pengar. Under tiden för den rika eliten ut sina sparade och stulna pengar till privata konton i skatteparadisen i stället för att investera dem i nyttig produktion i hemlandet.

Slutsatsen är uppenbar:

–konfiskera tillgångarna i skatteparadisen och behoven av lån till utvecklingshjälp existerar inte längre.

-konfiskera de europeiska skattesmitarnas tillgångar i skatteparadisen och staternas skuldkris är ett minne blott.

-stäng skatteparadisen. De är enbart ett verktyg i de rikas skattefiffel.

Varje försök att skapa ett rättvist skattesystem är dömt att totalt misslyckas så länge politikerna inte inför lagar som upphäver de som infördes under 90-talet och som gjorde skatteparadisen till det största svarta hålet i världsekonomin.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Geert Wilders i brant utförsbacke…

Publicerat av
Svara
.

När 96 procent av rösterna räknats i gårdagens holländska riksdagsval står det glädjande nog klart att Geert Wilders rasistiska högerparti är den stora förloraren. Hans ”frihetsparti” tappade drygt en tredjedel av av sitt väljarstöd.

Många hade hoppats att ”tomatpartiet”, vänstersocialdemokraterna i Socialistiska Partiet, skulle bli den stora vinnaren. Men enligt opinionsinstituten förlorade det radikala partiets ordförande Emile Roemer, likt alla andra partiledare, stort i TV:s slutdebatter där nyliberala socialdemokraternas ledare Diederik Samson ska ha ”sopat golvet” med alla sina motståndare. Socialistiska partiet fick inte den framgång man hoppats på, men tappade inte heller.

Valet innebär en knockoutseger för nyliberalismen och liberalernas Mark Rutte kan nu fortsätta som premiärminister med en politik som sluter upp kring Angela Merkels hårda åtstramningspolitik.

 

Namn Mandat SKILLNAD RÖSTER % SKILLNAD % antal RÖSTER
VVD 41 10 26.5% 6.1% 2447203
Partij van de Arbeid 39 9 24.7% 5.1% 2286859
Partij voor de Vrijheid 15 -9 10.1% -5.2% 932640
CDA 13 -8 8.5% -5.1% 787707
SP 15 0 9.7% -0.1% 893106
D66 12 2 7.9% 1.0% 731605
GroenLinks 3 -7 2.3% -4.3% 213601
ChristenUnie 5 0 3.1% -0.1% 288062
SGP 3 1 2.1% 0.3% 195290
Partij voor de Dieren 2 0 1.9% 0.6% 177529
Partij voor Mens en Spirit 0 0 0.2% -0.1% 18168
Piratenpartij 0 0 0.3% 0.2% 29930
Nederland Lokaal 0 0 0.0% 0.0% 2852
Libertarische Partij 0 0 0.0% 0.0% 4059
Democratisch Politiek Keerpunt 0 0 0.1% 0.1% 7493
50PLUS 2 2 1.9% 1.9% 174176
Liberaal Democratische Partij 0 0 0.0% 0.0% 2325
Anti Europa Partij 0 0 0.0% 0.0% 2019
Soeverein Onafh. Pioniers NL 0 0 0.1% 0.1% 12716
Partij van de Toekomst 0 0 0.1% 0.1% 8085
Politieke Partij NXD 0 0 0.0% 0.0% 68

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: DN1,

-Alla döda var klädda i pyjamas

Publicerat av
6

 

Augusti 2012 var månaden med flest dödsoffer sedan upprorets början, med cirka fem tusen döda – barn, kvinnor och män , de allra flesta civila. Bombningen av bostadskvarter i Damaskus och Aleppo syftar till att terrorisera de som ”erbjuder terroristerna skydd”. Massakern i förorten Jdeydeh Artouz var en kollektiv bestraffning av befolkningen. Där fanns inga FSA-brigader och inga andra beväpnade miliser. Massakern visar att regimen medvetet dödar civilbefolkning för att sprida skräck och tvinga den att vända det väpnade motståndet ryggen.

Siffror och kall analys av regimens terror ger dock inte en närbild av det avskyvärda våld som de regimlojala specialtrupperna under ledning av Maher Assad är i stånd till. Vittnesmålen som Rosa Yassin Hassan samlat in i Damaskusförorten Jdeydeh Artouz ger en outhärdlig bild av vardagen för de som vägrar krypa för diktaturen.

Rosa Yassin Hassan är en syrisk skribent bosatt i Damaskus. Den här artikeln publicerades den 26 augusti 2012 i tidskriften Nawafez. Översättningen till franska finns på den schweiziska veckotidningen A l’Encontre. Här under har jag översatt stycken till svenska.

 

*****

Här följer ett vittnesmål av N. boende i Jdeydeh Artouz.

Trots den svarta röken och lukten av brand som fyllde luften sa min kusin: -Kom så ser vi efter vad som skett.

Vi hade hållit oss gömda i vårt hus i timtal, som skräckslagna råttor. De sa att de skulle döda alla som var ute på Jdeydeh Artouz’s gamla gator. Flera hus runt vårt stod i brand sedan fredag morgon. Jag såg röken och kände stanken.

Grupper av kvinnor och barn, men få män sprang mot olivlunden. Vi följde efter. De verkade förflytta sig mot en särskild plats. De sprang mot ett antal små lastbilar (Suzukis) vid olivlundens kant. Flaken var fulla av dussintals kroppar täckta av färgade tygstycken. En av kvinnorna klev upp på en lastbil och avtäckte ansiktet på kropp efter kropp. Den femte kroppen, med öppna ögon stirrande mot himlen, var tydligen hennes man. Jag kände inte den kvinnan. Man sa till mig att hon tillhörde familjen Mourabieh. Hon täckte över den döde igen och började besvärja och ropa men utan att gråta. Färgen i hennes ansikte var som hennes mans.

Begravning och samtidig demonstration i Jdeydeh Artouz den 13 augusti.

En av familjen Bilals unga män sprang mellan lastbilarna, jag såg honom komma i pyjamas på långt håll. Han började också lyfta på skynke efter skynke. Han ansikte var tomt som på ett spöke och helt utan uttryck. Jag ville hälsa på honom, även om läget inte passade. Men han upptäckte just då en kropp som han gråtande satte sig bredvid och kramande den dödes huvud mellan sina händer. När jag närmade mig såg jag att det var Abd-al-Qadar Bilal som låg där. Jag kände knappt igen honom. Man kunde tro att det var en docka med avskuren hals, överraskad, förskräckt.

Bleka torra fötter stack ut under tygen. Jag såg våra grannars son, en ung solbränd man vars namn jag glömt, hans ögon fixerade i tomheten. Vid sidan av honom låg Farouq Al Bouqai med krossat huvud, hans hjärna som flöt ut på lastbilsflaket. Han verkade ha fått många slag sedan han arresterades två dagar tidigare. Hans fötter var nakna och svullna under det skylande tyget. Pyjamasen han var klädd i dröp av blod. Kroppen av en ung medlem av familjen Al Samaoui var inlindad i ett rött skynke. Han bar också pyjamas.

Ett annat skynke dekorerat med blommor var fullt med brända fläckar… När någon lyfte på det såg jag axlar som höll uppe en förkolnad massa som jag tror var hans huvud. Hjärnan var förkolnad och lukten av bränt spred sig runtom. Man sa att det var Tariq Bilal eller kanske Khaled Al Bouqai för man visste att dessa två hade bränts och att 17 unga i familjen Al Bouqai dödats de två senaste dagarna.

Sedan kom en man jag inte känner och identifierade en förbränd kropp med hjälp av sandalerna på kroppen och resterna av pyjamasen. Det var mannens son ropade han i sin förtvivlan och slog sig själv. Man ropade ”vilken familj tillhör han?” till honom men han svarade inte. På nytt ”vilken familj är det, hajji?” men han svarade fortfarande inte.

Alla kroppar var klädda i pyjamas. För de var alla hemma hos sig när de arresterades och dödades. Jag var också klädd i pyjamas liksom min kusin. Och vi var fortfarande i pyjamas när vi förskräckta stod framför masgraven…den som grävts på längden mellan olivträden med plats för alla offer i Jdeydeh dessa två dagar.

En gammal man svarade på en fråga: Vi har inte begravt dem på begravningsplatsen för att undvika en fälla och orsaka fler döda…vi begraver dem här, utan ceremoni…det är redan nog med döda. Medan vi betraktade hur kropparna lades bredvid varandra, en efter en i massgraven, ropade någon: ”En kropp nära brunnen! ”

En Suzuki rivstartade med två unga män i framsätet.

Jag har upptäckt att en massaker är lätt att utföra i våra trakter. Man omringar platsen, sedan går man in för att döda människorna. Kula efter kula, ta-ta-ta, och det är över. Inga kondoleanser, inga begravningsceremonier, tomma gator. Så går en massaker till. Det enda som de överlevande bevarar är den sura fräna lukten av skräck som flyter över området.

Över hela landet begravs oppositionella i massgravar.

*****

Här följer utdrag av en intervju med A.

Om du frågar regimanhängare om orsaken till massakrerna som skedde i Jdeydeh Artouz svarar de att det är ”terroristernas” fel, de angrep polisstationen i staden. De säger att beväpnade revolutionärer släpade ut en del poliser och dödade dem för att sedan spränga kommissariatet i luften. Söndagen innan hade de dödat en officer och två av hans män och kadavren var kvar i bilen i två timmar innan de hämtades.

Men de massakrer som skedde i Jdeydeh, onsdag den 1 augusti och fredagen efter var inte riktade mot beväpnade revolutionärer… De hade redan lämnat området. Det var de unga som stannat hemma hos sig som massakrerades… och om de hade varit beväpnade hade massakrerna inte skett så enkelt. Två veckor innan på Ramadans första dag startades angreppet på Jdeydeh  av hundra man från ”massaken”(ett kvarter byggt av staten reserverat för familjer i säkerhetstjänsten och armén) understödda av tre stridsvagnar uppställda på Al-Jallahgatan, Ghaleb Marbiehs gata och den tredje nära olivlunden.

I sammandrabbningarna som ägde rum dog tolv av regimens män. Revolutionärerna kunde ta hand om två militärfordon och en tung kulspruta.

Den dagen tog säkerhetstjänsten hand om sina döda. De klädde av dem i underkläderna staplade dem på hög och en man med kamera filmade dem. Kort därefter dök filmen upp i statliga media som sa att den visade en grupp av terrorister som regimen dödat. Efter två timmars strid fångades läkaren Ziad al Bouqai och den unge Youssef Ghanim, en 22 år gammal snickare och nyligen inflyttad till Jdeideh. Youssef Ghanim hade ljus hy och rödlätt hår. Efter att han dödats visades han kropp upp i regimmedia som en afghansk ”moudjahidin” som tagit sig till Syrien för att strida.

Demonstration i Daraya där en massaker på över fem hundra personer ägde rum.

Det var på morgonen den 1 augusti som de första tecknen på den kommande massakern visade sig. En dov tystnad rådde i området. Den dagen bröts inte elströmmen som var brukligt. Helikoptrar cirklade över Jdeydeh i fem timmar efter att i de första morgontimmarna ha skjutit fem raketer i riktning mot olivlunden i staden.

Klockan tre på eftermiddagen trängde de in i staden, flera tusen man och flera dussin stridsvagnar. Enheter ur den fjärde divisionen (under Maher Assads kommando) gav dem understöd. De hade vita tecken på sina hjälmar och handskar.

Då gick folk runt i husen för att varna de unga att armén kom, för att alla under 40 år skulle fly. Men de flesta unga stannade hos sig eftersom de inte ansåg sig ha gjort något att stå till svars för, förutom deltagande i en demonstration eller två och andra fredliga aktioner. Så tänkte jag också.

-Jag har inte gjort något att vara rädd för… jag stannar hemma. Men folk kom tillbaka och sa att 75 unga i kvarteret intill arresterats trots att de inget gjort… Fly! Då flydde jag.

Vi hörde hur lås till butiker sprängdes med skott, hur fönster krossades och butikerna plundrades. Jag såg ungdomar springa mot dalgången där de kunde gömma sig bland olivträden. Armén blockerade båda ändarna av Deirgatan. Det var tydligt att de ville omringa de unga ute på slätten och vi hade inget val. Vi samlades under olivträden. Mindre än tio minuter senare landade en granat bland oss, sten och jord slog upp i ansiktet. Förblindad av jord i ögonen flydde jag och ett tiotal i motsatt riktning. Jag hörde allt intensivare gevärseld som närmade sig. Jag kände min väns hand som tog tag i mig och drog mig tillbaka i den riktning vi kom ifrån eftersom det fanns en armébarrikad framför oss från vilken de sköt på oss.

Mina ögon brände. Jag höll dem stängda och hörde stridsvagnar som passerade på asfalten, skott i bakgrunden och i närheten. Pansarfordonen och stridsvagnarna hade omringat olivlunden men jag lyckades fly. Jag ville övertyga min vän att fly med mig, men han vägrade. Jag sa till honom ”att om vi ska dö låt åtminstone våra föräldrar få veta det” Men ha ville inte lämna olivlunden.

Alla som stannade kvar dödades, de flesta med kniv. Mohammad Al Khatib och Abd Al Razzaq Bilal hittades hängda med en telefonkabel i ett olivträd. Medan jag sprang förbi torget föste soldaterna ut de unga ur husen till en samlingsplats. De flesta var klädda i pyjamas. Det var efter vad jag kunde se cirka 150 ungdomar. De slängdes på marken med bakbundna händer och soldaterna börja trampa på dem skrikande: ”Ni ville ha frihet, va? De skymfade dem, skymfade dem. Deras gälla röster och den omgivande tystnaden förföljde mig i flykten mot det okända.

Senare fick jag veta att sjutton ungdomar valts ut och förts till skolan Ghaled Mourabieh Al Jadida av stridsvagnar och arméenheter. Där ställdes de upp på rad med t-skjortorna uppdragna över huvudet så att de skulle se ut som bundna ligister. En kameraman filmade dem en och en snabbt och gav sig av omedelbart innan de sjutton unga männen genomborrades av kulor från automatvapen. Alla dödades.

Innevånarna i Jdeydeh Artouz upptäckte massakern i skolan endast efter arméns reträtt från staden. Och de förstod vad som skett enbart efter att ha sett sina levande söner visas i teve uppradade mot skolväggen presenterade som terrorister infångade av soldaterna i vår ”modiga” armé.

Jag återvände hem och väntade mig att dö. Men de kom inte tillbaka. Efter många timmars outhärdlig väntan hörde jag röster från hus till hus. ”Å… Gott folk, kom ut och se era pojkar…de har massakrerats… å, folk”.

Bröderna Assad har tiotusentals offer på sina samveten …om de har ett.

Innevånarna tog sig mot olivlunden för att söka efter sina barn och jag försökte gå ut för att höra mig för om mina vänner när nya skott hördes. Arméns barrikad var fortfarande där och de sköt på oss. Några av oss dog. Några meter från mig splittrades huvudet på en man i två delar och hans hjärna rann ut på asfalten. Jag kände hur min vilja tappade kontrollen över min kropp och medan jag trodde mig fällas av chocken från en sådan syn sprang min kropp iväg på sina två ben. Jag minns allt som jag sett, ändå har jag känslan av att inte upplevt det. Jag minns det som en fruktansvärd mardröm.

Vid moskén Al Omari vägrade en soldat att följa order och skjuta på människorna. De avrättade honom. Hans kropp slängdes i en närliggande källare och sedan slängdes fyra civila som också dödats ovanpå honom. Sedan satte de eld på de fem kropparna. Lukten av brända lik invaderade hela kvarteret.

De upptäcktes senare på kvällen när information om massakern började nå oss. När vi var säkra på att armén och säkerhetstjänsten lämnat området kunde vi lämna våra hus. Under natten hittade människorna dussintals kroppar övergivna i oanvända källarrum. Det luktade eld, krut och död i Jdeydeh Artouz medan skräcken lyste i ansiktena och ur själens djup.

Innan onsdagen övergick i natt hittades 45 kroppar som samlades ihop sida vid sida i Khadijamoskén. Där hittade jag min vän liggande med huvudet vid sidan av kroppen. Jag kunde inte se om huvudet avskilts av en granat, en kniv eller något annat; Jag vet inte. Vad jag vet är att jag såg honom på håll och att jag flydde.

Innan natten var över hittade vi ännu åtta döda kroppar. Sammanlagt dödades alltså 52 unga människor. Moskéns högtalare anropade folk att komma för att identifiera de döda. Många var inte ännu igenkända eftersom de inte gick att känna igen. Föräldrarna tvingades identifiera dem med hjälp av kropparnas klädesplagg eller skor.

I dag vet jag inte om jag ska glädja mig åt att ha undgått döden, eller vara ledsen över de andras död medan jag var vittne till allt. Jag vet inte om jag ska vara lycklig eller ledsen över att ha undgått döden med näppe. Dagarna efter massakern tömdes den gamla staden Jdeydeh Artouz på sina medborgare. Skräcken har tagit vår plats, skräcken att ens tala om massakern. Som om de unga som föll för tyrannens hand dör igen av vår tystnad.

Rörd, tystnade A. och vände sitt ansikte bort från oss.

Media:

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

Publicerat av
7

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.

Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,