Kategoriarkiv: Ideologi

Jan Myrdal, FiB/Kulturfront och ”Syriensolidaritet”

Publicerat av
21

Mitt inlägg om Åsa Linderborgs förhållningssätt till politikern Jan Myrdal har lett till många besök och många kommentarer. De senare finns här i en rad under min text. De enda av dem som ger sig in i en egentlig politisk debatt är skrivna av Anders Romelsjö. Tim Gibran svarar i kommentarerna bra på hans medvetet vinklade frågor. Men det finns en hel del annat att säga om Romelsjö. Han är ledande i FIB/Kulturfront och den regimvänliga gruppen ”Syriensolidaritet”. Dessutom bloggare. För en tid sedan köpte han bloggen och varumärket Jinge.se, med dess läsarkrets och annonsörer, från Jan-Inge Flucht. Flucht har sedan återaktiverat sig med bloggen bilderblogg.se, uppenbart upprörd över att Romelsjö använt hans gamla varumärke till att saluföra gycklaren Mohamed Omar som en trovärdig aktivist för Assadregimen. Jag ska försöka loda lite djupare i frågan. Inte i deras inbördes tvist men väl i de vatten där Myrdal fiskat under åren och som också är hemmavatten för FIB/Kultorfront och Romelsjö.

Mitt blogginlägg handlade främst om Åsa Linderborgs återkommande försök att hjälpa Jan Myrdal att hålla sig upprätt, vilket jag menar är att ge demokratins posörer gratispoäng. Självklart blir Romelsjö upprörd eftersom han och andra i FIB/Kulturfront har Myrdal som sin ikon för bland annat den stolta parollen om ”försvar för yttrande- och tryckfriheten”.

I sin födelsedagsskrift vid Myrdals åttioårsdag, ”Var tid har sin strid”, menade Linderborg förbluffande nog exempelvis att:

”Långt mer konsekvent än dem som kallar sig liberaler har Myrdal genom åren försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc, ofta i bitter polemik med liberalerna”.

Verkligen? Visst, med stor nit när det gäller Sverige och andra av Västerlandets imperialistiska stater där arbetarrörelsen hela tiden får kämpa för att behålla de viktiga fri- och rättigheter vi erövrat.  Men när det gällde upproren i Berlin 1953 eller Ungern 1956 då var dessa friheter för Myrdal underordnade och han försvarade att de som stod upp för dem kördes över och massakrerade av sovjetiska stridsvagnar. 1943 gick han med i det svenska stalinistpartiets ungdomsförbund SKU och blev en ”hängiven ungkommunist” eller snarare en eldig försvarare av stalintidens partidiktatur. Positioner som han aldrig gett upp även om han på ålderns höst rantat runt lite mer om frågornas ”komplexitet” under denna tid. Under 1960-talet valde Myrdal att i stället sluta upp bakom maoismens partidiktatur och rättade sina egna ställningstaganden efter vad som beslutats i Peking. Han blev försvarsadvokat både för Kambodjas Pol Pot och massakrerna på Himmelska fridens torg. I dag kallar han sig fortfarande för maoist.

.

.

Med Jan Myrdal som ansvarig utgivare var det naturligt att sparka ut

den geniala tecknaren och ”anarkotrotskisten”  Lars Hillersberg  från FiB/K…

.

Ibland hyllas Myrdals stora vitterhet, hans beläsenhet beundras och han vinnlägger sig om att posera med att bokraderna i det bibliotek i Varberg som på senare tid skapats med hans boksamling mäter över tusen meter. ”Gå till läggen”, uppmanar han ständigt sina motståndare. Men de tusentals böcker, skrifter och tidningar där socialister kritiserat stalinismens och maoismens revision av marxismen de har han förmodligen inte ens sett, än mindre läst. Från min egen ungdom minns jag en av dem som charmats av Myrdal. Proletärens senare chefredaktör Roger Gross, där han målade med både bred pensel och bjärta färger. Bland annat delade tidningen ut veckans ”ishacka” till olika svenska ”trotskister”, allt i åminnelse av den ishacka som Stalins agent  Ramón Mercader använde när han mördade Trotskij, den tidens främste ledare för den internationella Vänsteroppositionen mot det degenererade ryska bolsjevikpartiet. Nåväl, under en pratstund i den tidens radikala ungdomsmiljö berättade jag för Gross att jag just läst Deutschers och E. H. Carrs böcker om den ryska revolutionen och tyckte att det väckte en del frågor som kanske skulle kunna diskuteras i våra studiecirklar. Roger undvek att svara.  Senare fick jag veta att han berättat för alla som ville höra att ”Göte har blivit CIA-agent”. Händelsen var i sig betydelselös men förtjänar att berättas eftersom den säger mycket om den syn på kritiska texter och diskussion som kom att prägla den ungdomsrörelse där Myrdal var ideologisk Gudfader.

.

.
Den unge Myrdal charmade en radikal ungdomsmiljö
Som han sedan har hållit uppsikt över…
.

.

Under dessa år var Myrdal och maoisterna i Sverige förvisso i ”bitter polemik med liberalerna”. Men han och de som charmades av hans politiska budskap förlorade stort eftersom de aldrig tilltrodde oss arbetare förmågan att själva besluta över våra liv, över våra egna fackföreningar och våra egna partier. För stunden kanske i Sverige. Men i maoisternas Kina kunde en kritisk arbetare gripas av företagets partidirektör och hållas häktad i upp till tre år – inne i fabriken. Där kunde en studentrevolt också  kväsas med pansar. Varför skrev Myrdal aldrig något om detta? I stället för alla sina utläggningar om ”Folkrepublikens behov av stabilitet”. Hur var det sedan med yttrandefriheten för Kambodjas fattiga bönder? Fick de diskutera och besluta över sin egen framtid när väl den gamla diktaturen fallit och kolonialväldet hade brutits?

Myrdal mest halsbrytande dubbelmoral när det gäller det viktiga försvaret av yttrande- och tryckfriheten kom när han försvarade Khomeinis fatwa 1989 om dödsstraff för Salman Rushdie efter hans publicering av romanen ”Satansverserna”. Brottet var att han ”hädat Islam”.

Irans 1989 var nu  inte så många år ifrån Orwells 1984 men ändå formulerade sig Myrdal så här absurt i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990  :

 ”När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stärka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde”.

 Det internationella författarupproret som vände sig mot den teokratiska diktaturens dödsdom avfärdades som ”kränkande eurocentristiskt” och som en del av ett ”korståg mot Islam”. I ett inlägg för DN två år senare preciserade han sig:

”Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en i del i Iran under shahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv”.

.

Irans islamska väktarråd. Värnare av yttrandefriheten?

Personligen var jag också i delar av i Iran under shahens tid, såg också förtrycket och förstod både då och nu varför islam i många länder kan ses som en förhoppning om ett människovärdigt liv. Men för en socialist eller för den som fokuserar på att försvara yttrandefriheten kan denna förståelse aldrig innebära att man försvarar den högerradikala politiska islamismen.  Myrdals försvar av fatwan mot Rushdie med det löjliga argumentet om att den enligt islam och Koranen var och är ”formellt korrekt” innebär att han gav och ger våra liberala posörer en läckerbit som de kunde och kan suga på länge. För den del av vänstern som värnar sin ikon från 1970-talets debatter har hans ståndpunkter varit och är katastrofala.

I dagens Iran är givetvis inte islam den politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv. Tvärtom! Mullornas långa styre har släckt alla sådana förhoppningar. Symbolen för dess styre har i stället blivit liken efter fackligt aktiva arbetare som hängs upp i mobila lyftkranar. Irans nya mycket stora ungdomsgeneration är verkligen impregnerad med vaccin mot islamistisk högerradikalism.

När det gäller dagens Syrien har Myrdal glömt den insikt han till en del fick när han besökte shahens Iran. Han och kretsen kring FIB/Kulturfront och deras ”Syriensoldaritet” avfärdar i dag alla islamtroende rebeller i Syrien över en kam som Al Quaidanhängare. Nu är det Assads diktatur som står för ”stabilitet”. Det två år långa folkliga upproret, med sina tiotusentals fredliga eller civila demonstrationer och manifestationer, förkastas med argument som är hämtade från diktaturens egen propagandaarsenal. ”Någon demokratisk opposition har aldrig identifierats”, häver Romelsjö ur sig i en av sina kommentarer.

Varför protesterar aldrig ”Syriensolidaritet” exempelvis mot fängslandet av de tiotusentals politiska fångar som säkerhetspolisen gripit och sedan kastat ner i Assads fängelsehålor för att där utsättas för en vidrig och ibland dödande tortyr? Hur stor är deras yttrandefrihet? Eller deras mötesfrihet?

Myrdals och FIB/Kulturfront har genom decennierna haft en unik dubbel bokhållning när det gäller sin syn på yttrandefriheten. Det är därför som det är trist att Åsa Linderborg, som i mycket annat står för klokskap, kan fläka ut sitt försvar för Myrdal till att omfatta det absurda påståendet att denne ”genom åren har försvarat åsiktsfriheten, yttrandefriheten etc”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Var Jan Myrdal Åsa Linderborgs stora politiska ungdomskärlek?

Publicerat av
23

Åsa Linderborg har svårt att glömma sin gamla kärlek för Jan Myrdal.  Var skriftställaren månne hennes första stora brusande ungdomskärlek i politiken? Han kanske med Hjalmar Gullbergs ord var den ”som kom som en vind…och på ögonen kysstes du blind”.

I sin hyllning till honom 2007 i Aftonbladet ”Var tid har sin strid” skrev hon att ”Jag har vänner som vid sina skilsmässor utan större problem kunnat dela bohag och bokhyllor mellan sig fram till dess att myrdalianan ska splittras. Efter segdragna förhandlingar ligger mellan två lika stora bokhögar kronjuvelen ingen vill släppa: Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell från 1964”.

Linderborg kan heller inte släppa ”sin” Jan Myrdal. I går  begabbade hon i AB den borgerlighet som inte vill kännas vid sin egen revolutionära historia, de bara poserar som demokrater, vilket ”blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset”. Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal, menar Linderborg och sammanfattar sedan en av de viktigaste erövringarna under den franska revolutionen:

”Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur”

.

.

Sansculotterna, vare sig kvinnor eller män, bar överklassens knäbyxor

Från franska ”sans sculottes”, utan knäbyxor…

Så långt allt väl. Visst jag delar helt Linderborgs slutsats ”att vi lever med borgare som bara poserar som demokrater”. Problemet med Jan Myrdal är bara att hans vänstersko också klämmer förbaskat mycket!

Över två sekler har gått sedan Robespierres tid och Myrdals abnorma politiska amnesi 234 år senare när det gäller stalinismens historiska svek mot arbetande människors försök till egna och samhälleliga demokratiska beslutsprocesser har gjort honom till ett lätt offer för de borgerliga posörerna.

Det är detta som Linderborg missar. Tydligast kom detta till uttryck vid Myrdals åttioårsdag, 2007, när hon, trots många egna bitska bockar i kanten på hans skriftställning, med Erik Wijks ord hyllade åldringen som ”den evigt brådmogne ungkommunisten”. Hon avslutade sin hyllning till födelsedagsbarnet med:

”Alla intellektuella är beroende av styrkan hos den rörelse han företräder. Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade – med reservation för synen på samkönade äktenskap och betydelsen av (den västerländska) kvinnans frigörelse – utan på att vänstern är organisatoriskt svag. Detta desto mer plågsamt med tanke på den tid vi lever i: 1793 års mänskliga rättigheter utsätts för systematiska och framgångsrika angrepp; en alltmer aggressiv borgerlighet går ner sig i nykoloniala unket rasistiska ståndpunkter och försvarar inte ens rättssäkerheten hos de egna medborgarna.

 Många har kommit och gått på den vindpinade barrikad Jan Myrdal en gång äntrade, men han står orubblig kvar. Han är aktivisten som under sex decennier manat medborgarna att ta framtiden i sina egna händer och som själv vägrar att slå sig till ro, ”ty man ska aldrig ge upp”. Lika oförtröttligt som den åttioårige Myrdal gäller det för vänstern att mobilisera under fältropet – med den typiskt myrdalska interpunktionen – Det är rätt att göra uppror!”

I dag, sex år senare, framstår dessa ord som smått absurda. Vare sig den poserande borgerligheten eller stora delar av den svenska vänstern vill på allvar kännas vid de borgerliga revolutioner som i över två år ritat om den politiska kartan för hela arabvärlden.

.

 I går Pariskommunen. I dag Den syriska revolutionen.

 

.

På samma sätt som den franska revolutionens sansculotter har folkliga uppror i land efter land i regionen, med sina 300 miljoner invånare, rest paroller om frihet, demokrati och social rättvisa. På samma sätt som för den franska revolutionen 1789 och för Pariskommunen knappt ett sekel senare handlar ”den arabiska våren” inte om väderbyten eller ens årstidernas gång utan om ett klimatskifte. En komplex historisk process med segrar och bakslag.

Bägge skorna klämmer. Både högerskon och vänsterskon. Ja, så illa att de inte längre duger ens att gå i.

.

Jan Myrdal  som politiker I maj 2011

Portalfigur för sveket mot den arabiska revolutionen

Borgerliga demokrater och stora delar av vänstern tycker uppenbart inte att araber har rätt att göra uppror. Inte heller Jan Myrdal och hans närmaste vänner i FIB/Kulturfront eller Kommunistiska Partiet. I Latinamerika eller Asien är det rätt. Men när det gäller arabvärlden har Västerlandets koloniala konstruktion, ”Orientalismen”, fortfarande kvar sitt grepp. ”Araber behöver en fast hand, en stark ledare, annars ropar de bara om Allah och skär strupen av varandra med sina krokiga knivar”, tycks vara det synsätt som härskar i deras undermedvetna värld. I dag är borgerlighetens och vänsterns svek när det gäller upprorsrörelsen i Syrien mot Assads diktatur det mest iögonfallande. Alltifrån likgiltighet, kålsuparteorier om att allt är samma skit till politisk aktivism för diktaturens massakrer.

Problemet med Myrdals bägge priser är att han själv inte förtjänar dem. Med sin politiska amnesi för stalinismen och sin ofta nattståndna nationalism hade det varit ett lättnad för svensk vänster om han hade haft ett mindre inflytande.

Då hade svensk vänster varit mer trovärdig och mindre marginaliserad i den politiska debatten.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Tretton år i Syriens fängelser.

Publicerat av
11

-De kom mitt på dagen, inför allas åsyn. Tre bilar fyllda med agenter från den politiska polisen. De omringade kontoret på mitt jobb och trängde sig in. De grävde i mina pärmar, böcker och pennor.

Så börjar Aram Karabet sin berättelse om de tretton år han satt i den syriska diktaturens fängelser. Tretton år i helvetet. Aram är syrisk medborgare med armeniskt ursprung. Han var 29 år då säkerhetspolisen grep honom 1987. Civilt var den unge mannen biträdande ingenjör. Men vad hade han begått för brott? I Syrien under Hazaf al-Assad, liksom i dagens Syrien, är det ett brott att tänka annorlunda.
Aram var medlem i Kommunistiska partiet (politiska byrån), en falang av det forna kommunispartiet. Det var hans enda brott. Att vara organiserad. Ingen annan anklagelse mot Aram restes i domstolen när han efter sju år fångenskap till slut åtalades. Medlemskap i ett förbjudet parti var allt han anklagades för. För det ”brottet” förlorade den unge mannen tretton år av sitt liv i ett helvete av förnedring och tortyr. Han vägde 40 kilo när han släpptes år 2000. Men han levde. Tusentals andra oppositionella dog i regimens tortyrkammare 1980 till 2000.

I sin ”faderliga godhet” erbjöd regimen alla politiska fångar frihet i utbyte mot en underskrift på ett papper. Ge ett löfte om att aldrig mer organisera dig i ett förbjudet parti och acceptera att bli tjallare åt regimen. En del fångar accepterade. De klarade inte av fängelset och tortyren och skrev under i hopp att slippa undan med livet i behåll. Aram och dussintals av hans partikamrater vägrade att samarbeta och fick betala för det med fem år av daglig tortyr.

Efter sju år i statsfängelset i Adra, i närheten av Damaskus, ställdes Aram inför rätta. Han och hans kamrater vägrade erkänna något brott och vägrade att be om nåd i utbyte mot ett liv som tjallare, ett liv utan frihet i ständig förnedring och skam.

Ett år efter domstolens beslut att ge den trilskande kommunisten Aram tretton års fängelse inträffade vad alla fångar i Adras fängelse fruktade mest –en förflyttning till det beryktade militärfängelset i Palmyre omkring 200 km nordost om Damaskus. Aram skulle snart lära sig in på bara skinnet att alla rykten om fängelset var amsagor jämfört med det helvete han hamnade i.

-Klockan var fyra på eftermiddagen. Militärerna omringade oss som hungriga vargar. En av dem röt mig upp i ansiktet att ta min väska i ena handen, ta tag i byxbaken på fången framför mig med min andra kedjade hand och avancera.

-Vi rörde oss framåt, med böjda huvuden och krökta ryggar. Slagen från elkablar regnade över oss och slet sönder skinnet. Slagen mot våra huvuden kom från alla håll, från höger, från vänster, utan uppehåll. Kvädesorden haglade över oss. Oförskämdheter som vi inte var vana vid. Var hittar de alla dessa obsceniteter och vidrigheter? Var har de lärt sig att så djupt förnedra det egna landets barn? Hur har detta idiotiska hat mot andra växt fram inom dem? Hur har dessa känslor mot oss slagit rot i deras hjärtan bara för att vi är fångar och motståndare till regimen?

-Slagen haglade över mitt ansikte och huvud, elkablarna bet i ryggen. ”Böj huvudet, horunge!”, ”Lyft på fötterna, rövhål!” och så vidare. Med förbundna ögon rörde vi oss framåt, steg för steg. Vi marscherade utan att veta vart. Utan att veta vad de skulle göra med oss. Utan att veta vart de förde oss.

Så mötte Aram och de andra fångarna helvetet i Palmyre. Efter det varma mottagandet fick Aram svar på vart de fördes. Fängelset är en ombyggnad av ett gammalt franskt sjukhus från den koloniala tiden. Gruppen av fångar föstes under slag och sparkar in i en stor sal med cementgolv, kala väggar, sju meter höga. I taket fanns ett stort fyrkantigt hål där regn och den isande vinterkylan trängde in. Välkommen till ert nya boende, hälsade väktarna. Runt väggarna stod ”sängarna”, närmare bestämt plastskynken på golvet.

Genom tiderna har de härskandes bödlar raffinerat sina metoder.

I denna betongbunker utan tak var varje dag de kommande fem åren en kamp för att överleva. Överleva kylan, svälten, förnedringen och sjukdomar. Den som sa sig vara sjuk fick som behandling en extra tur i tortyrsalarna. En extra tur som lades ovanpå den dagliga misshandel och grov tortyr som fångarna utsattes för. Här fick Aram stifta bekantskap med Palmyres specialitet –Däcket.

-Jag var omringad av väktare och isolerad från de övriga fångarna. På marken såg jag ett däck, ett antal svarta elastiska kablar och ett järnrör fastsatt i ett rep. ”Ligg ner!” Helt naken la jag mig ner på sanden och de spetsiga småstenarna. ”Sätt dig i däcket!” När jag följt ordern och satt mig i däcket band de fast mig. ”Lyft på fötterna mera! Håll ihop dem!” När mina fötter lyfts upp var min kropp böjd som ett U. Inklämd i däcket. Det kändes som att min bröstkorg skulle krossas mot mina lår. Jag kunde knappt andas.

-Jag satt fast och ett antal väktare stod runt mig. De knöt repet som satt fast i järnröret runt mina fotleder. Sedan snodde de repet några varav runt benen och drog tills mina fötter var högt uppe i luften och satt fast. Repet gnagde in i fotlederna och det blödde. På tecken från chefen steg två väktare fram till mig med varsin meterlång kabel i handen. Vid första slaget mot mina fotsulor kände jag en brinnande smärta genom kroppen som om ett vitglödgat spjut körts in i kroppen. ”Vad är det? Brinner det i mina fötter? ”, tänkte jag innan jag tappade medvetandet.

Alla fångarna turades om att göra bekantskap med Däcket. Det är märkligt att alla diktaturer utvecklar sina egna specialvarianter av tortyr. Från den brasilianska militärens ”papegoja”-pinne på vilken fångarna hängdes upp i knävecken, till elchocker av olika slag med fördel riktad mot fångens könsdelar. Det senare utsattes Aram också för under de inledande förhören efter att de tre bilarna förde bort honom 1987.-Frihet, värdighet och rättvisa. Det har varit resningens paroller från första dagen.

Även under sömnen utsattes Aram och hans kamrater för en sorts tortyr. Alla skulle ligga mellan 19.00 till 07.00 dagen efter. Det var absolut förbjudet att röra på sig. Alla fångar skulle ligga still på en sida och vakterna på taket som kikade in genom hålet i taket noterade vilka som rört på sig. Det kallades att vara ”utpekad” och belönades med en extra omgång tortyr omedelbart på morgonen.

Många fångar gick under i detta inferno av grymhet och utstuderad förnedring. Bara regeln att fångarna alltid skulle stå med huvudet nedböjt inför de sadistiska väktarna knäckte moralen. Hur överlever man under sådana förhållanden? Kanske genom att spela schack. Inga prylar, böcker och andra privata saker fick fångarna ha i sin bunker och naturligtvis inget tidsfördriv som schack. Men nöden är uppfinningarnas moder. På en undertröja ristade man in ett schackbräde och pjäserna klipptes ut ur tobakspapper. Så kunde flera timmar av flykt från verkligheten avnjutas i strävan efter att sätta motståndaren matt. Schackbrädet upptäcktes självfallet efter ett tag och belönades med slag och sparkar som nästan släckte Arams liv. Han var ”cellchef” och skulle enligt reglerna anmäla allt som fångarna sysslade med. Vilket han inte gjorde.

Speciellt en händelse under tiden i Palmyre visar att människans värdighet kan stå ut med det mesta. Som cellchef fick Aram order att spotta en gammal man bland fångarna i ansiktet. En maktkamp mellan väktaren och Aram följde då Aram envetet vägrade att spotta gamlingen i ansiktet, trots att den gamle bad honom göra det för att Aram skulle slippa undan konsekvenserna av uppstudsigheten.

Diktatorns öde är redan utstakat.

Ursinnig över Arams vägran rusade vakten ut efter förstärkning. Den specialbehandling som Aram utsattes för var mycket nära att kosta honom livet. Detaljerna i tortyren passar inte på papper.

Aram släpptes ut fängelset år 2000, ett par månader innan straffet var avtjänat. Bachar Assad hade tagit över efter sin bortgångne far och som vanligt åtföljdes det av en amnesti för att visa upp den nye landsfaderns godhet. De tiotusentals oppositionella som i dag fyller landets fängelser vet vad den godheten består av och har inget att vänta från regimen –bara Assads död.

Efter frigivningen lämnade Aram Karabet Syrien för att så småningom hamna i Sverige där hans syster funnit en fristad och nu han själv. Hans bok ”Tretton år i Syriens fängelser” kom ut på arabiska år 2009 och i fransk översättning i januari 2013 på förlaget Actes Sud. Det är ur den som citaten ovan hämtats och översatts av mig själv.

Aram överlevde regimens tortyr. Många gick under. Han vägde bara 40 kilo när han släpptes ut och ingen kände igen honom när han återkom till sin hemstad Hassakeh. I dag har Aram bara en önskan –att den bestialiska regimen faller. Hans berättelse om en individs öde i regimens tortyrhålor säger mer om diktaturens karaktär än alla akademiska avhandlingar tillsammans. En bok att läsa för alla som i dag tvivlar över det berättigade i upproret mot Bachar Assad. Den borde översättas till svenska å det snaraste.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Aftonbladet och Syrien – att traska i spåren efter Carl Bildt…

Publicerat av
1

Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet och trogen fanbärare för socialdemokraternas ledning, skriver i dag om Syrien. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att han kopierar Carl Bildts politik om att ”ingen militär lösning är möjlig” och att det folkliga upproret därför inte ska få någon vapenhjälp. En sådan skulle bara förvärra tragedin med mer dödande menar de bägge och följer därmed noga direktiven från Vita huset.

Ur analytisk och logisk synpunkt är Lindbergs artikel rena gojan. Han påstår inledningsvis att ”Världen vänder Syrien ryggen”. Skriver att den ”helt enkelt gett upp och bestämt sig för att Syriens framtid får avgöras på slagfältet” vilket är ”ett bittert nederlag för FN”.

.

Walidimir Putin har sannerligen inte vänt ryggen åt Assad…

Men ”Världen” har sannerligen inte vänt Syrien ryggen. Det har Obama, Bildt och Löfvén gjort i meningen att de trots en gemensam retorik om demokrati och frihet har övergett upprorets sekulära och demokratiska krafter. Putin, Amahinejad, Lukasjenko och Nasrallah tar däremot väl hand om sitt Syrien med ständiga leveranser av vapen, reservdelar, ammunition och nyckelpersonal till diktaturen.  

Ingen skulle i dag våga påstå att jorden är platt. Men Lindberg kan opåtalad måla upp sin vrångbild. Utan minsta reflektion smetar han sedan på med lite humanitärt lidande genom att berätta om Assads förödande klusterbomber mot civila bostadsområden (syftar nog egentligen på de senaste attackerna med Scudmissiler). Humaniora som bättras på med ett fotomontage där Assad klistrats in bland ruinerna av ett bostadskvarter.

Enligt de flesta informationskällor har Quatar och kanske Saudiarabien också vänt ryggen åt den Fria Syriska Armén, men betalat och förmedlat en del lättare vapen och ammunition till ”sina” rebeller, alltså till de grupper som har en mer islamistisk politisk dagordning.

Vilket Lindberg på sitt sätt konstaterar genom att skriva att ”I takt med att konflikten fortsätter får extrema grupper som al-Quaida dessutom allt större inflytande”. Sedan ritar han dit den lilla knorr som är hans egentliga budskap:

”I dag förs en diskussion i väst om att beväpna rebellerna. Det är en farlig väg att gå. Det råder inte direkt brist på vapen i Syrien och man vet aldrig hos vem de till slut hamnar.”

.

Assad försörjs hela tiden med vapen.

Men rebellerna får använda fantasin…

Ryssland ska alltså i lugn och ro kunna fortsätta med att försörja Assad med tunga vapen. Quatar ska samtidigt kunna hjälpa sina trosfränder med att resa sina svarta salafistfanor. Allt detta samtidigt som Syriens demokratiska och djupt folkliga upprorsrörelse riskerar att utplånas och malas ner i de grusade storstäder som Scudmissilerna lämnar efter sig. Det mänskliga lidande som diktaturen förorsakar ska obehindrat få fortsätta.

Dagens demokratiska borgerlighet i Väst liksom vår gamla utlevade och i stora stycken förkalkade arbetarrörelse brukar ibland medlidsamt och beklagande prata om den brittiske konservative premiärministern, Neville Chamberlaine, som försökte vinna fred med Hitler genom ständiga eftergifter. Deras egen passivitet, likgiltighet – och svek – när det gäller dagens Syrien kommer att höra hemma i samma historiska skamvrå.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I media: AB1,

Solidaritet med Moisis Litsis, journalist och fackligt ansvarig, hotad av fascisterna.

Publicerat av
Svara

De grekiska nynazisterna i Gyllene gryning utvidgar snabbt sina attacker mot utsatta grupper i det grekiska samhället. Anhängare till partiet har redan begått mord på flera invandrare. Gatuförsäljare och arbetslösa, med preferens för svarta invandrare, angrips och misshandlas nynazisterna.

No comment

Senast angrep en grupp av partiets avskum anställda på ett sjukhus i syfte att hitta papperslösa. Det var en allvarlig utvidgning av deras mål för våldet.

 Gyllene gryning är riktiga nazister så att de nu börjar en klappjakt på judar i samhället är inget att förvånas över. Men däremot en orsak till att mobilisera alla krafter i solidaritet med alla de som utsätts för nynazisternas våld mot invandrare, minoriteter och radikala människor.

Här under hittar du ett solidaritetsuttalande med journalisten Moisis Litsis som varit mycket aktiv i kampen mot Gyllene gryning. Nu har de bruna svinen börjat en hotkampanj mot Moisis där det faktum att han är jude är huvudargumentet.

Fascisternas tidning Stohos publicerade nyligen en ”biografisk not” om Moisis. Den kör med titeln: ”De grekiska journalisternas fackförbund har en jude som kassör”. Moisis Litsis är en av ledarna för den omtalade och exemplariska strejken på dagstidningen Elefterotypia som pågått i åtta månader. Han är också en av grundarna av den grekiska kommittéen mot statsskulden som kräver att skulden avskrivs.

 I nassarnas tidning Stohos skriver de att ”på journalisternas fackliga stormöten gillar Moisis Litsis att tala om den judiska utrotningen och behovet av att fördöma Gyllene gryning i stället för att tala om journalisternas problem”.

 För att organisera en kampanj till stöd för Moisis Litsis har ett stort antal organisationer skrivit under följande korta uttalande:

”Vi vill manifestera vår solidaritet med den facklige aktivisten och journalisten Moisis Litsis och hans kamp mot den nynazistiska gruppen Gyllene gryning. Det är ett problem som berör alla fackligt aktiva, alla demokrater, antirasister och antifascister, var de än befinner sig.

Onsdag 27 februari 2013. »

Hittills underskriven av:
Alternative Libertaire, ANTARSYA France, Association pour l’autogestion, ATTAC France, CADTM France, Euro marches, Fédération pour une Alternative Sociale et Ecologique, Fondation Copernic, Féministes pour une Autre Europe, Gauche Anticapitaliste, Initiative des Etudiants et Travailleurs Grecs à Lyon et à Paris, Initiative des Grecs de Grenoble, Appel des appels, Les Alternatifs, Ligue des Droits de l’Homme, Nouveau Parti Anticapitaliste, Parti de Gauche, Parti Communiste des Ouvriers de France, Union Syndicale Solidaires, SYRIZA Paris, Union Locale CGT et CGT cadres de Bobigny, USI-CGT, Vigilance Initiatives Syndicales Antifascistes, Mouvement pour le socialisme/Bewegung für Sozialismus (Suisse)

För att er fackliga organisation eller politiska grupp ska kunna delta i uttalandet kontakta:

Roxanne Mitralias på roxanne.mitralias@gmail.com  eller Panos Angelopoulos på panos.angelopoulos@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Spirande fackföreningsrörelse i Libyen

Publicerat av
Svara
I måndags var det två år sedan invånarna i Tripolis arbetarförort Tajoura reste sig mot Muammar Khaddafi familjediktatur genom att våga sig ut i en demonstration utmed Aradah Road i Suq al-Jumadistriktet. Säkerhetsstyrkor sattes omedelbart in med order om att krossa protesten. Tjugofem demonstranter sköts ihjäl och nu vid tvåårsminnet av denna massaker hedrade människorna deras minne genom att i tusental marschera in från Tajoura till Martyrernas torg. ”Vi kommer aldrig att glömma dem som dog för vår frihet”, sjöng demonstrationsdeltagarna.

.

.

Invånarna i Tajoura hedrar dem som föll offer för Khaddafis terror

.

Den förkalkade vänsterrörelse i Väst som är likgiltig inför arabvärldens krav på de demokratiska fri- och rättigheter som den själv i största välmåga lever med skriver mycket skräp om dagens Libyen. Den berättar inte om att den ockupation av imperialismen som skulle komma – aldrig blev av. Den skriver inte heller något om att den amerikanska nordafrikanska militärbas som skulle få fäste i landet – inte existerar. All vital infrastruktur fungerar och i  dessa dagar förhandlar  Libyen med Kina och Ryssland  om att dessa länder ska återuppta sina stora bygg- och tågprojekt i landet. Ett scenario som var otänkbart för dem som såg de libyska revolutionärerna som ”reaktionärer”. Ekonomin är snart i takt med pulsen före revolutionen. För första gången i sina liv  har människor haft en möjlighet att diskutera politik. En borgerligt demokratisk revolution har börjat sätta sig med  ett valt parlament, en ny konstitution och valda regeringar.

Självklart finns det och kommer det att finnas mängder med efterskalv  från det politiska jordskred som revolutionen utlöst. På samma sätt som vi sett vid  alla andra borgerligt demokratiska revolutioner. Kvarvarande stammotsättningar, svaga regeringsbildningar, ny korruption, en aristokratisk ofta rasistisk syn på immigrantarbetare, extrem salafism mm. Kvinnoorganisationer kämpar för att ta större plats i detta konservativa land fyllt med motsättningar mellan gammal beduinkultur och moderniteten i de städer där den stora majoriteten bor. Nya böcker och tidningar blomstrar, liksom kulturen. En väldig  musikkultur och sprakande graffiti finns i överdåd. Internet är tillgängligt för alla och universiteten har öppnats för fria diskussioner.

Inte minst ser vi faktiskt en första spirande facklig rörelse. I ”Fria tidningen”  från i går finns en inspirerande intervju med en libysk facklig pionjär som låter oss ana de möjligheter som revolutionen har skapat.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

-Jag föredrar kaos framför despoti.

Publicerat av
2

Intervju med Gilbert Achcar.

Av Christophe Ayad för Le Monde

Gilbert Achcar är professor vid School of Oriental and African Studies i London och en av de bästa kännarna av den nutida arabiska världen. Han är född 1951 och lämnade Libanon 1983. Han har därefter undervisat på universitetet Paris-VIII och Centrum Marc-Bloch i Berlin. Hans plats till vänster och pro-palestinska hållning har aldrig hindrat honom från att inta en mycket kritisk syn på de nationalistiska arabiska diktatuerna.

(Själv träffade jag Gilbert första gången 1974 då han som ung revolutionär besökte Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Sedan träffades vi många gånger vid internationella möten med aktivister från världens alla hörn. Gilbert är ingen ungdom längre. Men hans passion för människors kamp mot despoti, förtryck och exploatering är lika het som alltid. anm.BÅ)

********

Jag har valt det neutrala ordet « resning » i titeln till min nya bok. Men redan i inledningen talar jag om en utdragen revolutionär process. Det stod klart redan från första stund att vi bara stod i början av en explosion. Det enda som går att förutse är att det kommer att bli en lång process.

Emmanuel Todd (fransk historiker, m.anm) har gett en demografisk förklaring till resningen. Du lutar mera åt en marxistisk förklaring.

Den tid då arabvärlden utmärkte sig för en galopperande demografi är över redan för ett tjugotal år sedan. Jag utgår från situationen strax innan explosionen 2010. Då kan vi konstatera en blockerad utveckling jämfört med resten av världen. Till och med jämfört med Afrika söder om Sahara. De mest spektakulära uttrycken för denna blockering är en rekordartad arbetslöshet speciellt bland de unga. Därutöver har kapitalismen i regionen en specifik karaktäristik. Det är alla stater som lever på räntor (jordräntor i Marxistisk mening: m.anm.) i varierande grad. Ett annat kännemärke är en sorts ärftlighet där den dominerande klanen äger staten och för ”egendomen” vidare som ett arv.

Avskyn för de arabiska diktaturerna är djup

De arabiska revolutionerna har medfört en politisk liberalisering men inte en social omvälvning. Varför?

I Egypten och Tunisien är det bara toppen av isberget som krossats, det vill säga despoterna och deras närmaste omgivning. I övrigt är den ”djupa staten”, administrationen och säkerhetsapparaten,  i de två länderna intakta. Hittills är det bara den libyska revolutionen som sett en radikal förändring. I dag finns det ingen statsapparat och ingen armé. Den sociala omvälvningen har varit mer omfattande därför att den redan snäva privata sfären var dominerad av familjen Khaddafi.

I väst råder det förvåning över att islamisterna vinner valen trots att de inte startade revolutionerna…

Förväntningarna i väst, romantiken om ”våren” och ”jasminer”, hela det västliga språkbruket, byggde på dålig kännedom om situationen. Det var uppenbart att islamisterna skulle ta hem spelet eftersom de sedan slutet av sjuttiotalet intagit den helt ledande platsen i de folkliga protesterna. De fyllde det tomrum som uppstod efter den arabiska nationalismens bankrutt. Rädslan för fundamentalisterna var den viktigaste orsaken till att regimerna i väst stödde den arabiska despotismen. Att inbilla sig att allt detta skulle svepas åt sidan var att ta sina önskningar för realiteter.

Med Gulfstaternas finansiella stöd och tevestationen Al Jazeeras uppbackning kunde man inte vänta sig annat än islamisternas valsegrar. Det som är förvånande är att valsegrarna inte varit förkrossande. I Egypten kan vi se med vilken hastighet deras valsiffror krymper från parlamentsvalet till folkomröstningen om Konstitutionen via presidentvalet. I Tunisien fick Ennahda 40 procent av den halva av befolkningen som skrivit in sig i vallängderna och i Libyen besegrades det lokala Muslimska brödraskapet.

Vadå? Jag, massmördare?

Är du förvånad över islamisternas nuvarande problem vid makten?

Först måste det sägas att en återgång till despotismen inte står för dörren. En övergång med islamisterna vid makten är nödvändig. Den fundamentalistiska strömningen har byggt sin kraft som opposition på en förenklad slogan: islam är lösningen. Det är som en tom kastrull men har fungerat i en kontext av misär och orättvisor där det gick att kränga den illusionen. Islamisterna är handelsmän i opium för folket. I det ögonblick de kommer till makten fungerar det inte längre. De är oförmögna att lösa människornas problem. De kom till makten i ett läge som ingen avundas dem och de saknar ett ekonomiskt program.

Kan man lita på att de organiserar allmänna val i vilka de eventuellt kan förlora makten?

Det är det klassiska argumentet: en person, en röst, men bara en gång. Men de har inte kommit till makten i ett styrkeläge. Folket har lärt sig att visa sin vilja, att gå ut på gatorna. Aldrig i Egyptens historia har en ledare mötts av så mycket förakt som Morsi i dag.

Kan den turkiska modellen överföras till den arabiska världen?

Nej, det är inte det Muslimska brödraskapet som styr i Turkiet, det är en modern avsplittring som förlikat sig med iden om en sekulär stat. Turkiska AKP är den islamska varianten av de europeiska kristdemokraterna. Muslimska brödraskapet är något annat. Det är en fundamentalistisk organisation som kämpar för sharialagar och för vilka sekulär är ett skällsord. På det ekonomiska planet har de heller inget gemensamt. AKP är småföretagarnas parti, medan broderskaparna deltar i en ränteekonomi baserad på profit på kort sikt.

Morsi förbrukar snabbt sitt politiska kapital

Kan du beskriva Qatars inflytande på revolutionerna?

Det är lite av en gåta? Vissa av Qatars ledare samlar på lyxbilar och vapen, medan emiren av Qatar spelar utrikespolitik. Han har tagit till sig Muslimska brödraskapen som när man köper ett fotbollslag. En man har spelat en avgörande roll i denna nya allians som påminner om den mellan Mohamed ben Abdel Wahab (predikant 1703-1792) och den saudiska dynastin på 1700-talet: nämligen chejk Qaradhawi, det Muslimska broderskapets spirituella ledare, som befinner sig i Qatar sedan länge och där han har fri tillgång till Al Jazeera. Detta sker i ett land där emiren inte tillåter någon opposition.

Hur förklarar du USA:s belåtenhet med Muslimska brödraskapen?

Det hela började under Bushs administration. För de neo-konservativa var terrorismen en produkt av den nationalistiska despotismen. Därför skulle despoter som Saddam Hussein störtas för att sprida demokratin. Condoleezza Rice ville förnya alliansen med de Muslimska brödraskapen som den såg ut 1950-1960. Men Hamas seger i de palestinska valen blockerade processen.

Barak Obama som ärvt en katastrofal situation i Mellanöstern har haft en försiktig och tvekande attityd. När allt bröt ut valde han att ge sken av att följa med i strömmen. Washingtons besatthet i regionen är stabilitet och oljan. En besatthet som tar sig uttryck i ett sökande efter en allierad med folkligt stöd.

Varför var NATO:s ingripande i Libyen möjligt men inte i Syrien?

I Syrien finns samma risk för kaos som i Libyen men i ett regionalt sammanhang som är mycket farligare. Vi har också Rysslands och Irans stöd till Assad. Från första början stod det klart att NATO inte ville ingripa. Frågan är inte: ”Varför ingriper inte Väst i Syrien” utan: ”Varför hindrar Väst leveranser av vapen till upproret”? Den grundläggande orsaken är de västliga regeringarnas rädsla för den folkliga rörelsen i Syrien. Resultatet är en förvärring av situationen. Regimen i Syrien kommer att falla, men till vilket pris? De västliga regeringarnas närsynthet är förbluffande. Under förevändning att inte återupprepa misstagen i Irak, det vill säga baathstatens sammanbrott, gör de än värre. I dag är syrierna övertygade att Väst låter deras land gå under i syfte att skydda Israel.

Syrisk TV drar sig inte längre för att visa upp regimens ryska Scud-missiler.

Den anti-imperialistiska vänstern ser en amerikansk komplott i revolutionerna…

Det är inte för att imperialistiska makter av opportunistiska skäl stöder de folkliga upproren som stöd till dikaturerna är berättigat. Teorierna om en amerikansk komplott är groteska. Det räcker med att se till Washingtons förlägenhet. Det är uppenbart att det råder kaos efter fyrtio år av diktatur. Men som Locke föredrar jag kaos framför despoti, för under kaos kan jag välja handlingsalternativ.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

””I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet” – Per Albin 1936

Publicerat av
Svara

 

 26 april 1937 förvandlades baskiska Guernica till en ruinhög av tyska Luftwaffes Die Kondor legion. Terrorbombningen var beställd av fascisternas upprorsgeneral, ”Caudillo” Franco.

.

.

29 januari  2013 förvandlas stadsdeen Jouret al-Shayah , Homs, till en ruinhög av ryska stridsplan. Terrorbombningen dirigerad av diktaturen Assad.

 

.

I går, 19 februari 2013, utplånade Assads scudmissiler ett helt bostadskvarter i Aleppo som tack för EU:s och Sveriges vänliga gest att inte hjälpa det folkliga upproret med vapen. Här letar förtvivlade människor efter döda nära och kära...

.

EU: s utrikesministrar har i veckan förlängt sitt vapenembargo när det gäller Syrien. Samma ståndpunkt som USA:s president Barack Obama har. Eftersom strida strömmar av vapen från Ryssland, Vitryssland och Iran hela tiden når fram till Assads regim är det i praktiken en dödskallemärkning av upprorsrörelsen och dess krav på frihet, demokrati och rättvisa. Assads hängivna elittrupper kan obehindrat terrorisera sitt eget folk med flygbombningar över civila bostadsområden. Krigsbrott som den senaste tiden kompletterats med de brutala men ”dumma” scudmissiler som kan hamna var som helst och där skapa en fruktansvärd förstörelse. I praktiken har EU och det haussade ”Internationella samfundet” också accepterat Assads eget embargo mot humanitära hjälpsändningar till de stora områden som helt eller delvis kontrolleras av rebellsidan. Hans regim vägrar konsekvent FN:s hjälpsändningar tillträde.

Vi ser en tragedi i vårt närområde utan motstycke i detta århundrade. Sjuttiotusen människor har dödats. Ännu fler skadats och invalidiserats. Tusentals plågas i Assads tortyrkammare. Miljontals är på flykt och mer än tre miljoner civila behöver akut humanitär hjälp i Idlib, Aleppo, Latakia, Raqqa, Hasaka och Deir el Zour.

Det var britternas utrikesminister som med visst stöd från Frankrike och Italien hade begärt en omprövning av EU:s beslut. Men embargot blev kvar, de olika ekonomiska och politiska eliterna i Europa har för tillfäller skilda intressen.  I brittisk press kan vi läsa att det speciellt var Tyskland och Sverige som blockerade en omprövning.

.

.

I Syrien sprider rysktillverkade stridsflygplan ständigt död och förintelse.

Deras missiler ska rebellerna möta med enkla vapen. På bilden en hemgjord granatkastare tillverkad i en gammal verkstad i Aleppo.

 

 

Carl Bildt var naturligtvis glad över sitt lyckade samarbete med Angela Merkels regering om att försvara vapenembargot. Till pressen meddelade han att hans ”prioritet bland prioriteter är att ge de politiska ansträngningarna vårt fulla stöd och vi bör självfallet inte göra någonting som kan uppfattas som att vi skulle underminera dessa”.

Med ”politiska ansträngningar” menas försöket att få huvudelen av regimen och dess statsapparat att överleva samtidigt som Assad själv efterhand stilla kan avvecklas. En skrivbordskonstruktion som aldrig kan få fast mark i verkligheten.

”Att inte göra någonting” betyder i klartext därför att inte störa den syriska diktaturens terror mot sitt eget folk genom att militärt (eller humanitärt) stödja rebellerna.  Redan några timmar senare tackade Assad för att EU vek ner sig genom att i ett militärt hångrin låta tunga scudmissiler förstöra bostadskvarter i Aleppo.

Vi lever också i en tid när den traditionella socialdemokratin i Europa helt och hållet har kapitulerat inför sina respektive borgarklasser. EU:s vapenembargo lotsades fram av dess utrikesminister, den brittiske socialdemokraten Lady Ashton, och vår egen Stefan Löfven har ingen som helst kritik av Carl Bildt när det gäller hans samspel i denna fråga med Merkel och Obama. Tragedin fullbordas av att politiska grupper och partier till vänster om socialdemokratin till stora delar är likgiltiga inför den syriska tragedin eller till och med spelar med i Assads propaganda.

.

 Målning av Rabee Kiwan, en av de syriska konstnärer som tvingats till exil

Karl Marx konstaterade en gång att ”historien upprepar sig, första gången som en tragedi, andra gången som en fars”. Det händer säkert. Men det är nog lika vanligt att det handlar om en tragedi även den andra gången. Det är i alla fall det vi ser i Syrien. Vapenembargot som förhindrar vapenhjälp till det folkliga upproret har till en del stora likheter med det embargo som gällde mot Spanien (läs till republiken) under dess inbördeskrig 1936-39.

Det gör att jag inte kan låta bli att klippa in ett stort stycke från Anders Hagströms utmärkta sammanfattning och analys av Spanska inbördeskriget 1936-39:

 

*****

”I striden mellan svart diktatur och folklig regim är vårt ställningstagande på förhand givet även om den folkliga regimen i Spanien icke vunnit fasthet och ännu tycks kunna ge garantier för en demokratisk ordning. Men även om man blott håller sig till vad man nu närmast kan följa måste en seger för folkfronten vinna tillfredsställelse.”

Det var den socialdemokratiske partiledaren Per-Albin Hanssons reaktion på inbördeskrigets utbrott några dagar tidigare. Ställningstagandet återfanns i Socialdemokraten den 22 juli 1936.

Men när socialdemokratin återtog regeringsmakten efter valet på hösten 1936, slöt man upp bakom den engelsk-franska ickeinblandnings- eller noninterventionspolitiken. Den förut-varande borgerliga ”semesterregeringen”, så kallad på grund av sin kortvarighet, hade redan anslutit sig till den engelsk-franska hållningen. Regeringsskiftet kom därmed inte att innebära någon förändring av förhållningssätet till den spanska konflikten.

Det ställningstagande som varit ”på förhand givet” blev inte mycket mer än välvilja i ord. I praktiken anslöt sig den socialdemokratiska regeringen till vad som av den amerikanske journalisten och historikern William Shirer karaktäriserades som ”en av de mest upprörande farser som utspelades i Europa mellan de båda världskrigen”. Till den liberale Shirers omdöme anslöt sig ingen mindre än ett av den europeiska socialdemokratins ledande namn under efterkrigstiden, Willy Brandt.

För Brandt, som en period vistades i Spanien under inbördeskriget och själv var flykting från det nazistiska Tyskland på 30-talet, var det inte lätt att blunda för icke-inblandningens bittra konsekvenser: Att den spanska republiken lämnades åt sig självt i en förtvivlad kamp mot Franco och hans fasciststödda arméer.

Det som framför allt gjorde noninterventionspolitiken till en fars var att både Hitler och Mussolini formellt anslöt sig till den – och fortsatte att sända vapen och soldater till Franco.

Paradoxalt nog anslöt sig även Sovjetunionen officiellt till noninterventions-politiken – utifrån strategiska avvägningar i den så kallade folkfrontspolitikens hägn. Men eftersom det snabbt blev varse att Hitler och Mussolini såg anslutningen noninterventions-politiken som en cynisk taktisk manöver började det ge militärt stöd till regeringssidan – än mer som det insåg att ett nederlag för republiken skulle inverka negativt på Sovjetunionens prestige, och inte minst anspråk på att spela en ledande roll i kampen mot fascismen. Men det militära stödet kom aldrig i närheten av det stöd Franco fick av Hitler och Mussolini, även om det kom att väga mycket tungt i republikens inrikespolitiska utveckling.”

 

*****

I dag ser vi hur historien går igen. Den upprepar sig som en fruktansvärd tragedi. Noninterventionspolitiken drivs denna gång av en ohelig allians mellan politiska krafter alltifrån Barack Obama, över Angela Merkel, Carl Bildt och den europeiska socialdemokratin till Norrskensflamman, Kommunistiska Partiet och FIB/Kulturfront i våra svenska hemmavatten. Genom att inte göra det mest elementära för en vänstersinnad människa, att aktivt stödja det syriska upprorets sekulära och demokratiska krafter, i en borgerligt demokratisk revolution, dukar man borden både för Bashar Assads familjediktatur och reaktionära salafistgrupper.

”Lär av historien” sjöng en gång Kommunistiska Partiets (med tidningen Proletären) sånggrupp Knutna nävar. Uppenbart är det många som gärna vill se sig själva som vänster, men som ändå inte intresserat sig för historia och därför inte har lärt sig någonting…

*****

På Marxistarkiv.se finns även denna grannlaga genomgång av Bernt Kennerström:

Socialistiska partiet och den spanska revolutionen – den problematiska principfastheten
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hur Daraya står emot.

Publicerat av
Svara

Här under hittar ni ett kort dokument som visar hur den militära och civila kampen går hand i hand i staden Daraya, en av förorterna till Damaskus som dagligen utsätts för den reguljära arméns bombardemang från luften och marken. Daraya är inte en isolerad företeelse i Syrien. På många orter kämpar befolkningen för att stoppa regimens försök att splittra och skapa sekteristiska motsättningar mellan olika religiösa och etniska grupper. Från upprorets första dag har det varit regimens intention att så sekteristiskt split. Allt prat om ”utländska terrorister” har syftat till det. Som en självuppfyllande profetia kan vi nu konstatera att det finns både ”utlänningar” och ”terrorister” i Syrien som inte strider för revolutionens mål om frihet och värdighet utan för egensyften eller religiösa fantasier om kalifat och djihad.

Det har lett alltför många till att dra slutsatsen att revolutionen är kidnappad, att det nu pågår ett ”reaktionärt krig” mellan lika goda kålsupare eller att vår uppgift som socialister enbart består i att stödja de som tycker lika som oss. Stödet till revolutionen som sådan, stödet till upproret mot en diktatur, ses som oviktigt. Vi är tyvärr vittnen till en historisk bankrutt inom västvärldens vänster. En inte föraktlig del av den har tappat den ideologiska kompassen och vänder miljoner människors kamp ryggen under förevändning att det finns islamister med i kampen, att det inte är en socialistisk revolution och kanske underförstått (i medvetandets djup) att ”de där araberna är inte mogna för demokrati ”.

Hur Daraya står emot.

Av Mouafak Zrik

Här under följer de regler som styr den fria armén i Daraya, en stad som tillhör guvernörskapet Rif Dimashq vars centralort är Damaskus. Daraya anses vara en förort till Damaskus. Döm själva och jämför med vad som sker i andra befriade områden.

  • Den fria arméns alla rörelser och aktiviteter görs i total samordning med det lokala rådet i staden och står under dess administrativa makt.

  • Alla gåvor och hjälp till staden samlas i en enda kassa. Det lokala rådet övervakar kassan och beslutar om fördelningen av en del till de f ria brigaderna, en del till finansieringen av nödhjälpen och utdelningen av daglig hjälp till medborgarna i de belägrade staden.

  • Alla stridande brigader står under det centrala militära kommandot och ingen har rätt att agera utanför dessa ramar eller vid sidan av stridande och brigaderna som kommit till stadens försvar.

  • Det finns inga extremistiska styrkor eller brigader inne i Daraya. Chefen för den fria armén har vid flera tillfällen hindrat dem tillträde till Daraya trots det stora behovet av hjälp. Deras närvaro och aktioner tillåts under förutsättning att de helt underställer sig militärchefens auktoritet.

  • Det är totalt förbjudet för stridande och den fria arméns brigader att hissa andra flaggor och banderoller än de som revolutionen rest.

  • Det är strikt förbjudet att vanhelga soldater ur Assads armé eller att visa upp deras döda kroppar. Utifall det är möjligt att omringa dem, är förhandlingar om underkastelse och deras fängslande att föredra framför att skjuta. Ingen får ta hämnd på dem och sårade ska vårdas av det lokala sjukhuset.

  • Trots det stora behovet av hjälp har den fria armén i Daraya vid minst fyra tillfällen vägrat ta emot finansiella bidrag eller militär hjälp som erbjudits med villkor kopplade till dem av vissa grupper inom revolutionen.

  • Den fria arméns högste kommendant har skapat en lokal polis med uppgift att skydda egendom tillhörande personer som flytt, hindra stölder, kidnappningar och stoppa kriminella gängs närvaro. Polisstyrkan utför sin uppgift utan någon som helst diskriminering mellan muselmaners och kristnas egendom. Den skyddar stadens kyrkors heliga karaktär och deras ägodelar. Historiskt finns det en melkitisk grekisk-katolsk kyrka.(Melkiterna sägs vara de första kristna i regionen). Dessa kyrkor har öppnats bara ett par gånger enbart i syfte att städa upp efter bombangrepp.

Det här är vare sig ord ur tomma intet eller propaganda. Det är den konkreta verkligheten som jag sett den. Det är ett exempel att följa, som jag hoppas blir verklighet i alla regioner av Syrien som står under den fria arméns kontroll.

(Översättning från arabiska av Luiza Toscane och till svenska av Benny Åsman: Källa: artikel publicerad i ”Frontlinjen” n° 12 februari 2013)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tuareger -ett folk i blått.

Publicerat av
Svara

Med den franska militära interventionen i Mali och de islamistiska extremisternas agerande i norra delen av landet har nomadfolket tuaregerna kommit i fokus. Myter och verklighet blandas. Här vill jag ge er en längre analys av tuaregernas historia, kamp för sin livsstil och det dagliga brödet i ett utmärglat ökenlandskap.
Texten är skriven av Sarah Knopp, en amerikansk socialist som arbetar som lärare på en offentlig högskola i Los Angeles. Jag har låtit Google göra grovjobbet. Sedan har jag bara korrigerat de grövsta felaktigheterna i översättningen till svenska. Det är inte ett förfarande att rekommendera i allmänhet men i brist på tid får det duga även om språket är lite krystat i vissa passager. I slutet av artikeln finns en länk till originalet på engelska för dig som föredrar det.

För kosmopolitiska musikälskare, bröt tuaregfolket in på scenen år 2001 när deras mest framträdande musikgrupp, Tinariwen, sparkade loss under en internationellt uppmärksammad musikfestival i Timbuktu i Malis öken. Tio år senare, efter att ha spelat över 700 föreställningar i USA och Europa, vann Tinariwen en Grammy för «Bästa utländska album. »

Musikgruppen Tinariwen för fram tuaregernas kulturarv.

Men Tinariwen har en viktig historia som går tillbaka före 2001. Dess medlemmar deltog i tuaregernas motståndskamp mot den maliska regimen fram till 1990-talet. De flesta av dem växte upp i flyktingläger efter att ”ishumargenerationen” (utstötta arbetslösa) tvingades överge tuaregernas traditionella livsstil på grund av statligt tvång.

De var kritiska till sina förfäders strikta sociala hierarkier. Men när Tinariwen blev en internationell sensation, visade gruppen upp sig i traditionella tuaregkläder och hjälpte till att återskapa en romantiserad bild av gångna tider.

Med krisen i norra Mali och den franska regeringens militära ingripande i den tidigare kolonin, har tuaregerna hamnat i fokus för uppmärksamheten i väst på ett nytt sätt. I både dominerande media och i FN: s resolutioner, har de felaktigt sammanblandats med islamska jihadister, medan deras legitima klagomål mot den maliska regeringen ignorerats.

En domstol i Malis huvudstad Bamako utfärdade arresteringsorder förra veckan för tuaregledare från både Mouvement National de Liberation de L’Azawad (MNLA), den mest framträdande politiska tuareggruppen och Ansar al-Dine, en islamistisk grupp som importerats till norra Mali från Sydostasien, med en särskild evangelisk och sekteristisk salafistisk historia. Dessa två grupper har helt olika mål, ursprung och strategi, men den maliska staten målar dem med samma pensel.

Tuaregerna finns utspridda över en stor del av Sahara och i fem länder.

Vilka är tuaregerna och vilka är deras krav? Kräver de en separat stat? På vänsterkanten på webbsidan Counterpunch hävdade Patrick Cockburn i januari, «Den senaste krisen har sitt ursprung i ett nationalistiskt uppror av tuaregerna 2012. »[1]

Detta är delvis rätt, men den tuaregiska nationalismens karaktär, och kraven i upproret, måste utforskas mera konkret, annars kommer tuaregernas krav på ekonomiskt stöd och ett slut på det statliga förtrycket att förbises.

FN har redan undvikit de pressande ekonomiska och politiska frågor invånarna i norra Mali står inför genom att fördöma tuaregernas rätt till självständighet. I praktiken började upproret inte krav på en egen stat. Och Frankrike kan inte tillåtas hålla fast vid att ett militärt ingripande är lösningen på «problemen» i Mali, medan Paris ignorerar de svåra ekonomiska förhållandena som är roten till missnöjet bland tuaregfolket.
Tuaregfolket talar tamasheq, en del av den berbiska språkgruppen. Majoriteten av de en och en halv miljon tuareger som är utbredda över Niger, Mali, Algeriet, Libyen och Burkina Faso är muslimer. Historiskt är tuaregerna nomader och boskapsuppfödare och de dominerade de stora ökenområdena i dessa länder.

Handelsvägarna genom öknen känner tuaregerna utan och innan. Numera också till turisters nöje.

Nu, på grund av en rad år av torka i Sahara, påtvingad fast boende, restriktiv markpolitik från statens sida och statligt förtryck, har de blivit en migrerande arbetskraft i norra Afrika. Vissa praktiserar fortfarande boskapsskötsel, men många fler är beroende av urbana arbeten, pengar från anhöriga utomlands och statliga bidrag. Innan Muammar al-Gaddafis fall i Libyen förra året, fann en del arbete i den libyska statsapparaten, inklusive dess militär och säkerhetstjänst.

Tuaregfolket har alltid haft en konstig relation med den franska kolonialismen. Under konsolideringen av franska Sudan-som blev Republiken Mali efter självständigheten, mötte kolonialisterna hårt motstånd från tuaregerna, inklusive ett stort antikolonialt uppror 1919. Även om Frankrike segrade, förblev man försiktig med tuaregerna, vars kunskap om öknen gjorde dem till formidabla fiender.

Kolonialisterna utvecklade en romantisk fascination för dessa ökenmänniskor. Som en guvernör i Gaoregionen i Mali observerade 1962:

”De koloniala fanatikerna, förälskade i exotism, ville bevara nomaderna åt antropologer, etnografer berberofiler och orientalister som i sin besvikelse över 1900-talet, sökte en ö av människor orörda av föroreningar eller framsteg för att från tid till annan kunna andas in den ljuva doften av antika tider »

Grav i Gao, byggd i slutet av 1400-talet. I den tros Askia Mohammad I, Songhaifolkets förste Kung ligga begravd.

Eftersom en militär kontroll av tuaregerna aldrig var möjlig på grund av problemen med strid i ökenterräng beviljade fransmännen tuaregfolket stor självständighet. De befriades från obligatorisk militärtjänst och baskattades inte. De koloniala härskana lät också i praktiken slaveriet fortsätta bland tuaregerna.

Av den anledningen ogillade malierna i söder den privilegierade ställning som tuaregerna hade getts av den koloniala staten. Enligt historikern Baz Lecocq, ansåg tuaregerna den franska kolonialismen som ett bättre alternativ än den centrala maliska regeringen efter självständigheten.

Tuaregfolket är den dominerande etniska gruppen i öknen och i Kidal, men är en minoritet i de två största städerna i norra Mali, Timbuktu och Gao. Även om de utgör mindre än 10 procent av den maliska befolkningen, har nomaderna haft en oproportionerlig inverkan på den maliska statens öde sedan början av 60-talet. Vid tre viktiga tidpunkter, var de avgörande för statens öde i sin helhet.

Mali hade kanske inte grundats på det sätt som det blev om tuaregerna inte hade ingått ett avtal med EU Soudanaise-partiet Samling Démocratique Africain (US-RDA), ett afrikanskt-socialistiskt parti med medlemmar mest från södra Mali.

Efter att ha säkrat en allians med tuaregerna, förhandlade US-RDA fram villkoren för det franska tillbakadragandet. Fullt upptagna i kriget mot en nationell självständighetsrörelse i Algeriet, beslutade Frankrike att följa en annan strategi i franska Sudan. De lämnade fredligt över makten till US-RDA, i hopp om att alliera sig med den nya ledningen, i stället för att bekämpa den. Och faktiskt har det rått en mycket nära relation mellan Frankrike och härskarna i Mali sedan självständigheten.

Den andra gången som tuaregerna påverkade Malis öde var under deras andra uppror i början av 90-talet. Det var delvis den kris som orsakades av tuaregernas uppror som skapade utrymme för en demokratisk rörelse i huvudstaden för att störta diktaturen Moussa Traoré, som styrde Mali från 1968 till 1991. Från den tiden och framåt, var Mali allmänt erkänd som en demokrati, om än begränsad som den var.

Moussa Traoré tillsammans med Hissène Habré, blodig diktator i Tchad 1982-90.

Den en gång populära ledaren Amadou Toumani Touré som ersatte Traoré, störtades i en militärkupp i mars 2012. Än en gång var det ett tuareguppror, som inleddes i januari samma år, som utlöste militärkuppen. Amadou Haya Sanogo, en lägre officer utbildad i USA, piskade upp hat mot tuaregerna bland andra etniska grupper för att motivera kuppen.
Söder om Sahara är förbittringen tuaregerna omfattande. De pekas ofta ut som syndabockar för problemen i norr bland människor som citerar deras historia med slaveri och förmånlig behandling under det franska kolonialväldet. Sanogo motiverade kuppen genom att hävda att regeringen i Bamako borde slå ner hårdare på rebellerna.

Inom ett par månader efter kuppen organiserades Sonaga irreguljära milisenheter organiserade i norr baserade på andra etniska grupper än toaregerna för att bekämpa «islamisterna» och Ansar al-Dine [2]. Det är troligt att dessa miliser gjorde liten skillnad mellan tuaregerna i Ansar al-Dine, som har anslutit sig till islamister som al-Qaida i islamiska Maghreb, och tuaregfolket som ser sig själva föra en icke-religiös politisk kamp mot nationellt förtryck och för ekonomiskt stöd.

Att kategorisera en grupp nomader som en «nation» kan vara eller inte vara lämpligt. Det är en särskilt komplicerad fråga i post-koloniala Afrika, där kolonial inblandning i territoriella gränser för alltid förändrat maktrelationer mellan ursprungsbefolkningar.

Trots det delar tuaregerna ett språk och en historia, och ser sig själva som en sammanhållen grupp. De är utan tvekan förtryckta av den maliska staten. Mellan 1964 och 1967 utsattes de för en våldsam kampanj av påtvingad fast bosättning, bort från sin traditionella nomadiska livsstil. I de koloniala herrarnas fotspår fortsatte den maliska staten att utse tuaregernas chefer och ledare, och upphäva demokratiska val som tuaregiska klaner gjort. Användningen av deras språk tamasheq förbjöds i skolorna.

Kläder, kultur och språk är gemensamt för Saharas tuareger

Under tuaregupproren 1962-63 och 1990-94, begick den maliska armén brutala kollektiva bestraffningar. Den anklagades för förgiftning av brunnar och massmord på både civila och boskap. Maliska staten förklarade vissa ökenområden «förbjudna zoner” och hotade att skjuta alla i dessa områden, en särskilt förödande politik för ett folk som är beroende av betande boskap.

Tuaregfolket har alltid hävdat sin rätt till självbestämmande i Azawad, ökenregionen i Mali, Niger, Algeriet, Burkina Faso och Libyen. Även om en del av denna rätt stöder sig på påståendet att de historiskt har dominerat området, så kompliceras det av frågan om slaveriet.

Tuaregfolket praktiserar vissa former av slaveri, mycket olika, bör det noteras från slaveriet i den nya världen, fram till Malis oberoende. Nobla tuaregfamiljer höll hushållsslavar («iklan») och krävde tribut från byar under «slav»-jordbruk. Historiskt hade de också varit involverade i slavhanden över hela Nordafrika. Ett inslag som sporrade tuaregerna att göra uppror 1962 var deras önskan att kontrollera sina sociala hierarkier (och slavar) utan ingripande av regimen i Bamako -som till skillnad från den franska kolonialmakten genomförde ett allvarligt försök att stoppa tvångsarbetet.

Inne Mali är en populär förklaring till våldet i norr att tuareger hade kämpat som legosoldater den libyska regimen och kom tillbaka tungt beväpnade efter av Gaddafis fall. De nordliga rebellerna saknar ideologi, går detta argument, men är tidigare klienter åt Gaddafi som är intresserade av att skaffa inkomster nu när de är utan jobb.

Azawad är tuaregernas namn på deras ”land”.

Detta påstående har förnekats av MNLA, som skriver i en artikel på deras hemsida:

«Vi bekräftar och understryker att de stridande som återvände från Libyen kämpade mer ofta [tillsammans] med NTC (National Transitional Council) än vad de gjorde med Gaddafis styrkor. Vår högste militära befälhavare Mohammed Ag Najm, var förvisso en libysk officerare med maliskt ursprung, i tjänst hos Gaddafis regim liksom alla andra libyska officerare. Överste Mohammed Ag Najm uttryckte sin oenighet med den libyska ledaren mycket tidigt, i början av upproret i Libyen, och denna meningsskiljaktighet bekräftades av hans avgång från den libyska armén och hans anslutning till sitt eget folk i den nuvarande kampen för frigörelse av Azawad. »[3]

Utan tvekan hade vissa tuareger kämpat för Gaddafi. Medlemmarna i musikgruppen Tinariwen, till exempel, träffade varandra i militära träningsläger i Libyen i början av 80-talet. Gaddafi hyrde tuareger som legosoldater, och vid olika tidpunkter, för sina egna strategiska och politiska skäl, stödde den libyska diktatorn tuaregernas sak.

Men detta faktum gör inte tuaregernas anspråk på självbestämmande illegitimt. Eftersom de berövats sitt traditionella sätt att tjäna sitt uppehälle på av både miljöförändringar och maliska statens politik fanns få möjligheter för tuaregerna att överleva. Deras krav på autonomi är legitimt, och deras kamp fortsätter också efter Gadafis död.

Det finns åtminstone fyra stridande krafter i norra Mali.

Från och med november 2011, ägde en serie uppmärksammade kidnappningar av västerlänningar rum i norra Mali. Dessa kidnappningar antingen utförda av al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) eller av krafter anslutna till algeriska säkerhetstjänsten. (antropologen och FN-konsulten Jeremy Keenan tror det ganska troligt att algeriska styrkor deltagit i uppmärksammade kidnappningar i Sahara sedan 2003.)

I januari 2012, troligen stärkta av en ny ström av vapen till regionen efter Gaddafis fall, började tuaregmilis en serie skärmytslingar med Malis militär. Deras främsta mål var till synes att tvinga fram ekonomiska eftergifter från staten.

Saif Islam Khaddafi med sina tuaregiska livvakter

In i striden hoppade Rörelsen för Enhet och Jihad i Västafrika (MUJAO). Dessa två jihadistiska grupper har fått sällskap av Ansar al -Dine, som etniskt består av tuareger men som inte bör ”tuareggrupp” –eftersom den har sitt ursprung i Sydostasien. Efter att ha rekryterat den framträdande tuaregledaren Iyad ag Ghaly, efter nedgången av den politiska tuaregrörelsen, fick Ansar Dine stort följe bland tuaregerna. Men dess mål är inte att övervinna det historiska förtrycket av tuaregfolket, utan snarare en bredare agenda för en dominans för en salafistisk islam.

Det totala antalet soldater mellan de tre islamistiska grupperna är förmodligen ungefär 2 000 personer. MNLA, den största politiska tuareggruppen, står nu i hård opposition till dessa grupper.

Tuaregfolket, precis som alla andra «nationer», är inte en enhetlig grupp. Sedan det första upproret 1962, har det varit delat i fraktioner, en del vill föra kravet om «självbestämmande» till sin logiska slutsats av politiskt avskiljande på alla sätt, och andra vill någon typ av autonomi uppnådd genom förhandlingar med regimen i Mali.

De senare krafterna segrade. Det MNLA som dominerar idag hävdar att de mantlat Mouvement Frente Unite de l’Azawads roll, en av de viktigaste grupperna som förhandlade fred med Malis regering 1996.

År 1996 avslutade Bourempakten det andra tuaregupproret. Den maliska staten, med stöd av det internationella samfundet, både stater och icke-statliga organisationer, ägnade cirka 9 miljoner US$ för ett DDR-program (Avväpna,Demobilisera,Återanpassa) som gav kontanter i utbyte mot vapen, krediter för små företag och ökad finansiering av infrastruktur . Skolor och vårdcentraler byggdes, och ytterligare 150 miljoner dollar öronmärktes för återuppbyggnad. Staden Kidal fick elektricitet för första gången 1996.

Marknad i huvudstaden Bamako

I utbyte mot sitt löftet att lägga ned vapnen, fick tuaregiska ledare större  självstyre. Utöver DDR-programmet och investeringar i infrastruktur, valde flera tusen tuaregsoldater att integreras i Malis armé. I utbyte mot att ge upp det väpnade motståndet, tog Malis armé in dem som soldater och betalade dem en regelbunden lön.

Med denna historia utan tvekan i åtanke, kämpar MNLA i dag  i praktiken för mer ekonomiskt stöd och ett slut på statligt förtryck. I en obskyr del på MNLA:s webbsida och på franska, finns det krav på «suveränitet» och «självbestämmande”. Men i ett dokument som kallas« Förnyelsen av den väpnade kampen i Azawad» som är avsedd för en internationell publik, betonar MNLA mer pragmatiska och praktiska krav: dialog med maliska staten, ett stopp på militärens dödande och  ingripande av det «internationella samfundet».

Det är denna «pragmatism» som har lett MNLA till att acceptera den franska militära intervention i norra Mali. Enligt den kanadensiske socialisten Roger Annis [4] startade MNLA «samtal med Malis regering i december om autonomi i den norra regionen. I ett uttalande på sin webbsida den 13 januari ger MNLA sitt medgivande till den franska interventionen, men säger att maliska armén inte får passera förbi demarkationslinjen som deklarerades i april förra året.»

Tuaregfrågan är internationell. Mer tuareger bor i grannlandet Niger än i Mali, och även där har de organiserat en rörelse mot statligt förtryck, deras senaste uppror upphörde 2009.

Nigers president Mahamadou Issoufou sade att «hoten i Mali utgör ett inhemskt säkerhetsproblem för Niger»-och skickade 500 soldater till den internationella fredsbevarande styrkan i Mali [5] och bad den internationella styrkan att avväpna MNLA. Den nigeriska regeringen undertecknade ett avtal med USA om en bas för övervakningsdrönare [6].

François Hollandes smekmånad med opinionen i Mali kommer inte att bli lång.

Niger, liksom Mali under perioden före den senaste krisen, hade antagit en strategi för att försöka assimilera tuaregerna, integrera dem i staten (2011 utsågs en Tuareg till premiärminister) och bevilja dem begränsade ekonomiska eftergifter. Stora urangruvor i Niger representerar stora potentiella vinster för franska företag, samt geopolitisk makt. Således vill både Frankrikes och Nigers styrande elit ha stabilitet.

Trots enorma mineralrikedomar är Nigers bruttonationalprodukt per capita runt $ 374, enligt Världsbanken. Malis är runt $ 669, trots enorma guldreserver.

Så även om det är rätt på sätt och vis att tala om ett ”nationalistiskt uppror,» det är viktigt att notera att tuaregernas fattigdom är, mer än något annat, den drivande impulsen för ett folk som har lärt sig att väpnad kamp fungerar för att uppnå ekonomiska eftergifter från staten.

Detta är viktigt att erkänna eftersom västerländska regeringar och FN har tillbringat mycket tid till att «avvisa» tuaregfolkets rätt till självbestämmande. I juli 2012, säger FN: s resolution 2056, att det «upprepar sitt kategoriska avvisande av uttalanden från Nationella rörelsen för befrielsen av Azawad (MNLA) om ett så kallat ”oberoende” i norra Mali och upprepar vidare att det (FN) anser sådana proklamationer av noll värde».

Genom att låtsas att tuaregerna bara fokuserar på att skapa en separat stat, kan västerländska regeringar ignorera tuaregernas mer omedelbara krav. De kan ignorera den verkliga krisen, -att 400 000  malier i norr har fördrivits från sina hem.

Sarah Knopp

Länk till original; Who are the Tuareg?

Noter

[1] See on ESSF (article 27766), The Tuareg Insurgency and the Mali Trap.

[2] http://www.nytimes.com/2012/08/06/w…

[3] http://mnlamov.net/english/101-they…

[4] See on ESSF (article 27606), France launches bombing of northern Mali, with Canadian support.

[5] http://www.menafn.com/menafn/109360…

[6] http://www.guardian.co.uk/world/201…

Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,