Kategoriarkiv: Internationellt

Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Publicerat av
1

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut!  ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor.   Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.  Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution.  Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s  källarhål ( KGB:s föregångare,  länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen.  Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi.  Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv.  Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten.  De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen.  Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft.  Deras allt högre produktivitet och varuproduktion.  Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under.  Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll.  De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull.  Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater.   Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna.  De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”.  I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald,  nära Bern i  Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober.  De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter.  De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism.  Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s  oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått.  För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen.  Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina.  Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom  den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen.  Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar.  Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna.  Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han  däremot  definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut.  Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta.  I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor.  I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid.  Visst var han och är en intellektuell.  En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra.  Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal.  Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

 http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

 

 

 

 

 

Försöker ”trotskister” ta över brittiska Labour?

Publicerat av
Svara

Brittiska Labours kongress 25-28 september närmar sig och kampanjmakarna bakom utmanaren om partiledarposten, Owen Smith, tar till allt värre fulgrepp för att bli av med Jeremy Corbyn och med honom rensa ut all socialdemokratisk vänsterradikalism ur det egna partiet. Nyliberalismen från Tony Blairs tid ska till varje pris återskapas som Labours ideologiska fundament.

Partihögern vill att 130 000 nya medlemmar retroaktivt ska fråntas sin rösträtt. Har man blivit medlem under de sista sex månaderna före kongressen gäller inte partidemokratin.

 

Tom Watson, en av regissörerna bakom Smith, har i ett mycket uppmärksammat utspel anklagat ”trotskisterna” för att ha tagit över det egna partiet.

Vilket dessvärre inte är sant. I bästa fall har de politiska grupperingar som kallar sig för ”trotskister” 7- 8000 medlemmar. Den största, Socialist Workers Party, säger tydligt att det är oförenligt med ett medlemskap i den egna rörelsen om man samtidigt är medlem i Labour. En helt annan sak är att alla socialister i Storbritannien självklart stödjer Corbyn i hans kamp mot partihögern.

Kalla fakta är samtidigt att Labours medlemsantal har ökat från omkring 200 000 under Ed Milibands sista tid till fantastiska 600 000 i dag. Ett inflöde av nya medlemmar, aktivism, entusiasm och försiktig vänsterradikalism som gjort Labour till Europas i dag största politiska parti.

Visst finns det en del medlemmar i detta massparti som influerats av revolutionär marxism. I New Statesman skriver Michael Chessman mycket träffande att trotskismen alltid tillhört Labours ekosystem.   Men ingen ”trotskist” har en nyckelroll i exempelvis ”Momentum” som är Corbyns egen kampanjgrupp.  Deras inflytande väger verkligen lätt i det stora medlemssammanhanget.

I tidningen Independent raljerar här en satirtecknare över Watsons anklagelser om trotskistisk entrism i Labour. Han gör det genom att vända på rollerna. Stalin får visa Watson hur verklig ”entrism” går till genom att symboliskt slå en ishacka i huvudet på Corbyn på samma sätt som han i verkligheten lät en agent mörda Leon Trotskij på samma sätt…

Det återstår att se om Labours partihöger lyckas med att återupprätta Tony Blairs nyliberalism. Den som på sin tid var så älskad av Göran Persson och Mona Sahlin (vart har hon förresten tagit vägen?). Men oavsett utgången på höstens kongress har Watsons utspel ändå det goda med sig att massvis med unga människor i öriket nu nyfiket undrar över vad det politiska arvet efter den ryske revolutionären Leon Trotskij egentligen handlar om. Denne skulle för övrigt blivit mycket upprörd över exempelvis Corbyns bedrövliga inställning till krigen i Syrien…

Bra inlägg i Jacobin:

https://www.jacobinmag.com/2016/08/watson-corbyn-red-scare-militant-trotskyists/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Bägaren rinner över.

Publicerat av
1

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

Publicerat av
5

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I dag gör ”Blå Donau” gör skäl för sitt namn…

Publicerat av
2

Har skrivit ner några tidiga kommentarer om den första omgången i Österrikes presidentval. Traditionellt har detta inte haft så stor betydelse. Presidenten ska ligga lågt i politiken och har mer setts som en representativ gestalt för staten. Men gårdagens val ändrar på allt detta.

Tragiskt historiskt första valresultat i Österrikes presidentval. Norbert Hofer från Österrikes högerextrema, nationalistiska ”Frihetsparti”, FPÖ, blev valet stora segerherre med nära 37 procent av rösterna.

Radikala socialdemokratiska ungdomsförbundets (Sozialistische Jugend Österreichs) uppmaning att rösta mot Hofer kunde inte hindra väljarflykten från det egna moderpartiet.

Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev i stället för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen är utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på. Socialdemokraterna tappade inte bara väljare till Norbert Hofer utan en lika stark ström flydde partiets kandidat till förmån för de grönas kandidat, Alexander Van der Bellen. En tredje, något mindre ström lämnade partiets kandidat till förmån för den förment opolitiske juridiske teknokraten Irmgard Griss, men i politiken har hon ändå en nyliberal dagordning och har blivit kritiserad för sina ”grumligheter” om nazisternas maktövertagande i Österrike.

Det ser nu ut som om Van der Bellen med 21 procent av rösterna distanserar hennes 19 procent och att Hofer alltså kommer att möta honom i den andra, mycket ovissa avgörande valomgången 22 maj. Vinner Hofer har han rätt att utlysa nyval och har lovat/hotat med detta. I så fall blir det första gången som denna möjlighet utnyttjas.

En första slutsats av valutgången blir naturligtvis att valet av ”flyktingpolitik” inte är den bestämmande faktorn för hur väljarna har reagerat. Bakom katastrofvalet med dess väljarströmmar åt olika håll finns en rusande flod av missnöje med nyliberalismens ekonomiska och sociala dagordning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Den stora lögnen om Greklands skuld

Publicerat av
2

.

Det finansiella kriget mot Greklands befolkning inleddes med en storskalig offensiv.

Året var 2010 och vårsolen värmde när José Manuel Barroso, Jean-Claude Trichet och Dominique Strauss-Khan medvetet ljög Europas och Greklands folk rakt upp i ansiktet.

Som ledare för EU-kommissionen, Europeiska centralbanken respektive Internationella Valutafonden, den så kallade Trojkan, hade de snickrat ihop det första finansiella stödpaketet på 110 miljarder euro till den grekiska staten under den socialdemokratiska regeringen Papandreous ledning.

I massmedia startade plötsligt en hetskampanj mot grekerna som anklagades för att ha levt i sus och dus, högt över sina tillgångar. Alla levde på lyxpensioner redan i femtioårsåldern, smet undan skatter och latade sig. Därför stod nu landet på ruinens brant och det solidariska Europa var tvunget att gripa in för att rädda Grekland.

Det var den bild som de tre herrarna ovan hade skapat och som media vridit runt i många groteska varv. Men det var en totalt falsk bild som hade ett enda syfte, nämligen att få den europeiska opinionen att svälja historien om Grekland som måste räddas undan sitt ansvarslösa folk.

Det verkliga syftet var ett helt annat. Privata tyska, franska, holländska och grekiska banker behövde räddas undan sina sanslöst riskfyllda lån till privata låntagare i Grekland, det vill säga privata banker, företag och välbärgade hushåll. I Trojkans institutioner spred sig oron för att de grekiska låntagarna inte skulle kunna leva upp till sina åtaganden och faran för en ny och kanske värre finanskris än den som storbanken Lehman Brothers fall orsakade kunde inte underskattas. Det var det enda syftet med ”hjälpen” till Grekland. Att den ekonomiska situationen i Grekland skulle förvärras och statsskulden explodera det visste herrarna i Trojkan.

Bevisen för hur landets skuld uppstod, hur en exploderande privat skuldsättning blev till en statlig skuld, hela folkets skuld, med hjälp av en raffinerad lögn finns framlagda i en rapport från den av det grekiska parlamentet tillsatta Sanningskommissionen som i april 2015 fick i uppdrag att etablera sanningen om hur den grekiska statsskulden skenade iväg och helt enkelt blev obetalbar.

Den första mars i år organiserade vänsterblocket i det europeiska parlamentet ett möte där Zoé Konstantopoúlou, det grekiska parlamentets president fram till oktober 2015, deltog tillsammans med Sanningskommissionens samtliga medlemmar, däribland Eric Toussaint från Belgien (kommissionens vetenskaplige samordnare) och Diego Borja (f.d. ekonomiminister i Equador).

De fakta som kommissionen presentererat i sin skriftliga rapport och presenterade muntligt inför de europeiska parlamentsledamöterna sopar golvet med den medvetet förfalskade bilden av den grekiska krisen.

Trojkans tal om en exploderande statsskuld innan 2010 är taget ur luften. Däremot stämmer det att under perioden 2000-2009 den privata skuldsättningen ökade kraftigt, från 74 % av BNP till 129 %. Privata europeiska banker kunde efter Greklands inträde i eurozonen göra stora pengar på utlåning till privata aktörer i landet eftersom den ränta som låntagarna tvingades betala låg över gällande räntor i Tyskland och Frankrike. Bankerna struntade i riskerna eftersom de kallt räknade med att Europeiska centralbanken skulle hålla dem om ryggen för att inte sätta euron i fara.

Kommissionens rapport visar att också den statliga skulden ökade men inte mer än vad som samtidigt skedde i många andra länder inom eurozonen. Den visar också att ökningen inte berodde på utgifterna för den ”lyxiga välfärd” som grekerna sades njuta av. Statens utgifter för utbildning, sjukvård och pensioner var lägre än genomsnittet i EU räknat i procent av BNP. Däremot var de militära utgifterna två gånger högre än genomsnittet i Europa också det räknat i procent av BNP. Att det var främst tyska och franska vapentillverkare som tjänade på det militära slöseriet har varken Merkel eller Hollande nämnt i anklagelserna om oansvarigt budgetslöseri.

Vad som var så omåttligt roligt förtäller inte bilden. Varoufakis har säkert en aning.

Kommissionen visar i sin rapport att det verkliga syftet med det finansiella ”stödet” till Grekland var att hindra en finanskris som hotade utifall de privata tyska och franska, bankerna kraschade.

I ett hemligstämplat protokoll från ett möte i IMF den 9 maj 2010 med 24 direktörer närvarande framgår det att 10 av direktörerna var emot att IMF skulle bidra med 30 miljarder euro till stödpaketet på 110 miljarder euro. De argumenterade för att det inte skulle förbättra chanserna att räta upp den grekiska skuldsättningen utan bara skulle hjälpa de tyska och franska bankerna. Speciellt Brasiliens direktör i IMF sa rakt ut, allt enligt protokollet som Sanningskommissionen haft tillgång till, att ”vi räddar de privata bankerna”. Även den schweiziske direktören var skarpt kritisk.

Det var först efter att de franska, tyska och holländska direktörerna utlovat att deras privata banker inte skulle sälja sina innehav av grekiska statsobligationer på andrahandsmarknaden som de tio trilskande direktörerna röstade för ”bidraget” på 30 miljarder euro.

Det var ett löfte som inte hölls. Av de 110 miljarder som ingick i detta det första stödpaketet hamnade på kort tid över 80 % av miljarderna i de privata europeiska bankernas ägo. Trojkan hade vägrat att gå med på en omstrukturering av den grekiska statsskulden vilket gav de privata bankerna tid till att göra sig av med huvuddelen av deras innehav av grekiska statsobligationer utan några större förluster tack vare att den Europeiska centralbanken köpte upp stora mängder av obligationerna till ett för bankerna fördelaktigt pris.

IMF ändrade också sina regler för långivning för att kunna ställa upp med 30 miljarder euro. Innan mötet den 9 maj gällde regeln att fonden hade rätt att ge lån till en stat enbart om det kunde hjälpa till att sanera statsskulden och göra den uthärdlig (sustainable på finansspråk).
Inför mötet presenterade IMF:s ledning en ny regel som gjorde det möjligt att ställa upp med lån trots att de 30 miljarderna uppenbarligen skulle förvärra skulden och göra den omöjlig att återbetala.

Utan omröstning gällde plötsligt en ny regel, nämligen att IMF kan låna ut pengar till en stat om det finns en risk att landets skuldproblem kan leda till en internationell finanskris. Vilket naturligtvis bevisar att lånet till Grekland handlade om de tyska och franska bankernas hälsa och inte den grekiska statens.
I diagrammet här under syns tydligt hur de europeiska bankerna från och med 2010 och det första ”stödpaketet” kunde göra sig av med i stort sett hela den riskfyllda exponeringen gentemot Grekland.

I nästa diagram ser vi vilka länders banker som lånat ut mest till Grekland. Som sagts var det mest de franska och tyska bankerna som profiterat på de höga räntorna i Grekland. Men även holländska banker hade lånat ut stora belopp utan hänsyn till riskerna. ECB fanns ju i kulisserna, med makt att omvandla de privata skulderna till hela det grekiska folkets skuld.

I ett vips hade så 110 miljarder euro lagts till den grekiska statsskulden som nu verkligen exploderade. Men inte till följd av grekernas ”slöseri” och ”lathet” utan till följd av en medveten lögnkampanj i syfte att omvandla en privat skuldsättning till en offentlig skuld som alla greker nu betalar i form av en extrem åtstramningspolitik och en humanitär och social katastrof. Resten är bara historia. Redan 2012 följde ett nytt ”stödpaket”, denna gång på 130 miljarder euro. På nytt var det pengar som inte syftade till att reda upp den ekonomiska situationen i landet, angripa krisen på arbetsmarknaden eller i sjukvården. Nej de grekiska privata bankerna skulle räddas från kollaps genom tillförsel av ”friskt” kapital.

Det fanns hopp om att Syriza och Tsipras skulle ta kamp för ett annat Europa

 När Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 föddes ett stort hopp bland de som i fyra år manglats av Trojkans och den grekiska regeringens åtstramningspolitik, av de som sett pensioner, sjukvård, skolor och annan offentlig service raseras av den kriminella politik som Bryssel tvingat på landet.

Hoppet skulle snabbt släckas, sa Zoe Konstantopoulou till det hundratal parlamentsledamöter och inbjudna som närvarade vid mötet. Tonen var mycket hård mot Syrizas vägval.

-Det var ett förräderi mot Zyrizas valplattform och de löften vår valseger byggde på, sa Zoe. Redan i februari stod det klart att Tsipras tillsammans med andra ledare i partiet tänkte gå med på krav som bara en månad innan var otänkbara. I det avtal som Tsipras skrev under stod det svart på vitt att Grekland förband sig att till fullo betala tillbaka hela den grekiska statsskulden. Borta var kravet på en skuldavskrivning som alla visste var enda vägen för att ha en chans att stoppa den sociala och humanitära katastrof som redan var på gång. Det var förräderiets konkreta betydelse.

Det har sagts att den nya vänsterregeringen inte hade något alternativ. Sanningskommissionens rapport visar att det är falskt. Rapporten innehåller fakta som den grekiska regeringen hade kunnat använda för att ta strid med Trojkan på ett effektivare sätt. I stället för att inbilla sig och andra att det var möjligt att föra givande förhandlingar med Bryssel hade rapporten kunnat användas som ett riktigt slagträ. I stället valde Tsipras att helt ignorera det arbete som kommissionen utfört.

Det fanns klara möjligheter att till och med använda sig av EU:s eget regelverk. I regeln 472 som antogs av Europaparlamentet i maj 2013 finns det åtminstone en bra artikel bland alla dåliga, nämligen artikel 7 paragraf 9 som säger att varje medlemsstat som erhåller lån ska genomföra en revision av lånen för att undersöka hur statsskulden uppstått, om den är legitim eller inte.

Det är den enda paragrafen som aldrig använts. Inte någon gång har EU-kommissionen uppmanat låntagare med stora statsskulder som, Grekland, Portugal, Irland och Spanien att göra en revision av statsskulden. Innehållet i Sanningskommissionens rapport är explosivt eftersom den visar att huvuddelen av statsskulden är av illegitimt, olagligt eller rent av odiöst ursprung, det vill säga att det handlar om lån som inte tjänat den grekiska befolkningens eller landets ekonomiska intressen.
I stället valde Tsipras och hans regering att överge alla sina vallöften och bli ett lydigt verktyg i Trojkans händer. Det går att spekulera kring orsakerna till den absoluta kapitulationen, vilka psykologiska faktorer som spelade in, vilka farhågor som den unge premiärministern hade inför hotet att tvingas ut ur eurozonen. Oavsett det så kvarstår faktum. Tsipras har accepterat rollen som åtstramningsminister i en regering som inte längre har någon aspekt av vänster över sig. Från en valseger på ett antikapitalistiskt program till en åtstramningsministär på mindre än ett år. Sällan eller aldrig har ett svek mot hoppfulla väljare gått så snabbt.

Den sociala nedrustningen och den humanitära krisen som drabbat befolkningen sedan 2010 saknar motstycke i modern tid. Inget land i Europa har upplevt något liknande sedan den stora depressionen på trettitalet. Pratet om att det äntligen finns ljus i tunneln stämmer tyvärr inte. Efter en kort och darrande återhämtning i fjol höst sjunker på nytt landets ekonomi sedan början av året och nu kräver huliganerna i Trojkan att regeringen ska göra ännu större ingrepp i de statliga utgifterna för pensioner, undervisning och sjukvård. Annars kan det bli fråga om en ”grexit” på nytt, hotar man. Inga krav på sänkta militärutgifter däremot, naturligtvis.

-Ge upp eller lämna eurozonen var det val Merkel gav.

På mötet i Europaparlamentet hänvisade Zoe Konstantopoulou till några av de mest skrämmande fakta som visar den sociala katastrof som råder.

Bland unga kvinnor är 72 % arbetslösa och bland unga män är 60 % utan arbeten. Inom arbetskraften som helhet är nu 27 % utan arbeten. Möjligheterna till att bygga upp vad som raserats minskar på grund av utflyttning. Inte mindre än 300 000 unga forskare har flyttat utomlands för att fortsätta sina studier och framför allt för att finna jobb.

Siffran 300 000 gäller också för hur många små och medelstora företag som gått omkull sedan strypsnaran drogs åt av Bryssel med benägen hjälp av regeringarna Papandreou och Saramas och Tsipras sedan januari 2015.

Zoe talade om skolor utan böcker och ibland även utan lärare. Offentliga sjukhus saknar i vissa fall helt läkare och det går en sjuksköterska på 40 patienter. Cancerpatienter och HIV-smittade får inte den vård de behöver.

-Folk visste att pratet om slöseri var falskt. De såg nämligen aldrig till de offentliga ’överinvesteringarna’ som de påstods ha njutit av och som skulle ha rättfärdigat den offentliga skuldsättningen, sa hon.

Mötet slutade trots allt i en optimistisk ton. Zoe Konstantopoulous hoppas att en dag en ny regering skulle kunna använda Sanningskommissionens rapport om hur den grekiska statsskulden uppstod till följd av illegitim skuldsättning för att kunna säga nej till diktaten från Bryssel.

Det behövs inte sägas att det endast kan ske om en folklig mobilisering gör sig av med den regering som så grovt förrådde de som valde den.

Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tyska rasister bollar med fakta

Publicerat av
2

Den tyska slasktidningen Bild slår upp stort att antalet kriminella handlingar begångna i Tyskland av invandrare uppgick till 200 000 under 2015. Slaskpress i England som Daily Express har trumpetat ut siffran på sin etta och franska högertidningen ”Valeurs actuelles” missade inte ”godbiten”.

Uppgifterna finns att hämta i en rapport från den tyska kriminalpolisen BKA. Enligt rapporten ökade antalet kriminella handlingar 2015 med 92 000 fall jämfört med 2014, alltså en ökning med 79,3%. Men de siffror som extremhögern bollar med visar i själva verket att de invandrade inte alls begår flera kriminella handlingar än genomsnittstysken, vilket också BKA stryker under i rapporten.

I de flesta fallen handlar det om småbrott som stöld eller innehav av falska identitetspapper. Antalet allvarliga brott anges i rapporten uppgå till 1 688, varav 458 våldtäkter. I en stor del av brottsfallen är offret också flykting. I 28 mordfall var 27 av offren flyktingar och en person infödd tysk.

Det är välkänt att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det är också vad extremhögern gör. Det är inte bara Sverigedemokraterna som bollar med uppgifter om flyktingarnas ”kriminalitet”.

En ökning av antalet brott med 79,3 % på ett år låter skrämmande och bestickande. Men det ska ses mot bakgrunden att antalet flyktingar under 2015 ökade med 440 % jämfört med 2014, upp från 200 000 asylsökande till 1,1 miljon. I BKA:s rapport framgår att brott begångna av asylsökande svarar mot 1,7 % av samtliga brott i Tyskland. År 2014 begicks 6,8 miljoner kriminella handlingar i landet av vilka 116 000 begicks av invandrare.

Flera hundra flyktinganläggningar har angripits.

I sin rapport skriver BKA att de som flyr undan krig, syrier, irakier, och afghaner, begår färre brott än genomsnittligt i landet medan asylsökande från Kosovo och Albanien ligger över genomsnittet.

BKA drar därför slutsatsen att invandringen inte kan förklara den ökade brottsligheten i Tyskland och pekar samtidigt på att rasistiska brott mot flyktingar ökade med 24 % år 2014 och att 500 aggressioner mot flyktingar registrerades 2015.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Proletären delar både rubrik och redaktionell glädje med högerextrema Fria Tider…

Publicerat av
14

Människor flyr i tiotusental i Syrien och ökar på de miljonhövdade skaror som redan tvingats i väg. Ryskt stridsflyg jagar och dödar människor helt urskiljningslöst. Först bombmattor därefter raketanfall. På samma sätt som en gång i Tjetjeniens Grosnyj handlar det om att Vladimir Putin väljer att använda massterror mot civila. Energin i den militära delen av offensiven är dessutom inte riktad mot Daesh (IS) och dess extrema så kallade kalifat utan mot mer sekulära och demokratiska rebellgrupper.

När bombflyget har gjort sitt skickar den desperata diktaturen Assad in extrema religiösa elitsoldater och miliser från Iran, Irak och Libanon för att döda det sista folkliga motståndet i ruinerna. Hans egna frontlinjer är vid det här laget sönderbrutna, uppluckrade och demoraliserade.

Högerextrema, ofta öppet nazistiska och antisemitiska grupper och partier över hela Europa hyllar unisont den hårda nationalistiska ledaren Bashar Assad och hans bödlar. De är också hängivna beundrare av Putin. Flera av dem har till och med skickat egna miliser till Syrien. Om än ytterligt små och med militära mått ytterligt enfaldiga har de ändå givetvis en mycket stor symbolisk betydelse.

Därför blev jag inte särskilt förvånad över att nättidningen Fria Tider i dag hyllar den syriska arméns stora framgångar. Jag kallar inte allt som rör sig högerut i den politiska terrängen för fascistiskt. Men tveklöst är denna tidning riktigt smutsbrun och grovt antisemitisk när det gäller ordval, värderingar och prioriteringar av nyheter.

Däremot borde jag givetvis ha blivit förvånad över att dess rubriksättning och den redaktionella yran över Assads bomboffensiv återfinns på ett nästan identiskt sätt i Proletären, Kommunistiska Partiets tidning. Nu blir jag ändå inte det eftersom det inte handlar om en tillfällig sinnesförvirring hos utrikesredaktören Patrik Paulov utan om en konsekvent linje där han – och det egna partiet – drivit samma uppfattningar under de fyra år som kriget/krigen i Syrien rasat.

Här hyllas stabiliteten och den starka staten. Det stolta namnet ”Proletären” till trots är det geopolitiska strategier som sätts i första rummet, stater och ledare som analyseras.  Hur det ser ut i Syrien med motsättningarna mellan kapitalister och proletärer har tidningens läsare aldrig fått veta. Bara en massa uppkok på gammal soppa hämtad från Putins propagandakanal Russia Today. Visst, Kommunistiska Partiet är inte smutsbrunt, inte heller antisemitiskt. Men att gruppen gör samma analyser och av dessa drar samma slutsatser som Fria Tider och dess gelikar när det gäller kanske vår tids mest avgörande politiska fråga. Det är illa. Riktigt illa.

Däremot är jag nu på samma sätt som under krigets alla fyra långa år uppriktigt förvånad över att Vänsterpartiet bara vänt ryggen åt hela frågan. Jonas Sjöstedt kan prata bra och länge om att Sverige ska erkänna Väst-Sahara. Men varför ett så starkt engagemang för det som i en relativ mening är en perifer internationell fråga samtidigt som han bara moltiger om Syrien?

Här en länk till en aktuell kommentar av den syriske revolutionären Joseph Daher:

http://peacenews.org/2016/02/12/all-the-international-powers-want-to-crush-the-syrian-uprising-joseph-daher/

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi!

Publicerat av
9

Alexis Tsipras och hans parti Syriza har definitivt gjort en skarp U-sväng också när det gäller utrikespolitiken. Israels Benjamin Netanyahu och Egyptens Abdul Fatah al-Sisi är Tsipras nya vänner.

Det är sällan som vår intelligens där uppe i skallen låter den ena handen motarbeta den andra. Både reflexer och mer medvetna beslut ser till att våra händer samarbetar.

Detta upplevde jag inte minst i går när jag inte för ett ögonblick kunde släppa blicken från den ryske ekvilibristen Daniil Trofonov och hans tio fingrar när dessa under Nobelkonserten i Sergej Rachmaninovs tredje pianokonsert for fram över flygelns tangenter – ibland som vingslag från fjärilar, ibland som rasande trumpinnar…

Sak samma är det med våra politiska partier och deras inrikes- respektive utrikespolitik. Förr eller senare samarbetar både reflexmässiga ställningstaganden och medvetna beslut så att politiken blir sammanhängande och konsekvent.

På hemmaplan iscensätter Syriza den av kapitalet begärda massakern på välfärden, landets mindre jordbrukare drivs i konkurs och stora nationella tillgångar som flygfält och hamnar väntar på nya utländska ägare.

I utrikespolitiken har Syrizas försvarare tidigare försökt att skylla på sin lilla koalitionspartner, nationalisterna i De Oberoende grekerna. Utrikesministern Nikos Kotzias som i somras sa att grekerna måste ”lära sig att älska Israel” kom från denna reaktionära lilla juniorpartner liksom försvarsministern Panos Kammenos som bekräftat sin kärlek till Israel genom att fortsätta de militära samövningarna med denna nykoloniala apartheidstat.

Men nu kan gycklarna som försöker försvara Syriza kasta sina teatermasker. Vänster- och högerhand i den grekiska regeringen är helt samspelta. När Tsipras i slutet av november kom till Jerusalem, för att hjärtligt och mycket jovialiskt diskutera gemensamma ekonomiska projekt (”Greker och israeler har en naturlig samhörighet” hette det på presskonferensen), passade den forne vänsterledaren på att i ett storslaget politiskt finalissimo göra det som inte ens Washington vågat, alltså att i praktiken erkänna det annekterade Jerusalem, vilket ligger på ockuperad mark, som Israels legitima huvudstad: ”Det är en stor ära att få vara i er historiska huvudstad”, utbrast han underdånigt samtidigt som han signerade Netanyahus ”Gyllene gästbok”. Väl hemma i Aten tackade Tsipras för besöket genom att låta sin regering meddela att Grekland struntar i EU:s krav på att produkter från det ockuperade Västbanken inte får märkas med ”Made in Israel”.

Lägligt nog kom också Israels nära samarbetspartner, Egyptens al-Sisi, till Aten i tisdags. ”Ert besök inleder en ny period av nära samarbete mellan våra två länder”, underströk Tsipras. ”Nära band mellan Grekland och Egypten kan bli en katalysator för regional stabilitet”, menade han vidare och syftade då främst på gemensamma militära projekt ”i kampen mot terrorismen”. Al-Sisi för sin del betonade förnöjt att Grekland på “ett uppriktigt sätt fört Egyptens röst (åsikter) vidare till våra europeiska vänner”.

Grande finale! Alexis Tsipras spelar fyrhändigt både med Benjamin Netanyahu och Abdel-Fattah al-Sisi! Inrikes- och utrikespolitik i en samspelad reaktionär symfoni.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Belgiens arbetare säger nej till krispolitiken.

Publicerat av
2

Det regnade till och från och ändå var demonstrationen kilometerlång. Den fackliga mobiliseringen mot högerregeringen i Belgien blev en enorm succé. I flera timmar defilerade fackligt anslutna på Bryssels gator.

Demonstrationen avslutades vid Södra stationen där en jätteskärm angav att ”Ungdomen står upp mot åstramningspolitiken”.

Hur många deltog? Det är svårt att avgöra eftersom demonstrationen tog en ovanlig marschväg. Men det var minst 100 000. Polisen angav 81 000 demonstranter. Vanligtvis ska man dubblera polisens siffror för att komma nära sanningen. Men i dag verkar det som att fackföreningarna och polisen är mer eller mindre överens eftersom facken annonserar 100 000. Själv har jag svårt att värdera antalet deltagare eftersom demonstrationen tog en väg som aldrig använts förut. Så jag litar på fackens uppgift om 100 000 deltagare.

”Alla tappar fjädrarna. Gör motstånd nu!”

Antalet deltagare var en stor överraskning och gick emot alla prognoser om passivitet och ovilja att på nytt förlora en dagslön. Bedömningen att det skulle bli en facklig demonstration med bara de närmast sörjande i leden visade sig helt felaktig. Den baserade sig på utgången av den enorma mobiliseringen under oktober till mitten av december 2014. Då mobiliserade den fackliga fronten till ett antal regionala strejker och demonstrationer som kulminerade med en 24 timmars generalstrejk och en massdemonstration i Bryssel med också över 100 000 deltagare.

”Bort med tassarna från strejkrätten”, ”Frysta löner? De anställda förlorar”, ”Tillsammans stoppar vi den sociala nedrustningen” manar flamländska medlemmar i den socialistiska fackföreningen. Som alltid fanns den stridbara fackklubben på Caterpillar med i leden.

Då fanns det en kampvilja för att gå vidare och utlysa en obegränsad generalstrejk för att tvinga regeringen till reträtt. I stället proklamerade de fackliga ledningarna att strejkerna hade skapat utrymme för förhandlingar med regeringen om de antisociala motreformer som redan hade antagits av parlamentet och som regeringen klargjort att det inte gick att förhandla om. Många lokala fackliga ledare och aktivister visade sitt missnöje med facktopparnas reträtt.

Gott humör och musik saknades inte.

Det facket då ville förhandla om var beslut som regeringen lotsat igenom parlamentet och som regeringen förklarade icke förhandlingsbara. Det gällde i första hand höjningen av pensionsåldern till 67 år och ett engångsstopp för indexeringen av lönerna. I Belgien är lönerna automatiskt indexerade till inflationen. Om inflationen överstiger 2 procents lyfts lönerna upp med samma procentsats. Regeringen hade beslutat att en indexanpassning skulle hoppas över vilket motsvarar en lönesänkning på 2 procent. Även andra regeringsbeslut rörande vården, undervisningen och arbetslösheten fanns med på de fackliga organisationernas lista över vad som måste omförhandlas.

”Det här är inte (ännu) en barrikad” varnar artisternas fack.

I dag ett år senare kan de fackliga organisationerna konstatera att ingenting uppnåtts av de fackliga topparna. Det är bakgrunden till den nya våg av mobiliseringar som nu väntar. Demonstrationen i Bryssel var upptakten till en rad planerade regionala strejker och demonstrationer. Det stora problemet är att ledarna för det kristdemokratiska CSC och det socialistiska FGTB sagt att målet med mobiliseringarna är att tvinga regeringen till nya förhandlingar. Det vill säga samma taktik som i fjol som visade sig leda till noll och intet vad gäller konkreta resultat. Regeringen vägrade helt enkelt att förhandla med hänvisning till att åtgärderna redan antagits av parlamentet.

”Låt inte de rika komma undan”, kräver föreningen för en rättvis beskattning.

För många lokala fackliga ledningar och fackliga aktivister är de nationella fackliga ledarnas hållning obegriplig. Det speglades i demonstrationen där krav på regeringens avgång, rop på en generalstrejk till ”finish” och stopp för de nyliberala motreformerna som hotar det omfattande sociala välfärdsnätet som fortfarande finns kvar, mycket tack vare den stridbara belgiska arbetarklassen.

Under pariserhjulet avslutades demonstrationen. Hjulet är samma hjul som tidigare stod i Paris och som i fjol köptes av Bryssel.

I fjol kunde de fackliga ledningarna avsluta mobiliseringen när Jul och Nyår närmade sig med hänvisning till att låta ”social fred” råda under festligheterna. En majoritet av de arbetande var nog överens med den taktiken. Men många hade siktet inställt på att fortsätta kampen efter helgerna. Det blev inget av med det eftersom hoppet om förhandlingar som CSC och FGTB höll fram satte stopp för den stora strejkvåg som förgått helgerna.

En och annan grekisk flagga syntes i leden, som här trängs i utförbacken på Rue des Alexiens, bara ett stenkast från min bostad.

Det finns en stor risk för att ett liknande scenario spelas upp de kommande månaderna. Många regionala strejker är redan utlysta, bland annat stannar tågtrafiken inom ett par veckor. Andra sektorer följer. Men den stora frågan som CSC och FGTB inte svarar på är vad ska man göra om regeringen inte ger med sig?

En varmkorv säger man inte nej till i Bryssel

En veteran i de fackliga demonstrationerna. Labben bryr sig inte ett dugg om alla smällare som slängs lite överallt. Cool.

De blås fackförening (libarala fackförbundet) var också med och krävde en ekonomi som sätter människan i centrum och inte kapitalet.

Metalls flamländska förbund vill inte vara ”mjölkossor” och häcklar de flamländska nationalisternas ledare Bart De Wever

Vårdsektorns fackliga medlemmar slöt upp massivt

Rött, gröt och blått i en skön enhet.

De offentligt anställda är alltid med.

Med blåsinstrument lyfts stämningen.

Den kvinnan känner vi igen.

Belgiens mjölkbönder visade sin solidaritet med demonstranterna.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,