Höstpromenad bland träd och tjuren Ferdinand.

Publicerat av
1

Hösten har definitivt slagit sitt grepp om landskapet kring min lilla by Houyet i de belgiska Ardennerna. I dag blev det en lång promenad. Jag och min fru Martine har lämnat Bryssel bakom oss för några dagar. Första november är en stor helgdag här där traditionen bjuder att sätta ut Krysantemum på familjegravarna.
I dag gick promenaden genom små byar runt Houyet, först en lång stigning upp ur Lessedalgången till den sömniga byn Herhet, så vidare via den lika sömniga Ferage och sedan tillbaka till Houyet via en stenig väg genom skog och över fält.
Inte så mycket att orda om egentligen. Men en litet tillfälle att visa några bilder från promenaden.

Först en stigning upp genom skogen som klätt sig i höstens färger

I den lilla byn Ferage väntar en gamling på lite sällskap.

Lite längre utefter vägen väntar Ferdinand på sällskap

En liten sträcka på riksvägen till Beauraing spärrar vi effektivt av.

Den milsvida utsikten över dalgången ligger i oktoberdis.

I Houyet ligger kyrkan mitt i byn som sig bör.

Det var allt för i dag kära vänner.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jonas Sjöstedt och Jan Björklund – överens om rysshot, ubåtsjakt och Ukraina…

Publicerat av
2

Har via SVT Play i efterhand lyssnat till diskussionen mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund i söndagens Agenda om ”Hur ska omvärlden tackla ett mer aggressivt Ryssland?”.

Självklart ingen lätt uppgift för Sjöstedt som inte kan lämna någon blotta till Björklund när det gäller det egna partiets många decennier av följsamhet till den politik som dikterades av den stalinistiska byråkratin i Moskva. Dels för att programmets svar på frågan om ett större hot från Ryssland var besvarat redan i påannonseringen. Dels för att en del förmenta vänsterröster – även i och kring det egna partiet – i dag hävdar en kontinuitet mellan Putins Ryssland och gårdagens Sovjetunionen. I en sorts perverterad form av marxism som formulerar sig i geopolitiska termer, helt obekymrade om produktionssätt och klasstrider i de olika stater som ingår i deras krigsspel, ser de därför Putin på samma sätt som en Syriens Bashar Assad eller en  Irans Hassan Rouhani, alltså som starka nationella ledare och ”antiimperialister”.

Slarvar Sjöstedt med sin garde i fråga om Ryssland möts han omedelbart av ett salvelsefullt utfall från Björklund med retorik från det Kalla krigets dagar och Vänsterpartiet skulle hamna ännu en bit bort från möjligheten av att ses som en ”pålitlig” del av en rödgrön regeringsbildning.

Jonas Sjöstedt vet att det egna partiet seglar fram med en vedervärdig historisk barlast. De tre partiledarna före honom Lars Ohly; Lars Werner och C H Hermansson har i tur och ordning, mer eller mindre framgångsrikt, alltsedan 1964 när CH tog vid efter Hilding Hagberg, försökt att distansera sig från stalinismen. Det definitiva brottet kom givetvis spontant av sig själv när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes. Själv har Sjöstedt både under sina år som EU-parlamentariker och sedan som partiledare alltsedan 2012 aktat sig mycket noga för att fläcka sin kostym med nostalgi från partiets långa stalinistiska epok i svensk historia.

För de som är unga eller medelålders i dag kan det vara svårt att föreställa sig den ideologi som var förhärskande i det gamla Sveriges Kommunistiska Parti. Därför kan det vara på sin plats att återge C H Hermanssons devota hyllning i partiets dagstidningar  med sina minnesord om Josef Stalin vid dennes dödsfall 1953:

”Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten. Därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Ord och formuleringar som C H senare ångrat många gånger. Säkert en uppriktig ånger om än med draghjälp från Nikita Chrustjev när denne 1956 på SUKP:s kongress gjorde senastion genom att avslöja en del om sin blodsbesudlade föregångare. Vad jag vet har C H däremot aldrig förmått sig att ta sig an uppgiften med att förklara hur denna smaklösa parentation inte bara var möjlig utan kunde uppfattas  som helt naturlig i det egna partiet. Han har bara förklarat det hela med att ”detta sa jag som funktionär i partiet”. Visst, det var hans roll. Men jag är övertygad om att han och alla andra också var besjälade av den egna liturgin.

Men vad CH däremot lyckades med var att i arbetet med sin bok om ”Sveriges femton mäktigaste familjer” ge en träffsäker bild av vilka som har makten i det svenska samhället. Han påtalade också vikten av att se de stora nya tjänstemannagrupper som växte fram som en del av arbetarklassen i marxistisk mening. Under påverkan av ungdomsradikaliseringen i Sverige 1968 och åren därefter, med väldiga konvulsioner i det egna ungdomsförbundet, bröt han också oväntat med SKP:s socialdemokratisering under 1950-talet genom att slå fast att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”. En utomordentligt korrekt karakteristik som understrukits alltmer för varje år som gått sedan uttalandet blev smått bevingade ord. Svenska kapitalintressen opererar också i dag helt inom ramen för den hegemoniska USA-imperialismen. Sverige är  tekniskt och militärt samordnat med NATO och vi blev bara några dagar före Reinfeldts valnederlag i september ”ett värdland” för denna militära koalition samt deltar i militära manövrer som ska öka dess slagstyrka mot Ryssland. Sverige har ständigt ”Öppet hus” för NATO” och har därmed själv bidragit till att öka den militära spänningen runt Östersjön.

Jonas Sjöstedt har som Vänsterpartiets förste partiledare lyckats med att själv helt och hållet distansera sig från partiets långa stalinistiska epok. Men, som debatten med Jan Björklund i söndags dessvärre bekräftar, har han också kastat ut barnet med badvattnet. Han delar i dag uppenbart inte CH:s synsätt om att Sverige är en imperialistisk statsbildning (i marxistisk mening). Något som han säkert gjorde i unga år när han enrollerades i partiets ungdomsförbund.

Gemytligt från första till sista stund

I Agenda uppträdde Sjöstedt helt enkelt som vilken borgerlig demokrat eller socialdemokrat som helst. ”Vi har i grunden samma uppfattning som Jan Björklund (om ubåtsjakten. Vi har fått information från försvarsmakten och regeringen och vi tycker att de har behandlat det här väldigt (!) väl. Det har funnits god grund för försvarsmakten att agera i det här fallet”, var hans ingång i meningsutbytet. Sedan fick vi veta att han delade Björklunds uppfattning om att vi ser ett aggressivt Ryssland, både ”mot Nord-Amerika (?) och när man annekterar Krim”. ”Det är inget nytt att man är aggressiv mot sina grannländer. Man har brutit loss två delar av Georgien, Syd-Ossetien och Abchasien. Nu har man gjort det med Ukraina”, hette det vidare.

Under hela samtalet stod han, sånär som när det gäller fullt medlemskap i NATO, på samma politiska grund som Björklund. Även när han talade om de stora fredsdemonstrationer i det auktoritära och aggressiva Ryssland där ”ryssar stått upp och sagt att de inte vill gå ut i krig mot Ukraina”. Om ryssar, till ”vilka vi måste bygga broar”. I sammanhanget blev detta till en önskan om att det är ”vi” i meningen Sverige och den svenska regeringen, den svenska staten, som ska bygga dessa broar. Du och jag, Jan och Jonas tillsammans. Visst, det är bra. Regeringen ska avkrävas en annan kurs än den som Bildt stakat ut (fast det gjorde i och för sig inte Sjöstedt). Men det finns inte ens en enda idé om att arbetarrörelsen också ska göra något på egen hand! Arbetarrörelsen och svensk borgerlighet har inte och kommer inte att i huvudsak ha samma vänner i Ryssland när det gäller motståndet mot Putin och hans närmaste partners av oligarker. När Björklund sedan säger att ”Sverige har varit drivande (Carl Bildt) för en ganska tuff linje mot Ryssland”, håller Sjöstedt med och menar att detta har varit helt nödvändigt.

Under valrörelsen slutskede i september betonade Sjöstedt två gånger i partiledarintervjun att Ryssland hade allt ansvar för krisen i Ukraina. Sverige/EU/USA/NATO var helt oskyldiga i sammanhanget. Då tänkte jag att hans inlägg var taktiskt betingat, att han inte för allt i världen ville att Vänsterpartiet än en gång skulle associeras med stalinismens brott.

Nu har jag tänkt om. Det löper en blå, om än ljusblå, tråd i hela hans tankemönster. Först till Georgien:

När Rysslands militär gick in i Syd-Ossetien var det inte som på Krim att några gröna gubbar helt plötsligt poppade upp. Inmarschen var en konsekvens av att Carl Bildts nära personliga vän, presidenten och dårliberalen Michail Saakhasvili omringade och flygbombade Sydossetiens huvudort Tschinvali (ett territorium som aldrig i historien har varit kontrollerat av en georgisk statsbildning). Bildt klampade då som nu in som en klumpig med vredgad trumpetande elefant i diplomatins glashus genom att kalla ryssarna för nazister och ensam i Europa påstå att det var Kreml som startat kriget (där förlorade han för övrigt sin chans att nå den åtråvärda posten som EU:s utrikesminister). Alltså raka motsatsen till dagens Krim där det var Ryssland som var angripare. När det begav sig sa för övrigt Sjöstedt att han och Carl Bildt var helt överens när det gällde det georgiska kriget.

Carl Bildt och Michail Saakhasvili när de tillsammans föll i drömmar om framtiden

Sedan till Ukraina som är en komplex historia. Se också två tidigare längre artiklar som jag skrivit i frågan.1 & 2 . Här hittar du också en länk till en artikel om olika kapitalintressen i Ukraina före Janukovytjs fall som Benny har skrivit. Bortsett från den ekonomiska krisen i Europa bottnar Ukrainas kris först och främst i en ekonomisk och social kollaps för den statsbildning, där kapitalistiska predatorer, oligarker, hänsynslöst och genom våld, korruption och politisk makt själva roffat åt sig de oerhörda värden och tillgångar som var gemensamt ägda (visserligen under kommunistpartiets kontroll) före självständigheten 1991.

I Väst-Ukrainas folkliga uppror, Majdan, mot Viktor Janukovytj fick reaktionära nationalister och rena fascister tragiskt nog övertaget med en helt dominant roll för sina paramilitära ”sotnis”, vilka de nya högerinriktade EU-vänliga nyliberalerna utnyttjade till att själva tillskansa sig makten. De ukrainska reaktionära nationalisterna fick också en viss roll i regeringen, men skaffade sig framförallt ett stort inflytande genom sina egna paramilitära bataljoner, varav flera blev den nye presidenten Petro Porosjenkos stormtrupper när denne i våras iscensatte sin militära kampanj i nordöst och sa sig kunna göra slut på ”terroristerna” på bara en vecka.

En del av fascisternas Azovbataljon

I denna svaga statsbildning är det uppenbart att det kapitalistiska Ryssland agerat aggressivt för att som man ser det försvara den egna statsbildningen. Annekteringen av Krim gjordes av militärstrategiska skäl. Det militära stödet till ”folkrepublikerna” i Luhansk och Donetsk kanske inte i första hand syftar till samma annektering som för Krims del, utan handlar snarast om att utöver starkare förhandlingskort få en mer eller mindre regionalt självständig buffertzon.

Men det är lika uppenbart att EU/USA och därmed Sverige som stat agerat aggressivt. Stora pengar, politiker, utbildningsprogram och massvis med rådgivare från Väst (som Carl Bildt) spelade en stor roll för att ge nationalisterna övertaget på Majdan. Ekonomiskt stöd från EU/USA och löften om stöd från IMF har också hjälpt den regering som bildades att överhuvudtaget överleva. Alla vet hur USA lobbade och lyckades med att få sin kandidat Arseniy Yatsenyuk till premiärminister – i stället för den oprövade boxaren Vitali Klitschko. EU/USA/ har också hela tiden signalerat grönt flagg för Porosjenkos militära kampanj mot ukrainaryssarna och accepterat det stora inflytandet för fascister vid fronten mot Donbass. En för denna typ av uppgift trovärdig tidning, Financial Times, har pekat ut Carl Bildt som en hök i sammanhanget. Exakt vad han har slagit ner på vet vi inte. Men snabba resor stup i kvarten till Kiev, helt utanför riksdagens kontroll, har varslat oss om en möjlig roll som kurir för Washington.

Det var genom en famös buggning av USA:s sändebud, Victoria Nuland, vi fick reda på på att ”EU kunde dra åt helvete” och att  det var USA:s kandidat Arseniy Yatsenuk som skulle bli Ukrainas näste premiärminister. Så blev det också.

I bakgrunden finns också NATO:s oavbrutna inringning av Ryssland med nya baser, nya raketramper, nya upprustade nationella arméer samordnade med de gamla styrkorna. Så här ser tidtabellen ut för den snabba expansionen med nya medlemmar i militäralliansen NATO: Tyskland (1990) ;Tjeckien (1999); Polen (1999); Ungern (1999);Bulgarien (2004);Estland (2004);Lettland (2004); Litauen (2004); Rumänien (2004); Slovakien (2004); Slovenien (2004); Kroatien (2009); Albanien (2009). Flera andra som Georgien (och Ukraina) finns med på turlistan. I jämförelse med NATO är Ryssland militärt en dvärg. Det är inte för inte som Putin då och då påminner världen om att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Jag tror faktiskt inte att det finns någon vettig människa som tror att inte USA skulle känna oro för sin säkerhetspolitik hemmavid om Ryssland fick med sig Mexico, Kuba och Kanada i en militär koalition med gemensamma militära resurser riktade mot ”land of the free, home of the brave”. Nog skulle Vita Huset agera om ryska spetsnaztrupper tränades på Kanadas kuststräcka vid  De stora sjöarna…

Det associationsavtal mellan Ukraina och EU som den nya regimen i Kiev vill genomföra är inte heller ett simpelt frihandelsavtal. Där sägs också att parterna ”ska främja en gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor i syfte att Ukraina alltmer ska engageras i det europeiska säkerhetsområdet”. Avtalet kräver att parterna ”gör fullt och snart bruk av alla diplomatiska och militära kanaler mellan sig”.

När Sjöstedt därför väljer att ensidigt ge Ryssland ansvaret för krisen i Ukraina och när han (och Hans Linde) öppet talar om ett ”ökat säkerhetspolitiskt hot från Ryssland” vilket ”långsiktigt kräver mer pengar till försvaret så att vi kan försvara vårt territorium” gör han faktiskt samma sak som de tyska socialdemokraterna en gång inför den egna borgarklassens krigshets åren för Första världskriget. Han överger arbetarrörelsens antimilitarism. Den som 1905 bidrog till att för Oscar II göra ett anfallskrig mot Norge omöjligt. Sverige är en del av problemet. Vår stat, vår regering, har bidragit till att regeringen i Kiev valde att gå på krigsstigen i stället för att lösa motsättningarna i det egna landet med sociala och politiska reformer.

När det gäller den här krisen ligger ansvaret både hos Ukrainas inhemska rövarkapitalister, hos det imperialistiska Ryssland och hos Västvärldens imperialism. Karl Kautsky, den tyske socialisten, sa en gång att vår främsta uppgift som socialister inför och under ett krig mellan imperialister, det är angripa vår egen borgarklass och till och med verka för dess eget nederlag. ”Vår egen borgarklass”, det är i dag den kapitalistklass, sammantvinnad med sina själsfränder i EU/USA, som i Sverige dag för dag driver fram en allt större rysskräck och som syftar till att få Sverige till fullvärdig medlem av NATO.

Jonas Sjöstedt ska peka finger inte bara åt Putins Ryssland utan åt samtliga de kapitalintressen och rörelser som bär ansvaret för detta reaktionära krig där det bara finns en enda förlorare, vanliga arbetande människor i Europa och Ryssland. Han ska peka finger också åt EU:s och NATO:s medlemsstater, åt USA och åt den svenska statens roll.

Men samtidigt, som jag understrukit i en tidigare blogg:

”Utan att ha ett endaste ord till övers för Putins regim eller de politiska grupperingar och ledare som leder det ukrainryska motståndet mot Kievs militära offensiv i östra Ukraina, det är en samling av reaktionära nationalister, storryska galningar, nostalgiska stalinister, är det samtidigt uppenbart att det inte är ukrainaryssarna som använder stridsflyg, tungt artilleri och skjuter Gradraketer över Kiev. Det är Kiev som använder tunga vapen mot sitt ”eget folk” i Donetsk och Luhansk. Tusentals civila har dödats. Inte i Liev. Utan i Donbass. Snart sjuhundratusen människor har flytt. De flesta till Ryssland. Inte till västra Ukraina. Det är också uppenbart att det finns en ryskukrainsk mycket stor minoritet som i allt, från språk till religion, men också i historien och inte minst då i ”Det stora fosterlandskriget” mot tyska och ukrainska nazister, känner sig som hemmahörande i en rysk nation och som, utan att ha förtroende för det väpnade upproret, ser med allt från misstro över till skräck, när det gäller Kievs försök att lösa motsättningarna mellan dem och den nya regimen med hjälp av tunga militära maktmedel. För många av oss kan det verka som en bagatell, men striden mellan den ortodoxa patriarken i Moskva, vilken har stöd av ryskukrainare (och Putin) och den i Kiev, i vars krets Ukrainas president Petro Porosjenko är en av de hängivna församlingsmedlemmarna, är ett djupt sår som vanvettigt nog delar två så närstående folkgrupper.” För de ukrainska nationalisternas del handlar kriget om att konstituera, att skapa, en dominant ukrainsk nationalism även i de ukrainryska delarna av den nya självständiga statens territorium. Regioner som aldrig någonsin tidigare i historien kontrollerats av en ukrainsk statsbildning.

Avslutningsvis undrar jag över hur andra vänsterpartister ser på Jonas Sjöstedts politiska samsyn och gemyt med Jan Björklund. Är hans uppfattning verkligen diskuterad och förankrad i tidigare kongressbeslut eller i politiska resolutioner från den sittande partistyrelsen? Hade CH Hermansson verkligen fel om den svenska statens klasskaraktär? Är detta partiets nuvarande ståndpunkt.

Om inte, är det  dags för en riktigt  grundlig diskussion inför er nästa partikongress!

 *****

När jag googlade runt och letade efter CH Hermanssons minnesord vid Stalins död hamnade jag plötsligt på en artikel repriserad hos marxistarkiv.se skriven av Björn Hallberg. Det var en kort förenklad genomgång av SKP/VPK:s historia fram till 1976. Den var bra men med ett grovkalibrigt språk färgat av en mer upprorisk tidsanda. Faktiskt satt jag en liten stund och funderade över vem denne Björn Hallberg kan ha varit. Men plötsligt ramlade det ner en pollett. Det var ju jag själv som en gång hade skrivit detta. Björn Hallberg var en av mina pseudonymer under dessa år. Bengt Roswall en annan. Varför? Jo, jag skrev så mycket att vår ”partipress” tyckte att det skulle se bättre ut med lite variation på konfekten. Ett tips. Läs den. Faktiskt riktigt bra: Vad har Vpk uppnått?.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Storstrejk i Marocko

Publicerat av
2

.
Det är en historisk dag i morgon i Marocko. Samtliga fackliga organisationer kallar till storstrejk mot dyrtiden och regeringens angrepp på vanliga löntagares levnadsstandard.


Den fackliga ”demokratiska tendensen i det marockanska arbetarförbundet” skriver följande om strejken:
”Arbetarklassen och samtliga löntagare har som målsättning att sätta stopp för den reaktionära aggressionen mot våra friheter, i första hand den fackliga organisationsfriheten, mot arbetarnas förvärvade rättigheter, och kräver att alla väsentliga krav tillmötesgås”.
Regeringen sprider rykten om att strejken ska skjutas upp, vilket helt tillbakavisas av de fackliga organisationerna. Vid sidan av de fackliga organisationerna har människorättsorganisationer och Attac annonserat sitt deltagande.
Vi kommer tillbaka med resultatet från strejkdagen. Är det början till en varm vinter i Marocko? Ingen vet. Men hopp finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Global recession eller värre?

Publicerat av
Svara

På nytt hörs skrämda röster i finansvärlden. Knappt har pratet om att ”återhämtningen är här” hunnit drabbas av tvivlets skuggor och redan sjunker världens börser och råvarupriserna, inklusive priset på olja.
Vart tog den utlovade tillväxten och jobben vägen? Är en ny kris på väg? Det verkar så. För att sammanfatta vad som följer i den här artikeln kan vi säga att mycket tyder på att världsekonomin kan komma att gå in i en ny allvarlig samordnad kris.

De mörka skuggorna på horisonten är många. Det saknas lokomotiv som kan dra världsekonomin med sig i en för kapitalägarna acceptabel tillväxt.
-Kina har av olika anledningar tappat farten och kommer i år att öka sin BNP med bara cirka 7 procent. Det är den lägsta tillväxten sedan krisen i landet 1990. Under finanskrisen 2008-2011 höll Kina uppe mycket av tillväxten i världen och drog hela lasset tack vare den omfattande importen av råvaror.
-Brasilien kan inte ensamt spela en ledande roll, inte ens som en del av de så kallade Bric-länderna. Speciellt inte i dag eftersom landet är inne i en recession för andra kvartalet i rad.
-I USA ser ekonomerna ett hopp. Som enda land i OECD, tillsammans med Tyskland, har USA:s BNP passerat nivån före finanskrisens utbrott 2007. Ändå är det tveksamt om USA ska kunna ge världsekonomin den draghjälp som det gett många gånger förr.
-Eurozonen vill experterna helst glömma bort. Till och med Tyskland har en tillväxt som närmar sig nollstrecket och resten av kontinenten är till större delen redan inne i en recession som riskerar att utvecklas till ett ”japanskt syndrom”, det vill säga en deflation med alla konsekvenser det för med sig. De nyliberala regeringarnas åtstramningspolitik skapar en social katastrof för kontinentens arbetande befolkning. Det som presenteras som den ”enda vägen” bär rätt in i fördärvet.
Flera faktorer samverkar just nu i riktning mot en globalt utbredd recession som kan bli något ännu värre. Det är utvecklingen i de tre huvudsektorerna av världsekonomion, USA, Kina och Europa, som kommer att avgöra den närmsta framtiden.

Vilken väg går Kina?
Enligt den kinesiska regeringen kommer tillväxten att stanna vid 7,3 procent för innevarande år. Det är den lägsta takten sedan 1990 och anses ligga under den nivå som krävs för att antalet jobb som skapas klarar av befolkningstillväxten. I decennier har den ekonomiska tillväxten legat över 10 procent och tillsammans med landets enorma storlek har det spelat en stor roll för världsekonomin. Nu kan det vara slut på det. Den största boomen i landet är sedan flera år nybyggandet av kontor och lägenheter. En stor överkapacitet har byggts upp och nu står mer än 10 miljoner nybyggda bostäder tomma. Försäljningen av bostäder har sjunkit med 11 procent hittills i år.

Den kraftiga nedgången i byggbranschen skapar stora problem för resten av ekonomin. Stålproduktionen och cementtillverkning lider nu av stor överkapacitet som i sin tur kan sprida sig till andra sektorer. Det innebär också att länder som Brasilien drabbas hårt eftersom exporten till det råvaruhungrande Kina varit den principiella drivkraften i Brasilien, som nu i stället möter hård motvind.
För att hålla tillväxten uppe, trots den industriella överkapaciteten och hushållens låga konsumtion, har ledarna i Peking släppt loss en flod av krediter över landet för att stimulera de regionala myndigheterna att investera i infrastruktur, vilket ofta resulterar i broar till ingenstans eller blänkande köpcentra utan kundunderlag.
Baksidan på de finansiella stimulanspaketen är en allt större skuldsättning, både offentlig och privat. Den totala skulden har gått upp från 147 procent av BNP 2008 till 251 procent i juni i år. Det är inte bara högt, det är extremt högt och många lån som nu ligger ute kommer inta att kunna betalas tillbaka. Speciellt eftersom det redan råder deflation i Kina, vilket automatiskt gör tagna lån mycket mer kostsamma att betala tillbaka. Grossistpriser för industrivaror har enligt Financial Times sjunkit i 32 månader i följd.
Utan den kinesiska centralmaktens enorma reservvaluta i dollar skulle antagligen det kinesiska banksystemet explodera under de osäkra lån som getts till både offentlig och privat verksamhet. Men det kommer Peking att göra allt för att undvika även om det innebär att stora mängder lån avskrivs och förs över på centralbudgeten. Det är dock en kortsiktig lösning som släcker elden med nytt bränsle. Den aktuella situationen av extrem överkapacitet i flera av de tunga industribranscherna kan inte lösas med penningpolitik. Därför kan statsledningen bara skjuta krisen framför sig. Vilket alltid är något jämfört med situationen i Europa.

Återhämtning utan jobb.
I USA har industri och finans kommit över krisen som tog fart 2007 på ett bättre sätt än i Europa. Skillnaden heter stimulanspolitik kontra åtstramningspolitik. Medan eurozonens BNP fortfarande ligger under nivån 2007 kunde USA redan 2011 komma tillbaka till nivån 2007 för att sedan nå index 107,3 andra kvartalet 2014 om index börjar med 100 första kvartalet 2008.
Samtidigt har produktionskostnaderna för den amerikanska industrin minskat sedan 2008 främst tack vare de sjunkande oljepriserna. USA har på några år blivit en lika stor oljeproducent som Saudiarabien tack vare den extremt miljöovänliga frackingmetoden. Men det är inte hela orsaken. I kostnaderna för kapitalet ingår också de arbetandes löner och där har vi sett en utveckling sedan 2007 som slår alla andra större ekonomier på fingrarna ur kapitalets synpunkt.
USA är det enda land i OECD där genomsnittsinkomsten ökat från 2007 till 2013 samtidigt som medianinkomsten minskat. Medianen är den lön som ligger mitt på skalan med lika många löntagare under som över. Kombinationen högre genomsnitt med lägre median har bara en förklaring: en allt mer ojämlik fördelning av inkomsterna. Från 2007 till 2013 har medianinkomsten i USA sjunkit från 53 000 dollar till 46 700 dollar. Det vill säga att mer än hälften av de lönearbetande i USA har fått se sina realinkomster minska de senaste sex åren.
Trots det har genomsnittsinkomsterna stigit. Det vill säga att den lilla eliten i toppen, omkring tio procent av befolkningen, har tagit till sig så stora inkomstökningar att det mer än väl upphäver att 90 procent fått lägre eller stagnerande inkomster. Eftersom BNP i USA ökat snabbare än de stagnerande/sjunkande lönerna har vinsternas andel av det producerade mervärdet ökat kraftigt det senaste årtiondet. Tusentals miljarder dollar har omfördelats från de arbetande till kapitalägarna i landet. Från början av 90-talet till i dag har de rikaste 3 procenten av befolkningen ökat sin andel av de samlade rikedomarna från 44,8 procent till 54,4 procent medan 90 procent av innevånarna sett sin andel sjunka från 33,2 procent till 24,7 procent.
Vart tar kapitalet vägen? Om det investeras produktivt skulle det synas i form av fabriker, transportmedel och allmän infrastruktur. Men en allt större del av vinsterna används inte till nyinvesteringar utan till utdelning till ägare av aktier och andra värdepapper. Den enorma ansamlingen av rikedomar i den högsta toppen av samhället är bevis på hur vinsterna används. I stället för att investeras placeras rikedomarna i den finansiella karusellen och bidrar till ständigt återkommande spekulationsbubblor som periodvis exploderar i finansiella kriser.

Bilden av ett USA som återhämtar sig efter krisen är inte fullständig. Visserligen har den officiella arbetslösheten minskat. Men antalet personer sysselsatta har bara ökat i måttlig omfattning. Hemligheten är att ett stort antal av de som blev arbetslösa under krisen 2008-11 aldrig kom tillbaka till arbetsmarknaden och försvann ut ur statistiken. Det syns på sysselsättningsgraden, det vill säga hur stor del av befolkningen i aktiv ålder som har ett jobb. I januari 2008 var 66,2 procent av de i aktiv ålder sysselsatta. I juni 2014 var siffran nere i 62,7 procent. Vi talar alltså om 4-5 miljoner personer som inte fick del av ”återhämtningen”.
Låga investeringar i framför allt infrastruktur och den allt ojämnare inkomstutvecklingen innebär att de amerikanska hushållen inte kan fungera som den motor för världsekonomin som de gjorde innan kraschen 2008. Det var en boom byggd på allt större individuell skuldsättning. Det reptricket går inte att upprepa för tillfället eftersom de flesta fortfarande sanerar sina skulder. Så även om USA:s ekonomi håller högre fart än Europa och Japan kommer Uncle Sam inte att kunna dra med sig resten av världsekonomin i ett nytt uppsving inom de kommande kvartalen.

Utveckling av medianlön och genomsnittslön 2002-2012. Utvecklingen i USA är unik. Medianen har minskat medan genomsnittet ökat. Det visar på den extrema ojämlikheten i fördelningen av inkomsterna.

Ett modernt Atlantis?
Enligt många experter i finanspressen är Europa på väg att möta samma öde som det mytomspunna Atlantis. Inte riktigt försvinna i havets djup, men falla samman som ekonomisk stormakt.
Tillväxten i eurozonen som helhet ligger nära noll, inflationen håller på att gå över i deflation och närmare 30 miljoner personer är arbetslösa. I stort handlar det om en kris som tillverkats av kontinentens nyliberala politiker. Ett enda recept har skrivits ut till alla länder –åtstramning och åter åtstramning.
Till och med finansdrakar som Financial Times och The Economist varnar för att den ekonomiska politik som påbjuds av Bryssel och dikteras av den tyska regeringen ska leda till en deflationistisk spiral och en depression. Sex år av nyliberal åtstramningspolitik förklarades ha två huvudmål. Resultatet av den förda politiken är det rakt motsatta till de officiellt uttalade målen.
-Sänkta skatter och utgifter för företagen och minskade offentliga utgifter skulle leda till ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Resultatet blev det motsatta. Med ett par undantag är nu hela eurozonen nere i nolltillväxt eller recession. Närmare 30 miljoner arbetslösa vittnar om vad som skett med jobben tack vare sex års svångremspolitik.
-De offentliga skulderna skulle saneras med åtstramning av medlemsstaternas utgifter. I stället har politiken drivit hela kontinenten in i nolltillväxt eller recession vilket automatiskt lett till att skuldernas andel av BNP ökat.

De rikas andel av inkomsterna har ökat i alla större industriländer.

Vad ska man kalla politiker som driver en politik som leder till motsatt resultat än de uttalade målsättningarna? Okunniga amatörer eller kanske rent av korkade? Men det finns en alternativ förklaring. De uttalade målsättningarna är kanske inte de verkliga målsättningarna.
I land efter land driver regeringarna i Europa samma linje –minska de statliga utgifterna, jaga de arbetslösa med blåslampa, ge gåvor till företagen och hålla kapitalägarna skadelösa från de sanslösa risker och spekulation som de ägnat sig åt. Att med alla medel minska statsskulden är inget annat än att med alla medel se till att ägarna av statsskulden går oskadade ur krisen. De banker, fonder och stenrika individer som har stora poster av statsobligationer ska betalas till fullo om det så leder till recessioner, depression och djup social kris. Grekland är det laboratorium där politiken testas till fullo för att se var gränsen går innan det sker en social explosion.
Att de rika inte lider någon nöd av krispolitiken bevisar EU-kommissionens rapport om skatteflykten inom Europa. Varje år sedan 2008 förlorar de europeiska staterna ett tusen miljarder euro i skatteintäkter på grund av bolags och rika individers skatteflykt till de så kallade skatteparadisen. Där finns de pengar som politikerna säger inte finns när skolor, vårdinrättningar och den offentliga servicen slås sönder av det nyliberala korståget.
Så vad är svaret på frågan i rubriken ovan? Global recession eller värre? Att vi går in i en global recession verkar vara klart. Just nu saknas det ett lokomotiv som kan dra resten av världsekonomin med sig. Om det ska bli värre är mindre en fråga om ekonomi än politik. Om den nuvarande nyliberala åtstramningspolitiken inte ersätts av en mer expansiv ekonomisk politik kommer det grekiska folkets öde att bli norm i Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

De rödgrönas budget – inget paradigmskifte, men väl en drastisk politisk scenförändring

Publicerat av
3

Stefan Löfvén hävdar att de rödgrönas första budget innebär ”ett paradigmskifte, framförallt för jobben”. Magdalena Anderssons ”nådiga lunta” ska alltså förstås som en dramatisk förändring av en hel struktur, ett helt system. Vi ska fås att tro att vi välsignats med riktigt radikala strukturreformer, ett verkligt systemskifte eller en ”revolution”, vilket är så begreppet tolkas i fysikens vetenskapshistoriska värld där det har sitt ursprung.

Men så väl är det dessvärre inte. Vad vi däremot ser – och framförallt kommer att få se är en dramatisk politisk scenförändring. Nya kulisser rullas in, annan rekvisita ställs ut. Mängder med nya aktörer flockas i Rosenbad, med ett delvis nytt språk, ny ideologisk retorik och andra miner och annan intonation när de framför sina roller.

Men fortfarande är det samma pjäs som spelas. Om än med nya regissörer och en del nya aktörer. I alla avseenden består det svenska klassamhället som det såg ut innan skrivbordslådorna på Rosenbad städades ut och alliansens politiska nomenklatura flyktade i väg till lobbyindustrin…

Det är bara att se till hårda fakta. Avrundat kommer ”Statens utgifter” budgetåret 2015 att bli 886 miljarder kronor och detta samtidigt som regeringen meddelat att de sammanlagda kostnaderna för ”nya reformer” (inkluderat 400 nya miljoner till militären) kommer att bli drygt 20 miljarder. En stor del av dessa reformpengar hamnar helt rätt och innebär några försiktiga tåfjät framåt: exempelvis hos ensamstående föräldrar med barn, 1.6 miljardar; höjt underhållsstöd, 0.6 miljarder; mer pengar till äldreomsorgen, 2 miljarder; sänkt skatt för pensionärer, 2 miljarder; och höjt tak i a-kassan, 1,7 miljarder. En ensamstående mamma får 300 kr mer i månaden att röra sig med och slipper kostnader för medicin om hon har ett sjukt barn. En fattigpensionär med garantipension på dryg 8000 brutto i månaden får samtidigt 180 kr mer i månaden för sin hushållning. Ingenting som förändrar livet, inget systemskifte precis, men ändå några slantar mer.

Den pressade äldrevården får mer pengar

Regeringens siffror är dessutom manipulerade. Arbetande pensionärer får en kontrareform, en skattehöjning med 8.5 procent, vilket för pensionärsgruppen i sin helhet innebär ett plus i budgeten. Den påstådda kostnaden för en höjning av taket i a-kassan på 1,7 miljarder verkar också vara gripen ur luften. Den finansieras av medlemsavgifterna och en arbetsmarknadsavgift som betalas av arbetsgivarna.

Samtidigt uteblev vallöftet från (s) om höjda barnbidrag. Dessa har inte höjts sedan 2006 och därför minskat betydligt i takt med inflationen. Det höjda taket i a-kassan till 25 000 kronor är bra, men en kortvarig glädje för dem som gynnas eftersom den nivån bara ska gälla i hundra dagar! Sveriges lärarkår kommer dessutom att få se sig om himlen efter de tiotusen kronor mer i månaden som Gustav Fridolin lovat. Idrotten fick också kalla handen vilket innebär att den kanske viktigaste integrationsfaktorn i Sverige, barn- och ungdomsidrotten, blir mer utarmad på pengar. Sveriges utdöende jordbruk, vi importerar 50 procent av allt vi äter och bondens genomsnittålder är uppe i 57 år, får ännu ett liehugg i ryggen med Åsa Romsons löfte om en höjd gödselskatt nästa år. ”Vi får betala för att statens museum i Stockholm ska slippa avgifter”, rasar jordbrukarna på sina Facebooksidor. Oavsett hur man värderar de smärre inkomstfördelningar och förändringar av en del skattesatser som görs handlar reformerna med 20 miljarder i sak ändå bara om lite drygt två procent av Sveriges utgiftsbudget! Äter man två procent av det som läggs upp på ens tallrik brukar vi säga att man ”petar i maten” och det är också vad Magdalena Andersson och den rödgröna regeringen har gjort. Den har petat lite i alliansen tidigare budget. Inte mer. Allra minst handlar det om ett paradigmskifte eller radikala strukturreformer.

Bostadsbristen i många regioner kräver stora statliga investeringar

Den nya regeringen är också tokrädd när det gäller att investera för framtiden: Den akuta bostadsbristen måste mötas med stora statliga insatser (vilket dessutom är ett bra sätt att dra undan fötterna för (sd); miljonprogrammet från 1960-talet kräver en akut renovering med modern miljövänlig teknik för att minska energislöseriet; kollektivtrafiken byggas ut och få bättre kvalité; järnvägar – och många vägar – rustas upp; nya icke fossila energislag utvecklas och byggas ut; en plan för att rädda jordbruket och till en del återindustrialisera Sverige är lika akut. ”Politik är att vilja”, sa en gång Olof Palme. Men den nya regeringen är viljelös. Likt sin föregångare bara ett flarn för ”marknaden”. Utan nya skattesänkningar (vilket i sig vore dåraktigt) stannar alliansens ”konsumtionsekonomi” upp. Samtidigt är euroländernas tre viktigaste ekonomier (66 procent) Italien, Frankrike och Tyskland alla tre på väg in i en recession (Finlands för Sveriges del så viktiga ekonomi drabbas också hårt av EU:s sanktioner mot Ryssland). Många erkända ekonomer och ekonomiska institut talar om att stora delar av världens ekonomier är på väg in i ett japanskt syndrom. En slags ekonomisk sömn där utvecklingen står still för en lång tid framöver. Utan draghjälp från en ny konsumtionsvåg och med ännu mer vikande utländsk efterfrågan på viktiga svenska exportvaror är det precis långsiktiga investeringar som krävs. Inte minst eftersom Sverige är bland världens högst rankade ”låntagare”. Den svenska staten kan i dag få tvååriga lån med en räntekostnad på bara 0.021 procent. Men en insikt om detta saknas helt i regeringskansliet. I stället har vi fått ännu en nyliberal regering som är strykrädd för radikala grepp.

Bakgrunden till detta är inte bara regeringspartiernas egna program och deras snabba sprintlopp åt höger i politiken utan givetvis också sensommarens katastrofala valresultat.

Visst, (s), (mp) och (v) fick tillsammans 43.6 procent av rösterna i riksdagsvalet eller omsatt i riksdagsledamöter, 159 stycken. Räknar vi bara med de traditionella arbetarpartiernas röster (S) och (v) fick dessa rekordsvaga knappt 39 procent av väljarkåren. Samtidigt orkade den borgerliga alliansen bara med att räkna in 39.4 procent eller sjunka ner på 141 riksdagsstolar. Men i den politiska verkligheten har vi sedan Sverigedemokraterna med sina 12,8 procent och hela 49 nyvalda i vår riksdag. Samtidigt är det nästan torrlagt med breda sociala rörelser i landet. I Sverige lever två generationer av människor där de allra flesta aldrig har varit berörda av en verklig facklig strid. Vi ser heller aldrig några större grupper av studenter som vågar ta sig ton. Vänstern utanför riksdagen är ytterligt svag och jagar mer sin egen identitet än klassfrågor. Rättvisepartiet som relativt ensamma och med stor energi försökte sig på med taktiken att delta i riksdagsvalet kunde exempelvis bara räkna hem futtiga 791 röster – i hela Sverige.

Segerval för Sverigedemokraterna. Här en jublande Oscar Sjöstedt

Vad detta kommer att innebära fick vi en aning om under årets budgetdebatt där (sd):s nye ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt fick det att knaka till ordentligt i många riksdagsbänkar. För övrigt visade han, med skicklig retorik, att det finns flera ”ledarämnen” i (sd) om Jimmy Åkesson skulle fortsätta med att bli sjukskriven. Under eran Reinfeldt, alltså under de år när (sd) har vuxit upp till ett stort parti var moderaterna och deras alliansregering en av partiets huvudmotståndare, en del av etablissemanget, en del av ”dom där uppe som skiter i oss”. Men i det snabba scenbyte som nu skett, flirtade han i budgetdebatten med alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet och kastade också masken när det gäller var partiet hör hemma i viktiga klass- och miljöfrågor. Han sökte den påtänkta nya moderatledaren Anna Kinberg Batras hand genom att annonsera ett gemensamt motstånd mot Löfvéns regeringspolitik. ”Vi sverigedemokrater är också emot höjd skatt för högre inkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt höjda kärnkraftsavgifter”, menade han och förklarade sitt parti berett att kanske rösta för alliansens eget budgetförslag och därmed i praktiken fälla den nya (s)-ledda regeringen. Sedan tidigare vet vi också att (sd) vill riva upp turordningsreglerna på arbetsmarknaden och i övrigt försämra den lagstiftning som ger oss löntagare ett, om än mycket begränsat, skydd mot arbetsgivarnas godtycke. Partiet ser också Folkpartiets egen major, Jan Björklund, som en mjukis när det gäller svensk upprustning och vill själva ge så mycket som hela 24 miljarder mer av våra skattepengar till svensk militarism. Alla förslag från alliansen om mer pengar åt militären kommer därför att backas av SD. Sjöstedt räknade upp en rad förslag i budgeten som (sd) och Alliansen är emot: höjd skatt för höginkomstagare, traineejobb, höjd arbetsgivaravgift för unga och pensionärer samt en större kärnkraftsavgift.

På fritiden älskar Oscar Sjöstedt att skjuta pansarskott med hemvärnet

Moderaternas gruppledare Kinberg Batra avvisade för stunden hans öppna frieri. ”Vi kan inte samarbeta med ett parti som inte står för öppenhet”, menade hon. För stunden därför att det finns en underliggande motsättning i den parlamentariska situationen. Om vi tillåter oss att för en stund bortse från de olika partiernas syn på invandring och flyktingmottagning är regeringen i ett stort parlamentariskt underläge i de flesta frågor som alliansen – och (sd) – driver. Sverigedemokraterna nya roll som oppositionsparti mot de rödgröna, med lite drygt 800 000 väljare bakom sig, 49 riksdagsledamöter och stort inflytande i många kommuner, samtidigt som det visat sig att moderaterna tappats på flera hundra tusen väljare som föredrog Jimmy Åkesson framför Fredrik Reinfeldt, innebär vulkaniska rörelser i det moderata partiet. Frågan är bara vilka utbrott vi kommer att få se? Frestelsen att acceptera stöd i voteringar från sverigedemokraterna – i frågor som inte rör migration – kommer att bli allt större. Inte minst när det gäller att återvinna regeringsmakten och en ny partiledare blivit varm i kläderna. Många moderater vill också öppna en dialog med (sd) och dämpa den förre partiledarens entusiastiska anslag när det gäller invandring och flyktingmottagning. En omprövning kan också komma när det gäller Reinfeldts taktiska syn på ett vapenstillestånd när det gäller arbetsrätten i stort och turordningsreglerna i synnerhet. Folkpartiets Jan Björklund har redan gått ut i ett öppet angrepp mot alliansens lågmälda ställningstagande på detta viktiga område och annonserat att LAS måste rivas upp och ”ingångslönerna” sänkas. Annie Lööf står sedan tidigare på den barrikaden och missar inte ett tillfälle att spy galla över turordningsreglerna. När nu (sd) är mer än dubbelt så stort som dessa bägge allianspartier och tänker driva samma hets blir det ett enormt tryck på moderaterna att byta fot och falla in i ett gemensamt borgerligt angrepp på arbetsrätten.

Politikens pendyl har sin gång, men för många moderater som gärna vill följa kapital- och företagsägarnas dito var PM Nilssons ledare i Dagens Industri den 20 oktober säkert ett påbud om att det nu är dags att ställa om klockan. PM Nilsson tidigare ledarskribent på Expressen och grundare av debattsajten Newsmill är en grovkalibrig förespråkare för det som brukar kallas för ”näringslivet”, alltså den kapitalistklass som när sig på vårt arbete. Han menar i sin uppmärksammade ledare att det nu är dags för ”näringslivet” att befrynda sig med sverigedemokraterna, att helt enkelt bjuda in dem till ”luncher, nätverksträffar, konferenser, seminarier eller företagsbesök”. En räkcocktail vid rätt tillfälle kan göra underverk, menar han, samt fortsätter: ”alla nya politiska krafter måste uppfostras av omgivningen. Näringslivet har ägnat ett kvarts sekel åt att mellan skål och vägg tala MP till rätta. Det har gått ganska bra. Miljöpartiet är numera för EU, tillväxt och ger till och med grönt ljus åt nya Gripen. När som helst bygger de ringled runt Stockholm också.”

Den scenförändring som sker ger samtidigt en öppning för Vänsterpartiet. I och med att (sd) mer öppet allierar sig med överheten, det rika Sverige, den borgerliga fyrklövern och militarismen, sänker partiet garden åt vänster vilket ger stora möjligheter för (v) att få in många träffar på och skada det parti som själv så gärna vill stoltsera som en underdog.

Det ledsamma är att (v):s ledning gör det rakt motsatta. Med tanke på den parlamentariska situationen och den fackliga rörelsens autism ska vi inte bli upprörda över att partiet kan tänka sig att rösta för Magdalena Anderssons budgetproposition. Det är en taktik som är lätt att förklara. Inte heller ska vi ilskna till över att Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson försökt att förhandla fram förbättringar i budgeten. Det har uppenbart gått bättre tack vare att Löfvén har hållit dem utanför regeringen. För Miljöpartiet som fick några taburetter har det gått sämre. Deras viktigaste krav har begravts i utredningar.

Nej, det vi ska bli upprörda över är att Vänsterpartiets ledning identifierar sig själv med den nya regeringen och ger alla sina medlemmar, sympatisörer och väljare intrycket av att vara ett lika nöjt som godmodigt regeringsunderlag. I den politiska striden med ”Jimmy och hans järnrör” sluter de upp bakom regeringen och blir dess försvarsadvokat i stället för att inta en egen självständig roll som ”det enda oppositionspartiet för landets löntagare och utsatta människor”. På Aftonbladets ledarsida kan man till och med i en vidrig ledare tillåta sig att yrka på att 40- 50 miljarder av storbankernas fabulösa vinster i år på 100 miljarder ska dras in och gå till ”tre nya ubåtar av den nya toppmoderna modellen A26, 20 nya super-Jas och en massa bränsle, sjömålsrobotar och kryssningsmissiler”. Samtidigt som detta sker vågar inte Vänsterpartiet opponera högt och tydligt mot att Magdalena Andersson valt att bara beskatta bankerna med nya, ynka fyra miljarder kronor. Ulla Andersson skulle i media gått ut och talat om för Magdalena Andersson att det finns lador, de rikas lador, som faktiskt är proppfulla! Men att det som kan dras till staten självfallet ska gå till välfärd och inte till imaginär ubåtsjakt.

Om den rödgröna regeringen överlever budgetkrisen väntar nya maror för Stefan Löfvén. Många seriösa bedömare talar om att världsekonomin stävar in i en ny svår ekonomisk kris. Inte minst i Europa. Tysklands, Frankrikes och Italiens ekonomier har redan fått grundkänning. Samtidigt väntar nästa avtalsrörelse, vilken alltså kan komma att utspelas i en atmosfär av åtstramning – och krav på mer pengar till militär upprustning. Det är här som Stefan Löfvén förväntas spela domptör av hela den fackliga rörelsen och se till att det levereras mycket låga lönelyft. Ska Vänsterpartiet då bara mumla i skägget och komma med lite knappt hörbar kritik eller ska partiet framstå som en verklig vänsteropposition?

Det går alldeles utmärkt att ha två bollar i luften samtidigt! Vänsterpartiet borde genomgående förklara att Löfvéns ministär inte på något sätt är ”vår regering”, inte ett politiskt redskap för Sveriges löntagare, utan tvärtom bara ännu en nyliberal regeringskoalition. En stenhård kritik från vänster som skulle kunna inspirera slumrande sociala, inte minst fackliga, rörelser, vilket är det enda som kan ändra på de parlamentariska förutsättningar som är vid handen. Att partiet sedan av taktiska skäl väljer att inte fälla den – för att släppa fram en ny moderatregering uppbackad av sverigedemokraterna är både lätt att förklara och att förstå för alla människor som vill se vänsterpolitik.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

SVT:s serie om Andra värdskriget: ”Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan”

Publicerat av
2

Åsa Linderborg får i Aftonbladet nära nog dåndimpen när hon tittar närmare på Björn Ulvaeus` historieskrivning om invandringen till den nordamerikanska kontinenten. Jag är mer än förstående, ledsamt nog, eftersom Ulveaus är ute i ett gott syfte. Han vill dra sitt strå till stacken i kampen Sverigedemokraternas syn på invandrare.


Samtidigt har jag själv fått en mindre dåndimp av en serie om ”Världskrigen” som SVT just nu lägger ut på bästa sändningstid, repriserar flitigt och dessutom ger stort utrymme på SVT-Play. Där förklaras Andra världskriget mest som en kamp mellan olika personligheter som Hitler, Churchill, Mussolini, Toja, De Gaulle, Roosevelt, McArthur, Patton och Stalin. Kommentatorer är blodbesudlade språkrör för den angloamerikanska imperialismen, Colin Powell, Donald Rumsfeld och John Major. Den enda synpunkt av värde i alla dessa avsnitt är att det förra seklets två världskrig kan ses som ett enda sammahängande krig. Om än med stora förändringar.


Soldater från Röda Armén i försvaret av Stalingrad

För trettio år sedan hette det vid många akademiska institutioner att den idealistiska, personfixerade historieskrivningen i grunden hade besegrats av Karl Marx och hans utgångspunkt om en materialistisk historieuppfattning. Samhälleliga, ekonomiska förändringar skulle komma först. Ideologier, kungligheter och starka politiker skulle sedan flätas samman med dessa. ”Ingen erkänd och respekterad historieskrivning skulle längre vara möjlig utan detta perspektiv”, hette det från universitetens historiska lärosäten. En uppfattning som delades oavsett politiska uppfattningar i stort. Men uppenbart var detta önsketänkande. SVT:s serie är en katastrof om vi vill ”lära oss av historien”. Jag skulle förmoda att den också används i våra skolor.

I det sena 1800-talets nyromantiska och nationellt förtätade miljö kunde rivaliteten mellan folkkära historiker som Erik Gustav Geijer och Anders Fryxell handla om huruvida det var kungamakt eller adeln som skulle lovsjungas. I vårt nya sekel kommer debatten att handla om det var Hitlers eller Stalins respektive ”ondska” som var värst och huruvida det var Churchill eller Roosevelt som hade störst betydelse för de allierades seger…

Under Kubas uppror mot Spanien 1895 exploderade den amerikanska kryssaren SS Maine i Havannas hamn. Hearts gula press gav omedelbart Spanien skulden.

Serien är producerad av A&E Television Network LCC som i dag huvudsakligen ägs av Disney-ABC TV Group och Hearst Corporation. Den når ut över stora delar av världen under namn som History Channel. Det väldiga mediahuset Hearst är känt för sin grundares (William Randolph Hearst) ”gula journalistik”, det vill säga skandalblaskor och hysterisk krigsaktivism på löpsedlar och i svarta rubriker. Gamla ådror med boulevardjournalistik och vurm för den egna imperialismen som rinner lika friskt i dagens globala koncern.

Kalle Anka i skön förening med krigsromantik och hjältedyrkan blir också det som bjuds när Världskrigen ska förklaras för nya generationer.

Det minsta vi kan begära är att SVT på bästa sändningstid ordnar en seriös debatt om smörjan!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
.

Operation Gorgonzola mer lyckad än marinens ubåtsjakt

Publicerat av
6

Gorgonzolaoffensiven blev en triumf.

Det började för någon vecka sedan. Viktiga iaktagelser gjorde runt om i huset. Rörelser inne i väggen kunde beläggas. Prassel bakom kökssoffan avlyssnades. Efter en omfattande informationshämtning stod det helt klart att vårt hem kränktes av främmande objekt. Det hela var helt enkelt ”för jävligt”.

Bakgrunden torde ha varit strida regn och översvämningar. Mössen ute i åkrarna kände sig hotade och en stor grupp beslöts sig för att, trots det milda vädret, göra ett försök att inta vårt territorium. Svarta musskitar stora som knappnålshuvuden kunde spåras.

Dessvärre är vi bakbundna av pacifister i Bryssel. EU har sedan augusti 2014 förbjudit användning av råttgift. Det är bara företag som får lägga ut detta – inte vanliga människor. Vid tidigare kränkningar har detta hos oss haft samma effekt som när sjunkbomber sätts in mot främmande ubåtar. Men Sverige är nu fjättrat vid EU:s lagstiftning och vi fick plocka fram gamla stridsenheter och i en hast kom musfällorna till heders.

Men det gamla vapnet med bara en liten ostbit som bete var verkningslöst. Resultatet var som att bjuda delikatesser på ett silverfat. Trots att alla ostbitar ätits upp hade ingen fälla slagit igen. Fienden kände sig som inbjudna gäster,  tog för sig och lämnade provokativt  nya rader med svarta pärlor av skit efter sig.

Med stor flexibilitet satte vi in nya resurser och nya idéer i husets närförsvar. Vi lyssnade till Gudrud Schyman och FI och förstod att det var nödvändigt med ett mer feministiskt försvar. Operation Gorgonzola kom på plats och fällorna kladdades in med ljuvlig Gorgonzola. En liten klick under den lilla plattan för bete skulle locka fienden till att lättare utlösa vårt dödliga vapensystem.

Resultatet blev en triumf för vårt försvar. Fem objekt likviderades under natten.

En framgång som nu tydligt sänder en signal till omvärlden att vi aldrig accepterar någon form av kränkning av vårt husrum. Hemmet är vår borg och vare sig det handlar om reguljära utländska styrkor eller terrorister vet fienderna att vi vill – och kan – slå tillbaka alla angrepp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
.

När gamla gäddor fick smaka på marinens sjunkbomber

Publicerat av
7

Den ”rödgröna” regeringens förhandlingar om en ny försvarsbudget närmar sig och det gäller att få Miljöpartiets medgivande för militär upprustning. Marinen tycks som förr vilja dra sitt strå till stacken och medverkar till att skapa lite krigsaktivism på löpsidorna. Kan därför inte låta bli att lägga ut en blogg som sammanfattade den tid när det begav sig och Carl Bildt gjorde sin karriär i svensk politik genom att resa runt bland våra regementen och berätta om sitt ”inre raseri” mot ryssen…

Under några ljuva sjuttiotalsår bodde jag på tjusiga Villagatan i Östermalm. I en ruffig lägenhet med dass över gården, inhyst i en gammal kuskbostad, kunde jag varje dag i smyg speja på den legendariske moderatledaren Gösta Bohmans alla besökare. Fast jag arbetade på den socialistiska veckotidningen Internationalens föregångare, med det aningen suspekta namnet Mullvaden, så var det inget planerat politiskt spioneri. Det gamla annexet hade genom en slump förmedlats av Bostadsförmedlingen.

En som varje dag uppvaktade den konservative patriarken Bohman, var Carl Bildt. Han var där stup i kvarten. Förmodligen mest för att det inte fanns e-post, så han och andra ynglingar, som Anders Björk, fick tjänstgöra som kurirer. Efterhand förstod jag att Carl böjde knä inte bara inför Gösta själv, utan också för dottern Mia, som han senare gifte sig med. Långt före alla skvallertidningar visste alltså Mullvaden vad som var på gång. Nog hade jag sett vem som följde vem till Göstas port. Fast Mullvaden sa inget till nån.

Gösta Bohman i sin älskade skärdgård

Senare någon gång, när Carl och Mia hade gift sig -84, lät Gösta Bohman undslippa sig en underbar formulering om svärsonen. Platsen var hans älskade skärgårdsö där han brukade uppträda för journalister med blåställ, strömmingsgarn och slidkniv. ”Får du någon hjälp av Carl”, frågade journalisten. ”Knappast”, blev svaret. ”Han står med kikare och spanar efter ryssen hela tiden”…

Här var nog Bohman uppriktig. Carl Bildts politiska karriär under de år han slog sina lovar runt Mia handlade till största delen om våldsamma jakter på ryska ubåtar – och då inte minst bland grynnor och skär i Stockholms skärgård:

I september 1980 tror sig marinen sikta en sovjetisk eller polsk ubåt utanför Utö. Flera sjunkbomber fälls. Inga resultat redovisas. Men nyligen offentliggjordes undervattensfotografier som visar att marinen troligtvis bombade ett gammalt fartygsvrak och en stor hög med sten.

I oktober 1981 går en verklig sovjetisk ubåt, U 137, på grund i Gåsefjärden, Blekinge. Uppenbarligen hade den navigerat fel, eftersom den enligt flera vittnen under lång tid innan grundstötningen, gick i ytläge med dundrande dieselmotorer. Så uppför sig inte en främmande farkost som ska spionera. Förmodligen fanns det för mycket vodka ombord.

I oktober 1982 görs de nu omskrivna ”första säkra observationerna av ubåt” i Hårsfjärden. Den svenska marinen attackerar djärvt genom att fälla 44 sjunkbomber och spränga fyra minor. Sverige var nästan i krig mot ryssen och beviset var den nu offentliggjorda ljudfilen med 3 minuter och 47 sekunders inspelning av den tvåmastade skutan Amalia. Den nyttillträdda regeringen Palme demoniseras som undfallande mot Moskva eller rentav sovjetvänlig av strebern Carl Bildt. I den Ubåtsskyddskommission som bildas blir han en notorisk uppviglare mot Palme. En kampanj där han fick hjälp både av Palmes partifrände Sven Andersson och högerobskyra grupper. I kommissionens rapport slogs fast att det var en sovjetisk ubåt och att denna ingick i en operation som omfattade tre (!) vanliga ubåtar och tre små miniubåtar av okänd typ. Under press från oppositionen och då inte minst Bildt överlämnar den svenska regeringen en protestnot till den sovjetiska ambassaden.

Trolig ubåt? Den tvåmastade galeasen Amalia.

Under våren och sommaren 1983 sätts sjunkminor in i jakten på ubåtar i Luleå skärgård. Inga träffar.

I augusti 1983 jagas en ubåt inne i Karlskrona hamnbassäng. Marinen spränger 22 sjunkbomber inne i själva hamnen. I Internationalen den 23 mars konstaterar Gunnar Wall att det vidunderliga resultatet blev: ”En falskskyltad Volvo; några ton torsk ( den var ännu inte utfiskad ) samt skadskjuten sjöfågel”…

Hösten 1983 och vintern 1984 fortsätter de vilda jakterna i Karlskrona skärgård. När jag våren 1984 skickade en artikel om dessa vidunderliga spektakel, fick jag en artig refus från den nytillträde kulturchefen Sune Örnberg på Göteborgsposten: ”Utmärkt artikel. Mycket bra och initierad”, skrev han. Men: ”Som du kanske förstår så kan den inte publiceras i det här politiskt spända läget”. Örnberg som var en ärlig man medgav alltså en sorts självcensur. I min artikel hade jag bland annat ställt frågan om varför marinen sagt nej när skepparn på Sveriges modernaste fiskebåt, ”Astrid” från Rörö i Göteborgs norra skärgård, ställt sig och sin båt till förfogande för att avgöra vad det var för observationer man scannat in där nere i Blekinge. Vid den tiden bodde jag på Rörös grannö Knippla och alla öbor var lika oförstående inför marinens ointresse. Eller snarare: man drog snabbt slutsatsen att jakterna var iscensatta av marinen och en bluff. Förslaget om att använda det modernaste vi hade var heller inget infall från skepparn. Astrid ingick i den svenska beredskapsreserven. I artikeln påpekade jag dessutom att en mängd tekniska uppgifter om ryska attackdykare var nonsens. Påpekanden som jag kunde göra tack vare min min egen tidigare utbildning och tjänstgöring som röjdykare inom Kustartilleriet.

Under flera år fortsätter de politiskt motiverade jakterna runt om i Sveriges vackraste skärgårdar. På Gotland i Klintehamnsviken hittar man ett långt dubbelspår efter en främmande undervattensfarkost. Förmodligen trålar som släpats under reparationer och rengöring? Senare hittas spår efter bandfordon…

Försommaren 1988 kommer det till närkamp i Hävringebukten utanför Oxelösund. Starka svenska stridsinsatser där man efteråt kan se ”luftkok” på ytan och identifiera misstänklta ljud. Dock ingen närkontakt.

Under sent nittiotal medger senare marinen att de ”typljud” man tidigare uppfattat som fiender förmodligen var minkar. Andra har nog snarast tippat strömmingstim eller gamla gäddor. Uppenbart är att det under dessa år fanns kvar en del liv på Östersjöns plågade bottnar.När det gäller beläggen för att det var Amalia och inte ryssen som var startpunkten för Carl Bildts karriär säger han till synes elegant men i själva verket störtdumt att:

”Visst kan en eller annan detalj ändras. Det kommer hela tiden nya uppgifter.”

Ljudfilen från Hårsfjärden bekräftar att tändstiftsfrekvensen stämmer med Amalia, de skadade propellerbladen likaså, liksom varvtalen. I sanning inga små detaljer. Det lilla sk ”assymmetriska sidbandljud” som man fortfarande undrar över är nog därfemot bara en detalj. Vår blogg vet svaret:

En skeppsmask på Amalias vänster bordsida

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
.

Kurdisk autonomi i Syrien –en kortlivad historia eller fullbordat faktum?

Publicerat av
2

Med sin text om en kurdisk autonomi i Syrien hjälper oss Francesco Desoli indirekt att förstå varför kurderna som strider mot IS i Kobane inte erhåller hjälp från andra kurder, inte heller andra syrier eller från stater som antas stödja den syriska befolkningens resning mot Bachar al-Assads regim. Vi publicerar den här texten därför att den ger intressant detaljrik information om det kurdiska folkets kamp för nationellt självbestämmande. Vi är nödvändigtvis inte överens med författaren i alla slutsatser. Översättningen till svenska från franska har jag gjort.

**********

Från revolution mot regimen till PYD:s hegemoni.

Av Francesco DESOLI *

De syriska regionerna med en kurdisk majoritet har gåt sin egen väg i den syriska krisen. Under 2011 deltog många unga kurder i den fredliga revoltrörelsen mot regimen i Damaskus genom att visa solidaritet och samordning med övriga regioner i landet. Från hösten 2011 med den tilltagande militariseringen av revolten deserterade ett visst antal kurder från den reguljära armén och anslöt sig till det väpnade motståndet.
Men under 2012 minskade antalet nya kurdiska rekryter till miliserna på grund av två faktorer: den officiella oppositionens vägran att erkänna den kurdiska minoritetens rättigheter och det ökade inflytandet för olika kurdiska partier över den folkliga proteströrelsen.

Å ena sidan tillät den syriska regimen det kurdiska partiet PYD, syrisk bransch av det turkiska arbetarpartiet PKK, att återkomma till Syrien för att kontrollera och neutralisera upprorsrörelsen.
Å andra sidan försökte ett antal mindre kurdiska oppositionspartier i exil i irakiska Kurdistan att få ungdomsrörelsen att omfatta deras ideologi och krav. I oktober 2011 bildade sexton partier, under ledning av Kurdiska demokratiska partiet PDK, det kurdiska nationella rådet KNC i syfte att skapa en motvikt till PYD.
PDK förhandlade fram en uppgörelse om en delning av makten mellan KNC och PYD, som skrevs under i staden Irbil i juli 2012. Ett avtal som aldrig omsattes i praktiken. Tack vare sin solida partihierarki och medlemmarnas militära erfarenheter blev PYD snabbt det dominerande partiet i de syriska regionerna med kurdisk majoritet.
Samtidigt drog regimen i juli 2012 tillbaka sina säkerhetsstyrkor från landsbygden och mindre städer i den kurdiska regionen för att sätta in dem i Damaskus, Aleppo och andra strategiska zoner i landet.
Med regimens indirekta godkännande ockuperade PYD det maktvakuum som uppstod, tog kontroll över militära anläggningar och administrativa byggnader som övergetts och halade centralmaktens symboler. Men den syriska regimen behöll ändå kontrollen över vissa strategiska platser i guvernörskapet Hassakeh, vissa centrala stadsdelar i Qamishli, inklusive flygfältet och gränsposteringen till Turkiet, liksom vissa stadsdelar i Hassakeh och två militärbaser.

Under 2013 kunde YPG, PYD:s militära gren, i en rad för det mesta segerrika slag mot skilda arabiska oppositionsgrupper och mot ISIS utöka sin kontroll över flera zoner i guvernörskapet Hassakeh som Ras el-Ein, Tel Tamer, och Yaroubiyeh
Det irakiska PDK, i sin strävan att behålla ett inflytande i det syriska Kurdistan, reagerade med att stänga gränsen mellan Syrien och det irakiska Kurdistan i syfte att isolera PYD ekonomiskt och tvinga partiet att förhandla om en reell fördelning av makten. PYD lyckades dock stå emot trycket tack vare en bibehållen handel med resten av Syrien och genom att i slutet av 2013 öppna upp en handelsväg med Irak via gränsposteringen i Yaroubiyeh.
I sin kamp för att dominera politiskt tvekade inte PYD att använda alla tillgängliga metoder för att eliminera eller marginalisera sina politiska rivaler. I en rapport från 8 juli 2014 har Human Rights Watch dokumenterat en rad brott mot de mänskliga rättigheterna i områden under PYD:s kontroll. Under de senaste tre åren har nio politiska motståndare till PYD dödats eller försvunnit undre ouppklarade omständigheter. Dussintals andra motståndare har utvisats till det irakiska Kurdistan utan rätt att återvända. Vid flera tillfällen har partiets säkerhetsstyrkor med våld slagit ned oppositionspartiers demonstrationer. Dessa allvarliga handlingar förblir dock begränsade i jämförelse med den syriska regimens massiva repression.

Ett embryon till kurdisk autonomi.

Försäkrad om sin starka kontroll över de kurdiska regionerna utropade PYD i november 2013 bildandet av tre autonoma kantoner i norra Syrien: i Jazira (nordliga halvan av guvernörskapet Hassakeh), i Kobane (en kurdisk enklav nordost om Aleppo) och i Afrin (nordväst om Aleppo).

Befolkningen i de tre autonoma zonerna uppgår till cirka en och en halv miljon personer. Varje autonom kanton har upprättat en utvecklad administration med kommittéer, informellt benämnda ”ministerier”, för försvaret, hälsovården, utbildningen, arbetsmarknaden och det sociala.
På lokal nivå har varje by och stad en kommitté med benämningen ”Folkets Hus” (beit al-shaab/mala gal) som ansvarar för den lokala administrationen. I städerna sköter en stödkommitté(majlis ighathi) och en hälsokommitté (majlis sahhio) var för sig distributionen av humanitär hjälp från olika håll och hälsovården, i synnerhet första hjälpen till krigsskadade.
Men bakom denna organisatoriska fasad gömmer sig en mer komplex verklighet. De flesta offentliga inrättningarna som hälsocentraler, skolor och sjukhus, sköts ännu till viss del av den syriska regimen. De finansiella resurser som PYD har räcker inte till för den offentliga administrationens utgifter och till löner åt funktionärerna som alla kommer från Damaskus. Sjukhusen erhåller fortfarande små mängder av läkemedel från det syriska hälsoministeriet, oftast gåvor från Världshälsoorganisationen. De ansvariga i det offentliga tvingas därför att jonglera mellan de två myndigheterna: regimens departemensthierarki och PYD:s autonoma administration. De tvås skilda regler och krav skapar ibland spända tvister.

I november 2012 beslutade exempelvis PYD att införa undervisning av kurdiska språket i skolorna. Utbildningsdepartementet i Damaskus fördömde beslutet och stängde de berörda skolorna. Flera lärare avskedades för att ha undervisat i kurdiska i offentliga skolor. Hur som helst fortsatte flera av dem att undervisa som frivilliga. Administrationen i kantonen Jazira förbereder nya skolböcker för undervisning i kurdiska för skolåret 2014/2015. Skolornas direktörer samarbetar i hemlighet med initiativet eller är tvingade att acceptera skolprogrammen. För att återvinna åtminstone ett stöd från delar av den kurdiska befolkningen föreslog regimen i december 2013 att införa undervisning i det kurdiska språket på universiteten.
Överlappningen mellan skilda myndigheter eller avsaknaden av en ansvarig myndighet syns även inom andra sektorer. Så har PYD exempelvis infört ett nytt juridiskt system med två rättsnivåer (vanliga domslut och allvarligare brottsmål) och påbörjat en revision av den syriska lagstiftningen. Det har skapat en viss förvirring och flera lagexperter skiljer sig i uppfattningen om vilka lagar som gäller för tillfället. Däremot fungerar kontoren för fastighetsregistret fortfarande och hyreskontrakt registreras fortfarande i enlighet med den syriska statens rutiner.
Tillstånd att starta en kommersiell aktivitet eller en privatklinik godkänns av de lokala kommittéerna och de kurdiska säkerhetsstyrkorna, medan apotekare, ingenjörer och läkare fortfarande måste kunna visa upp ett diplom eller en licens erkänd av regimen i Damaskus för att kunna utöva sitt yrke.


För bilar finns det två parallella system. De äldre fordonen behåller de gamla registreringsskyltarna medan nya fordon registreras med en ny typ som tillverkas lokalt och med arabisk och kurdisk text.
Oavsett vilken myndighet som övervakar den offentliga servicen har kvalitén på servicen försämrats kraftigt sedan 2010 inklusive i regioner som inte drabbats direkt av kriget. Många läkare, sköterskor och professorer har flyttat till Damaskus eller kustregionen eller lämnat landet. De flesta sjukstugorna på landsbygden har stängts. Av de fyra offentliga sjukhusen i guvernörskapet Hassakeh har en delvis förstörts och två fungerar med reducerad kapacitet. En stor del av befolkningen tvingas vända sig till den privata sektorn inklusive för enkel kirurgi som benbrott eller kejsarsnitt.
I kantonen Kobane är situationen ännu värre. Där finns inget offentligt sjukhus, bara två små privata sjukhus.

PYD / YPG : Från en tredje rangens kraft till en bastion mot IS

Inom ramen för den syriska krisen har PYD och dess väpnade gren YPG från första början haft en särskild position.
Under 2012 och 2013 var konfliktens principiella dynamik den väpnade kampen mellan regimen och den arabiska oppositionen. PYD/YPG bildade ett sorts tredje läger i utkanten av konflikten.
Å ena sidan tillät PYD:s kyliga samförstånd med regimen att undvika bombningar och statens repression och att hålla flygförbindelserna med Damaskus och den syriska kustregionen öppna.
Å andra sidan innebar avstånden och bristen på förtroende till den arabiska oppositionen att det inte övergick i öppen konflikt annat än i vissa regioner med en blandad befolkning av araber och kurder. Men sedan hösten 2013 har IS visat sig vara en reell och beslutsam motståndare till PYD/YPG.
Efter ett tillfälligt lugn under första halvan av 2014 har IS sedan sommaren attackerat på nytt. De extraordinära erövringarna i Irak, speciellt i Mosul och Tikrit, gav IS nya vapen, finansiella medel och nya rekryter.

I juli 2014 startade IS en våldsam offensiv mot kantonen Kobane och invaderade flera byar innan de drevs tillbaka. I september startade en andra offensiv som lyckades förstärka den militära omringningen av den kurdiska enklaven men för närvarande har offensiven stoppats upp i stadens utkant.(texten skrevs innan IS tog sig in i Kobane, m.anm.)
I nordöstra Syrien har IS kraftigt utökat sitt territorium på bekostnad av den arabiska oppositionen (Deir ez-Zor) och den syriska regimen (Raqqa och Hassakeh) men utan att kunna besegra YPG:s försvarsstyrkor.
Tvärtom har YPG, efter Peshmergas (irakiska Kurdistans militärstyrka) reträtt inför IS i början av augusti, kunnat ingripa i Irak där man kunde spela en avgörande roll för bryta inringningen av berget Sinjar och etablera en kontroll av en lång del av den syrisk-irakiska gränsen.
YPG:s soliditet beror av flera faktorer. Två år av väpnad konflikt, först med flera grupper i den arabiska oppositionen och sedan mot IS har lärt YPG känna sina motståndare och att förbättra sin militära kapacitet. En rad av militära framgångar under 2013 stärkte moralen. Dessutom innehas de flesta nyckelposterna i YPG av veteraner från PKK med syriskt eller turkiskt ursprung med decennier av erfarenhet i gerillakriget mot den turkiska armén.
Om motgångarna i kampen mot IS i Kobane visat vissa av YPG:s begränsningar i den omringade staden har det samtidigt gjort det möjligt att rekrytera frivilliga kurder i Turkiet och att uppnå ett indirekt stöd i form av flygunderstöd från väst.

Regimen och PYD : allierade taktiskt, motståndare strategiskt?

Trots det yttre skenet är relationerna mellan PYD/YPG och den syriska regimen komplexa och under permanent förändring. Dessa båda politisk/militära aktörer uppträder på en och samma gång som taktiskt allierade och strategiska motståndare. För tillfället kan inte kurderna riskera en öppen konflikt med regimen med de oundvikliga bombangrepp som skulle krossa deras regions stabilitet och infrastruktur.
Regimen för sin del kan inte tillåta sig att öppna en ny front som skulle motverka den propagandistiska retoriken om en ”nära seger” och ”skyddet av minoriteter”. Men i privata samtal medger många medlemmar i PYD att regimen aldrig kommer att erkänna kurdernas nationella rättigheter och att om regimen skulle vinna kriget mot den arabiska oppositionen och IS kommer den förr eller senare att återta kontrollen över de tre autonoma kantonerna.

Flera tecken de senaste månaderna bekräftar den strategiska klyftan. PYD fördömde presidentvalet 3 juni 2014 och förhindrade valet i regionerna under dess kontroll. Regimen vägrar att skriva in den kurdiska minoritetens rättigheter i konstitutionen och att utnämna en kurd till guvernör i Hassakeh.
Det har förekommit flera sammandrabbningar med döda och skadade mellan miliser lojala med Assad och de kurdiska styrkorna på gatorna i Qamishli och Hassakeh.
Även om PYD/YPG aldrig angripit regimen har de heller aldrig lämnat över zoner till regimen som de tagit i strid med den arabiska oppositionen.
Regimen har förlorat en rad militära baser i guvernörskapen Raqqa och Hassakeh, det militära flygfältet i Deir ez-Zor är hotat (har senare fallit. m.anm.) Dess kapacitet att utöva sin militära styrka i nordöstra Syrien minskar.
I denna instabila situation strävar PYD med alla krafter att erhålla stöd och erkännande från det internationella samfundet, vilket de saknat hittills. Fiendeskapet från Turkiet, irakiska Kurdistan och den syriska oppositionen har påtvingat PYD en sorts diplomatisk isolering de senaste tre åren. En högt uppsatt delegation från PYD gjorde i maj och juni 2014 en rundtur mellan Europas huvudstäder.
Ankomsten av tusentals irakiska flyktingar i distriktet Al Malkiyeh/Derek i augusti 2014 gav PYD chansen att öppna en direkt kommunikationslinje med Förenta Nationerna och Internationella Röda Korset för humanitär hjälp.
Ett stort hinder i vägen för mer nära kontakt med regeringar i väst är närvaron av PKK på listan över internationella terroristorganisationer. Men enligt ansvariga i PYD pågår redan förhandlingar om att ta bort PKK från listan.

En osäker framtid för kurdernas autonomi och för Syrien.

Den främsta frågan för kurderna i Syrien är framtidsutsikterna för deras embryonala regionala autonomi. Är det en korlivad historia dömd att slockna efter stark återkomst av centralregeringen? Eller är det första steget på en lång väg till en reell autonomi, för att inte säga självständighet enligt modellen i det irakiska Kurdistan?

Om mellan september 2013 och maj 2014 regimen i Syrien verkade resa sig gradvis och det inte syntes omöjligt att den skulle vinna tillbaka hela landet så har Mosuls fall och IS rasande framfart kullkastat hela regionens geopolitiska situation.
Irak och Syrien är nu på väg mot en okänd framtid. Ett typexempel: i maj 2014 efter sin begränsade seger i parlamentsvalet verkade Iraks premiärminister Nouri al-Maliki sitta säkert vid makten i ännu fem år. Det tog bara tre månader innan han sattes åt sidan till förmån för en nationell samlingsregering.
En liknande kompromiss i Syrien, med ett utbyte av statschef och en delning av makten mellan regimlojala styrkor, den arabiska oppositionen och kurdiska styrkor, kan på liknande sätt vara den enda lösningen för att forma en kompakt front mot IS och för att hitta en väg ut ur inbördeskriget.
I ett sådant scenario kan PYD/YPG ta tillfället i akt för att uppnå ett erkännande på nationell och internationell nivå och förhandla om villkoren för kontrollen över den kurdiska regionen och en viss grad av autonomi för de tre kantonerna.
Francesco Desoli

* Den här artikeln publicerades i september 2014 i den italienska tidskriften Limes – Rivista italiana di geopolitica, volym 9/14 (« Le maschere del califfo »).
* Francesco DESOLI bor och arbetar i Mellanöstern. Han talar arabiska och följer krisen i Syrien sedan 2012. Han sammarbetar med nätverket Fokus på Syrien.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Höj din röst med veckotidningen Internationalen

Publicerat av
1

En tydlig socialistisk röst kan höjas. Den tidning där både Benny och jag på olika sätt har medverkat i alltsedan starten tidigt 1970-tal lever och får nya resurser. Om du inte prenumererar gör det. Det finns inte många bättre sätt att bidra till att stärka den frihetliga, demokratiska, socialistiska rörelsen i Sverige!

Vi har av Tidningsstatistik blivit godkända för 2009 ex under 2014. Det innebär att vi nästa år får 600.000:- mer i presstöd. Pengar som är ett mycket glädjande tillskott och som innebär att vi nu kommer kunna göra en ännu bättre tidning. Vi vill tacka alla som gjort detta möjligt!

För ett år sedan beslöt vi att öka Internationalens upplaga från 1 500 till 2 000. Vi förstod att det skulle kosta en hel del under året, för att betala ökade tryckkostnader, distributionskostnader och till viss del ökade personalkostnader.

Men, det har tärt på vår ekonomi, vi har idag ej pengar till att klara de löpande utgifterna till vi får det nya presstödet. Vi behöver låna upp minst 100.000:- till för att klara årets sista månader.

Vi har hittills lyckats få lån av privatpersoner på 80.000:- och vi har en insamling som än så länge samlat in 125.000:-. Nu vill vi att du ställer dig frågan: Har jag råd att skänka en hundring till tidningen? Kan jag låna ut fem eller tio tusen?

Hjälp oss fira presstödet och hjälp till i sista rycket att stärka en radikal socialistisk veckotidning!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vill du ge ett bidrag, sätt in en slant på 678272-6. Vill du låna ut pengar, sätt in på samma belopp men maila bosse@internationalen.se och ge dina uppgifter. Du kan också ringa Bosse på 070-3212592. Tipsa om tidningen till vänner och bekanta, eller varför inte ge bort en prenumeration?