Ska blod flyta i natt?

.

Det finns skrämmande tecken på att den thailändska armén och polisen kommer att slå till mot de rödas basläger i natt.

När utländska ambassader manar sina landsmän att fly ett område brukar det vara allvar. Följande meddelande finns att läsa på den belgiska ambassadens hemsida.

-En sista uppdatering.

De manifestationer som pågått i Bangkoks centrum de senaste två månaderna riskerar att förvärras inom kort. Regeringen har uppmanat folk som bor i de kvarter där manifestationen pågår att omedelbart lämna området. Risken för våldsamma sammandrabbningar är stor från och med i kväll den 12 maj.

Vi uppmanar å det allvarligaste personer(belgiska) som bor eller arbetar i närheten av Ratchaprasong att hitta en tillfällig bostad i ett annat kvarter. Vi råder belgare i Bangkok att vara extremt försiktiga från och med i kväll och att inte gå ut under kvällen.

Är det belgiska diplomater som hetsar upp sig i onödan? Jag tror inte det för det finns andra tecken på ett nära förstående blodbad på de cirka 8 000 rödskjortor som nu är instängda i affärskvarteret Ratchaprasong. Regeringen har meddelat att den stänger av el och vatten i kvarteret och armén ska hindra nya demonstranter från att ansluta sig till baslägret.

.

Det har också sagts av en talesman för regeringen att alla förhandlingar med de röda avbrutits och att det utlovade nyvalet den 14 november skjutits på obestämd framtid.

I natt kan Bangkok explodera. De fattiga böndernas och arbetarnas kamp riskerar att krossas under den thailändska arméns stövlar och pansarfordon. Om det sker måste vi visa vår avsky för den thailändska elit som gång på gång i historien visat sitt förakt för befolkningens krav på demokratiska rättigheter.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,DN3,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, Blodbad, Rödskjortor

Full pott för bankirerna

.

Det är inte alla som känner av kristiderna. De som satt oss alla i smeten klarar sig själva över förväntan. Jag talar naturligtvis om de stora amerikanska investeringsbankerna som med sina vidlyftiga affärer nästan körde det internationella finanssystemet ner i avgrunden.

Nu jublar de över rekordaffärer. De fyra största av dem har kammat hem full pott under årets första kvartal. Inte en enda dag utan stora vinster på den högt spekulativa värdepappershandeln. Det är mycket ovanligt att ett helt kvarter går utan en enda dags förlust.

.

Goldman Sachs ledare kan glädja sig över goda spekulationsvinster.

Bank of America tjänade mer än 100 miljoner dollar per dag under 26 av kvartalets 61 affärsdagar.

JP Morgan tjänade enorma 180 miljoner dollar per dag i visserligen bara 9 dagar men kunde sedan glädja sig åt 90 miljoner under 39 handelsdagar.

Goldman Sachs som gjort sig ett internationellt namn på Greklands bekostnad fick också bingo varje dag under kvartalet. Enligt bankens ledning är det första gången det sker i den förnäma firmans historia. Med minst 100 miljoner dollar per dag i vinst under 35 dagar och mer än 25 miljoner dollar de resterande dagarna i kvartalet kan Goldman känna sig nöjd.

.

Den fjärde bankjätten, Citigroup, gjorde också vinst varje dag på sin spekulativa verksamhet. De exakta siffrorna publiceras av banken bara en gång om året.

Vad ska man säga om sådana nyheter? I finanspressen haglar naturligtvis lyckönskningarna om fortsatt goda affärer. Att Barack Obama och Europas regeringar nu lägger fram den en åtstramningsplanen efter den andra för att pressa fram pengar ur de arbetande så att bankerna och finansinstituten kan garanteras återbetalning av de statsobligationer de sitter inne med är bästa beviset på att skam går på torra land.

.

Rövarbaronen JP Morgan

Inte ett öre borde bankerna få tjäna på handel med spekulativa värdepapper. Ta ifrån dem varenda intjänad krona och starta en social upprustning är riktig plan för världsekonomin, inte social devalvering till varje pris. Att socialisera bankerna och försäkringsbolagen är enda sättet att en gång för alla stoppa den ”vargflock” som Anders Borg angrep häromdagen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bannker, Goldman Sachs, JP Morgan, Bank of America, Citigroup, Grekland, Obama, EU

.

”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skatte­höjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”

.

.

Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.

.

.

När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”

menar de definitivt inte att vanliga människor

ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…

.

När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.

För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.

Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:

.

Fördelning av den brittiska arbetskraften

.

Industri 14%

Bygge  9%

Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%

Jordbruk  2%

Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%

Distribution, hotell och restauranger 21%

Energi och vatten 1.5%

Transporter och kommunikation 7%

Andra servicenäringar 7%

,

Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.

Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har  den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder

Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat.  I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken.  George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.

.

.

Nick Clegg blev valets stora förlorare.

Men segrare och kungamakare genom

alliansen med den konservativa högern

.

Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…

Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,

.

.

I Danmark domineras nyhetsflödet helt av gårdagens två stora sensationer. De fetaste rubrikerna sattes när det gällde framgångarna på hockeyrinken. Segrarna över Finland och USA har gjort alla sportintresserade febriga av förväntningar.

Men det blev också många rubriker om den politiska bomb som exploderade när en internetläcka från en reklambyrå avslöjade huvuddragen i socialdemokraternas och SF:s (Socialistisk Folkeparti) nya ekonomiska politik.

Under en tid kunde en tänkt hemsida med de bägge partiledarna, Helle Thorning och Villy  Søvndal, ses på internet. Där föreslås ökad arbetstid med en timma, sänkta skatter och en snabbare skjuts genom skolan som de bägge partiernas nya ekonomiska politik.

.

”Vi ska jobba oss ut ur krisen”. ”Med tolv minuter mer om dagen kan vi få mer pengar till sjukhus och skolor”, menar man. Samtidigt har det kommit ut att socialdemokraternas ordförande, Thorning, på samma sätt som många andra ledande socialdemokrater, satt sin egen dotter i privatskola. Vilket skapat våldsamma protester från Danmarks Hem- och skolaföreningar. ”Om våra förebilder väljer privatskolor för sina barn”. ”Hur ska det då bli med den vanliga skolan?”, frågar man. I Danmark blir det dessutom allt vanligare att rika föräldrar köper dyra privatlektioner för sina barn.

Vad säger månne den rödgröna alliansen i Sverige? Mona Sahlin inledde glatt socialdemokraternas senaste partikongress med att signalera att vi kanske ska arbeta längre i livet. Med en pensionsålder på 67 år. I dagens TV-utfrågning höjde hon budet.  – Vi måste tillåta människor att få jobba längre i livet, i snitt i tre år, då klarar vi att möta de krav som kommer, sa hon. Varför inte också arbeta lite längre varje dag?

För Vänsterpartiet som nyss sagt att man, åtminstone på sikt, vill se sextimmarsdagen förverkligad måste det skapa blodstörtning när man ser att det egna partiets samarbetspartner SF nu tycks släppa på alla förtöjningar med sitt radikalare förflutna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Danmark, ishockey-VM, arbetstidsförkortning, sextimmarsdagen

I pressen: DN1,DN2,Expressen1,

.

.

George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.

.

George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.

.

Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter  från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.

George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.

Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours  krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.

.

Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.

Om Brown makar på sig kanske det finns plats.

Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller  EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.

Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,

Vem släppte loss vargflocken ?

.

I går såg jag en ilsket stirrande Anders Borg i flamländska tv-kanalen EEN. Hans uttalande till kanalen har redan gått runt i världspressen.

-Vad vi ser nu är ett flockbeteende på marknaden. En vargflock. Om vi inte stoppar flocken kommer den att slita sönder de svagare länderna i Europa, sa vår gode finansminister.

.

Men vilka var det som släppte loss den vargflock som finansminister Borg är så ilsken på? Svaret är egentligen så enkelt och bedövande att det är obegripligt hur Borg, Geithner,Merkel, Sarkozy och andra gedigna nyliberaler ens vågar yttra sig i den djupa finanskris som hungriga finansvargar skapat.

Det är de själva som skapat det nya finansiella regelverk som låter spekulanter, börshajar, riskfonder och fondförvaltare härja fritt på en marknad som man sa var självreglerande och riskfri eftersom den lärt sig att sprida riskerna på så många händer att ingen kunde förlora skjortan.

.

Anders Borg med Belgiens finansminister Reynders. Två nyfrälsta vargjägare.

Men så var det inte. Politikerna avreglerade finansmarknaden i allt snabbare takt från 80-talets början. Banker tilläts att spekulera med sitt eget kapital. Kundernas insatta medel skickades också in i karusellen. Sofistikerade värdepapper som CDS och CDO fick ges ut och säljas fritt utan att någon  egentligen visste var riskerna fanns eller hur de verkligen fungerade.

Nu vet vi var riskerna fanns. Banker och finansinstitut gick omkull och andra hotade att falla. Samma politiker som släppte lös vargflocken ställde upp med tiotusentals miljarder kronor för att hindra hela finanssystemet från att krascha.

Det kostade offentliga medel, det vill säga skattepengar, det vill säga att det skapades underskott i statsfinanserna. Simsalabim, nya offer i sikte. Goldman Sachs och andra i vargflocken kastade sig över de svagaste lammen på de europeiska ängarna. Samma gubbar med kritstreckskostymer som stod vid skampålen efter Lehman Brothers fall och finansmarknadens nästan totala kollaps satt på nytt på parkett och dirigerade vargflockens attack på det grekiska folkets välfärd.

.

I franska språket finns ett uttryck som borde ges en svensk motsvarighet. Man talar om ”brandmänspyromaner”, det vill säga brandmän som själva tuttar eld. De som släppt loss vargflocken har spelat den rollen. Anders Borg och andra nyliberaler med politisk makt är ”brandmänspyromaner”.

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,Dagens Arena,AB1,EXP,

Bloggare; Svensson,Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, EU, Grekland, Finans, Kris, Spekulation,

.

Die Linke rev sin ”Berlinmur”

.

Jubel från Die Linke i natt

.

I skuggan av den europeiska finanskrisen blev det ett historiskt nederlag för Angela Merkels kristdemokrater i det tyska valet.Hennes parti tappade lite drygt 10 procent och stannade på 34 procent av rösterna. Det sämsta valet någonsin i delstatsvalet för Nordrhein-Westfalen, som med sina 18 miljoner innevånare är den stora hjärtmuskeln för det industriella och ekonomiska Tyskland.

Koalitionspartnern liberalerna backade nästan tre procent och fick därmed bara knappt sju procent.

Högerns gulsvarta block föll. ”Angela Merkels lyckliga dagar är över”, menade SVT:s Stig Fredriksson i en bra sammanfattning.

Socialdemokraterna tappade något. Från 37.1 till 34.5 procent.

”De Gröna” eller Die Grüne gjorde däremot ett rekordval. Från 6.2 procent till 12.1. Nära nog en fördubbling.

För Vänsterpartiet eller Die Linke blev det ett historiskt genombrott. Delstaten var också centrum för det gamla Väststyskland och partiet har aldrig lyckats med att ta sig över valens svåra femprocentsspärr. Partiets egen ”Berlinmur”. Det gjorde man nu. Från 3.1 procent till 5.6 och får därmed 11 platser i delstatsparlamentet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tyskland, Västtyskland, Die Grüne, Die Linke, Angela Merkel

I pressen: SVD1,SVD2,DN1, DN2,AB1,AB2,Expr1,GP1,GP2,SVD3,AB3,AB4,SVD3,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Fler röda samlas i Bangkok

.

Thailand har inte synts i media på några dagar. Efter att premiärminister Abhisit insåg att han inte skulle få med sig militären i ett angrepp mot de rödas basläger slog han volt och la fram ett fempunktsprogram för fred och försoning som snabbt accepterades av de röda ledarna i UDD, Unionen för demokrati mot diktatur.

Abhisit sa i TV att de röda måste ta beslut i dag måndag om ett slut på demonstrationerna annars slopar han nyvalet den 14 november.

Men krisen är långt ifrån över och en våldsam sammanstötning mellan militär/polis och de röda kan inte uteslutas. Just nu står olika viljor mot varandra. Mellan regeringen och de röda finns det ännu ingen lenighet om datum för upplösning av parlamentet. Röda ledare säger att ett datum måste bestämmas innan de upplöser demonstrationen och lämnar kvarteret Ratchaprasong och regeringen säger att de måste upplösa sitt basläger omedelbart annars blir det inget nyval den 14 november som sagts. Cirkelns kvadratur kan man säga.

.

Nyval i sikte eller är det bara röda därute?

Men det står också olika viljor mot varandra inom de olika lägren. Det råder inte enighet bland de röda om accepterandet av regeringens fempunktsprogram. De kommer inte att kunna enas om ett svar till premiärministern i dag måndag 10 maj.

-Har vi offrat så mycket för så lite, frågar sig många röda aktivister och i går söndag anlände fem tusen nya demonstranter från landsbygden i nordost. Det är ännu oklart om ledarna i UDD bett om det eller om det är lokala initiativ för att visa upp missnöjet med en alltför stor eftergift till en regering som man hela tiden kallat illegitim och hållen under armarna av militären.

Men det finns också motstridiga viljor bland de rödas motståndare. Extremisterna i PAD, de gula som ockuperade flygfältet i december 2008, vägrar att acceptera regeringens fem punkter och säger att Abhisit inte visat tillräcklig styrka mot de röda och kräver hans avgång. De är emot ett nyval av den enkla anledningen att PAD är helt chanslösa i ett val inom sex månader. Militärer i PADs ledning har gått så långt att de tycker armén ska införa krigslagar på egen hand utan regeringens medgivande och ta itu med hårdhandskar mot de röda.

.

Två polismän dödades av okända attentatsmän.

I det tredje lägret som kallats multifärgat råder ingen frid heller. De kräver av regeringen att beslutet om nyval 14 november ska upphävas och nyvalet skjutas på framtiden. I stället kräver de likt de gula att militären ska sättas in för att rensa upp i stadens centrum.

Spänningen i Bangkok har dessutom stigit efter ett bombdåd och en dödsskjutning de senaste dagarna där två polismän mist livet och ett tiotal personer skadats. Vem som ligger bakom dåden råder det vilda gissningar kring. Alla anklagar alla och det finns inget enkelt svar på frågan vem tjänar på det.

Om du trodde att inget mer skulle höras från Thailand är det möjligen dags att ändra uppfattning. Det verkar på nytt vara laddat för rubriker på tidningarnas ettor.

.

Media DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Thailand, Bangkok, PAD, UDD, Abhisit, Rödskjortor

.

”Bergsbon från Kreml”

.

I dag böjer vi våra huvuden och minns alla dem som offrade sina liv i kampen mot nazismen. Det är 65 år sedan segern i Andra världskriget. Inte minst inför hågkomster om de ofattbara uppoffringar och den okuvlighet som fanns hos det sovjetiska folket. Dessvärre finns det fortfarande människor som förväxlar kampen mot nazismen med arbetarmördaren Josef Stalin. På nytt målas hans porträtt i blanka oljefärger.

.

.

Därför kan det vara på plats att återge en dikt av den ryske poeten Osip Mandelstam, Bergsbon i Kreml. Mandelstam var till en början entusiastisk för den ryska revolutionen 1917 – men med Stalins politiska kontrarevolution under 1920-talet blev han en öppen kritiker av den partidiktatur som växte fram. Denna dikt gav honom tre års fängelse. Under trettiotalet förpassades han till sist till ett fångläger där han gick under.

Vill du sätta dig in i den ryska revolutionens historia hittar du massor med material här: Marxistarkiv.se

.

Vi lever som om landet inte fanns.

På tio stegs håll hörs inga samtal.

Men där orden räcker till samspråk,

där minns man Bergsbon i Kreml.

Hans fingrar är feta som daggmask,

hans ord är som blytunga lod.

Hans stövelskaft blänker, mustaschen

kryper av kackerlacksskratt.

Kring honom bossar med tupphals

– han leker med deras fjäsk:

De piper och visslar och jamar.

Han ensam får peka och slå.

Som hästskor smids Bergsbons dekret

att slungas mot ögon och ljumskar.

Han suger på dödsstraff som hallon

– det är fest i hans breda bröst.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Andra världskriget, Moskva, Josef Stalin, Adolf Hitler
I pressen: DN1,SVD1,GP1,

Bloggare:

World Social Forum höll i dagarna ett rådsmöte och antog då följande solidaritetsuttalande med den grekiska befolkningens kamp mot den sociala nedrustning som EU och IMF tvingat på landet i hopp om att glädja och lugna hajarna på den internationella finansmarknaden.

.

.

Solidaritet med Greklands folk mot finansmarknaderna.

Finansmarknaderna har tagit Grekland till måltavla i flera månader. För att ”lugna marknaderna” och ”återställa förtroendet” har EU och IMF tvingat på Greklands folk en drastisk åtstramningskur. Pensionsåldern höjs till 67 år samtidigt som pensionerna fryses. Lönerna i den offentliga sektorn sänks med 15 procent och den privata sektorn får det lättar att avskeda. Mervärdesskatten höjs från 19 till 21 procent. Andra liknande åtgärder planeras. Åtstramningskuren kommer att kasta Greklands ekonomi in i depression och en social katastrof.

Vi vet av erfarenhet. Krisen i Grekland är bara ett ytterligare exempel på årtionden av finansoro, som skövlat och skuldsatt länder världen över, speciellt på det södra halvklotet inklusive 80-talets skuldkris som definitivt satte många länder i Afrika och Latinamerika i skuld. Det gäller också de mexikanska, asiatiska och ryska finanskriserna i slutet av 90-talet och den argentinska 2001-02. Detta är inte isolerade händelser utan resultatet av oreglerade och omättliga finansmarknader.

Med Island och Grekland i backspegeln har finansmarknaderna redan andra europeiska länder i siktet. Portugal och Spanien ligger i skottlinjen medan Irland och Frankrike hotas. Stödpaketen till bankerna, alla ”krisplanerna” och skattelättnaderna för de rikaste har grävt djupa hål i staternas budgetar. Våra regeringar har räddat bankerna från bankrutt utan att begära något i ersättning. Nu attackerar samma banker olika länder och har fria händer att spekulera mot dem. De är tillbaka för att profitera på befolkningen om igen.

Utmaningen är enkel: vem ska betala räkningen? EU har antagit en ”grekisk räddningsplan” men lånen kommer bara att gagna spekulanterna inte det grekiska folket. Dessutom är lånen ingen lösning på lång sikt.

Sociala rättigheter hotas överallt. Om människorna inte reagerar kraftigt kommer de att ställas mot varandra som nu sker med grekerna som målas ut som ”fuskare” och ”oansvariga”. Ingen vet var det kan sluta. För att stoppa denna nedåtgående spiral måste vi mobilisera och stå tillsammans med grekerna. I går den 5 maj organiserade de fackliga organisationerna och sociala rörelser en generalstrejk och uppmanade internationella sociala rörelser, nätverk och organisationer till solidaritet.

Vi som är medlemmar i World Social Forums internationella råd tar tillfället i akt under vårt möte här i Mexico för att uttrycka vår solidaritet med de grekiska och europeiska rörelserna och stöder kraven på starka åtgärder mot finansens spekulation och för en verklig finansiell solidaritetsplan till gagn för det grekiska folket i stället för med finansmarknaderna och spekulanterna. Krisen i Grekland stärker vår beslutsamhet att sätta oss emot den nyliberala finanspolitiken och kämpa för människornas suveränitet över ekonomin, i Syd som i Norr.

7 May 2010

Signerat:

Rita Freire, CIRANDA, Brazil
Viriato Tamele, CJE, Mozambique
Gustave Massiah, CRID, France
Ryu Mikyung, KCTU, Korea
Christope Aguiton, ATTAC, France
Geneviève Azam, ATTAC, France
Nicola Bullard, Focus on the Global South, Thailand
Edward Oyugi, SODNET, Kenya
Mireille Fanon-Mendes-France, Fondation Frantz Fanon
Allam Jarrar, Palestinian NGO network, Palestine
Chico Whitaker, Brazilian Commission Justice and Peace, Brazil
Moema Miranda, Ibase, Brazil
Virginie Vargas, Articulacion Feminista Marcosur, Peru
Taoufik Ben Abdallah, Enda, Sénégal
Abbé Antoine Ambroise Tine, Italie
Babacar Diop, ICAE-PALAE, Sénégal
Demba Moussa, Forum Africain des Alternatives, Sénégal
Dan Baron, IDEA, Brazil-Wales
Celina Valadez, Dinamismo Juvenil, Mexico
Diana Senghor, PANOS, SénégalAlexandre Bento, CUT, Brazil
Salete Valesan, IPF, Brazil
Jason Nardi, Social Watch, Italy
Hélène Cabioc’h, AITEC, France
Nicolas Haeringer, ATTAC, France
Nathalie Péré-Marzano, CRID, France
Azril Bacal, Uppsala Social Forum, Sweden/Peru
Francine Mestrum, Global Social Justice, Belgium
Hector-Leon Moncayo, Alianza Social Continental, Colombia
Leo Gabriel, Austrian Social Forum, Austria
Wilhelmina Trout, World March of Women, South Africa
Bheki Ntshalintshali, COSATU, South Africa
Ivette Lacaba, COMCAUSA, Mexico
Samir Abi, ATTAC Togo/ROAD, Togo
Olivier Bonfond, CADTM, Belgium
Walter Baier, Transform!, Austria
Diego Azzi, CSA, Brazil
Marco A. Velazquez N., RMALC, Mexico
Miguel Santibanez, ALOP, Chile
Hector de la Cueva, Alianza Social Continental
Jennifer Cox, PPEHRC, USA
Jorge Lopez, CAMBIOS, Mexico
Ana Esther Cecena, Red en Defensa de la Humanidad, Mexico
Lorena Zarate, HIC-AL, Mexico
Refaat Sabbah, Alternatives International, Palestine
José Miguel Hernandez, CCFSM, Cuba
Maria Atilano, World March of Women, Mexico
Monica Di Sisto, FAIR, Italy
Yoko Kitazawa, Japan Network on Debt & Poverty, Japan
Marcela Escribano, Alternatives
Vinod Raina, Alternatives Asia, India
Njoki Njoroge Njehu, Daughters of Mumbi Global Resource Center, Kenya
Ali Karamat, Pakistan Peace Coalition (PPC)/Pakistan Institute of Labour Education and Research, Karachi (PILER), Pakistan
Piero Bernocchi, Italian Coordination for ESF and WSF, Italy
Ana Prestes, OCLAE
Feroz Mehdi, Alternatives International
Amit Sengupta, Peoples Health Movement, India
Osvaldo Leon, Agencia Latinoamericana de Información
Joaquin Constanzo, IPS, Uruguay

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,AB2,AB3,

Bloggare: Jinge,Svensson,Motvallsbloggen,Röda Malmö,Biology&Politics,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, IMF, Aten, Finansmarknaden, Spekulation, Generalstrejk, Solidaritet, World Social Forum,