Putin hyllar Stalin.

– Det är uppenbart att mellan 1924 och 1953 förvandlades det land som Stalin styrde från ett bondesamhälle till ett industrisamhälle. Vi kommer naturligtvis ihåg problemen, framför allt mot slutet med långa matköer och liknande. Men faktum kvarstår, industrialismen trädde i kraft.

Har man ingen mustasch får man visa bringan.

Orden ovan är Vladimir Putins och ger oss en god idé om varför dagens ryska ledare försöker att skyla över Stalins terrorvälde. Enligt Putin uppstod det problem i slutet av Stalins regim med långa matköer och liknande, som han säger.

Däremot har Putin aldrig haft och har inga problem med Stalins aktiviteter under 20- och 30-talen. Där först Trotskij och sedan hela det ledande garnityret i det ryska kommunistpartiets topp fängslades, åtalades för spioneri och avrättades med att nackskott, ser Putin bara en stor Stalin som byggde Sovjetunionen med stort S.

Nästan alla medlemmar av Centralkommitten 1917 avrättades av Stalin i Lenins namn.

Detta är helt logiskt och förståeligt för Putin ser i Stalin enbart en stor nationell ledare, inte en ledare för en arbetarstat som borde ha strävat efter att skapa ett socialistiskt samhälle.

Samma ohotade roll som nationens Fader och gudomliga Rorsman kommer Putin aldrig att åtnjuta. Stalin var Stalin och aldrig kommer han tillbaka. Tack och lov.

I media:DN1,DN2,SVD1,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Putin, Lenin, Stalin, Terror,

Sickan bättre än Sahlin?

”Sahlin har ingen plan” konstaterar i dag Aftonbladet sorgset efter att en ny opinionsmätning visat att 39 procent av de tillfrågade anser att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin. Till och med Sickan i Jönssonligan hade bättre reda på sig. Han hade alltid en plan på gång…

Sickan i full färd med att verkställa en av sina kreativa planer

Aftonbladet fortsätter:

Partiet tänker väldigt mycket på hur det ska kunna återta Rosenbad och har rekryterat ett antal kompetenta personer för att nå detta mål. Däremot kan inte ens den mest överbetalda sahlinistapparatjik hävda att det finns någon tydlig regeringsstrategi.

Vi vet alla att Mona Sahlin vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi kan alla ta reda på vad Socialdemokratin tycker i olika frågor. Men vem kan säga hur en stats­minister Sahlin skulle regera landet Sverige?

Det vi vet är att Sahlin vill regera med Miljöpartiet och – efter viss tvekan – med Vänsterpartiet. Förliden vecka gjorde dessutom Sahlin en plötslig avstickare och försökte mäta sig med Sickan. Hon hade en plan B – om sverigedemokraterna skulle bänka sig i riksdagen då tänkte hon minsann bjuda in både Maud Olofsson och Jan Björklund till regeringssamverkan. Var det ett sätt för att i finishen kunna skaka av sig Lars Ohly? Eller bara ett utspel inför senvinterns slutförhandling om den gemensamma valplattformen för den rödgröna alliansen. Ett sätt att slippa radikalt gny och gnissel i frågor som kärnkraftens framtid och Afghanistankriget?

Sanningen är nog att svaren på dess frågor det vet nog inte ens Sahlin själv.

En än värre opinionsmätning avslöjades i går kväll av SVT Aktuellt. Enligt en brett upplagd undersökning av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, har (s) under det senaste året minskat i förtroende på alla de 16 områden där människor har tillfrågats. Fortfarande behåller (s) ett knappt försprång när det gäller vård- och omsorgsfrågor. Men (m) leder stort i förtroende – och ökar – när det gäller hur ekonomin och skatterna ska hanteras. Fredrik Reinfeldts parti har sensationellt nog gått förbi (s) även i dess gamla paradfråga, jobb och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att vi år 2011 förväntas ha en massarbetslöshet på en halv miljon människor.

Mona Sahlins akilleshäl syns tydligast i skattefrågan – den är helt sönderskavd och blöder. Bara 26 procent av svenskarna tycker att (s) har bra förslag på detta område.

Inga plåster i världen kan hela detta öppna sår.

Varför? Är det inte bra att solidariskt dela på bördorna? ”Jag själv tjänar 100 000 i månaden och tycker att vi som har så hög lön, kan betala lite mer i skatt”, framhåller ofta Sahlin. ”Det är häftigt att betala skatt”, sa hon förr. Här får hon säkert medhåll från alla normala löntagare. Inte en enda människa borde tjäna mer än 30 000 i månaden. Men Mona Sahlins och den rödgröna alliansens problem är ett helt annat. De vill höja inkomstskatterna för alla. Både för ”vanliga löntagare” och för låginkomsttagare. Parat med kraftiga höjningar av alla energiskatter. Innebörden i vad de säger är att:

Den kris vi lever med ska inte betalas av dem som skapat den.

Ägarna till banker, försäkringsbolag och de stora företagen får sitta i orubbat bo. De som har sin födkrok genom kapitalinkomster får i lugn och ro fortsätta med att ro hem stora vinster.

Varför? Svaret är att de ”rödgröna” inte ifrågasätter marknadsekonomin, de kapitaliska egendomsformer och det kapitalistiska produktionssätt vi lever med. De tre samverkande partierna vill inte ens kasta grus i vinstmaskinerna. Börsen och bolagsstyrelser ska bestämma. (S)-kongressen strategi var egentligen att man hoppas på att världsekonomin ska hettas upp med någon ny spekulationsboom. I väntan på nästa högkonjunktur ropade dessutom delegaterna ut ett tydlig ja och amen även till vinster även inom verksamheter som finansieras med – just skatter.

Ser vi till den mest radikala utposten i ”arbetarrörelsen” lever man också där med samma hälta som Sahlin. I Stockholms län har LO ställt sig bakom nätverket för Gemensam Välfärd och jobbar med den på sin seminarienivå. Vilket är bra. LO har ställt sig bakom den Budkavle för välfärd som nätverket jobbar med. Där finns en bra och genomtänkt argumentation för varför gemensamma lösningar i längden är bättre än kortsiktiga, privata alternativ. Men i denna budkavle finns samtidigt en svag del som distriktet använder på sitt sätt:

Svenska folket vill ha ett välfärdssamhälle som finansieras solidariskt via skattsedeln. Gemensam välfärd bidrar till jämlikhet och är effektivt. En offentligt skattefinansierad sjukvård ger mer hälsa för pengarna än privat vård…etc

Som ett lösryckt påstående kanske detta är korrekt. Även om SFI:s undersökning i går säger något annat. När nu LO –distriktet adopterar eller i praktiken annekterar programmet omsätts skrivningen självklart till att vara en del av Sahlins och socialdemokraternas valkampanj.

Vacker symbol för LO-distriktet i Stockholm.

Människor har minne. De kommer ihåg hur den provisoriska rödgröna alliansen under Göran Persson gick fram med huggknivar i bland annat viktiga kommunala verksamheter. Människor är inte heller dumma. När man hör om alla de goda ting som föreslås i Budkavlen eller om de mindre, men fortfarande goda ting, som kommer att föreslås i de rödgrönas valplattform, blir det självklart att de frågar sig hur allt detta goda ska betalas?

Om inte annat kommer de borgerliga att öppna falluckan för både de rödgröna och LO-distriktet i Stockholm genom att peka på alla skattehöjningar och alla utlandslån som vill till för att finansiera allt som utlovas.

Det är här som Sahlin, även om hon väljer en radikal plattform, kommer att ha svårt att slå mot de borgerliga. Vad hon föreslår är bara en annan konjunkturpolitik, i väntan på den högkonjunktur som kanske aldrig kommer. Hon har ingen som helst tanke på en plan,  en regering som säger: ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris. Vi vill ha en regering, i tjänst hos landets löntagare, som börjar att bryta med kapitalismen för att gå mot ett solidariskt, demokratiskt socialistiskt samhälle”.

Detta vet också LO-distriktet i Stockholms län. Man kallar sin välfärdskampanj för Stockholmsmodellen. Men glömmer att den Trondheimsmodell man vill ta efter byggde och bygger sina framgångar i opinionen på rödgröna oljeinkomster.

För att inte skapa problem för Sahlin ställer sig inte heller nätverket i någon mening bakom de arbetargrupper i den gemensamma sektorn som har gått ut i kamp.

Stockholms sopgubbar i sin vilda strejk. Riktad bland annat mot privatiseringen av renhållningen. Eller lagerarbetarna vid Lagena som kämpar mot att deras jobb ska läggas över till bemanningsföretag. Vid Septemberalliansens demonstration i Stockholm den 15 september fick dessa kämpande arbetare gå utan stöd från  vare sig LO centralt eller LO-distriktet i Stockholms län. De 1 200 deltagarna, i den viktigaste folkliga rörelseprotesten mot regeringen Reinfeldt fick också gå utan ett uttalat stöd från nätverket…

Den svaga skrivningen om våra skattsedlar i Budkavle för välfärd betyder nu inte att jag menar att vi surt ska vägra att skicka den vidare. Vi socialister behöver inte ge tolkningsföreträde till socialdemokraterna. Vi kan argumentera för dess krav på vårt sätt. Men i vardagen verka för att de som skriver under också stödjer dem som tar strid för välfärdssamhället.

Vi måste också stödjs dem som tar strid  för välfärdssamhället.

Nej, Mona Sahlin har ingen plan. Vare sig för valrörelsen eller för hon ska regera. Men de beslut vi kan vänta oss i mars, då valplattformen, åtminstone ett skrank, ska spikas ihop tillsammans med Miljöpartiets språkrör och Lars Ohly, innebär ett politiskt dilemma för oss socialister. I de val där vi tidigare inte ställt upp, där har vi inte varit neutrala när det gällt själva valhandlingen. Vi har kort och gott sagt till våra arbetskamrater och vänner, som sett en (s)-regering som sitt enda alternativ: ”Vi tror att ni har fel. I grunden är det ingen skillnad mellan de regeringsalternativ som står till buds. Men vi ska inte stå i vägen för er. Vi röstar mot borgarna. På (s) eller (v) . Blir det en ny (s)-regering får vi se vem som har rätt. Det viktiga är att vi gör något själva för att kämpa mot borgarna…”

Den här enkla uppmaningen fungerar inte nästa höst. Man kan inte ”Rösta mot borgarna” genom att rösta på ett regeringsalternativ där det starka socialliberala och borgerliga Miljöpartiet redan skaffat sig en bra plats. Där dessutom Mona Sahlin annonserat att hon troligtvis bjuder in också Maud Olofsson och Jan Björklund. Vi kan ta den mest brännande frågan just nu. Klimatmötet i Köpenhamn. Ingen av de ”rödgröna” partierna har uppmanat sina medlemmar och sympatisörer att på plats delta i Miljörörelsens stora demonstration. Uppenbart vill man inte ha en stark och partipolitiskt oberoende miljörörelse.

Vad gör man? I de två mindre socialistiska partibildningar, Rättvisepartiet och Socialistiska Partiet, som var huvudkrafterna bakom Arbetarinitiativet i försommarens EU-val, finns det inga starka röster som höjs för ett socialistiskt alternativ i det kommande riksdagsvalet. Inte av principiella skäl. Det politiska landskapet erbjuder enorma öppna vidder av möjligheter, men de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna är för svaga. Rättvisepartiet har haft sin kongress tidigare i höst. Socialistiska Partiet har sin nu i helgen. Kongresser där inte delegaterna precis arbetar i stora offentliga rum. Men där har förts och där förs viktiga diskussioner. Vad jag förstår finns det inte och kommer inte att finnas förslag om en socialistisk valsedel i nästa riksdagsval. Säker i en del kommuner. Men inte i riksdagsvalet.

Vad göra? Vad bör göras? I valet mellan två borgerliga program återstår vad jag ser bara en passiv bojkott av själva valet, men en mycket aktiv kampanj för att bygga det nya, breda och öppna socialistiska parti som nu står högst upp på dagordningen.

Den gamla arbetarrörelsen tynar bort i sin plågsamma sotdöd – leve den nya!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, de rödgröna, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, regeringen, Gemensam välfärd, LO

I presse: SVD1, SVD2,DN1,DN2,AB1,AB2,

Är Netanyahu antisemit?

-Ta av handskarna och ta en kompromisslös kamp mot premiärminister Benjamin Netanyahus antisemitiska och rasistiska påbud.

Orden är Ya’akov Katz, ordförande i det israeliska Nationella Enhetspartiet, medlem i Knesset och hård försvarare av extremistiska bosättare på Västbanken.

Fredliga bosättare på Västbanken.

Man tror knappt sina ögon. Netanyahu antisemit och rasist. Andra epitetet stämmer nog men knappast det första.

Bakgrunden till det öppna hatet mot Netanyahu är hans beslut att ”stoppa nybyggen” i tio månader för att blidka Obama och få Abbas att åter sätta sig vid förhandlingsbordet för att förhandla om, -ja just ingenting.

En av ledarna för bosättarna på Västbanken, Dani Dayan, sa efter ett möte med Netanyahu att de kommer att fortsätta sin kamp mot byggstoppet både genom civil olydnad och lagliga åtgärder. Nästa onsdag organiserar bosättarna en massdemonstration i Jerusalem.

Här finns ingen plats för palestinier.

Socialdemokraten och försvarsministern Ehud Barak kände tydligen av hetluften för han la snabbt lite moteld och sa till bosättarna att byggstoppet var flexibelt och inte innefattade terrasser, balkonger och andra smärre tillbyggen på redan existerande hus. Eftersom det inte heller innefattar de tusentals bygglov som redan getts på Västbanken och inte alls nybyggandet i östra Jerusalem är Netanyahus byggstopp så meningslöst som det någonsin kan bli.

För att ytterligare blidka bosättarna beslutade Netanyahu och Barak i onsdags att skapa en undantagskommitté hos vilken bosättarna kan begära lov för avloppsarbeten och elinstallationer.

Hittills är det bara den israeliska polisen som satts in för att se till att byggstoppet efterlevs. Det kan man förstå efter vad som närmast liknade myterier i flera armékaserner mot möjligheten att soldater skulle tvingas till att avhysa nybyggare.

Att Barak sitter i samma Socialistiska International som Mona Sahlin borde leda till frågor i det socialdemokratiska partiet. Eller mår Mona bra i Baraks sällskap?

För Barack Obama och Hillary Clinton räcker dock dessa fikonlöv till för att skyla över USAs villkorslösa stöd till den israeliska ockupationspolitiken. Nybyggena på Västbanken sitter som fiskben i halsen på Obama men inget kan få honom att ändra på grundlinjen i den amerikanska mellanösternpolitiken.

I media:DN1,SVD1,

Bloggare: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Netanyahu, Palestina, Abbas, Bosättningar, Barak,

När fredsfursten blev krigspresident

I sitt berömda testamente upprättade Alfred Nobel en fond vars ränta skulle ”utdelas som prisbelöning åt dem som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta”. Ett av priserna skulle delas ut av det norska stortinget och det skulle ges ”åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer”.

Fredpriset skulle ges till den ”fredsfäktare” som avskaffar eller minskar de stående arméerna. Den 10 december ska Barack Obama stå på scenen i Oslos stadshus och ta emot priset från det norska stortinget. Bara tio dagar efter att han beordrat att ytterligare 30 000 amerikanska trupper ska sättas in i ett hopplöst krig på andra sidan jordklotet. Nog känns det hela som en dålig ”norgehistoria”. Uppenbart har det ”rödgröna” NATO-landet Norge här förskingrat en del av Nobels arv. Vår ”svenske dynamitkung” var visserligen själv en motsägelsefull natur. Han ägde och drev med framgång Bofors vapenfabrik. Men samtidigt skrev han humanistisk vers. I bland annat långdikten Canto förtvivlar han över det blodiga inbördeskriget i USA. Undrar vad han skulle säga nu när Obama får fredpriset samtidigt som han skickar bröderna på andra sidan Atlanten till ett brödrakrig i Asien:

Ser vi inte i dag

Våra bröder på andra sidan Atlanten

Slaktas för vad?

Ur långdikten Canto

Jag har alltid fascinerats av filmerna om Stjärnornas krig, ”The Star wars”. Kanske var det därför jag ryckte till när jag i går såg dessa bilder från West Point i USA där fredspristagaren Obama talade inför 4 000 krigshungriga kadetter. Visst var det scener från ”Imperiet slår tillbaka”? Eller?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Kabul, Obama, Hamid Karzai, NATO, Norska stortinget,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,SDS1,AB1,

Bloggare: RödaMalmö,

Karzairegimen i Afghanistan hävdar att hävdar att dess armé består av drygt 90 000 soldater. I går skrev Benny en blogg om hur de etniska motsättningarna ökar bland dessa trupper. Han tog också upp alla deserteringar och berättade om hur USA och marionettregimen ofta utbildar kommande motståndsmän. I går visade också Aktuellt, med en längre filminspelning från en truppinsats norr om Kabul, hur usla villkoren är för de vanliga afghanska regeringssoldaterna. Finns på SVT Play.

Här ett inslag från Aljazeera som bekräftar samma sak. Det är till en del en spökarmé som regimen i Kabul pratar om. I verkligheten kanske det bara finns 30-35000 stridande soldater. Inte 90 000. En desertör från den poliskår, som till och med Lars Ohly tycker att Sverige ska stötta, berättar också om varför han deserterat. ”Polisen uppför sig så att folk hatar även dess uniformer”, berättar han:

I Politiken för i går fanns ett bildreportage av Miriam Dalsgaard. som följt med en dansk militär trupp. Med  i  reportaget var ett kort på de här afghanska poliserna som  inte har fått ut någon lön på nio månader. Som synes har de inte ens fått några uniformer…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, talibaner, Karzai, Barck Obama, Kabul

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,

Så kan Saab

rulla vidare

Mona Sahlin säger sig nu ha grävt ner den stridsyxa som hon aldrig har grävt upp. ”Nu handlar det bara om en enda sak – att få Saab på fötterna”, menar hon. Det är nog alla överens om även om nu bilarna tar sig fram bättre på hjul…

En tidig modellbil. Kunde Saabs ingenjörer ta fram en sådan pärla kan de säkert utveckla den miljöbil vi behöver…

Men i sak är Sahlins inställning en katastrof. Med hjälp av olika lån ska staten hjälpa någon av de budgivare som finns kvar att hålla i gång företaget. Staten ska betala – men inte bli långsiktig ägare. Varför det? Varför betala för något som andra sedan ska bestämma över? Varför ska vi ta riskerna för riskkapitalisterna? Sedan kvittar det om dessa är svenska, kinesiska, ryska eller holländska.

Saab kan rulla vidare! Med staten som långsiktig ägare och med nya ”ägardirektiv” om att Saab tillsammans med ett socialiserat Volvo Personvagnar omedelbart bums ska sätta in alla befintliga resurser på att utveckla miljövänliga och säkra mellanbilar, för person- och distributionstrafik i vårt klimat. Jag är fullständigt övertygad om att ingenjörer och arbetare inom fordonsindustrin snabbt kan ta fram de hybrider och de koldioxidfria bilar som vi behöver även efter en oerhört omfattande utbyggnad av kollektivtrafiken.

Med ett sådant program, som en del av en plan för produktion, transporter och boende i stort, skulle vi inte bara kunna sätta hela Sverige i arbete. Vi skulle återupprätta arbetets värde. Detta att varje människa skulle känna att det finns en social nytta eller glädje i det man gör.

Dessutom skulle vi göra alla dessa riskkapitalister arbetslösa.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Mona Sahlin, Trollhättan, Detroit, den rödgröna alliansen

I pressen: AB1,SVD1,DN1,

Drömmen

är över…

Som liten gällde det att ha rena kalsonger och nytvättade öron när man skulle till skoldoktorn.

I dag är det samma förmaning som tycks gälla för Saabs alla anställda  och alla andra som kan tänkas vara berörda. ”Det är dags att samla regeringen, ­oppositionen, myndigheter, företag och fack i arbetet för Saabs – och fordons­industrins – framtid”, manar Aftonbladets ledare. ”Det är inte tid att kasta paj”, säger Stefan Löfven från IF Metall som i går rest ner till Trollhättan.

Alla ställer de upp sig. Nytvättade och glada. Kanske också rena mellan bena. De lokala fackklubbarna och alla anställda sägs vara fulla med ”energi, optimism och framåtanda”. ”Vi västgötar är envisa och jag har hela tiden känt det här inne”, säger socialdemokraternas kommunalråd i Trollhättan Gert-Inge Andersson och tycker att det är mycket positivt att GM ger Saab en månads nådetid. Till och med Maud Olofsson säger sig hoppas på ett ”bra slutresultat”. Vad det nu är…

I sak handlar det om att Saabs tillgångar nu är ute på superrea. Allt ska bort. I parti och minut.

”Herre min Je”, skulle min gamla faster Jenny ha sagt…

Det är sorgligt och fasansfullt att se hur fackens reprepresentanter står där med nytvättade halsar och bjuder ut sig. Vad det verkligen så här ”Den sista striden” skulle utkämpas? I ”rörelsens” partiprogram från 1944 fanns det fortfarande kvar tankar om att de stora företagen skulle befrias från sina ägare:

”Socialdemokratin /vill/ så omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

En liknande paragraf fanns länge kvar i Metalls stadgar. Under Göran Perssons tid med ordförandeklubban löstes de gamla programskrivningarna upp i en formlös och innehållslös ordmassa:

”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhällsordningen och människors inbördes förhållanden. Vi strävar efter en samhällsordning, där varje individ kan påverka både utvecklingen i stort och samhällsarbetet i vardagen. Vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor.”

Den senaste (s)-kongressen gick ännu längre i sina praktiska beslut. Mona Sahlin öppnade alla dörrar för privatiseringar och vinstjakt även inom verksamheter som finansieras av skattemedel. Det som jag skrev i lördags är ännu mer aktuellt i dag:

I själva verket borde Saab omedelbart räddas från sina ägare!

Inget finanskapitalbolag i världen är tillräckligt långsiktigt med sina placeringar för att utveckla de person- och distributionsfordon som behövs i framtiden. Hybrider eller helt koldioxidfria bilar som kan bli ett varaktigt komplement till morgondagens lika nödvändiga som väldiga satsningar på en gratis och bra kollektivtrafik.

Saab och Volvo personvagnar borde omedelbart befrias från sina ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, GM, Trollhättan, IF Metall, regeringen

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,AB4,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

Obama skapar inbördeskrig i Afghanistan.

Så kom då till slut Barack Obamas beslut om truppförstärkningar till Afghanistan. Olika siffror hade redan läckt till pressen. Den vanligaste uppgiften, 30 000 fler soldater, visade sig vara i underkant. Obama skickar inte mindre än 30 000 soldater och möter nästan general McChrystals krav. Lillebror Brown i London ska samtidigt förstärka de brittiska trupperna med minst 500 soldater. Bland resten av NATOs medlemmar är tvekan stor. Frankrike säger nej. Tysklands Merkel sticker huvudet i sanden och hoppas problemet ska försvinna. I Danmark, med ny vurm för krigsäventyr, har politikerna redan beslutat om att möta Obamas begäran om hjälp med fler soldater. I svenska Riksdagen visade alla enighet om att hålla 500-855 svenska soldater i Afghanistan. Bara Lars Ohlys Vänstern röstade emot.

På väg till VM i Sydafrika hade varit bättre.

-Jag ska avsluta jobbet, jobbet sa Obama förra veckan. Men vad menar han och vilken strategi ska lyckas med det ingen annan invasionsarmé någonsin lyckats med i Afghanistan, alltifrån Alexander den Store, till brittiska imperiets två invasionsförsök och till Sovjetunionens katastrofala äventyr?

General McChrystals plan för att ”avsluta jobbet” innehåller tre stadier.

Till att börja med ska USAs och NATOs trupper koncentrera sig på att kontrollera de mer tätbebyggda områdena i stället för att söka strid i otillgängliga områden som det ändå är omöjligt att kontrollera.

Sovjet höll också många bergstoppar till ingen nytta.

Under tiden tänker Obama/McChrystel utbilda ett stort antal nya afghanska soldater med målet att den stolta stridbara afghanska armén ska omfatta 134 000 till oktober 2010.

Sedan blir det dags för USA/NATO att dra sig tillbaka och lämna landet när den nationella armén tagit kontrollen över landet och regimen i Kabul under Karzais ledning omvandlats till omutliga hedersprickar. I sitt tal i går inför officersrekryterna i West Point lovade Obama en reträtt under 2011.

Barack Obama sitter i samma dilemma som Lyndon Johnson satt när han 1965 beslutade att skicka 44 nya bataljoner till Vietnam. Därifrån fanns det ingen väg ut ur nederlaget. Enda möjliga segern var kanske den som senatorn George Aiken föreslog: -Vi borde deklarera att vi har vunnit och dra oss ur, sa han. Lyndon Johnsons undersekreterare George Ball sa: -Vi kommer inte att kunna ta oss ur detta. Vi fördubblar våra insatser men kör fast i risfälten.

För det fick han skit i amerikanska media och en förkortad karriär i politiken.

Kärnan i Vita Husets strategi består i att skapa en afghansk armé. På pappret ser det tillförlitligt ut. Men i praktiken bygger i dag USA/NATO en armé som kommer att bli en del i det inbördeskrig som man kan säga redan startat. Orsaken till det är att hela ledningen över vad som redan finns som armé ligger i händerna på tadzjiker från den Norra Alliansen. Tadzjikerna är den näst största minoriteten i landet med cirka 25 procent av befolkningen men långt efter pashtunerna som utgör mer än 45 procent. Och utvecklingen har inte gått i rätt riktning mot en mer representativ sammansättning av armén. I stället visar siffror som Generalinspektören för Afghanistans återuppbyggnad publicerat att tadzjikerna nu utgör 41 procent av alla soldater och att officerskåren är helt dominerad av tadzjikerna, som dessutom talar ett för pashtunerna helt okänt språk. När USA började bygga armén 2003-2004 var sammansättningen av armén mer representativ och följde general Karl Eikenburrys riktlinjer om 38 procent pashtuner, 25 procent tadzjiker, 19 procent hazaris (shiamuslimer) och 8 procent uzbeker. Så är det inte längre.

Tadzjikernas hjälte Massoud dödades av al-Qaeda.

Därför är det normalt att mer och mer pashtuner i södra Afghanistan ser Afghanistans Nationella Armé, ANA, som en fientlig ockupationsarmé eller en armé i koalition med de utländska ockupanterna och som försvarare av den maffiakung som omvalts till president i Kabul.

Därför är det också logiskt att många av de som frivilligt ansluter till ANA har andra motiv än att kämpa för nationen. Uppgifter nyligen publicerade av USAs försvarsdepartement visar att inte mindre än var fjärde soldat deserterat från ANA sedan årets början. Till vad de deserterar kanske inte är så svårt att gissa sig till. Och värre riskerar det att bli eftersom många av de 3-årskontrakt som rekryter skrivit under går ut innan årsslutet. Ett bevis för att armén läcker som ett såll fick vi i veckan då Karzai förklarade att soldaternas sold skulle ökas i hopp om att färre ska ta sitt pick och pack och sälja sina tjänster till talibanerna som betalar bättre.

ANAs soldater slits mellan olika lojaliteter och var fjärde deserterar.

Ju större etnisk obalans det blir i ANA desto mer kommer den att uppfattas som en fientlig armé av landets största folkgrupp och fler och fler pashtuner att drivas i armarna på talibanerna. Hur den logiken fungerar kunde Obama och McChrystel lära sig lite av från sovjetiska generaler.

-Problemet var det samma som nu. De sovjetiska trupperna var välutbildade och tungt beväpnade. Varje skott besvarades med tio skott och många civila skadades, säger general Igor Rodionov som var den siste överbefälhavaren för den sovjetiska invasionsarmén. Han säger till den brittiska tidningen Financial Times att till att börja med var förhållandet mellan sovjetarmén och befolkningen relativt god. Men dödandet av civila vände vinden.

-Vi bombade byar därför att det fanns en eller två mujaheddiner där. Kvinnor och barn dödades också och motståndsrörelsen växte.

Sovjets trupper lämnar Afghanistan 1989.

-Det fanns ingen frontlinje. Kulorna kunde komma från alla håll. Under de tio år kriget varade gick vi runt i cirklar. När vi kom drog de sig tillbaka. När vi drog oss bort kom de tillbaka, säger Rodionov och förklarar att till sist insåg allt fler sovjetiska ledare att enda utvägen var att dra sig ur. Femton tusen ryska soldater hade stupat och hundratusentals afghaner dödats.

Hur många amerikanska och europeiska soldater ska dö på de afghanska vidderna och hur många hundra tusen fler afghaner ska sätta livet till innan USA/NATO tvingas lämna landet under dubbla slag från militära motgångar på plats och en internationell opinion som kräver att alla utländska trupper ska lämna NU? Hur många svenska soldater ska dö innan krigsivrarna i Riksdagen tvingas slå till reträtt? Ta hem alla soldaterna NU.

I media:Fokus,DN1,SVD1,AB1,SSD1,SSD2,AB2,SVD2,SVD3,AB2,

Bloggare:Röda Malmö,Jinge,Björnbrum,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Afghanistan, Obama, Brown, Kabul, Karzai, Pashtuner, Riksdagen, Ohly,

”Krig är fred”

Det är inte konstigt att George Brown allt oftare torkar kallsvetten från pannan. Eller biter sig nervöst i läppen. Snart nog får vi se att han biter på naglarna. Allt var ju tänkt att gå så bra. För efter alla de miljarder och åter miljarder av pund som östs över de brittiska bankerna skulle han ha korats till den man som räddat världen från den svåra finanskrisen. Han skulle ses som vår tids Roosevelt och den brittiska ekonomin skulle surfa på nästa våg av högkonjunktur. Det skulle bli möjligt att åtminstone lite vagt tala om reformer i det riksdagsval som väntar I Afghanistan skulle marionetten Hamid Karzai ha stabiliserat sin regim och de egna trupperna vara i färd med att riva sina läger och packa för att åka hem. Kriget i Irak skulle vara glömt och han skulle vara i blickfånget som en premiärminister för fred.

Mardrömmen med Irakkriget kom tillbaka…

Så går allt åt skogen. Storbritannien är kvar i ekonomisk brygga. Recessionen har bitit sig fast. Till råga på allt visar det sig nu att det mest är brittiska banker som tar stryk när Dubais surrealistiska drömvärld dukat under. De överdådiga subventionerna till bankerna ska betalas. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, skulle Göran Persson ha sagt. Brown och hans Labour får gå ut i valrörelsen med nya offentliga nerdragningar som sitt politiska ledmotiv. I Afghanistan är det inte bättre. Det blir allt mer klart att de brittiska trupperna deltar på den ena sidan i ett inbördeskrig. En sida som dessutom tappar militär terräng. Brittiska soldater återvänder visserligen hem – men som döda – och vid de medialt upphaussade jordfästningarna frågar alltfler om de verkligen offrat sina liv för ”en god sak”. Är det värt att dö för Hamid Karzai? För en korrupt skitstövel vars smutsiga byk hängdes ut för en hel värld under ett riggat presidentval som inte ens kunde fullföljas? Sjuttio procent av britterna säger sig nu vara emot kriget.

Nu sätter Brown in nya brittiska trupper i Afghanistan.

Till råga på allt detta elände för Brown har våndorna från Irak kommit tillbaka till människors vardag. En parlamentarisk utredning som ska svara på frågan om varför överhuvudtaget landet deltog i detta krig som bröt mot internationell rätt, Chilcot-kommisssionen, mal på dag efter dag och nära nog timma efter timma kommer nya avslöjanden om hur Labour och Tony Blair kröp i stoftet för bossen George Bush.

Bush talade om för Blair ”var skåpet ska stå”.

Mitt i denna politiska mardröm tvingas nu Brown att likt Blair annonsera nya truppförstärkningar till NATOS sviktande fronter i Afghanistan. Han fick förmånen ( som för övrigt Sverige! ) att göra det innan Barack Obamas formella besked kommer i kväll. Det blir då inte lika uppenbart att han bara är en av alla knähundar som bjäbbar runt i Vita huset. För att mildra krigsmotståndet  betonar Brown att det också handlar han om ”en politisk offensiv”. Som alla andra krigsherrar i historien förkunnar han att det finns en ny dagordning där det minsann snabbt ska bli fred. Bara man krigar lite mer. ”Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka”, som en gång George Orwell skrev i sina mardrömsvisioner om framtiden…

”Krig är fred. Frihet är slaveri. Styrka är okunskap”.

Självklart utnyttjar alla Browns politiska motståndare dessa blottor – som finansminister var han trots allt Blairs högra hand. Det mest tragiska är att halvnazisterna i British National Party kan vinna politisk terräng bland de arbetare som historiskt varit Labours kärnväljare. Kriget i Afghanistan passar som hand i handske för deras agitation. Framgången i EU-valet har gjort att partiets ordförande, Nick Griffin, som blev parlamentsledamot i Bryssel, nu ställer upp som kandidat också i vårens riksdagsval. Han ställer upp i Londons East End, i ”Barking and Dagenham Council”, där BNP redan har vad vi skulle kalla tolv kommunala ledamöter och officiellt är första oppositionsparti. Nick Griffin utmanar i valet Margaret Hodge, som i dag är kulturminister. ”Kampanjens huvudtema blir bostads- och skolfrågorna i kommunen. Labour har skött dessa på ett katastrofalt sätt”, underströk Griffin när han kickstartade sin kampanj. BNP ser en chans att erövra sex platser i parlamentet och tänker koncentrera alla sina resurser till dessa valdistrikt. Inte minst då till Barking där många arbetarväljare är besvikna över det Labour som en gång var deras och nu i stället lyssnar till BNP:s budskap om att det är ”massimmigrationen” som främst skapar arbetslöshet och social misär.

Nick Griffit deltog i sorgemanifestationen när de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afhansk polis ”repatrierades”.

Men BNP utnyttjar också kriget i Afghanistan hårt i sina kampanjer. Man vurmar för militären och försöker vara i främsta ledet när det gäller uppslutningen bakom de egna soldaterna. Nick Griffin var exempelvis med i sorgeuppbådet när kistorna med de fem brittiska soldater som skjutits ihjäl av en afghansk polisman ”repatrierades” till engelsk jord. Partiet har annekterat minnet av Winston Churchill och Griffin ses som hans nutida efterföljare. Vilket fungerar bra eftersom denne gamle imperiebyggare, som kom från en av Englands ”noblaste” och rikaste familjer, strödde rikligt med rasistiska uttalanden omkring sig under hela sin karriär. Den brittiska opinionen har under två århundraden av kolonialkrig impregnerats med rasism. Jag minns själv, när jag 1966 jobbade på ett hotell norr om London. Jag hade en del diskussioner med vanliga radikala jobbare i hamnen, alla medlemmar i Labour, och till min häpnad kallade de rakt av sina fackliga företrädare för ”nigger lovers”, bara för att dessa hade en mer öppen och förstående syn på färgade invandrare! Med svulstiga citat från Churchill i färdkosten kan BNP ta avstånd från ”Browns och alla andra partiers orättfärdiga krig i Afghanistan”. Här ska jag citera ett längre tal från Griffin, återgivet i Times, för att visa hur infernaliskt skickligt partiet slår sig in i Browns och Labours veka liv:

”Inte ens hela detta land är värt en enda droppe engelskt blod. Storbritannien har ingen verksamhet /business/ i detta land. Kriget grundas på en lögn och vi ska ta hem våra trupper så fort som möjligt innan fler blir dödade. Kriget baseras på en serie groteska lögner fabricerade av ledarna för Labour och Tory. De hävdar att kriget utkämpas för att bekämpa terrorism. Detta är nonsens. I stället uppmuntrar kriget terrorism. Hela södra Afghanistan är nu ett jättelikt träningsläger för terrorister – med levande mål – våra soldater. Kriget sägs ska skydda oss från terrorism i Storbritannien. Men det är en förskräcklig lögn. Alla vet att muslimer från Storbritannien aktivt kämpar mot oss i Afghanistan. Dessutom, säkerhetskällor citerade av George Brown, talar om att terrorplaner i Storbritannien utformas i Pakistan. Inte av bönder i Afghanistan. Det enda som uppnås med detta krig är en destabilisering av Pakistan. Regeringen i det landet kämpar hårt för att inom sina gränser hålla nere den radikala islamismen. Den militära närvaron från Väst i Afghanistan eldar bara på flammorna av hat och fanatism, vilket gör läget ännu svårare för landets regering. Om detta får fortsätta är det fullt möjligt att både Afghanistan och Pakistan faller för radikal islamism. Bortsett från mardrömmen med en islamistisk regering i Pakistan beväpnad med kärnvapen, betyder detta också ett inbördeskrig på gatorna i Storbritannien…”

I BNP:s propaganda skapar man en kontinuitet mellan Winston Churchill och den egna ledaren Nick Griffit…

Nu återstår det ett halvår till valet och ingen bedömare tror att BNP, med det valsystem som gäller /the winner takes all/, kommer att kunna erövra några riksdagsplatser. Men faran finns och det räcker med stora framryckningar i en del utsatta valdistrikt för att BNP på allvar ska etablera sig som ”det nya brittiska arbetarpartiet”…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Barak Obama, Afghanistann, George Bush, British National Party, nazister, Sverigedemokraterna

I pressen: AB1,AB2,

Bloggare: Jinge,UngVänster,

Ska Saab

kunna lyfta igen?

”Saab verkade helt utslaget – Men är i högsta grad med i matchen igen”, hävdar motorjournalisten Robert Collin.

Ett drama målas upp, som vore det Robert Söderling i den Mastersfinal som inte blev av. Men alla vet vi att dramat handlar om jobben för femtontusen människor – och vad de ska jobba med. Collin tror att Saab kan räddas av det amerikanska finansbolaget Merbanco med det kinesiska Beijing som partner

Jörel Hägglund från Maud Olofssons departement är i Detroit för att se om någon bjuder upp Saab till ”den sista dansen”.

I själva verket borde Saab omedelbart räddas från sina ägare!

Inget finanskapitalbolag i världen är tillräckligt långsiktigt med sina placeringar för att utveckla de person- och distributionsfordon som behövs i framtiden. Hybrider eller helt koldioxidfria bilar som kan bli ett varaktigt komplement till morgondagens lika nödvändiga som väldiga satsningar på en gratis och bra kollektivtrafik.

Saab och Volvo personvagnar borde omedelbart befrias från sina ägare och socialiseras som en del i en samhällelig plan för produktion, transporter och boende. Under kontroll av sina arbetare och tjänstemän.

Läs mer om Fordonsindustrin

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Dteroit, Jöre Hägglund, Maud Olofsson, fordonskrisen

I pressen: AB1,AB2,SVD1,DN1,DN2,AB3,DN3,