Tortyr och svält, diktaturens vapen

I dag börjar (kanske) Genève II. I går avslöjades officiellt något som många upplevt själva och skrivit om. Nämligen att regimen i Damaskus avrättar systematiskt tusentals och åter tusentals fångar, efter att de torterats och lidit av svår svält.

2014

Men med 55 000 bilder och erkända internationella jurister som verifierat bilderna och förhört den som fört ut bilderna finns det inga ”men” och ”kanske” att gömma sig bakom som när Assad använde gas i stor omfattning den 21 augusti 2012.
Den del av den internationella vänstern som då ställde sig neutral eller ännu värre fortsatte att försvara regimen står redan i träsket upp till knäna.
Nu kan man befara att samma del av den internationella vänstern kommer att sluta upp bakom regimens ”förklaringar” av bilderna och berättelserna om grov tortyr och avrättningar. ”Hur kan man veta att de inte är falska bilder”, ”de kanske har tagits i något annat land”, ”kanske Qatar har byggt en studie för att filma personer med anorexi” etc etc.

1943

Än i dag finns det personer som förnekar existensen av gaskamrarna i Auswitch, massmorden i Treblinka, ja som förnekar att nazisterna begick ett folkmord på judarna. Bilder från dödslägren avfärdar dessa ”negationister” som falska.
Tyvärr kan vi nog vänta oss att den vänster som redan står i träsket upp till knäna kommer att sluta upp bakom regimens förnekande av bildernas autenticitet och pladdra på om ”propaganda” och att det finns andra ”kålsupare”. Ett stort steg ännu längre ut i träsket väntar. Vill man inte se vad som sker, då ser man inget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Äger halva världen – får plats i en buss

Världens ekonomiska och politiska eliter ska åter träffas på ett odemokratiskt möte i Davos. Tidningen Independent berättar av 85 av världens rikaste knösar ihop nu äger lika mycket som jordens halva befolkning. Nu behöver vi alltså bara socialisera tillgångarna för 85 människor ( de kan få behålla så att de klarar sig och lite till) för att halva mänskligheten ska få en möjlighet att för första gången i planetens historia pröva det där med demokratisk socialism. Tidningen Guardian redovisar på samma sätt hur fabulösa rikedomar samlats på hög av en liten skara människor.  ”De skulle allihop få plats i en tvådäckad buss. Något som de i och för sig aldrig åker med”, konstaterar tidningen.

Inte minst i Sverige grabbar de rika åt sig alltmer i en rasande takt. Både under (s) med stödpartier och med den borgerliga alliansen. Den branta kurvan, 1980 – 2008, beror naturligtvis på att här startar snyltgästerna på oss andra från en mer jämlik utgångspunkt:

Så här mycket i procent av BNP är inkomsten för den en procent av befolkningen som är rikast:

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

LO:s ledning om vinst i välfärden – Plattfall på blankis

Jag tillhör definitivt inte den krets som vill att LO:s ledning eller företrädare för andra fackliga centralorganisationer ska sluta med att ”lägga sin näsa i blöt” när det gäller politiska ställningstaganden.

Debatten måste i stället handla om hur man driver politiska krav och att valda företrädare självklart inte ska utnyttja sina medlemmar för egna politiska särintressen. De ska helt enkelt inte driva frågor där de saknar mandat från sina egna. 

I dag har vi fått ett katastrofalt exempel på hur det inte ska gå till i den fackliga rörelsen.

Tjosan vips och likt ett plattfall på blankis har LO svängt runt och hhamnat på baken när det gäller frågan om vinst i välfärden.

LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin har plötsligt och helt utan skam slagit fast att Landsorganisationen är för vinst i välfärden! Att han, trots sin tidigare karriär inom Kommunalarbetarförbundet, vill fortsätta med att sälja ut all offentlig eller gemensam egendom sägs inte rakt ut, men det är givetvis en ”positiv signal” för detta som det brukar heta. Jag är övertygad om att hans tidigare arbetskamrater inom Kommunal inte delar uppfattning att alltmer offentlig verksamhet ska överlåtas till privata geschäft av olika slag.

När det gäller den verksamhet som redan sålts ut ger han en fullständig vrångbild av verkligheten:

”Vi har förflyttat debatten i svensk politik om välfärden och vinsterna. Men egentligen har ingenting hänt. Jag ser med oro på risken för att vi får ett lapptäcke av olika politiska förslag. Vi riskerar att få en rad populistiska utspel som inte förändrar någonting”, säger Tobias Baudin till DN.

”Därför vill LO att facken och arbetsgivarna under våren sätter sig ner och försöker hitta en lösning. I första hand ska de fackförbund som är direkt berörda förhandla”.

Risken för ”ett lapptäcke” är det givetvis socialdemokratins styrande högerfalang som ansvarar för och något som han själv nu bidrar till. Dåligt skurna bitar av allsköns gamla textilier har tråcklats ihop gång på gång för att just sy ihop ett ”kompromissförslag”. Allt för att få slut på den starka opinionen mot vinster i vår gemensamma välfärd. Vi som var med på den tiden känner igen socialdemokratins taktik från kärnkraftsomröstningen.

I stället för att LO självständigt står på egna ben och i sin organisation fortsätter med att driva sitt tidigare krav på att vinsterna ska bort kastar nu ledningen lojalt och lealöst in handsken. Rättar in sig i ledet tillsammans med Stefan Löfvéns partihöger.

Baudin vill att ”facken och arbetsgivarna under våren sätter sig ner och försöker hitta en lösning”.

Det vore bättre om han och LO:s satte sig ner med sina uppdragsgivare, alltså medlemmarna, och diskuterade hur man ska driva motståndet för att få ett slut på vinstuttag i svensk välfärd!

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Medborgarinkomst eller lönetak?

Både i Sverige och i Europa debatteras ett förslag om att alla medborgare i samhället ska ha rätt till en garanterad basinkomst.

I den svenska debatten nämns ofta siffran 10 000 kronor i månaden. Det är en idé som lockar och verkar solidarisk och socialt rättvis. Ingen ska behöva leva på ”allmosor” i form av sjukkassa, a-kassa eller socialbidrag.

Trots att det låter så bra och radikalt finns det flera orsaker till att vara skeptisk till förslaget.

-För att det inte bara ska bli ett surrogat för redan existerande sociala transfereringar måste basinkomsten vara så pass hög att den tillåter mottagaren att leva ett värdigt liv en bra bit ovanför vad som nu kallas fattigdomsstrecket, som definieras vara lägre än 60% av medianlönen för ett fulltidsarbete.

Det ställer omedelbart frågan om finansieringen. Uppenbarligen finns det bara en metod och det är en omfördelningspolitik från kapitalägarnas inkomster och de bäst betalda lönearbetande. Andra finansieringsmetoder som exempelvis ökad moms eller andra indirekta skatter är diskriminerande eftersom de drabbar de sämst avlönade mest.

-En annan negativ effekt av en basinkomst är att den följer med i trenden att allt blir varor i samhället i stället för att kräva att allt fler kollektiva tjänster ska vara gratis. Gratis kollektiva transporter för att bekämpa den snabbväxande bilismen, gratis utbildning, gratis sjukvård och gratis utbud av andra sociala tjänster som möter medborgarnas verkliga behov. Med en värdig medborgarlön är det lättare för marknadsentusiasterna att kräva att alla ska betala individuellt för samhällets tjänster.

Ja till gratis kollektivtrafik.

-En medborgarlön kan också få negativa konsekvenser för de könsroller radikala människor vill bekämpa. I stället för att kämpa för kvinnans lika ställning på arbetsmarknaden kan en medborgarlön bli ett verktyg som befäster existerande könsroller och hindrar kvinnornas fortsatta integrering i arbetslivet.

-Till sist och kanske viktigast av allt, innebär en medborgarlön att man ger upp kampen för full sysselsättning. Den massarbetslöshet som råder i Europa är en fruktansvärd black om foten för de arbetande och för de fackliga organisationerna. Med miljontals arbetslösa är det nästan omöjligt för de fackliga organisationerna att tvinga till sig nominella löneökningar, för att inte tala om reella löneökningar kopplade till produktivitetens utveckling. En medborgarlön värd namnet skulle tendera till att befästa de arbetslösas separation från produktionen i samhället.

För de som finns på arbetsmarknaden kan också en medborgarlön bli en norm som kapitalägarna inför i lönebildningen. Medborgarlönen blir en ny låglönenorm och eftersom den lagstiftats kan den inte ens förhandlas bort av de fackliga organisationerna.

Välbärgade Schweiz röstade nej till lönetak.

Med argumenten ovan som bakgrund tror jag man kan säga att idén om en garanterad medborgarinkomst har flera negativa aspekter och i sin helhet kan en sådan reform ses som en kapitulation inför svårigheterna för de arbetande att ta kamp för bättre löner och inför den existerande massarbetslösheten. Många skulle säkert vara nöjda med en inkomst kring 10 000 kronor i månaden jämfört med dagens sociala bidrag. Men är det verkligen en radikal väg framåt?

Det finns en annan idé som inte alls diskuteras i den svenska debatten. Varför inte införa ett lönetak? Den överväldigande majoriteten av oss anser att direktörers, bankirers, finansyuppies astronomiska löner och bonusar är vansinniga. Att dessa ”höjdare” ofta har årsinkomster som det skulle ta flera hundra år tjäna in för vanliga lönearbetare kan inte försvaras med ekonomiska argument, för att inte tala om moraliska.

Vad innebär det att rättfärdiga den typen av extrema inkomster med argument om att det handlar om belöning för ”spetskompetens”, att det behövs för att dra till sig ”talangerna” eller att det inte spelar någon roll om vissa har extrema inkomster? Det är inget annat än ett försvar av allt större ojämlikhet i samhället, att de allt större inkomstskillnaderna i samhället är rättvisa eller inget att bry sig om. Hur det är med ”spetskompetensen” hos de som höll på att driva världsekonomin över stupet 2007-2008 kan man fråga sig. Mer än två tredjedelar av alla i Europa som tjänar mer än en miljon euro om året arbetar i Londons finanscity. Vad tillverkar de? De spekulerar och placerar kapital enbart för att omfördela redan skapade rikedomar. Dessa finansherrar kan Europas arbetare klara sig utan.

Alla vägar leder inte till City.

I Egypten har idén om lönetak redan omsatts i konkreta krav. De fria fackföreningar som bildades efter Mubaraks fall ställde krav på maxilön för direktörer och chefer i industrin. Kan de så borde Europas arbetare också kunna resa samma krav. Hur högt det ska vara upp till lönetaket är naturligtvis ett problem som ska lösas i en demokratisk process, inte av byråkrater i statsförvaltningen. Syftet med taket är ju att beloppen ovan taket ska omfördelas i samhället, till både löner och betalning av gratisservice på olika områden.


Till skillnad från en medborgarlön som kan röstas igenom av ett parlament utan någon mobilisering i samhället av arbetande och arbetslösa kan inte ett lönetak uppnås genom annat än en omfattande mobilisering av fackliga organisationer och politiska partier och organisationer. Ett lönetak slår direkt mot samhällets toppar som med alla tillgängliga medel kommer att sätta sig emot ett tak på deras inkomster. Deras motstånd kan bara brytas ned i en omfattande klasskonfrontation.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Friheten offras i Genève

Genève II närmar sig och taskspeleriet blir allt grövre. Så här skriver Syriens utrikesminister Muallem till FN:s generalsekreterare i ett brev som lägger fast regimens villkor för dess deltagande i Genève:

– Notera att vi inte är överens med vissa punkter i inbjudningsbrevet, helt enkelt därför att de står i konflikt med den syriska statens legala och politiska ställning.

– Kampen mot terrorismen fortsätter att vara en prioritet för det syriska folket, skriver Muallem. Vi kräver att stater som stöder terrorismen upphör med det och slutar finansiera, träna, väpna och härbärgera terroristiska grupper helt i harmoni med internationell lag och FN-resolutioner, fortsätter han i brevet till FN.

Under tiden sa Syriens ”försoningsminister” Ali Haidar att Genève II inte kan lösa krisen i Syrien.

-Vänta er inget av Genève II. Vare sig Genève II eller Genève III eller Genève X kommer att lösa krisen i Syrien. Lösningen är redan i aktion, och kommer att uppnås genom statens militära triumf… genom statens motståndskraft och statens och dess institutioners styrka inför dess fiender som satsade på statens kollaps, säger ”försoningsministern”. Vilka ”försoningsministern” ska försonas med är höljt i dunkel eftersom det enligt Damaskus är Assad med hela folket bakom sig som bekämpar utlandsfinansierade terrorister.

Herrarna som vill besluta om Assads framtid över huvudet på den syriska revolutionen

Frågan blir naturligtvis: Vad ska imperialisterna i Washington, Paris, London och Moskva prata om tillsammans med en regim som säger sig kämpa för det syriska folket medan den låter trotylbomber regna över landets civila bostadsområden?

Det nya seklets största skamgrepp på ett kämpande folk är på väg att bli ett faktum.

– Medan vintern är en katastrof för den civila befolkningen föredrar Washington och Moskva att satsa på ett ”genombrott” på Lemansjöns stränder. Under tiden kräver man av syrierna att dö i tysthet för den perversa diplomatins sak, skriver syrienexperten Jean-Pierre Filiu om det groteska svek som förbereds för det syriska folket. Bättre än så kan inte situationen sammanfattas.

Det står nu helt klart att Vita Huset släppt alla idéer på att Assad måste lämna makten ifrån sig. John Kerry talar fortfarande om att i processens slutände måste Assad avgå. Men alla praktiska handlingar efter överenskommelsen med Putin om nedrustningen av Assads gaslager pekar i en annan riktning. Barack Obama har beslutat att Assad kvar vid makten är att föredra framför alla andra lösningar. Även om Assad personligen lämnar sin post vill Washington till varje pris undvika att regimen faller. Det passar samtidigt in i Israels strategiska intressen. De känner sanningen om Assads så kallade motstånd.

Det här är vad Assad har att erbjuda det syriska folket.

Riskerna med att överge det syriska upproret utan att tappa inflytande i regionen har antagligen bedömts som små av strategerna i Pentagon. De positiva signalerna från Tunisien har drunknat i de negativa signalerna från ett Kairo där ordningen nu härskar, kanske tillfälligt men ändå.

Meningen med Genève II står klar. USA och Ryssland har bedömt att deras gemensamma intresse av att kväsa den arabiska resningen mot regionens diktaturer går före alla andra hänsyn. Den syriska oppositionen ska tvingas delta i såpoperan på Lemansjöns stränder under hot om att all humanitär och finansiell hjälp stryps totalt. Under tiden förbereder CIA, MI6 i hemliga möten med Assads säkerhetstjänst hur de i en gemensam aktion ska kunna krossa al-Qaida i Syrien och Irak. Det syriska folkets resning mot diktaturen, kraven på frihet, rättvisa och dignitet, väger lätt som en fjäder i imperialismens kalkyler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ny våg av privatiseringar ?

Det brittiska finansmagasinet The Economist har inte för vana att prata i nattmössan. Så när den i sitt senaste nummer ropar ut att statliga egendomar värda 9 tusen miljarder dollar är till salu ska det tas på högsta allvar.
Den första vågen av privatiseringar med start i 80-talets början är över och i och med finanskrisen 2007 ökade till och med alla rika länder statens egendomar genom att de tillfälligt köpte upp banker på ruinens brant.

Men för The Economist är det bara en parentes i privatiseringen av de statliga egendomarna, lösa som fasta. Det mesta bör säljas ut enligt tidningen för att staterna ska kunna minska sina skulder och därför att det är mer effektivt. Det kan man tänka sig att användare av brittiska järnvägen har en del att säga om.

Vilka storleksordningar talar tidningen om? Undersökningar av OECD visar att medlemsländerna tillsammans har statliga tillgångar till ett värde av cirka 9 tusen miljarder dollar. Det handlar om statligt ägda företag, andelar i privata företag, byggnader, skogar, jord, transportsystem och annan infrastruktur.

Inom OECD finns det 2 111 statligt ägda företag med cirka sex miljoner anställda. Det samlade värdet uppgår till 2 200 miljarder dollar i framför allt telebolag, el, och transport. Till det kommer 890 miljarder dollar i delägarskap i företag med 2,9 miljoner anställda. Allt eller nästan allt bör säljas ut enligt The Economist.

I en av undersökningarna som gjorts av revisorfirman PWC nämns att i Sverige äger staten 230 miljarder dollar fördelade på 100-120 miljarder i byggnader och infrastruktur samt cirka 90 miljarder dollar i industrin.

Vad väntar? The Economist skriver inte utan anledning en så stort upplagd artikel om det inte handlar om något i görningen. Det privata kapitalet har svårt att hitta lönsamma investeringsobjekt. Att ge sig in i sjukvård, utbildning och fritid har visat sig vara lönsamt –men långt ifrån effektivt som tidningen hävdar. Men den kan ju inte alltid tala klarspråk om allt.

Efter valet i september kommer säkerligen Stefan Löfven att ta över efter Reinfeldt. Frågan är med vilket program? Här på bloggen vågar vi oss på en gissning: The Economists propagerande för en ny omfattande våg av privatiseringar kommer inte att mötas av ett dövöra.

Kommer Löfven att bryta med Reinfeldts privatiseringar av det gemensamma?

En regering med (s) vid rodret kommer att följa i samma trend som resten av OECD. För Vänsterpartiet blir det en riktig test för partiets huvudfråga –nej till vinst i välfärden.
– Med politiskt mod och lite fantasi i utformningen av transaktionerna (utförsäljningen, m.anm.) kan regeringarna lyckas lägga bakom sig den vitt accepterade idén att de djärvaste privatiseringarna redan gjorts, skriver The Economist som avslutning.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stefan Löfvén, Vänsterpartiet och den svenska militarismen

Överheten i Sverige är uppe i Sälen och gnuggar ryggarna på varandra för att hålla kylan. Alla är där. Alltifrån Hans majestät till Arbetarepartiets Stefan Löfvén.

Den senare ställde in sig i ledet med en givakt manöver och ett riktigt så kallat linjetal:

För det första var det fel av socialdemokratin och de borgerliga att bygga upp ett försvar som i praktiken var till för att skyla USA:s fiasko i Afghanistan. Vi borde haft trupp på plats i Sverige och inte där i Asien norr om Hindukush`s mäktiga bergsmassiv. Han använde inte riktigt den entydiga vokabulären och avstod som sed är från politiskt ansvar men var ändå tydlig nog: ”Sveriges försvar ska inte börja i Afghanistan utan i Sverige”…

För det andra slog han fast att det är socialdemokraternas försvarsuppgörelse med moderaterna som gäller, även om han själv skulle vara regeringsbildare. Den nygamla inriktningen för Sveriges försvar som ska gälla framöver tas fram tillsammans med moderaterna. Det mycket nära samarbetet med NATO ska inte ifrågasättas.

För det tredje talade han om att vapenindustrins vinster fortsätter att vara hans riktiga skötebarn (även om dessa hålls om ryggen i namn av det mytologiska begreppet jobben). Löfvén är inte minst barnsligt glad över Brasilien köpt Wallenbergs stridsflyg i ställer för att satsa på landets alla fattiga.

Beskeden är inte särskilt överraskande.  De borde inte vara det för någon. Men Vänsterpartiets kongress i helgen, som inte diskuterade denna avgörande fråga när det gäller ett eget deltagande i en regering, tog i vart fall till sist ett beslut om att partiet ska ge ordentliga besked om sin valplattform redan i april.  Det var bra. Ett sådant besked måste naturligtvis handla om dessa klargöranden och tydliga markörer från Stefan Löfvén. Är det något som Vänsterpartiet kan acceptera? Kan dess företrädare var ministrar i och ansvariga för en regering som i praktiken är en bulvan för vapenindustrin och en paramilitär styrka för NATO?

 .

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från åtta- till sex timmars arbetsdag!

Lyssnade på det ofta intressanta radioprogrammet ”Plånboken” från i går. Först ett nytt avslöjande om oskäliga priser på medicin. Det sker i skuggan av apotekens privatisering.  Kunderna kan inte på ett enkelt sätt se prisskillnader mellan olika ”affärer” och göra ett eget val. För att inte tala om alla de platser där det inte finns flera affärsdrivande apotek att välja mellan. Förmodligen skulle protesterna blåst upp till storm om inte högkostnadsskyddet på läkemedel dolt transfereringen av skattepengar till våra nya oligarker i apoteksvärlden…

Vi fick också lyssna till ett öppenhjärtligt samtal med den välkände finansanalytikern Peter Malmqvist om förhållandet mellan olika valutor och kronans värde. Malmberg har jobbat för SvD, SVT-Aktuellt och Aragon Kapitalförvaltning. Numer analyschef för Nordnet Bank. Intervjun har på SR:s hemsida fått rubriken ”Svenska kronan ständigt felvärderad”. Men som framgår av mitt citat nedan kunde rubriksättarna lika gärna vänt på kuttingen och kallat samtalet för ”Vi har alldeles för låga löner”!

”Har du något bra exempel på när du tycker att en valuta är felvärderad?

Ja, jag tycker att den svenska kronan är ständigt felvärderad. Ja, jag tycker att den – i grunden, ja, den är för svag, vi har en för svag valuta, vi har en enorm lönsamhet i exportbolagen, medan vår relativa lönenivå i förhållande till andra länders, framförallt inom euroområdet, är alldeles för låg. Jag skulle säga att vi ständigt har en lite för lågt värderad svensk krona, vilket i grunden inte skulle kunna förekomma eftersom det är marknaden som sätter priset. Det gör att lönsamheten i den svenska företagen, ofta, blir väldigt god alltså.”

Malmqvist är rakt på sak vilket är ovanligt. Men i sig är det ingen nyhet. I Sverige har vi en historisk politisk pakt där arbetarrörelsens traditionella partier så att säga ligger lågt när det gäller våra låga löner. De stora ägarna av industrin har draghjälp av de fackliga organisationernas ledare, vilka i likhet med Stefan Löfvén, säger sig ”kunna det här med jobben”.  Arbetarrörelsen och dess nationella byråkrati, utkastad på den internationella marknaden, ser inte längre som sin uppgift att genom facklig samordning upphäva konkurrensen mellan olika länders löntagare, utan ”Sverige” ska i stället behålla jobben genom att konkurrera med låga arbetskraftskostnader (spetskompetens, mer arbetstimmar mm). I stället är dagens beska medicin inom den fackliga sfären: ”Gärna skatte- och avgiftshöjningar men inga angrepp på kapitalägarna”.

När 48-timmarsveckan och kravet på 8 timmars arbetsdag blev verklighet i Sverige 1919 (man jobbade sex dagar i veckan) var det en frukt av många decenniers strid från den internationella arbetarrörelsens sida. I Australien rester kravet av gruvarbetare 1855. Här en demonstrationsbild på Spring Street utanför parlamentet i Melbourne från förra sekelskiftet, år 1900.

Vänsterpartiets kongress i helgen beslöt att driva kravet på en radikal arbetstidsförkortning. Alldeles utmärkt det har funnits med sedan Grupp 8:s dagar och 1960-talets nya vänster. Som Peter Malmqvist så ogenerat samtidigt berättar för den som vill lyssna finns det ett ekonomiskt utrymme för detta. Men ska kravet bli verklighet och inte på längre sikt sluta med ett politiskt fiasko där industriägarna väljer att flytta våra jobb till utlandet, då krävs samtidigt att det blir ett krav för hela Europas arbetarrörelse. Ska vi spänna bågen, vilket vi ska, måste vi så att säga börja med att skaffa oss båge, sträng, och pilar. En stor utmaning där varje litet steg framåt är viktigt. Inte minst vore det på plats att Europa sociala och politiska vänsterrörelser driver detta gemensamt under EU-valen i maj.

Men, det var så vi en gång vann åttatimmarsdagen och detta under en epok där nationella kapital hade en mycket större betydelse än i dag!

PS, Diagrammet här under passar som komplement till Götes artikel ovan. Det visar hur antalet arbetade timmar per år och yrkesaktiv person ändrats genom åren. Det finns ett direkt samband mellan produktivitetens utveckling och behovet att arbeta ett visst antal timmar för att framställa de varor som konsumeras. Det finns ingen anledning att hålla fast vid 8 timmars arbetsdag. Trenden neråt kommer att fortsätta vare sig LO och SAP säger nej till 6-timmarsdagen eller ej.

Nerifrån och upp är det siffror för Tyskland (1 397), Frankrike (1 479), Storbritannien (1 654), Japan (1 745), USA (1 790) och Sydkorea (2 090).

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(V) kongressen : Rödgrön dubbelmoral applåderas…

Audunn Lysbakke från norska Sosialistisk Venstreparti fick nyss starka applåder på Vänsterpartiets kongress när han entusiastiskt talade om hur det egna partiet under åtta år lyckats med att påverka politiken genom att regera tillsammans med socialdemokraterna. Han fick också glada leenden och handklapp från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt när han skojade om alla svenska ungdomar som lämnat Reinfeldts arbetslöshet för att i stället söka sig till den rödgröna arbetsmarknaden i Norge. Vad han glömde var att förutsättningen för den norska ekonomin hela tiden har varit att pumpa upp det svarta guldet, råoljan från Nordsjön, som bara har fortsatt att flöda..

Hur grönt är det? Han berättade inte heller att han och det egna partiet under dessa år accepterat ansvaret för Norges fullvärdiga medlemskap i NATO. Avslutningsvis var han mer än lågmäld när det gällde väljarnas betyg för dessa åtta år:

 

Partiets resultat i valet 2001:

316 397 röster    12,5 procent

Partiets resultat i valet 2013:

116 021 röster     4,1    procent

Omständigheter som minst sagt borde leda till eftertanke hos kongressdelegaterna.                          

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,