Kapitalet lever av tre miljarders arbete

Publicerat av
7

De senaste trettio åren har sett den största omvälvningen på arbetsmarknaden i världsskala. Den lönearbetande befolkningen har mer än fördubblats. Det är en enorm källa till profiter för kapitalägarna och den aktuella världsekonomin kan inte förstås utan att denna enorma förändring tas som utgångspunkt. Den nyliberala marknadsfundamentalismen hade inte varit möjlig utan det tillskott av hundratals miljoner lönearbetande som skett sedan mitten av 80-talet.

Vilket tillskott? Det är Kinas omformning, Sovjetimperiets sammanbrott och Indiens omvandling som varit källan till tillskottet av lönearbetare. Den arbetande befolkningen fanns naturligtvis innan också. Men den var inte indragen som arbetskraft på en integrerad världsmarknad, tillgänglig för det internationella kapitalets exploatering.

Ekonomen Richard Freeman var den förste att dra uppmärksamheten till den enorma förändringen i antalet lönearbetare i världskala. I sin bok ”China, India and the Doubling of the Global Labor Force” från 2005 visar han att den internationella arbetsstyrkan fördubblats från mitten av 80-talet till början av 00-talet. Sedan dess har antalet ytterligare stigit i framför allt ”tillväxtekonomierna” och i dag finns det grovt räknat tre miljarder arbetande på världsmarknaden varav 1,8 miljarder lönearbetare.

Att denna förändring varit till mycket stor fördel för kapitalägarna kan vi se i fördelningen mellan löner och profiter i världens BNP. I diagramet här under ser vi hur lönernas andel minskat stadigt sedan 1990. Trenden är framräknad som ett genomsnitt för de 16 främsta utvecklade ekonomierna och de 16 främsta utvecklingsekonomierna.

Källa: Michel Husson baserad på ILO:s beräkningar.

De lönearbetandes minskade andel av världens BNP är källan till de tiotusentals miljarder som finansvärlden vältrar sig i. Det är realiseringen av de arbetandes mervärde som skapar rikedomarna som ytligt sett verkar tillverkas av finansen självt i spekulation och annan improduktiv aktivitet. De miljarder som finansen rullar sig i är bara överförda rikedomar från de arbetandes värdeskapande. Varje aktie, obligation, derivatpapper, optioner och andra ”sofistikerade” värdepapper är egentligen bara en storts dragningsrätt på mervärdet som finanskapitalet tvingat till sig. Det är egentligen inte i motsättning till industrikapitalet eftersom det ofta handlar om samma kapitalägare som spelar på både karusellerna och gungorna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Fullmåne och snart vintersolstånd…

Publicerat av
Svara

På lördag är det vintersolstånd. Kan tänka mig att våra förfäder hade en hejdundrande fest och ett väldigt blot vid den tiden, men ganska självklart när det var fullmåne. Här vår stuga i natten. I kväll blotar jag med en fläskkotlett och brysselkål. Förfädrar och alla förmödrar nickar gillande…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Arbetarrörelsens rätt till eget självförsvar

Publicerat av
9

Hur ska socialister se på Revolutionära fronten? Var det rätt eller fel att utesluta Markus Allard från Ung vänster? Visar inte Svenska Motståndsrörelsens överfall på den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp att vi antifascister måste kunna använda våld för att försvara oss? Vi kan inte bara ta emot stryk, misshandel och dråp från fascisterna i väntan på polis eller beklaganden från liberala tidningsredaktioner och (s)-press.

Från Dagens Nyheter

Viktiga frågor som virvlar runt i tillgängliga debattforum och svaren är nästan lika många.

Jag menar att utgångspunkten är självklar. Arbetarrörelsen med dess partier, grupper och fackföreningar, liksom alla andra nätverk, grupper och kommittéer som arbetar med frågor som har samhörighet med dess värderingar, har och ska ta den självklara rätten att försvara sig själva och sina egna organisationer från alla typer av fysiska angrepp.  Tragiska historiska erfarenheter visar entydigt att detta försvar måste samordnas och vara gemensamt när så krävs.

Men, det är alltid egna politiska beslut som ska vara överordnade när det gäller detta nödvändiga säkerhetsarbete. Vänstern i sin bredaste mening ska inte anlita anonyma skyddskårer med egna agendor som man kallar in vid behov. Detta borde vara självklart. Varje form av egen säkerhetsorganisation, även något så enkelt som en utbildad och samordnad demonstrationsvakt eller personligt skydd av egna företrädare, måste kontrolleras av valda politiska organ. Dess arbete ska vara helt genomlyst och ständigt diskuterat av parti- eller avdelningsstyrelser, fackföreningsledningar eller andra valda ledningar.

Tyska ”Antifaschistische Aktion” under 1930-talet

Skyddskårer som inte är underordnade politiska bedömningar har en egen dynamik. De är ofta fixerade vid fysiskt våld, vilket glorifieras och de kan trappa upp sina egna aktiviteter långt utöver det egna självförsvar som är motiverat och som kan förstås av andra människor.  ”Svarta block” har snurrat runt i Västeuropa och för det mesta fungerat som nyttiga idioter för reaktionen. En del ”autonoma” har ansett att de angriper och ”krossar den borgerliga statsapparaten” när de själva går till angrepp mot polisen. Renodlade skyddskårer som ser sig själva som Robin Hoods arvtagare i Sherwoodskogen vilka tror att de strider mot sheriffen i Nottingham. Här finns en dynamik där en del ”kämpar” kan lämna det egna självförsvaret och med fysiskt våld angripa individuella motståndare i deras hem. Hota eller angripa dessa motståndares familjer osv. Leda in det antifascistiska arbetet till ett regelrätt gängkrig. De kan också hamna i en situation där de väljer att finansiera sin egen verksamhet genom att ta emot ekonomiska medel från oklara finansiärer eller rentav se kriminella aktiviteter som stöld eller rån som ett arbete ”i revolutionens tjänst”.

Alaine Krivine under Maj 1968

I samband med Göteborgsdemonstrationerna mot George Bush sommaren 2001 diskuterade jag dessa frågor med den franska socialisten Alain Krivine som själv hade och fortfarande har en livslång erfarenhet (med en del misstag som lärdomar) av eget säkerhetsarbete i mer dramatiska situationer än de som gällt i Sverige. Alltifrån övergrepp från OAS under Algerietkriget, försvar mot fascisterna i Ordre Nouveau under flera decennier till dagens arbete i SOS Racisme. Vad han då gång på gång betonade var precis den politiska kontrollen över det egna säkerhetsarbetet. Ansvarig eller ansvariga för detta arbete inom dåvarande Ligue Communiste Révolutionaire var utsedda inom deras partistyrelse och rapporterade där regelbundet om sitt arbete. Rapporter som kunde ifrågasättas och genomlysas av ett politiskt forum. Som en skyddsmekanism hade de dessutom en ordning där denna ansvarighet eller dessa ansvarigheter roterade inom styrelsen. Allt för att hindra ett förlopp där kamrater fixerar sig vid egna agendor och hamnar i en ”undre värld” där det fysiska försvaret mot högerextremister kopplas loss från politiska bedömningar i övrigt.

Nazisternas överfall i Kärrtorp slogs tillbaka av de antifascister som samlats till möte. Ett motstånd som måste hedras. I en kommuniké utlagd på Revolutionära Frontens Timeline på Facebook, i form av en trumpetstöt på engelska skriver man (till kamraterna i Europa):

“I den svenska naziströrelsen anses Svenska Motståndsrörelsen (SMR) var den hårdaste och mest våldsamma. De frodas av sin egen myt om att de är de hårdaste ariska supermän som Norden någonsin har sett. I går slogs denna myt än en gång sönder. Beväpnade till tänderna, med knivar, sköldar och pyroteknik attackerade 30 nazister en fredlig demonstration där även äldre och barn deltog. Otur nog för dem var vi och våra kamrater från AFA i Stockholm där. Efter deras första framgång där de kastade allt de hade mot oss drev vi dem tillbaka, tillsammans med lokalt folk. Blödande sprang de i väg och lämnade efter sig kamrater vilka vi behandlade på det sätt vi behandlar nazister. Slutresultatet var entydigt. 28 nazister blev arresterade, 1 knivhuggen, flera blödande – inga arresterade socialister. No Pasaran!”

I den mån kommunikén ger en rättvis bild av det som skett är den ändå en trist historia. Den glorifierar den egna rollen och det kanske nödvändiga våldet och om det är så, vilket exempelvis Ung Vänsters Henrik Allard hävdat, att ”vi behöver Revolutionära Fronten eller AFA för att kunna försvara oss”, visar detta att vi själva misslyckats. Arbetarrörelsen och vänstern i bred mening ska försvara sig själv. Inte vara beroende av den ena eller andra skyddskåren som rings in efter behov. Kärrtorp är en tydlig och skrämmande signal om att arbetarrörelsen i en vid mening måste se över sitt eget säkerhetsarbete!

Markus Allard som borde ta sig en funderare

Markus Allard själv borde dessutom fundera över hur han kan hylla diktaturen Assad och låta sig försvaras av Revolutionära fronten, detta samtidigt som hans tänkta motståndare i Svenska Motståndsrörelsen tillsammans med Europas övriga fascister hyllar samma blodindränkta syriska diktatur…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Media: DN,SVD1,

Ett helt land har gått på grund – och sjunker…

Publicerat av
Svara

Amorella går på grund. Det skakar lite i skrovet. Men sedan är det över. Ingen ny Titanic. Ingen Estonia. Passagerarna kan skatta sig lyckliga, de klarade sig bra. Men Dagens Nyheter berättar att några ändå  klagar över att förseningen innebar att de fick sova en natt på ett golv (i värmen) utan filtar.

På samma hemsida rapporteras om de sex miljoner syriska flyktingar( två i exilen, fyra i det egna landet) som lever i kylan för tredje vintern i rad.  Ett helt land har gått på grund och sjunker med en besinningslös diktatur på kommandobryggan.

Två nyheter som leder till eftertanke så här på söndagsmorgonen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Grön Lucia

Publicerat av
2

Det blev en riktigt grön Lucia och jag tog med mig hunden ut i lite gammelskog för att spåra upp lummer som överlevt frosttorkan i våras. Den trivs där det är fuktigt och mörkt.

På vägen ner i en brant ravin ligger en stock som bäddat om sig skönt för vintern.

En bit nedanför lyser det upp. Inte långt från bergmassivet hittar jag dungar med lummer. Den trivs bra ihop med en gammal gran som njuter av sin sista vila. Vi har tradition hemma, att under midvinterdagarna smycka en rå takbjälke i köket med slingor från lummern.

 

 

Där finns också Stortrollets tron. Här fattas alla visa beslut om livet i skogen

Dagarna går så fort att man knappt hinner med en långpromenad. Solen går ner bortöver havet i väst.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inte så långt från italienska Lampedusa till Göteborg. Viktigt solidaritetsmöte.

Publicerat av
1

På väg in till ett informationsmöte i går arrangerat av Syriska kommittén i Göteborg, i samarbete med ABF Göteborg och Olof Palmes Internationella Center, lyssnade jag på ett inslag i Dagens Eko om flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa. En av Italiens alla korrupta ministrar hade kastat i väg ett blindskott om att strömmen av syriska flyktingar var ett sätt för al-Quaida att infiltrera det egna landet.  Naturligtvis var det egentligen inte ett blindskott utan skarp ammunition i syfte att både förstärka och själv rida på vågen av europeisk islamafobi. För vad al-Quaida gör det är raka motsatsen till vad den italienska ministern gapar om, nämligen ett försök att infiltrera egna krigare i den syriska revolutionära processen i syfte att skapa ett fäste för den egna reaktionära drömmen om ett Kalifat för Irak och Levanten.

Väl på plats sålde jag Syrienbulletinens vinterutgåva tillsammans med Dana Orkideh Mohseni och Andreas Graube som jobbar med Föreningen Sverige-Syrien vilken är ansvarig för tidningen. En äldre syrier vi pratade med sa på perfekt engelska att han ännu hade lite svårt med svenskan. ”Det kommer sa vi. Det är bara att stå på”. ”Det ska nog gå bra”, svarade han. ”Men jag har bara varit två dar i Sverige så det tar ett tag till”.

Hans replik reflekterade den optimism och moral som fortfarande – efter tre års helvete – finns hos många av de syrier som kämpat så länge för sin frihet från diktatur. Från solidaritets- och informationsmötets scen fick vi höra berättelser från de verkliga människor av kött och blod som under fasor och beskjutningar tagit sig till Lampedusa och sedan till Sverige. Redogörelser så långt bort från den italienska ministerns konstruerade scenarier som man kan komma.

Syriskan Marwa läste en egen dikt som handlade om kärleken till Syrien, det land som Bashar Assad aldrig kommer att lyckas med att behålla.

Mousa fick applåder för sina sånger.

Reza Talebi från ABF i Göteborg var en av organisatörerna bakom mötet och visade med siffror hur denna episka katastrof ser ut. 120 00 människor har dött. Regimens krypskyttar skapar terror till och med genom att skjuta ihjäl små barn. Över två miljoner syrier har tvingats att fly sitt hemland. Inne i Syrien är det omkring 4 miljoner människor som fördrivits av Assads terror.  Nära nog outhärdliga siffror om vi översätter dem till det mänskliga lidande det handlar om.

Vi fick också se en dokumentärfilm tagen inifrån det sönderbombade Aleppo av en modig ung kvinna. Den avslutande scenen var oerhört stark. En rebell från FSA , i det civila ingenjör, berättade att han insett att omvärlden inte bryr sig om Syriens människor. Han pekade sedan på en gullig katt som överlevt Assads ryska bombplan och nu försökte klara sig i de sönderrasade gränderna, och frågade om det kanske var bättre att vädja till Europas folk om att hjälpa denna katt. Om man inte bryr sig om människor som går under kanske man trots allt vill bistå ett stackars oskyldigt djur…

Är det så illa? Ja, till en stor del. Nyckeln till att förstå den brist på verklig solidaritet som finns med Syriens plågade människor och deras kamp för ett värdigt liv är nog likgiltigheten hos de etablerade politiska partierna i Sverige och andra länder. Stormakternas schackrande och de reaktionära islamistiska rörelsernas intrång i dramat gör det sedan inte lättare att göra något vettigt solidaritetsarbete. På mötet slöt ett hundratal syrier upp. Men knappt några människor med sitt ursprung i vårt land. Det handlar till en del om att den syriska gemenskapen i Göteborg har svårt att nå ut. Språk och egen kamp för att överhuvudtaget få ett drägligt liv reser många hinder. Liksom ovanan vid vårt sätt att organisera politik och solidaritetsaktiviteter. ABF och Olof Palmes Internationella Center ska ha stort beröm för sina insatser. Reza Talebi från ABF står till förfogande för dem som vill jobba med frågan eller bara har idéer om kommande aktiviteter: reza.talebi@abf.se

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från Pulitzerpris till bottennapp

Publicerat av
Svara

Vem i min generation minns inte Seymour Hershs oerhört betydelsefulla reportage från kriget i Vietnam och framför allt hans avslöjanden av den amerikanska massakern på innevånarna i byn My Lai som gav honom Pulitzerpriset 1970.

Men allt som stjärnjournalister skriver glänser inte av sig självt och med tiden blir även den bäste sämre. Ja, så dålig att han tillåtit sig att skriva en artikel med rubriken ”Whose sarin?” (Vems saringas?) i den aktade London Review of Books i vilken Hershs huvudtes är att Vita Huset ”sexade upp” detaljerna om gasattacken i Damaskus södra förorter den 21 augusti på ett sådant sätt att det skulle kunna ursäkta ett angrepp på Syrien, något som Obama hade sökt efter länge enligt Hersh.

Det beklagliga med Hershs artikel är att han själv framstår som den främste spinndoktorn av alla. Liksom som många andra radikala amerikanska liberaler (de är inte socialister och kallar sig inte det) verkar det vara A och O, ett axiom närmast, att allt som Vita Huset gör är höljt i lögner och ursäkter. Då gäller det att kunna bevisa att det är så. I sin iver att ”avslöja” Obamas medvetna lögner förfaller Hersh till den värsta sortens journalistisk.


Texten som är på 5 515 ord (10 A4-sidor) refuserades av Washington Post och The New Yorker, vilket inte är att undra på trots Hersh berömmelse. Hela artikeln är nämligen full av icke underbyggda påståenden av typ, ”enligt ett e-mejl jag sett men som inte publicerats offentligt”, ”en officer i CIA berättade för mig”, ”i ett opublicerat PM från Pentagon sägs att” osv osv i stycke efter stycke.

När han verkligen uttalar sig om fakta som även publicerats i andra tidningar blir det dessutom fel. Han hånar kraftigt uppgifterna från Pentagon att 1 429 personer dog av saringasen, genom att citera bland annat franska Läkare utan Gränser (Médicins sans Frontières) som angav 355 döda ett par dagar efter attacken. Vad Hersh glömmer (medvetet?) är att MSF var mycket noga med att i sin rapport precisera att deras uppgift baserades på vad de sett i de tre sjukanläggningar i östra Ghouta som de hade kunnat besöka. Tre bland många.

Inte heller drar sig Hersh för att anklaga al-Nusra för att döda kristna och shia i självmordsattacker. Han säger till och med att de begått ”scores of suicide bombings”(mängder av) mot kristna och andra religiösa grupper. Jag kan inte påminna mig ha sett en enda verifierad rapport i media om sådana angrepp. Jovisst, mot armébaser, vägspärrar, militära flygfält och lager. Men det är ju inte riktigt samma sak. Det säger jag naturligtvis inte för att sympatisera med reaktionärerna i al-Nusra, men rätt ska vara rätt. Och om det finns bevis för att det hänt handlar det i alla fall inte om ”scores of”.

Hersh gör stor affär av att det i icke publicerade militära rapporter anges att al-Nusra har kapacitet att tillverka saringas, så enligt Hersh kan det ju lika gärna vara jihadisterna som gasade ihjäl människorna 21 augusti. Varför de skulle ha gjort det säger han inte. En annan fråga som i så fall också kräver ett svar är varför de inte använder gasen mot Assads arméanläggningar? Vi kan säkert räkna med att propagandaministeriet i Damaskus inte skulle missa tillfället. För om al-Nusra hade kapacitet till mer än ”kökskok” av små mängder sarin, mobila militärfordon, raketer och logistik för att kunna skjuta in cirka 300 kilo saringas över Ghouta borde de kunna göra samma sak mot armébaser. Men det är problem som står obesvarade i Hersh artikel. För hans syfte är enbart att visa att Vita Huset piffade upp informationen så att USA skulle kunna göra som i Irak, bomba och invadera.

Så varför blev det inga bomber och ingen invasion? Det får vi veta i sista stycket och det är verkligen en anti-klimax och en logisk kullerbytta av världsklass.
-Det är möjligt att han (Obama) vid något tillfälle ställdes inför motstridiga uppgifter, bevis tillräckligt starka som övertygade honom att inställa angreppet, skriver Hersh och spinner totalt igen.

Logiken är helt galen. Om nu Obama och Pentagon piffade upp informationen för att kunna angripa Syrien (som i Irak) då spelar det ju ingen roll vilka ”motstridiga” uppgifter som eventuellt dök upp. De ”uppiffade” uppgifterna och lägesbeskrivningen (narrativ som det numera heter) var ju bara en ursäkt, som Saddams massförstörelsevapen eller Nordvietnams ”provokation” i Tonkingbukten i november 1964.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Europa under strecket.

Publicerat av
2

I dag måndag den 9 december hittar vi två nyheter i den internationella pressen som är värda att stanna till vid. I Storbritannien avslöjar tankesmedjan New Economics Foundation att kungadömets löntagare har drabbats av det värsta fallet i levnadsstandarden sedan Queen Victorias tid i mitten 1800-talet.

Samtidigt kan vi läsa i veckans nummer av Alternatives Economiques att andelen av de tyska löntagarna som ligger under fattigdomsstrecket är högst i Europa, med 24,5 % av inkomsterna under 60 % av medianinkomsten i landet.

Två nyheter från EU:s två största medlemsstater, Storbritannien med 64 miljoner medborgare och Tyskland med 80 miljoner. Den ena staten med i eurozonen den andra med en egen valuta. För de lönearbetande verkar euron eller pundet inte ha spelat någon roll för inkomsternas utveckling och fattigdomens utbredning i de båda staterna.
Men först kanske det är på sin plats att än en gång visa vad det är undersökningarna mäter. Medianinkomsten är inkomsten i mitten av inkomstskalan där antalet löntagare är lika många över som under mittstrecket. I båda länderna (och inom EU) använder myndigheterna inkomster under 60 % av medianinkomsten som mått på fattigdom.

Undersökningen i Storbritannien visar att i den offentliga sektorn har antalet personer med inkomster under 60 % av medianen dubblerats och ökat med en miljon sedan senaste undersökningen. Det innebär att var fjärde offentligt anställd har inkomster under fattigdomsstrecket. Policyn har varit att lönerna för allt fler offentligt anställda matchas mot de sämst betalda sektorerna i den privata sektorn. Som synes har resultatet inte låtit vänta på sig. De nyliberala avregleringarna driver snabbt en växande del av befolkningen in i fattigdom och beroende av social hjälp som också den minskar.

Det tyska ekonomiska undret, exportmaskinen framför alla andra, visar samma trend. Det sägs att tack vare de låga lönerna har arabetslösheten kunnat hållas nere och det är också argument som fackföreningarna svalt. Men det är mycket tveksamt att de låga lönerna haft någon som helst inverkan på arbetslösheten. Som sagt är det 24,5 % av löntagarna som har inkomster under 60 % av medianen.

Det är högst i Europa med de baltiska staterna, Rumänien och Storbritannien en bit efter kring 20 %. Grannlandet Österrike visar att det saknas ett direkt samband mellan nivån på arbetslösheten och andelen löntagare under fattigdomsstrecket. Där är arbetslösheten 5 % liksom i Tyskland men andelen löntagare under 60 % av medianen bara 14,6 %.

En dag, två nyheter, två länder, som visar att den nyliberala avregleringen och den vansinniga åtstramningspolitiken leder rakt in i väggen för de lönearbetande i Europa.  

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Into the woods

Publicerat av
Svara

 

Från filmen ”On the road”.

Ser i det omsorgsfullt ordnade fotoalbum som jag en gång fick av min mamma att jag föddes 21.45 för 67 år sedan. Synnerligen vanligt spädbarn, 3.33 kilo och 52 centimeter lång. Som så många andra i denna stora årskull 1946 en födsel av kärlek samt av vad jag förstått glädjeskutt efter pappas långa militärtjänstgöring under alla beredskapsåren. Samt givetvis ett beslut som bottnade i en fast tilltro till framtiden. Kapitalismens andra stora sammanbrott i världskrig under förra seklet kunde till sist begravas med fredsslutet 1945.

Upp i åren som jag har kommit vandrar minnen flitigt fram och tillbaka i huvudet. I morse fick jag för mig att göra om en utflykt från femtonårsåldern. Hade då kommit över Jack Keruacs rebelliska bok ”On the road” eller ”På väg” som den hette på svenska i den första översättningen, där också knarkromantiken tagits bort. I nyöversättningen heter romanen ”På drift”. Tog så boken som förevändning för att skolka från skolan en dag, hade lärt mig att kopiera mammas namnteckning när ”sjukfrånvaron” senare skulle styrkas. Plockade ihop lite mat från skafferiet och gav mig ut i skogarna vid Delsjön. Vi bodde i Kålltorps utkant nära Vidkärrs barnhem. Hittade en glänta vid en av sjöns vikar där jag vid en eld läste Keruacs vibrerande text och fantiserade om att jag sökte efter liknande vägar, eller snarare skogsstigar. Into the woods” i stället för ”On the road”.

Tänkte att det så här lite knappt femtio år senare att det var dags att göra om utflykten. ”Into the woods”. En fantastisk decemberdag med blek sol som silade mellan träden inspirerade till att dra i väg ut i skogen. Denna gång bara en bit från husknuten och med vår labrador Freja som sällskap.

Den här skogsbiten har jag vårdat som min andra familj sedan 1969. Varje trädstam intill sista barret hör hemma i gemenskapen. Till livets gång hör att vi avverkar en del i vinter – för att plantera nytt till våren. Sparar viktiga trädridåer och buskage, många unga ekar och hoppas kunna återställa med mer lövträd.

Det känns lite vemodigt att fälla furor som så länge strävat upp mot ljuset och solen. Men före Andra världskriget fanns här ingen skog alls. Då var allt ända ner till Göta älv en mil bort bara betesmark i form av ljunghedar. Nu följer nyplantering på avverkning.

Mitt på dagen. Men solen har knappt orkat upp. Förr gick ofta barn födda i december bort när vintern trängde fram och kylan nådde ända in i vaggorna.

Varslet om lågtryck över Nordsjön och busväder vilar över vallen och bergssidorna. Stilla, hotfullt stilla. Är det slask, snö och vinter som ryker in i morgon kväll?

Freja vet inte mycket om Keruac och hans rebeller. Men hon gillar vatten och utflykter i skogen.

 

Här hittade vi en lägerplats ombonad med tjock saftig grönmossa.

Bara att vänta på glöden så att mitt medhavda rimmade fläsk kan börja fräsa och krulla ihop sig i värmen. För min del blev Jack Keruac och hans generationsroman en snabb genomgångsstation i livet. Buddistisk darma och mystik kan ge andhämtning och vila men inte mer. Snart bejakade jag i stället Proudhons skri om att ”Egendom är stöld” och kom fram till att ett individuellt uppror som inte också är gemensamt och samhälleligt lätt blir till flarn i livet.

Visst skogsbiten och det brynta fläsket är mitt. Men inte mer. De stora tillgångarna i världen ska vi äga och förvalta gemensamt. Det har varit mitt ledmotiv de år som hastat i väg så här rasande fort.

Det blir också ledmotivet för de år som kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

En revolutionens dödgrävare.

Publicerat av
1

Jihadisterna i ISIS (Islamska Staten i Irak och Syrien) har inget att göra med den syriska revolutionens mål –frihet, rättvisa och värdighet. ISIS har startat en ny veckotidning och i det första numret finns en intervju med en verklig terrorist. Omar al-Chichani (tjetjenen) kom till Syrien i mars 2012 efter att ha letat efter ett land där han kunde begå sin ”jihad”. Syrien var inget land Omar föredrog eftersom folk ropade på demokrati, frihet och lyssnade till musik. Men sedan han misslyckats att ta sig till Jemen fick det trots allt bli Syrien. Hans korta berättelse i Sana al-Sham (ISIS nya veckotidning) är ännu ett bevis på att Assads prat om ”utländska terrorister” redan från upprorets första dagar i mars 2011 var ren bluff. Folk krävde frihet och demokrati, något som stötte bort de islamistiska dödgrävarna.

********

 

När kom du till Syrien?

I mars 2012

Vad fick dig att komma hit?

När jag satt fängslad i Georgien svor jag inför Gud att om jag slapp levande ur min fångeskap skulle jag börja jihad. När jag befriades var det i första hand Syrien jag tänkte mig. Jag hade bestämt mig för att åka när jag upptäckte att slagorden –frihet, demokrati …- som människorna ropade under demonstrationerna inte var islamska. De hade inget att göra med Guds religion. Människorna krävde frihet för att få demokrati. Då tänkte jag i stället åka till Jemen. Jag uppehöll mig i Egypten i väntan på ett tillfälle att resa. Men så var inte Guds vilja. Så då fick det bli Syrien.

Hur var det för dig i början här i Syrien?

När jag anlände såg jag folk som rökte. Många rakade sig i stället för att låta skägget växa. De lyssnade till musik. Och på revolutionens flagga fanns inte orden om den ende Guden, lâ ilâh illâ Allah. Jag frågade mig var jag hamnat. Allt detta var avskräckande.
Det var mina första intryck vid min ankomst i Syrien…

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,